Intervju: Anna Bågstam

Idag är det lucia men också fredag och dags för fredagsintervju. Den här veckan får ni möta Anna Bågstam, författaren bakom serien Morden i Lerviken.

I år kom andra delen i serien om Harriet, ”Skuggspelet, ut. Vad har du fått för respons på boken såhär långt?
Skuggspelet har fått ett fint mottagande. Genom Skuggspelet har också hela bokserien om Harriet och morden i Lerviken uppmärksammats mer. Framförallt i Skåne där berättelsen utspelar sig. Jag märkte stor skillnad när Skuggspelet släpptes. Tidningar har skrivit om serien och jag har träffat många läsare när jag har varit i Skåne. Det har varit väldigt roligt. Och samtidigt lite nervöst. Böckerna utspelar sig i en trakt som jag själv har en relation till och som betyder mycket för mig. Jag blir väldigt glad när böckerna uppskattas av läsare från trakten.

Hur ser framtiden ut för serien?
– I våras kom Ögonvittnet (första delen i serien) ut i Norge, Danmark och Spanien och i framtiden ska bokserien släppas i ytterligare en rad länder i Europa. Det är en svindlande och ganska overklig tanke. Att Harriet, och det lilla fiskeläget Lerviken – vars förlaga i verkligheten heter Ålabodarna – kommer bli känt även utanför Sveriges gränser. Under tiden skriver jag själv på tredje delen i serien. För det kommer fortsätta inträffa hemskheter i Lerviken som sakta men säkert håller på att förvandlas till en plats där brottsligheten per capita vida överstiger det normala.

Vart ifrån kom ditt intresse för att skriva?
– Jag har alltid tyckt om att skriva, det är mitt uttryckssätt. En del är duktiga på att snacka medan jag alltid skyddat mig bakom text. Jag väljer skrift för att det ger mig möjlighet att tänka efter och redigera mig själv. Efter att ha jobbat som jurist i ungefär femton år upptäckte jag att mitt eget språk hade blivit förstört av all kanslisvenska. Därför gick jag en skrivkurs på Folkuniversitet. Genom kursen fick jag prova på att skriva mer fritt. För mig var det en fantastisk känsla att få hitta på och att äntligen kunna strunta i regler. Jag tog ut svängarna ganska rejält. Resultatet blev ljudboksserien Stockholm Psycho, som var en av de första serierna som släpptes av Storytel Original. Stockholm Psycho ledde mig vidare till deckare och det jag skriver idag.

Vart hittar du din inspiration?
– Jag har livlig fantasi och är en betraktare. Jag har alltid haft en fascination för brott, brottslighet och avvikande beteenden vilket delvis återspeglats i mina utbildnings- och yrkesval. Till mina deckare gör jag mycket research och innan jag börjar har jag scener i huvudet klara för mig. Sådant jag tänkt på under tiden jag gjort research. Ofta handlar det om något jag reagerat på som jag tycker är skrämmande. Till mina karaktärer och deras dråpliga situationer hämtar jag mycket inspiration från min egen vardag. Harriet exempelvis kommer in som ny i en arbetsgrupp med en annan utbildningsbakgrund än sina kollegor och får kämpa för att vinna förtroende. En situation jag själv har identifierat mig med många gånger. När jag inte skriver läser jag mycket, det är en stor källa till inspiration när det kommer till språk och berättarteknisk. Jag läser med andra ögon sedan jag själv började skriva och att läsa är lika viktigt som att skriva för mig nu för tiden.

Hur tacklar du motgångar?
– Jag tillåter mig att bryta ihop inför mina närmaste. Det kan exempelvis vara i situationer då jag får ett tråkigt besked, möts av en besvikelse eller känner mig skamfylld för att jag får bakläxa på en text som jag jobbat med länge. Känslan är förskräcklig men ingår tyvärr i jobbet. Då lipar jag och tycker synd om mig själv. Fast bara en stund. Sen samlar jag ihop mig och kör på. Jag försöker tänka att ju större motgångarna är desto mer njutningsfullt blir det när jag väl går i mål. Och det stämmer. Utöver det är jag en i grunden tålig person. Min superkraft är, trots att det kan låta som en klyscha, att jag är ganska bra på att trycka bort negativa känslor av att något är jobbigt. Det var så jag tog mig igenom juristlinjen. Den superkraften har jag fått användning för även inom författaryrket. Jag skriver om oerhört många gånger innan mina texter är blir färdiga och då behövs superkraften. Misstänker jag på förhand att processen kommer att bli tuff mutar jag även mig själv med en present – något jag verkligen vill ha – som jag får när jag har slutfört. Numera är den presenten oftast att få vila.

Vad skulle du ge för tips till andra som också vill bli författare?
– Skriva mycket och läsa mycket. Att läsa mycket är lika viktigt som att skriva. Sen tycker verkligen att det har varit värdefullt att gå skrivkurs och att byta texter med andra som skriver. På skrivkurserna har jag träffat andra duktiga författare och fått ett litet nätverk bestående av personer som har erfarenhet av att vara verksamma i bokbranschen. Till den som redan har kommit en bit på vägen i sitt skrivande är mitt tips att hitta en ”pusher” med samma målsättning – d.v.s. en allierad skrivkompis som är lika engagerad i projektet ”skriva bok” som du själv är. Då kan ni peppa varandra att färdigställa och stötta varandra på vägen genom hela processen. I vissa stunder är det annars lätt att ge upp. Jag har både en liten skrivgrupp som jag byter texter med kontinuerligt och en nära vän som jag delar skrivlivet med. För mig är det ovärderligt och i slutändan vad som gör att jag tycker så mycket om den knasiga författarvärlden.

Författarintervju: Felicia Welander

Återigen är det fredag och dags för en ny författarintervju. Denna veckan har jag frågat ut Felicia Welander, just nu aktuell med Dan före dan.

Felicia, vad kan du berätta för oss om Dan före dan?
Dan före dan är en berättelse som utspelar sig i Stockholm och Hälsingland och handlar om varför det är okej att känna sig lite ensam ibland. Den handlar om Sigrid som ser fram emot att få fira julen med familjen som vanligt, tills det visar sig att de alla har andra planer. För att undvika att bli själv på julafton går hon in på appen Glitter för att försöka hitta någon att fira jul med.

Boken klassas som en julroman. Hur har du arbetat för att skapa julkänsla? Vad kan läsaren förvänta sig?
– Huvudpersonen Sigrid jobbar extra på Nordiska Muséet där julstämningen är hög och hon forskar även i vinterns traditioner. Hon berättar gärna för alla som vill lyssna (och alla andra) om varför vi äter lussekatter och om tomten verkligen är från Spanien, Turkiet eller kanske Nordpolen egentligen. Romanen är en riktig ”julpralin” och jag hoppas läsaren ska känna både dofter och smaker av jul under lässtunden.

Du har skrivit ett par böcker innan denna. Vad skiljer sig i den här om du jämför med de tidigare?
– Även denna roman handlar om vänskap, men den tidigare trilogin är något mer melankolisk och Dan före dan är mer härlig och rolig i sin ton. En mer renodlad feelgood, helt enkelt.

Har du någon förebild när det kommer till skrivande? 
– Jag har många, men jag ser särskilt mycket upp till Lionel Shriver – dels för hennes språk, men också för att hon alltid har ett genomgående tema och en etisk frågeställning i varje bok som är intressant att läsa om.

Vilken bok läser du själv helst inför julen? Vad ger dig julkänsla?
– Jag läser gärna Dickens En julsaga, som nog måste vara den första riktigt stora julromanen tänker jag. Den har ett fint budskap. I den andan ger det också julstämning att äta lunch i Kungsträdgården till förmån för Stockholms hemlösa varje år och packa kassar med kläder och filtar att ge bort. Efter det ger min mammas rödkål riktigt bra julkänsla och är ett måste på julbordet i stugan i Hälsingland.

Författarintervju: Veronica Linarfve

Mina fredagsintervjuer fortsätter och denna veckan har jag fått ställa ett par frågor till feelgoodförfattaren Veronica Linarfve. 

Foto: Eva Lindblad

Veronica, du debuterade förra året med första boken om Louise, I huvudet på Miss Lyckad. I år kom uppföljaren, Inte helt Miss Lyckad. Vad har du fått för respons på dina böcker?
– Jag har fått väldigt fin respons. Många tycker att böckerna är roliga och har hög igenkänning. Jag har fått höra att folk skrattar rakt ut när de läser, det gör mig så klart mycket glad! Mitt mål med dessa böcker är främst att underhålla.

Jag har läst att böckerna kallas ”en Bridget Jones i svensk tappning”. Hur känns det att höra något sådant? 
– Bara positivt! Bridget är ju en ikon! Hon är så älskvärd. Visst, tittar man på handlingen har det ju hänt mycket. Idag tror jag inte att en handling om en kvinna som fokuserar på sin vikt, som tror att meningen med livet är att hitta den rätta mannen och som ler överinseende när hennes morbror tafsar henne på rumpan och så vidare .. skulle fungera. Men första Bridget Jones kom ju för 18 (!) år sedan. Det har ju hänt en del, tack och lov. Så ja, jag är glad att min Miss Lyckad, alias Louise Locke, är en Bridget Jones i svensk tappning för då hoppas jag att man menar mer modern och uppdaterad. Louise är lika charmigt godtrogen som Bridget och har många tankar och idéer som inte alltid är så genomtänkta. Men, framför allt i bok två blir Louise allt mer stark och funderar på vad som är viktigt för henne, vilka val hon gjort och vad hon vill göra framåt.

Vad fick dig att vilja skriva böcker och bli författare?
– För mig har skrivandet alltid haft en viktig plats i mitt liv. Jag växte upp med en mycket sjuk mamma men vi pratade sällan om det jobbiga och aldrig om döden trots att den ständigt låg som ett hot över tillvaron. Genom skrivandet kunde jag dels utforska alla de där ledsamma känslorna men också skapa berättelser med lyckliga slut. I mina berättelser dog alltid mamman men det var inte dåligt, för då kom dottern alltid till en bättre plats där det inte fanns sjukdomar och inga maträtter som innehöll svamp eller lök. Så jag var tidigt inne på feelgood. Även om det var tufft i livet så slutade berättelserna hoppfullt.

Vad var det jobbigaste i processen att få din bok utgiven?
– Hm … Utgivningsprocessen var överlag ganska smidig och rolig tycker jag. Jag tycker om att redigera. Men väntan på att få att få svar från förlagen – det var jobbigt. Ovisshet drar så mycket energi!

I grunden är du beteendevetare och journalist. Hur använder du dig av detta i ditt skrivande?
– I mina två första böcker är handlingen förlagd till en reseredaktion. Jag jobbade själv som chefredaktör på ett resemagasin medan jag skrev första boken. Jag är intresserad av relationer och tycker om att skriva om det och där har jag nytta av min beteendevetenskapliga bakgrund.

Vilken bok tycker du att alla borde ha läst åtminstone en gång i livet? Varför?
– Om jag tar några hyfsat aktuella titlar inom feelgoodgenren så tycker jag mycket om Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt. Den var överraskande, feelgood med svärta, och väckte tankar som stannat kvar. Och så man ju ha läst åtminstone en bok av Marian Keys! En oväntad semester är en av mina absoluta favoriter.

Författarintervju: Lina Bengtsdotter

Fredag igen och dags för veckans intervju, denna gång med författaren Lina Bengtsdotter.

Lina, din senaste bok ”Francesca” kom ut för ungefär ett år sen. Vill du berätta lite om den?
– Den handlar om ett gammalt fall från 1989 där den 16-åriga internatskoleeleven Francesca försvann från sitt sommarhus utanför Gullspång och aldrig återfanns. Charlie läser en artikel om händelsen och börjar sedan drömma märkliga drömmar. Hon bestämmer sig för att återvända till Gullspång igen och undersöka vad som hände Francesca.

Vad har du fått för respons på boken sedan dess?
– Jag har fått fin respons från kritiker och läsare.

”Francesca” är andra delen i en serie om polisen Charlie Lager. När kommer bok nummer tre och vad kan vi förvänta oss av den?
– Tredje boken om Charlie Lager kommer i juni (om Gud vill). Den utspelar sig delvis på ett nedlagt gammalt mentalsjukhus som nu gjorts om till ett hem för unga flickor på glid. I Karlstad försvinner en bebis när hon sover ute i en vagn. Det blir ett svårt fall för Charlie som också kämpar med problem i sitt privatliv.

Hur skulle du beskriva dig själv som författare?
– Lustdriven, oplanerad och totalt hängiven min text.

Kan du berätta om någon tuff motgång som drabbat dig sedan du bestämde dig för att bli författare? Hur tacklar man de?
– Rent privat har jag gått igenom en skilsmässa, yrkesmässigt har det ännu inte varit något stort bakslag än och jag är lycklig över att få ägna mig åt det jag älskar, samtidigt finns det en rädsla där ibland att allt detta ska ta slut.

Slutligen, tipsa om din favoritbok all time!
Glaskupan av Silvia Plath. Den har allt, svärtan, ironin, språket, känslan, rytmen. Allt.

Författarintervju: Kicki Sehlstedt

Det är fredag och dags för en ny författarintervju. Den här gången har jag ställt ett par frågor till Kicki Sehlstedt. Varsågoda!

© 2018 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Kicki, du är just nu aktuell med boken Oskuld. Vad kan du berätta om den?
– Det är en spänningsroman om kvinnohat, både i verkligheten och på nätet och dess mest otäcka konsekvenser.  Romanen börjar med att Linn Alvén, som är en känd youtuber försvinner spårlöst efter sin 18-årsfest och ett halvår senare kopplas min huvudkaraktär, den kvinnliga kriminologiprofessorn Kajan Berglund in i fallet för att försöka ta reda på vad som hänt Linn.  Det är en fristående uppföljare på Sweet Lolita som kom förra året.

Vad har du fått för respons på boken såhär långt?
– Otroligt fin respons! Den har både recenserats i många tidningar och bokbloggar och har kallats höstens måste-läsning! Många har framhållit både att den är en riktig bladvändare och att det är en viktig och också folkbildande bok om det som sker på nätet idag, och det känns fantastiskt bra!

Hur hittar du inspiration att skriva dina böcker?
– Jag hämtar väldigt mycket från verkligheten. Även om mina böcker är helt fiktion så är de inspirerade av verkligheten och verkliga fall. I mitt jobb som journalist och tv-producent har jag under åren läst många förundersökningar och också träffat många kvinnor med historier som jag brinner för att berätta.

Du är utbildad kriminolog. På vilket sätt kan du använda det i ditt skrivande?
– Jag tror att det ger mig dels en kunskapsgrund om brott, teorier om drivkrafterna bakom brotten och konsekvenserna av dem,  dels kan jag ganska lätt hitta och ta till mig ny forskning om de ämnen jag skriver om vilket ger både idéer och förhoppningsvis skänker trovärdighet till det jag skriver om.

Vad skulle du ge för tips till andra som drömmer om att bli författare?
– Ta din dröm på allvar!  En bok skriver sig inte själv, det ligger många hundra timmars jobb bakom, och då måste du ge dig själv den tiden. Oavsett om det är att bestämma sig för att skriva ett visst antal ord varje kväll, ta ledigt från jobbet, eller ägna en hel semester åt din historia, eller kombinera alla tre, så måste du ge dig själv den tiden det tar, annars kommer du aldrig få veta om du kan uppfylla din dröm.

Vad är det absolut bästa respektive sämsta med författarskapet?
– Som författare tror jag att du hela tiden pendlar mellan hybris och självhat. Det bästa är när du är inne i ett flow, historien skriver sig själv och du är så inne i din värld att du inte kan tänka på något annat, och du är säker på att andra kommer bli lika engagerade i dina personers öde som du själv är. Det värsta är när du läser igenom det du precis skrivit och är lika säker på att ingen kommer att engagera sig i de här personerna mer än du, för en plattare och mer klichéartad historia har du aldrig läst… Och däremellan varvar du dina dagar.

Författarintervju: Caroline Säfstrand

Hennes böcker har blivit kallade feelgood med sorgkant men trots lite trasiga relationer eller trassliga familjer finns det alltid hopp. Caroline Säfstrand är nu aktuell med sin femte roman Villa Havsbris.

Kan du berätta lite om Villa Havsbris?
– Någon kallade den för feelgood-drama, och det är en bra beskrivning! Den handlar om Sophie som bor i Berlin sedan många år tillbaka men nu kommer till Skepparkroken för att ta hand om det praktiska efter sin mammas död. Det visar sig att hon ärver sitt barndomshem – Villa Havsbris som en gång i tiden var ett kurhotell…detta trots att hennes mamma sagt att hon sålt det för tio år sedan. För Sophie är huset kopplat till mindre trevliga barndomsminnen och hon vill sälja så snabbt det går. Men huset behöver piffas till lite efter att ha stått tomt länge. Hon får rådet att annonsera om volontärer som kan rusta upp det mot mat och husrum. Sophie tror inte att någon kommer att nappa på detta men snart har Isak, Martin och Katja flyttat in. Kravet som Sophie ställt i annonsen är att de ska vara händiga och komma med lätt bagage – men har man läst mina böcker så vet man att ingen kommer med ett lätt bagage. Men, i takt med att huset förändras så förändras människorna i det! En spännande sidohistoria är den äldre grannen Ella som skött husets trädgård i alla år. Hon är döv men kan läsa på läppar och vet därför en mörk hemlighet om Sophie. Denna berättar hon på ett väldigt udda sätt.

Vart har du hämtat din inspiration och dina idéer ifrån när det gäller skrivandet av boken?
– Mina historier tar form i huvudet, en efter en. Hur det egentligen går till vet jag inte. När första boken hade skrivits var det som att öppna en dörr och nu går den inte att stänga. Miljön är dock en viktig inspiration. Jag använder miljöerna som verktyg som liksom mejslar ut berättelserna och formar personer och historier. Det var väldigt viktigt att hitta rätt plats för Villa Havsbris – och det hittade jag i Skepparkroken.

Hur lägger du upp arbetet kring en bok? 
– Jag får en idé, har en bild av början, mitten, slut, själva syftet med boken och romanfigurernas inre och yttre resa. Sedan sätter jag igång och skriver från början till slut. Ofta gör jag en bakvänd synopsis, och sätter upp postit-lappar om det jag har skrivit för att få en överblick och en karta. Är jag på rätt väg? Fastnar jag så går jag ut och går med hundarna. Då lossnar det.

Villa Havsbris innehåller ju en del sorg och svärta. Hur lyckas du balansera historien så det inte blir allt för glatt eller allt för sorgligt?
– Jag vill att läsaren, när sista sidan är läst, ska känna sig lite starkare, lite gladare, lite mer ”jävlar anamma”. För att nå dit måste man ner i de djupa dalarna först. Men jag vill inte att det ska bli för tungt, för då missar man poängen. Värmen och den feelgoodiga känslan är minst lika viktig. Jag jobbar med proffsigt folk och tillsammans ser vi till att det inte tippar för mycket åt det ena eller det andra hållet.

Vad är det lättaste respektive svåraste med att skriva en roman?
– Det lättaste för mig är själva skrivandet, att komma på historier, att lära känna romanfigurerna. Det svåraste är allt det andra runt omkring. Att synas i mängden, att sälja, att vara ett varumärke som författare.

Hur ser framtiden ut? Har du fler böcker planerade?
– Jag har påbörjat en historia som jag själv tycker mycket om men vi får väl se vad som händer. Det vet man aldrig!

Om du inte hade skrivit feelgood, vad hade du skrivit då?
– Då hade jag skrivit spänning i stil med Anders de la Mottes senaste böcker eller ungdomsromaner – helst lättlästa och lite spännande för ungdomar som har svårt med läsningen.

Författarintervju: Åsa Hellberg

Åsa Hellberg är författaren med tio böcker i bagaget och som nu är aktuell med Välkommen till Flanagans, den första delen i en serie.

Copyright/fotograf: Anna-Lena Ahlström

Kan du berätta lite mer om Välkommen till Flanagans?
– Den handlar om ett hotell i London, 1960, som drivs av den unga kvinnan Linda Lansing, född och uppvuxen i Fjällbacka. Hon tar över hotellet efter sin pappa, något hennes kusiner är mycket missnöjda med. Boken handlar om makt, intriger, vänskap, kärlek, upstairs och downstairs. Det är nog min mest dramatiska bok hittills.

Vad har du fått för reaktioner på boken såhär långt?
– Jag har fått så himla fina recensioner att jag är överväldigad.

Boken är första delen i en serie men vad kan vi förvänta oss till kommande delar?
– Nästa del utspelas 1983, med återblickar till 70-talet, och då har vi nya kvinnor som driver hotellet. Längst bak i Välkommen till Flanagans, efter tacket, hittar man första kapitlet i nästa bok. Tredje delen utspelas mer i nutid, och återigen drivs Flanagans av nya kvinnor.

De flesta (om inte alla) böcker du har skrivit håller sig i feelgoodgenren. Vad är det som lockar med just den genren?
– Jag vet inte, jag tror att det kanske passar mitt kynne bara. Jag har alltid läst mest den typen av böcker, ända sedan jag som väldigt ung plöjde Lotta. Jag gillar underhållning, där även deckare ingår. Har inget som helst behov av tungsinthet.

Om du skulle testa på att skriva i en ny genre, vilken ligger då närmst till hands? 
– Kanske en genrelös roman, jag vet faktiskt inte. Jag skrev en kortroman, Laholmsflickan – som kommer ut i print nu i september – och den var inte direkt feelgood. Deckare vore också kul … eller spänning. Allt som kan kallas underhållning.

Vart finner du din inspiration?
– Jag vet inte om jag finner det någon annanstans än inifrån mig själv. Hur det kommer in vet jag inte heller, jag förmodar att jag suger upp det jag ser och hör, men hittills har jag inte medvetet fått en idé på det sättet. Jag hittar oftast en karaktär inombords och vid datorn mejslar jag sedan fram en historia.

Vad är egentligen det bästa och sämsta med att vara författare?
– Bästa är friheten: allt jag behöver är en dator för att kunna skapa, och jag har ingen som säger åt mig när och hur jag ska använda den. Det sämsta? Finns inget, egentligen. I år tog jag på mig för mycket med fyra releaser, det är väl det sämsta i så fall. Jag vill göra mer än jag kanske klarar av.