Stormvakt av Kristina Ohlsson

August Strindberg anländer till Hovenäset i Bohuslän samma blåsiga natt som den mycket omtyckta läraren Agnes spårlöst försvinner. Bakom sig har August lämnat en framgångsrik karriär för att förverkliga sin dröm och öppna ”Strindbergs second hand”. Äntligen ska han få ägna sig åt något han älskar, och dessutom på en plats som han längtat efter att återse.

Men hela västkustidyllen skakas av Agnes försvinnande. Polisen, med den empatiska och drivna Maria Martinsson i spetsen, söker efter henne dag och natt. Hoppet om att Agnes ska hittas vid liv blir allt mindre. Vad är det hon har råkat ut för? Och varför får August den obehagliga känslan av att han själv sitter på en del av gåtans lösning?

Efter alla böcker i serien om Fredrika Bergman måste jag säga att förväntningarna var ganska höga när det kom ut att Ohlsson skulle släppa en ny serie förra året. Jag var inte först på bollen men inte heller långt därefter och boken hamnade snart i min bokhylla. Sen var det dock något som skavde lite. Kanske var det mina höga förväntningar som satte käppar i hjulet?

”Stormvakt” är ingen rafflande kriminalroman med bestialiska mord och högintensivt utredningsarbete där allt är tillåtet. Den är snarare lugn och fokuserar lika mycket på relationer och miljöer som på själva polisarbetet. Någon beskrev det lite som en ”feelgood-deckare”, och det tyckte jag kändes helt rätt då den påminner lite om Christoffers Holsts böcker om Cilla Storm. Då och då skruvas spänningen upp ett snäpp eller så händer det något avgörande.

Boken utspelar sig på västkusten, närmare bestämt i Kungshamn med omnejd. Jag tycker att Ohlsson gör ett bra jobb med att skildra miljöerna, och även invånarna. Det känns precis som om man har kommit ut till landet där alla känner alla och det snackas alldeles för mycket. De olika karaktärerna i boken har sitt eget bagage. August vill verkligen starta på ny kula, Maria har en mörk hemlighet som kommer upp till ytan och Ray-Ray fick jag inget riktigt grepp om.

För att ha ett ganska lågt tempo genom boken så måste jag säga att den är snäppet för lång. Vi hade kunnat klara oss utan vissa delar, alternativt skruvat upp tempot. Kristina Ohlsson är dock en författare som jag verkligen tycker om. Hon skriver välskrivna, spännande böcker och jag kommer absolut att fortsätta läsa den här serien.

Mitt betyg: 3/5

Författare: Kristina Ohlsson
Utgivningsår: 2020
Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 30 december 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus

Andra som bloggat om boken:
Och dagarna går… | Ljudboksbloggen | Mysterierna… | Romeoandjuliet

Nio liv av Emelie Schepp

En tidig aprilmorgon sprids en film på Youtube. Den visar en ung man med en sprängladdning fastsatt om kroppen. Polisen förstår att ett fruktansvärt öde väntar honom. De lyckas identifiera platsen i Norrköping men hinner inte fram förrän bomben exploderar. Det är den fjärde medlemmen i det kriminella nätverket Komados som har mördats på kort tid. Men rör det sig om samma gärningsperson?

Kriminalinspektör Mia Bolander får hjälp av den nye utredaren Patrik Wiking att lösa fallen. Problemet är att ingen vill prata med dem. Ingen har hört något. Ingen har sett något.

När Jana Berzelius dras in i utredningen inser hon att fallet har en direkt koppling till henne själv. Som åklagare är det hennes uppgift att ta reda på sanningen. Nu får hon oväntad hjälp att dölja den.

Förra boken, ”Broder Jakob”, avslutades med en cliffhanger och vi stöts direkt in i handlingen i den här boken. Boken handlar om gängkriminalitet, något som är väldigt aktuellt och ett viktigt ämne att lyfta. Det som är mest tragiskt med det hela är att kriminaliteten går allt längre ner i åldrarna. Jag upplever att Schepp har gjort bra research på ämnet och det känns trovärdigt.

Gällande karaktärerna och deras utveckling ser jag en viss förändring hos alla. Jana upplever jag som mer instabil och hon låter våldet ta över allt mer. Samtidigt blir hon någon slags övermänniska och känns ibland inte riktigt mänsklig. Henrik var på föräldraledighet vid bokens start men kan inte riktigt låta bli utredningen, vilket i sin tur gör hans fru förbannad. Jag kan inte hjälpa att jag stör mig på hans fru, trots att jag förmodligen hade känt något liknande om min man bara ägnade tid åt sitt jobb och inte frun i det här fallet som blivit utsatt för ett mordförsök. Även Mia visar en helt annan sida, och det är både bra och dåligt. Karaktärsutveckling är alltid bra men frågan är om det blir till det bättre eller det sämre?

Vi får följa relationen mellan Jana och Per, och hur hon sakta men säkert släpper in Per i sitt liv. Med det bagaget och alla hemligheter är det givetvis inte lätt. Även relationen mellan Jana och pappan är intressant då man inte riktigt vet vad som ska hända näst. Ibland blir jag osäker på om pappan hjälper eller stjälper, och i stället för att prata ut känns det som en tickande bomb dem emellan. Som läsare får vi även möta Ibrahims familj och även det känns som en trovärdig skildring.

Som vanligt när det kommer till Emelie Schepp finns spänningen där och boken är en riktig bladvändare men den når inte riktigt hela vägen fram. I recensionen av ”Broder Jakob” funderade jag på om livet någon gång skulle komma ikapp Jana men vi får väl se.

Mitt betyg: 3/5

Författare: Emelie Schepp
Serie: Jana Berzelius #6
Utgivningsår: 2020
Förlag: HarperCollins Nordic
Utläst: 27 december 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus

Andra som bloggat om boken:
Lottens Bokblogg | Olivias Deckarhylla | Bokraden | Och dagarna går… | Bokprataren

Tidigare lästa böcker av författaren:
– Märkta för livet (Jana Berzelius #1)
– Vita spår (Jana Berzelius #2)
– Prio ett (Jana Berzelius #3)
– Pappas pojke (Jana Berzelius #4)
Broder Jakob (Jana Berzelius #5)

Beatrice av Lina Bengtsdotter

VARNING FÖR SPOILERS OM  MAN EJ HAR LÄST TIDIGARE DELAR!

Kriminalinspektör Charlie Lager brottas med sina personliga demoner när hon kallas till Karlstad där en nio månaders flicka försvunnit. Föräldrarna är i chock och medierna rapporterar högljutt om det resultatlösa sökandet. Lovande spår förvandlas till återvändsgränder och Charlie får en känsla av att ingen vill berätta hela sanningen om den försvunna Beatrice. För varje timma som går blir chanserna att hitta det lilla barnet vid liv allt mindre och Charlie tvingas pressa sig själv och omgivningen till det yttersta.

Lina Bengtsdotters debut Annabelle vann pris för årets deckardebut och imponerade även på mig. Såpass att förväntningarna för bok två i serien, Francesca, var ganska höga. Jag tyckte inte att boken kom upp till samma nivå som dess föregångare, även om den fortfarande var bra. Nu har jag alltså läst tredje delen i serien, Beatrice, och ska försöka bena ut vad jag tycker om boken.

Vi får återigen möta Charlie Lager, den utåt sett tuffa polisen med en väldigt snårig bakgrund. Vi har sett typen förut men samtidigt är det något med Charlie som lockar och står ut. Kanske att hon är självständig och tuff samtidigt som hon ändå inte är kaxig? Hon och Pascal Engmans Vanessa Frank påminner faktiskt lite om varandra och även Vanessa är en karaktär som jag har fastnat för. I den här boken får vi ytterligare några inblickar i Charlies tidigare liv. Vi får också se hur hennes ångest eskalerat sedan föregående bok och för mig är det ofattbart att hon inte har blivit tvungen att rycka upp sig. Att få en total black out och dagen efter leka polis känns ju sådär tryggt. Anders har vi ju träffat på tidigare men denna gången får han bara vara med en väldigt kort stund, för att ersättas av Greger. Om man vet hur Charlie fungerar kan man lista ut lite hur det hela slutar.

Jag kände nästan kalla kårar direkt inför Beatrice föräldrar, och även deras vänner. Det var något som inte stämde och det märktes så tydligt redan från början. Att ett barn försvinner är verkligen den största mardrömmen man kan tänka sig, åtminstone om man är förälder, men dessa verkade lite för likgiltiga och lite för hemlighetsfulla. Jag kan riktigt känna frustrationen hos Charlie och hennes kollegor när de gång på gång får åka tillbaka för att ställa föräldrarna mot väggen. Att yta ska ha så stor betydelse är sorgligt, rent ut sagt.

Sidohistorien om Sara och Lo Moon är intressant, och särskilt när man får läsa mer historia bakom Rödminnet. Tjejerna hittar bland annat gamla brev som så småningom leder till något nytt. Jag tycker att författaren har skildrat detta på ett väldigt bra sätt och jag känner absolut igen jargongen mellan tonårstjejer. De vill inte berätta vad de innerst inne tänker utan ljuger de vuxna rakt upp i ansiktet för att sedan dela med sig till sina vänner. Det känns trovärdigt.

Sammanfattningsvis tycker jag väldigt bra om Beatrice. Det är en bok med driv, spännande och frustrerande polisarbete, mycket tankar och känslor samt en huvudkaraktär som engagerar mig. Boken känns också aktuell i och med temat ytlighet och privilegierade människor. Vad är man villig att betala för att få sitt barn tillbaka? Och vad är egentligen det värsta som kan hända om man avslöjar att man inte är 100% perfekt?

Tack till Forum Bokförlag för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Lina Bengtsdotter
Serie: Gullspångserien #3
Utgivningsår: 2020
Förlag: Forum Bokförlag
Utläst: 28 juni 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare delar i serien:
Annabelle (Gullspångserien #1)
Francesca (Gullspångserien #2)

Andra som bloggat om boken:

Avdelning 73 av Sofie Sarenbrant

Kriminalinspektör Emma Sköld vaknar på sjukhus efter fem månader i koma. Det sista hon minns är att hon lämnade sin fyra veckor gamla dotter och åkte till stallet för att rida. Under Emmas frånvaro har hennes sambos förra flickvän tagit på sig rollen som ny mamma. En uppgift hon trivs alltför väl med. Emma försöker febrilt tvinga fram minnen av ridolyckan och blir alltmer övertygad om att ett brott har begåtts. Men vem skulle vilja henne något illa? Så länge Emma befinner sig på intensiven är säkerheten rigorös, men när hon flyttas till avdelning 73 kan vem som helst komma henne nära.

Precis som de tidigare böckerna av Sofie Sarenbrant innehåller den här korta kapitel och blir därför väldigt snabb- och lättläst. Det är något jag uppskattar. Boken kräver dessutom inte så mycket av mig som läsare, alltså perfekt för en dag på stranden eller när man kanske inte känner sig 100% fokuserad.

Att Emma befinner sig i den här utsatta situationen är definitivt något nytt i sammanhanget. Emma brukar vanligen vara den starka och jag upplever hennes karaktär som stark, vilket man inte märker av här. Åtminstone inte på samma sätt. Det skapar dock en ytterligare dimension till hennes karaktär, och i stället är det andra som får ta den eller de rollerna. Det blir som en omfördelning, vilket gör berättelsen intressant.

Emmas sambo är nästan ett kapitel för sig. Redan i slutet av förra boken höjde jag på ögonbrynen när det gällde honom och hans hemligheter. Här har han dessutom blandat in sin förra sambo, som i sin tur är otroligt instabil. Det skapar en spänning och jag vill hela tiden veta hur det hela kommer att sluta, om den förra sambon kommer att komma Emma tillräckligt nära exempelvis.

Jag upplevde dock att slutet kändes aningen ihopslängt. Det hela gick väldigt snabbt. Dessutom har jag lite svårt för att böckerna benämns som fristående, då jag anser att man bör ha läst tidigare delar i serien för att kunna förstå och ta till sig denna. Jag kommer dock fortsätta med serien då jag har ett sug efter mer Emma Sköld.

Mitt betyg: 3/5

Författare: Sofie Sarenbrant
Serie: Emma Sköld #4
Utgivningsår: 2015
Förlag: Massolit Förlag
Utläst: 25 april 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus (pocket)

Tidigare delar i serien:
Vila i frid (Emma Sköld #1)
Andra andningen (Emma Sköld #2)
– Visning pågår (Emma Sköld #3)

Andra som bloggat om boken:
Bloggbohemen | Johannas Deckarhörna | Kajsas Bokblogg | Jonssons Bookworld | Mina skrivna ord

Jana Berzelius blir TV-serie!

Igår kunde jag läsa på Emelie Schepps Instagram att hennes serie om Jana Berzelius äntligen blir TV-serie, en global sådan också. Erik Barmack och Martin Rea står bakom detta projekt. ”Vi kommer att göra en serie med en stark kvinna från Skandinavien i huvudrollen. Serien är en del thriller, en del scandi-noir och den ska kunna nå ut globalt. Vi vill berätta en historia som kan spänna över flera länder, precis som ”The Night Manager” eller ”Killing Eve”, och samtidigt behålla styrkan i det lokala”, säger Barmack till tidningen Variety. Här kan ni läsa artikeln i sin helhet.

Jag, som har läst och gillat alla böcker i serien, känner mig väldigt pepp inför detta och blev väldigt glad över att läsa nyheten. Som alltid med serier kan det ju gå lite hur som helst men vi hoppas på en bra serie och en riktigt bra skådespelare för att gestalta Jana Berzelius. När det gäller Danilo Peña har jag alltid sett Matias Varela framför mig.

Pojken som försvann av Cecilia Sahlström

Året är 1998 och en tvåårig pojke i försvinner spårlöst från en förskola i Lund. Trots polisens ansträngningar, och till moderns stora förtvivlan, förblir fallet olöst.

Tjugo år senare får kommissarie Sara Vallén vid polisen i Lund in ett tips som tycks vara kopplat till den försvunne pojken. Samtidigt utsätts Saras döttrar Klara och Bella för trakasserier av en grupp unga män med nazistsympatier. Orsaken är att döttrarna startat en studentförening som stöder ensamkommande ungdomar i deras skolarbete. En av dessa ungdomar, Reza, hittas död i Höje å med ett hakkors inristat i pannan. Det inleds en omfattande jakt på mördaren samtidigt som Sara Vallén och kollegan Torsten Venngren följer upp de nya tipsen om den försvunne pojken från 1998.

Första boken i den här serien kom 2017 och då tyckte jag att det var något nytt och fräscht i deckargenren, när andra boken kom förra året fortsatte författaren på samma spår och det var ruskiga mord och även mycket kopplat till hur det ser ut i dagens samhälle. Jag har en tendens att gilla dessa typer av berättelser eftersom de lätt kan reflektera hur fel det kan bli, hur vårt samhälle egentligen ser ut och vilka problem vi kan sia om framöver. Även Pojken som försvann behandlar den sortens problematik.

I den här boken får vi dels nysta lite i ett gammalt fall där en liten pojke försvunnit och samtidigt ta del av hot och våld som hamnar vår huvudkaraktär, Sara Vallén, väldigt nära. Dessa två delar byggs sedan samman allt eftersom och en spänning byggs upp ju längre in i boken vi kommer.

Det är inte riktigt samma flyt i den här boken som i föregångarna men det går ändå undan. Kapitlen känns lagom långa. Som läsare får vi också se ytterligare en sida av Sara Vallén då brotten kryper henne ganska nära. Spännande och faktiskt lite lärorikt! Jag ser fram emot nästa bok om Sara Vallén.

Tack till Bokfabriken för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Cecilia Sahlström
Serie: Sara Vallén #3
Utgivningsår: 2019
Förlag: Bokfabriken
Utläst: 11 oktober 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare delar i serien:
Vit syren (Sara Vallén #1)
I egna händer (Sara Vallén #2)

I egna händer av Cecilia Sahlström

De blåvita banden på Västra Sommarstadens koloni område står i bjärt kontrast till höstens varma färger.

En man är funnen död. Mördarens tillvägagångssätt känns på samma gång impulsivt som beräknande. Kommissarie Sara Vallén vid Lundapolisen som bara dagar tidigare vittnat mot den man som misshandlat henne ska i tomheten som vittnesmålet lämnat efter sig hitta kraft att utreda mordet.

Den mördade visar sig vara en socialsekreterare. Hans krets beskriver en svärmorsdröm: empatisk, social, lojal och klok. Men Sara anar oråd. Ingen människa kan vara så änglalik. Och om han så vore varför skulle han då ha mördats? Ju djupare polisen gräver i mannens relationer, desto mörkare hemligheter kommer i daga.

Det var ett bra tag sedan jag läste den första boken i serien om Sara Vallén man jag tyckte såpass bra om den att jag visste att jag skulle fortsätta med serien. Sen är det ju det där med att man har så mycket och så lite tid att vissa böcker liksom hamnar i kläm. Nu fick jag i alla fall tummen ur att läsa den andra delen i serien och vilken tur – den var nämligen minst lika bra som första boken.

Vi blir här introducerade till en hel del olika saker. Vi möter Samira som lever inom hederskultur, mord med påföljande polisutredning samt BDSM. Nu kan man ju fundera kring vad dessa olika saker har gemensamt men det är just det som för boken framåt. Den är spännande, lättläst och välskriven så sidorna bara flyger förbi. Redan från start får man en känsla av vem som kan ligga bakom mordet men det visar sig vara helt fel och sedan är man tillbaka på ruta ett igen. Inte förrän de sista kapitlen får man klart för sig hur det ligger till och det är precis så jag önskar att det ska vara.

När det gäller karaktärer och miljöer tycker jag att de målas upp på ett bra sätt. Man får en känsla för hur omgivningarna ser ut och jag tycker jag lär känna Sara Vallén på ett lite djupare plan.

Jag kan varmt rekommendera boken och även om det säkerligen går att läsa denna innan du läst första boken i serien rekommenderar jag ändå att starta från början, för att få en helhet och bästa möjliga läsupplevelse. Jag kommer snart ge mig i kast med tredje delen i serien.

Tack till Bokfabriken för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Cecilia Sahlström
Serie: Sara Vallén #2
Utgivningsår: 2018
Förlag: Bokfabriken
Utläst: 24 april 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker av författaren:
Vit syren (Sara Vallén #1)

Pappas pojke av Emelie Schepp

VARNING FÖR SPOILERS OM MAN EJ HAR LÄST TIDIGARE DELAR!

En varm sommarkväll ringer en sexårig pojke till sin pappa. Skräckslagen berättar han att någon har tagit sig in i familjens hus i Norrköping. Det är det sista som hörs från pojken innan han försvinner spårlöst.

Åklagare Jana Berzelius leder förundersökningen av det komplicerade fallet. Tillsammans med kriminalkommissarie Henrik Levin och kriminalinspektör Mia Bolander försöker hon ta reda på vad som ligger bakom försvinnandet. Och ju närmare sanningen de kommer, desto mer personlig blir utredningen för Jana.Hon inser att det är bråttom, mycket bråttom, att hitta pojken. Samtidigt begär den skoningslöse Danilo Peña att Jana ska besöka honom i häktet. När hon till slut går med på att träffa honom kastas hon in i en fruktansvärd kamp på liv och död, där allt sätts på spel och ingen går säker.

Nu har jag äntligen kommit ikapp den här serien och det känns så bra! Jag känner mig lite efter på bollen men det är ju så med vissa böcker. Jag tycker att Schepp har blivit bättre och bättre för varje bok och i Pappas pojke flyter texten på utan ojämnheter. Precis som föregångarnas sugs man snabbt och lätt in i handlingen och spänningen finns där direkt. Den är helt enkelt svår att lägga ifrån sig.

Vår huvudkaraktär, Jana, finns där redan från början och det är väldigt intressant att följa hennes relation med Pär. Hon vill så mycket samtidigt som hon omöjligen kan berätta om sitt förflutna och detta krockar både en och två gånger. Jag tycker också att hon växer på något sätt och man får se fler sidor av henne. Danilo finns också med på ett hörn och gör i vanlig ordning allt för att få som han vill, oavsett konsekvenserna. Jag är dock enormt trött på Mia, polisen. Hon har sedan början varit en lite överdrivet kaxig karaktär med taskig attityd och taskigt humör men det måste väl finnas en sådan också.

Precis som jag skrev ovan flyter boken på bra, det är lagom långa kapitel och spänningen finns där hela tiden. Jag kan sakna lite av de råare, kallare avsnitten som jag tycker mig ha läst i tidigare böcker men å andra sidan är väl varje förälders värsta mardröm att ens barn ska försvinna eller skada sig och det är precis vad som händer här. Jag ser helt klart fram emot nästa del i serien!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Emelie Schepp
Serie: Jana Berzelius #4
Utgivningsår: 2017
Förlag: HarperCollins Nordic
Utläst: 28 oktober 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker av författaren:
Märkta för livet (Jana Berzelius #1)
Vita spår (Jana Berzelius #2)
Prio ett (Jana Berzelius #3)

Författarintervju: Gabriella Ullberg Westin

Fredag och dags för en ny författarintervju. Denna gång möter ni deckarförfattaren Gabriella Ullberg Westin, senast aktuell med Slaktaren.

Foto: Martina Wärenfeldt/Mstudio

Gabriella, Kan du berätta lite om dig själv?
– Jag är född och uppvuxen i Hudiksvall men bor nu i Nacka utanför Stockholm med min man Erik och våra två barn. Jag har alltid älskat att skriva, ända sedan jag lärde mig hålla i en penna. Historierna har alltid kommit lätt till mig, jag har bra fantasi. När jag gick i skolan sa en lärare till mig att jag borde bli författare. Då lät det som en ouppnåelig dröm. Men för sex år sedan bestämde jag mig för att ta tag i den där drömmen och skrev mitt första bokmanus. Det blev så småningom min debutdeckare, Ensamfjäril. Sedan tre år tillbaka är jag författare på heltid och älskar varje arbetsdag.

Din bokserie handlar om Johan Rokka och poliserna i Hudiksvall. Vart fick du den idén ifrån?
– När jag började skriva Ensamfjäril kändes det naturligt att min bok skulle utspela sig i Hudik som jag så väl känner till, och jag visste direkt att jag ville ha en manlig polis i huvudrollen och att han skulle vara annorlunda. Min man Erik är polis och jag började fantisera vad som skulle hända om han skulle flytta från Stockholm tillbaka till Hudik, som han liksom jag kommer ifrån, och börja jobba där. Så skapades Johan Rokka. Han är stor, burdus och säger precis vad han tycker och tänker. Han är en kompetent polis med ett stort, gott hjärta och ett starkt rättspatos. Han bär dock på en trasslig uppväxt, som han själv räds att hantera, den får läsarna se mer och mer av under seriens gång.

Din senaste bok, Slaktaren, släpptes i våras. Har du fler uppföljare på gång? Vad är målet? 
– Just nu skriver jag på Förrädaren som är den femte delen i min serie. Det är en bok om hot och hållhakar, om falsk och sann lojalitet och villkorslös kärlek. Den kommer våren 2019. Jag har inte satt något bestämt antal böcker i serien, men har fortfarande många idéer på nya böcker. Vi får helt enkelt se hur länge Rokka vill vara med.

Vad har du fått för respons på din senaste bok? Vad har du plockat med dig i ditt fortsatta skrivande?
Slaktaren har fått fantastiskt fina recensioner vilket såklart är väldigt kul. Allra roligast är att många gillar intrigen och karaktärerna. Jag älskar själv mina karaktärer (både de goda och onda) och jag tror det märks när jag skriver. Det krävs mycket arbete att skriva en bok, i mitt fall tar det ett år från idé till färdig bok, och när ens bok uppskattas ger det ny kraft att börja planera nästa intrig och skapa nya karaktärer.

Om man aldrig har läst deckare förut men blir nyfiken på dina böcker – vad kan man då förvänta sig? Kallsinniga mord eller mysdeckare? Hur skulle du beskriva dem?
– Jag skulle beskriva dem som spännande bladvändare med starka karaktärer som dröjer kvar efter läsning. Jag gillar att ha flera parallella intriger som flätas samman eftersom. Böckerna är inte av det allra mest kallblodiga slaget, spänningen tar sig andra uttryck. Slaktaren är den mest råa hittills.

Vad jag har förstått har du en bakgrund med studier i kriminologi. Hur kommer det sig att du valde att läsa det? Vad är det som lockar, och på vilket sätt har du haft nytta av det när du nu skrivit dessa böcker?
– Jag hade faktiskt planer på att bli polis när jag var i tjugoårsåldern, men precis innan jag skulle göra de fysiska intagningsproven skadade jag mitt knä så svårt att jag inte kunde genomföra dem. Sedan rann det ut i sanden. Men jag gifte mig med en polis istället. Hemma diskuterar vi mycket om brottslighet, ärenden han arbetar med och hur de jobbar för att lösa dem. Barnen är högst involverade, vi pratar brott, ser deckare, läser deckare tillsammans. Man kan säga att vi äter krim till middag.
– Jag började studera kriminologi för ett par år sedan. Brottslighet har alltid intresserat mig, eller snarare vad det är som gör att vissa av oss begår brott och andra inte. De allra flesta av oss vet vad som är rätt och fel, gott och ont, men vissa begår ändå brott. Kriminologin ger mig teorier om det, och ett bredare perspektiv på brottslighet, och det har jag stor användning av i mina böcker.

Vad har du för planer framöver?
– Just nu är jag mitt i redigeringen av Förrädaren och i november kommer Slaktaren som pocket vilket jag ser fram emot. Och i vinter åker familjen till Kanarieöarna i tre månader och då ska jag börja planera den bok som ska komma efter Förrädaren.

Foto: Jacob Nordström

Lazarus av Lars Kepler

VARNING FÖR SPOILERS OM MAN EJ HAR LÄST TIDIGARE DELAR!

En död man hittas i en lägenhet i Oslo. När polisen öppnar frysboxen i köket gör de ett fruktansvärt fynd. Offret visar sig vara en dittills okänd gravskändare och trofésamlare. Några dagar senare kontaktar en tysk kommissarie Joona Linna och ber om hjälp med ett mordfall på en camping utanför Rostock. Joona förstår att mönstret som framträder är vansinnigt och samtidigt omöjligt att ignorera. Vissa skulle kalla det för ett mirakel om någon återvände från döden – andra skulle kalla det för en mardröm.

Egentligen hade jag tänkt vänta med att ta mig an den här boken. Varför vet jag egentligen inte men jag kände aldrig ”wow” när det stod klart flera månader i förväg att Lazarus skulle släppas i oktober och jag var inte en av dem som förbokade så tidigt att jag hann glömma. Jag tänkte snarare att jag skulle läsa den när tid fanns, kanske lyssna på som ljudbok och köpa boken vid nästa rea. Efter bokmässan blev jag dock rejält taggad och det har bara fortsatt i takt med att folk lagt upp mer och mer om boken, om författarna och pratat Joona Linna och Saga Bauer. Till slut kunde jag inte hålla mig och i fredags dök paketet från Adlibris ner.

Precis som vanligt kastas vi direkt in i mordfall och Joona Linnas värld. Boken tar vid i stort sett där den senaste, Kaninjägaren, slutade och man kommer snabbt in i handlingen. En av Keplers styrkor är de korta kapitlen och sättet att verkligen hålla läsaren kvar genom spänning och till viss del cliffhangers. Detta är såklart återkommande även i Lazarus, vilket gör att det blir ett bra driv i läsandet och trots att boken är på 500+ sidor känns det som att man flyger genom pappren.

En annan av Keplers styrkor är det råa i berättandet. De försöker inte släta över något och skriver de om en psykopat så är det verkligen en psykopat. De kryper liksom in under skinnet på en och det kan sluta med att man sitter och tuggar på sina egna fingrar. Exempelvis var jag nog inte ensam om att tycka att det var väldigt obehagligt med fönster under och efter jag hade läst Stalker. Keplers berättande gör att man hela tiden sitter på helspänn.

Jag skriver inte så mycket om själva handlingen eftersom det finns risk att jag avslöjar något men det var en riktigt, riktigt spännande bok och jag ångrar inte en sekund att jag beställde och slukade den ändå. Kepler hör definitivt till favoriterna och jag ser redan fram emot nästa bok i serien.

Mitt betyg: 5/5

Författare: Lars Kepler
Serie: Joona Linna #7
Utgivningsår: 2018
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 24 oktober 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker av författarna:
– Hypnotisören (Joona Linna #1)
– Paganinikontraktet (Joona Linna #2)
– Eldvittnet (Joona Linna #3)
– Sandmannen (Joona Linna #4)
– Stalker (Joona Linna #5)
Kaninjägaren (Joona Linna #6)