familjerelationer

Den 12 augusti 2019 får Viola ett oväntat samtal från Lilly, grannflickan som en gång var hennes bästa vän. Nu är de 80 år och Lilly ligger på dödsbädden. De skiljdes åt i ungdomen, men slutade aldrig längta efter varandra. I Sofia Lundbergs varma och hjärtskärande roman får läsaren följa Violas och Lillys livsöden under ett och samma datum, från 1950-talet fram till nutid. När Viola och hennes döttrar till slut tar sig till Paris för att få återse Lilly en sista gång, får hon svaret på den fråga som under många år gnagt i henne.

De tidigare böcker jag har läst av Sofia Lundberg har jag tyckt väldigt mycket om, särskilt den senaste Och eken står där än. Därför blir det också att förväntningarna är ganska höga när en rykande färsk bok landar i min hand. Jag blev absolut inte besviken, men jag fick inte heller den känslan som jag så gärna vill åt. Där jag funderar över boken flera veckor efter att jag läst ut den till exempel.

Boken är en relationsroman eller feelgood med relationer i fokus. Det handlar främst om vänskapen mellan Lilly och Viola. Vi får möta dem i dåtid med början på 40-talet och även i nutid. Det som gör berättandet så speciellt är att det endast sker vid ett och samma datum år efter år, Lillys mammas dödelsedag. Detta är en dag de firat som barn och som kommit att bli väldigt viktig för de båda, en tradition. Jag gillar att berättandet sker på det här sättet. Det känns nytänkande och spännande och eftersom det är så mycket bundet till just det här datumet så känns det även helt logiskt.

Jag ställer mig lite frågande till varför Viola inte gjort den här resan tidigare, särskilt eftersom hon ändå har undrat vad som hände men å andra sidan tänker jag mig att hon blev så upprörd av vad som hände att det inte var ett alternativ. Det känns dock lite hastigt och lustigt att ta med sig hela familjen på det här äventyret till Paris. Spontanitet i all ära men att ta med ett litet barn bara sådär, det är inget jag hade kunnat drömma om när jag var i den situationen. Det krävdes planering.

Hur som helst, Sofia Lundberg skriver otroligt bra och kommer med fängslande och träffsäkra böcker. Jag tyckte mycket om denna men den nådde inte hela vägen fram. Jag ser fram emot att läsa mer av henne och borde kanske ta tag i Den röda adressboken som fortfarande är oläst.

Mitt betyg: 4/5

Författare: Sofia Lundberg
Utgivningsår: 2021
Förlag: Bokförlaget Forum
Läst färdigt: 15 april 2021
Finns hos: Adlibris | Bokus

Andra som bloggat om boken:
Malins bokblogg | Boklusens Bokblogg | Boktokig

En sommarmorgon lyfter ett flygplan från New York till Los Angeles. Det är 191 passagerare ombord, bland dem en ung kvinna som tar ett graviditetstest på flygplanets toalett, en Wall Street-miljonär som flirtar med flygvärdinnan, en skadad soldat som återvänder från Afghanistan och två föräldrar som flyttar över landet med sina söner. När planet kraschar på ett fält i Colorado är den yngste av dessa pojkar, 12-årige Edward Adler, den enda som överlever.

Edward kämpar för att förstå meningen med sin överlevnad och för att hitta en plats i världen utan sin familj. I det nya hemmet hos mostern och hennes man är den enda trösten vänskapen med flickan i huset bredvid, Shay. Tillsammans gör Edward och Shay en häpnadsväckande upptäckt: gömda i familjens garage finns säckar med brev från släktingar till de andra passagerarna, adresserade till Edward.

Eftersom Edward växer upp i skuggan av barndomens plötsliga tragedi tvingas han konfrontera några av livets mest djupgående frågor: Hur gör vi det mesta av den tid vi får? Och vad betyder det att inte bara överleva, utan att verkligen leva?

När den här boken dök upp som månadens bok i bokklubben var jag först lite skeptisk men efter att jag hade läst beskrivningen tänkte jag ändå ge den ett försök. Min förhoppning var att det skulle vara en lite ledsam historia om att hitta tillbaka till sig själv och framför allt att försöka leva efter en stor tragedi. Till viss del hade jag väl rätt, även om jag blev lite besviken.

Boken handlar om en flygkrasch och vad som hände med den enda överlevande efter detta, 12-årige Edward. I några kapitel följer vi de olika passagerarna och personalen ombord på flygplanet och i några följer vi Edwards väg tillbaka efter kraschen. Detta tycker jag ger ett större djup i berättelsen och de övriga karaktärerna blir på något vis mer levande. Det handlar inte bara om Edward, utan även om de övriga 190 passagerarna som inte fick leva.

Relationen Edward bygger upp till granntjejen Shay är väldigt speciell. Som läsare förstår man snabbt att hon kommer att betyda mycket för honom. Till en början som en vän och ett väldigt stort stöd, men senare även på andra sätt. Breven som de hittar gömda i garaget utgör en stor del av Edwards bearbetning och att hon gör det tillsammans med Shay skapar oerhört starka band.

Det ÄR en fin och tragisk berättelse och boken är både välskriven och bra men jag trodde att den skulle slå mig med full kraft och det gör den inte. Den kommer inte att finnas kvar hos mig någon längre stund och det var så jag hade velat ha det. Jag vet inte om det beror på Edward som karaktär, berättelsen i sig eller något annat men den sjunker inte så djupt in i mig som jag hade önskat och jag lämnas med en besviken känsla och ett ”meh”. Jag måste dock säga att jag imponeras av Napolitano och hennes research kring detta och det faktum att hon inspirerats av tidigare flygkrascher. Jag ser fram emot att se och läsa mer av den här författaren för dåligt, det var det inte.

Mitt betyg: 3/5

Författare: Ann Napolitano
Utgivningsår: 2020
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utläst: 31 december 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus

Andra som bloggat om boken:
Malins Bokblogg | Litteraturkvalster | Boktanken | Och dagarna går…

Etikett: familjerelationer

Som en fjäder i vinden av Sofia Lundberg

Käre Edward av Ann Napolitano