Intervju: Katrine Engberg

Katrine Engberg var 2019 aktuell här i Sverige med ”Krokodilväktaren”, första delen i Köpenhamnsserien. Jag har ställt ett par frågor till henne om författarskapet, nästa del i serien och hennes bakgrund som dansare, koreograf och regissör.

Copyright/fotograf: Les Kaner

Förra året släpptes ”Krokodilväktaren” här i Sverige, en bok som sålt i över 150 000 exemplar i Danmark. Varför tror du att boken har blivit så populär?
– Bokens enorma framgång har kommit lite som en chock för mig, eftersom jag bara följde min magkänsla och skrev utan att riktigt veta hur man gör. Men kanske ligger förklaringen just i det faktum att läsarna kan märka något omedelbart i berättelsen? Min redaktör har berättat att ”du kan känna att hjärtat slår på sidorna” i mina böcker – jag hoppas att hon har rätt.

Huvudpersonerna i boken heter Jeppe Kørner och Anette Werner. Vart har du funnit din inspiration gällande karaktärerna? Finns dessa personer kanske rent av på riktigt?
– Jag brukar säga att Jeppe är mannen jag skulle vilja vara om jag var en man och att Anette i sin tur är den kvinna jag skulle vilja vara. På så sätt representerar de båda utredarna olika sidor av mig själv. Min ambition med karaktärerna är att beskriva dem så att läsarna lätt kan identifiera sig med dem. De är inga rena hjältar utan de har brister och svagheter, och vi kan ibland tappa tålamodet med dem.

Det har kommit ut flera böcker i serien i Danmark men i Sverige får vi vänta lite. När kan vi förvänta oss att nästa del, ”Glasvinge”, dyker upp?
– ”Glasvinge” (tredje boken) släpps, så vitt jag vet, på Forum Bokförlag under första halvan av 2020. Den andra delen i serien, ”Blodmåne”, kommer inte att ges ut i Sverige.

Du arbetade tidigare som dansare, koreograf och regissör. Hur kommer det sig att du sadlade om och blev författare på heltid?
– Jag har nog alltid varit på väg mot författarskapet, utan att vara medveten om det själv. Jag har alltid läst och skrivit mycket och det har fungerat som min ”kreativa ventil”. Men mitt språk och uttryck behövde uppenbarligen mogna med tiden innan jag äntligen vågade ta steget. Därefter gick det väldigt snabbt. Dagen efter att ”Krokodilväktaren” släpptes i Danmark bestämde jag mig för att bli heltidsförfattare.

Har du någon hjälp av din bakgrund i ditt skrivande?
– Jag har växt upp i ett hem med böcker överallt. Båda mina föräldrar är akademiker och jag och min syster lärde oss att läsa väldigt tidigt, även kriminalromaner. Favoriterna var Simenon, Sayers, Sjöwall & Wahlöö och Mankell. Ibland satt hela familjen runt middagsbordet med varsin bok. Min mamma är en klassisk filolog, och när jag var liten berättade hon bibelhistorier och myter från grekisk mytologi som godnatt-historier. Detta har lagrats i mig och hjälper mig idag när jag skriver mina böcker.

Vad är det bästa respektive sämsta med författarskapet?
– Att vara författare är världens bästa arbete! Jag älskar det verkligen, älskar alla aspekter av det, framför allt själva skrivarbetet. När jag sitter vid tangenterna är jag glad men det har gått upp för mig hur många resor och andra aktiviteter som skrivandet kräver. I själva verket kan det vara svårt att få tid att skriva. Stressen, och den eviga osäkerheten som jag tror att alla författare har, det är den svåra delen av jobbet.

Har du någon förebild inom skrivandet som du inspireras av?
– Min största hjältinna är Ruth Rendell, den legendariska engelska brottsskribenten som också skrev under pseudonymet Barbara Vine. Hennes böcker är lysande! Karaktärerna är krokiga och mörka, med 100% igenkänning, och hennes miljöer är alltid fulla av psykologiska lager och samtidigt mänsklighet. Varje gång jag läser en av hennes böcker inspireras jag på en gång till att skriva samtidigt som jag känner att jag aldrig kommer att bli så bra.

Slutligen, vad gör du när du får skrivkramp? Hur botar man det?
Hittills har jag haft tur och inte upplevt någon skrivkramp. Jag har mycket idéer och jag tycker att jag har lätt för att formulera dem skriftligt. Det hårda arbetet för mig ligger snarare i de många gånger jag behöver skriva om en bok innan den är klar. Men skrivkramp, det lider jag inte av.

Copyright/fotograf: Les Kaner

Intervju: Helena Kubicek Boye

Helena Kubicek Boye är författaren som även arbetar som psykolog och har en bakgrund inom journalistiken. 2019 släpptes ”Den ljusaste natten”, som är andra delen i serien om Anna Varga. Jag har ställt ett par frågor till Helena.

Fotograf: Charlotte T Strömwall

Helena, kan du berätta lite kort om ”Den ljusaste natten”?
– ”Den ljusaste natten” är en fristående uppföljare som handlar om psykolog Anna Varga som arbetar inom rättpsykiatrin i Säter. Det är midsommar, Anna har varit med om att bevilja en frigång och bara timmarna efter att patienten inte kommit tillbaka enligt överenskommelse, så har ett barn försvunnit från Säters camping. Det blir en kamp mot klockan att hitta det försvunna barnet och Anna dras in sökandet.
– Nu i januari släpps tredje boken ”Kallare än is” och i den har Anna Varga bytt arbetsplats till öppenvårdspsykiatrin. En iskall vinterdag där snön faller i tunga flingor hittas en av Annas patienter död på isen. Är det ett mord eller har hon tagit sitt liv? Och finns det något samband med den varghona som hittats lemlästad i närheten.

Hur mycket av dig själv kan vi se i Anna Varga?
– En hel del av de frågeställningar vi som psykologer ställs inför finns med i böckerna, även en hel del kring det dagliga arbetet, glimtar i Anna Vargas liv är självupplevda, både att leva i en relation, och vara singel, att komma till en ny bostadsort och att tvivla på sig själv och sin kompetens. Men också att våga och att stå upp för sig själv.

Dina spänningsromaner utspelar sig på en psykiatrisk klinik i Säter. Hur kommer det sig?
– Jag jobbade själv där mina första år som psykolog, på öppenvårdspsykiatrin och fick då inblick i den här mytomspunna miljön där många kända, dömda patienter suttit inlåsta.

Förutom att du är psykolog har du även en bakgrund som journalist, vilket är väldigt vanligt. Är steget så kort mellan journalistik och författarskapet eller är det en slump att så många journalister även blir författare? 
– Intresset för att vilja förstå och förklara ligger nog i båda yrkesrollerna. Att förstå varför någon begår ett brott och förklara varför. Sedan krävs det nog en nyfikenhet och driv i båda yrkena.

Har det varit självklart för dig att du en dag skulle skriva en bok?
– Jag har alltid haft känslan av att jag en gång kommer att bli författare, och skrivit mycket hemma på kammaren, men inte riktigt trott på mig själv. Men när jag fyllde 40 år tog jag tag i det och förverkligade min dröm. Och nu i år har jag gett ut tre deckare om Anna Varga, en bok som hjälper barn att somna, Sömnsagor samt en bok om Wild swimming.

Läser du mycket själv och i så fall vad?
– Jag är lektör och läser på uppdrag biografier och psykologi-böcker. På min fritid läser jag inte deckare eller spänningsromaner när jag själv är i en skrivprocess utan annat. Då blir det klassiker eller en helt annan typ av böcker. Jag läser ofta flera parallella. Just nu läser jag ”Järtecken” av Christoffer Carlsson, dessförinnan ”Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt” och före det ”Invandrarna” (läser om serien).

Slutligen, vad skulle du ge för tips till andra som drömmer om att bli författare?
– Skriv för att du tycker om att skriva, inte för att tjäna storkovan eller ha ett stressfritt liv. Ett liv med mycket deadlines och ekonomiska utmaningar är vardag för merparten av författare. Det är bara ett fåtal som kan leva på sina böcker helt själva. Konkurrensen är stenhård och utgivningen väldigt stor och bred just nu. Hitta din målgrupp, se till alternativ om du får nej av de kända förlagen, ljudbok, e-bok eller egenutgivning. Möjligheterna är många.

Fotograf: Charlotte T Strömwall

Intervju: Maria Nilsson Thore

Maria Nilsson Thore är en av våra mest omtyckta illustratörer och barnboksförfattare. De flesta med småbarn känner förmodligen igen hennes illustrationer och känner kanske till bokserien ”Alla tre”. Idag har jag fått ställa ett par frågor till henne om allt från hennes bakgrund till vilken typ av böcker hon illustrerar och vilka böcker man inte får missa att läsa för sina barn.

Copyright/fotograf: Caroline Andersson

Maria, hur kommer det sig att du blev illustratör och barnboksförfattare?
– När jag slutade Konstfack visade jag mina bilder för olika bokförlag och fick lite ströuppdrag från dem. Jag trivdes direkt med de uppdragen. Bilderna fick ta plats, och de fick berätta. Inte bara dekorera. Jag hade ingen tydlig dröm om att illustrera enbart barnböcker, men när jag märkte hur otroligt roligt det var så liksom fastnade jag där. Och innerst inne ville jag gärna göra helt egna berättelser, men visste inte om jag skulle kunna skriva.

Vad har du för utbildning och bakgrund?
– Jag har gått konstskolan Basis, två år, Nyckelviksskolan (grafisk design & illustration) och Konstfack (grafisk design & illustration).

De mönstrade kläderna i dina illustrationer är något av ditt signum. Är det medvetet eller något som bara har kommit? Är det din egen stil på barnkläder som återspeglas i illustrationerna?
– Jo, det kan man väl säga att det är medvetet. För mig är det meditativt att måla mönster. Jag ritade långt innan jag fick barn, så jag tror snarare att mina barns kläder härmade mina illustrationer än tvärtom.

Du har blivit nominerad och vunnit flera priser sedan du började. Hur känns det? Trodde du att du skulle hamna här där du är idag?
– Haha, nej jag hade inga drömmar om att vinna priser och ha möjlighet att ge ut egna böcker år efter år. Jag tycker fortfarande att det är lite overkligt att det rullar på så bra som det gör. Jag är tacksam för varje bok jag får ge ut. Priser är ju såklart fantastiskt kul att få, och en fin bekräftelse på att det jag gör uppskattas. Men för mig är det nästan ännu roligare att få mail och meddelanden från föräldrar och barn som berättar hur mycket de gillar mina böcker. Särskilt kul när barnen har kloka eller knasiga frågor om nån bok eller karaktär.

Till vilken typ av böcker illustrerar du och hur väljer du ut vilka du ska illustrera?
– Jag illustrerar lite allt möjligt. Jag får förfrågan via de bokförlag jag jobbar med. De har valt ut mig tillsammans med författaren, och sen frågar de om jag vill och kan illustrera. Sedan jag har börjat göra fler och fler egna titlar så krymper utrymmet att illustrera andras texter, men jag brukar klämma in ett par om året ungefär. Det är roligt att blanda. Andras texter behöver jag inte vara så nervös över. Då kan jag fokusera enbart på bilderna. Och i mina egna böcker kan jag styra helt själv vilket är alldeles underbart och lite läskigt på samma gång.

Vart får du din inspiration ifrån?
– Allt möjligt. Livet! Mina egna funderingar kring livet, mina barns funderingar.

Vilka barnböcker anser du att man som förälder inte får missa att läsa för sina barn?
– Oj vad svårt!! Läs allt! Man vet aldrig vilka av alla böcker som fastnar i ett visst barns lilla huvud. Mina tre barn har haft väldigt olika upplevelser av olika böcker. Och själv minns jag både vackra och ”fula”, hemska och lyckliga böcker från min egen barndom. Ös på.

Vad skulle du ge för tips till andra som vill ge sig in i förlagsbranschen eller drömmer om en karriär som illustratör?
– Det är så otroligt svårt att tipsa kring detta… Jag hade inga barn, och väldigt låga krav på inkomst i början. Det gjorde mig uthållig. Det här yrket betalar sig först i långa loppet, och tyvärr har många inte råd att hålla ut. Jag började med att illustrera enstaka bilder i antologier, och senare när förlaget visste vad jag kunde så vågade de uppmuntra mig att göra större jobb och egna böcker. Så mitt tips är att vara ung, öppen i sinnet, och trivas med att vara fattig ;)

Intervju: Sofia Lundberg

Sofia Lundberg är författaren med en bakgrund inom journalistik och pedagogik som inte är rädd för att att ge läsaren en känslomässig resa. I höstas släpptes henne tredje roman ”Och eken står där än” och jag har fått möjlighet att ställa ett par frågor till henne.

Copyright/fotograf: Viktor Fremling

Sofia, vad kan du berätta om din senaste roman för den nya läsaren?
– Det är en berättelse om vänskap mellan olika generationer, och om hur läkande den kan vara. Men det är också en berättelse om två kvinnor som försöker leva vidare med ärren efter destruktiva relationer. Jag, liksom många andra, blev väldigt tagen av alla berättelser som kom upp till ytan under me too-rörelsen. Det verkade som att nästan alla gick och bar på någonting som skavde, ofta i kombination med en känsla av skuld. Jag ville utforska det utan att lägga för stort fokus på männen. Det blir lätt att de tar all plats och får tonvis med ord skrivna om sig, även när de har betett sig som skitstövlar. Det gillar inte jag. Eken, under vilken Esther och Rut möts varannan lördag när Esthers son är hos sin pappa, fick vara en metafor för det förflutna. Platsen betyder mycket för dem båda och de har båda minnen förknippade med den. Det vackra trädet står där som en påminnelse om att det aldrig går att fly från det förflutna. Men genom Ruts livshistoria får Esther, och förhoppningsvis även läsaren, upptäcka att det går att lära sig att leva med det.

Vad har du fått för reaktioner på boken?
– Väldigt fina reaktioner. Precis som på mina andra böcker. Jag är verkligen tacksam för alla positiva recensioner, här hemma och i andra länder. Och jag är tacksam för alla vackra ord och bilder som delas av läsare, de betyder mycket för mig. Jag får dessutom likartade reaktioner överallt, oavsett om de kommer från Korea, Ryssland, Kina, USA eller något annat land. Det gillar jag, för det visar att vi människor är oerhört lika, oavsett kulturell bakgrund. Det känns väldigt fint.

Dina två tidigare romaner har översatts till otroligt många språk och har båda blivit internationella succéer. Hur tror du det kommer sig?
– Oj, det kan inte jag svara på. Det är väl kanske någonting med att berättelserna berör livets kärna, viljan att vara älskad, att lära sig hantera svårigheter från det förflutna, att ha nära relationer. Men jag har ingen aning, jag nöjer mig med att vara väldigt tacksam för att människor i så många olika länder vill läsa mina böcker.

Dina böcker frambringar väldigt mycket olika känslor och ger en tid för eftertanke. Är det ett medvetet val?
– Ja, absolut. Mina berättelser är väldigt medvetet konstruerade, jag har någonting som jag vill berätta, som jag tycker är viktigt. Det finns ett centralt tema i varje bok. Även sättet som jag berättar dem på är medvetet, jag tycker att världen, så som den ser ut i dag, behöver mer eftertänksamhet och värme. Det är empatin som får våra samhällen att överleva. Jag lägger en droppe av min själ i varje bok, jag vill så hjärtligt gärna att det ska gå bra för mina karaktärer, att de ska få må bra igen. Det gör också att jag blir lite utmattad, ibland känns det som att en liten del av mig försvinner in i boken för att aldrig komma åter.

Vart får du din inspiration ifrån?
– Skrivandet är enbart hårt arbete för mig. Det handlar om disciplin, tanke och om att sätta sig ner och jobba. Men när jag är ledig, och vill fylla på med energi har jag några favoritsysselsättningar. Jag älskar att vara ute i naturen och att röra på mig. Jag åker skidor, skridskor, springer, paddlar och går promenader i skogen med min hund. Jag tycker mycket om konst, och går gärna och ofta på Stockholms konstmuseer. Även om jag nu har varit där så många gånger, hittar jag alltid någonting nytt som ger mig idéer. Det kan vara små detaljer i en tavla, eller i berättelser om konstnärernas liv. Och så broderar jag, just nu håller jag på med en kudde.

Har du användning av din bakgrund som journalist och pedagog i ditt skrivande?
– Ja, absolut. Som journalist lärde jag mig att skriva snabbt och effektivt. Att inte fastna, det fanns det inte tid för. Att ständigt hänga med i nyhetsflödet, att läsa, läsa, läsa. Och jag lärde mig olika metoder för research som är väldigt användbara. I pedagogiken finns psykologi, filosofi, sociologi. Det är ämnen som intresserar mig väldigt mycket, och som jag i högsta grad använder mig av när jag konstruerar mina berättelser. Men jag har även användning av andra erfarenheter som jag har tillskansat mig genom livet. De tuffa åren som modell i Milano och Paris, de sorglösa åren som skibum i Chamonix, alla resor jag gjorde med min ryggsäck. Jag har till och med nytta av olika svårigheter som jag har varit med om.

Slutligen, om du bara fick läsa en författare för resten av ditt liv, vem hade det blivit och varför?
– Det finns otroligt många författare som jag tycker om och skulle sakna om jag inte fick läsa dem. Men valet känns ganska givet. Joyce Carol Oates. Inte enbart för hennes skicklighet som författare och för att berättelserna är intressanta ur ett psykologiskt perspektiv, utan för hennes enorma produktion. Det skulle fortfarande gå att ställa in många böcker i bokhyllan. Jag läste faktiskt hennes senaste bok, ”Mitt liv som Råtta”, igår. Hennes böcker är väldigt intressanta och ger utrymme för eftertanke. Den senaste ledde till en lång diskussion här hemma.

Copyright/fotograf: Viktor Fremling

Intervju: Anna Bågstam

Idag är det lucia men också fredag och dags för fredagsintervju. Den här veckan får ni möta Anna Bågstam, författaren bakom serien Morden i Lerviken.

I år kom andra delen i serien om Harriet, ”Skuggspelet, ut. Vad har du fått för respons på boken såhär långt?
Skuggspelet har fått ett fint mottagande. Genom Skuggspelet har också hela bokserien om Harriet och morden i Lerviken uppmärksammats mer. Framförallt i Skåne där berättelsen utspelar sig. Jag märkte stor skillnad när Skuggspelet släpptes. Tidningar har skrivit om serien och jag har träffat många läsare när jag har varit i Skåne. Det har varit väldigt roligt. Och samtidigt lite nervöst. Böckerna utspelar sig i en trakt som jag själv har en relation till och som betyder mycket för mig. Jag blir väldigt glad när böckerna uppskattas av läsare från trakten.

Hur ser framtiden ut för serien?
– I våras kom Ögonvittnet (första delen i serien) ut i Norge, Danmark och Spanien och i framtiden ska bokserien släppas i ytterligare en rad länder i Europa. Det är en svindlande och ganska overklig tanke. Att Harriet, och det lilla fiskeläget Lerviken – vars förlaga i verkligheten heter Ålabodarna – kommer bli känt även utanför Sveriges gränser. Under tiden skriver jag själv på tredje delen i serien. För det kommer fortsätta inträffa hemskheter i Lerviken som sakta men säkert håller på att förvandlas till en plats där brottsligheten per capita vida överstiger det normala.

Vart ifrån kom ditt intresse för att skriva?
– Jag har alltid tyckt om att skriva, det är mitt uttryckssätt. En del är duktiga på att snacka medan jag alltid skyddat mig bakom text. Jag väljer skrift för att det ger mig möjlighet att tänka efter och redigera mig själv. Efter att ha jobbat som jurist i ungefär femton år upptäckte jag att mitt eget språk hade blivit förstört av all kanslisvenska. Därför gick jag en skrivkurs på Folkuniversitet. Genom kursen fick jag prova på att skriva mer fritt. För mig var det en fantastisk känsla att få hitta på och att äntligen kunna strunta i regler. Jag tog ut svängarna ganska rejält. Resultatet blev ljudboksserien Stockholm Psycho, som var en av de första serierna som släpptes av Storytel Original. Stockholm Psycho ledde mig vidare till deckare och det jag skriver idag.

Vart hittar du din inspiration?
– Jag har livlig fantasi och är en betraktare. Jag har alltid haft en fascination för brott, brottslighet och avvikande beteenden vilket delvis återspeglats i mina utbildnings- och yrkesval. Till mina deckare gör jag mycket research och innan jag börjar har jag scener i huvudet klara för mig. Sådant jag tänkt på under tiden jag gjort research. Ofta handlar det om något jag reagerat på som jag tycker är skrämmande. Till mina karaktärer och deras dråpliga situationer hämtar jag mycket inspiration från min egen vardag. Harriet exempelvis kommer in som ny i en arbetsgrupp med en annan utbildningsbakgrund än sina kollegor och får kämpa för att vinna förtroende. En situation jag själv har identifierat mig med många gånger. När jag inte skriver läser jag mycket, det är en stor källa till inspiration när det kommer till språk och berättarteknisk. Jag läser med andra ögon sedan jag själv började skriva och att läsa är lika viktigt som att skriva för mig nu för tiden.

Hur tacklar du motgångar?
– Jag tillåter mig att bryta ihop inför mina närmaste. Det kan exempelvis vara i situationer då jag får ett tråkigt besked, möts av en besvikelse eller känner mig skamfylld för att jag får bakläxa på en text som jag jobbat med länge. Känslan är förskräcklig men ingår tyvärr i jobbet. Då lipar jag och tycker synd om mig själv. Fast bara en stund. Sen samlar jag ihop mig och kör på. Jag försöker tänka att ju större motgångarna är desto mer njutningsfullt blir det när jag väl går i mål. Och det stämmer. Utöver det är jag en i grunden tålig person. Min superkraft är, trots att det kan låta som en klyscha, att jag är ganska bra på att trycka bort negativa känslor av att något är jobbigt. Det var så jag tog mig igenom juristlinjen. Den superkraften har jag fått användning för även inom författaryrket. Jag skriver om oerhört många gånger innan mina texter är blir färdiga och då behövs superkraften. Misstänker jag på förhand att processen kommer att bli tuff mutar jag även mig själv med en present – något jag verkligen vill ha – som jag får när jag har slutfört. Numera är den presenten oftast att få vila.

Vad skulle du ge för tips till andra som också vill bli författare?
– Skriva mycket och läsa mycket. Att läsa mycket är lika viktigt som att skriva. Sen tycker verkligen att det har varit värdefullt att gå skrivkurs och att byta texter med andra som skriver. På skrivkurserna har jag träffat andra duktiga författare och fått ett litet nätverk bestående av personer som har erfarenhet av att vara verksamma i bokbranschen. Till den som redan har kommit en bit på vägen i sitt skrivande är mitt tips att hitta en ”pusher” med samma målsättning – d.v.s. en allierad skrivkompis som är lika engagerad i projektet ”skriva bok” som du själv är. Då kan ni peppa varandra att färdigställa och stötta varandra på vägen genom hela processen. I vissa stunder är det annars lätt att ge upp. Jag har både en liten skrivgrupp som jag byter texter med kontinuerligt och en nära vän som jag delar skrivlivet med. För mig är det ovärderligt och i slutändan vad som gör att jag tycker så mycket om den knasiga författarvärlden.

Författarintervju: Stefan Ahnhem

Då var det fredag igen och idag bjuder jag på en kort intervju med författaren Stefan Ahnhem.

Copyright/fotograf: Thron Ullberg

Du är aktuell med boken ”X sätt att dö”. Vad kan du berätta om boken?
X sätt att dö tar vid direkt efter Motiv X. Här får vi följa den fortsatta jakten på tärningsmördaren. Jag vill inte avslöja mer än att här kommer flera svar, samt att det utan tvekan är det värsta Fabian varit med om. Det är inte sista boken även om en hel del avslutas, det kommer en sjätte.

Hur har din tankar utvecklats från det att du började spåna på första boken i serien fram till idag? Hur mycket av grundtankarna finns egentligen kvar?
– Mina tankar har utvecklats en hel del under resans gång, men jag kan inte säga att jag har avvikit från tankarna jag hade från början. Däremot har de förfinats och blivit alltmer konkreta. Visionen har hela tiden varit densamma.

Vad har du för bakgrund? Vad gjorde du innan du började skriva?
– Innan böckerna om Risk skrev jag manus till allt från Rena Rama Rolf till Wallander. Vad jag gjorde innan det minns jag nästan inte.

Hur tar man steget att bli författare? Vad skulle du ge för tips och råd?
– Skriva, skriva, skriva. Någon annan väg finns dessvärre inte. Det är bara att sätta igång. Att läsa en hel del hjälper också till.

Hur ser framtiden ut för dig? Kommer det fler böcker?
– Absolut blir det fler böcker. Hitta på historier och sätta dem på pränt är det enda jag kan.

Författarintervju: Felicia Welander

Återigen är det fredag och dags för en ny författarintervju. Denna veckan har jag frågat ut Felicia Welander, just nu aktuell med Dan före dan.

Felicia, vad kan du berätta för oss om Dan före dan?
Dan före dan är en berättelse som utspelar sig i Stockholm och Hälsingland och handlar om varför det är okej att känna sig lite ensam ibland. Den handlar om Sigrid som ser fram emot att få fira julen med familjen som vanligt, tills det visar sig att de alla har andra planer. För att undvika att bli själv på julafton går hon in på appen Glitter för att försöka hitta någon att fira jul med.

Boken klassas som en julroman. Hur har du arbetat för att skapa julkänsla? Vad kan läsaren förvänta sig?
– Huvudpersonen Sigrid jobbar extra på Nordiska Muséet där julstämningen är hög och hon forskar även i vinterns traditioner. Hon berättar gärna för alla som vill lyssna (och alla andra) om varför vi äter lussekatter och om tomten verkligen är från Spanien, Turkiet eller kanske Nordpolen egentligen. Romanen är en riktig ”julpralin” och jag hoppas läsaren ska känna både dofter och smaker av jul under lässtunden.

Du har skrivit ett par böcker innan denna. Vad skiljer sig i den här om du jämför med de tidigare?
– Även denna roman handlar om vänskap, men den tidigare trilogin är något mer melankolisk och Dan före dan är mer härlig och rolig i sin ton. En mer renodlad feelgood, helt enkelt.

Har du någon förebild när det kommer till skrivande? 
– Jag har många, men jag ser särskilt mycket upp till Lionel Shriver – dels för hennes språk, men också för att hon alltid har ett genomgående tema och en etisk frågeställning i varje bok som är intressant att läsa om.

Vilken bok läser du själv helst inför julen? Vad ger dig julkänsla?
– Jag läser gärna Dickens En julsaga, som nog måste vara den första riktigt stora julromanen tänker jag. Den har ett fint budskap. I den andan ger det också julstämning att äta lunch i Kungsträdgården till förmån för Stockholms hemlösa varje år och packa kassar med kläder och filtar att ge bort. Efter det ger min mammas rödkål riktigt bra julkänsla och är ett måste på julbordet i stugan i Hälsingland.

Författarintervju: Kicki Sehlstedt

Det är fredag och dags för en ny författarintervju. Den här gången har jag ställt ett par frågor till Kicki Sehlstedt. Varsågoda!

© 2018 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Kicki, du är just nu aktuell med boken Oskuld. Vad kan du berätta om den?
– Det är en spänningsroman om kvinnohat, både i verkligheten och på nätet och dess mest otäcka konsekvenser.  Romanen börjar med att Linn Alvén, som är en känd youtuber försvinner spårlöst efter sin 18-årsfest och ett halvår senare kopplas min huvudkaraktär, den kvinnliga kriminologiprofessorn Kajan Berglund in i fallet för att försöka ta reda på vad som hänt Linn.  Det är en fristående uppföljare på Sweet Lolita som kom förra året.

Vad har du fått för respons på boken såhär långt?
– Otroligt fin respons! Den har både recenserats i många tidningar och bokbloggar och har kallats höstens måste-läsning! Många har framhållit både att den är en riktig bladvändare och att det är en viktig och också folkbildande bok om det som sker på nätet idag, och det känns fantastiskt bra!

Hur hittar du inspiration att skriva dina böcker?
– Jag hämtar väldigt mycket från verkligheten. Även om mina böcker är helt fiktion så är de inspirerade av verkligheten och verkliga fall. I mitt jobb som journalist och tv-producent har jag under åren läst många förundersökningar och också träffat många kvinnor med historier som jag brinner för att berätta.

Du är utbildad kriminolog. På vilket sätt kan du använda det i ditt skrivande?
– Jag tror att det ger mig dels en kunskapsgrund om brott, teorier om drivkrafterna bakom brotten och konsekvenserna av dem,  dels kan jag ganska lätt hitta och ta till mig ny forskning om de ämnen jag skriver om vilket ger både idéer och förhoppningsvis skänker trovärdighet till det jag skriver om.

Vad skulle du ge för tips till andra som drömmer om att bli författare?
– Ta din dröm på allvar!  En bok skriver sig inte själv, det ligger många hundra timmars jobb bakom, och då måste du ge dig själv den tiden. Oavsett om det är att bestämma sig för att skriva ett visst antal ord varje kväll, ta ledigt från jobbet, eller ägna en hel semester åt din historia, eller kombinera alla tre, så måste du ge dig själv den tiden det tar, annars kommer du aldrig få veta om du kan uppfylla din dröm.

Vad är det absolut bästa respektive sämsta med författarskapet?
– Som författare tror jag att du hela tiden pendlar mellan hybris och självhat. Det bästa är när du är inne i ett flow, historien skriver sig själv och du är så inne i din värld att du inte kan tänka på något annat, och du är säker på att andra kommer bli lika engagerade i dina personers öde som du själv är. Det värsta är när du läser igenom det du precis skrivit och är lika säker på att ingen kommer att engagera sig i de här personerna mer än du, för en plattare och mer klichéartad historia har du aldrig läst… Och däremellan varvar du dina dagar.

Författarintervju: Caroline Säfstrand

Hennes böcker har blivit kallade feelgood med sorgkant men trots lite trasiga relationer eller trassliga familjer finns det alltid hopp. Caroline Säfstrand är nu aktuell med sin femte roman Villa Havsbris.

Kan du berätta lite om Villa Havsbris?
– Någon kallade den för feelgood-drama, och det är en bra beskrivning! Den handlar om Sophie som bor i Berlin sedan många år tillbaka men nu kommer till Skepparkroken för att ta hand om det praktiska efter sin mammas död. Det visar sig att hon ärver sitt barndomshem – Villa Havsbris som en gång i tiden var ett kurhotell…detta trots att hennes mamma sagt att hon sålt det för tio år sedan. För Sophie är huset kopplat till mindre trevliga barndomsminnen och hon vill sälja så snabbt det går. Men huset behöver piffas till lite efter att ha stått tomt länge. Hon får rådet att annonsera om volontärer som kan rusta upp det mot mat och husrum. Sophie tror inte att någon kommer att nappa på detta men snart har Isak, Martin och Katja flyttat in. Kravet som Sophie ställt i annonsen är att de ska vara händiga och komma med lätt bagage – men har man läst mina böcker så vet man att ingen kommer med ett lätt bagage. Men, i takt med att huset förändras så förändras människorna i det! En spännande sidohistoria är den äldre grannen Ella som skött husets trädgård i alla år. Hon är döv men kan läsa på läppar och vet därför en mörk hemlighet om Sophie. Denna berättar hon på ett väldigt udda sätt.

Vart har du hämtat din inspiration och dina idéer ifrån när det gäller skrivandet av boken?
– Mina historier tar form i huvudet, en efter en. Hur det egentligen går till vet jag inte. När första boken hade skrivits var det som att öppna en dörr och nu går den inte att stänga. Miljön är dock en viktig inspiration. Jag använder miljöerna som verktyg som liksom mejslar ut berättelserna och formar personer och historier. Det var väldigt viktigt att hitta rätt plats för Villa Havsbris – och det hittade jag i Skepparkroken.

Hur lägger du upp arbetet kring en bok? 
– Jag får en idé, har en bild av början, mitten, slut, själva syftet med boken och romanfigurernas inre och yttre resa. Sedan sätter jag igång och skriver från början till slut. Ofta gör jag en bakvänd synopsis, och sätter upp postit-lappar om det jag har skrivit för att få en överblick och en karta. Är jag på rätt väg? Fastnar jag så går jag ut och går med hundarna. Då lossnar det.

Villa Havsbris innehåller ju en del sorg och svärta. Hur lyckas du balansera historien så det inte blir allt för glatt eller allt för sorgligt?
– Jag vill att läsaren, när sista sidan är läst, ska känna sig lite starkare, lite gladare, lite mer ”jävlar anamma”. För att nå dit måste man ner i de djupa dalarna först. Men jag vill inte att det ska bli för tungt, för då missar man poängen. Värmen och den feelgoodiga känslan är minst lika viktig. Jag jobbar med proffsigt folk och tillsammans ser vi till att det inte tippar för mycket åt det ena eller det andra hållet.

Vad är det lättaste respektive svåraste med att skriva en roman?
– Det lättaste för mig är själva skrivandet, att komma på historier, att lära känna romanfigurerna. Det svåraste är allt det andra runt omkring. Att synas i mängden, att sälja, att vara ett varumärke som författare.

Hur ser framtiden ut? Har du fler böcker planerade?
– Jag har påbörjat en historia som jag själv tycker mycket om men vi får väl se vad som händer. Det vet man aldrig!

Om du inte hade skrivit feelgood, vad hade du skrivit då?
– Då hade jag skrivit spänning i stil med Anders de la Mottes senaste böcker eller ungdomsromaner – helst lättlästa och lite spännande för ungdomar som har svårt med läsningen.

Författarintervju: Åsa Hellberg

Åsa Hellberg är författaren med tio böcker i bagaget och som nu är aktuell med Välkommen till Flanagans, den första delen i en serie.

Copyright/fotograf: Anna-Lena Ahlström

Kan du berätta lite mer om Välkommen till Flanagans?
– Den handlar om ett hotell i London, 1960, som drivs av den unga kvinnan Linda Lansing, född och uppvuxen i Fjällbacka. Hon tar över hotellet efter sin pappa, något hennes kusiner är mycket missnöjda med. Boken handlar om makt, intriger, vänskap, kärlek, upstairs och downstairs. Det är nog min mest dramatiska bok hittills.

Vad har du fått för reaktioner på boken såhär långt?
– Jag har fått så himla fina recensioner att jag är överväldigad.

Boken är första delen i en serie men vad kan vi förvänta oss till kommande delar?
– Nästa del utspelas 1983, med återblickar till 70-talet, och då har vi nya kvinnor som driver hotellet. Längst bak i Välkommen till Flanagans, efter tacket, hittar man första kapitlet i nästa bok. Tredje delen utspelas mer i nutid, och återigen drivs Flanagans av nya kvinnor.

De flesta (om inte alla) böcker du har skrivit håller sig i feelgoodgenren. Vad är det som lockar med just den genren?
– Jag vet inte, jag tror att det kanske passar mitt kynne bara. Jag har alltid läst mest den typen av böcker, ända sedan jag som väldigt ung plöjde Lotta. Jag gillar underhållning, där även deckare ingår. Har inget som helst behov av tungsinthet.

Om du skulle testa på att skriva i en ny genre, vilken ligger då närmst till hands? 
– Kanske en genrelös roman, jag vet faktiskt inte. Jag skrev en kortroman, Laholmsflickan – som kommer ut i print nu i september – och den var inte direkt feelgood. Deckare vore också kul … eller spänning. Allt som kan kallas underhållning.

Vart finner du din inspiration?
– Jag vet inte om jag finner det någon annanstans än inifrån mig själv. Hur det kommer in vet jag inte heller, jag förmodar att jag suger upp det jag ser och hör, men hittills har jag inte medvetet fått en idé på det sättet. Jag hittar oftast en karaktär inombords och vid datorn mejslar jag sedan fram en historia.

Vad är egentligen det bästa och sämsta med att vara författare?
– Bästa är friheten: allt jag behöver är en dator för att kunna skapa, och jag har ingen som säger åt mig när och hur jag ska använda den. Det sämsta? Finns inget, egentligen. I år tog jag på mig för mycket med fyra releaser, det är väl det sämsta i så fall. Jag vill göra mer än jag kanske klarar av.