Författarintervju: Gabriella Ullberg Westin

Fredag och dags för en ny författarintervju. Denna gång möter ni deckarförfattaren Gabriella Ullberg Westin, senast aktuell med Slaktaren.

Foto: Martina Wärenfeldt/Mstudio

Gabriella, Kan du berätta lite om dig själv?
– Jag är född och uppvuxen i Hudiksvall men bor nu i Nacka utanför Stockholm med min man Erik och våra två barn. Jag har alltid älskat att skriva, ända sedan jag lärde mig hålla i en penna. Historierna har alltid kommit lätt till mig, jag har bra fantasi. När jag gick i skolan sa en lärare till mig att jag borde bli författare. Då lät det som en ouppnåelig dröm. Men för sex år sedan bestämde jag mig för att ta tag i den där drömmen och skrev mitt första bokmanus. Det blev så småningom min debutdeckare, Ensamfjäril. Sedan tre år tillbaka är jag författare på heltid och älskar varje arbetsdag.

Din bokserie handlar om Johan Rokka och poliserna i Hudiksvall. Vart fick du den idén ifrån?
– När jag började skriva Ensamfjäril kändes det naturligt att min bok skulle utspela sig i Hudik som jag så väl känner till, och jag visste direkt att jag ville ha en manlig polis i huvudrollen och att han skulle vara annorlunda. Min man Erik är polis och jag började fantisera vad som skulle hända om han skulle flytta från Stockholm tillbaka till Hudik, som han liksom jag kommer ifrån, och börja jobba där. Så skapades Johan Rokka. Han är stor, burdus och säger precis vad han tycker och tänker. Han är en kompetent polis med ett stort, gott hjärta och ett starkt rättspatos. Han bär dock på en trasslig uppväxt, som han själv räds att hantera, den får läsarna se mer och mer av under seriens gång.

Din senaste bok, Slaktaren, släpptes i våras. Har du fler uppföljare på gång? Vad är målet? 
– Just nu skriver jag på Förrädaren som är den femte delen i min serie. Det är en bok om hot och hållhakar, om falsk och sann lojalitet och villkorslös kärlek. Den kommer våren 2019. Jag har inte satt något bestämt antal böcker i serien, men har fortfarande många idéer på nya böcker. Vi får helt enkelt se hur länge Rokka vill vara med.

Vad har du fått för respons på din senaste bok? Vad har du plockat med dig i ditt fortsatta skrivande?
Slaktaren har fått fantastiskt fina recensioner vilket såklart är väldigt kul. Allra roligast är att många gillar intrigen och karaktärerna. Jag älskar själv mina karaktärer (både de goda och onda) och jag tror det märks när jag skriver. Det krävs mycket arbete att skriva en bok, i mitt fall tar det ett år från idé till färdig bok, och när ens bok uppskattas ger det ny kraft att börja planera nästa intrig och skapa nya karaktärer.

Om man aldrig har läst deckare förut men blir nyfiken på dina böcker – vad kan man då förvänta sig? Kallsinniga mord eller mysdeckare? Hur skulle du beskriva dem?
– Jag skulle beskriva dem som spännande bladvändare med starka karaktärer som dröjer kvar efter läsning. Jag gillar att ha flera parallella intriger som flätas samman eftersom. Böckerna är inte av det allra mest kallblodiga slaget, spänningen tar sig andra uttryck. Slaktaren är den mest råa hittills.

Vad jag har förstått har du en bakgrund med studier i kriminologi. Hur kommer det sig att du valde att läsa det? Vad är det som lockar, och på vilket sätt har du haft nytta av det när du nu skrivit dessa böcker?
– Jag hade faktiskt planer på att bli polis när jag var i tjugoårsåldern, men precis innan jag skulle göra de fysiska intagningsproven skadade jag mitt knä så svårt att jag inte kunde genomföra dem. Sedan rann det ut i sanden. Men jag gifte mig med en polis istället. Hemma diskuterar vi mycket om brottslighet, ärenden han arbetar med och hur de jobbar för att lösa dem. Barnen är högst involverade, vi pratar brott, ser deckare, läser deckare tillsammans. Man kan säga att vi äter krim till middag.
– Jag började studera kriminologi för ett par år sedan. Brottslighet har alltid intresserat mig, eller snarare vad det är som gör att vissa av oss begår brott och andra inte. De allra flesta av oss vet vad som är rätt och fel, gott och ont, men vissa begår ändå brott. Kriminologin ger mig teorier om det, och ett bredare perspektiv på brottslighet, och det har jag stor användning av i mina böcker.

Vad har du för planer framöver?
– Just nu är jag mitt i redigeringen av Förrädaren och i november kommer Slaktaren som pocket vilket jag ser fram emot. Och i vinter åker familjen till Kanarieöarna i tre månader och då ska jag börja planera den bok som ska komma efter Förrädaren.

Foto: Jacob Nordström

Annonser

Författarintervju: Pascal Engman

Pascal Engman är journalisten som bytte bana och blev författare. Han har skrivit ”Patrioterna” och nu senast ”Eldslandet” som nyligen kommit ut i butikerna. ”Eldslandet” är första delen i en planerad serie om polisen Vanessa Frank.

© 2017 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Hej Pascal. Du är aktuell med boken ”Eldslandet”. Hur skulle du beskriva den för nya läsare?
– Hej! Det är en thriller, skulle jag nog säga, som utspelar sig både i Chile och i Sverige. Kort sagt kan man säga att den handlar om en polis som heter Vanessa Frank, som blir kompis med en ung flyktingflicka, Natasja, som kidnappas. Spåren leder till södra Chile. Och sen är det en del andra trådar och karaktärer.

Vad har du fått för respons på ”Eldslandet” såhär långt?
– Jag har fått väldigt vänliga omdömen. Ibland tror jag att det är min mamma som skriver recensionerna, på grund av alla oerhört vänliga ord. Jag hade uppriktigt sagt aldrig, någonsin, kunnat tänka mig att jag skulle få SÅ bra recensioner.

Kan man se några likheter mellan den och din tidigare roman, ”Patrioterna”?
– Ja, det skulle jag nog säga. Även om jag inte visste vad jag sysslade med när jag skrev ”Patrioterna”. Jag hade ju aldrig skrivit en bok, hade inget förlag och skrev mest på instinkt eller vad man ska säga. Med ”Eldslandet” visste jag åtminstone lite vad det innebar att skriva en bok. Men själva uppbyggnaden och stilen är nog ganska lika.

I ”Eldslandet” får vi för första gången möta Vanessa Frank. Vad är hon för typ av karaktär?
– Hon är en komplicerad människa som levt ett ganska trasigt liv. Hon kommer från överklassen, är miljonär, men arbetar som polis. Det tycker jag är fint. Samtidigt som hon är hård och bitsk utåt är hon en väldigt mjuk människa som tvivlar mycket. På allt. Jag tycker om henne och hoppas att även läsarna ska göra det!

Hur kommer det sig att du valt en kvinnlig huvudkaraktär och inte en manlig?
– För att kvinnor är roligare att skriva om eftersom jag själv är man. Då kan jag sitta och fråga min flickvän, mina tjejkompisar och andra kvinnor hur de tänker i olika situationer. Jag tycker det är superspännande och kul!

Boken berör bland annat organhandel men det läser vi inte ofta om. Hur kommer det sig att du började skriva om det?
– Jag hörde en historia om att det, någonstans i Asien, ska finnas platser där man ”föder upp” barn att bli organdonatorer. Det lät så fruktansvärt hemskt. Och jag ville jag belysa det faktum att nästan 500 flyktingbarn varje år försvinner i Sverige. Så då vävde jag ihop historierna och flyttade platsen till Sydamerika.

Även i ”Patrioterna” handlade det om aktuella och starka ämnen. Vad beror det på? Har du ett särskilt intresse för det som händer här och nu eller har det med din journalistbakgrund att göra kanske?
– Jag tror det handlar om att jag påverkas så mycket av det jag läser. Tyvärr lever vi i ganska skrämmande tider. Och det vill jag belysa. När jag skrev ”Patrioterna” skrev jag ner min värsta mardröm som journalist. I samma veva hade dessutom en nazist gripits utanför Expressens redaktion med kniv på sig. 70% av de kvinnliga journalisterna har blivit hotade bara det senaste året, en tredjedel av dem har övervägt att lämna journalistiken. Det är ett stort demokratiproblem. Det finns män som inte accepterar att kvinnor uttrycker åsikter eller ens skriver om ämnen som de här männen inte gillar. Den sortens män är de lägsta och fegaste varelser jag vet.

I flera recensioner av böckerna kan vi läsa att de skulle ha passat bra som TV-serie eller film på grund av det höga tempot. Är det något du har reflekterat över? Var det kanske en del av planen?
– Både ja och nej. Jag får ju väldigt mycket inspiration från tv-serier, så det påverkar nog själva uppbyggnaden av böckerna. Dessutom vill jag alltid skriva i bilder, i scener. Då kanske det känns mer filmiskt.

Vad jag har luskat fram så har ”Patrioterna” sålts till ett bolag som vill göra en TV-serie av den. Kan du berätta lite mer om det?
– Ja, Fabrik Entertainment i Hollywood, som gjort både ”Bosch” och ”The Killing” köpte rättigheterna när ”Patrioterna” bara varit ute några dagar. Nu arbetar de, vad jag förstår, med att hitta manusförfattare och göra om hela boken till tv-serie. Jag vet att min agent blivit kontaktat av en hel del produktionsbolag gällande ”Eldslandet” också.

Hur har din process sett ut från tanke till färdig bok i handeln?
– Det går ganska snabbt. Jag skriver mellan januari till slutet eller mitten av mars. ”Patrioterna” skrev jag på 2,5 månad från idé till färdigt manus. ”Eldslandet” satt jag och planerade i två månader, sedan började jag skriva i januari. Hade manuset klart i mars. Sen var det väl någon månad av korrektur, strykningar av slarvfel. Därefter gick jag runt och var väldigt nervös för vad alla skulle tycka hela sommaren och ville fly landet.

Jag har förstått att du gärna skriver på dina böcker i Sydamerika. Vill du berätta lite mer om din koppling dit och varför dina båda böcker delvis har utspelat sig där?
– Ja, båda mina romaner är skrivna i Chile. Pappa kommer därifrån, och när jag var femton så gick jag i skola där i ett år. Jag tycker om Chile oerhört mycket, känner mig så rofull och lugn. Så det passar mig väldigt bra att just skriva där. Att det dessutom är 30 grader och sol varje dag då jag är där och skriver gör inte saken sämre. Men landet har en hemsk och blodig historia som jag gärna vill att fler ska veta mer om.

Slutligen, hur ser planen ut för framtiden och böckerna om Vanessa Frank?
– Jag sitter faktiskt och planerar uppföljaren i detta nu. Den kommer, på ett eller annat sätt, handla om Incel-rörelsen. En kvinnohatande nätrörelse som redan fostrat två terrorister. Jag och min flickvän Linnea åker till Chile i slutet av december för att skriva boken. Däremot tror jag att handlingen, den här gången, bara ska utspela sig i Sverige. Så om allt går bra ska den nog finnas i handeln i september nästa år!

Författarintervju: Emelie Beijer

Då var det åter dags för en intervju och denna gången får ni möta Emelie Beijer, senast aktuell med Lysande blå – en bok som sägs ”spegla författarens kärlek till fantastiken och det magiska i att utforska nya världar”.

Hej Emelie, vad roligt att du ville ställa upp på en intervju. Kan du berätta lite kort om dig själv?
– Nöjet är på min sida, även om jag tycker det är svårt med intervjuer. För hur enkelt är det att prata om sig själv? Med det sagt så är jag 27 år, tvåbarnsmamma och gymnasielärare. Jag finner stort nöje i att skriva, tillbringa tid med familjen och renovera villan (ett evighetsprojekt). Roligare än så är jag inte *blink*.

Hur kommer det sig att du ville bli författare? 
– Jag har nog aldrig haft en stark dröm eller målsättning att bli författare. Däremot har jag alltid tyckt om att skapa berättelser, vilket slutligen mynnade ut i att bli en bok. Det var alltså något som bara hände. Och när jag väl fick smak för skrivandet så växte det snabbt till att bli en nödvändighet i livet.

Din debutroman, Lysande blå, släpptes tidigare i år och är första delen i en serie. Vad kan du berätta om den? 
– Min tanke är att det ska bli fyra böcker. Del två, vars titel jag inte får avslöja just nu, beräknas komma ut hösten 2019. Men tillbaka till första delen: det är en berättelse om världsliga konflikter, människor med övernaturliga krafter och sökandet efter sann identitet. Vi får följa den 17-åriga Elyon som lever ett lugnt liv i en småstad med sin far. När armén gör anspråk på henne ändras livet radikalt. Med ens måste hon lära sig om sina nyvunna krafter, men även om de hemska mutanter som vill se världen störta ner i mörker. Lägg till humor, kärleksbekymmer och en identitetskris så har du precis vad Lysande blå handlar om.

Vad har du fått för respons på Lysande blå såhär långt?
– Med debutboken har jag försökt att inte ha några större förväntningar, allt för att inte bli besviken. Men nu, med facit i hand, hade det inte behövts. Responsen har varit fantastisk och blev en bra morot att fortsätta skriva. Fina kommentarer fortsätter att trilla in och Lysande blå har beskrivits som en blandning av Harry Potter och Divergent. Inte illa alltså!

Vad tycker du är det svåraste med att vara just författare?
– Det är utan tvekan att få tiden att räcka till. Idé efter idé dyker upp och jag önskar ständigt att dygnet har fler timmar. Jag tror att många skrivande människor är överens med mig om saken. Sen är förstås motivation och självförtroende svåra att hålla uppe. Det räcker med en dålig dag eller en negativ kommentar för att lusten ska rinna av dig. Ibland är det inte lätt att hitta tillbaka.

Du skriver ju inte bara böcker utan arbetar även som lärare och har familj. Hur får du allt att gå runt? Vad är det hemliga knepet?
– Det finns inget magiskt knep och ibland går det inte runt. Familjen och dagjobbet går alltid före min hobby att skriva, och så kommer det att förbli. Det gäller att förvalta de små stunderna i vardagen mellan alla måsten. För mig är kvällen den stund där jag kan varva ner och glida in i den fiktiva värld jag för tillfället skapar. Ett mycket bra avslut på dagen, enligt mig.

Vad skulle du säga till andra som också drömmer om att bli författare en dag? Har du några riktigt bra tips att dela med dig av?
– Först och främst måste du börja skriva, även om det bara är en mening om dagen, för jag tror att många kan fastna i tanken om att få ner sin berättelse för att sedan aldrig komma till skott. Var inte rädd för att ta kontakt med andra skrivande människor. I en positiv, inspirerande och peppande gemenskap ligger framgång närmare till hands.

Slutligen, vilken bok får man inte missa i höst!
– Antologin H C Andersen släpps nu i helgen på bokmässan i Göteborg. Det är en samling av 36 noveller skrivna av nästan lika många författare. Den har något för alla läsare och lockar till både skratt, gråt, fasa och varma känslor. Ett hett tips till höstens mysiga lässtunder.

Författarintervju: Sara Dalengren

Fredag igen och idag tänkte jag bjuda på en författarintervju med Sara Dalengren, författare till bland annat Flocken-serien.

Fotograf: Gabriella P. Kjeilen

Fotograf: Gabriella P. Kjeilen

Sara, du kan väl börja med att beskriva dig själv med fem ord?
– Romanceälskare, mamma, drömmare, introvert, lantis!

Hur kommer det sig att du började skriva?
– Jag tyckte mycket om att skriva som barn, men i vuxen ålder vågade jag inte riktigt testa. Det var först när jag som läsare upptäckt romancegenren, hur enorm den var i världen – men så liten i Sverige, som jag bestämde mig för att skriva en egen kärlekshistoria. Och när jag väl börjat kunde jag inte sluta. Alla historier som drömmaren i mig kokat ihop under många år kunde nu plötsligt komma till liv.

Tredje delen i din serie Flocken släpps nu i höst. Vad kan du berätta om den? 
– Upplägget för min paranormal romance-serie är att det finns skepnadsskiftare i Sverige. Människor som kan förvandla sig till vargar och som lever utanför samhället i grupperingar/flockar där de styrs av en Alfa. Inom flockarna råder en strikt hierarki och livet är mycket tufft eftersom många av medlemmarna är papperslösa. Flockarna lever isolerat och undviker kontakt med människor. Det viktigaste för dem är att föra skepnadsskiftarnas gener vidare till nästa generation och hålla sin existens hemlig. Kring dessa premisser har jag skapat kärlekshistorier och varje bok följer (i sann romance-anda) ett nytt par på vägen till lyckan. I tredje boken får ni återse karaktärerna från tidigare böcker, men med två nya berättarröster. Vi får följa Stefan, som kämpar med att komma över en olycklig kärlek, och Lukas som jagas av både det förflutna och faran som hotar deras framtid.

I samband med detta har du även bytt förlag. Hur gick tankarna kring detta?
– Jag hade träffat gänget på Seraf förlag på ett antal mässor, inte minst för att handla böcker av dem :) De ger ut sagolika fantasyäventyr där inte minst romantiken ibland spelar en stor roll. Precis min typ av böcker, alltså. Så när de visade intresse för paranormal romance och hörde av sig angående Flockenserien kändes det helt rätt väg att ta.

Hur kommer det sig att du har börjat skriva just romance? 
– Jag gillar lyckliga slut och misstänker att jag behöver just ett happily ever after att se fram emot för att skriva ett längre romanprojekt. Sedan upplevde jag att den typen av berättelser jag gillar att läsa fattades i den svenska utgivningen. På senare år har det förstås kommit en del svensk romance, men när jag började skriva var utbudet väldigt begränsat. Jag har också testat lite andra genrer, men då främst i novellform och gärna i samband med en novelltävling. Där har det blivit ett par berättelser helt utan kärlek, en del fantasy och till och med lite skräck. Förra året medverkade jag i antologin Jul igen (NOHIDING förlag) med en vinterinspirerad fantasyberättelse och i år medverkar jag skräckantologin Sjön (Whip media & Miramir förlag) samt novellsamlingen H.C Andersen (Marchetti förlag). Den senare har release på bokmässan i Göteborg.

Vad har du för förebilder när det kommer till författare och andra i branschen?
– Här måste jag nämna Nora Roberts. Inte bara för att hon är en utav mina favoritförfattare, utan för att hon är galet produktiv. Hon är beviset för att man inte kan sitta och vänta på inspiration. Att skriva en bok kräver både tid och ork, men kanske framför allt disciplin.

Vad har varit det tuffaste för dig i processen från att ha en idé till att släppa en bok?
– Det är nog att acceptera att skrivandet tar tid. Jag kan inte slänga ihop ett råmanus på några veckor. Jag behöver tid till eftertanke och mycket disciplin för att sätta mig ner varje dag och skriva, skriva, skriva. Att komma på en idé och skriva ner handling, karaktärer och konflikter är det lätta. Men att sedan få ner allt i ett dokument, som en färdig berättelse, kräver oerhört mycket jobb och kämparglöd. Sedan är det förstås ganska jobbigt att sitta som på nålar i väntan på svar från förlag. För att inte tala om känslan när refuseringarna ramlar in. Men då får man försöka rycka upp sig och börja skriva på något nytt och förhoppningsvis bättre.

Vad händer nu framöver? Kommer det fler böcker i Flocken-serien? Ska du på bokmässan t.ex?
– Näst på tur står mycket riktigt bokmässan. Där har vi boksläpp för Vargblod – tredje delen i Flockenserien. Det blir också första mässan för nyutgåvorna av Ensamvarg och Varghamn. Jag kommer att finnas på plats under alla dagarna och då i Seraf förlags monter A02:51. Sedan blir det förstås fler mässor i höst och vinter på lite olika platser runt om i Sverige.
På skrivfronten jobbar jag med lite olika projekt. Ett par noveller varvas med ett större romanceprojekt. Parallellt försöker jag också skriva på den fjärde delen i Flockenserien, som blir en mer fristående berättelse än de tidigare tre. Jag planerar även för en uppföljare till min landsbygdsromance En midsommarnatt, som släpptes i maj. Precis som vanligt har jag massor av idéer på saker jag vill hinna med att skriva när tiden och disciplinen finns. Och det hoppas jag att den ska göra under resten av året och kommande år med för den delen :)

Intervju: Jakob Mjöbring

Nu är det fredag igen och dags att ta helg om ett par timmar. Först tänkte jag dock bjuda på veckans intervju, med författaren Jakob Mjöbring.

Jakob, om jag inte har förstått det helt fel så har du skrivit tre böcker om Katja Lyss. Dessa har sedan blivit publicerade på olika förlag för att nu då ges ut på Lind & Co. Vill du berätta lite mer om den här resan? Vad är det som har hänt?
– Jag skrev kontrakt med ettan KÖLD och tvåan SNÖ på samma gång med förlaget North Chapter som var nystartat i min hemstad Umeå. North Chapter hade sedan kontakt med Lind & Co som partner för ljudbok och pocket. Lind & Co nappade direkt på båda böckerna som ljudbok och testade av KÖLD som pocket. Det föll väl ut och nu har de släppt SNÖ som pocket. Men när jag skulle ge ut trean IS var North Chapter inte lika sugna längre. De hade haft lite svårt att sälja den inbundna och hade en annan deckarförfattare på väg in som också skulle skruva om Umeå, så det krockade lite med min IS. Men Lind & Co ville absolut ha den också, åtminstone som ljudbok, så jag skrev egentligen mest mot deras deadline för ljudboken och tänkte att då kan jag lika gärna ge ut den på egen hand som inbunden och kanske hopppas att Lind & Co vill ge ut den också som pocket senare. Jag hade ju tryckerikontakten och omslag och sådant sedan de två första böckerna. Jag har dessutom arbetat en del med trycksaker så jag är ganska bekant med den världen. Men jag bekostade då själv lektör, korrläsning, sättning och tryck. Dessutom var det något av en djungel att förstå hur distribution och BTJ fungerade. Men jag tror jag har det på banan och boken säljer hyfsat nu, och allt hamnar ju i egen ficka, så det är lite spännande att få följa försäljningen på lite närmare håll. Men det följer också med bokföring och annat i eget bolag, så rätt pyssligt är det. Lite sugen är jag på att skriva ner hur man gör när man ger ut själv, jag googlade massor, men tyckte inte att det fanns en plats där hela processen var beskriven, men det finns säkert.

Kan du berätta lite mer om böckerna och Katja Lyss? Vad kan vi läsare vänta oss?
– Böckerna kretsar runt en kvinnlig polis som heter Katja Lyss. Hon har hängt en massa i Alperna och tävlat som extremskidåkare bland annat, innan hon sadlade om och blev polis. Hon är från Stockholm men var less på storstan, och lite på sin mamma där nere, så hon flyttade till Umeå för att få mer snö i och vinter. I IS är hon ganska nybakad polis i Umeå och även om det är den tredje romanen så utspelar den sig innan KÖLD och SNÖ. I KÖLD är hon utlånad till Arjeplog för att lösa ett mord och i SNÖ är hon egentligen på semester i Kittelfjäll och blir indragen i internationell historia. Katja är feminist, korthårig, tuff och väldigt mycket en tjej i tiden, tycker jag. Tar ingen skit och är tuff och vill visa och klara sig själv. Jag har också försökt väva in det jag kan om den digitala utvecklingen och vad den gör med världen. Så, är man feminist (vem är inte det?) och tycker om tuffa kvinnor och kriminalhistorier med lite oväntade vändningar och är intresserad av sin samtid, tror jag man kommer att tycka om Katja.

Du jobbar i vanliga fall med kommunikation och är även bloggare. Hur kommer det sig att du började skriva böcker?
– De tre böckerna har jag skrivit på i nästan femton års tid. Skrivit och lagt i byrålådan. Fast givetvis även skickat manus till ett och annat förlag, men hela tiden känt att jag behövde en bra lektör för att ta de i hamn. Men inget förlag nappade förrän North Chapter läste och gick igång, och i Anna Granlund på North Chapter fick jag en bra sparringpartner. Till SNÖ har jag samarbetat med duktiga Jenny Sandberg på Skrivfokus, kan varmt rekommenderas. Att jag började skriva är helt och hållet byggt på lust. Jag älskar verkligen att uttrycka mig i skrift, och jag bloggar, som, sagt till vardags både på den byrå jag arbetar, Punkt PR, och på vår största branschsajt Resumé.se där jag har helt fria händer att skriva om allt som händer i kommunikationsbranschen. Och det händer verkligen mycket i vår bransch just nu, vilket är superspännande att få vara med och resonera om. Men, fick jag chansen skulle jag nog kunna tänka mig att endast skriva romaner, men jag är inte riktigt där ännu.

Har kriminalare/deckare alltid varit något som intresserat eller övervägde du även andra genrer?
– Jag har faktiskt skrivit en mer renodlad roman tidigare, en manustävling som jag vann där vinsten var en utgivning, men det är gammalt och boken glömd. Men jag älskar verkligen kriminalformatet. Jag tycker om drivet och att cirkulera runt brott och straff, som på något vis direkt tar oss till utkanten av samhället där det händer intressanta saker. Men, jag stänger inga dörrar, kommer det en bra idé skulle jag inte tveka att skriva en mer renodlad roman. I grunden älskar jag nog mest att berätta historier.

Hur ser framtiden ut nu? Planerar du fler böcker?
– Jag skriver så smått på en fyra med Katja Lyss. Jag tycker om hennes universum och är sugen på att fortsätta utveckla det. Så, en bit bort i horisonten finns nog tanken på att använda intäkterna från böckerna till att ta ledigt ett tag och skriva rejält under en period, men inget är färdigt. Jag älskar dessutom mitt arbete och trivs så himla på den PR-byrå jag är på nu och med de kunder jag arbetar, så jag måste hitta en lucka som funkar för alla parter. Och för familjen förstås.

Om du bara hade fått välja en bok att läsa för resten av ditt liv. Vilken hade det då varit?
– Oj, det var en svår fråga. Min akilleshäl tror jag faktiskt är att jag läser för lite, jag tror att jag skulle bli en mycket bättre författare om jag läste mer. Men med det sagt skulle jag nog ändå ta med mig Fear And Loathing in Las Vegas av Hunter S Thompson. Jag älskar den utflippade stilen och den värld han målar upp där man liksom bara skiter i allt och kör sitt eget race vid sidan om allting annat. Det finns en lockelse i det där, en lockelse till platser och situationer som jag aldrig själv skulle sätta mig i eftersom jag är en sjukt ordentlig Svensson-människa. Den drivkraften finns nog också närvarande i mitt skrivande också, att Katja får göra allt jag inte vågar. Det finns också en inspiration i galenskapen att man faktiskt kan ta ut svängarna hur mycket som helst, allt kan hända, det måste jag nästa påminna mig själv om när jag skriver, Katja kan vara stenhård och göra galna saker, det är okej, Hon klarar det.

Intervju: Hannes Lyckholm

I dagens fredagsintervju får ni möta Hannes Lyckholm, journalisten och ingenjören som också nu skriver på en thrillerserie. Varsågoda!

Foto: Cebastian Persson

Förra året släppte du din debutroman, Rödhake: Dödstyst. Kan du berätta lite mer om den?
Rödhake: Dödstyst är en thriller med högt tempo. Emma Rapp är förföljd, övervakad och ständigt bevakad. Hon känner sig alltmer paranoid när ingen i hennes omgivning tror henne. Hon har fått hemlig information strax innan hennes bror dör och hon tar hjälp av före detta underrättelseagenten Anders Rödhake för att ta reda på sanningen – en sanning en grupp högt uppsatta män gör allt för att hålla begravd. De vill inget hellre än att Rödhake misslyckas – eller att han försvinner för gott.

Vad har du fått för respons på boken såhär långt?
– Det bästa med att skriva är att höra vad läsare tycker om boken. De allra flesta som hör av sig tycker att det är en spännande story och att det händer något på varje sida som driver berättelsen framåt. Många hör av sig och vill läsa mer, men tyvärr tar det tid att skriva nästa bok. Jag håller just nu på att researcha inför uppföljaren.

På vilket sätt har du haft nytta av din bakgrund som ingenjör och journalist i ditt skrivande?
– Som författare använder jag ganska korta meningar och försöker beskriva personer och miljöer med några få utvalda detaljer. Jag vill inte tynga ner boken med för mycket miljöbeskrivningar som sänker tempot. Det allra viktigaste för mig är själva berättelsen och att den driver framåt och inte att jag visar allt jag kan om ett visst fenomen eller en miljö som jag har researchat om. Både som ingenjör och journalist gäller det att vaska fram det som är viktigast. När jag skriver ställer jag mig hela tiden frågan ”Vad är det jag vill ha sagt om just det här?” Kan man ta fram det viktigaste, då har man lyckats. Att skriva kort är det absolut svåraste man kan göra.

Var det tanken från början att skriva spänning eller kom det med tiden?
– Jag har provat flera olika genrer innan jag landade i thrillerformatet – allt från fantasy till young adult. Men det blev aldrig tillräckligt bra. Det var något som skavde med karaktärerna, med storyn, med flytet. När jag för två år sedan bestämde mig för thrillerformatet, så stämde plötsligt allt på en gång. Det finns ett driv och en spänning i thrillers som jag gillar. Thrillers är också det jag själv helst läser.

Boken är första delen i en serie. Hur ser framtiden ut? När kommer nästa?
– Jag fortsätter på Rödhake-serien. Den första boken fokuserar mycket på spelet kring Emma Rapp och hennes bror, men i nästa bok är fokus på Anders Rödhake. Hans förflutna inom underrättelsevärlden kommer ikapp honom och han tvingas utföra ett uppdrag han aldrig skulle tackat ja till om det inte är hans enda chans att rädda en närstående. Jag håller på att mejsla fram storyn just nu och planen är att släppa boken i slutet av året.

Hur tacklar du negativ kritik?
– Jag har alltid varit öppen för feedback och jag uppmanar verkligen alla som läser det jag skriver att höra av sig. Det är det också många som gör, vilket är väldigt roligt. Det är samtidigt viktigt att få höra vad alla som läser tycker är bra och mindre bra. Hur ska jag annars veta vad som fungerar? Hittills har jag prickat rätt utifrån den feedback jag fått, men många hör av sig och vill ha mer av vissa saker och mindre av andra. Det är utvecklande för mig som författare, men framför allt väldigt roligt när läsare kontaktar mig.

Slutligen, vilken bok rekommenderar du just precis nu?
– Jag har nyss läst Markus Luttemans Blodmåne, i vilken han lyckas med balansgången att berätta om den smutsiga handeln med bland annat noshörningshorn i Afrika och Asien, men samtidigt också leverera en spännande historia. Man lär sig nåt nytt, samtidigt som man får en bra thriller. Jag försöker också läsa allt av Jo Nesbø, som är en av mina favoriter. Jag har inte läst hans Törst ännu, men den står högt på min läslista.

Intervju: Erica Törnqvist

I dagens intervju får ni möta Erica Törnqvist, författare och egenutgivare. Läs om hennes resa, hennes böcker och vad det egentligen innebär att vara egenutgivare.

Hur började din resa? Vad fick dig att vilja bli författare?
– Idén om att bli författare har nog funnits i ganska många år, jag skrev en del även när jag var barn. Men när jag började gymnasiet försvann det helt och hållet när jag började drömma om en karriär som skådespelare istället. Ändå började jag skriva ganska många små texter, både dikter och historier, när jag var 18 år ungefär. Det började lite mer på allvar strax efter studenten när jag hade sagt upp mig från ett jobb som dörrknackare och därefter hade jobbat på deltid som idrottsledare för barn. På vårterminen 2015 började jag plugga och läste ett par strökurser på universitetet, varefter det blev sommar och jag kom att tänka på allt jag hade skrivit och att jag länge hade haft skrivandet som en trevlig liten hobby. Jag tänkte att ”man kanske ska ta och ge ut en bok?”, och så googlade jag lite olika möjligheter att göra detta. Av någon anledning tog jag mig inte tid att fundera över hur svårt det kan vara att ge ut en bok, jag tänkte bara att jag ville ge ut den på något sätt. Så fick jag upp ögonen för egenutgivning och hittade ett jättebra självpubliceringsförlag som jag använder mig av än idag.

Kan du berätta lite mer om dina böcker?
– De flesta av mina böcker är textsamlingar av olika slag och inom olika teman, varje samling innehåller kanske mellan tio och ett hundratal olika alster. Jag gav ut dem väldigt tätt inpå varandra den första tiden vilket är varför de flesta är ganska tunna. Den tjockaste jag gav ut under det första halvåret är dock ett par hundra sidor lång och består av blogginlägg skrivna under en period av fem år, och när jag började blogga fanns det inte alls på kartan att det skulle bli en bok av den. När jag var inne på mitt andra år som författare bestämde jag mig för att göra antalet utgivningar per år betydligt färre, så att jag ger ut en eller max två böcker om året och satsar mer på arbetet med marknadsföringen till exempel. Jag gav ut min nionde och tionde bok nu i somras.

Du är alltså egenutgivare. Hur fungerar det egentligen?
– Att vara egenutgivare fungerar på det viset att man själv är den som bekostar utgivningen och styr över den. Från början var det så att alla författare var egenutgivare, då skrev man en bok, gick till ett tryckeri och lät trycka upp en upplaga som man sedan fick sälja. Därefter kom de traditionella förlagen. Det var då som krav började ställas på författaren, eftersom det oftast innebär en viss ekonomisk risk att släppa en bok, särskilt när man arbetar som så att man trycker upp en begränsad upplaga och måste försöka få sålt alltihopa för att täcka upp kostnaderna. Men i slutet på 1990-talet kom man på print-on-demand, det vill säga att man trycker exemplaret först när någon beställer det, det här öppnade upp för allt fler att uppfylla sina författardrömmar och göra det på egen hand. Sedan dess har vi egenutgivare praktiskt taget tagit över marknaden, det är betydligt mer populärt att läsa fackböcker av egenutgivare eftersom det brukar vara personer vars bok handlar om något de brinner för.

Vad tror du att du har för fördelar i och med egenutgivning?
– Jag tror det är just det att man har kontrollen själv över sina bokprojekt, för min del har jag varit författare i ungefär två och ett halvt år, men jag har aldrig jobbat med en förläggare förut. Jag har också fått lära mig så mycket om hur det fungerar att ge ut en bok rent praktiskt.

Vad är det svåraste med att vara egenutgivare?
– Om man är ny som egenutgivare så kan nog den här kontrollen vara mer som en svårighet än en möjlighet. Jag blev ganska snabbt van vid att hålla koll på alltsammans själv, men jag kommer ihåg att när jag precis hade givit ut min första bok så var det knappt att jag ville kännas vid att marknadsföra den. Jag ville bara skriva, ge ut och hoppas på att den kanske säljer sig själv så småningom. Men sedan började jag acceptera arbetet mer och mer och idag tycker jag att det känns helt okej, ganska kul till och med! Jag kan faktiskt inte komma på något mer som är svårt med att vara egenutgivare, men som sagt så innebär det en del extraarbete, vilket man får ta på sig från första boken, och då kan det kännas ganska svårt att veta var man ska börja.

Hur ser framtiden ut för dig?
– Jag hoppas ju såklart att det blir många fler böcker och att jag så småningom kan leva på mitt författarskap. Jag älskar att skriva och det är nog ingen tvekan om att jag kommer växa mer och mer för varje år i mitt skrivande.