Sofia Lundberg är författaren med en bakgrund inom journalistik och pedagogik som inte är rädd för att att ge läsaren en känslomässig resa. I höstas släpptes henne tredje roman ”Och eken står där än” och jag har fått möjlighet att ställa ett par frågor till henne.
Sofia, vad kan du berätta om din senaste roman för den nya läsaren?
– Det är en berättelse om vänskap mellan olika generationer, och om hur läkande den kan vara. Men det är också en berättelse om två kvinnor som försöker leva vidare med ärren efter destruktiva relationer. Jag, liksom många andra, blev väldigt tagen av alla berättelser som kom upp till ytan under me too-rörelsen. Det verkade som att nästan alla gick och bar på någonting som skavde, ofta i kombination med en känsla av skuld. Jag ville utforska det utan att lägga för stort fokus på männen. Det blir lätt att de tar all plats och får tonvis med ord skrivna om sig, även när de har betett sig som skitstövlar. Det gillar inte jag. Eken, under vilken Esther och Rut möts varannan lördag när Esthers son är hos sin pappa, fick vara en metafor för det förflutna. Platsen betyder mycket för dem båda och de har båda minnen förknippade med den. Det vackra trädet står där som en påminnelse om att det aldrig går att fly från det förflutna. Men genom Ruts livshistoria får Esther, och förhoppningsvis även läsaren, upptäcka att det går att lära sig att leva med det.
Vad har du fått för reaktioner på boken?
– Väldigt fina reaktioner. Precis som på mina andra böcker. Jag är verkligen tacksam för alla positiva recensioner, här hemma och i andra länder. Och jag är tacksam för alla vackra ord och bilder som delas av läsare, de betyder mycket för mig. Jag får dessutom likartade reaktioner överallt, oavsett om de kommer från Korea, Ryssland, Kina, USA eller något annat land. Det gillar jag, för det visar att vi människor är oerhört lika, oavsett kulturell bakgrund. Det känns väldigt fint.
Dina två tidigare romaner har översatts till otroligt många språk och har båda blivit internationella succéer. Hur tror du det kommer sig?
– Oj, det kan inte jag svara på. Det är väl kanske någonting med att berättelserna berör livets kärna, viljan att vara älskad, att lära sig hantera svårigheter från det förflutna, att ha nära relationer. Men jag har ingen aning, jag nöjer mig med att vara väldigt tacksam för att människor i så många olika länder vill läsa mina böcker.
Dina böcker frambringar väldigt mycket olika känslor och ger en tid för eftertanke. Är det ett medvetet val?
– Ja, absolut. Mina berättelser är väldigt medvetet konstruerade, jag har någonting som jag vill berätta, som jag tycker är viktigt. Det finns ett centralt tema i varje bok. Även sättet som jag berättar dem på är medvetet, jag tycker att världen, så som den ser ut i dag, behöver mer eftertänksamhet och värme. Det är empatin som får våra samhällen att överleva. Jag lägger en droppe av min själ i varje bok, jag vill så hjärtligt gärna att det ska gå bra för mina karaktärer, att de ska få må bra igen. Det gör också att jag blir lite utmattad, ibland känns det som att en liten del av mig försvinner in i boken för att aldrig komma åter.
Vart får du din inspiration ifrån?
– Skrivandet är enbart hårt arbete för mig. Det handlar om disciplin, tanke och om att sätta sig ner och jobba. Men när jag är ledig, och vill fylla på med energi har jag några favoritsysselsättningar. Jag älskar att vara ute i naturen och att röra på mig. Jag åker skidor, skridskor, springer, paddlar och går promenader i skogen med min hund. Jag tycker mycket om konst, och går gärna och ofta på Stockholms konstmuseer. Även om jag nu har varit där så många gånger, hittar jag alltid någonting nytt som ger mig idéer. Det kan vara små detaljer i en tavla, eller i berättelser om konstnärernas liv. Och så broderar jag, just nu håller jag på med en kudde.
Har du användning av din bakgrund som journalist och pedagog i ditt skrivande?
– Ja, absolut. Som journalist lärde jag mig att skriva snabbt och effektivt. Att inte fastna, det fanns det inte tid för. Att ständigt hänga med i nyhetsflödet, att läsa, läsa, läsa. Och jag lärde mig olika metoder för research som är väldigt användbara. I pedagogiken finns psykologi, filosofi, sociologi. Det är ämnen som intresserar mig väldigt mycket, och som jag i högsta grad använder mig av när jag konstruerar mina berättelser. Men jag har även användning av andra erfarenheter som jag har tillskansat mig genom livet. De tuffa åren som modell i Milano och Paris, de sorglösa åren som skibum i Chamonix, alla resor jag gjorde med min ryggsäck. Jag har till och med nytta av olika svårigheter som jag har varit med om.
Slutligen, om du bara fick läsa en författare för resten av ditt liv, vem hade det blivit och varför?
– Det finns otroligt många författare som jag tycker om och skulle sakna om jag inte fick läsa dem. Men valet känns ganska givet. Joyce Carol Oates. Inte enbart för hennes skicklighet som författare och för att berättelserna är intressanta ur ett psykologiskt perspektiv, utan för hennes enorma produktion. Det skulle fortfarande gå att ställa in många böcker i bokhyllan. Jag läste faktiskt hennes senaste bok, ”Mitt liv som Råtta”, igår. Hennes böcker är väldigt intressanta och ger utrymme för eftertanke. Den senaste ledde till en lång diskussion här hemma.
