Intervju: Cecilia Sahlström

Cecilia Sahlström är kulturvetaren som blev polis, ett yrke hon hade i 20 år. Nästa vecka släpps den fjärde boken i serien om Sara Vallén och jag har ställt ett par frågor till Cecilia om nya boken, hennes bakgrund och hur hon tacklar motgångar.

Nästa vecka kommer din nya roman ”Hatet vi bär”. Vad kan du berätta om den boken?
– ”Hatet vi bär” har sitt ursprung i att jag har upplevt en oerhört stor förändring under de senaste två decennierna, alltså sedan internet blev allmängods. T ex Facebook har övergått från att vara en plats för socialisering till en plats som översvämmas av hat, riktat mot människor, företeelser och politiska riktningar. Dessvärre tränger sig hatet och föraktet, det grova språket, hetsen mot människor som inte följer normen, ut i verkligheten. Samtidigt som sociala medier har gett oss alla möjligheten att träffa människor från hela världen, återfinna vänner och släktingar och nå ut med budskap till många på ett positivt sätt, så har det också gett motsatt effekt. Så ”Hatet vi bär” handlar just om hatet, vad det kan driva människor till.

Seriens huvudkaraktärer heter Sara Vallén och Rita Anker. Har de några sidor eller egenskaper från dig eller är de helt fiktiva?
– Både Sara och Rita är en mix av många människor jag har mött i mitt liv, jag tycker om den mixen. Det gör förmodligen att de även har drag av mig. För mig är Sara och Rita i allra högsta grad levande och intressanta. De är envisa, starka och självständiga kvinnor. Men det betyder inte att de inte är sårbara också. Stark betyder inte okänslig. Jag är feminist och tycker att det är viktigt att kvinnor får plats och får de inte platsen ska de ta den! Det finns inga alternativ.

Böckerna behandlar ofta svåra ämnen som ibland gör upp med fördomar. Hur tänker du kring det?
– En drivkraft i mitt författande är att visa utsatthet och att den finns överallt, även där allt ser polerat ut på ytan. Många tror t ex att relationsvåld är något som existerar enbart bland socioekonomiskt svaga, lågutbildade, bland vårt samhälles svagare grupper. Så är det naturligtvis inte. Relationsvåld är klasslöst och finns överallt. Unga människor är än mer sårbara och det krävs att vi vuxna tar ansvar för alla barn. Att vi inte blundar för hur de har det och inte heller fördömer utan istället försöker förstå vad som gör att de unga kraschar, lider av psykisk ohälsa, blir hatiska och självdestruktiva och/eller begår kriminella handlingar.

Du har en väldigt bred bakgrund, bland annat som kulturvetare, kommunikatör, förundersökningsledare och chef för familjevåldsroteln. Hur använder du dig av din bakgrund och din erfarenhet när du skriver?
– Alla mina erfarenheter använder jag som grund för mina historier. Det är visserligen fiktiva berättelser om brott, men för mig är kunskapen om hur brottsutredningar bedrivs en förutsättning för att kunna berätta. Men trots det är inte själva brotten det väsentliga, det är berättelsen om människorna som är viktigast. Dessutom har jag ju hur många historier som helst från verkligheten med mig, som jag kan plocka ifrån. Sen tror jag att just det faktum att jag har arbetat med så olika professioner också gör att jag inte blir så ensidig.

Vart ifrån kom ditt intresse att skriva?
– Jag är uppvuxen med en mamma som var gymnasielärare i svenska och historia. Hon uppmuntrade mig att skriva mycket. Och det har jag förstås alltid gjort. Men själva författandet startade med en kurs i journalistiskt skrivande på distans. Läraren skrev: ”Varför blir du inte deckarförfattare, du har ju ett sådant språk.” Sagt och gjort. Jag satte mig och skrev ”Vit syren” på 4 veckor. Det var väl som ett Sesam, öppna dig!

Hur tacklar du motgångar?
– Det beror på vad du menar med motgångar. Generellt kan jag säga att jag är dålig på att ge upp. Jag är mycket envis och ger mig inte, om jag har föresatt mig att jag ska klara något. En motgång kan göra mig ännu starkare. Om du tänker på kritik mot mina romaner, har jag inte ett rakt svar. Det beror på helt enkelt. Jag undervisar i bemötande och kommunikation. I det ingår att förstå hur man ger kritik och hur man hanterar och tar emot kritik. Min inställning själv är att om jag inte tycker om någonting, t ex en roman, så behöver jag faktiskt inte säga det om jag inte har något konstruktivt att komma med. Tyckande är subjektivt. Och det måste man vara medveten om när man bestämmer sig för att dela med sig av kritik till någon. När jag undervisar brukar jag uppmana alla att fundera på: För vems skull vill jag ge kritiken? Hur formulerar jag kritiken så att den blir konstruktiv och ger möjlighet till förändring/förbättring? Att kritisera någon annan för sin egen skull, för att bli av med sina aggressioner, visa sitt förakt eller nedlåtenhet är mycket kontraproduktivt och är enbart sårande.
– Så. Kritik som någon spottar ur sig för att vara elak och nedlåtande blir jag ledsen av. Konstruktiv kritik gör mig glad och tacksam!

Slutligen, vad läser du själv för böcker och har du några favoriter att dela med dig av?
– Jag har alltid läst mycket deckare/kriminalare, men jag läser gärna annat också förstås. Jag hinner dock inte läsa så mycket som jag skulle vilja, med tanke på att jag jobbar heltid som kommunikatör och verksamhetsutvecklare samtidigt som jag skriver själv. Mina favoritförfattare är Pär Lagerkvist, Sjöwall/Wahlö, Håkan Nesser och inte minst Kerstin Ekman och Torgny Lindgren. Favoritböcker som jag kommer på nu är ”Barabbas”, ”Ljuset”, ”Batseba”, ”Kung Salomons ångest” (författare: Emile Ajar), ”Egalias döttrar” (länge sen jag läste) och ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”.

Intervju: Katrine Engberg

Katrine Engberg var 2019 aktuell här i Sverige med ”Krokodilväktaren”, första delen i Köpenhamnsserien. Jag har ställt ett par frågor till henne om författarskapet, nästa del i serien och hennes bakgrund som dansare, koreograf och regissör.

Copyright/fotograf: Les Kaner

Förra året släpptes ”Krokodilväktaren” här i Sverige, en bok som sålt i över 150 000 exemplar i Danmark. Varför tror du att boken har blivit så populär?
– Bokens enorma framgång har kommit lite som en chock för mig, eftersom jag bara följde min magkänsla och skrev utan att riktigt veta hur man gör. Men kanske ligger förklaringen just i det faktum att läsarna kan märka något omedelbart i berättelsen? Min redaktör har berättat att ”du kan känna att hjärtat slår på sidorna” i mina böcker – jag hoppas att hon har rätt.

Huvudpersonerna i boken heter Jeppe Kørner och Anette Werner. Vart har du funnit din inspiration gällande karaktärerna? Finns dessa personer kanske rent av på riktigt?
– Jag brukar säga att Jeppe är mannen jag skulle vilja vara om jag var en man och att Anette i sin tur är den kvinna jag skulle vilja vara. På så sätt representerar de båda utredarna olika sidor av mig själv. Min ambition med karaktärerna är att beskriva dem så att läsarna lätt kan identifiera sig med dem. De är inga rena hjältar utan de har brister och svagheter, och vi kan ibland tappa tålamodet med dem.

Det har kommit ut flera böcker i serien i Danmark men i Sverige får vi vänta lite. När kan vi förvänta oss att nästa del, ”Glasvinge”, dyker upp?
– ”Glasvinge” (tredje boken) släpps, så vitt jag vet, på Forum Bokförlag under första halvan av 2020. Den andra delen i serien, ”Blodmåne”, kommer inte att ges ut i Sverige.

Du arbetade tidigare som dansare, koreograf och regissör. Hur kommer det sig att du sadlade om och blev författare på heltid?
– Jag har nog alltid varit på väg mot författarskapet, utan att vara medveten om det själv. Jag har alltid läst och skrivit mycket och det har fungerat som min ”kreativa ventil”. Men mitt språk och uttryck behövde uppenbarligen mogna med tiden innan jag äntligen vågade ta steget. Därefter gick det väldigt snabbt. Dagen efter att ”Krokodilväktaren” släpptes i Danmark bestämde jag mig för att bli heltidsförfattare.

Har du någon hjälp av din bakgrund i ditt skrivande?
– Jag har växt upp i ett hem med böcker överallt. Båda mina föräldrar är akademiker och jag och min syster lärde oss att läsa väldigt tidigt, även kriminalromaner. Favoriterna var Simenon, Sayers, Sjöwall & Wahlöö och Mankell. Ibland satt hela familjen runt middagsbordet med varsin bok. Min mamma är en klassisk filolog, och när jag var liten berättade hon bibelhistorier och myter från grekisk mytologi som godnatt-historier. Detta har lagrats i mig och hjälper mig idag när jag skriver mina böcker.

Vad är det bästa respektive sämsta med författarskapet?
– Att vara författare är världens bästa arbete! Jag älskar det verkligen, älskar alla aspekter av det, framför allt själva skrivarbetet. När jag sitter vid tangenterna är jag glad men det har gått upp för mig hur många resor och andra aktiviteter som skrivandet kräver. I själva verket kan det vara svårt att få tid att skriva. Stressen, och den eviga osäkerheten som jag tror att alla författare har, det är den svåra delen av jobbet.

Har du någon förebild inom skrivandet som du inspireras av?
– Min största hjältinna är Ruth Rendell, den legendariska engelska brottsskribenten som också skrev under pseudonymet Barbara Vine. Hennes böcker är lysande! Karaktärerna är krokiga och mörka, med 100% igenkänning, och hennes miljöer är alltid fulla av psykologiska lager och samtidigt mänsklighet. Varje gång jag läser en av hennes böcker inspireras jag på en gång till att skriva samtidigt som jag känner att jag aldrig kommer att bli så bra.

Slutligen, vad gör du när du får skrivkramp? Hur botar man det?
Hittills har jag haft tur och inte upplevt någon skrivkramp. Jag har mycket idéer och jag tycker att jag har lätt för att formulera dem skriftligt. Det hårda arbetet för mig ligger snarare i de många gånger jag behöver skriva om en bok innan den är klar. Men skrivkramp, det lider jag inte av.

Copyright/fotograf: Les Kaner

Intervju: Helena Kubicek Boye

Helena Kubicek Boye är författaren som även arbetar som psykolog och har en bakgrund inom journalistiken. 2019 släpptes ”Den ljusaste natten”, som är andra delen i serien om Anna Varga. Jag har ställt ett par frågor till Helena.

Fotograf: Charlotte T Strömwall

Helena, kan du berätta lite kort om ”Den ljusaste natten”?
– ”Den ljusaste natten” är en fristående uppföljare som handlar om psykolog Anna Varga som arbetar inom rättpsykiatrin i Säter. Det är midsommar, Anna har varit med om att bevilja en frigång och bara timmarna efter att patienten inte kommit tillbaka enligt överenskommelse, så har ett barn försvunnit från Säters camping. Det blir en kamp mot klockan att hitta det försvunna barnet och Anna dras in sökandet.
– Nu i januari släpps tredje boken ”Kallare än is” och i den har Anna Varga bytt arbetsplats till öppenvårdspsykiatrin. En iskall vinterdag där snön faller i tunga flingor hittas en av Annas patienter död på isen. Är det ett mord eller har hon tagit sitt liv? Och finns det något samband med den varghona som hittats lemlästad i närheten.

Hur mycket av dig själv kan vi se i Anna Varga?
– En hel del av de frågeställningar vi som psykologer ställs inför finns med i böckerna, även en hel del kring det dagliga arbetet, glimtar i Anna Vargas liv är självupplevda, både att leva i en relation, och vara singel, att komma till en ny bostadsort och att tvivla på sig själv och sin kompetens. Men också att våga och att stå upp för sig själv.

Dina spänningsromaner utspelar sig på en psykiatrisk klinik i Säter. Hur kommer det sig?
– Jag jobbade själv där mina första år som psykolog, på öppenvårdspsykiatrin och fick då inblick i den här mytomspunna miljön där många kända, dömda patienter suttit inlåsta.

Förutom att du är psykolog har du även en bakgrund som journalist, vilket är väldigt vanligt. Är steget så kort mellan journalistik och författarskapet eller är det en slump att så många journalister även blir författare? 
– Intresset för att vilja förstå och förklara ligger nog i båda yrkesrollerna. Att förstå varför någon begår ett brott och förklara varför. Sedan krävs det nog en nyfikenhet och driv i båda yrkena.

Har det varit självklart för dig att du en dag skulle skriva en bok?
– Jag har alltid haft känslan av att jag en gång kommer att bli författare, och skrivit mycket hemma på kammaren, men inte riktigt trott på mig själv. Men när jag fyllde 40 år tog jag tag i det och förverkligade min dröm. Och nu i år har jag gett ut tre deckare om Anna Varga, en bok som hjälper barn att somna, Sömnsagor samt en bok om Wild swimming.

Läser du mycket själv och i så fall vad?
– Jag är lektör och läser på uppdrag biografier och psykologi-böcker. På min fritid läser jag inte deckare eller spänningsromaner när jag själv är i en skrivprocess utan annat. Då blir det klassiker eller en helt annan typ av böcker. Jag läser ofta flera parallella. Just nu läser jag ”Järtecken” av Christoffer Carlsson, dessförinnan ”Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt” och före det ”Invandrarna” (läser om serien).

Slutligen, vad skulle du ge för tips till andra som drömmer om att bli författare?
– Skriv för att du tycker om att skriva, inte för att tjäna storkovan eller ha ett stressfritt liv. Ett liv med mycket deadlines och ekonomiska utmaningar är vardag för merparten av författare. Det är bara ett fåtal som kan leva på sina böcker helt själva. Konkurrensen är stenhård och utgivningen väldigt stor och bred just nu. Hitta din målgrupp, se till alternativ om du får nej av de kända förlagen, ljudbok, e-bok eller egenutgivning. Möjligheterna är många.

Fotograf: Charlotte T Strömwall

Intervju: Maria Nilsson Thore

Maria Nilsson Thore är en av våra mest omtyckta illustratörer och barnboksförfattare. De flesta med småbarn känner förmodligen igen hennes illustrationer och känner kanske till bokserien ”Alla tre”. Idag har jag fått ställa ett par frågor till henne om allt från hennes bakgrund till vilken typ av böcker hon illustrerar och vilka böcker man inte får missa att läsa för sina barn.

Copyright/fotograf: Caroline Andersson

Maria, hur kommer det sig att du blev illustratör och barnboksförfattare?
– När jag slutade Konstfack visade jag mina bilder för olika bokförlag och fick lite ströuppdrag från dem. Jag trivdes direkt med de uppdragen. Bilderna fick ta plats, och de fick berätta. Inte bara dekorera. Jag hade ingen tydlig dröm om att illustrera enbart barnböcker, men när jag märkte hur otroligt roligt det var så liksom fastnade jag där. Och innerst inne ville jag gärna göra helt egna berättelser, men visste inte om jag skulle kunna skriva.

Vad har du för utbildning och bakgrund?
– Jag har gått konstskolan Basis, två år, Nyckelviksskolan (grafisk design & illustration) och Konstfack (grafisk design & illustration).

De mönstrade kläderna i dina illustrationer är något av ditt signum. Är det medvetet eller något som bara har kommit? Är det din egen stil på barnkläder som återspeglas i illustrationerna?
– Jo, det kan man väl säga att det är medvetet. För mig är det meditativt att måla mönster. Jag ritade långt innan jag fick barn, så jag tror snarare att mina barns kläder härmade mina illustrationer än tvärtom.

Du har blivit nominerad och vunnit flera priser sedan du började. Hur känns det? Trodde du att du skulle hamna här där du är idag?
– Haha, nej jag hade inga drömmar om att vinna priser och ha möjlighet att ge ut egna böcker år efter år. Jag tycker fortfarande att det är lite overkligt att det rullar på så bra som det gör. Jag är tacksam för varje bok jag får ge ut. Priser är ju såklart fantastiskt kul att få, och en fin bekräftelse på att det jag gör uppskattas. Men för mig är det nästan ännu roligare att få mail och meddelanden från föräldrar och barn som berättar hur mycket de gillar mina böcker. Särskilt kul när barnen har kloka eller knasiga frågor om nån bok eller karaktär.

Till vilken typ av böcker illustrerar du och hur väljer du ut vilka du ska illustrera?
– Jag illustrerar lite allt möjligt. Jag får förfrågan via de bokförlag jag jobbar med. De har valt ut mig tillsammans med författaren, och sen frågar de om jag vill och kan illustrera. Sedan jag har börjat göra fler och fler egna titlar så krymper utrymmet att illustrera andras texter, men jag brukar klämma in ett par om året ungefär. Det är roligt att blanda. Andras texter behöver jag inte vara så nervös över. Då kan jag fokusera enbart på bilderna. Och i mina egna böcker kan jag styra helt själv vilket är alldeles underbart och lite läskigt på samma gång.

Vart får du din inspiration ifrån?
– Allt möjligt. Livet! Mina egna funderingar kring livet, mina barns funderingar.

Vilka barnböcker anser du att man som förälder inte får missa att läsa för sina barn?
– Oj vad svårt!! Läs allt! Man vet aldrig vilka av alla böcker som fastnar i ett visst barns lilla huvud. Mina tre barn har haft väldigt olika upplevelser av olika böcker. Och själv minns jag både vackra och ”fula”, hemska och lyckliga böcker från min egen barndom. Ös på.

Vad skulle du ge för tips till andra som vill ge sig in i förlagsbranschen eller drömmer om en karriär som illustratör?
– Det är så otroligt svårt att tipsa kring detta… Jag hade inga barn, och väldigt låga krav på inkomst i början. Det gjorde mig uthållig. Det här yrket betalar sig först i långa loppet, och tyvärr har många inte råd att hålla ut. Jag började med att illustrera enstaka bilder i antologier, och senare när förlaget visste vad jag kunde så vågade de uppmuntra mig att göra större jobb och egna böcker. Så mitt tips är att vara ung, öppen i sinnet, och trivas med att vara fattig ;)

Intervju: Anna Bågstam

Idag är det lucia men också fredag och dags för fredagsintervju. Den här veckan får ni möta Anna Bågstam, författaren bakom serien Morden i Lerviken.

I år kom andra delen i serien om Harriet, ”Skuggspelet, ut. Vad har du fått för respons på boken såhär långt?
Skuggspelet har fått ett fint mottagande. Genom Skuggspelet har också hela bokserien om Harriet och morden i Lerviken uppmärksammats mer. Framförallt i Skåne där berättelsen utspelar sig. Jag märkte stor skillnad när Skuggspelet släpptes. Tidningar har skrivit om serien och jag har träffat många läsare när jag har varit i Skåne. Det har varit väldigt roligt. Och samtidigt lite nervöst. Böckerna utspelar sig i en trakt som jag själv har en relation till och som betyder mycket för mig. Jag blir väldigt glad när böckerna uppskattas av läsare från trakten.

Hur ser framtiden ut för serien?
– I våras kom Ögonvittnet (första delen i serien) ut i Norge, Danmark och Spanien och i framtiden ska bokserien släppas i ytterligare en rad länder i Europa. Det är en svindlande och ganska overklig tanke. Att Harriet, och det lilla fiskeläget Lerviken – vars förlaga i verkligheten heter Ålabodarna – kommer bli känt även utanför Sveriges gränser. Under tiden skriver jag själv på tredje delen i serien. För det kommer fortsätta inträffa hemskheter i Lerviken som sakta men säkert håller på att förvandlas till en plats där brottsligheten per capita vida överstiger det normala.

Vart ifrån kom ditt intresse för att skriva?
– Jag har alltid tyckt om att skriva, det är mitt uttryckssätt. En del är duktiga på att snacka medan jag alltid skyddat mig bakom text. Jag väljer skrift för att det ger mig möjlighet att tänka efter och redigera mig själv. Efter att ha jobbat som jurist i ungefär femton år upptäckte jag att mitt eget språk hade blivit förstört av all kanslisvenska. Därför gick jag en skrivkurs på Folkuniversitet. Genom kursen fick jag prova på att skriva mer fritt. För mig var det en fantastisk känsla att få hitta på och att äntligen kunna strunta i regler. Jag tog ut svängarna ganska rejält. Resultatet blev ljudboksserien Stockholm Psycho, som var en av de första serierna som släpptes av Storytel Original. Stockholm Psycho ledde mig vidare till deckare och det jag skriver idag.

Vart hittar du din inspiration?
– Jag har livlig fantasi och är en betraktare. Jag har alltid haft en fascination för brott, brottslighet och avvikande beteenden vilket delvis återspeglats i mina utbildnings- och yrkesval. Till mina deckare gör jag mycket research och innan jag börjar har jag scener i huvudet klara för mig. Sådant jag tänkt på under tiden jag gjort research. Ofta handlar det om något jag reagerat på som jag tycker är skrämmande. Till mina karaktärer och deras dråpliga situationer hämtar jag mycket inspiration från min egen vardag. Harriet exempelvis kommer in som ny i en arbetsgrupp med en annan utbildningsbakgrund än sina kollegor och får kämpa för att vinna förtroende. En situation jag själv har identifierat mig med många gånger. När jag inte skriver läser jag mycket, det är en stor källa till inspiration när det kommer till språk och berättarteknisk. Jag läser med andra ögon sedan jag själv började skriva och att läsa är lika viktigt som att skriva för mig nu för tiden.

Hur tacklar du motgångar?
– Jag tillåter mig att bryta ihop inför mina närmaste. Det kan exempelvis vara i situationer då jag får ett tråkigt besked, möts av en besvikelse eller känner mig skamfylld för att jag får bakläxa på en text som jag jobbat med länge. Känslan är förskräcklig men ingår tyvärr i jobbet. Då lipar jag och tycker synd om mig själv. Fast bara en stund. Sen samlar jag ihop mig och kör på. Jag försöker tänka att ju större motgångarna är desto mer njutningsfullt blir det när jag väl går i mål. Och det stämmer. Utöver det är jag en i grunden tålig person. Min superkraft är, trots att det kan låta som en klyscha, att jag är ganska bra på att trycka bort negativa känslor av att något är jobbigt. Det var så jag tog mig igenom juristlinjen. Den superkraften har jag fått användning för även inom författaryrket. Jag skriver om oerhört många gånger innan mina texter är blir färdiga och då behövs superkraften. Misstänker jag på förhand att processen kommer att bli tuff mutar jag även mig själv med en present – något jag verkligen vill ha – som jag får när jag har slutfört. Numera är den presenten oftast att få vila.

Vad skulle du ge för tips till andra som också vill bli författare?
– Skriva mycket och läsa mycket. Att läsa mycket är lika viktigt som att skriva. Sen tycker verkligen att det har varit värdefullt att gå skrivkurs och att byta texter med andra som skriver. På skrivkurserna har jag träffat andra duktiga författare och fått ett litet nätverk bestående av personer som har erfarenhet av att vara verksamma i bokbranschen. Till den som redan har kommit en bit på vägen i sitt skrivande är mitt tips att hitta en ”pusher” med samma målsättning – d.v.s. en allierad skrivkompis som är lika engagerad i projektet ”skriva bok” som du själv är. Då kan ni peppa varandra att färdigställa och stötta varandra på vägen genom hela processen. I vissa stunder är det annars lätt att ge upp. Jag har både en liten skrivgrupp som jag byter texter med kontinuerligt och en nära vän som jag delar skrivlivet med. För mig är det ovärderligt och i slutändan vad som gör att jag tycker så mycket om den knasiga författarvärlden.

Författarintervju: Felicia Welander

Återigen är det fredag och dags för en ny författarintervju. Denna veckan har jag frågat ut Felicia Welander, just nu aktuell med Dan före dan.

Felicia, vad kan du berätta för oss om Dan före dan?
Dan före dan är en berättelse som utspelar sig i Stockholm och Hälsingland och handlar om varför det är okej att känna sig lite ensam ibland. Den handlar om Sigrid som ser fram emot att få fira julen med familjen som vanligt, tills det visar sig att de alla har andra planer. För att undvika att bli själv på julafton går hon in på appen Glitter för att försöka hitta någon att fira jul med.

Boken klassas som en julroman. Hur har du arbetat för att skapa julkänsla? Vad kan läsaren förvänta sig?
– Huvudpersonen Sigrid jobbar extra på Nordiska Muséet där julstämningen är hög och hon forskar även i vinterns traditioner. Hon berättar gärna för alla som vill lyssna (och alla andra) om varför vi äter lussekatter och om tomten verkligen är från Spanien, Turkiet eller kanske Nordpolen egentligen. Romanen är en riktig ”julpralin” och jag hoppas läsaren ska känna både dofter och smaker av jul under lässtunden.

Du har skrivit ett par böcker innan denna. Vad skiljer sig i den här om du jämför med de tidigare?
– Även denna roman handlar om vänskap, men den tidigare trilogin är något mer melankolisk och Dan före dan är mer härlig och rolig i sin ton. En mer renodlad feelgood, helt enkelt.

Har du någon förebild när det kommer till skrivande? 
– Jag har många, men jag ser särskilt mycket upp till Lionel Shriver – dels för hennes språk, men också för att hon alltid har ett genomgående tema och en etisk frågeställning i varje bok som är intressant att läsa om.

Vilken bok läser du själv helst inför julen? Vad ger dig julkänsla?
– Jag läser gärna Dickens En julsaga, som nog måste vara den första riktigt stora julromanen tänker jag. Den har ett fint budskap. I den andan ger det också julstämning att äta lunch i Kungsträdgården till förmån för Stockholms hemlösa varje år och packa kassar med kläder och filtar att ge bort. Efter det ger min mammas rödkål riktigt bra julkänsla och är ett måste på julbordet i stugan i Hälsingland.

Författarintervju: Veronica Linarfve

Mina fredagsintervjuer fortsätter och denna veckan har jag fått ställa ett par frågor till feelgoodförfattaren Veronica Linarfve. 

Foto: Eva Lindblad

Veronica, du debuterade förra året med första boken om Louise, I huvudet på Miss Lyckad. I år kom uppföljaren, Inte helt Miss Lyckad. Vad har du fått för respons på dina böcker?
– Jag har fått väldigt fin respons. Många tycker att böckerna är roliga och har hög igenkänning. Jag har fått höra att folk skrattar rakt ut när de läser, det gör mig så klart mycket glad! Mitt mål med dessa böcker är främst att underhålla.

Jag har läst att böckerna kallas ”en Bridget Jones i svensk tappning”. Hur känns det att höra något sådant? 
– Bara positivt! Bridget är ju en ikon! Hon är så älskvärd. Visst, tittar man på handlingen har det ju hänt mycket. Idag tror jag inte att en handling om en kvinna som fokuserar på sin vikt, som tror att meningen med livet är att hitta den rätta mannen och som ler överinseende när hennes morbror tafsar henne på rumpan och så vidare .. skulle fungera. Men första Bridget Jones kom ju för 18 (!) år sedan. Det har ju hänt en del, tack och lov. Så ja, jag är glad att min Miss Lyckad, alias Louise Locke, är en Bridget Jones i svensk tappning för då hoppas jag att man menar mer modern och uppdaterad. Louise är lika charmigt godtrogen som Bridget och har många tankar och idéer som inte alltid är så genomtänkta. Men, framför allt i bok två blir Louise allt mer stark och funderar på vad som är viktigt för henne, vilka val hon gjort och vad hon vill göra framåt.

Vad fick dig att vilja skriva böcker och bli författare?
– För mig har skrivandet alltid haft en viktig plats i mitt liv. Jag växte upp med en mycket sjuk mamma men vi pratade sällan om det jobbiga och aldrig om döden trots att den ständigt låg som ett hot över tillvaron. Genom skrivandet kunde jag dels utforska alla de där ledsamma känslorna men också skapa berättelser med lyckliga slut. I mina berättelser dog alltid mamman men det var inte dåligt, för då kom dottern alltid till en bättre plats där det inte fanns sjukdomar och inga maträtter som innehöll svamp eller lök. Så jag var tidigt inne på feelgood. Även om det var tufft i livet så slutade berättelserna hoppfullt.

Vad var det jobbigaste i processen att få din bok utgiven?
– Hm … Utgivningsprocessen var överlag ganska smidig och rolig tycker jag. Jag tycker om att redigera. Men väntan på att få att få svar från förlagen – det var jobbigt. Ovisshet drar så mycket energi!

I grunden är du beteendevetare och journalist. Hur använder du dig av detta i ditt skrivande?
– I mina två första böcker är handlingen förlagd till en reseredaktion. Jag jobbade själv som chefredaktör på ett resemagasin medan jag skrev första boken. Jag är intresserad av relationer och tycker om att skriva om det och där har jag nytta av min beteendevetenskapliga bakgrund.

Vilken bok tycker du att alla borde ha läst åtminstone en gång i livet? Varför?
– Om jag tar några hyfsat aktuella titlar inom feelgoodgenren så tycker jag mycket om Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt. Den var överraskande, feelgood med svärta, och väckte tankar som stannat kvar. Och så man ju ha läst åtminstone en bok av Marian Keys! En oväntad semester är en av mina absoluta favoriter.