Det bästa som har hänt mig av Johanna Schreiber

Att få barn – det är ändå meningen med livet. Eller? För Ermina, Freddie och Sigrid har vägen till graviditetstestets plus sett helt olika ut. Men nu sitter de där. Med skrikande bebisar, läckande bröst och en partner som inte förstår. Alla tre frågar de sig samma sak: Är det så här det ska kännas?

När mammagruppen inte levererar annat än lögner om ljuv sömn och tacksamhet, springer Ermina av en slump på Freddie och Sigrid och de bildar en egen grupp. Trots sina olikheter svetsas de samman i en vänskap som hjälper dem att hantera förlossningsdepression, kamp mot gravidkilon och en jämställdhetsfixerad men frånvarande sambo. Tillsammans inser de att inget någonsin är som man tror och att även mammor måste få byta latten mot champagne ibland.

För ett tag sedan blev jag kontaktade angående den här boken och efter att ha läst lite om den blev jag hemskt nyfiken. Jag har ju själv två barn och det här med att försöka få allt att verka perfekt ligger ju väldigt i tiden. Det känns i alla fall så.

De tre tjejerna som historien kretsar kring har väldigt olika upplevelser om både förlossning och tiden efter och det är en av delarna som är så otroligt skön. Jag kan tänka mig att det finns flera som känner igen sig helt eller delvis i deras upplevelser. Även i tjejernas olika relationer dyker det upp saker som jag tror är väldigt vanliga men som ingen pratar om. Det här med att man från början tänker att ”såhär ska det vara” men att det inte blir så, att man oftast inte väljer att ha sex veckan efter förlossningen utan att det kan ta väldigt lång tid innan man känner sig mogen för det eller hur ensamt det plötsligt kan bli att gå hemma med ett barn. Jag tycker att författaren har skildrat föräldralivet ur många olika perspektiv och gjort det bra.

Överlag tycker jag att det var en väldigt bra bok som gick snabbt att läsa. Den var befriande samtidigt som den var tänkvärd och jag gillar hur karaktärerna utvecklades under historiens gång. Relationen mellan de tre tjejerna går också från något som ses som tillfälligt till att bli väldigt nära och det kändes härligt. Jag tycker att Johanna Schreiber skriver bra och det finns ett bra flyt i berättelsen. Sidorna bara flög förbi och plötsligt var boken utläst! Jag ser fram emot att läsa mer av författaren i framtiden.

Tack till Bokförlaget Forum för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Johanna Schreiber
Utgivningsår: 2019
Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 7 juli 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Författarintervju: Daniel Åberg

Foto: Sara Arnald

Nu är det fredag igen och idag möter vi journalisten och författaren Daniel Åberg som tillsammans med sin fru är aktuell med boken ”När två blev tre”.

Daniel, du skriver mycket i och med att du både är författare och journalist. Vart ifrån kom ditt intresse för skrivande? Hur har de utvecklats genom åren?
– Som jag minns det föddes mitt intresse för skrivande ganska tidigt, men jag började odla det mer aktivt när jag var runt 15-16. Ja, varifrån kom det? Jag vet inte riktigt, men jag har alltid varit väldigt intresserad av att hitta på historier och känt ett behov av att uttrycka mig, så jag antar att de två sakerna tillsammans födde mitt skrivande. Och utvecklingen … hm, jag skulle nog säga att HUR jag skriver har förfinats, men jag skriver nog lika mycket (eller lite, beroende på hur man ser det) i dag som för 20 år sedan.

Vad för typ av texter skriver du helst?
– Jag vill ju helst av allt skriva på mina romaner, men större delen av tiden ägnar jag ju åt att skriva journalistiska texter, eftersom det är dem jag tjänar större delen av mina pengar på.

Din fru är även hon journalist och författare, hur får man det att gå ihop i familjelivet? Ger ni varandra utrymme att skriva eller hur gör ni?
– Vi är rätt dåliga på att ens ge oss själva tid och utrymme att skriva, är jag rädd. Vi är ju båda frilansare och det känns som att arbete, barntid och fritid går ihop i ett sammelsurium mest hela tiden. Men det är klart att vi ställer upp för varandra om den andra behöver tid för att skriva eller jobba med något särskilt. Vissa perioder tar jag större ansvar för hem och hushåll, och andra tidpunkter gör Johanna det.

Ni har skrivit en bok tillsammans som kom ut i slutet av augusti, om föräldrarollen. Berätta gärna lite mer om den!
– Det är en krönikebok som heter ”När två blev tre” som ges ut av Natur & Kultur där vi har skrivit hälften var, och som handlar om de första 18 månaderna som förstagångsföräldrar. Jag tycker att det är en ömsint och samtidigt arg, rolig och inte minst viktig bok om hur det kan vara att bli förälder i dag. Den handlar mycket om jämställdhet i vardagen, och att allt kanske inte förändras av att bli förälder, men att inget heller någonsin blir som det var innan.

Hur kommer det sig att ni valde att skriva just en bok som vänder sig till föräldrar?
– Vi märkte under graviditeten att det saknades böcker som riktar sig till blivande eller nyblivna FÖRÄLDRAR. Det finns en hel uppsjö mammaböcker med något mer eller mindre pliktskyldigt pappakapitel inslängt, och sedan finns det två-tre renodlade pappaböcker. Vi ville skriva en föräldrabok i ordets rätta betydelse, som riktar sig till mamman och pappan i lika stor utsträckning och belyser det nyblivna föräldraskapet ur bådas synvinkel. Det är inte en ”så här gör du”-bok, utan mer en ”så här gjorde vi och kanske kan vårt agerande inspirera någon att göra likadant eller helt tvärtom”-bok.

Vad skulle du ge för tips till människor som vill ha skrivandet som sitt yrke?
– Att skriva klart! Jag tycker ofta att jag får frågor om hur man beter sig för att skriva en roman, och mitt enda egentliga råd är att man faktiskt ska skriva färdigt. Många säger att de har tre-fyra påbörjade romaner hemma i datorn, men vilken nytta har man av ett antal inledningar om det aldrig följer några mittpartier och slut? När jag skrev det som skulle komma att bli min debutroman hade jag också några oavslutade projekt bakom mig, men bestämde mig för att den här gången banne mig skriva klar romanjäveln, oavsett om jag stundtals tyckte att det jag skrev kändes otroligt trist och meningslöst. Och då blev det ju faktiskt till sist en bok som var tillräckligt bra för att ges ut, även om det krävdes några genomgångar och rejäla omredigeringar innan jag var nöjd.