Everything, Everything av Nicola Yoon

My disease is as rare as it is famous. Basically, I’m allergic to the world. I don’t leave my house, have not left my house in seventeen years. The only people I ever see are my mom and my nurse, Carla.

But then one day, a moving truck arrives next door. I look out my window, and I see him. He’s tall, lean and wearing all black—black T-shirt, black jeans, black sneakers, and a black knit cap that covers his hair completely. He catches me looking and stares at me. I stare right back. His name is Olly.

Maybe we can’t predict the future, but we can predict some things. For example, I am certainly going to fall in love with Olly. It’s almost certainly going to be a disaster.

Det här var minst sagt annorlunda läsning samtidigt som det var som vilken ungdomsbok som helst. Grannpojken fanns där, relationen med mamman fanns där och de vanliga bekymren och problemen fanns där som en tonåring kan ha eller få. Det som också fanns där var en väldigt märklig sjukdom, ett liv som inte går att förstå riktigt och de alla intressanta delarna av en nybliven 18-åring som upptäcker världen.

Madeline lever ett väldigt instängt liv men samtidigt vet hon inte hur det är på utsidan. Hon har accepterat att hon inte kommer att få veta, till Olly dyker upp och hon vågar ta risker. Bokens karaktärer är lite stereotypiska men det är inget som stör mig. Däremot hade jag gärna läst mer om Olly och hans familjesituation. Min uppfattning är att hon ändå inte kände honom så bra och att de sällan pratade om mer allvarliga saker men det kanske bara är jag.

Twisten på slutet var ganska oväntad faktiskt och så även personerna det berörde! De aningar jag hade på förhand visade sig vara rätt till viss del dock.

Yoons sätt att skriva och beskriva påminner mig lite om David Levithan och John Green så om ni gillar den här typen av böcker tycker jag i alla fall att ni ska plocka upp denna. Den är gripande, tänkvärd och strösslad av kärlek. Nu ska jag bara se filmen också!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Nicola Yoon
Utgivningsår: 2017
Förlag: Ember
Utläst: 5 augusti 2017
Finns hos: Adlibris | Bokus | The Book Depository | Amazon US (Kindle)

En smakebit på søndag – Everything, Everything

Den norska bokbloggaren “Flukten fra virkeligheten” har varje söndag en rolig liten utmaning där man ska skriva ner en liten smakbit av boken man läser för tillfället. Jag läser just nu bland annat Everything, Everything av Nicola Yoon.

Handling:
My disease is as rare as it is famous. Basically, I’m allergic to the world. I don’t leave my house, have not left my house in seventeen years. The only people I ever see are my mom and my nurse, Carla.

But then one day, a moving truck arrives next door. I look out my window, and I see him. He’s tall, lean and wearing all black—black T-shirt, black jeans, black sneakers, and a black knit cap that covers his hair completely. He catches me looking and stares at me. I stare right back. His name is Olly.

Maybe we can’t predict the future, but we can predict some things. For example, I am certainly going to fall in love with Olly. It’s almost certainly going to be a disaster.

”Carla, you don’t have to-”
”Shush, listen to me. I’ve been thinking this over. I could see this new thing was weighing down on you, but I know you’re going to be all right.”
”I’m not so sure.”
”That’s OK. I can be sure for both of us. We’ve been together in this house for fifteen years, so I know what I’m talking about. When I first started with you I thought it was only a matter of time before depression would take you over. And there was that one summer when it came close, but it didn’t happen. Every day you get up and learn something new. Every day you find something to be happy about. Every single day you have a smile for me. You worry more about your mother than you do about yourself.
I don’t think Carla has ever said this many words all at once.
”My own Rosa,” she continues, but then stops. She leans back and closes her eyes in the grip of some emotion I don’t understand. ”My Rosa could learn a thing or two from you. She has everything I could give her, but she thinks she has nothing.”
I smile. Carla complains about her daughter, but I can tell she spoils her as much as she can.
She opens her eyes, and whatever was bothering her passes. ”You see, there’s that smile again.” She pats my leg. ”Life is hard, honey. Everyone finds a way.”