Det är den tiden på året. För tjugofjärde året i rad tar William Wisting fram pappren från när Katharina Haugen försvann. Fallet löstes aldrig och varje år hälsar Wisting på hos Katharinas make, Martin Haugen. Med åren har en vänskap utvecklats mellan poliskonstapeln och den kvarlämnade äkta maken. Men i år står stugan mörk och tyst när William Wisting kommer på besök. På årsdagen efter hustruns försvinnande verkar även Martin Haugen vara spårlöst försvunnen.

Jag har varit nyfiken på Horst sedan Bokmässan 2018, då jag hörde honom prata om sina böcker. I år finns han dessutom med i min Boktolva och när jag hittade de två första böckerna i den här serien på bokrean i år var det ju bara att slå till.

Jag kände direkt att William Wisting var en person jag ville veta mer om och lära känna. Det var spännande att läsa om hans tankar, hans sätt att sköta sitt jobb och även om hans familj som kom och gick under bokens gång. Han har sedan tjugofyra år en väldigt speciell vänskap och allt ställs på sin spets i den här boken. Som läsare inleds vi direkt i misstänksamheten mot Martin Haugen men vi får inte riktigt veta hur det ligger till förrän vid slutet och det är spännande nästan hela vägen dit. Adrian Stiller har också en stor del i boken och är en sån karaktär som man inte riktigt vet om man ska gilla eller bara stör sig på. Vi får se i kommande böcker, men han verkar minst sagt mystisk.

Boken är snabbläst och absolut en bladvändare, ändå känner jag att slutet gick alldeles för snabbt. (SPOILER) Jag hade förväntat mig något rafflande drama men så blev det inte alls och där blev jag faktiskt lite besviken. (SPOILER SLUT) Jag känner dock ett begär efter mer William Wisting så det dröjer nog inte länge innan jag plockar upp nästa bok i serien.

Mitt betyg: 4/5

Författare: Jørn Lier Horst
Serie: Wisting Cold Cases #1
Utgivningsår: 2018
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utläst: 13 april 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus

Andra som bloggat om boken:
Läsvärd eller inte? | Johannas Deckarhörna | Och dagarna går… | Vargnatts bokhylla | Jazzsufiern