Författarintervju: Anna Karolina

Så var det fredag igen och en ledig helg för min del väntar! Skönt! I veckans författarintervju får ni möta Anna Karolina.

Anna, din bok ”Sjusiffrigt” har precis släppts. Vad kan du berätta om den?
– Det är en polisthriller där tre kvinnor kidnappar en miljardär. En bokhandlare tyckte att den var en blandning mellan Thelma & Louise och Point Break. Det låter bra tycker jag! Jag ville vända på stereotyperna och låta kvinnor vara gärningsmän i ett grovt brott där syftet är att komma över pengar, ett begär som oftast är förbehållet män. Jag funderade över hur samhället ser ut idag. Den ökade jämställdheten har öppnat nya möjligheter, inte bara när det gäller utbildning och arbetsmarknad, utan även när det gäller tillträde till nya arenor. Ju närmare kvinnor och mäns roller kommit varandra desto mer har deras brottsmönster kommit att stämma överens. Så nu var det dags för kvinnor att axla rollen som grova förbrytare.

Har den något med dina tidigare böcker om Amanda Paller att göra?
– Nej, den är helt fristående med andra karaktärer. När jag fick idén till min intrig funderade jag ett tag på om Amanda Paller skulle passa in. Men jag kom snart fram till att Sjusiffrigt skulle bli bäst med en ny huvudperson. Så Amandas destruktiva relation med värdetransportrånaren Adnan fick sättas på paus.

Vad är det viktigaste för dig när du kommer igång och börjar skriva? 
– Mat. Jag tappar koncentrationen när jag blir hungrig. Jag måste äta var tredje timme, annars blir jag aggressiv. Har aldrig förstått de som säger: ”Åh, jag glömde äta för jag hade sådant skrivarflow …” Det har aldrig hänt mig.

Om du skulle beskriva den ultimata ”skrivarplatsen” – hur skulle den då se ut?
– Tropiskt klimat, en plats i skuggan, utsikt över havet.

Vad gör du när du inte skriver?
– Jag har tvillingpojkar som är sju år, så det är fullt upp. Tränar så ofta jag kan.

Vilken typ av böcker läser du själv? Har du några tips?
– Det blir mest kriminalromaner för att hålla mig uppdaterad i genren. Det är svårt som författare att ge boktips utan att riskera bli jävig. De flesta författare känner ju varandra mer eller mindre. Kanske därför de flesta tipsar om utländska författare då de får frågan? Men jag vill ändå slå ett slag för ett par svenska som sticker ut: Jens Lapidus, Carin Gerhardsen, Simona Ahrnstedt – I’m a sucker for romance. Och Mons Kallentoft och Marcus Lutteman så klart! (Nej, jag är inte alls partisk …)

Hur ser framtiden ut för dig? Får vi läsa mer om Paller?
– Just nu skriver jag femte delen i Herkulesserien ihop med deckarkollegan Mons Kallentoft. Så Amanda Paller pausar på obestämd framtid.

Foto: Ola Torkelsson

Annonser

Författarintervju: Lin Hallberg

Så var det fredag på nytt och en jobbhelg väntar! Först tänkte jag dock lägga upp veckans författarintervju, denna gång med Lin Hallberg.

Du har ju givit ut en hel drös med böcker, dels om hästar (Sigge-serien) men också böcker för unga vuxna. Nu i början av sommaren kom Som stjärnor faller som handlar om första kärleken. Kan du berätta lite mer om den?
Som stjärnor faller handlar om Tess och vad som händer när hennes mormor dör och lämnar sitt hus till Tess familj med villkoret att de ska bo där. Det handlar om Tess sorg över att behöva lämna sin vän Liv och staden de bott i och hur det kan bli när man måste börja om på ett nytt. När man får chansen att bli en annan än den som omgivningen bestämt att man är.
Boken handlar om Tom som älskar sin häst, Stjärna, och som gör allt för att hon ska ha det bra. Det handlar om Tess som möter Tom i skogen, om den första kärleken, omtumlande och sann.

Vad har du fått för respons på boken?
– Att boken överraskat sina läsare. Att det är mer en bok om vänskap och den första kärleken än om hästar (även om det också är hästar med). Att det är en fin, men lite sorglig berättelse.

Hur kom det sig att du la undan barnböckerna för ett tag för att fokusera på unga vuxna/tonår?
– Jag har skrivit böcker för unga vuxna ganska länge, även om de inte kommit lika tätt som de andra böckerna. Det är en härlig utmaning att röra sig mellan åldrarna. Efter att ha skrivit lättläst ett tag är det underbart att kasta loss språkligt och lita på att läsarna hänger med.

Hur ser det ut där du sitter och skriver?
– Lite kaosartat, förutom då jag startar ett nytt bokprojekt. Då rensar jag skrivbordet och huvudet och försöker låta bli att titta på den fina utsikten över dalen här i England.

Hur ser framtiden ut? Är det planerat för fler böcker?
– Oh ja! Först delen i en ny hästboksserie för mellanåldern kommer nästa höst. Arbetsnamnet är ”Hästviskaren”. Jag har två lättlästa serier på gång och så Sigge förstås. Full Galopp, Sigge kommer i mars 2018. En ungdomsbok ligger o gror …

Sist men inte minst, vilken bok skulle du vilja att alla läste åtminstone en gång i livet?
– Läsning är individuellt. Det gäller att hitta det som passar just dig – speciellt när du börjar läsa. En bok som jag återkommer till och som alltid inspirerar mig är ”Sommarboken” av Tove Jansson.

Foto: Caroline Andersson

Författarintervju: Maria Frensborg

Så var det fredag igen och dags för en ny författarintervju. Idag får ni läsa om Maria Frensborg!

Hej Maria! Nu i slutet av sommaren publicerades din bok Mina smala axlars längtan. Kan du säga några ord om den?
– Boken berättas av Magda, som går första året på gymnasiet. Hon vill att livet ska bli större och längtar efter att något dramatiskt ska hända. Och saker händer. Dels får hon en inbjudan till en hemlig gymnasieförening och får uppleva en mystisk invigningsritual. Dels får hon också ett meddelande i en tändsticksask av den gudomliga Jens som går i trean och är chefredaktör för skoltidningen. Äntligen sprakar livet. Men den hemliga föreningen som Magda trodde skulle bli en slags ”Döda poeters sällskap” verkar inte riktigt hålla måttet. Och Jens med alla sina tändsticksaskar och kryptiska meddelanden – vad vill han, egentligen?

Vad har du fått för respons på boken sedan dess?
– Med undantag av den recensent som ville slänga boken i väggen har jag fått fin respons. ”Ruggigt bra psykologisk ungdomsbok”, skrev Sundsvalls Tidning och bokbloggare har använt ord som ”Helt jäkla underbar” och ”En strålande ungdomsboksdebut”. Så jag är mer än nöjd.

Tidigare har du skrivit böcker för lite yngre barn. Vad tycker du var den största utmaningen i att skriva för unga vuxna/tonår?
– Det svåraste var att få till trovärdig dialog. Eftersom jag jobbade som gymnasielärare när jag skrev boken tjuvlyssnade jag en del för att hitta rätt. Jag tog också hjälp av elever som fick provläsa vissa bitar.

Vart fick du inspirationen ifrån till att skriva boken?
– Mycket har jag plockat från min egen gymnasietid. Boken utspelar sig i Härnösand där jag själv gick i skolan. Det betyder inte att jag har skrivit in verkliga personer, bara att jag har inspirerats av stämningar, platser och vissa hemliga föreningar…

Hur ser framtiden ut? Kommer det fler böcker?
– Det kommer fler. Just nu jobbar jag med två Pelle Svanslös-böcker, parallellt med ett humoristiskt manus om en trettonårig kille.

Vad gör du när du inte skriver? Har du några intressen eller andra fritidsaktiviteter som du gärna sysselsätter dig med?
– Jag läser mycket och springer i skogen. Åker skateboard, men har varit lite skadad och har behövt pausa. Snart är jag på brädan igen.

Vad skulle du ge för tips till andra som vill bli författare?
– Skaffa en dator utan internetuppkoppling. Avsätt tid. Läs mycket och fundera över innehåll och form. Läs lite till. Skriv och skriv om. Och läs ännu mer. Låt din text vila och stryk sedan minst en tiondel. Låt andra läsa och lyssna på kritik. Jämför din text med författare som du beundrar. Att skriva är hårt jobb. Ge inte upp!

Foto: Eva Lindblad

Författarintervju: Jussi Adler-Olsen

Jussi Adler-Olsen är en av de största danska deckarförfattarna just nu och skriver bland annat Avdelning Q-serien om Carl Mørck, Assad och Rose. Tidigare i år utkom den sjunde delen i serien, Selfies, på svenska.

De tre huvudkaraktärerna är ju väldigt speciella på olika sätt. Vart har du fått inspirationen till dem?
– Carl Mørck har vissa element från mig själv. Hans lathet kan jag exempelvis känna igen som något jag vill, men inte tillåter mig. Carl Mørck är också inspirerad av en av min fars patienter, som var min nära vän som barn. Herr Mørk hade dödat sin fru och var den mest älskvärda mannen man kunde föreställa sig. Det lärde mig att gott och ont lätt kan hysas i en och samma person. Assad är en man med många hemligheter och många förmågor. Han är delvis inspirerad av arbetet som taxichaufför i Köpenhamn, där man möter många högutbildade invandrare som har svårt att få ett jobb som matchar deras kvalifikationer. Och Rose är kaos, på många sätt en av mina favoritkaraktärer. En stark men också sårbar kvinna.

Möter du någonsin åsikter om att dessa tre personer inte hade kunnat driva en avdelning i verkliga livet? Vad säger du till dem?
– Det är trots allt fiktion, men det finns så många element som matchar med verkligheten. Bra research är viktigt för mig, mina historier måste vara trovärdiga, och jag tycker i allmänhet att mina läsare tycker att det är trovärdigt. Även de läsare som känner till polisens insida.

Hur tacklar du negativ kritik?
– Jag välkomnar alltid konstruktiv negativ kritik. Särskilt när det kommer från mina läsare. Man kan alltid lära sig något av det. Och när det kommer från min redaktör, förväntar jag mig det, hennes kommentarer gör alltid den färdiga romanen bättre. För mig handlar det om målet, och det är att göra det så bra som möjligt. Rätt kritik kan hjälpa mig vidare mot detta mål.

Hur har responsen sett ut för Selfies såhär långt?
– Det har bara varit en socialarbetare som har kontaktat mig och inte känt igen sig i den typ av medborgare som beskrivs i boken. Denna socialarbetare kom från en mindre kommun. Annars har det varit många andra som har kunnat bekräfta erfarenheten av dessa djupt självfixerade unga kvinnor som inte har några kvalifikationer eller vill göra något för att få dem. Och det har varit intressant att uppleva att man även i andra länder känner igen detta.

Vilken är din egen favorit i serien om Avdelning Q? Varför?
– Det är nog alltid den sist skrivna, för det är den jag minns bäst, men jag är väldigt stolt över Journal 64. Det är en hyllning till min pappa.

Jussi planerar att skriva tio böcker om Avdelning Q så nu återstår alltså tre delar, en som fokuserar mer på Assad och två som fokuserar mer på Carl.
Foto: Robin Skjoldborg

Författarintervju: Martin Österdahl

Så var det återigen dags för en författarintervju, denna fredag till ära. Idag möter ni Martin Österdahl!

Din senaste bok Tio svenskar måste dö kom ut i slutet av sommaren. Kan du berätta lite om den?
– I Stockholm har man registrerat en mystisk signal på den ryska ambassaden. Ingen vet vad den varslar om men den verkar räkna ned mot ett klockslag i närtid. Ubåten Kursk går på grund i Barents hav och 118 ryska sjömän knackar på skrovet i hopp om räddning. Samtidigt sker en rad brutala mord på högt uppsatta tjänstemän i Sverige och polisen saknar spår. Vem står näst på tur? Och hur kan vi skydda oss mot en osynlig fiende? Bokens huvudperson Max Anger, som tillsammans med sin ryske flickvän Pashie försöker att bli med barn, tvingas avbryta allt han håller på med och hjälpa polisen i utredningen. Ett av offren visar sig vara en person som betytt mycket för honom under uppväxten på Arholma, längst ut i Stockholms skärgård.

Tio svenskar måste dö är en berättelse om en jakt på en seriemördare. Men den tar även upp ämnen som Putins första 100 dagar som Rysslands president och en mycket mörk period i svensk historia – Baltutlämningen.

Vad har du fått för respons på boken?
– Jag har fått väldigt fin respons på boken. De flesta verkar tycka att jag har gjort framsteg sedan debuten för ett år sedan med Be inte om nåd, den första delen i serien om Max Anger.

Vem är Max Anger? En version av dig eller är det fler som har inspirerat till den här karaktären?
– Jag brukar skoja och säga att jag skulle vilja vara lika vältränad som Max, men jag är glad att jag inte haft hans trasiga uppväxt. Skämt åsido, nej, jag är verkligen inte som min hjälte, även om vi delar en del värderingar, framför allt en avsky mot de onda krafter som verkar genom stater och utsätter minoriteter och individer för meningslöst våld och lidande. Att alla människor ska få leva i frihet och ha lika rättigheter är nåt som alltid drivit mig och det driver även Max.

Hur ser din skrivprocess ut från idé till färdig bok?
– Jag ägnar mycket tid åt research och att hitta en kärna runt ett ämne eller ett sammanhang som jag är nyfiken på och fascineras av. Sen hjälper den vidare researchen till med inspirationen och storyn börjar ta form. Jag planerar berättelserna noga i akter och kapitel innan jag sätter igång att skriva. Om det är nåt jag lärt mig från mina 20 år i TV-branschen är det att inte sätta igång och producera för tidigt. Jag fick själv smaka på det i mina första försök att skriva den roman som till slut blev Be inte om nåd. Ett år innan den antogs av Forum fick jag slänga 500 av 600 sidor och börja om. Det var inte första gången heller. Och det var inte kul…

Blir man säkrare och säkrare i sitt författarskap för var bok eller hur känner du inför det?
– Ja, det skulle jag säga. Jag har hittat en form även om jag jobbar mycket på att förbättra och förenkla. Jag älskar att hela tiden lära mig bättre och nytt så jag ser fram emot varje nytt projekt med den tillförsikten. Men även om man jobbar hårt med formen och språket så finns fortfarande spänningen och nervositeten kvar ändå tills förläggaren ger slutligt tummen upp. Det är det mest fantastiska, tycker jag, att även om man planerar så noga som jag så blir man överraskad över att det inte blir precis som man tänkt sig. Att karaktärerna har egna viljor och ibland vägrar eller gör nåt helt oväntat. Det är en magisk upplevelse.

Hur ser framtiden ut? 
– Jag är bara i början av mitt författarskap. Det kommer flera Max Anger-böcker och även andra serier och fristående böcker. Just nu pumpar jag ur mig ett par nya synopsis i månaden! Det är svårt och jobbigt att skriva synopsis. Men jag älskar det.

Författarintervju: Anne-Marie Schjetlein

Fredag betyder såklart en ny författarintervju. Idag får ni möta Anne-Marie Schjetlein!

Anne-Marie, vill du berätta lite om din senaste bok, Döden ingen ser?
Döden ingen ser är den tredje boken i serien om kirurgen Andreas Nylund. Det är en spännings-och relationsroman i sjukhusmiljö som utspelar sig i Halmstad med omnejd. I de två första böckerna använde jag sjukhusvärlden som en passande kuliss till spänning. I Döden ingen ser, ville jag belysa hur det kan vara att arbeta i sjukvården idag. Hur en pressad arbetsmiljö kan vara ett hot mot patientsäkerheten och orsaka allvarliga vårdskador. Jag ville beskriva hur det kan kännas för sjukvårdspersonal att bära oron på sina axlar, över att missa något eller begå misstag. Och eftersom det är en deckare så skruvar jag intrigen flera varv och undrar vad som skulle hända om någon i teamet försökte dölja att något gått fel.

Hur kom du på att böckerna skulle utspela sig i sjukhusmiljö?
– Jag följde helt enkelt rådet; Gräv där du står. Jag är sjuksköterska sedan många år och sjukvården är en kultur jag känner väl. Dessutom står livet ofta på sin spets och livet på ett sjukhus pendlar mellan ytterligheter. Liv och död. Hopp och förtvivlan. Glädje och sorg. Som sagt en passande miljö för spänningsromaner/deckare.

Hur fungerar det att kombinera arbetsliv, privatliv och författandet?
– Då barnen är stora så fungerar det riktigt bra. Sedan lever jag ofta i skrivbubblan vilket kan vara komplicerat i privatlivet, men jag lever med en man som forskar så vi jobbar ofta parallellt och respekterar varandras skrivtid. Sedan ett år tillbaka är jag heltidsförfattare men arbetar extra på Danderyds sjukhus.

Vad har du för planer gällande din serie? Får läsarna mer av Andreas?
– Kanske det … vi får se hur många som önskar läsa mer om honom och hans komplicerade liv.

Vad har du för drömmar när det gäller skrivandet?
– Att skriva många böcker och utvecklas som författare. Och självklart att nå fler och fler läsare.

Vilka tre böcker skulle du ta med dig till en helt öde ö?
– Den var svår, skulle vilja säga att jag tar med paddan ha ha. Men okej, jag tar med mig Bibeln för att läsa pärm till pärm som tidsfördriv. En diktsamling med våra stora svenska poeter för att finna tröst och hopp i orden. Till sist tar jag med mig ett oändligt anteckningsblock för framtida bokidéer.

Författarintervju: Niklas Natt och Dag

Så var det återigen fredag och denna veckan får ni möta författaren Niklas Natt och dag!

Hej Niklas! Du är aktuell med boken 1793. Kan du berätta lite kort om den?
– Det är en historisk roman som utspelar sig i Stockholm år 1793.

Lite längre, kanske?
– Vill du göra mig en tjänst, då?

Okej.
– Kan du föreställa dig en lämplig trailerröst? En klangfull bas. Lite hes kanske. Suggestiv. Jag tänker mig ett ihållande mollackord med mycket bas i bakgrunden. En malande bordun.

Vänta… okej. Redo.
– Mer än ett år har gått sedan mordet på Gustav III. Kronprinsen är omyndig, krigsåren har tömt stadskassan. Riket styrs av egenintressen medan folket far illa. Ingen litar på någon. Överallt frodas missnöje och paranoid. I oktober hittas ett lik i Fatburen på Södermalm, den igenslammade sjö där allt kåkstadens avskräde hamnar. Den döde saknar armar och ben, men skadorna är inte nya. Cecil Winge har varit Stockholms poliskammare behjälplig med sitt skarpsinne förr. Nu vacklar hans hälsa, men han krävs på en gentjänst han inte kan neka. Tiden är knapp, och den vinter som ska komma att bli den svåraste Stockholm skådat på ett decennium är i antågande.

”Winter is coming”, säger du?
– Jag har läst min beskärda del George RR Martin, tackar så mycket.

Hur har din process sett ut från idé till tryckt bok?
– Det tog nästan precis ett år att skriva det första utkastet, inklusive all efterforskning som krävdes. Jag har enorm respekt för den som vågar avsäga sig mer stabila uppdrag för att helt satsa på sin skrivprocess, men för egen del tordes jag inte, utan jobbade på kvällar och helger. Några veckor efter att jag börjat skriva gjorde två streck på en sticka gällande att jag och min hustru väntade vårt första barn, vilket gav en tydlig deadline. Jag missade den med tre månader. Så långt allt väl.

– Att få boken publicerad däremot, var en annan femma. Det kom en hel del refuseringar, både av autoreply- och lektörsutlåtandemodell (och jag vill framhäva hur tacksamma alla vi presumtiva författare har anledning att vara över det sistnämnda – en ren kulturgärning från förlagen, och mer att betrakta som en uppmuntran än ett avvisande). Första året var ett förlag tillräckligt intresserade för att ta ett personligt möte och föreslå omskrivningar – förenkling av språket från någonting som då låg närmare 1700-talssvenska på läsbarhetens bekostnad, samt uppmaning att trimma ner både de historiska detaljerna och diverse lyriska stycken där jag som debutant försökte spänna mina stilistiska muskler till max genom att verkligen beskriva skiten ur den där solnedgången, etc. Jag ombads skriva om några kapitel som – gissar jag – belägg för att jag var möjlig att samarbeta med, vilket jag gjorde samma helg som önskemålet kom. Går ju bra det här, tänkte jag, godtrogne stackare. Sedan gick allt i långbänk. Jag hörde av mig kvartalsvis men fick aldrig vare sig ja eller nej. Jag ansåg att de förslag jag fått var av ett sådant egenvärde att jag arbetade om manuskriptet i sin helhet i vilket fall som helst.

– Det tog en sommar, varpå jag skickade ut manuset igen. Trenden var tydlig: Begränsat intresse. Jag vill särskilt nämna en fascinerande mindfuck-refusering från ett större förlag, av den lakoniska sort där kontentan är ”tack men nej tack; obs, detta mejl går ej att besvara”. Denna typ av refus innehåller per definition inga utlåtanden om texten, vilket är frustrerande eftersom du omöjligt kan veta var ditt verk anses befinna sig på ett spektrum från, säg, ”det sämsta vi någonsin läst” till ”passar inte vår nuvarande utgivningsplan”. Just den här refuseringen nämnde i förbigående att manuskriptet inte var tillräckligt övertygande. Det höll mig vaken länge: Var just mitt manus inte övertygande? Eller är det en standardformulering? I händelse av det förstnämnda, vad var det som inte övertygade? Det får jag aldrig veta. Jag uppnådde till slut refuseringens nirvana, fann frid i att 1793 inte skulle komma att publiceras, men min summering var ändå att skrivandet icke desto mindre varit en fantastisk upplevelse, och en jag utan tvekan skulle göra om igen, på spekulation. Jag hade lärt mig så mycket, och det av folk som i slutändan inte skulle tjäna ett öre på sina goda råd.

– Ungefär då hörde ytterligare ett förlag av sig. Jag uppmanades skriva en version med ett antal förändringar, fann att även dessa var kompetenta förslag, gjorde så och returnerade. Tog ytterligare en sommar. Den versionen kom istället att antas av ett annat förlag, och där vidtog förstås fler redigeringsvändor.

– Det finns en idealiserad bild av det konstnärliga verket som en perfekt diamant som liksom komprimerats till perfektion av författaren ensam. Det finns vidare en nidbild av redaktörskap som en ovälkommen kommersialisering av den kreativa processen. I min erfarenhet är båda dessa föreställningar falska. Alla redaktionell inblandning jag upplevt under de lite mer än fyra år det i slutändan tog att färdigställa 1793, så långt det nu gått, har varit enormt positiv: Redaktören är en välvillig läsare med förmåga att identifiera problem med ett manuskript, och när redaktören är duktig nog vet du att hon har rätt: Du tyckte också att det där var ett problem, men du hoppades att du var ensam om det.

– Vidare gjorde redigeringsprocessen mig uppmärksam på alla osedda möjligheter en text innehåller bara parametrarna är tillräckligt många, och det kom som en lika komplett som underbar överraskning.

1793 är din debut. Vad var det som gjorde att du tog steget och bestämde dig för att skriva en bok? Är det något som har funnits sedan länge i bakhuvudet?
– Jag minns min uppväxt som ensam. Tack vare att mitt liv alltid varit fullt av böcker blev avsaknaden av umgänge aldrig ett problem: Den som läser har sällskap jämt. Det kom att betyda enormt mycket för mig – så pass mycket att mitt förhållande till litteratur är en aning dysfunktionellt än idag: Det finns inga lyckliga slut för mig, eftersom boken inte fortsätter, och jag har ibland svårt att förlåta en tillräckligt duktig författare för att det hon beskriver inte är verklighet. Icke desto mindre har det varit självklart för mig att det vilar en alldeles särskild magi över läsningen, en besvärjelse som låter dig höra inte sällan döda tanters och farbröders röster i ditt huvud oavsett tid och rum, ana deras personligheter och välkomna dem som en väldigt intim närvaro i ditt liv.

– Med den insikten stod det klart för mig att författare var det finaste någon kunde önska sig att bli, och det är det enda jag någonsin velat vara. Jag har försörjt mig på att skriva under hela mitt yrkesliv, men det var aldrig samma sak. Med tiden blev det också svårare och svårare att ta steget och börja skriva: Den som sträcker sig efter en livslång dröm kan upptäcka att den i själva verket är bortom räckhåll, och det var jag väldigt rädd för. Du riskerar en potentiellt förödande identitetskris, och folk har blivit vansinniga för mindre.

Just historiska deckare är det inte många som skriver. Hur kom du fram till det? Vad inspirerar dig?
– Som läsare tog jag så att säga examen från fantasy och science fiction till historiska romaner. Du som är uppfostrad av JRR Tolkien lär dig att kampen mellan gott och ont visst är behjärtansvärd, men det är också viktigt att det växer åkerfräken längs vägen mellan Fylke och Vattnadal (jag tillhör Ohlmarksgenerationen – Rivendell för er andra) och att de sånger som vissa figurer tidvis stämmer upp i må sjungas på fiktiva språk, men att syntaxen är klanderfri och att det finns en appendix där den som är intresserad kan kontrollera den saken.

– Samma exotism och kärlek till detaljer präglar den sortens historiska roman som jag själv uppskattar mest. Jag förälskade mig som ung i James Clavell, fascinerades enormt av hur spännande Patrick O’Brians tjugo böcker långa romansvit om Napoleonkrigen till havs kan vara utan att man begriper särskilt mycket av de tekniska termerna (”she was close-hauled on the starboard tack”, etc).

– Jag läste Umberto Ecos Rosens Namn som rätt ung, och älskade hur den romanen balanserar högt mot lågt: Litteratur förklädd till genrefiktion, så att säga. När jag var tretton var den ett rafflande seriemördardrama i ett munkkloster. Jag har läst om den två gånger sedan dess, och nya dimensioner har öppnat sig varje gång. Sist jag läste den var den mest intressant som en lektion i idéhistoria, i medeltida ecklesiastik och i humorns omstridda ställning inom den katolska kyrkans doktrin. Jag är ingen Eco – må han vila i frid – och kommer aldrig att bli, men där någonstans låg min ambition.

– Några andra tydliga referenser var Alan Moores magnifikt välefterforskade serieroman From Hell – om Jack Uppskärarens framfart i det viktorianska London, med grundpremissen något oväntat hämtad ur Douglas Adams böcker om Dirk Gently, där en holistisk detektiv endast kan lösa ett brott genom att lösa det samhäll i vilket det begåtts – och Cormac McCartys Blood Meridian, också den vilande på mycket nitisk historisk grund.

Hur ser det ut där du sitter och skriver?
– Om du menar där jag sitter och skriver på dagtid är det ett minutiöst arrangerat skrivbord fullt av små intressanta saker uppställda med optimal feng shui i åtanke: Mina Rubikskuber (en i färg och en monokrom) en guldfärgad tomte som visar långfingret signerad Ottmar Hörl, ett bokställ, en japansk tekanna på en ställning med värmeljus, en oidentifierad fisk av malkaraktär av gjutjärn, en transparent T20 för understöd vid svåra beslut. Väggarna är klädda i Clas Ohlsons version av Elfabokhyllor med trärena ekplan fulla av mina böcker, och inom räckhåll har jag en åttasträngad elgitarr, en sjusträngad elgitarr, en vanlig elgitarr, en tolvsträngad akustisk gitarr, en oktavmandolin, min basluta och min shakuhachi. Mitt emot mig sitter Fredrik Backman, på andra sidan om ett spegelvänt skrivbord av samma sort. Om han pratar i telefon och man sätter på Stravinskijs Våroffer i hörlurarna händer det ganska ofta att hans gestikulerande fria arm viftar i perfekt synk till musiken, vilket roar mig.

– Men om du menar den plats där jag huvudsakligen skrev 1793 är det en nedsutten begagnad fåtölj i Salatrakten som min svärmor klätt om i ett tyg som jag och min fru köpt själva men sedermera ångrat i hemlighet, där jag satt nattetid i beckmörker med en laptop på en kudde i knät medan jag dränkte ljudet av familjens snarkningar med en japansk noiseartist vid namn Merzbow.

Vad har du för planer framöver gällande skrivandet?
– Mitt enda mål med att skriva en bok var att förlaget skulle låta mig skriva en till, och så vidare. Jag hade inte nödvändigtvis tänkt mig en historisk bokserie från början, och skulle heller inte påbörja en fortsättning om jag inte hade en idé som jag tycker är bra nog att genomföra utan att någon ber mig. Jag snubblade händelsevis över en sådan idé i somras, men det jag skriver på för tillfället är något helt annat. Huruvida det blir en fortsättning handlar i viss mån om någonting så krasst som tillgång och efterfrågan: Jag inbillar mig att delar av mitt persongalleri har en framtid bortom bokens sista mening, och jag älskar deras miljö reservationslöst. Om gensvaret från bokens eventuella läsare antyder en nyfikenhet är det ett behov jag inte är främmande för att försöka tillfredsställa efter bästa förmåga.

Vilken bok skulle du vilja att alla läser innan de lämnar jordelivet?
– Vilken genomsadistisk fråga. Den senaste genuint omskakande läsupplevelse jag haft var Vladimir Nabokovs Pale Fire (denna vecka) och innan dess William Faulkners The Sound and the Fury (förra månaden). Hanya Yanagiharas A Little Life någon gång i våras, en bok som på många sätt inte borde fungera men som stick i stäv med all vett och sans fick mig att känna mig som om någon använt mitt hjärta som päronboll i lite mer än 700 sidor, i ordens bästa bemärkelse. Virginia Woolfs Orlando dessförinnan. Om någon tycker att jag börjar låta pretentiös nu vill jag även sjunga JK Rowlings lov och bekänna min i princip reservationslösa kärlek till Harry Potters universum. David Mitchells Cloud Atlas gillade jag mycket, och den är i viss mån inspiration till strukturen för 1793, även om det jag gjort förstås är långt mindre raffinerat.

– Det viktiga att inskärpa här är att det för min del inte finns någon form av eskapism som kan konkurrera med läsning, och jag önskar att det kunde vara så för fler, eftersom det finns mycket att säga om mervärdet. Jag läste ett av Ecos mer akademiska verk på ett flyg i våras – Kant and the Platypus – och slogs plötsligt av insikten att den utarmning av språket som försämrad läsförståelse innebär gör att våra barn riskerar att utestängas från en viss nivå av abstrakt tänkande. Idéer av en viss sort kommer bli svårtillgängliga för dem om de saknar ett system för att klä dem i ord. Men, för att vara mindre dystopisk: Att läsa Faulkner är som att få fyrverkerier skjutna rakt in i hjärnbarken. Hårstrån ställer sig på ända, adrenalin flödar fritt, tårar rinner. Minnet av läsningen är sedan ditt så länge du lever. Det finns inga datoranimerade drakar som kan konkurrera med det, och det kan jag säga med eftertryck eftersom jag sett alla sju säsonger av Game of Thrones precis som alla andra. Efter att ha läst böckerna, märk väl.

– Avslutningsvis vill jag tacka så hemskt mycket för dessa frågor. Jag har aldrig fått tillfälle att svara på något liknande förr, och det är möjligt att det ballade ur lite där då och då, för vilket jag i all ödmjukhet ber om läsarens förlåtelse och välvilja. Och om du inte vill läsa min bok, var då vänlig och läs någon annans.

Foto: Gabriel Liljevall