Den norska bokbloggaren “Betraktninger” har varje söndag en rolig liten utmaning där man ska skriva ner en liten smakbit av boken man läser för tillfället. Jag läser just nu bland annat Det som göms i snö av Carin Gerhardsen.

Handling:
Ett otroget kärlekspar sätter sig i bilen för att hitta en avskild mötesplats. En ung, vilsen kvinna får oväntat lift av en främling. En man kör för fort på de snötäckta vägarna. Alla inblandade har passerat samma ravin. Men bara en har kört någon av vägen, bara en har lämnat någon att dö.

Från att inte ha känt till varandra knyts de samman av en eskalerande våldsspiral, och fastän ingen av dem känner till hela bilden är det ändå någon som vet tillräckligt för att berätta historien.

Det som göms i snö är en oförutsägbar psykologisk thriller, där ingenting är vad det ger sig ut för att vara. Skuld, hat och destruktivitet är det bränsle som driver berättelsen framåt, och i fjärran hägrar hämndens ljuva eufori.

Hon förstod att Hallin inte var särskilt sugen på att punga ut med dryga halvmiljonen i underhåll för ett barn han inte ville kännas vis. Hon förstod verkligen det, det räckte att han sa det med ord. Och det behövde faktiskt inte ens sägas, hon begrep det ändå. Men det här – vad skulle det föreställa? Ett förtäckt hot i form av begravningsblommor, det var rent enfaldigt. Och det för andra gången nu, när den första inte hade gett resultat. Med en väsentlig skillnad dock, att Erik personligen blandades in. Var undermeningen att en treårig pojke skulle dö och begravas? För att Hallin, trots att han hade medel, inte hade någon lust att betala underhåll? Det var horribelt, karln var inte klok.

Steget från att skicka blommor till att döda var dock mycket lång, och Sandra tänkte inte låta sig avskräckas från att driva frågan vidare. Hon blev bara ännu starkare i sin övertygelse: Jan Hallin jagade med stormsteg mot sin egen undergång. Och Sandra tänkte hjälpa honom på traven.