Författarintervju: Kicki Sehlstedt

Det är fredag och dags för en ny författarintervju. Den här gången har jag ställt ett par frågor till Kicki Sehlstedt. Varsågoda!

© 2018 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Kicki, du är just nu aktuell med boken Oskuld. Vad kan du berätta om den?
– Det är en spänningsroman om kvinnohat, både i verkligheten och på nätet och dess mest otäcka konsekvenser.  Romanen börjar med att Linn Alvén, som är en känd youtuber försvinner spårlöst efter sin 18-årsfest och ett halvår senare kopplas min huvudkaraktär, den kvinnliga kriminologiprofessorn Kajan Berglund in i fallet för att försöka ta reda på vad som hänt Linn.  Det är en fristående uppföljare på Sweet Lolita som kom förra året.

Vad har du fått för respons på boken såhär långt?
– Otroligt fin respons! Den har både recenserats i många tidningar och bokbloggar och har kallats höstens måste-läsning! Många har framhållit både att den är en riktig bladvändare och att det är en viktig och också folkbildande bok om det som sker på nätet idag, och det känns fantastiskt bra!

Hur hittar du inspiration att skriva dina böcker?
– Jag hämtar väldigt mycket från verkligheten. Även om mina böcker är helt fiktion så är de inspirerade av verkligheten och verkliga fall. I mitt jobb som journalist och tv-producent har jag under åren läst många förundersökningar och också träffat många kvinnor med historier som jag brinner för att berätta.

Du är utbildad kriminolog. På vilket sätt kan du använda det i ditt skrivande?
– Jag tror att det ger mig dels en kunskapsgrund om brott, teorier om drivkrafterna bakom brotten och konsekvenserna av dem,  dels kan jag ganska lätt hitta och ta till mig ny forskning om de ämnen jag skriver om vilket ger både idéer och förhoppningsvis skänker trovärdighet till det jag skriver om.

Vad skulle du ge för tips till andra som drömmer om att bli författare?
– Ta din dröm på allvar!  En bok skriver sig inte själv, det ligger många hundra timmars jobb bakom, och då måste du ge dig själv den tiden. Oavsett om det är att bestämma sig för att skriva ett visst antal ord varje kväll, ta ledigt från jobbet, eller ägna en hel semester åt din historia, eller kombinera alla tre, så måste du ge dig själv den tiden det tar, annars kommer du aldrig få veta om du kan uppfylla din dröm.

Vad är det absolut bästa respektive sämsta med författarskapet?
– Som författare tror jag att du hela tiden pendlar mellan hybris och självhat. Det bästa är när du är inne i ett flow, historien skriver sig själv och du är så inne i din värld att du inte kan tänka på något annat, och du är säker på att andra kommer bli lika engagerade i dina personers öde som du själv är. Det värsta är när du läser igenom det du precis skrivit och är lika säker på att ingen kommer att engagera sig i de här personerna mer än du, för en plattare och mer klichéartad historia har du aldrig läst… Och däremellan varvar du dina dagar.

Författarintervju: Caroline Säfstrand

Hennes böcker har blivit kallade feelgood med sorgkant men trots lite trasiga relationer eller trassliga familjer finns det alltid hopp. Caroline Säfstrand är nu aktuell med sin femte roman Villa Havsbris.

Kan du berätta lite om Villa Havsbris?
– Någon kallade den för feelgood-drama, och det är en bra beskrivning! Den handlar om Sophie som bor i Berlin sedan många år tillbaka men nu kommer till Skepparkroken för att ta hand om det praktiska efter sin mammas död. Det visar sig att hon ärver sitt barndomshem – Villa Havsbris som en gång i tiden var ett kurhotell…detta trots att hennes mamma sagt att hon sålt det för tio år sedan. För Sophie är huset kopplat till mindre trevliga barndomsminnen och hon vill sälja så snabbt det går. Men huset behöver piffas till lite efter att ha stått tomt länge. Hon får rådet att annonsera om volontärer som kan rusta upp det mot mat och husrum. Sophie tror inte att någon kommer att nappa på detta men snart har Isak, Martin och Katja flyttat in. Kravet som Sophie ställt i annonsen är att de ska vara händiga och komma med lätt bagage – men har man läst mina böcker så vet man att ingen kommer med ett lätt bagage. Men, i takt med att huset förändras så förändras människorna i det! En spännande sidohistoria är den äldre grannen Ella som skött husets trädgård i alla år. Hon är döv men kan läsa på läppar och vet därför en mörk hemlighet om Sophie. Denna berättar hon på ett väldigt udda sätt.

Vart har du hämtat din inspiration och dina idéer ifrån när det gäller skrivandet av boken?
– Mina historier tar form i huvudet, en efter en. Hur det egentligen går till vet jag inte. När första boken hade skrivits var det som att öppna en dörr och nu går den inte att stänga. Miljön är dock en viktig inspiration. Jag använder miljöerna som verktyg som liksom mejslar ut berättelserna och formar personer och historier. Det var väldigt viktigt att hitta rätt plats för Villa Havsbris – och det hittade jag i Skepparkroken.

Hur lägger du upp arbetet kring en bok? 
– Jag får en idé, har en bild av början, mitten, slut, själva syftet med boken och romanfigurernas inre och yttre resa. Sedan sätter jag igång och skriver från början till slut. Ofta gör jag en bakvänd synopsis, och sätter upp postit-lappar om det jag har skrivit för att få en överblick och en karta. Är jag på rätt väg? Fastnar jag så går jag ut och går med hundarna. Då lossnar det.

Villa Havsbris innehåller ju en del sorg och svärta. Hur lyckas du balansera historien så det inte blir allt för glatt eller allt för sorgligt?
– Jag vill att läsaren, när sista sidan är läst, ska känna sig lite starkare, lite gladare, lite mer ”jävlar anamma”. För att nå dit måste man ner i de djupa dalarna först. Men jag vill inte att det ska bli för tungt, för då missar man poängen. Värmen och den feelgoodiga känslan är minst lika viktig. Jag jobbar med proffsigt folk och tillsammans ser vi till att det inte tippar för mycket åt det ena eller det andra hållet.

Vad är det lättaste respektive svåraste med att skriva en roman?
– Det lättaste för mig är själva skrivandet, att komma på historier, att lära känna romanfigurerna. Det svåraste är allt det andra runt omkring. Att synas i mängden, att sälja, att vara ett varumärke som författare.

Hur ser framtiden ut? Har du fler böcker planerade?
– Jag har påbörjat en historia som jag själv tycker mycket om men vi får väl se vad som händer. Det vet man aldrig!

Om du inte hade skrivit feelgood, vad hade du skrivit då?
– Då hade jag skrivit spänning i stil med Anders de la Mottes senaste böcker eller ungdomsromaner – helst lättlästa och lite spännande för ungdomar som har svårt med läsningen.

Författarintervju: Simona Ahrnstedt

Simona Ahrnstedt om bakgrunden som psykolog, fascinationen kring historisk romance och framtiden. Varsågoda, här kommer fredagsintervjun med Sveriges första romanceförfattare.

Copyright/fotograf: Kate Gabor

Simona, du brukar kallas Sveriges romancedrottning men hur skulle du själv beskriva dig?
– Själv ser jag mig som en pionjär för böcker av kvinnor, om kvinnor och för kvinnor. Böcker som sällan får kredd men som älskas av läsare och som är välskrivna, underhållande och skänker fantastisk läsglädje. När jag började visste ingen i Sverige vad romance var, varken förlag, journalister eller bloggar. Jag fick förklara min genre om och om igen. Idag finns det svenska bloggar och instagramkonton om romance, folk läser romance öppet, förlagen ger ut romance och feelgoodgenren frodas. För mig är romance de ultimata feelgoodböckerna. I övrigt ser jag mig som en otroligt hårt arbetande och fikande mamma och författare.

Din nionde bok, Bara lite till, har precis släppts. Vill du berätta mer om den?
Bara lite till är en härligt feelgoodig romance som handlar om storstadstjejen Stella Wallin, som hamnar i lilla Laholm. Den här gången är det småstad istället för storstad, men mina läsare kommer garanterat känna igen sig. Den är helt fristående men det finns en pytteliten blinkning till min En enda-serie. Bara lite till kom till efter ett besök i Laholm, där jag dels blev väldigt förtjust i stan, dels höll på att bli strandsatt på deras tågstation som ligger mitt ute i ingenstans. Huvudpersonen Stella lever för mode och lyx och cityliv, drömmer om en karriär i New York och älskar pulsen i Stockholm, men hamnar på landet i ett utkylt, smutsigt torp, utan el och vatten, granne med en ekobonde, rymmande getter och diverse landsortsbor. Det är en typisk Simona Ahrnstedt; mycket humor, erotik och kärlek. Många olika relationer, dels en intensiv kärleksrelation dels relationer med vänner, föräldrar, syskon och en och annan mansgris. Det är en bok om vardagsrasism, folk som tycker feminismen gått för långt och om rätten att vara sig själv och bli älskad för den man är. En bok om fika, djur och landsbygden.

När du började skriva, trodde du att du skulle vara där du är idag? Vad tror du har gjort att dina böcker har blivit så pass populära?
– Jag började skriva som ett hobbyprojekt, hemma vid köksbordet, 2007. Jag jobbade då deltid som psykolog, och hade småbarn. Jag tror att alla som skriver drömmer om framgång och att någon kunna försörja sig på sitt skrivande. Men innan man blir antagen förstår man nog inte hur svårt, nästan omöjligt det är att kunna försörja sig. Särskilt om man som jag, är ensamstående, inte är känd, har kända släktingar och helt saknar socialt nät. Det är galet svårt. Det är därför man måste tycka att skrivandet är roligare än allt annat. Jag tror att mina romaner fyller ett behov av underhållning, andhämtning och läsglädje. Och sen vill jag ju tro att de är så lästa för att de är roliga och välskrivna, förstås, haha. Jag började skriva precis såna böcker jag själv älskar att läsa och det är en oerhört populär genre i nästan alla länder, så jag hade en tanke om att det borde gå att skriva sådana böcker; om coola kvinnor, om kärlek, erotik, humor och med lyckliga slut, även i Sverige. Men tro mig, jag gick på så många nitar och fick så många refuseringar i början.

Dina första romaner var historisk romance. Har du ett intresse för historia eller hur kommer det sig att det blev just historisk romance?
– Jag älskar själv att läsa historisk romance och tycker att det är kul att göra research. Jag började med historiskt, men min avsikt var alltid att varva mellan samtida och historiskt. Det som är roligt med historiskt är att det är lättare med lite saftiga och omöjliga konflikter, med vackra kläder och med att liksom drömma sig bort. Det svåra är att kvinnorollen är snäv, kvinnor har sällan jobb.

Hur upplever du att det är att skriva om saker som hör till historien, som man kanske inte kan hitta all fakta kring eller göra så grundlig research som man vill? Är det någonsin ett problem?
– Det är en utmaning och jag älskar utmaningar. Rent konkret har jag pratat med många historiker och experter för att hitta information. Läst massor, förstås, både böcker och artiklar på nätet. Jag besöker muséer runt om i Stockholm och övriga landet, gör resor, ringer folk. Men egentligen är det inte mer research när jag skriver historiskt än när jag skriver om ekolantbruk, modevärlden eller finansvärlden. För att inte tala om elitsoldater eller läkare utan gränser. Jag väljer ofta områden som jag inte kan något om, för jag tycker det är så himla roligt att nörda ner mig. Jag ser inte researchen som ett problem utan bara som något som ger energi. Och jag träffar så fantastiska människor som ställer upp med sin kunskap. En ren ynnest.

Du har en bakgrund som psykolog och kbt-terapeut. Är detta något du kan använda dig av i ditt skrivande eller är det helt skilda världar?
– Grejen med skrivandet är ju att allt man är med om kan användas. Precis allt, varenda resa, möte, samtal. Att vara psykolog och terapeut har varit en enorm tillgång, särskilt när jag skapar karaktärer och deras bakgrund och funderar över folks sätt att bete sig i olika situationer.

Hur tar man steget från ett yrke till ett annat? Hur gjorde du?
– Man gör det gradvis. Och man sparar pengar och drar ner på utgifter. I mitt fall handlade det om att jag hade en bra utbildning att falla tillbaka på. Med det sagt så fattar jag inte att jag vågade. Jag sa upp mig 2013. Då hade jag tre publicerade böcker bakom mig, och ett kontrakt på min nästa. Jag trodde så mycket på den boken (En enda natt) så jag bestämde mig för att satsa allt. Jag visste att jag skulle klara mig ekonomiskt i 6 månader, om jag verkligen levde snålt och jag sa upp mig. De första åren var jag så pank att jag grät på nätterna av oro. Hösten 2015 började det vända, gradvis. Men det är först nu, 2019, som jag inte är panikslagen inför framtiden, faktiskt. Man fattar nog inte hur lite pengar man tjänar som författare, hur mycket böcker man måste sälja för att dra in till månadshyran och hur ofta man måste skriva en ny bok. Just att skriva en bok om året tycker jag i och för sig är kul.

Vad har du för framtidsplaner? 
– Det blir fler böcker! En är planerad 2020 och en 2021. Annars är mina planer just nu att lansera Bara lite till. Ser så mycket fram emot det!

Copyright/fotograf: Kate Gabor

Författarintervju: Anna Lönnqvist

Foto: Magnus Östh

Anna, nyligen vann du och din bok ”Julia och Jack” pris för årets feelgood. Hur känns det? Har du hunnit smälta det hela?
– Det känns fantastiskt roligt! Jag har nog inte riktigt smält det ännu. Men framför allt är det förstås en bekräftelse på att alla timmar jag har lagt ner på Julia och Jack (och också mina andra feelgood-romaner) verkligen varit värt det. Och det känns verkligen fint att både läsarna och juryn gillade min historia om Julia och Jack och de andra karaktärerna i romanen.

Du är annars aktuell med ”Sommaren med Ava” som släpptes i våras. Vill du berätta lite mer om denna?
– Absolut! Ava har tillbringat alla sina barndomssomrar hos sin mormor i den pittoreska orten Sunnanby. Nu är mormorn död sedan några år tillbaka och Ava har inte velat åka tillbaka. Men när det uppstår en vattenläcka i mormorns hus tvingas hon dit. Hon märker direkt att mormorns gamla café som var hennes stora livsverk och där Ava hjälpte till varje sommar är totalt nedgånget. Cornelia som äger caféet numera syns inte till och bär på en mörk händelse som hela Sunnanby skvallrar om. Ava söker upp Cornelia och en vänskap uppstår som kanske också kan rädda caféet? Samtidigt dras Ava till Axel som liksom hon har ett sårigt förflutet. Attraktionen är omedelbar och det blir en sommar som ingen av de tre kommer att glömma. Men de bär alla på hemligheter och det förflutna kommer ikapp dem och tvingar de till omöjliga val. Hur långt är de beredda att gå för varandra? Skulle du ge upp din stora dröm för någon som du inte riktigt känner?

Sommaren med Ava är en varm och romantisk berättelse om omedelbar attraktion och kärlek, ensamhet och sorg. Det är den första i en serie kärleksromaner som utspelar sig i den fiktiva orten Sunnanby.

De flesta av dina böcker skulle kunna klassas som feelgood. Vad är det som gör att den genren är extra spännande och rolig att skriva om?
– Jag brukar säga att jag skriver romantisk feelgood eftersom jag alltid har en kärlekshistoria som är central i mina berättelser, och det är den typ av berättelser jag själv dras till när jag läser även om jag är allätare. Jag skriver feelgood för att jag tycker att vi matas med tillräckligt med hemskheter på nyheterna. Jag vill ge läsarna något annat, en berättelse som skapar en varm känsla efteråt. Men det är också väldigt viktigt att en feelgood innehåller en rejäl dos svärta och att karaktärerna tampas med rejäla motsättningar och får göra en ordentlig inre resa. En feelgood får gärna ta upp/belysa svåra saker. Jag vill att boken ska ha ett budskap också och få läsarna att fundera över hur de själva lever/agerar och gärna inspirera.

Hur ser det ut där du sitter och skriver?
– Jag sitter allra helst vid köksbordet i vår villa där jag kan titta ut genom våra stora fönster. Annars räcker mycket kaffe långt för mig. 😊 Och så vill jag ha tyst omkring mig. Jag önskar att jag kunde sitta på ett café och skriva, men jag blir för distraherad och intresserad av de omkring mig. Haha.

Hur ser framtiden ut? Skriver du på något nytt?
– Ja, jag sitter just nu och redigerar nästa bok i ”Kärlek i Sunnanby”-serien. Den kommer ut i början av januari 2020.

Vad har du för tips till andra som drömmer om att bli författare?
– Skriv, skriv, skriv är nog det främsta tipset. Det är viktigt att läsa också, men till syvende sist gäller det ju att få ner de egna orden på pränt. Nästa tips är att skriva om det du redan har skrivit. Det blir aldrig bra från början. Så skriv om tills du tycker att du är nöjd och då skriver du om ytterligare en gång till. 😊 Om du har möjlighet skulle jag också anlita en lektör eller liknande för att få hjälp och input av någon utomstående på din text. Och gå skrivarkurser. Själv har jag också haft ovärderlig hjälp från allt som finns att läsa på nätet, särskilt amerikanska författare skriver massor om dramaturgi och liknande. Jag sneglar mycket mot filmens värld också, och där är ju Robert McKee’s bok Story superbra. Men även här går att hitta hur mycket som helst på nätet. Varmt lycka till, och ge inte upp!

Författarintervju: Sara Dalengren

Fredag igen och idag tänkte jag bjuda på en författarintervju med Sara Dalengren, författare till bland annat Flocken-serien.

Fotograf: Gabriella P. Kjeilen

Fotograf: Gabriella P. Kjeilen

Sara, du kan väl börja med att beskriva dig själv med fem ord?
– Romanceälskare, mamma, drömmare, introvert, lantis!

Hur kommer det sig att du började skriva?
– Jag tyckte mycket om att skriva som barn, men i vuxen ålder vågade jag inte riktigt testa. Det var först när jag som läsare upptäckt romancegenren, hur enorm den var i världen – men så liten i Sverige, som jag bestämde mig för att skriva en egen kärlekshistoria. Och när jag väl börjat kunde jag inte sluta. Alla historier som drömmaren i mig kokat ihop under många år kunde nu plötsligt komma till liv.

Tredje delen i din serie Flocken släpps nu i höst. Vad kan du berätta om den? 
– Upplägget för min paranormal romance-serie är att det finns skepnadsskiftare i Sverige. Människor som kan förvandla sig till vargar och som lever utanför samhället i grupperingar/flockar där de styrs av en Alfa. Inom flockarna råder en strikt hierarki och livet är mycket tufft eftersom många av medlemmarna är papperslösa. Flockarna lever isolerat och undviker kontakt med människor. Det viktigaste för dem är att föra skepnadsskiftarnas gener vidare till nästa generation och hålla sin existens hemlig. Kring dessa premisser har jag skapat kärlekshistorier och varje bok följer (i sann romance-anda) ett nytt par på vägen till lyckan. I tredje boken får ni återse karaktärerna från tidigare böcker, men med två nya berättarröster. Vi får följa Stefan, som kämpar med att komma över en olycklig kärlek, och Lukas som jagas av både det förflutna och faran som hotar deras framtid.

I samband med detta har du även bytt förlag. Hur gick tankarna kring detta?
– Jag hade träffat gänget på Seraf förlag på ett antal mässor, inte minst för att handla böcker av dem :) De ger ut sagolika fantasyäventyr där inte minst romantiken ibland spelar en stor roll. Precis min typ av böcker, alltså. Så när de visade intresse för paranormal romance och hörde av sig angående Flockenserien kändes det helt rätt väg att ta.

Hur kommer det sig att du har börjat skriva just romance? 
– Jag gillar lyckliga slut och misstänker att jag behöver just ett happily ever after att se fram emot för att skriva ett längre romanprojekt. Sedan upplevde jag att den typen av berättelser jag gillar att läsa fattades i den svenska utgivningen. På senare år har det förstås kommit en del svensk romance, men när jag började skriva var utbudet väldigt begränsat. Jag har också testat lite andra genrer, men då främst i novellform och gärna i samband med en novelltävling. Där har det blivit ett par berättelser helt utan kärlek, en del fantasy och till och med lite skräck. Förra året medverkade jag i antologin Jul igen (NOHIDING förlag) med en vinterinspirerad fantasyberättelse och i år medverkar jag skräckantologin Sjön (Whip media & Miramir förlag) samt novellsamlingen H.C Andersen (Marchetti förlag). Den senare har release på bokmässan i Göteborg.

Vad har du för förebilder när det kommer till författare och andra i branschen?
– Här måste jag nämna Nora Roberts. Inte bara för att hon är en utav mina favoritförfattare, utan för att hon är galet produktiv. Hon är beviset för att man inte kan sitta och vänta på inspiration. Att skriva en bok kräver både tid och ork, men kanske framför allt disciplin.

Vad har varit det tuffaste för dig i processen från att ha en idé till att släppa en bok?
– Det är nog att acceptera att skrivandet tar tid. Jag kan inte slänga ihop ett råmanus på några veckor. Jag behöver tid till eftertanke och mycket disciplin för att sätta mig ner varje dag och skriva, skriva, skriva. Att komma på en idé och skriva ner handling, karaktärer och konflikter är det lätta. Men att sedan få ner allt i ett dokument, som en färdig berättelse, kräver oerhört mycket jobb och kämparglöd. Sedan är det förstås ganska jobbigt att sitta som på nålar i väntan på svar från förlag. För att inte tala om känslan när refuseringarna ramlar in. Men då får man försöka rycka upp sig och börja skriva på något nytt och förhoppningsvis bättre.

Vad händer nu framöver? Kommer det fler böcker i Flocken-serien? Ska du på bokmässan t.ex?
– Näst på tur står mycket riktigt bokmässan. Där har vi boksläpp för Vargblod – tredje delen i Flockenserien. Det blir också första mässan för nyutgåvorna av Ensamvarg och Varghamn. Jag kommer att finnas på plats under alla dagarna och då i Seraf förlags monter A02:51. Sedan blir det förstås fler mässor i höst och vinter på lite olika platser runt om i Sverige.
På skrivfronten jobbar jag med lite olika projekt. Ett par noveller varvas med ett större romanceprojekt. Parallellt försöker jag också skriva på den fjärde delen i Flockenserien, som blir en mer fristående berättelse än de tidigare tre. Jag planerar även för en uppföljare till min landsbygdsromance En midsommarnatt, som släpptes i maj. Precis som vanligt har jag massor av idéer på saker jag vill hinna med att skriva när tiden och disciplinen finns. Och det hoppas jag att den ska göra under resten av året och kommande år med för den delen :)