Etikett: fredagsintervju

Intervju: Peter Nyström och Peter Mohlin

Publicerat den av Malin2 kommentarer
Foto: Magnus Liam Karlsson

Peter Nyström och Peter Mohlin heter författarna som växt upp tillsammans och tidigt började skriva. De är nu aktuella med ”Det sista livet”.
– Vi gjorde väldigt många olika kreativa saker när vi växte upp. Bland annat skrev vi och satte upp teaterföreställningar som vi spelade runt om i Värmland och Dalsland. Anledningen till att vi inte
fortsatte skriva tillsammans direkt efter gymnasiet var nog att vi ville se något annat. Vi hade umgåtts typ varje dag i tolv års tid och behövde nya intryck. Åmål var en fantastisk stad att växa upp i, men vi behövde flytta för att kunna syssla med det vi ville göra. Så efter skolan flyttade vi till Sundsvall för att läsa journalistik (Mohlin) och till Göteborg för att studera skådespeleri och teater (Nyström).

Beslutet att göra något kreativt tillsammans igen togs en midsommardag för åtta år sedan utanför ICA i Säffle.
– Smått bakfulla diskuterade vi en deckarserie som vi båda sett på TV och inte gillade. Och som så många gånger tidigare – ödmjuka som vi är – kände vi att det var möjligt att göra något som var bättre. Så där och då bestämde vi oss för att börja skissa på en TV-serie, men ganska snabbt insåg vi att de flesta deckarserierna var baserade på böcker så vi sa till varandra: ”Vi får helt enkelt skriva en bok först.” Efter det började arbetet, som efter många turer resulterade i ”Det sista livet”.

”Det sista livet” är alltså deras debutroman, en kriminalare och dessutom första delen i en serie. Deras målsättning med både ”Det sista livet” och kommande böcker om John Adderley har varit att förena en intressant intrig med psykologiskt trovärdiga karaktärer som dröjer sig kvar hos läsaren efteråt.
– Vi jobbar hårt för att kombinera dessa två komponenter. Vi vill skapa böcker som innehåller många oväntade vändningar och med ett driv som ska göra det svårt att lägga från sig boken. Men vi vill också att våra karaktärer och det som rör sig i deras hjärnor ska vara minst lika spännande att läsa som mordgåtan. Och vi är väldigt nöjda med att ha lyckats få till denna mix i Det sista livet och såklart oerhört glada för att läsarna verkar uppskatta det.

Utmejslandet av deras huvudkaraktär John Adderley tog tid. De ville ha en polis som de inte sett tidigare inom svensk krim. Dessutom ville de placera karaktären i en situation som var ny för honom. Eftersom de hade bestämt sig för att handlingen skulle vara förlagd till Värmland och Karlstad – inte långt ifrån Åmål där de båda växte upp – tyckte de att det var ett intressant experiment att släppa ner en hårdkokt FBI-agent i den miljön.
– Vi upptäckte att det fanns mycket bra drama i den här krocken mellan dels Sverige vs USA och även storstad vs småstad. Vi frågade oss hur en FBI-agent skulle reagera om han redan första
arbetsdagen i Sverige får reda på att det är hans ”köksvecka” och att han förväntas se till att fikarummet på polishuset hålls fräscht.
– Vår tanke är att John Adderley ska fortsätta stångas mot det nya landets mentalitet och egenheter. Samtidigt kommer han förstå mer och mer om hur Sverige och svenskarna fungerar och bli bättre på att navigera i den kulturellt svåra terrängen. När vi skapade John ville vi ha en karaktär som man som läsare inte alltid höll med. En person som i grund och botten är god, men som ibland fattar märkliga beslut på grund av sin bakgrund. Det ni kan förvänta er är att John – även om han ibland hatar det – kommer bli kvar i Sverige och Karlstad.

Författarna skriver just nu att pennorna glöder på uppföljaren till ”Det sista livet”. Den andra boken om John Adderley kommer vi att kunna läsa 2021 och den tar vid där den första slutade. Det finns mycket idéer och tankar inför bok 3 och 4 också, och de hoppas på att få fortsätta skriva om Adderley.

Att det blev just krim som författarparet beslutade sig att skriva, är egentligen inga konstigheter. De beskriver det som att de själva var för djupt nere i deckarträsket att de inte hade kunnat välja något annat än just det.
– Ända sedan vi var små har vi fascinerats av deckargåtor och kluriga intriger. Vi var tio år när vi såg SVT:s filmatiseringar av Stieg Trenters böcker och efter det var vi fast. Vi skrev vår första egna deckare på svensklektionen i årskurs fyra och har konsumerat det mesta i genren genom åren – både böcker, serier och filmer.

Två författare kan skapa konflikter, men man kan också välja att se fördelarna i det hela.
– Vi ser massor med fördelar. Den viktigaste och roligaste fördelen med att vara två är att man kan dela både med – och motgångar med någon. Vi har alltid gillat lagarbete och att göra saker
tillsammans. Det är så många beslut som måste fattas under arbetet med en bok och att inte ha någon att bolla med i detta skulle vara både svårare och tråkigare. Dessutom har vi olika förmågor
som vi kombinerar och därför kompletterar vi varandra på ett bra sätt. För vår del är det svårt att se någon nackdel, men kanske tar arbetet lite längre tid, eftersom vi är två som ska redigera varje
kapitel. Men… samtidigt skriver fyra händer snabbare än två. Det viktiga när man är två som skriver är framförallt att vara prestigelös och att verkligen lyssna på varandras åsikter.

Intervju: Lena Karlin och Åsa Schwarz

Publicerat den av MalinLämna en kommentar

Lena Karlin och Åsa Schwarz heter författarna som är aktuella med boken ”Dockfabriken”. Det är första delen i en planerad kriminalserie med inslag av artificiell intelligens.
– Det är en deckare på temat artificiell intelligens. Huvudpersonerna är säkerhetspolisen Alex och professorn Clara, som vi också kommer att få följa i våra kommande böcker. Robotforskaren Heinrich och hans robot blir kidnappade, samtidigt som det visar sig att hans forskning är eftertraktad både av stater och internationella bolag. Alex är tvungen att ta hjälp av Clara för att förstå vad det är som pågår, och det visar sig vara något helt annat än de först tror.

Författarna har fått mycket positiv respons på ”Dockfabriken” och den andra delen i serien är redan påbörjad. De berättar att de har uppslag till tre böcker, men att det säkert kan bli fler. Att ”Dockfabriken” har inslag av artificiell intelligens står ut lite i utgivningen.
– Utan tvekan är artificiell intelligens den teknik som kommer att påverka mänskligheten mest de närmaste decennierna. Vi vill på ett lättillgängligt och underhållande sätt berätta om riskerna, så att vi i god tid kan hantera dem på ett bra sätt. Och så är det roligt och intressant att skriva om också.

De har båda gjort andra saker förut. Exempelvis har Lena en bakgrund som översättare och barnboksförfattare. På frågan om det här bokprojektet skiljer sig från tidigare arbeten menar de att de framför allt haft roligare, eftersom de skriver tillsammans.
– Men det har också tvingat oss att vara mer strukturerade. Sedan har djupdykningen vi gjort i ämnet artificiell intelligens varit lite annorlunda, vi har gjort allt ifrån att intervjua professorer och läsa forskningsartiklar till att se YouTube-klipp om sexrobotar. Lanseringen blev också annorlunda, allt måste ju vara digitalt nu, men just den saken är kanske något lättare för oss som skriver om artificiell intelligens och ska marknadsföra en bok som ligger på gränsen till framtiden.
– Vi använder oss ganska friskt av våra bakgrunder. Lena har lång erfarenhet av att översätta många av våra mest populära deckare och har även rötter i SF-rörelsen. Åsa arbetar med cybersäkerhet, vilket inte heller är helt fel eftersom boken handlar om risker som kan uppstå med artificiell intelligens. Sedan har vi hämtat inspiration ur fragment från våra liv och vad andra upplevt.

Fotograf: Kajsa Göransson

Åsa och Lena kom i kontakt när Åsa skrev boken ”Nefilim”, som även var en Facebook-thriller. Lena gjorde en del inlägg för att bidra till handlingen och därefter lärde de känna varandra privat och delade frilanslokal i några år, och har därefter fortsatt umgås.
– Hela tiden har vi tänkt att vi förr eller senare skulle skriva något ihop, och nu infann sig rätt tillfälle. Vi är goda vänner och har nu när vi har jobbat så nära varandra upptäckt att vi är väldigt olika, även om vi har samma åsikter i väsentliga frågor. Men våra olikheter har varit en tillgång, något som har tillfört berättelsen bra saker och faktiskt gjort det ännu roligare att samarbeta.

För vissa är samarbete inte alltid en dans på rosor men för paret Karlin/Schwarz har de inte upptäckt några nackdelar när de skrivit och arbetat tillsammans.
– Fördelarna är att man kan bolla idéer med varandra och växelköra skapandet lite. Om någon får skrivkramp eller har mycket annat som upptar tid kan den andra ta vid. Men framför allt har det varit en jättetillgång att diskutera intrig och karaktärer och kunna utforma dem tillsammans. Och vi har kanske också olika vinklar att bidra med.

”Dockfabriken” utkom på Norstedts Förlag i maj 2020.

Intervju: Anna Fredriksson

Publicerat den av MalinLämna en kommentar

I sommar blir Anna Fredriksson aktuell med Vägen till äppelriket, som är den tredje och avslutande delen i hennes trilogi Pensionat Pomona. Hon började dock inte som författare utan arbetade först som journalist för att sedan gå till TV. Rederiet hör till de serier som hon skrivit manus till men hon höll även på med manusförfattandet i tjugo år innan hon började skriva en roman.
– Jag har skrivit i hela mitt liv, sedan jag var 5-6 år. Eftersom min pappa var journalist och författare, och även min mamma en skrivande person, så var det liksom helt naturligt. Att jag började som journalist var nog mest för att jag ville skriva men inte visste i vilken form. Jag gick aldrig någon journalistutbildning, jobbade bara på Aftonbladet och Vecko-Revyn under några år samtidigt som jag pluggade litteraturvetenskap och fick två barn (senare ett till). När jag var 25 år gick jag en kurs i filmdramaturgi och insåg att jag ville skriva fiktion, och blev då avsnittsförfattare.

I Vägen till Äppelriket får vi bland annat följa mormor Vanja som är 73 år. Hon kommer att få uppleva något väldigt nytt och omvälvande, samtidigt som hennes dotter Sally börjar forska mer i sin mammas mystiska bakgrund. Vanjas barnbarn Josefin har börjat trivas på sin gård och försöker satsa på att komma in i bygemenskapen.
– Boken utspelar sig under hösten. De två tidigare har utspelat sig på vår och sommar. Att böckerna utspelar sig just på Österlen beror på att jag delvis har växt upp där. Jag kom dit första gången när jag var åtta månader, mina föräldrar hyrde hus där och umgicks med ett gäng studentkompisar från 50-talets Lund. Sen köpte de hus. Och sen dess har jag varit där varenda sommar (bortsett från ca 10 år när mina barn var små och familjen hade hus i Stockholms skärgård), och det har alltid varit ungefär samma gäng som träffas, fast nu har det kommit nya generationer. Så för mig är Österlen hemma på flera sätt. Dels ett socialt sammanhang och dels en stark känsla för naturen, det mesta kretsar kring hav och stränder.
– Jag skriver mest om de miljöer jag känner bäst till. Stockholm, där jag är född och uppväxt och har bott i hela mitt liv, och så Österlen och Stockholms skärgård.

Enligt Anna är den största skillnaden mellan att skriva till TV och film samt att skriva böcker att det förstnämnda är mer av ett grupparbete. Där samarbetas det med producent, regissör och andra funktioner och alla ska sedan enas om en vision samt att slutprodukten är regissörens.
– När man skriver en bok gör man ju allting själv och står för slutresultatet till 100 procent. Sedan är det också en stor skillnad i att man som romanförfattare har större frihet i berättandet. På film/tv är det nödvändigt att kunna dramaturgi och allt som sker måste gestaltas i handlingar eller dialog, det går ju inte att se på filmduken/tv-rutan vad folk tänker eller känner.

När det kommer till hur en bok skapas utgår Anna ofta ifrån någon grundkonflikt som hon själv tycker är intressant och som känns oskildrad i romanform, exempelvis att berätta om en storvinnare på Lotto (som i Lyckostigen). Därefter påbörjas det stora arbetet med att utveckla det hela och befolka berättelsen med karaktärer.
– Jag tycker att relationer mellan människor som står varandra nära är det mest spännande som finns.
När Anna har ett färdigt råmanus skickar hon in det till sin förläggare som läser och ger feedback, och därefter blir det en ny, bättre version. Sedan kommer redaktören in med sina förslag på ändringar och så håller det på till det börjar kännas presentabelt. Sist men inte minst korrekturläses det innan boken går till tryck.
– Det finns en tidsplan att hålla sig till, så det finns inte oändligt med tid vilket jag tror är bra.

Trots att Anna har hunnit med en hel del böcker i sitt författarskap har hon egentligen ingen särskild favorit.
– Jag tror att jag alltid gillar den senaste boken mest. Just nu blir det då Vägen till äppelriket. Det känns väldigt roligt att få ge ut sista delen i trilogin och forma ett avslut. Plus att jag gillar huvudkaraktären Vanja.

Copyright/fotograf: Anders Hansson

Intervju: Christian Unge

Publicerat den av MalinLämna en kommentar

Nu i maj släpps andra delen i spänningsserien om Tekla Berg. Boken har fått titeln ”Ett litet korn av sanning” och enligt författaren Christian Unge ställs Tekla inför ännu större utmaningar än i förra boken – både medicinska som etiska – på Nobelsjukhusets akutmottagning. Dessutom måste hon tampas med en ny kirurgkollega som rekryterats för att dra igång verksamhet som Tekla inte gillar och intrigerna tätnar i sjukhusledningen. En liten pojke utan namn väcker även något hos Tekla som får förvecklingar ända upp till de jämtländska skogarna.

Den första boken i serien om Tekla har fått bra respons, både i Sverige och i utlandet. Tekla-serien kommer, till att börja med, att släppas i tio länder och fler länder väntar säkert framöver.
– Särskilt kul ska det bli när den släpps i England i vinter. Jag är ärligt riktigt nöjd och tacksam över den fina respons som den första boken fick, såväl här hemma som i utlandet. I Polen, till exempel, verkar bloggarna och läsarna riktigt förtjusta i Tekla som karaktär.

Förutom att skriva böcker är Christian överläkare inom internmedicin. Hela hans skrivande grundas i hans läkarroll och han plockar sin inspiration från patienter likväl som medicinska fall och intressanta kollegor.
– För mig är det väldigt viktigt att de rent medicinska sakerna jag skriver om är korrekta så att en läsare av Tekla-böckerna kan bli inspirerade att läsa vidare om exempelvis sepsis eller lungembolier. Känslan ska vara att man får lika delar spänning/underhållning som en inblick i sjukvården. En smula kunskapsboost av medicinska fakta också.

Huvudkaraktären i böckerna heter alltså Tekla Berg och är, enligt Christian, en blandning av flera inspirerande läkare han själv har träffat genom åren, hans fantasi och såklart vissa delar av honom själv.
– Helt ärligt så är Tekla mycket modigare än vad jag är. Och smartare.

Att skapa eller få fram en karaktär kan se lite olika ut för olika författare. För Christian handlar det inte om planering eller tekniskt bygge av beståndsdelar. För honom måste en karaktär bottna i en magkänsla han har eller något personlighetsdrag som han själv är nyfiken på, exempelvis Monica Carlssons (sjukhusdirektören) förmåga att styra med människor och få sin vilja igenom, med ett leende på läpparna.
– Ibland är karaktärer inspirerade av verkliga människor, men då ofta bara en liten detalj som jag har gått igång på.

Som läsare kan man undra vad Nobelsjukhuset egentligen är för sjukhus. Förutom Tekla-serien har Christian även skapat en ljudboksserie som utspelar sig på sjukhuset.
– Sjukhuset är ju till placeringen Södersjukhuset i Stockholm, men när jag skapade Nobelsjukhuset skrev jag åtskilliga sidors bakgrundshistoria för dess tillkomst och historia som var mycket mer baserat på ett gammalt, anrikt sjukhus från förra seklets början, kopplat till Nobelstiftelsen, Karolinska Institutet mm. Serafen på Kungsholmen finns även med som förlaga. Men sen är det en skapelse i mitt huvud, som skulle passa för sina syften i Teklas universum.

Att Christian började skriva spänning föll sig naturligt när han började skriva.
– Egentligen tänkte jag skriva dokumentära sakprosaböcker om slumområden i världen och andra fenomen kopplade till global hälsa. Sen när jag väl började skriva på min första trilogi (om kirurgen Martin Roeykens) så blev det spänning, av bara farten.

På frågan om han själv läser mycket får jag svaret ”halvmycket”. Han läser dock gärna medicinsk fakta och vetenskapliga artiklar.
– När jag läser böcker blir det mest skönlitteratur, typ Cormac McCarthy, Ian McEwan och Philip Roth. Sen tittar jag mest på deckare och thrillers på TV och film.

Fler böcker om Tekla är planerade och hur många det blir beror lite på om läsarna gillar vad de läser och om förlaget vill ge ut fler. Några rader i en ny bok ska skrivas men just nu arbetar Christian konstant, sedan tio veckor tillbaka, med covid-patienter på medicinkliniken på Huddinge Sjukhus. Allt annat står på paus för tillfället.

Foto: Magnus Liam Karlsson

Intervju: Sara Molin

Publicerat den av MalinLämna en kommentar

Sara Molin heter gymnasieläraren i svenska som nu även har blivit författare. Tidigare i år släppte hon sin debutroman ”Som en öppen bok” hos Norstedts förlag.
– Det är en feelgoodroman som handlar om svenskläraren och bokälskaren Clara. På jobbet kämpar hon i motvind med att sprida läslust hos sina elever och privat tampas hon med en gammal ungdomsförälskelse, systerns alldeles för trevliga pojkvän och krisande föräldrar. Det är en bok om drömmar, familj, kärlek och läsglädje.

Sara berättar att hon har fått väldigt många positiva reaktioner på boken sedan den släpptes, bland annat människor som har sagt att de har haft svårt att lägga ifrån sig boken och ovana läsare som har uppskattat den. Att det blev just feelgood beror mycket på att Sara själv läser mycket inom genren och är svag för böcker som innehåller humor och romantik.
– Det som intresserar mig mest – både i fiktion och verkliga livet – är relationer, och inom feelgoodgenren är de ofta själva kärnan. Dessutom tror jag att det är i den här typen av bok som min berättarröst kommer mest till sin rätt.

Fotograf: Kajsa Göransson

Hennes bakgrund som gymnasielärare i svenska har till viss del hjälpt henne i arbetet med boken.
– Främst på det sättet att jag kraftigt har kunnat begränsa min research, eftersom jag har grävt där jag står (och har stått i ungefär elva år). Boken utspelar sig till viss del i skolvärlden, och huvudpersonen Clara är svensklärare precis som jag. Det gjorde att jag hade mycket egen inspiration och erfarenheter att utgå från i skrivandet. Sedan underlättar det att jag är en van läsare och har hyfsat bra koll på grammatik och skrivregler.

Boken verkar ju komma verkligheten ganska nära men kanske är det en rent fiktiv berättelse.
– Många utgår nog från att Clara och jag är väldigt lika varandra, och på vissa sätt är vi det. Jag delar Claras inställning till läsning, till exempel oviljan att dela in böcker i fint och fult, och en önskan att få fler ungdomar att hitta böcker som passar dem. Men Clara är en eldsjäl som slår knut på sig själv i sina ambitioner, och där hamnar jag i skuggan av henne. Läraryrket är krävande som det är, så tyvärr har jag inte haft tid eller energi att försöka hitta rätt bok för olika elever på det sätt som Clara gör.

Processen från idé till färdig bok ser olika ut för olika författare. För Sara har det varit en lång och utdragen process.
– Jag skrev råmanuset under ett år när jag var föräldraledig, och därefter blev det många vändor till testläsare, lektör och förlag, följt av en massa redigering. Med andra boken har det gått snabbare, men även den här gången lägger jag mycket tid på redigeringen.
– Något som också är värt att nämna är idéutvecklingen. Innan jag börjar skriva går jag ganska länge och låter berättelse och karaktärerna ta form i tankarna. Nu är det nästa manus som gror i bakhuvudet.

På tal om det släpps Sara Molins andra roman i höst, ”En oönskad julklapp”.
– Den handlar om sjuksköterskan Diana, som alltid har känt sig lite annorlunda och har haft svårt att hålla liv i sina relationer. Motvilligt åker hon hem till Sverige för att tillbringa november och december hos sin mamma. Diana har de senaste åren bott och arbetat i Östafrika, och helst vill hon återvända dit så snart som möjligt. Men dessförinnan ska de fira jul tillsammans, och Diana hinner under vistelsen i Sverige bygga relationer till en rad människor som påverkar henne mer än hon var beredd på.

Som vi har varit inne på tidigare läser Sara en hel del själv men det går i perioder. Hon har alltid minst en bok på gång, gärna feelgood men det blir även en del spänningsromaner, klassiker och lyrik.
– Om jag skulle säga en bok som jag tycker att alla borde läsa blir Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf. Den är så fulländad som en roman blir, tror jag! När det gäller feelgood håller jag Mhairi McFarlane och Kristan Higgins som två favoriter.

Tina Frennstedt om huvudkaraktären Tess, hur det är att skriva uppföljare och ouppklarade fall

Publicerat den av MalinLämna en kommentar

Tina Frennstedt är kriminalreportern som blev författare och förra året vann pris för årets deckardebut, Cold Case: Försvunnen. Uppföljaren till den, Cold Case: Väg 9, har nu dykt upp i handeln och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Tina berättar att hon har fått bra reaktioner och fina kommentarer från både läsare, bloggare och recensenter men det är inte helt lätt att skriva just uppföljare.
– Alla pratar om hur svårt det är att följa upp något som hyllats, kanske speciellt den andra i en serie. Det är många beslut som ska tas, vägen för serien ska stakas ut och man ska bevisa att den första inte var en tillfällig lyckoträff. Det har varit ett lite slitigt år men mödan värd när man får det här bemötandet.

Cold Case: Väg 9 handlar precis som föregående bok om ett gammalt, ouppklarat mord i Skåne. Boken är inspirerad av mordet på Niklas Elmberg 1991 och anledningen till att hon valde att skildra just det mordet var personlig. Tina och Niklas var nämligen jämngamla, bodde i samma stad och hade gemensamma vänner.
– Ouppklarade fall blir som en sorts trauma för många och präglar även bygden eller staden där det hände. Dels går en gärningsman fri, dels har vi människor ett behov av att få veta vad som hände, det outhärdliga blir åtminstone enklare att hantera då och gå vidare. Jag bestämde mig tidigt för att den andra boken skulle ha paralleller med just detta fall, kanske just för att det påverkade mig mycket när jag var ung.

Att kontakta de anhöriga till mordoffren i de aktuella fallen ser Tina som en självklarhet. Hon har hittills inte fått någon negativ reaktion på att hon skriver om fallen och menar att de anhöriga nog är ganska vana eftersom det titt som tätt skrivs om fallen i media.
– Generellt är många anhöriga positiva till att deras familjemedlemmar uppmärksammas, att den mördade även ska glömmas är ytterligare men bestraffning, förutom att det aldrig har klarats upp.

Att hålla balansen mellan det verkliga och det fiktiva har Tina inga större bekymmer med. För hennes del är det viktigaste att inte det verkliga får ta över för mycket, eftersom hon menar att det skulle begränsa henne.
– Hittills har jag låtit fallen i nutid vara fiktiva. Det är en större utmaning för min del att få till den biten trovärdigt, det andra, det verkliga, har jag hyfsad koll på. Men i Väg 9 har jag nog ännu mer referenser till verkliga händelser och personer, smågrejer, mest för att jag själv tycker de är roliga att skriva om.

Huvudkaraktären i Tinas böcker, Tess Hjalmarsson, kallas både för ”Supersnuten” och är homosexuell, något som sticker ut i spänningsgenren. Tess är väldigt populär i Tyskland och många läsare menar att man lätt kan känna igen sig i karaktären.
– Hon har allmängiltiga önskningar i livet, som familj, ett sommarhus, barn och hund. Hon har haft en ganska okomplicerad uppväxt i en övre medelklassfamilj medan Marie haft det mycket tuffare och är en betydligt mer oborstad personlighet. Det som gör Tess annorlunda är att hon är homosexuell, och det sticker ut i spänningsgenre. Det är få deckarhjältar som är detta, vilket är lite konstigt egentligen för jag känner flera kvinnliga homosexuella poliser. Att hon själv tillhör en minoritet gör att hon har lätt att identifiera sig och känna empati med de som hon träffar i sitt yrke.

Tina berättar att hon ännu inte har träffat Tess i det verkliga livet men att hon fortfarande letar. Formandet av Tess och hennes sidekick Marie Erling skedde ungefär samtidigt och för flera år sedan. Tina menar att de är beroende av varandra på grund av att de är så olika. När det gäller framtidsplanerna har hon lite olika saker på gång.
– Just för tillfället arbetar jag med ett krim-tv-projekt för ett produktionsbolag, vilket känns jätteskoj att bryta av med. Men när det är över ska jag börja dyka ner i nästa cold case-bok ordentligt. Vi får se när den är klar, det är bra att hålla högt tempo med serier samtidigt är jag mån om att handlingen ska få växa fram och bli bra.

Ett par boktips vill hon också bjuda på.
– Christina Wahldéns ”Nämn inte de döda” där man får följa med till Australien eller Søren Sveistrups, ”Kastanjemannen” som utspelar sig i Köpenhamn.

Copyright/fotograf: Gabriel Liljevall

Intervju: Christoffer Carlsson

Publicerat den av MalinLämna en kommentar

Christoffer Carlsson heter författaren och kriminologen från Halland som släppt ett flertal böcker och nu förra året kom ut med ”Järtecken” som utspelar sig i samhället Marbäck. Jag har ställt ett par frågor till honom om boken men även om framtiden och kriminologi.

Förra året släpptes ”Järtecken”. Vad har hänt sedan dess? Vad har du fått för reaktioner på boken?
– Det har varit väldigt fina reaktioner, måste jag säga. Det har varit ett speciellt år för mig, att se hur väl de alldeles vanliga människorna och små platserna jag växte upp med har mottagits av läsare från Trelleborg till Kiruna, och vidare ut i Europa. Jag antar att det är ett annat sätt att säga att romanen lyckades fånga någonting större än bara sin omedelbara, direkta värld. Det är det man eftersöker och jagar som författare, varje gång, men inte alltid man lyckas.

Boken utspelar sig i Marbäck, ett litet samhälle. Hur kommer det sig att det blev just där?
– Det är en bra fråga, som inte har något kort och enkelt svar. Det relativt korta svaret är att man som författare ofta söker sig till kontraster. Eller jag har märkt att jag gör det, i alla fall: om jag precis har skrivit någonting som utspelar sig i en stor stad tenderar jag att härnäst börja arbeta med en roman där skådeplatsen är mindre. Och jag hade just avslutat serien om Leo Junker, en serie om Stockholm, när jag började skriva Järtecken. Kontrasten är en inte helt oviktig del av det. Ett annat svar, som också är viktigt, tror jag, är att platsen, för att bli skådeplats i en roman, måste väcka författaren i mig. Det är inte helt enkelt. Jag har varit i Paris, Chicago och Barcelona och tycker de är fantastiska platser men de stimulerar mig inte som författare. De enda platser jag kan tillräckligt väl – och som jag därför mystifieras av och lockas av (det finns en missuppfattning där, att man lockas av platser man inte känner, men det är snarare tvärtom: ju mer man känner till om en plats desto mer betyder den, och desto mer full av frågor och tankar blir man inför den) – är platsen där jag bor (Stockholm) och den jag kommer ifrån (Tofta, Marbäck).

Du är doktor i kriminologi och samtidigt författare, en bra kombination, men har du aldrig varit sugen på att testa någon annan genre? 
– Nej, det har jag inte. Jag vet inte. Historierna jag gillar, karaktärerna som kommer till mig, tenderar ofta att vara av det slag att de kan ställas i en hylla med kriminalromaner. Jag vet inte varför jag tilltalas av dem, eller varför jag inte tilltalas av andra.

På vilket sätt kan du använda ditt intresse och din erfarenhet kring kriminologi i dina böcker?
– Förr eller senare behöver man ljuga i en kriminalroman, så författaren behöver vara en ganska bra lögnare. Som kriminolog utvecklar man en sorts klangbotten i frågor om brott och straff; den hjälper en att veta när man kan ljuga och när man inte kan det. Haha. Ungefär så?

När kan läsarna förvänta sig att se nytt från dig igen? Och vad kommer det då att handla om?
– För några år sedan lovade jag mig själv att skriva färre böcker, för att kunna skriva bättre böcker. Järtecken tog två år att skriva. Jag arbetar med en kriminalroman nu och har gjort det i över ett år. Det är det som är det svåra med att skriva. Man lär sig det egentligen aldrig. Jag menar inte att man inte lär sig någonting; det gör man. Hela tiden. Så fort man lägger sista handen vid en bok har man lärt sig vad den var för någonting, vad det var den behövde för att kunna skrivas. Så varje bok innebär att man tvingas lära sig något nytt: hur den behöver berättas, vad den egentligen handlar om, vilka öden karaktärerna rör sig mot, hur och varför. Det vet man inte när man börjar och att skriva handlar ganska mycket om att upptäcka det, varje dag, sida efter sida, i små, små steg. Det är därför det är så krävande också. När man upplever att det ”går bra” (och det upplever man ibland) så är det en euforisk upplevelse, och när det går dåligt (och det gör det också, ganska ofta) är det gruvligt frustrerande och jag undrar varför i hela fridens namn jag håller på med det här, hur jag kunnat komma så långt, varför det inte blir lättare. Haha. Så när jag är tyst är det för att jag är i färd med att upptäcka något nytt om mig själv, om världen jag lever i, om den värld romanen ska försöka fånga. Det låter kanske konstigt men jag vet inte, för mig är det så, i alla fall.

Har du något tips att ge aspirerande författare?
– Oj, jag vet inte. Förmodligen. Det viktigaste är nog fortfarande att skriva. Världen premierar inte oss som skriver, snarare motsatsen: skrivandet är en långsam verksamhet som sker i enskildhet och tysthet. Jag måste fortfarande medvetet ta mig tid till att skriva; andra saker jag gärna gjort får jag avstå för skrivandet måste få gå före. Så vänta dig inte att du ska kunna skriva ”också”; ska du skriva måste du förmodligen göra uppoffringar. Och är du inte beredd att göra dem ska du kanske inte skriva.

Intervju: Jonna Björnstjerna

Publicerat den av MalinLämna en kommentar

Jonna Björnstjerna är författaren och illustratören som gått på Serieskolan i Malmö samt på Central Saint Martins i London. Hennes barnboksserie om den underbara familjen Kanin har trollbundit många barn och nu i vår kommer äntligen en ny del. Jag har ställt ett par frågor till henne om reaktioner från barn, extra morötter och även lite om framtiden.

Copyright/fotograf: Caroline Andersson

Du är barnboksförfattare och illustratör och för det mesta illustrerar du barnböcker. Hur kom du in på den banan?
– När jag gick på Serieskolan gjorde jag en barnbok under mitt andra år, som var ett projektår. Det var den första boken om den underbara familjen Kanin.

Din bokserie ”Sagan om den underbara familjen Kanin” har blivit väldigt populär bland barnen. Hur går tankarna när du illustrerar den typen av böcker? Vad är viktigt att tänka på?
– Att det slutar lyckligt. Publiken är ju väldigt ung (3-6 år) så det får inte vara FÖR läskigt. Tyvärr insåg jag inte det förrän efter jag gjort Fru Skräck, haha!

Vad har du annars fått för reaktioner från barn?
– Jag får ofta mail med frågor om hur saker och ting fungerar i Sagoskogen. Barnen undrar också om Lillebror Kanin finns på riktigt och om han kan komma och hälsa på. Och pedagoger på förskolor brukar skicka bilder på hur de leker och arbetar med böckerna. Det är fantastiskt!

Vad är det svåraste med att skapa för barn?
– Att komma ihåg att de är just barn. Ibland kan jag krångla till det för mycket eller använda för svåra ord.

Du har vunnit Bokjuryns pris två gånger. Hur har det känts? Blir det en extra morot eller känns det mer surrealistiskt?
– Det är den största äran som finns! Och verkligen en morot och en uppmuntran under dystra dagar då jobbet går segt och jag tvivlar på mig själv.

Redan i vår kommer nästa del i ”Sagan om den underbara familjen Kanin”. Vad kan vi vänta oss av den? Vad kan du berätta?
– Oh, man kan följa arbetet med boken på mitt Instagram-konto, där lägger jag upp skisser och bilder nästan varje dag nu när jag arbetar med den.

Vad eller vem inspireras du av?
– Quentin Blake och Roald Dahl är mina husgudar. Sen finns det såklart en hel pantheon av författare och illustratörer som jag inspireras av utöver dem, men de är typ som Zeus och Hera. Eller Tor och Oden, haha!

Slutligen, vad skulle du ge för tips till andra som vill ge sig in i bokbranschen och kanske bli illustratörer själva?
– Kör så det ryker! Du har inget att förlora förutom ditt förstånd! Nädå. Men Serieskolan i Malmö var en jättebra start för mig, där fick jag lära mig mycket, inte bara om tecknande och berättande, utan även om hur man överlever som frilansande kulturarbetare. Någon sorts utbildning är alltid en bra utgångspunkt, för där lär man sig inte bara yrjet, utan man träffar likasinnade och knyter kontakter också.

Intervju: Mikaela Bley

Publicerat den av MalinLämna en kommentar

2015 debuterade Mikaela Bley med boken ”Lycke” som kom att bli första delen i serien om Ellen Tamm. Därefter har det rullat på och Mikaela har blivit författare på heltid. I veckans fredagsintervju har jag ställt ett par frågor till Mikaela, bland annat om seriens framtid och hur hon får ihop livet som författare OCH småbarnsförälder.

Copyright/fotograf: Oscar Falk

Fjärde boken i din serie om Ellen Tamm släpptes förra året, ”Flickorna utan namn”. Vad har du fått för reaktioner på boken såhär långt?
– ”Flickorna utan namn” har fått ett väldigt fint mottagande och det är många som säger att det är den bästa i serien och det gör mig såklart väldigt glad. Som författare vill jag ständigt utvecklas och det är såklart tillfredsställande att få bekräftat att jag blir bättre på hantverket och att Ellen också växer som karaktär.

Boken utspelar sig delvis på ett internat. Hur kommer det sig att du valde den miljön?
– Det är en sluten, mytomspunnen och spännande miljö som är intressant att skriva om och där jag som författare får friheten att bygga upp en fiktiv värld som trots sina dystopiska drag ändå kan kännas rimlig.

Hur skulle du beskriva seriens huvudperson, Ellen Tamm, med fem ord?
– Egensinnig, nyfiken, bär på en frusen sorg, rolig och smått dekadent.

Hur ser seriens framtid ut? Kommer det fler böcker?
– Absolut! Ellens resa har bara börjat och jag skriver nu på den femte boken i serien, TV-rättigheterna är sålda till Hollywood och jag känner att det finns ett stort intresse för kvinnor som Ellen Tamm.

Förutom att vara författare är du även småbarnsförälder. Hur får du livet att gå ihop?
– Det får jag inte. När jag skrev ”Flickorna utan namn” var jag ”mammaledig” med min yngsta dotter Harper och fick helt enkelt hitta tid att skriva när hon sov – det blev många nattskift. Jag eftersträvar inte längre att känna mig utvilad och jag har ingen ambition att försöka hitta någon balans i livet just nu och det gör mig konstigt nog mer effektiv och mindre stressad.

Vilka är de största utmaningarna annars med att vara författare?
– Att orka tro på mig själv och min historia. Jag pendlar mellan total självförakt och hybris genom hela den långa skrivprocessen och då gäller det att försöka fokusera och inte tänka på alla förväntningar och istället påminna mig själv om varför jag skriver och hitta tillbaka till lusten – ibland tyvärr lättare sagt än gjort.

Hur ser det ut där du sitter och skriver och vart får du energi ifrån?
– När jag var mammaledig med Harper satt jag hemma och skrev – eller på en parkbänk, ett café eller restaurang. Jag hade alltid med mig datorn under vagnen och så fort Harper somnade plockade jag fram den. Oftast hann jag bara skriva en mening innan hon vaknade. Nu när Harper har börjat på förskola ska jag försöka hitta ett kontor så att jag kan få in lite bättre skrivrutiner. Att skriva och skapa historier är bland det bästa jag vet men det finns dagar när jag inte lyckas skriva en enda mening och då försöker jag istället ägna tid åt att läsa, göra research och gå en lång promenad – det sätter ofta igång hjärnan och ger ny energi.

Slutligen, vilken bok får man inte missa att läsa 2020?
– Jag ser bland annat fram emot att läsa ”De tysta flickorna” av Pat Barker – ”Illiaden” ur ett kvinnoperspektiv – så spännande!

Intervju: Jenny Fagerlund

Publicerat den av MalinLämna en kommentar

Debutromanen kom 2016 och i höstas släpptes hennes fjärde roman, ”Ett litet steg på vägen”. Hon är även webbredaktör och menar att prioritering och planering är knepen för att hinna med. I veckans fredagsintervju får ni möta feelgoodförfattaren Jenny Fagerlund.

Fotograf: Kajsa Göransson

Din senaste roman ”Ett litet steg på vägen” släpptes i höstas. Vad har du fått för reaktioner på boken?
– Den har fått jättefina recensioner och omdömen vilket är jätteroligt. Det är en bok som betyder väldigt mycket för mig och som bland annat tar upp utanförskap och mobbing. Jag valde att förlägga handlingen på hösten i ett färgsprakande fjällen och boken bjuder på härliga miljöer, hemligheter och även lite kärlek.

Den här boken och även dina tidigare ligger inom genren feelgood, en genre som bara verkar växa. Varför tror du att det är så populärt att läsa?
– För att det är en genre som får oss att må bra och den förmedlar mycket hopp, pepp och inspiration. Jag själv älskar att läsa feelgood som får mig att skratta, gråta en skvätt och känna att ah, åh, vad bra boken var när jag lägger den ifrån mig.

Var det självklart för dig att skriva feelgood? 
– Det var självklart för mig att skriva feelgood då det är den genre jag själv älskar att läsa.

Din debutroman ”Drömstigen” släpptes 2016. Hur tycker du att ditt författarskap har förändrats och utvecklats sedan dess?
– Oj, bra fråga. Jag har nog blivit mycket mer strukturerad i min skrivprocess. Sedan tycker jag att jag lär mig nya saker för varje bok, vilket är väldigt roligt.

Förutom att skriva böcker är du även webbredaktör och redaktör. Hur får du tiden att gå ihop? Har du några knep för att hinna med?
– Prioritering och planering. Inför en deadline har jag till exempel ett extremt tajt schema som jag följer. Sedan har jag börjat tacka nej till saker, något jag har varit ganska dålig på tidigare.

Vart ser du dig själv om tio år? 
– Jag hoppas att ännu fler läsare har hittat mina böcker och tycker om dem.

Om du skulle tipsa om en bok som du anser att alla bör läsa, vilken skulle det vara?
– Om man gillar genren feelgood tycker jag att man ska läsa någon av Sophie Kinsellas böcker. Hon skriver otroligt underhållande och är fantastiskt bra. En annan författare som jag älskar att läsa är Lucy Dillon. Hennes senaste bok ”Drömmen runt hörnet” är en feelgood rakt igenom.