Helgfrågan v.14

Nu är det snart helg igen och jag tänkte besvara Mias helgfråga denna veckan;

Har ni hittat någon bra bok ni ska läsa i påsk? Blir det påskekrim eller något annat?
Jag är extremt sugen på deckare och krim just nu så det blir alldeles säkert påskekrim. Jag kan dock inte lova något eftersom det kan svänga tvärt men min tanke är krim.

Bonusfråga: Hänger ni med på påskläsutmaningen?
Det har jag tänkt men det dyker upp ett eget inlägg kring detta inom kort!

Intervju: Christoffer Carlsson

Christoffer Carlsson heter författaren och kriminologen från Halland som släppt ett flertal böcker och nu förra året kom ut med ”Järtecken” som utspelar sig i samhället Marbäck. Jag har ställt ett par frågor till honom om boken men även om framtiden och kriminologi.

Förra året släpptes ”Järtecken”. Vad har hänt sedan dess? Vad har du fått för reaktioner på boken?
– Det har varit väldigt fina reaktioner, måste jag säga. Det har varit ett speciellt år för mig, att se hur väl de alldeles vanliga människorna och små platserna jag växte upp med har mottagits av läsare från Trelleborg till Kiruna, och vidare ut i Europa. Jag antar att det är ett annat sätt att säga att romanen lyckades fånga någonting större än bara sin omedelbara, direkta värld. Det är det man eftersöker och jagar som författare, varje gång, men inte alltid man lyckas.

Boken utspelar sig i Marbäck, ett litet samhälle. Hur kommer det sig att det blev just där?
– Det är en bra fråga, som inte har något kort och enkelt svar. Det relativt korta svaret är att man som författare ofta söker sig till kontraster. Eller jag har märkt att jag gör det, i alla fall: om jag precis har skrivit någonting som utspelar sig i en stor stad tenderar jag att härnäst börja arbeta med en roman där skådeplatsen är mindre. Och jag hade just avslutat serien om Leo Junker, en serie om Stockholm, när jag började skriva Järtecken. Kontrasten är en inte helt oviktig del av det. Ett annat svar, som också är viktigt, tror jag, är att platsen, för att bli skådeplats i en roman, måste väcka författaren i mig. Det är inte helt enkelt. Jag har varit i Paris, Chicago och Barcelona och tycker de är fantastiska platser men de stimulerar mig inte som författare. De enda platser jag kan tillräckligt väl – och som jag därför mystifieras av och lockas av (det finns en missuppfattning där, att man lockas av platser man inte känner, men det är snarare tvärtom: ju mer man känner till om en plats desto mer betyder den, och desto mer full av frågor och tankar blir man inför den) – är platsen där jag bor (Stockholm) och den jag kommer ifrån (Tofta, Marbäck).

Du är doktor i kriminologi och samtidigt författare, en bra kombination, men har du aldrig varit sugen på att testa någon annan genre? 
– Nej, det har jag inte. Jag vet inte. Historierna jag gillar, karaktärerna som kommer till mig, tenderar ofta att vara av det slag att de kan ställas i en hylla med kriminalromaner. Jag vet inte varför jag tilltalas av dem, eller varför jag inte tilltalas av andra.

På vilket sätt kan du använda ditt intresse och din erfarenhet kring kriminologi i dina böcker?
– Förr eller senare behöver man ljuga i en kriminalroman, så författaren behöver vara en ganska bra lögnare. Som kriminolog utvecklar man en sorts klangbotten i frågor om brott och straff; den hjälper en att veta när man kan ljuga och när man inte kan det. Haha. Ungefär så?

När kan läsarna förvänta sig att se nytt från dig igen? Och vad kommer det då att handla om?
– För några år sedan lovade jag mig själv att skriva färre böcker, för att kunna skriva bättre böcker. Järtecken tog två år att skriva. Jag arbetar med en kriminalroman nu och har gjort det i över ett år. Det är det som är det svåra med att skriva. Man lär sig det egentligen aldrig. Jag menar inte att man inte lär sig någonting; det gör man. Hela tiden. Så fort man lägger sista handen vid en bok har man lärt sig vad den var för någonting, vad det var den behövde för att kunna skrivas. Så varje bok innebär att man tvingas lära sig något nytt: hur den behöver berättas, vad den egentligen handlar om, vilka öden karaktärerna rör sig mot, hur och varför. Det vet man inte när man börjar och att skriva handlar ganska mycket om att upptäcka det, varje dag, sida efter sida, i små, små steg. Det är därför det är så krävande också. När man upplever att det ”går bra” (och det upplever man ibland) så är det en euforisk upplevelse, och när det går dåligt (och det gör det också, ganska ofta) är det gruvligt frustrerande och jag undrar varför i hela fridens namn jag håller på med det här, hur jag kunnat komma så långt, varför det inte blir lättare. Haha. Så när jag är tyst är det för att jag är i färd med att upptäcka något nytt om mig själv, om världen jag lever i, om den värld romanen ska försöka fånga. Det låter kanske konstigt men jag vet inte, för mig är det så, i alla fall.

Har du något tips att ge aspirerande författare?
– Oj, jag vet inte. Förmodligen. Det viktigaste är nog fortfarande att skriva. Världen premierar inte oss som skriver, snarare motsatsen: skrivandet är en långsam verksamhet som sker i enskildhet och tysthet. Jag måste fortfarande medvetet ta mig tid till att skriva; andra saker jag gärna gjort får jag avstå för skrivandet måste få gå före. Så vänta dig inte att du ska kunna skriva ”också”; ska du skriva måste du förmodligen göra uppoffringar. Och är du inte beredd att göra dem ska du kanske inte skriva.

Äntligen LasseMaja!

Det har tagit lite tid men nu är vi äntligen där – Charlie är helsåld på LasseMaja-serien av Martin Widmark och Helena Willis. Dessa böcker dök upp när jag gick på högstadiet och passade därför aldrig mig men jag har följt utgivningen och hoppats att mina barn en dag skulle börja läsa dem.

Det började egentligen med att Charlie började lyssna på böckerna på BookBeat men när jag sedan hittade ett par av dem på bokrean slog jag till och sedan har vi läst om allt från fotboll till tidningsmysterier. Väldigt roligt! Efter det har han även velat se filmerna så intresset fortsätter minsann. Hur kul som helst!

Med ont fördrivas av Anna Tell

OBS! VARNING FÖR SPOILERS OM MAN EJ HAR LÄST TIDIGARE DEL I SERIEN!

Amanda Lund har nyligen återvänt till posten som förhandlare och operatör inom Nationella insatsstyrkan efter sin föräldraledighet. Genast dras hon in i förvecklingarna kring ett fall med en försvunnen svensk polis, stationerad i Pristina, Kosovo. Samtidigt kör den före detta polisen Ellen Engwall en bil med okänd last genom Europa. Och i Sverige sörjer en man djupt och eftersträvar hämnd.

Efter att jag hade läst första boken i den här serien kände jag direkt att jag ville läsa mer om Amanda Lund. Jag fick känslan av att hon var en bra karaktär, verklighetstrogen och jag gillar hennes styrka och mod. I den här boken besitter hon samma egenskaper men vi får också se henne mer sårbar i rollen som småbarnsmamma, vilket jag tycker är jättebra och visar på en karaktärsutveckling. Vi presenteras också för en ny karaktär, Ellen Engwall, som jag hoppas att vi kommer att få se mer av. Hon hade nämligen flera egenskaper som gjorde mig nyfiken.

Boken utspelar sig dels i Sverige och dels i Kosovo, vilket är en helt ny miljö för mig. Balkan läser jag väldigt sällan om men det märks att författaren är påläst och har erfarenhet av detta. Eftersom jag själv inte är så insatt i dessa länder blir det ytterligare lite mystik över berättelsen och jag vill bara fortsätta att läsa för att se vad som händer.

Det blir dock lite rörigt en bit in i berättelsen och jag är inte riktigt med på motivet som visar sig i slutändan men spänningen finns där hela tiden, precis som i den förra boken. Jag uppskattade inte den här boken lika mycket som den första i serien men jag ser fram emot att läsa mer av Anna Tell och kan inte låta bli att fundera på vart hennes nästa bok i serien kommer att utspela sig. Den som lever får se.

Mitt betyg: 3/5

Författare: Anna Tell
Serie: Amanda Lund #2
Utgivningsår: 2019
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utläst: 5 mars 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare del i serien:
Fyra dagar i Kabul (Amanda Lund #1)

Andra som bloggat om boken:
Johannas Deckarhörna | Feministbiblioteket | Hyllan | Enligt O | Mysterierna…

Få betalt för att läsa Sofie Sarenbrant!

Sofie Sarenbrant har dragit igång ett jätteroligt projekt där småföretagare har möjlighet att ansöka om att få läsa Sofie Sarenbrants böcker OCH få betalt för det. Uppgiften går bland annat ut på att sammanställa samtliga karaktärer i Sarenbrants bokserie om Emma Sköld. Mer information om uppdraget och hur man ansöker finns på Sofies Instagram.

Vilken dröm det hade varit känner jag! Om jag hade haft tid, och ett företag såklart. Nu hoppas jag att många andra söker.

Bojan och ambulansen av Johan Anderblad

Aj, Bojan har skadat benet! Som tur är kan mamma hjälpa och de behöver inte ringa efter en ambulans. Bojan frågar om mamma har kört en ambulans någon gång. Och det har hon ju, för hon har kört nästan alla sorters fordon. Hon har till och med jobbat som ambulanssjuksköterska och vet allt om hur ambulansen funkar. 

Jag har läst de flesta av Bojan-böckerna och jag gillar dem verkligen. De är pedagogiska, det är inte för mycket information och barnen tycker att det är så spännande att få veta olika saker om fordonen och arbetet de gör, i det här fallet hur ambulanspersonal agerar. Det ger även oss föräldrar ett bra tillfälle att prata om allvarligare saker, vart man ringer om det händer något och vad som kan hända i vissa situationer.

När jag har läst dessa böcker för barnen har jag stört mig lite på att den här mamman kan allt, vet allt och har arbetat med allt MEN det är inget som barnen har reagerat på så jag har försökt släppa det nu. Även om det är lite störande är det samtidigt ett signum för dessa böcker och det är klart mest spännande om det är mamman själv som berättar om sina erfarenheter för barnet så jag kan förstå det hela trots allt.

Den här boken är precis lika bra som de andra i serien om Bojan och jag ser fram emot att läsa den fler gånger.

Tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!

Författare: Johan Anderblad
Illustratör: Filippa Widlund
Utgivningsår: 2020
Förlag: Bonnier Carlsen
Finns hos: Adlibris | Bokus

Smakebit på søndag: Väg 9

En smakebit på søndag drivs växelvis av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje söndag väljer vi ut en smakbit ur boken vi läser och delar med oss av det till er andra. Ett smart sätt att få veta vad andra läser och få boktips. Just nu läser jag bland annat ”Cold Case: Väg 9” av Tina Frennstedt.

Handling:
En kontroversiell konstnärinna hittas död vid Stenshuvud fyr på långfredagsmorgon. I anslutning till liket upptäcker man en märklig lera som visar sig vara identisk med den som fanns på brottsplatsen utanför Ystad där den unge pianisten Max Lund mördades för 15 år sedan. När kriminalinspektör Tess Hjalmarsson, även kallad supersnuten, tillsammans med kollegan Marie Erling tittar närmare på fallen hittar hon inga uppenbara kopplingar mellan offren men nyheten startar en kedja av dramatiska händelser på Österlen. Samtidigt börjar en tvåbarnsmamma misstänka att hennes man inte är den hon trodde att han var.

Han hade aldrig träffat någon mer tjurskallig och fyrkantig typ än Björn. Inte undra på att han inte hade en enda vän på hela skolan. Som om han, med några dagar kvar till uppspelningen och efter alla timmar vid pianot, skulle byta nummer för Björns skull. Han fick nog ta och prata med någon av lärarna ändå.
Det var milt och friskt ute, träden hade precis börjat skifta i gult. Pågatåget mot Ystad skulle gå först om tio minuter. Max bar upp cykeln på perrongen och satte sig ner på bänken och väntade.
Efter en stund hörde han på ljudet från rälsen att det lila tåget närmade sig. Det rullade in på stationen och Max reste sig upp.
När han kommit in och dörrarna gled igen såg han ut genom fönstret. På perrongen stod Björn och stirrade in i vagnen efter honom.