I egna händer av Cecilia Sahlström

De blåvita banden på Västra Sommarstadens koloni område står i bjärt kontrast till höstens varma färger.

En man är funnen död. Mördarens tillvägagångssätt känns på samma gång impulsivt som beräknande. Kommissarie Sara Vallén vid Lundapolisen som bara dagar tidigare vittnat mot den man som misshandlat henne ska i tomheten som vittnesmålet lämnat efter sig hitta kraft att utreda mordet.

Den mördade visar sig vara en socialsekreterare. Hans krets beskriver en svärmorsdröm: empatisk, social, lojal och klok. Men Sara anar oråd. Ingen människa kan vara så änglalik. Och om han så vore varför skulle han då ha mördats? Ju djupare polisen gräver i mannens relationer, desto mörkare hemligheter kommer i daga.

Det var ett bra tag sedan jag läste den första boken i serien om Sara Vallén man jag tyckte såpass bra om den att jag visste att jag skulle fortsätta med serien. Sen är det ju det där med att man har så mycket och så lite tid att vissa böcker liksom hamnar i kläm. Nu fick jag i alla fall tummen ur att läsa den andra delen i serien och vilken tur – den var nämligen minst lika bra som första boken.

Vi blir här introducerade till en hel del olika saker. Vi möter Samira som lever inom hederskultur, mord med påföljande polisutredning samt BDSM. Nu kan man ju fundera kring vad dessa olika saker har gemensamt men det är just det som för boken framåt. Den är spännande, lättläst och välskriven så sidorna bara flyger förbi. Redan från start får man en känsla av vem som kan ligga bakom mordet men det visar sig vara helt fel och sedan är man tillbaka på ruta ett igen. Inte förrän de sista kapitlen får man klart för sig hur det ligger till och det är precis så jag önskar att det ska vara.

När det gäller karaktärer och miljöer tycker jag att de målas upp på ett bra sätt. Man får en känsla för hur omgivningarna ser ut och jag tycker jag lär känna Sara Vallén på ett lite djupare plan.

Jag kan varmt rekommendera boken och även om det säkerligen går att läsa denna innan du läst första boken i serien rekommenderar jag ändå att starta från början, för att få en helhet och bästa möjliga läsupplevelse. Jag kommer snart ge mig i kast med tredje delen i serien.

Tack till Bokfabriken för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Cecilia Sahlström
Serie: Sara Vallén #2
Utgivningsår: 2018
Förlag: Bokfabriken
Utläst: 24 april 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker av författaren:
Vit syren (Sara Vallén #1)

Författarintervju: Emelie Beijer

Då var det åter dags för en intervju och denna gången får ni möta Emelie Beijer, senast aktuell med Lysande blå – en bok som sägs ”spegla författarens kärlek till fantastiken och det magiska i att utforska nya världar”.

Hej Emelie, vad roligt att du ville ställa upp på en intervju. Kan du berätta lite kort om dig själv?
– Nöjet är på min sida, även om jag tycker det är svårt med intervjuer. För hur enkelt är det att prata om sig själv? Med det sagt så är jag 27 år, tvåbarnsmamma och gymnasielärare. Jag finner stort nöje i att skriva, tillbringa tid med familjen och renovera villan (ett evighetsprojekt). Roligare än så är jag inte *blink*.

Hur kommer det sig att du ville bli författare? 
– Jag har nog aldrig haft en stark dröm eller målsättning att bli författare. Däremot har jag alltid tyckt om att skapa berättelser, vilket slutligen mynnade ut i att bli en bok. Det var alltså något som bara hände. Och när jag väl fick smak för skrivandet så växte det snabbt till att bli en nödvändighet i livet.

Din debutroman, Lysande blå, släpptes tidigare i år och är första delen i en serie. Vad kan du berätta om den? 
– Min tanke är att det ska bli fyra böcker. Del två, vars titel jag inte får avslöja just nu, beräknas komma ut hösten 2019. Men tillbaka till första delen: det är en berättelse om världsliga konflikter, människor med övernaturliga krafter och sökandet efter sann identitet. Vi får följa den 17-åriga Elyon som lever ett lugnt liv i en småstad med sin far. När armén gör anspråk på henne ändras livet radikalt. Med ens måste hon lära sig om sina nyvunna krafter, men även om de hemska mutanter som vill se världen störta ner i mörker. Lägg till humor, kärleksbekymmer och en identitetskris så har du precis vad Lysande blå handlar om.

Vad har du fått för respons på Lysande blå såhär långt?
– Med debutboken har jag försökt att inte ha några större förväntningar, allt för att inte bli besviken. Men nu, med facit i hand, hade det inte behövts. Responsen har varit fantastisk och blev en bra morot att fortsätta skriva. Fina kommentarer fortsätter att trilla in och Lysande blå har beskrivits som en blandning av Harry Potter och Divergent. Inte illa alltså!

Vad tycker du är det svåraste med att vara just författare?
– Det är utan tvekan att få tiden att räcka till. Idé efter idé dyker upp och jag önskar ständigt att dygnet har fler timmar. Jag tror att många skrivande människor är överens med mig om saken. Sen är förstås motivation och självförtroende svåra att hålla uppe. Det räcker med en dålig dag eller en negativ kommentar för att lusten ska rinna av dig. Ibland är det inte lätt att hitta tillbaka.

Du skriver ju inte bara böcker utan arbetar även som lärare och har familj. Hur får du allt att gå runt? Vad är det hemliga knepet?
– Det finns inget magiskt knep och ibland går det inte runt. Familjen och dagjobbet går alltid före min hobby att skriva, och så kommer det att förbli. Det gäller att förvalta de små stunderna i vardagen mellan alla måsten. För mig är kvällen den stund där jag kan varva ner och glida in i den fiktiva värld jag för tillfället skapar. Ett mycket bra avslut på dagen, enligt mig.

Vad skulle du säga till andra som också drömmer om att bli författare en dag? Har du några riktigt bra tips att dela med dig av?
– Först och främst måste du börja skriva, även om det bara är en mening om dagen, för jag tror att många kan fastna i tanken om att få ner sin berättelse för att sedan aldrig komma till skott. Var inte rädd för att ta kontakt med andra skrivande människor. I en positiv, inspirerande och peppande gemenskap ligger framgång närmare till hands.

Slutligen, vilken bok får man inte missa i höst!
– Antologin H C Andersen släpps nu i helgen på bokmässan i Göteborg. Det är en samling av 36 noveller skrivna av nästan lika många författare. Den har något för alla läsare och lockar till både skratt, gråt, fasa och varma känslor. Ett hett tips till höstens mysiga lässtunder.

Intervju: Erica Törnqvist

I dagens intervju får ni möta Erica Törnqvist, författare och egenutgivare. Läs om hennes resa, hennes böcker och vad det egentligen innebär att vara egenutgivare.

Hur började din resa? Vad fick dig att vilja bli författare?
– Idén om att bli författare har nog funnits i ganska många år, jag skrev en del även när jag var barn. Men när jag började gymnasiet försvann det helt och hållet när jag började drömma om en karriär som skådespelare istället. Ändå började jag skriva ganska många små texter, både dikter och historier, när jag var 18 år ungefär. Det började lite mer på allvar strax efter studenten när jag hade sagt upp mig från ett jobb som dörrknackare och därefter hade jobbat på deltid som idrottsledare för barn. På vårterminen 2015 började jag plugga och läste ett par strökurser på universitetet, varefter det blev sommar och jag kom att tänka på allt jag hade skrivit och att jag länge hade haft skrivandet som en trevlig liten hobby. Jag tänkte att ”man kanske ska ta och ge ut en bok?”, och så googlade jag lite olika möjligheter att göra detta. Av någon anledning tog jag mig inte tid att fundera över hur svårt det kan vara att ge ut en bok, jag tänkte bara att jag ville ge ut den på något sätt. Så fick jag upp ögonen för egenutgivning och hittade ett jättebra självpubliceringsförlag som jag använder mig av än idag.

Kan du berätta lite mer om dina böcker?
– De flesta av mina böcker är textsamlingar av olika slag och inom olika teman, varje samling innehåller kanske mellan tio och ett hundratal olika alster. Jag gav ut dem väldigt tätt inpå varandra den första tiden vilket är varför de flesta är ganska tunna. Den tjockaste jag gav ut under det första halvåret är dock ett par hundra sidor lång och består av blogginlägg skrivna under en period av fem år, och när jag började blogga fanns det inte alls på kartan att det skulle bli en bok av den. När jag var inne på mitt andra år som författare bestämde jag mig för att göra antalet utgivningar per år betydligt färre, så att jag ger ut en eller max två böcker om året och satsar mer på arbetet med marknadsföringen till exempel. Jag gav ut min nionde och tionde bok nu i somras.

Du är alltså egenutgivare. Hur fungerar det egentligen?
– Att vara egenutgivare fungerar på det viset att man själv är den som bekostar utgivningen och styr över den. Från början var det så att alla författare var egenutgivare, då skrev man en bok, gick till ett tryckeri och lät trycka upp en upplaga som man sedan fick sälja. Därefter kom de traditionella förlagen. Det var då som krav började ställas på författaren, eftersom det oftast innebär en viss ekonomisk risk att släppa en bok, särskilt när man arbetar som så att man trycker upp en begränsad upplaga och måste försöka få sålt alltihopa för att täcka upp kostnaderna. Men i slutet på 1990-talet kom man på print-on-demand, det vill säga att man trycker exemplaret först när någon beställer det, det här öppnade upp för allt fler att uppfylla sina författardrömmar och göra det på egen hand. Sedan dess har vi egenutgivare praktiskt taget tagit över marknaden, det är betydligt mer populärt att läsa fackböcker av egenutgivare eftersom det brukar vara personer vars bok handlar om något de brinner för.

Vad tror du att du har för fördelar i och med egenutgivning?
– Jag tror det är just det att man har kontrollen själv över sina bokprojekt, för min del har jag varit författare i ungefär två och ett halvt år, men jag har aldrig jobbat med en förläggare förut. Jag har också fått lära mig så mycket om hur det fungerar att ge ut en bok rent praktiskt.

Vad är det svåraste med att vara egenutgivare?
– Om man är ny som egenutgivare så kan nog den här kontrollen vara mer som en svårighet än en möjlighet. Jag blev ganska snabbt van vid att hålla koll på alltsammans själv, men jag kommer ihåg att när jag precis hade givit ut min första bok så var det knappt att jag ville kännas vid att marknadsföra den. Jag ville bara skriva, ge ut och hoppas på att den kanske säljer sig själv så småningom. Men sedan började jag acceptera arbetet mer och mer och idag tycker jag att det känns helt okej, ganska kul till och med! Jag kan faktiskt inte komma på något mer som är svårt med att vara egenutgivare, men som sagt så innebär det en del extraarbete, vilket man får ta på sig från första boken, och då kan det kännas ganska svårt att veta var man ska börja.

Hur ser framtiden ut för dig?
– Jag hoppas ju såklart att det blir många fler böcker och att jag så småningom kan leva på mitt författarskap. Jag älskar att skriva och det är nog ingen tvekan om att jag kommer växa mer och mer för varje år i mitt skrivande.

Häxan av Camilla Läckberg

VARNING FÖR SPOILERS OM MAN EJ HAR LÄST DE TIDIGARE DELARNA I SERIEN!

När fyraåriga Linnea försvinner från en gård utanför Fjällbacka väcks tragiska minnen till liv. Trettio år tidigare försvann en liten flicka från exakt samma gård och hittades senare mördad. Den gången anklagades två trettonåriga flickor för att ha fört bort och dödat flickan. De befanns skyldiga i domstol men slapp fängelse på grund av sin ålder. Den ena av dem har efter det levt ett stilla liv i Fjällbacka. Den andra har just återvänt för första gången sedan händelsen, nu som firad skådespelare för att porträttera Ingrid Bergman i en film som ska spelas in i trakten.

Fjällbackaborna ställer mangrant upp i sökandet efter Linnea, och till slut finner man henne. Naken, invid samma skogstjärn där den första flickan hittades. Skräcken sprider sig i det lilla samhället. Kan fler flickor vara i fara?

Trots att Patrik Hedström tycker att det verkar långsökt börjar han och hans kolleger vid Tanumshedepolisen utreda om det finns något samband mellan de två fallen. Till sin hjälp får de Erica Falck, som sedan länge arbetar med en bok om det gamla mordet. Utredningen river upp många sår, drevet går och invånarnas rädsla för det okända får fruktansvärda konsekvenser.

Det här är nog en av de bokserier jag följt och läst längst och det har gått upp och ner. Vissa böcker har definitivt varit bättre än andra och med den här boken är vi tillbaka på den bättre sidan igen. Karaktärerna är helt okej, spänningen finns där, drivet finns där och bakgrundshistorien är faktiskt ganska intressant.

Läckbergs böcker brukar delas upp i två delar, en dåtid och en nutid. I den här boken får vi följa med till tiden då kvinnor som utpekades som häxor torterades, brändes och halshöggs. Hela den historien kändes faktiskt lite avlägsen men samtidigt var den spännande. Jag led så med Elin och har så svårt att förstå att det var såhär det var för många år sedan. Att ett enkelt påstående resulterar i en kvinnas död. Sjukt. I nutid fokuserades det på fallen om Linnea och Stella, som var minst lika sjuka. Vem vill två små flickor något ont?

Erica lägger sig i utredningen, som vanligt, men denna gången på ett bra sätt. Hon är behjälplig i stället för att lägga näsan i blöt. En som däremot har bränt för många broar är Mellberg. Jag förstår verkligen inte hur en person som han får vara kvar på sin position när det finns så mycket bättre alternativ. Han gör inte mycket annat än förstör och rullar tummarna och det är faktiskt skrämmande om det är så det ser ut på ett antal polishus i landet. Vad gäller de andra karaktärerna är de ungefär som vanligt men jag blev så glad över Martins situation.

Summa summarum så känns det som att komma tillbaka till en ort där alla känner alla och man själv bara varit på en längre semester. Miljöerna är som vanligt outstanding och jag är glad att boken flöt på såpass bra, trots längden. Jag ser fram emot mer Läckberg vad det lider!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Camilla Läckberg
Uppläsare: Katarina Ewerlöf
Serie: Fjällbacka #10
Utgivningsår: 2017
Förlag: Bonnier Audio
Lyssnat klart: 11 september 2017
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare delar i serien:
– Isprinsessan (Fjällbacka #1)
– Predikanten (Fjällbacka #2)
– Stenhuggaren (Fjällbacka #3)
– Olycksfågeln (Fjällbacka #4)
– Tyskungen (Fjällbacka #5)
– Sjöjungfrun (Fjällbacka #6)
– Fyrvaktaren (Fjällbacka #7)
– Änglamakerskan (Fjällbacka #8)
Lejontämjaren (Fjällbacka #9)

Författarintervju: Andreas Norman

Fredag igen och här kommer en ny författarintervju. Denna gång är det Andreas Norman som har fått ett par frågor att besvara. Andreas är i nuläget aktuell med thrillern De otrogna, som släpptes i augusti av Albert Bonniers Förlag.

Hej Andreas. Du gjorde karriär som poet för att sedan gå vidare via UD och nu skriva politiska thrillers. Hur hamnade du där du är idag?
– Att skriva har alltid varit något som gett mig ett eget rum, en plats där mina världar får frodas. Visst, ibland har idén att skriva en bok, en berättelse, gjort att jag låst mig och det är ett väldigt obehagligt och ångestladdat tillstånd. Men skrivande, att närma mig språk och hitta fram till situationer där en berättelse börjar leva, har alltid varit något som gett mitt liv mening. Jag försökte kombinera det med ett heltidsarbete som diplomat och tjänsteman på UD, men det gick inte. Skrivandet blev då en slags hemlig motståndshandling, en lek och en värld som jag hade bara för mig själv medan jag utåt sett bara var tjänsteman. Till slut krävde skrivandet sin rättmätiga plats. När de ekonomiska och praktiska möjligheterna uppstod så var det inte svårt att välja att lämna UD för ett liv där jag skriver och frilansar, det valet hade redan grott fram i mig under flera år. Det var en hemkomst i mig själv.

Din romandebut En rasande eld planeras att bli film. Hur långt har det projektet kommit? 
– Ett manus utvecklades av Oskar Söderlund, tillsammans med filmbolaget Tre Vänner/SF Studios. Sedan började Tre Vänner överväga att göra teveserie av detta, och nu vet jag inte mer än det som en chefsproducent på SF Studios sa till mig i våras när jag mötte hen i en korridor: ”Projektet lever!”. Film- och teveproduktion är långa, snirkliga processer med många inblandade, så jag är lugn. Berättelsen finns där.

Vad eller vart får du din inspiration ifrån?
– Jag hittar idéer till berättelser när jag hör om andra människor, deras relationer. Min senaste roman De otrogna bygger mycket på att jag funderat på människors kärleksrelationer och på mitt eget liv. Parallellt med det har jag läst om hämnd och försoning, gräl och aggressivitet i intima relationer. Det är fascinerande att undersöka de ytor som människor håller upp, hur de spricker, hur begär ruskar om till synes rationella livsbyggen, varför människor ljuger eller vad som händer när man missförstår varandra, förtiger saker. Kort sagt, hela den intensiva sociala och känslomässiga dynamik som alla lever med i kärleksrelationer, familj och vänskaper. Sedan har jag med mig en hel del material från mitt liv som diplomat och mitt arbete i och nära underrättelsekretsar, t.ex. i terrorismbekämpning. Det är fascinerande, slutna världar dit jag har haft tillträde. Därifrån hämtar jag ofta stoff. Det kan även vara skönt att försöka slippa sig själv och göra djupintervjuer. Ofta upptäcker jag då att jag ändå fört in djupt personliga motiv i berättelsen, just för att jag inte varit fokuserad på mig själv utan helt riktat mitt lyssnande mot någon annan. På det viset kan man indirekt locka fram djupt personliga teman som blir bra berättelser, tror jag.

Hur ser det ut där du sitter och skriver?
– Jag har flera platser för mitt skrivande. En plats är hemma, ett litet rum där jag har ett stort, svart bord och en hylla med researchlitteratur. Där satt jag i stort sett hela tiden när jag skrev 9,3 på Richterskalan, och även delvis under arbetet med De otrogna. Numer har jag även sedan en tid tillbaka en plats på ett frilanskontor i centrala Malmö, nära där jag bor. Det heter Svarta Lådan, och där sitter ett tiotal personer, främst skrivande journalister och nyhetsfotografer. Jag längtade efter ett socialt sammanhang att ingå i, och det passar mig fint att sitta där när jag skriver utkast. Journalisterna surrar lite sinsemellan och det blir som ett slags brus, det tar udden av prestationskrav och ger en känsla av att jag ingår i ett sammanhang. När jag sedan ska sitta med slutmanus drar jag mig tillbaka helt, isolerar mig i en sommarstuga nära havet i Skåne. Då behöver jag höra orden, kunna läsa texten högt och få vara absolut ostörd i arbetet med texten.

Vad skulle du vilja ge för råd till de som strävar efter att bli författare?
– Skriv mycket och läs mycket litteratur: all slags litteratur. Jag själv läser mycket lyrik och serieromaner när jag inne i arbetet med slutmanus. I skrivandet tror jag att det är bra att öva upp en vana att i början av en skrivprocess våga skriva utan att genast tänka att texten ”ska bli något”. Jag tror även att det är bra att utgå från det djupt personliga i skrivandet. Och att våga känna efter när det är roligt att skriva. Är det roligt betyder det förmodligen, för min del i alla fall, att jag är något bra på spåren. Alla som skriver behöver även några bra läsare, och jag tror att det är klokt att hitta några få som man med full tillit kan ge helt ofärdiga texter, bolla helt oklara idéer med, och som har förmågan att lyssna inkännande och kunna se vad som pågår även i en ofärdig text. Slutligen tror jag det är viktigt att kunna vila. Att hitta en rytm mellan att gå upp i ett arbete och skriva intensivt , och att kunna slappna av, låta texten ligga – särskilt när den är en besvikelse. Nya idéer uppstår ofta när man vågar släppa taget, i de små övergångarna mellan riktat arbete och vila.

Slutligen, hur ser framtiden ut för dig?
– Jag kommer fortsätta som författare och skribent, i olika former. Jag har precis påbörjat en lång utbildning för att skriva manus för film och teve, och det känns väldigt lyxigt att få den ytan för reflektion och att få pröva idéer och grepp för att fördjupa min förmåga att skapa berättelser. Jag kommer även bli en mer återkommande skribent för Sydsvenskans kultursidor och även skriva för andra tidningar och magasin. Djupt inom mig samlar jag mig nu för att börja skriva en ny roman, sannolikt en fortsättning på En rasande eld och De otrogna, med Bente Jensen som huvudperson, men ännu är inget bestämt. Det är ett ljuvligt läge, med många potentialer.
– Nu har min bok De otrogna kommit ut, och det kommer att bli en spännande höst med den, då jag får se om den säljer utomlands. Hittills vet jag att den kommer översättas till engelska och komma ut i Storbritannien sommaren 2018. Det finns även ett stort intresse från olika filmbolag för att göra en adaption av De otrogna. Jag befinner mig, tror jag, i en expansiv men samtidigt eftertänksam fas i min utveckling som författare.

Foto: Emil Malmborg

Våra svenska författare

Eftersom det är Sveriges nationaldag idag tänkte jag ta tillfället i akt och lyfta fram några bra svenska författare som jag gillar. Det kommer även en lista på författare som jag önskar läsa inom kort!

svenska_flaggan

*Jens Lapidus – Jag har inte hunnit läsa så mycket av honom ännu men det jag har kommit över har jag gillat. Hans senaste ”VIP-rummet” väntar i min att läsa-hög.

*Dan Buthler och Dag Öhrlund – Ja, det är två olika författare men jag har bara läst dem som par så därför listar jag dem som par. Deras böcker om Silfverbielke har fångat mig och många andra och snart kommer en ny – wiii!

*Lars Kepler – Jag har läst och gillat samtliga av parets böcker och är väldigt nyfiken på den nya boken som kommer senare i år.

*Jenny Jägerfeld – Jag har en så länge bara läst en av Jennys böcker men jag gillade den och jag gillar Jennys sätt att skriva.

Och några som jag vill läsa inom kort:

*Fredrik Backman och hans ”En man som heter Ove”. Den har blivit extremt hyllad så jag hoppas att även jag kommer att gilla den.

*Simona Ahrnstedt, Sveriges svar på romance? Jag är väldigt nyfiken på hennes böcker.

Tematrio – Svenska favoriter

scflaggaPå torsdag är det nationaldagen och därför fokuserar vi lite på svensk litteratur i veckans tematrio, som hålls av Lyran. Det gäller helt enkelt att berätta om tre svenska favoritförfattare!

Det här är faktiskt klurigare än vad jag hade väntat mig men ska försöka..

1. Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg får jag ju nämna eftersom jag tyckt om både Cirkeln och Eld och förväntningarna är allt annat än låga för den sista delen i trilogin, Nyckeln.

2. Lars Kepler, som egentligen är en pseudonym för Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril. Jag har läst alla deras fyra böcker i serien om Joona Linna och väntar spänt på mer.

3. Astrid Lindgren. Självklart! Vem älskar inte hennes böcker och berättelser?