Intervju: Peter Nyström och Peter Mohlin

Foto: Magnus Liam Karlsson

Peter Nyström och Peter Mohlin heter författarna som växt upp tillsammans och tidigt började skriva. De är nu aktuella med ”Det sista livet”.
– Vi gjorde väldigt många olika kreativa saker när vi växte upp. Bland annat skrev vi och satte upp teaterföreställningar som vi spelade runt om i Värmland och Dalsland. Anledningen till att vi inte
fortsatte skriva tillsammans direkt efter gymnasiet var nog att vi ville se något annat. Vi hade umgåtts typ varje dag i tolv års tid och behövde nya intryck. Åmål var en fantastisk stad att växa upp i, men vi behövde flytta för att kunna syssla med det vi ville göra. Så efter skolan flyttade vi till Sundsvall för att läsa journalistik (Mohlin) och till Göteborg för att studera skådespeleri och teater (Nyström).

Beslutet att göra något kreativt tillsammans igen togs en midsommardag för åtta år sedan utanför ICA i Säffle.
– Smått bakfulla diskuterade vi en deckarserie som vi båda sett på TV och inte gillade. Och som så många gånger tidigare – ödmjuka som vi är – kände vi att det var möjligt att göra något som var bättre. Så där och då bestämde vi oss för att börja skissa på en TV-serie, men ganska snabbt insåg vi att de flesta deckarserierna var baserade på böcker så vi sa till varandra: ”Vi får helt enkelt skriva en bok först.” Efter det började arbetet, som efter många turer resulterade i ”Det sista livet”.

”Det sista livet” är alltså deras debutroman, en kriminalare och dessutom första delen i en serie. Deras målsättning med både ”Det sista livet” och kommande böcker om John Adderley har varit att förena en intressant intrig med psykologiskt trovärdiga karaktärer som dröjer sig kvar hos läsaren efteråt.
– Vi jobbar hårt för att kombinera dessa två komponenter. Vi vill skapa böcker som innehåller många oväntade vändningar och med ett driv som ska göra det svårt att lägga från sig boken. Men vi vill också att våra karaktärer och det som rör sig i deras hjärnor ska vara minst lika spännande att läsa som mordgåtan. Och vi är väldigt nöjda med att ha lyckats få till denna mix i Det sista livet och såklart oerhört glada för att läsarna verkar uppskatta det.

Utmejslandet av deras huvudkaraktär John Adderley tog tid. De ville ha en polis som de inte sett tidigare inom svensk krim. Dessutom ville de placera karaktären i en situation som var ny för honom. Eftersom de hade bestämt sig för att handlingen skulle vara förlagd till Värmland och Karlstad – inte långt ifrån Åmål där de båda växte upp – tyckte de att det var ett intressant experiment att släppa ner en hårdkokt FBI-agent i den miljön.
– Vi upptäckte att det fanns mycket bra drama i den här krocken mellan dels Sverige vs USA och även storstad vs småstad. Vi frågade oss hur en FBI-agent skulle reagera om han redan första
arbetsdagen i Sverige får reda på att det är hans ”köksvecka” och att han förväntas se till att fikarummet på polishuset hålls fräscht.
– Vår tanke är att John Adderley ska fortsätta stångas mot det nya landets mentalitet och egenheter. Samtidigt kommer han förstå mer och mer om hur Sverige och svenskarna fungerar och bli bättre på att navigera i den kulturellt svåra terrängen. När vi skapade John ville vi ha en karaktär som man som läsare inte alltid höll med. En person som i grund och botten är god, men som ibland fattar märkliga beslut på grund av sin bakgrund. Det ni kan förvänta er är att John – även om han ibland hatar det – kommer bli kvar i Sverige och Karlstad.

Författarna skriver just nu att pennorna glöder på uppföljaren till ”Det sista livet”. Den andra boken om John Adderley kommer vi att kunna läsa 2021 och den tar vid där den första slutade. Det finns mycket idéer och tankar inför bok 3 och 4 också, och de hoppas på att få fortsätta skriva om Adderley.

Att det blev just krim som författarparet beslutade sig att skriva, är egentligen inga konstigheter. De beskriver det som att de själva var för djupt nere i deckarträsket att de inte hade kunnat välja något annat än just det.
– Ända sedan vi var små har vi fascinerats av deckargåtor och kluriga intriger. Vi var tio år när vi såg SVT:s filmatiseringar av Stieg Trenters böcker och efter det var vi fast. Vi skrev vår första egna deckare på svensklektionen i årskurs fyra och har konsumerat det mesta i genren genom åren – både böcker, serier och filmer.

Två författare kan skapa konflikter, men man kan också välja att se fördelarna i det hela.
– Vi ser massor med fördelar. Den viktigaste och roligaste fördelen med att vara två är att man kan dela både med – och motgångar med någon. Vi har alltid gillat lagarbete och att göra saker
tillsammans. Det är så många beslut som måste fattas under arbetet med en bok och att inte ha någon att bolla med i detta skulle vara både svårare och tråkigare. Dessutom har vi olika förmågor
som vi kombinerar och därför kompletterar vi varandra på ett bra sätt. För vår del är det svårt att se någon nackdel, men kanske tar arbetet lite längre tid, eftersom vi är två som ska redigera varje
kapitel. Men… samtidigt skriver fyra händer snabbare än två. Det viktiga när man är två som skriver är framförallt att vara prestigelös och att verkligen lyssna på varandras åsikter.

Intervju: Lena Karlin och Åsa Schwarz

Lena Karlin och Åsa Schwarz heter författarna som är aktuella med boken ”Dockfabriken”. Det är första delen i en planerad kriminalserie med inslag av artificiell intelligens.
– Det är en deckare på temat artificiell intelligens. Huvudpersonerna är säkerhetspolisen Alex och professorn Clara, som vi också kommer att få följa i våra kommande böcker. Robotforskaren Heinrich och hans robot blir kidnappade, samtidigt som det visar sig att hans forskning är eftertraktad både av stater och internationella bolag. Alex är tvungen att ta hjälp av Clara för att förstå vad det är som pågår, och det visar sig vara något helt annat än de först tror.

Författarna har fått mycket positiv respons på ”Dockfabriken” och den andra delen i serien är redan påbörjad. De berättar att de har uppslag till tre böcker, men att det säkert kan bli fler. Att ”Dockfabriken” har inslag av artificiell intelligens står ut lite i utgivningen.
– Utan tvekan är artificiell intelligens den teknik som kommer att påverka mänskligheten mest de närmaste decennierna. Vi vill på ett lättillgängligt och underhållande sätt berätta om riskerna, så att vi i god tid kan hantera dem på ett bra sätt. Och så är det roligt och intressant att skriva om också.

De har båda gjort andra saker förut. Exempelvis har Lena en bakgrund som översättare och barnboksförfattare. På frågan om det här bokprojektet skiljer sig från tidigare arbeten menar de att de framför allt haft roligare, eftersom de skriver tillsammans.
– Men det har också tvingat oss att vara mer strukturerade. Sedan har djupdykningen vi gjort i ämnet artificiell intelligens varit lite annorlunda, vi har gjort allt ifrån att intervjua professorer och läsa forskningsartiklar till att se YouTube-klipp om sexrobotar. Lanseringen blev också annorlunda, allt måste ju vara digitalt nu, men just den saken är kanske något lättare för oss som skriver om artificiell intelligens och ska marknadsföra en bok som ligger på gränsen till framtiden.
– Vi använder oss ganska friskt av våra bakgrunder. Lena har lång erfarenhet av att översätta många av våra mest populära deckare och har även rötter i SF-rörelsen. Åsa arbetar med cybersäkerhet, vilket inte heller är helt fel eftersom boken handlar om risker som kan uppstå med artificiell intelligens. Sedan har vi hämtat inspiration ur fragment från våra liv och vad andra upplevt.

Fotograf: Kajsa Göransson

Åsa och Lena kom i kontakt när Åsa skrev boken ”Nefilim”, som även var en Facebook-thriller. Lena gjorde en del inlägg för att bidra till handlingen och därefter lärde de känna varandra privat och delade frilanslokal i några år, och har därefter fortsatt umgås.
– Hela tiden har vi tänkt att vi förr eller senare skulle skriva något ihop, och nu infann sig rätt tillfälle. Vi är goda vänner och har nu när vi har jobbat så nära varandra upptäckt att vi är väldigt olika, även om vi har samma åsikter i väsentliga frågor. Men våra olikheter har varit en tillgång, något som har tillfört berättelsen bra saker och faktiskt gjort det ännu roligare att samarbeta.

För vissa är samarbete inte alltid en dans på rosor men för paret Karlin/Schwarz har de inte upptäckt några nackdelar när de skrivit och arbetat tillsammans.
– Fördelarna är att man kan bolla idéer med varandra och växelköra skapandet lite. Om någon får skrivkramp eller har mycket annat som upptar tid kan den andra ta vid. Men framför allt har det varit en jättetillgång att diskutera intrig och karaktärer och kunna utforma dem tillsammans. Och vi har kanske också olika vinklar att bidra med.

”Dockfabriken” utkom på Norstedts Förlag i maj 2020.

Intervju: Karin Janson

Karin Janson heter författaren och frilansjournalisten som nu i juni är aktuell med boken Sweet Home Dalarna, en humoristisk feelgood.
Sweet Home Dalarna är en feelgood där jag har vänt på de klassiska greppen en aning. I stället för en storstadskvinna som hamnar på landet så får vi följa Madde, en 29-årig tjej som jobbar som hovslagare och bor i en liten by i Dalarna. Madde skulle vilja ta tag i sitt liv, få nya vänner och kanske träffa kärleken, men i stället hamnar hon i tv-soffan med chipspåsen varje kväll. När stockholmaren Niklas dyker upp i byn blir Madde förälskad, trots att de är varandras motsatser i mycket. Framför allt är hon väldigt händig och samtidigt slarvig, medan Niklas har tummen mitt i handen och är pedant. Det blir en skumpig färd framåt, kan man säga.

Sweet Home Dalarna är dock inte Karins debut, utan hon har tidigare bland annat skrivit en trilogi om Byvalla.
– Jag hoppas att läsarna känner igen sig. Den stora skillnaden är egentligen att Byvalla handlar om flera människor i en liten by, men här är det bara fokus på Madde. Men jag skriver fortfarande om livet på landet med en nypa humor.

Förutom författandet är 38-åriga Karin även frilansjournalist. Hon har också älskat att läsa böcker så länge hon kan minnas.
– Jag hittade nyligen en uppsats jag skrivit på mellanstadiet, där vi fått i uppgift av läraren att fantisera om våra liv i framtiden. Jag skrev att jag bodde i Newcastle, tränade galopphästar, var gift med en engelsman som hette Mark och jobbade som författare. Riktigt så blev det förstås inte, men författare blev jag ju till slut. Och så äger jag och min familj tre hästar som alla har tävlat i trav. Min sambo Johan är inte engelsman utan är född i Skogås, vilket väl får anses som nog så exotiskt?
– Jag är själv uppväxt på en bondgård i Stora Skedvi, i Säters kommun. Efter gymnasiet pluggade jag massa kurser och visste inte riktigt vad jag ville bli. Under en period som arbetslös fick jag praktikplats på en tidning och klickade direkt med jobbet! Jag utbildade mig till journalist och jobbade på lokaltidning i sex år, tills jag tog steget och började frilansa. Nu har jag frilansat i nio år och skriver om många olika ämnen, med visst fokus på lantbruk och entreprenörsfrågor.

Karin hade en hel hög med påbörjade manusidéer när hon såg att Storytel letade efter ljudboksmanus hösten 2015. På det viset kom det sig också att hon tog steget och blev författare.
– Tidigare hade jag tänkt att ingen skulle vilja läsa det jag skriver och därför gett upp efter två, tre sidor. Men nu skickade jag in en idé och Storytel nappade! Det blev sedan serien Byvalla, som kommit ut med tre böcker. Efter det har jag också varit med och skrivit en julkalender, Centralgången, och ljudboksromanen Kalla Fötter. När jag väl hade gett ut min första bok rullade det på.

När hon inte skriver tycker hon om att lyssna på musik, titta på serier och läsa. Hon promenerar mycket med sambon Johan och så har hon hästarna hemma i Dalarna som tar mycket tid.
– Sedan tre år tillbaka långpendlar jag mellan en bostad på föräldragården i Dalarna och Johan i Stockholm. Det är lite det bästa av två världar: jag kan både ha livet på landet och i stan, samtidigt. Och så kan jag jobba på tåget, när jag inte åker baklänges och blir illamående.

På frågan vad eller vem som inspirerar henne berättar hon att hon får inspiration av att läsa riktigt bra böcker. Två nyliga favoriter är Caitlin Morans Konsten att bli känd samt Sara Paborns Tistelhonung.
– Caitlin Moran för att hon är så grymt rolig och bra på att gestalta livet som ung kvinna med allt vad det innebär och Sara Paborn för att hon har en gudabenådad språkkänsla. Ibland vill jag lägga en soffkudde över huvudet och tänka att det är väl ingen idé att jag skriver när det finns andra som är så himla bra, men så skärper jag mig och väljer att bli peppad i stället. Jag inspireras också mycket av jobbiga människor, ni vet, såna som tjafsar om rabattkuponger på Ica. Vad driver dem? Varför har de blivit såna? Sådant kan jag fundera på tills de blir karaktärer i en bok.

Till andra som drömmer om att bli författare tipsar hon om att läsa mycket i den genre de vill skriva i. Analysera vad som är bra och vad som är mindre bra.
– Ibland är det nyttigt att läsa en riktigt dålig bok eller se en kass film och fundera på vad som hade kunnat göra storyn bättre. Och försök hitta din röst och de berättelser som just du vill skriva. Det låter både klyschigt och svårt, jag vet. Men tänk att din röst är dina erfarenheter och hur du ser på livet, nästan som ett Instagramfilter. Våga vara ärlig i skrivandet. Skriv om det som känns. Och gör sedan en marknadsanalys av genren och kolla vad ingen har skrivit om ännu. Kanske sitter just du på en ny berättelse?

Foto: Maria Hansson

Intervju: Anna Fredriksson

I sommar blir Anna Fredriksson aktuell med Vägen till äppelriket, som är den tredje och avslutande delen i hennes trilogi Pensionat Pomona. Hon började dock inte som författare utan arbetade först som journalist för att sedan gå till TV. Rederiet hör till de serier som hon skrivit manus till men hon höll även på med manusförfattandet i tjugo år innan hon började skriva en roman.
– Jag har skrivit i hela mitt liv, sedan jag var 5-6 år. Eftersom min pappa var journalist och författare, och även min mamma en skrivande person, så var det liksom helt naturligt. Att jag började som journalist var nog mest för att jag ville skriva men inte visste i vilken form. Jag gick aldrig någon journalistutbildning, jobbade bara på Aftonbladet och Vecko-Revyn under några år samtidigt som jag pluggade litteraturvetenskap och fick två barn (senare ett till). När jag var 25 år gick jag en kurs i filmdramaturgi och insåg att jag ville skriva fiktion, och blev då avsnittsförfattare.

I Vägen till Äppelriket får vi bland annat följa mormor Vanja som är 73 år. Hon kommer att få uppleva något väldigt nytt och omvälvande, samtidigt som hennes dotter Sally börjar forska mer i sin mammas mystiska bakgrund. Vanjas barnbarn Josefin har börjat trivas på sin gård och försöker satsa på att komma in i bygemenskapen.
– Boken utspelar sig under hösten. De två tidigare har utspelat sig på vår och sommar. Att böckerna utspelar sig just på Österlen beror på att jag delvis har växt upp där. Jag kom dit första gången när jag var åtta månader, mina föräldrar hyrde hus där och umgicks med ett gäng studentkompisar från 50-talets Lund. Sen köpte de hus. Och sen dess har jag varit där varenda sommar (bortsett från ca 10 år när mina barn var små och familjen hade hus i Stockholms skärgård), och det har alltid varit ungefär samma gäng som träffas, fast nu har det kommit nya generationer. Så för mig är Österlen hemma på flera sätt. Dels ett socialt sammanhang och dels en stark känsla för naturen, det mesta kretsar kring hav och stränder.
– Jag skriver mest om de miljöer jag känner bäst till. Stockholm, där jag är född och uppväxt och har bott i hela mitt liv, och så Österlen och Stockholms skärgård.

Enligt Anna är den största skillnaden mellan att skriva till TV och film samt att skriva böcker att det förstnämnda är mer av ett grupparbete. Där samarbetas det med producent, regissör och andra funktioner och alla ska sedan enas om en vision samt att slutprodukten är regissörens.
– När man skriver en bok gör man ju allting själv och står för slutresultatet till 100 procent. Sedan är det också en stor skillnad i att man som romanförfattare har större frihet i berättandet. På film/tv är det nödvändigt att kunna dramaturgi och allt som sker måste gestaltas i handlingar eller dialog, det går ju inte att se på filmduken/tv-rutan vad folk tänker eller känner.

När det kommer till hur en bok skapas utgår Anna ofta ifrån någon grundkonflikt som hon själv tycker är intressant och som känns oskildrad i romanform, exempelvis att berätta om en storvinnare på Lotto (som i Lyckostigen). Därefter påbörjas det stora arbetet med att utveckla det hela och befolka berättelsen med karaktärer.
– Jag tycker att relationer mellan människor som står varandra nära är det mest spännande som finns.
När Anna har ett färdigt råmanus skickar hon in det till sin förläggare som läser och ger feedback, och därefter blir det en ny, bättre version. Sedan kommer redaktören in med sina förslag på ändringar och så håller det på till det börjar kännas presentabelt. Sist men inte minst korrekturläses det innan boken går till tryck.
– Det finns en tidsplan att hålla sig till, så det finns inte oändligt med tid vilket jag tror är bra.

Trots att Anna har hunnit med en hel del böcker i sitt författarskap har hon egentligen ingen särskild favorit.
– Jag tror att jag alltid gillar den senaste boken mest. Just nu blir det då Vägen till äppelriket. Det känns väldigt roligt att få ge ut sista delen i trilogin och forma ett avslut. Plus att jag gillar huvudkaraktären Vanja.

Copyright/fotograf: Anders Hansson

Intervju: Jonna Björnstjerna

Jonna Björnstjerna är författaren och illustratören som gått på Serieskolan i Malmö samt på Central Saint Martins i London. Hennes barnboksserie om den underbara familjen Kanin har trollbundit många barn och nu i vår kommer äntligen en ny del. Jag har ställt ett par frågor till henne om reaktioner från barn, extra morötter och även lite om framtiden.

Copyright/fotograf: Caroline Andersson

Du är barnboksförfattare och illustratör och för det mesta illustrerar du barnböcker. Hur kom du in på den banan?
– När jag gick på Serieskolan gjorde jag en barnbok under mitt andra år, som var ett projektår. Det var den första boken om den underbara familjen Kanin.

Din bokserie ”Sagan om den underbara familjen Kanin” har blivit väldigt populär bland barnen. Hur går tankarna när du illustrerar den typen av böcker? Vad är viktigt att tänka på?
– Att det slutar lyckligt. Publiken är ju väldigt ung (3-6 år) så det får inte vara FÖR läskigt. Tyvärr insåg jag inte det förrän efter jag gjort Fru Skräck, haha!

Vad har du annars fått för reaktioner från barn?
– Jag får ofta mail med frågor om hur saker och ting fungerar i Sagoskogen. Barnen undrar också om Lillebror Kanin finns på riktigt och om han kan komma och hälsa på. Och pedagoger på förskolor brukar skicka bilder på hur de leker och arbetar med böckerna. Det är fantastiskt!

Vad är det svåraste med att skapa för barn?
– Att komma ihåg att de är just barn. Ibland kan jag krångla till det för mycket eller använda för svåra ord.

Du har vunnit Bokjuryns pris två gånger. Hur har det känts? Blir det en extra morot eller känns det mer surrealistiskt?
– Det är den största äran som finns! Och verkligen en morot och en uppmuntran under dystra dagar då jobbet går segt och jag tvivlar på mig själv.

Redan i vår kommer nästa del i ”Sagan om den underbara familjen Kanin”. Vad kan vi vänta oss av den? Vad kan du berätta?
– Oh, man kan följa arbetet med boken på mitt Instagram-konto, där lägger jag upp skisser och bilder nästan varje dag nu när jag arbetar med den.

Vad eller vem inspireras du av?
– Quentin Blake och Roald Dahl är mina husgudar. Sen finns det såklart en hel pantheon av författare och illustratörer som jag inspireras av utöver dem, men de är typ som Zeus och Hera. Eller Tor och Oden, haha!

Slutligen, vad skulle du ge för tips till andra som vill ge sig in i bokbranschen och kanske bli illustratörer själva?
– Kör så det ryker! Du har inget att förlora förutom ditt förstånd! Nädå. Men Serieskolan i Malmö var en jättebra start för mig, där fick jag lära mig mycket, inte bara om tecknande och berättande, utan även om hur man överlever som frilansande kulturarbetare. Någon sorts utbildning är alltid en bra utgångspunkt, för där lär man sig inte bara yrjet, utan man träffar likasinnade och knyter kontakter också.

Intervju: Mikaela Bley

2015 debuterade Mikaela Bley med boken ”Lycke” som kom att bli första delen i serien om Ellen Tamm. Därefter har det rullat på och Mikaela har blivit författare på heltid. I veckans fredagsintervju har jag ställt ett par frågor till Mikaela, bland annat om seriens framtid och hur hon får ihop livet som författare OCH småbarnsförälder.

Copyright/fotograf: Oscar Falk

Fjärde boken i din serie om Ellen Tamm släpptes förra året, ”Flickorna utan namn”. Vad har du fått för reaktioner på boken såhär långt?
– ”Flickorna utan namn” har fått ett väldigt fint mottagande och det är många som säger att det är den bästa i serien och det gör mig såklart väldigt glad. Som författare vill jag ständigt utvecklas och det är såklart tillfredsställande att få bekräftat att jag blir bättre på hantverket och att Ellen också växer som karaktär.

Boken utspelar sig delvis på ett internat. Hur kommer det sig att du valde den miljön?
– Det är en sluten, mytomspunnen och spännande miljö som är intressant att skriva om och där jag som författare får friheten att bygga upp en fiktiv värld som trots sina dystopiska drag ändå kan kännas rimlig.

Hur skulle du beskriva seriens huvudperson, Ellen Tamm, med fem ord?
– Egensinnig, nyfiken, bär på en frusen sorg, rolig och smått dekadent.

Hur ser seriens framtid ut? Kommer det fler böcker?
– Absolut! Ellens resa har bara börjat och jag skriver nu på den femte boken i serien, TV-rättigheterna är sålda till Hollywood och jag känner att det finns ett stort intresse för kvinnor som Ellen Tamm.

Förutom att vara författare är du även småbarnsförälder. Hur får du livet att gå ihop?
– Det får jag inte. När jag skrev ”Flickorna utan namn” var jag ”mammaledig” med min yngsta dotter Harper och fick helt enkelt hitta tid att skriva när hon sov – det blev många nattskift. Jag eftersträvar inte längre att känna mig utvilad och jag har ingen ambition att försöka hitta någon balans i livet just nu och det gör mig konstigt nog mer effektiv och mindre stressad.

Vilka är de största utmaningarna annars med att vara författare?
– Att orka tro på mig själv och min historia. Jag pendlar mellan total självförakt och hybris genom hela den långa skrivprocessen och då gäller det att försöka fokusera och inte tänka på alla förväntningar och istället påminna mig själv om varför jag skriver och hitta tillbaka till lusten – ibland tyvärr lättare sagt än gjort.

Hur ser det ut där du sitter och skriver och vart får du energi ifrån?
– När jag var mammaledig med Harper satt jag hemma och skrev – eller på en parkbänk, ett café eller restaurang. Jag hade alltid med mig datorn under vagnen och så fort Harper somnade plockade jag fram den. Oftast hann jag bara skriva en mening innan hon vaknade. Nu när Harper har börjat på förskola ska jag försöka hitta ett kontor så att jag kan få in lite bättre skrivrutiner. Att skriva och skapa historier är bland det bästa jag vet men det finns dagar när jag inte lyckas skriva en enda mening och då försöker jag istället ägna tid åt att läsa, göra research och gå en lång promenad – det sätter ofta igång hjärnan och ger ny energi.

Slutligen, vilken bok får man inte missa att läsa 2020?
– Jag ser bland annat fram emot att läsa ”De tysta flickorna” av Pat Barker – ”Illiaden” ur ett kvinnoperspektiv – så spännande!

Intervju: Jenny Fagerlund

Debutromanen kom 2016 och i höstas släpptes hennes fjärde roman, ”Ett litet steg på vägen”. Hon är även webbredaktör och menar att prioritering och planering är knepen för att hinna med. I veckans fredagsintervju får ni möta feelgoodförfattaren Jenny Fagerlund.

Fotograf: Kajsa Göransson

Din senaste roman ”Ett litet steg på vägen” släpptes i höstas. Vad har du fått för reaktioner på boken?
– Den har fått jättefina recensioner och omdömen vilket är jätteroligt. Det är en bok som betyder väldigt mycket för mig och som bland annat tar upp utanförskap och mobbing. Jag valde att förlägga handlingen på hösten i ett färgsprakande fjällen och boken bjuder på härliga miljöer, hemligheter och även lite kärlek.

Den här boken och även dina tidigare ligger inom genren feelgood, en genre som bara verkar växa. Varför tror du att det är så populärt att läsa?
– För att det är en genre som får oss att må bra och den förmedlar mycket hopp, pepp och inspiration. Jag själv älskar att läsa feelgood som får mig att skratta, gråta en skvätt och känna att ah, åh, vad bra boken var när jag lägger den ifrån mig.

Var det självklart för dig att skriva feelgood? 
– Det var självklart för mig att skriva feelgood då det är den genre jag själv älskar att läsa.

Din debutroman ”Drömstigen” släpptes 2016. Hur tycker du att ditt författarskap har förändrats och utvecklats sedan dess?
– Oj, bra fråga. Jag har nog blivit mycket mer strukturerad i min skrivprocess. Sedan tycker jag att jag lär mig nya saker för varje bok, vilket är väldigt roligt.

Förutom att skriva böcker är du även webbredaktör och redaktör. Hur får du tiden att gå ihop? Har du några knep för att hinna med?
– Prioritering och planering. Inför en deadline har jag till exempel ett extremt tajt schema som jag följer. Sedan har jag börjat tacka nej till saker, något jag har varit ganska dålig på tidigare.

Vart ser du dig själv om tio år? 
– Jag hoppas att ännu fler läsare har hittat mina böcker och tycker om dem.

Om du skulle tipsa om en bok som du anser att alla bör läsa, vilken skulle det vara?
– Om man gillar genren feelgood tycker jag att man ska läsa någon av Sophie Kinsellas böcker. Hon skriver otroligt underhållande och är fantastiskt bra. En annan författare som jag älskar att läsa är Lucy Dillon. Hennes senaste bok ”Drömmen runt hörnet” är en feelgood rakt igenom.

Intervju: Helena Kubicek Boye

Helena Kubicek Boye är författaren som även arbetar som psykolog och har en bakgrund inom journalistiken. 2019 släpptes ”Den ljusaste natten”, som är andra delen i serien om Anna Varga. Jag har ställt ett par frågor till Helena.

Fotograf: Charlotte T Strömwall

Helena, kan du berätta lite kort om ”Den ljusaste natten”?
– ”Den ljusaste natten” är en fristående uppföljare som handlar om psykolog Anna Varga som arbetar inom rättpsykiatrin i Säter. Det är midsommar, Anna har varit med om att bevilja en frigång och bara timmarna efter att patienten inte kommit tillbaka enligt överenskommelse, så har ett barn försvunnit från Säters camping. Det blir en kamp mot klockan att hitta det försvunna barnet och Anna dras in sökandet.
– Nu i januari släpps tredje boken ”Kallare än is” och i den har Anna Varga bytt arbetsplats till öppenvårdspsykiatrin. En iskall vinterdag där snön faller i tunga flingor hittas en av Annas patienter död på isen. Är det ett mord eller har hon tagit sitt liv? Och finns det något samband med den varghona som hittats lemlästad i närheten.

Hur mycket av dig själv kan vi se i Anna Varga?
– En hel del av de frågeställningar vi som psykologer ställs inför finns med i böckerna, även en hel del kring det dagliga arbetet, glimtar i Anna Vargas liv är självupplevda, både att leva i en relation, och vara singel, att komma till en ny bostadsort och att tvivla på sig själv och sin kompetens. Men också att våga och att stå upp för sig själv.

Dina spänningsromaner utspelar sig på en psykiatrisk klinik i Säter. Hur kommer det sig?
– Jag jobbade själv där mina första år som psykolog, på öppenvårdspsykiatrin och fick då inblick i den här mytomspunna miljön där många kända, dömda patienter suttit inlåsta.

Förutom att du är psykolog har du även en bakgrund som journalist, vilket är väldigt vanligt. Är steget så kort mellan journalistik och författarskapet eller är det en slump att så många journalister även blir författare? 
– Intresset för att vilja förstå och förklara ligger nog i båda yrkesrollerna. Att förstå varför någon begår ett brott och förklara varför. Sedan krävs det nog en nyfikenhet och driv i båda yrkena.

Har det varit självklart för dig att du en dag skulle skriva en bok?
– Jag har alltid haft känslan av att jag en gång kommer att bli författare, och skrivit mycket hemma på kammaren, men inte riktigt trott på mig själv. Men när jag fyllde 40 år tog jag tag i det och förverkligade min dröm. Och nu i år har jag gett ut tre deckare om Anna Varga, en bok som hjälper barn att somna, Sömnsagor samt en bok om Wild swimming.

Läser du mycket själv och i så fall vad?
– Jag är lektör och läser på uppdrag biografier och psykologi-böcker. På min fritid läser jag inte deckare eller spänningsromaner när jag själv är i en skrivprocess utan annat. Då blir det klassiker eller en helt annan typ av böcker. Jag läser ofta flera parallella. Just nu läser jag ”Järtecken” av Christoffer Carlsson, dessförinnan ”Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt” och före det ”Invandrarna” (läser om serien).

Slutligen, vad skulle du ge för tips till andra som drömmer om att bli författare?
– Skriv för att du tycker om att skriva, inte för att tjäna storkovan eller ha ett stressfritt liv. Ett liv med mycket deadlines och ekonomiska utmaningar är vardag för merparten av författare. Det är bara ett fåtal som kan leva på sina böcker helt själva. Konkurrensen är stenhård och utgivningen väldigt stor och bred just nu. Hitta din målgrupp, se till alternativ om du får nej av de kända förlagen, ljudbok, e-bok eller egenutgivning. Möjligheterna är många.

Fotograf: Charlotte T Strömwall

Författarintervju: Veronica Linarfve

Mina fredagsintervjuer fortsätter och denna veckan har jag fått ställa ett par frågor till feelgoodförfattaren Veronica Linarfve. 

Foto: Eva Lindblad

Veronica, du debuterade förra året med första boken om Louise, I huvudet på Miss Lyckad. I år kom uppföljaren, Inte helt Miss Lyckad. Vad har du fått för respons på dina böcker?
– Jag har fått väldigt fin respons. Många tycker att böckerna är roliga och har hög igenkänning. Jag har fått höra att folk skrattar rakt ut när de läser, det gör mig så klart mycket glad! Mitt mål med dessa böcker är främst att underhålla.

Jag har läst att böckerna kallas ”en Bridget Jones i svensk tappning”. Hur känns det att höra något sådant? 
– Bara positivt! Bridget är ju en ikon! Hon är så älskvärd. Visst, tittar man på handlingen har det ju hänt mycket. Idag tror jag inte att en handling om en kvinna som fokuserar på sin vikt, som tror att meningen med livet är att hitta den rätta mannen och som ler överinseende när hennes morbror tafsar henne på rumpan och så vidare .. skulle fungera. Men första Bridget Jones kom ju för 18 (!) år sedan. Det har ju hänt en del, tack och lov. Så ja, jag är glad att min Miss Lyckad, alias Louise Locke, är en Bridget Jones i svensk tappning för då hoppas jag att man menar mer modern och uppdaterad. Louise är lika charmigt godtrogen som Bridget och har många tankar och idéer som inte alltid är så genomtänkta. Men, framför allt i bok två blir Louise allt mer stark och funderar på vad som är viktigt för henne, vilka val hon gjort och vad hon vill göra framåt.

Vad fick dig att vilja skriva böcker och bli författare?
– För mig har skrivandet alltid haft en viktig plats i mitt liv. Jag växte upp med en mycket sjuk mamma men vi pratade sällan om det jobbiga och aldrig om döden trots att den ständigt låg som ett hot över tillvaron. Genom skrivandet kunde jag dels utforska alla de där ledsamma känslorna men också skapa berättelser med lyckliga slut. I mina berättelser dog alltid mamman men det var inte dåligt, för då kom dottern alltid till en bättre plats där det inte fanns sjukdomar och inga maträtter som innehöll svamp eller lök. Så jag var tidigt inne på feelgood. Även om det var tufft i livet så slutade berättelserna hoppfullt.

Vad var det jobbigaste i processen att få din bok utgiven?
– Hm … Utgivningsprocessen var överlag ganska smidig och rolig tycker jag. Jag tycker om att redigera. Men väntan på att få att få svar från förlagen – det var jobbigt. Ovisshet drar så mycket energi!

I grunden är du beteendevetare och journalist. Hur använder du dig av detta i ditt skrivande?
– I mina två första böcker är handlingen förlagd till en reseredaktion. Jag jobbade själv som chefredaktör på ett resemagasin medan jag skrev första boken. Jag är intresserad av relationer och tycker om att skriva om det och där har jag nytta av min beteendevetenskapliga bakgrund.

Vilken bok tycker du att alla borde ha läst åtminstone en gång i livet? Varför?
– Om jag tar några hyfsat aktuella titlar inom feelgoodgenren så tycker jag mycket om Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt. Den var överraskande, feelgood med svärta, och väckte tankar som stannat kvar. Och så man ju ha läst åtminstone en bok av Marian Keys! En oväntad semester är en av mina absoluta favoriter.

Författarintervju: Kicki Sehlstedt

Det är fredag och dags för en ny författarintervju. Den här gången har jag ställt ett par frågor till Kicki Sehlstedt. Varsågoda!

© 2018 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Kicki, du är just nu aktuell med boken Oskuld. Vad kan du berätta om den?
– Det är en spänningsroman om kvinnohat, både i verkligheten och på nätet och dess mest otäcka konsekvenser.  Romanen börjar med att Linn Alvén, som är en känd youtuber försvinner spårlöst efter sin 18-årsfest och ett halvår senare kopplas min huvudkaraktär, den kvinnliga kriminologiprofessorn Kajan Berglund in i fallet för att försöka ta reda på vad som hänt Linn.  Det är en fristående uppföljare på Sweet Lolita som kom förra året.

Vad har du fått för respons på boken såhär långt?
– Otroligt fin respons! Den har både recenserats i många tidningar och bokbloggar och har kallats höstens måste-läsning! Många har framhållit både att den är en riktig bladvändare och att det är en viktig och också folkbildande bok om det som sker på nätet idag, och det känns fantastiskt bra!

Hur hittar du inspiration att skriva dina böcker?
– Jag hämtar väldigt mycket från verkligheten. Även om mina böcker är helt fiktion så är de inspirerade av verkligheten och verkliga fall. I mitt jobb som journalist och tv-producent har jag under åren läst många förundersökningar och också träffat många kvinnor med historier som jag brinner för att berätta.

Du är utbildad kriminolog. På vilket sätt kan du använda det i ditt skrivande?
– Jag tror att det ger mig dels en kunskapsgrund om brott, teorier om drivkrafterna bakom brotten och konsekvenserna av dem,  dels kan jag ganska lätt hitta och ta till mig ny forskning om de ämnen jag skriver om vilket ger både idéer och förhoppningsvis skänker trovärdighet till det jag skriver om.

Vad skulle du ge för tips till andra som drömmer om att bli författare?
– Ta din dröm på allvar!  En bok skriver sig inte själv, det ligger många hundra timmars jobb bakom, och då måste du ge dig själv den tiden. Oavsett om det är att bestämma sig för att skriva ett visst antal ord varje kväll, ta ledigt från jobbet, eller ägna en hel semester åt din historia, eller kombinera alla tre, så måste du ge dig själv den tiden det tar, annars kommer du aldrig få veta om du kan uppfylla din dröm.

Vad är det absolut bästa respektive sämsta med författarskapet?
– Som författare tror jag att du hela tiden pendlar mellan hybris och självhat. Det bästa är när du är inne i ett flow, historien skriver sig själv och du är så inne i din värld att du inte kan tänka på något annat, och du är säker på att andra kommer bli lika engagerade i dina personers öde som du själv är. Det värsta är när du läser igenom det du precis skrivit och är lika säker på att ingen kommer att engagera sig i de här personerna mer än du, för en plattare och mer klichéartad historia har du aldrig läst… Och däremellan varvar du dina dagar.