Intervju: Jenny Fagerlund

Debutromanen kom 2016 och i höstas släpptes hennes fjärde roman, ”Ett litet steg på vägen”. Hon är även webbredaktör och menar att prioritering och planering är knepen för att hinna med. I veckans fredagsintervju får ni möta feelgoodförfattaren Jenny Fagerlund.

Fotograf: Kajsa Göransson

Din senaste roman ”Ett litet steg på vägen” släpptes i höstas. Vad har du fått för reaktioner på boken?
– Den har fått jättefina recensioner och omdömen vilket är jätteroligt. Det är en bok som betyder väldigt mycket för mig och som bland annat tar upp utanförskap och mobbing. Jag valde att förlägga handlingen på hösten i ett färgsprakande fjällen och boken bjuder på härliga miljöer, hemligheter och även lite kärlek.

Den här boken och även dina tidigare ligger inom genren feelgood, en genre som bara verkar växa. Varför tror du att det är så populärt att läsa?
– För att det är en genre som får oss att må bra och den förmedlar mycket hopp, pepp och inspiration. Jag själv älskar att läsa feelgood som får mig att skratta, gråta en skvätt och känna att ah, åh, vad bra boken var när jag lägger den ifrån mig.

Var det självklart för dig att skriva feelgood? 
– Det var självklart för mig att skriva feelgood då det är den genre jag själv älskar att läsa.

Din debutroman ”Drömstigen” släpptes 2016. Hur tycker du att ditt författarskap har förändrats och utvecklats sedan dess?
– Oj, bra fråga. Jag har nog blivit mycket mer strukturerad i min skrivprocess. Sedan tycker jag att jag lär mig nya saker för varje bok, vilket är väldigt roligt.

Förutom att skriva böcker är du även webbredaktör och redaktör. Hur får du tiden att gå ihop? Har du några knep för att hinna med?
– Prioritering och planering. Inför en deadline har jag till exempel ett extremt tajt schema som jag följer. Sedan har jag börjat tacka nej till saker, något jag har varit ganska dålig på tidigare.

Vart ser du dig själv om tio år? 
– Jag hoppas att ännu fler läsare har hittat mina böcker och tycker om dem.

Om du skulle tipsa om en bok som du anser att alla bör läsa, vilken skulle det vara?
– Om man gillar genren feelgood tycker jag att man ska läsa någon av Sophie Kinsellas böcker. Hon skriver otroligt underhållande och är fantastiskt bra. En annan författare som jag älskar att läsa är Lucy Dillon. Hennes senaste bok ”Drömmen runt hörnet” är en feelgood rakt igenom.

Intervju: Sofia Lundberg

Sofia Lundberg är författaren med en bakgrund inom journalistik och pedagogik som inte är rädd för att att ge läsaren en känslomässig resa. I höstas släpptes henne tredje roman ”Och eken står där än” och jag har fått möjlighet att ställa ett par frågor till henne.

Copyright/fotograf: Viktor Fremling

Sofia, vad kan du berätta om din senaste roman för den nya läsaren?
– Det är en berättelse om vänskap mellan olika generationer, och om hur läkande den kan vara. Men det är också en berättelse om två kvinnor som försöker leva vidare med ärren efter destruktiva relationer. Jag, liksom många andra, blev väldigt tagen av alla berättelser som kom upp till ytan under me too-rörelsen. Det verkade som att nästan alla gick och bar på någonting som skavde, ofta i kombination med en känsla av skuld. Jag ville utforska det utan att lägga för stort fokus på männen. Det blir lätt att de tar all plats och får tonvis med ord skrivna om sig, även när de har betett sig som skitstövlar. Det gillar inte jag. Eken, under vilken Esther och Rut möts varannan lördag när Esthers son är hos sin pappa, fick vara en metafor för det förflutna. Platsen betyder mycket för dem båda och de har båda minnen förknippade med den. Det vackra trädet står där som en påminnelse om att det aldrig går att fly från det förflutna. Men genom Ruts livshistoria får Esther, och förhoppningsvis även läsaren, upptäcka att det går att lära sig att leva med det.

Vad har du fått för reaktioner på boken?
– Väldigt fina reaktioner. Precis som på mina andra böcker. Jag är verkligen tacksam för alla positiva recensioner, här hemma och i andra länder. Och jag är tacksam för alla vackra ord och bilder som delas av läsare, de betyder mycket för mig. Jag får dessutom likartade reaktioner överallt, oavsett om de kommer från Korea, Ryssland, Kina, USA eller något annat land. Det gillar jag, för det visar att vi människor är oerhört lika, oavsett kulturell bakgrund. Det känns väldigt fint.

Dina två tidigare romaner har översatts till otroligt många språk och har båda blivit internationella succéer. Hur tror du det kommer sig?
– Oj, det kan inte jag svara på. Det är väl kanske någonting med att berättelserna berör livets kärna, viljan att vara älskad, att lära sig hantera svårigheter från det förflutna, att ha nära relationer. Men jag har ingen aning, jag nöjer mig med att vara väldigt tacksam för att människor i så många olika länder vill läsa mina böcker.

Dina böcker frambringar väldigt mycket olika känslor och ger en tid för eftertanke. Är det ett medvetet val?
– Ja, absolut. Mina berättelser är väldigt medvetet konstruerade, jag har någonting som jag vill berätta, som jag tycker är viktigt. Det finns ett centralt tema i varje bok. Även sättet som jag berättar dem på är medvetet, jag tycker att världen, så som den ser ut i dag, behöver mer eftertänksamhet och värme. Det är empatin som får våra samhällen att överleva. Jag lägger en droppe av min själ i varje bok, jag vill så hjärtligt gärna att det ska gå bra för mina karaktärer, att de ska få må bra igen. Det gör också att jag blir lite utmattad, ibland känns det som att en liten del av mig försvinner in i boken för att aldrig komma åter.

Vart får du din inspiration ifrån?
– Skrivandet är enbart hårt arbete för mig. Det handlar om disciplin, tanke och om att sätta sig ner och jobba. Men när jag är ledig, och vill fylla på med energi har jag några favoritsysselsättningar. Jag älskar att vara ute i naturen och att röra på mig. Jag åker skidor, skridskor, springer, paddlar och går promenader i skogen med min hund. Jag tycker mycket om konst, och går gärna och ofta på Stockholms konstmuseer. Även om jag nu har varit där så många gånger, hittar jag alltid någonting nytt som ger mig idéer. Det kan vara små detaljer i en tavla, eller i berättelser om konstnärernas liv. Och så broderar jag, just nu håller jag på med en kudde.

Har du användning av din bakgrund som journalist och pedagog i ditt skrivande?
– Ja, absolut. Som journalist lärde jag mig att skriva snabbt och effektivt. Att inte fastna, det fanns det inte tid för. Att ständigt hänga med i nyhetsflödet, att läsa, läsa, läsa. Och jag lärde mig olika metoder för research som är väldigt användbara. I pedagogiken finns psykologi, filosofi, sociologi. Det är ämnen som intresserar mig väldigt mycket, och som jag i högsta grad använder mig av när jag konstruerar mina berättelser. Men jag har även användning av andra erfarenheter som jag har tillskansat mig genom livet. De tuffa åren som modell i Milano och Paris, de sorglösa åren som skibum i Chamonix, alla resor jag gjorde med min ryggsäck. Jag har till och med nytta av olika svårigheter som jag har varit med om.

Slutligen, om du bara fick läsa en författare för resten av ditt liv, vem hade det blivit och varför?
– Det finns otroligt många författare som jag tycker om och skulle sakna om jag inte fick läsa dem. Men valet känns ganska givet. Joyce Carol Oates. Inte enbart för hennes skicklighet som författare och för att berättelserna är intressanta ur ett psykologiskt perspektiv, utan för hennes enorma produktion. Det skulle fortfarande gå att ställa in många böcker i bokhyllan. Jag läste faktiskt hennes senaste bok, ”Mitt liv som Råtta”, igår. Hennes böcker är väldigt intressanta och ger utrymme för eftertanke. Den senaste ledde till en lång diskussion här hemma.

Copyright/fotograf: Viktor Fremling

Två hjärtans karameller av Sofia Fritzson

När Ellinors far dör upptäcker hon och systrarna att han har investerat i ett företag som ligger på randen till konkurs. Motvilligt åker Ellinor till den lilla orten Kullaby där den olönsamma firman Karlssons Konfektyr ligger.

Micke trivs med tystnaden och lugnet i sitt ensliga hus i skogen. Där lagar han sin fudge och snickrar sina fågelholkar. Han står inför årets mest hektiska period, med långa arbetsdagar och slitsamma julmarknader och har inga planer på förändring. När Ellinor sveper in i hans liv är attraktionen mellan dem omedelbar. Men Ellinors krav är skoningslösa: öka lönsamheten eller lägg ner. Och plötsligt är det inte bara Mickes företag som står på spel utan även hans hjärta.

Jag har läst flera av Sofia Fritzsons böcker och noveller tidigare och alltid uppskattat dem så när jag såg att hon skulle släppa en julroman (min favorithögtid!) kunde jag bara inte låta bli. Och det är precis så mysigt som jag hade väntat mig.

Boken berör familjerelationer, sorg men framför allt kärlek och lite förbjuden sådan. Det är en ganska förutsägbar historia men det gör liksom ingenting för jag sväljer allt med hull och hår. Som läsare vill jag att det ska gå bra för Ellinor och Micke, jag vill att de ska hitta en väg framåt så därför bryr jag mig inte så mycket om det är förutsägbart eller ej. De två huvudkaraktärerna är inte heller särskilt svåra att relatera till. Micke har blivit lite av en enstöring de senaste åren och är märkt av tidigare händelser i livet medan Ellinor näst intill är raka motsatsen. Hennes familj har också drabbats av sorg men de hanterar det på ett annat sätt. Någonstans i detta möts Ellinor och Micke.

Boken ger mig definitivt julkänslor och bara tanken på julmarknader och fudgetillverkning ute i en stuga i skogen får mig att längta två månader framåt i tiden.

Mitt betyg: 4/5

Tack till Lavender Lit för recensionsexemplaret!

Författare: Sofia Fritzson
Utgivningsår: 2019
Förlag: Lavender Lit
Utläst: 12 oktober 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus