Författarintervju: Simona Ahrnstedt

Simona Ahrnstedt om bakgrunden som psykolog, fascinationen kring historisk romance och framtiden. Varsågoda, här kommer fredagsintervjun med Sveriges första romanceförfattare.

Copyright/fotograf: Kate Gabor

Simona, du brukar kallas Sveriges romancedrottning men hur skulle du själv beskriva dig?
– Själv ser jag mig som en pionjär för böcker av kvinnor, om kvinnor och för kvinnor. Böcker som sällan får kredd men som älskas av läsare och som är välskrivna, underhållande och skänker fantastisk läsglädje. När jag började visste ingen i Sverige vad romance var, varken förlag, journalister eller bloggar. Jag fick förklara min genre om och om igen. Idag finns det svenska bloggar och instagramkonton om romance, folk läser romance öppet, förlagen ger ut romance och feelgoodgenren frodas. För mig är romance de ultimata feelgoodböckerna. I övrigt ser jag mig som en otroligt hårt arbetande och fikande mamma och författare.

Din nionde bok, Bara lite till, har precis släppts. Vill du berätta mer om den?
Bara lite till är en härligt feelgoodig romance som handlar om storstadstjejen Stella Wallin, som hamnar i lilla Laholm. Den här gången är det småstad istället för storstad, men mina läsare kommer garanterat känna igen sig. Den är helt fristående men det finns en pytteliten blinkning till min En enda-serie. Bara lite till kom till efter ett besök i Laholm, där jag dels blev väldigt förtjust i stan, dels höll på att bli strandsatt på deras tågstation som ligger mitt ute i ingenstans. Huvudpersonen Stella lever för mode och lyx och cityliv, drömmer om en karriär i New York och älskar pulsen i Stockholm, men hamnar på landet i ett utkylt, smutsigt torp, utan el och vatten, granne med en ekobonde, rymmande getter och diverse landsortsbor. Det är en typisk Simona Ahrnstedt; mycket humor, erotik och kärlek. Många olika relationer, dels en intensiv kärleksrelation dels relationer med vänner, föräldrar, syskon och en och annan mansgris. Det är en bok om vardagsrasism, folk som tycker feminismen gått för långt och om rätten att vara sig själv och bli älskad för den man är. En bok om fika, djur och landsbygden.

När du började skriva, trodde du att du skulle vara där du är idag? Vad tror du har gjort att dina böcker har blivit så pass populära?
– Jag började skriva som ett hobbyprojekt, hemma vid köksbordet, 2007. Jag jobbade då deltid som psykolog, och hade småbarn. Jag tror att alla som skriver drömmer om framgång och att någon kunna försörja sig på sitt skrivande. Men innan man blir antagen förstår man nog inte hur svårt, nästan omöjligt det är att kunna försörja sig. Särskilt om man som jag, är ensamstående, inte är känd, har kända släktingar och helt saknar socialt nät. Det är galet svårt. Det är därför man måste tycka att skrivandet är roligare än allt annat. Jag tror att mina romaner fyller ett behov av underhållning, andhämtning och läsglädje. Och sen vill jag ju tro att de är så lästa för att de är roliga och välskrivna, förstås, haha. Jag började skriva precis såna böcker jag själv älskar att läsa och det är en oerhört populär genre i nästan alla länder, så jag hade en tanke om att det borde gå att skriva sådana böcker; om coola kvinnor, om kärlek, erotik, humor och med lyckliga slut, även i Sverige. Men tro mig, jag gick på så många nitar och fick så många refuseringar i början.

Dina första romaner var historisk romance. Har du ett intresse för historia eller hur kommer det sig att det blev just historisk romance?
– Jag älskar själv att läsa historisk romance och tycker att det är kul att göra research. Jag började med historiskt, men min avsikt var alltid att varva mellan samtida och historiskt. Det som är roligt med historiskt är att det är lättare med lite saftiga och omöjliga konflikter, med vackra kläder och med att liksom drömma sig bort. Det svåra är att kvinnorollen är snäv, kvinnor har sällan jobb.

Hur upplever du att det är att skriva om saker som hör till historien, som man kanske inte kan hitta all fakta kring eller göra så grundlig research som man vill? Är det någonsin ett problem?
– Det är en utmaning och jag älskar utmaningar. Rent konkret har jag pratat med många historiker och experter för att hitta information. Läst massor, förstås, både böcker och artiklar på nätet. Jag besöker muséer runt om i Stockholm och övriga landet, gör resor, ringer folk. Men egentligen är det inte mer research när jag skriver historiskt än när jag skriver om ekolantbruk, modevärlden eller finansvärlden. För att inte tala om elitsoldater eller läkare utan gränser. Jag väljer ofta områden som jag inte kan något om, för jag tycker det är så himla roligt att nörda ner mig. Jag ser inte researchen som ett problem utan bara som något som ger energi. Och jag träffar så fantastiska människor som ställer upp med sin kunskap. En ren ynnest.

Du har en bakgrund som psykolog och kbt-terapeut. Är detta något du kan använda dig av i ditt skrivande eller är det helt skilda världar?
– Grejen med skrivandet är ju att allt man är med om kan användas. Precis allt, varenda resa, möte, samtal. Att vara psykolog och terapeut har varit en enorm tillgång, särskilt när jag skapar karaktärer och deras bakgrund och funderar över folks sätt att bete sig i olika situationer.

Hur tar man steget från ett yrke till ett annat? Hur gjorde du?
– Man gör det gradvis. Och man sparar pengar och drar ner på utgifter. I mitt fall handlade det om att jag hade en bra utbildning att falla tillbaka på. Med det sagt så fattar jag inte att jag vågade. Jag sa upp mig 2013. Då hade jag tre publicerade böcker bakom mig, och ett kontrakt på min nästa. Jag trodde så mycket på den boken (En enda natt) så jag bestämde mig för att satsa allt. Jag visste att jag skulle klara mig ekonomiskt i 6 månader, om jag verkligen levde snålt och jag sa upp mig. De första åren var jag så pank att jag grät på nätterna av oro. Hösten 2015 började det vända, gradvis. Men det är först nu, 2019, som jag inte är panikslagen inför framtiden, faktiskt. Man fattar nog inte hur lite pengar man tjänar som författare, hur mycket böcker man måste sälja för att dra in till månadshyran och hur ofta man måste skriva en ny bok. Just att skriva en bok om året tycker jag i och för sig är kul.

Vad har du för framtidsplaner? 
– Det blir fler böcker! En är planerad 2020 och en 2021. Annars är mina planer just nu att lansera Bara lite till. Ser så mycket fram emot det!

Copyright/fotograf: Kate Gabor

Författarintervju: Eleonor Sager

Det är fredag och dags för en ny författarintervju. Den här gången har jag ställt frågor till feelgoodförfattaren Eleonor Sager, aktuell med boken Älskar, älskar inte.

Din bok Älskar, älskar inte kom ut i början av året. Vad har du fått för reaktioner på boken sedan dess?
– Mottagandet har varit bättre än jag vågat drömma om! Det var en spänd väntan på att första recensionen skulle komma, och när den var positiv kände jag att åh, även om resten tycker att den är värdelös så är det i alla fall en person som tycker om den. Sedan var det oerhört stort när Lotta Olsson rekommenderade den i Dagens Nyheter. Det hade jag aldrig vågat hoppas på.

Hur skulle du beskriva den och dess handling?
– Den handlar om systrarna Emilia och Madelen som passerat trettio och drömmer om väldigt olika saker. Emilia jobbar som dessertkock och drömmer om ett fotbollslag med ungar, villa, vovve och bättre begagnad Volvo. Problemet är att hennes surfande vagabond till kille inte alls verkar vilja samma saker. Men kanske han ändrar sig? Madelen däremot, är nygift och bor i en fin våning vid Karlaplan. Hennes man undrar om det inte är dags för dem att bilda familj, men Madelen har inte tid eller planer på bebis. Hon har ju sin karriär. Och sin träning. Och deras härliga liv. Kan inte tillvaron bara få vara så, ett tag till? Livet har dock andra planer för systrarna, och Emilia tvingas göra ett val som får deras relation att skaka i grunden.
– För mig är det en bok om att bli vuxen ”på riktigt” och ställas inför alla de beslut som kanske inte var så tunga när man var tjugo-nånting, men oerhört avgörande tio år senare.

Boken är första delen i en serie. När får vi läsa mer och hur kommer framtiden att se ut för systrarna Lind?
– Nästa bok är planerad till våren 2020. Emilias karriär tar fart på riktigt medan Madelens kanske inte gör det på samma sätt. Kärlek och relationer står i centrum, liksom söta desserter, hästar och ett och annat glas vin.

Du har en bakgrund som journalist och har även arbetat med TV och på ett produktionsbolag. Hur mycket nytta av det har du haft i ditt skrivande?
– En hel del! Nyhetsjournalistik är väldigt olikt att skriva böcker, men att fånga kärnan har jag tagit med mig från nyhetsredaktionerna. Jag inspireras mycket av manusskrivande för TV, och har även lagt Madelens arbetsplats på en streamingtjänst likt Netflix.

Känner du igen dig själv i dina karaktärer?
– Oerhört mycket! Det är nästan så att de är två sidor av mig. Karriäristen Madelen som undrar vem hon var utan sitt jobb och är målinriktad på alla plan, och den mer sorglösa Emilia som älskar party, bakning och hoppas på himlastormande kärlek.

Hur ser din skrivprocess ut? Börjar det med en tanke och avslutas med en färdig, tryckt bok och vad händer egentligen längs vägen?
– Det börjar med en idé som jag testar i ett synops, för att sedan bryta ner den i beats/kapitel och se att det håller för en hel bok, har rätt vändpunkter och utveckling. Oftast händer det massor i den processen, jag stryker och lägger till, men grundidén förblir densamma.

Slutligen, kan du tipsa om en bok man bara måste ha läst!
– Schindler’s list eller valfri sanningsenlig bok om Förintelsen.

Författarintervju: Johanna Schreiber

Johanna Schreiber är journalisten som numera satsar allt mer på författarskapet. I år är hon aktuell med inte mindre än två romaner och jag har fått äran att intervjua henne.

Copyright/fotograf: Gabriel Liljevall

Johanna, i våras var du aktuell med feelgoodromanen Det bästa som har hänt mig och i höst släpps ungdomsromanen Inte som du. Det är fullt upp! Hur får du allt att gå ihop?
– Prioritera, prioritera, prioritera! På dagarna jobbar jag som sociala medier-redaktör, och så vill jag förstås ha tid att vara med min dotter som snart fyller 3 år, och med min man. Så det som tyvärr tar stryk är att jag inte har tid att träffa mina vänner så ofta som jag vill, eftersom jag skriver på kvällarna och helgerna.  Jag går heller nästan aldrig på releasefester och andra ”författarevents” eftersom jag helt enkelt måste använda den tiden till att skriva mina böcker. Och så struntar jag i att städa. Vi har städhjälp varannan vecka, ibland oftare. På det sättet frigör jag mycket tid som kan användas till skrivandet.

Finns det några liknelser mellan feelgood och ungdomsromaner med tanke på vilka böcker du har skrivit tidigare? Hur tänker du kring det?
– Det som är förenar alla mina böcker – oavsett om de är skrivna för vuxna, tonåringar eller barn – är att de har relationer i fokus. Kärlek, vänskap och systerskap är återkommande teman i varenda bok jag skrivit, och antagligen kommer det fortsätta vara det i alla böcker jag kommer att skriva.

I somras läste jag själv Det bästa som har hänt mig. Hur mycket av handlingen är sådant som du själv upplevt? Upplever du den här perfekta sidan på Instagram och så vidare? Är vi som föräldrar rädda för att göra fel och inte höra till normen nu för tiden?
– Vissa händelser, kommentarer och tankar i boken är sådant jag upplevt själv. Som mamman i mammagruppen som satt och skröt om hur bra hennes barn sov, medan vi andra i princip satt där och grät av trötthet, haha. Freddies förlossning är också till stora delar lik min egen förlossning. Min man brukar skämta med folk som berättar att de läst boken och säga att det är han som är inspirationen till Ludvig. Men, det kan jag lova att han inte är, haha.

Hur ser din process ut från idé till färdig bok? Vad behöver man tänka extra på?
– Jag börjar alltid skriva i en scen där det bränner till. Det kan vara första kyssen, första bråket, ett möte, eller ett farväl. På så sätt ser jag direkt hur de karaktärer jag gått och funderat över agerar i en emotionellt stark situation och kommer nära dem direkt. Om jag sedan lyckas spinna vidare på de scenerna, så fortsätter jag skriva tills det blir en bok.

Hur ser framtiden ut för dig? Skriver du på fler böcker?
– I december släpps Det bästa som har hänt mig i pocket, och då hoppas jag att ännu fler läsare kommer att få stifta bekantskap med Freddie, Sigrid och Ermina. Och om allt går som planerat släpper jag en ny roman för vuxna under våren 2020. Men jag är mitt i arbetet med den, så vågar inte jinxa genom att berätta något ur handlingen. Det jag kan avslöja är att det är en fristående roman, med helt nya karaktärer. Däremot vågar jag lova att några av karaktärerna ur Det bästa som har hänt mig skymtar förbi…

Slutligen, vilken bok måste man bara ha läst under sin livstid? Tipsa!
Och världen skälvde av Ayn Rand. En otrolig berättelse, och en av tidernas starkaste idéromaner.

Författarintervju: Tina Frennstedt

Sist ut i min serie med intervjuer inför Bokmässan och Crimetime Awards är Tina Frennstedt. Hennes bok Cold Case: Försvunnen är nominerad till årets deckardebut. (Psst.. nästa vecka kommer andra intervjuer!)

Copyright/fotograf: Maria Östlin

Tina, du har blivit nominerad till årets deckardebut på Crimetime Awards. Grattis! Hur känns det? Har du hunnit smälta det något?
– Det känns så klart jättebra. Innan man är nominerad spelar det inte så stor roll, sen när det händer vill man ju bara vinna men det är hård konkurrens.

Boken som blivit nominerad, din debut, heter Cold Case: Försvunnen. Vad kan du berätta om den?
– Den första delen i den här cold case-serien är inspirerad av Helena Anderssons försvinnande i Mariestad. Handlingen utspelar sig i Malmö och på Österlen och min polishjälte heter Tess Hjalmarsson, vars liv man får följa både professionellt och privat. Hon är chef för Skånes cold case-grupp och brinner för att klara upp de här gamla, ofta glömda lite åsidosatta morden. Hon har en sidekick som heter Marie Erling och som är ganska frispråkig och speciell. Boken inleds med en rad brutala överfall mot kvinnor i Malmö och så småningom dyker det upp spår som binder ihop en dansk gärningsman med det ouppklarade försvinnandet. När jag skriver tar jag det mesta från verkligheten och blandar det med min egen fiktiva historia. Den danska seriebrottslingen är också inspirerad av ett verkligt case. Som journalist är det säkert en gammal yrkesskada, men det verkliga triggar mig mer än fantasin.

Den här boken ska vara första delen i en serie. När kommer nästa del?
– Den andra kommer under nästa år, tidig vår är det tänkt. Jag sitter och skriver på den nu och det känns väldigt roligt att få återvända och gå in i mina karaktärers värld igen.

Vad tror du om motståndet i kategorin? Har du kanske läst någon av de andras böcker?
– Nej, inte läst än men så klart skummat lite för att få ett hum om dem (hinner inte läsa så mycket just nu). Men de verkar mycket begåvade och trevliga på alla sätt så det blir en hård kamp!

Jag kan tänka mig att man som deckarförfattare får sin beskärda del av poliser, mord, försvinnanden, utredningar och så vidare. Läser du själv deckare eller blir det helt enkelt för mycket av det goda?
– Ja, jag läser absolut deckare och har gjort i många år. Elizabeth George och Patricia Cornwell var mina första favoriter i genren. Jag har ju arbetat som kriminalreporter och sedan med krim-tv, på Brottscentralen i flera år, så krim är ett naturligt inslag i mitt liv och jag har ganska lätt för att stänga av om jag tycker det blir för mycket, vilket jag sällan gör. Just nu ser jag de nya avsnitten av Mindhunter på Netflix.

Vad hade du skrivit om det inte hade blivit deckare?
– Jag gav ut en dokumentärroman för drygt 10 år sedan, Diplomatdottern, om en svensk kvinna som åkte fast med heroin på Bangkoks flygplats. Jag skulle kunna tänka mig skriva fler faktaböcker kring verkliga fall. Eller så kanske en relationsroman kunde vara skoj testa, men det ligger nog lite framåt i tiden i så fall.

Kommer du att besöka Bokmässan och vart kan vi i så fall hitta dig?
– Yes, så klart, jag måste ju kolla om jag vinner! Jag har en del punkter där jag medverkar, bla på Crimetime om true crime, så ni hittar mig förmodligen där eller i Forums monter.

Författarintervju: Petrus Dahlin

Ytterligare en författare som är nominerad till Crimetime Awards 2019 i kategorin ”årets barndeckare” är Petrus Dahlin med boken Vattenlandet.

Copyright/fotograf: Ulrica Zwenger

Grattis till nomineringen för årets barndeckare. Hur känns det?
– Tack, det är alltid roligt med nomineringar och att en speciell bok lyfts fram och kanske på det sättet får fler läsare. För det är alltid det som räknas för mig. Att skriva böcker som får barn att hitta till läsningen och som får dem att vilja läsa mer, det är en av mina drivkrafter.

Boken som är nominerad, Vattenlandet, handlar om ett par vänner som besöker ett vattenland där det enligt ryktet finns ett monster. Var ifrån kom idén till boken? Vad har inspirerat dig?
– Jag tog med mina tre barn till vattenlandet Lost City utanför Örebro för några år sedan. Då hade jag inte en tanke på att jag skulle åka själv men jag blev helt besatt, det var hur roligt som helst. På vägen hem i bilen dök idén upp. Så då var det bara att sätta sig och skriva när jag kom hem.

Förutom nomineringen, vad har du annars fått för respons på boken?
– Jag har hört om föräldrar som väntat med att läsa boken tills efter de åkt på den planerade resan till ett vattenland. Vilket är ett bra betyg tycker jag. Den är en del av en serie som heter Läs på egen risk. Alla böcker har mer eller mindre olyckliga slut och de är väldigt uppskattade i skolor och på biblioteken. Många lite äldre barn som kanske inte har språket med sig hemifrån gillar också böckerna just för att de är läskiga och inte för barnsliga.

Johanna Kristiansson står för illustrationerna i boken. Hur är det att arbeta i par på det sättet?
– Johanna är väldigt enkel och rolig att jobba med. Det viktigaste är att vara öppen för förbättringar. Jag skriver berättelsen, vår redaktör Karolina kommer med kloka tankar, jag skriver om och tar bort text som i nästa steg blir en del av bilden istället. Den här typen av bok skrivs om säkert ett tiotal gånger. Förenkla, förenkla och förenkla.

Du har skrivit väldigt mycket barnböcker genom åren. Hur kommer det sig att du har valt just den genren?
– Från början skrev jag för mina barn, men så insåg jag att jag hade en fallenhet för att skriva just för de yngre som oftast är kloka, nyfikna och öppna. Jag drivs fortfarande av lusten att fantisera ihop världar och berättelser precis som när jag var barn.

Har du några personliga favoriter bland dina böcker som du kan dela med dig av?
– Jag älskar världen Filix Wood lever i, där vill jag själv vara. Hjärtlös tycker jag också väldigt mycket om, det är något med stämningen i den boken. Innan jag fanns som jag gjort med Maria Nilsson Thore bygger på en fråga min dåvarande fyraåring ställde till mig: var någonstans fanns vi innan vi föddes. Den boken ligger nära mitt hjärta. Och de sex böckerna med Skogens systrar förstås. Jag har fortfarande dåligt samvete att jag lämnade dem ensamma där i skogen.

Slutligen, kommer du att besöka bokmässan i år? 
– Jag kommer att dyka upp på Fantastikscenen, i montersamtal och vara med på ett seminarium. Och ni kommer såklart att hitta mig på golvet då jag älskar att gå i alla montrar och titta på alla nya böcker. Ibland tänker jag att det inte är någon idé att skriva något mer, allt är redan skrivet, ibland blir jag peppad och så sugen på att kasta mig hem och börja skriva på något nytt.

Författarintervju: Malin Thunberg Schunke

Malin Thunberg Schunke och hennes bok Ett högre syfte är nominerade till Crimetime Awards i kategorin årets deckardebut. Jag har här fått ställa ett par frågor till henne om både motståndet, vad vi kommer att få se i framtiden och hennes tidigare arbete som åklagare.

© 2018 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Malin, stort grattis till nomineringen! Hur går dina känslor kring det här? Var det väntat?
– Tusen tack! Nej, det var helt oväntat med denna fina nominering! Jag hade aldrig kunnat drömma om att min bok skulle få ett så fint mottagande och jag är mycket hedrad av att få ta plats vid sidan av de fyra andra nominerade.

Vad tror du om motståndet i kategorin? 
– Jag har Monicas och Tinas böcker hemma, men har ännu inte hunnit läsa dem. Det ska jag givetvis snart ändra på och samtidigt skaffa mig de andras böcker! Däremot följer vi varandra på sociala medier och jag vet att alla fyras böcker har fått ett fantastiskt mottagande. Att rösta på en av oss är förmodligen en ganska svår uppgift!

Kan du berätta lite kort om boken, Ett högre syfte?
– Den handlar om Amir Yasin, en svensk medborgare med irakisk härkomst som under en svensexa med sina vänner på den svenska Rivieran råkar hamna mitt i ett blodigt attentat. Trots att han hävdar att han är oskyldig blir han frihetsberövad i Frankrike misstänkt för terroristbrott. Den franska brottsutredningen drivs av en mycket ärelysten undersökningsdomare som till varje pris vill klara upp brottet. Vid Eurojust i Haag involveras den svenska åklagaren Esther Edh och den italienska åklagaren Fabia Moretti i det internationella ärendet. Medan de försöker att ta reda på vad som egentligen hände i baren i Juan-les-pins, inser Amir Yasin och hans familj att de inte bara måste kämpa för rättvisa utan även mot misstro och fördomar.

Boken ska vara första delen i en serie. Vad kommer vi få se mer? 
– Jag har ännu inte bestämt exakt hur många böcker som serien kommer att omfatta, men jag har ramberättelsen till ytterligare ett par böcker. Redan när jag skrev Ett högre syfte visste jag hur det skulle kunna fortsätta och vad som ska hända med mina två huvudkaraktärer. I del två som planeras att bli utgiven under vår/sommar 2020 kommer man att få lära känna Esther Edh och Fabia Moretti lite närmare. Boken utspelar sig till stor del i Italien där Eurojust involveras i ett nytt internationellt ärende som visar sig vara mycket komplicerat och krävande. Samtidigt kämpar Esther med problem på hemmaplan.

Innan du skrev arbetade du som åklagare och hade, vad jag förstår, ett riktigt drömjobb. Hur kommer det sig att du började skriva?
– Kärleken till skrivandet och till en man, skulle jag svara. Jag tog ett års tjänstledighet från mitt jobb som åklagare, åkte till London för att studera internationell straffrätt. Där lärde jag känna min man som är tysk och bosatt i Hannover. För att kunna flytta ihop med honom började jag att doktorera vid Uppsala universitet och skrev min avhandling på distans från Tyskland. Så småningom blev jag docent i straffrätt vid universitetet och skrev juridiska fackböcker innan jag en dag vågade ta det stora steget att skriva en skönlitterär bok! Kort sagt, min man lurade bort mig från drömjobbet, men idag är jag djupt tacksam! Jag har funnit ett annat!

Hur ser framtiden ut? Vill du kanske testa på någon annan genre eller liknande?
– Jag har inga planer just nu på att byta genre, men det får tiden utvisa. Mitt personliga mål just nu är att försöka att njuta mer av allt fantastiskt som händer runtomkring mig och min debutroman. Det har hänt väldigt mycket väldigt snabbt och det är lätt att bara ”rusa vidare”. Jag är djupt tacksam och nöjd för allt fint som jag fått uppleva.

Sist men inte minst, kommer du till bokmässan?
– Ja, jag kommer att finnas vid Piratförlagets monter under fredag och lördag. Jag kommer snart att informera mer på min instagram (@malinthunbergschunke) om exakta tider för mitt program och de spännande framträdanden som planeras där. Sedan har jag även fått den stora äran att framträda på Crimetime, en gång tillsammans med Simon Häggström och en gång med Kristina Ohlsson och Per Schlingmann. Det drömmer jag mardrömmar om varje natt, men på dagen ser jag enormt fram emot det! Det ska bli jätteroligt!

Författarintervju: Helena Dahlgren

Helena Dahlgren är en av de nominerade författarna till årets barndeckare i Crimetime Awards. Jag fick äran att ställa lite frågor till henne om bland annat boken, nomineringen och vad framtiden har att erbjuda.

Foto: Stefan Tell

Grattis till nomineringen för årets barndeckare i Crimetime Awards. Vad har du för tankar kring detta?
– Jag är så otroligt glad! Nomineringen kom som en total överraskning – jag vet, jag vet, så säger alla, men för mig KÄNDES det verkligen så! – och jag är löjligt stolt över att få befinna mig i så fint sällskap. Att gå från att läsa Martin Widmarks böcker för mina barn till att vara nominerad i samma kategori som honom är smått surrealistiskt. Men kul!

Förutom nomineringen, vad har du fått för respons på boken såhär långt?
– Jag är nästan dagligen i kontakt med unga läsare som hör av sig och berättar hur mycket de älskar böckerna. Det gör mig så oerhört glad! Vissa skickar noveller, inspirerade av Star Stable och böckerna om Ödesryttarna, och jag har även fått teckningar. Många säger att de gillar mitt sätt att skriva och att de känner igen sig i huvudpersonerna. Och fastän bokserien än så länge bara finns på svenska (engelsk översättning är på gång) har även fans från andra länder hört av sig, bland annat Nya Zeeland, Finland och Polen. Det största hittills var nog när en polsk tjej berättade att hon läst första boken i serien, Jorvik kallar, via Google Translate. Hon har ritat av mig som den femte Ödesryttaren och även gjort ett fantastiskt fint porträtt som står på mitt skrivbord.

Boken som är nominerad, Ödesryttarna: Legenden vaknar, är en bok för barn mellan ungefär 9-12 år. Vad kan du berätta mer om boken?
Legenden vaknar tar vid alldeles där första boken i min serie, Jorvik kallar, slutar, så det är helt klart en fördel om man läst del ett först. Om första boken handlade mycket om att träffa nya vänner och finna sig tillrätta på en ny plats (som bara råkar vara magisk…) så handlar den här boken om vikten att samarbeta och lära känna sig själv. I början av berättelsen är de fyra Ödesryttarna, som är fyra utvalda tjejer med särskilda band till sina hästar, skilda åt. Det ska visa sig vara ett stort misstag, för när onda krafter hotar ön Jorvik behöver de vara tillsammans. Och de måste lära sig att samarbeta, inte trots sina individuella olikheter, utan tack vare dem. Tempot är högre än i Jorvik kallar och mycket står på spel för Lisa, Linda, Alex och Anne, men det finns såklart också utrymme för hästmys och vänskap. För mig är blandningen mellan storslagna äventyr och mer jordnära scener väldigt viktig. Jag vill att det övernaturliga och magiska ska kännas rotat i vardagen.

Hur många fler böcker i serien är planerade och när kommer nästa? Vad kan vi förvänta oss mer? 
– Jag skriver just nu på del tre, som kommer i februari. När jag började skriva på första boken visste jag redan att det skulle bli en trilogi eftersom händelserna i bokserien är en sorts prequel till de händelser som sker i onlinespelet, men det betyder inte att berättelsen om Ödesryttarna är över. Det kommer fler böcker, till exempel en novellsamling, Berättelser från Jorvik, där läsaren får lära känna de fyra tjejerna på helt nya sätt. Sedan blir det med allra största sannolikhet en ny bokserie, där Ödesryttarna och Jorvik också står i fokus, men kanske på ett nytt sätt.

Om man ser till vad du tidigare har gett ut är det främst fantastik och skräck. Vad är det med dessa genrer som lockar? Tror du att du någonsin kommer att byta genre och utforska något helt annat?
– Skräck och fantastik är vad jag själv helst läser och inspireras av. Jag älskar möjligheterna som öppnas för en när man vågar glänta på dörren till det övernaturliga och magiska. Jag växte upp med Stephen King och Maria Gripe, som båda på sitt sätt utforskar det där spännande gränslandet mellan verklighet och det övernaturliga. Jag tycker väldigt mycket om att befinna mig där och nästan allt jag har skrivit innehåller något drag av fantastik. Men jag kommer absolut att skriva mer realistiska berättelser också. Faktum är att jag redan gjort det! Min första lättlästa bok som kom i vintras, Flickan i den rosa skogen, är en rakt igenom realistisk berättelse om Ella som försöker ta reda på varför hennes pappa inte ville leva längre. Fast, hmm, det det slår mig nu att det kanske finns lite, lite besjälad magi där också – om man vet var man ska leta… Jag släpper nog aldrig fantastiken helt. Jag tror att den finns i allt jag gör.

Vad läser du själv för typ av böcker? Kan du tipsa om några riktiga godbitar?
– Jag älskar som sagt skräck och fantastik, och två författare jag gärna tipsar om är Maria Turtschaninoff (aktuell med Breven från Maresi) och Jonathan Stroud (som skrivit Lockwood & Co.-serien). De skriver fantastik för alla åldrar. Det är vackert, hemskt och slukarvänligt. Jag läser också mycket thrillers, gärna på engelska. I somras läste jag Linwood Barclays kommande spänningsroman Elevator Pitch i ett enda svep. Galet spännande premiss och sååå tajt och snyggt! Annars blir det en hel del samtida svensk skönlitteratur. De två romaner jag är mest sugen på ur höstutgivningen är Karolina Ramqvists Björnkvinnan och Linda Boström Knausgårds Oktoberbarn. Dem vågar jag nästan tipsa om olästa eftersom jag gillar författarnas tidigare böcker så mycket!

Kommer du att besöka bokmässan i år? Vart kan man i så fall hitta dig?
– Överallt, höll jag på att säga. Jag kommer att vara där både i egenskap av författare och som moderator på Crimetime Göteborg och har flera seminarier och montersamtal. Ett seminarium jag ser mycket fram emot handlar om psykisk ohälsa i ungdomslitteraturen. Och så ska det bli väldigt kul att prata världsbygge med författarkollegorna Emma Karinsdotter och Karin Erlandsson med utgångspunkt i våra fantasyböcker!