Dvalan av Camilla Grebe

Artonårige Samuel råkar sabotera en drogaffär och tvingas till en desperat flykt undan narkotikabossen Igor. Efter att ha gått under jorden svarar han på en annons: en familj i skärgården söker en assistent till sin hjärnskadade son. Men ingenting blir som Samuel har tänkt sig när han flyttar in hos den vackra Rakel och hennes son Jonas i det avsides belägna huset vid havet. Inte heller har Samuel räknat med att hans kärleksfulla, men kontrollerande mamma – den frireligiösa Pernilla – handgripligen ska försöka hjälpa honom att få ordning på sitt liv.

Kriminalinspektör Manfred Olsson är plågad av en familjetragedi. Han utreder två till synes drogrelaterade mord när hans väg korsar Samuels och Pernillas. Utredningen blir komplicerad och Manfred bestämmer sig för att söka hjälp hos profileraren Hanne som är bosatt i Ormberg.

Efter Husdjuret etsade sig Camilla Grebe in i mitt läshuvud. Det var en riktigt bra bok och då blev jag såklart väldigt nyfiken på hennes nya, Dvalan. När förlaget skickade ut den som recensionsexemplar fick därför alla andra böcker vänta ett slag men nu är den läst och jag ska försöka ge någon form av omdöme.

I vanlig ordning hade jag inte läst särskilt mycket om vad den skulle handla om men den drog igång ganska kvickt med drogrelaterade händelser och därför trodde jag det skulle vara huvudfokuset men jag hade faktiskt fel där. Det handlade om något mycket mer intressant, spännande och djupt ingående. I detta fanns också inslag av religion, och narkotika då förstås. Det gjorde att handlingen trappades upp flera steg och blev än mer spännande. Till slut visste jag inte riktigt vem som var god och vem som var ond, om man kan säga så.

Vi träffar ju återigen Manfred och Malin på polisen. Manfred plågas ju av en hemsk händelse inom familjen samtidigt som utredningen fortskrider och det sätter förstås sin prägel på honom. Fokuset finns inte där fullt ut men det tycker jag bara ger honom mer trovärdighet. Vi har inte alla enbart bra dagar i livet, så är det. Hanne stöter vi bara ihop med en väldigt kort del av boken och även om det var lite roligt hade jag faktiskt kunnat vara utan henne.

Summa summarum så var även detta en riktigt bra bok och jag fortsätter imponeras av Camilla Grebes författarskap. Jag är riktigt sugen på att läsa hennes tidigare böcker men vi får se när det blir av. Dvalan är i alla fall ett hett tips till er som gillar böcker i genren – kanske en julklapp?

Tack till Wahlström & Widstrand för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Camilla Grebe
Serie: Flickorna och mörkret #3
Utgivningsår: 2018
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utläst: 24 november 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker i serien:
Älskaren från huvudkontoret (Flickorna och mörkret #1)
– 
Husdjuret (Flickorna och mörkret #2)

Annonser

Lazarus av Lars Kepler

VARNING FÖR SPOILERS OM MAN EJ HAR LÄST TIDIGARE DELAR!

En död man hittas i en lägenhet i Oslo. När polisen öppnar frysboxen i köket gör de ett fruktansvärt fynd. Offret visar sig vara en dittills okänd gravskändare och trofésamlare. Några dagar senare kontaktar en tysk kommissarie Joona Linna och ber om hjälp med ett mordfall på en camping utanför Rostock. Joona förstår att mönstret som framträder är vansinnigt och samtidigt omöjligt att ignorera. Vissa skulle kalla det för ett mirakel om någon återvände från döden – andra skulle kalla det för en mardröm.

Egentligen hade jag tänkt vänta med att ta mig an den här boken. Varför vet jag egentligen inte men jag kände aldrig ”wow” när det stod klart flera månader i förväg att Lazarus skulle släppas i oktober och jag var inte en av dem som förbokade så tidigt att jag hann glömma. Jag tänkte snarare att jag skulle läsa den när tid fanns, kanske lyssna på som ljudbok och köpa boken vid nästa rea. Efter bokmässan blev jag dock rejält taggad och det har bara fortsatt i takt med att folk lagt upp mer och mer om boken, om författarna och pratat Joona Linna och Saga Bauer. Till slut kunde jag inte hålla mig och i fredags dök paketet från Adlibris ner.

Precis som vanligt kastas vi direkt in i mordfall och Joona Linnas värld. Boken tar vid i stort sett där den senaste, Kaninjägaren, slutade och man kommer snabbt in i handlingen. En av Keplers styrkor är de korta kapitlen och sättet att verkligen hålla läsaren kvar genom spänning och till viss del cliffhangers. Detta är såklart återkommande även i Lazarus, vilket gör att det blir ett bra driv i läsandet och trots att boken är på 500+ sidor känns det som att man flyger genom pappren.

En annan av Keplers styrkor är det råa i berättandet. De försöker inte släta över något och skriver de om en psykopat så är det verkligen en psykopat. De kryper liksom in under skinnet på en och det kan sluta med att man sitter och tuggar på sina egna fingrar. Exempelvis var jag nog inte ensam om att tycka att det var väldigt obehagligt med fönster under och efter jag hade läst Stalker. Keplers berättande gör att man hela tiden sitter på helspänn.

Jag skriver inte så mycket om själva handlingen eftersom det finns risk att jag avslöjar något men det var en riktigt, riktigt spännande bok och jag ångrar inte en sekund att jag beställde och slukade den ändå. Kepler hör definitivt till favoriterna och jag ser redan fram emot nästa bok i serien.

Mitt betyg: 5/5

Författare: Lars Kepler
Serie: Joona Linna #7
Utgivningsår: 2018
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 24 oktober 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker av författarna:
– Hypnotisören (Joona Linna #1)
– Paganinikontraktet (Joona Linna #2)
– Eldvittnet (Joona Linna #3)
– Sandmannen (Joona Linna #4)
– Stalker (Joona Linna #5)
Kaninjägaren (Joona Linna #6)

Ögonvittnet av Anna Bågstam

Ett brutalt mord har begåtts i pittoreska fiskeläget Lerviken vid Öresund. En kvinna har avrättats och fått sina ögonlock upptejpade. Mordet sker dagen efter att Harriet Vesterberg flyttat in i sin pappas hus, ett stenkast från brottsplatsen. Plötsligt är Lerviken långt från den idyll där hon tillbringade sin barndoms somrar. Harriet har precis lämnat Stockholm och en havererad kärleksrelation bakom sig för en nystart som utredare hos polisen i Landskrona. Men hon förstår snabbt att hon inte är så välkommen på stationen som hon hade önskat och att hennes idéer inte uppskattas. Hon bestämmer sig för att gå sin egen väg, men den leder in henne på ett spår som hon snart desperat ångrar att hon började följa. Kan mördaren vara någon hon känner?

Vi får i boken möta Harriet som flyttat från Stockholm till fiktiva Lerviken i Skåne. Detta fick mig direkt att tänka på Annabelle, skriven av Lina Bengtsdotter. De båda böckerna har vissa likheter men de är även väldigt olika. En sak de i alla fall har gemensamt är att de är otroligt bra, fängslande och har ett bra driv. Redan från första sidorna i Ögonvittnet är jag fast.

Dels får vi träffa Harriets nya kollegor och hennes problem med att komma in i gruppen. Hon är trots allt inte polis och folk är därmed skeptiskt inställda till henne. Dessutom dras vi in i utredningen kring ett ganska spektakulärt fall. Mordet som utreds har skett i samma lilla samhälle som hennes pappa bor och där alla håller varandra om ryggen. Det är svårt att få ur människor sanningen och det går mycket rykten. Förutom utredningen kämpar Harriet även med pappans tilltagande förvirring och broderns frånvaro.

Precis som jag skrev är boken spännande redan från de första sidorna och i och med att handlingen utspelar sig på ett så litet ställe sjunker ju antalet potentiella mördare drastiskt. Vem som helst kan ligga bakom det hela och det kan likväl vara någon utifrån. Jag hade både en och fyra teorier, men det visade sig helt fel och när man väl tänkte att ”nu, nu vet jag!” kommer en vändning man inte hade väntat sig. Anna Bågstam kan definitivt knepet att hålla fast läsaren i ett järngrepp och jag ser fram emot att läsa mer av henne i framtiden.

Tack till Norstedts för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Anna Bågstam
Serie: Morden i Lerviken #1
Utgivningsår: 2018
Förlag: Norstedts
Utläst: 22 september 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Författarintervju: Pascal Engman

Pascal Engman är journalisten som bytte bana och blev författare. Han har skrivit ”Patrioterna” och nu senast ”Eldslandet” som nyligen kommit ut i butikerna. ”Eldslandet” är första delen i en planerad serie om polisen Vanessa Frank.

© 2017 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Hej Pascal. Du är aktuell med boken ”Eldslandet”. Hur skulle du beskriva den för nya läsare?
– Hej! Det är en thriller, skulle jag nog säga, som utspelar sig både i Chile och i Sverige. Kort sagt kan man säga att den handlar om en polis som heter Vanessa Frank, som blir kompis med en ung flyktingflicka, Natasja, som kidnappas. Spåren leder till södra Chile. Och sen är det en del andra trådar och karaktärer.

Vad har du fått för respons på ”Eldslandet” såhär långt?
– Jag har fått väldigt vänliga omdömen. Ibland tror jag att det är min mamma som skriver recensionerna, på grund av alla oerhört vänliga ord. Jag hade uppriktigt sagt aldrig, någonsin, kunnat tänka mig att jag skulle få SÅ bra recensioner.

Kan man se några likheter mellan den och din tidigare roman, ”Patrioterna”?
– Ja, det skulle jag nog säga. Även om jag inte visste vad jag sysslade med när jag skrev ”Patrioterna”. Jag hade ju aldrig skrivit en bok, hade inget förlag och skrev mest på instinkt eller vad man ska säga. Med ”Eldslandet” visste jag åtminstone lite vad det innebar att skriva en bok. Men själva uppbyggnaden och stilen är nog ganska lika.

I ”Eldslandet” får vi för första gången möta Vanessa Frank. Vad är hon för typ av karaktär?
– Hon är en komplicerad människa som levt ett ganska trasigt liv. Hon kommer från överklassen, är miljonär, men arbetar som polis. Det tycker jag är fint. Samtidigt som hon är hård och bitsk utåt är hon en väldigt mjuk människa som tvivlar mycket. På allt. Jag tycker om henne och hoppas att även läsarna ska göra det!

Hur kommer det sig att du valt en kvinnlig huvudkaraktär och inte en manlig?
– För att kvinnor är roligare att skriva om eftersom jag själv är man. Då kan jag sitta och fråga min flickvän, mina tjejkompisar och andra kvinnor hur de tänker i olika situationer. Jag tycker det är superspännande och kul!

Boken berör bland annat organhandel men det läser vi inte ofta om. Hur kommer det sig att du började skriva om det?
– Jag hörde en historia om att det, någonstans i Asien, ska finnas platser där man ”föder upp” barn att bli organdonatorer. Det lät så fruktansvärt hemskt. Och jag ville jag belysa det faktum att nästan 500 flyktingbarn varje år försvinner i Sverige. Så då vävde jag ihop historierna och flyttade platsen till Sydamerika.

Även i ”Patrioterna” handlade det om aktuella och starka ämnen. Vad beror det på? Har du ett särskilt intresse för det som händer här och nu eller har det med din journalistbakgrund att göra kanske?
– Jag tror det handlar om att jag påverkas så mycket av det jag läser. Tyvärr lever vi i ganska skrämmande tider. Och det vill jag belysa. När jag skrev ”Patrioterna” skrev jag ner min värsta mardröm som journalist. I samma veva hade dessutom en nazist gripits utanför Expressens redaktion med kniv på sig. 70% av de kvinnliga journalisterna har blivit hotade bara det senaste året, en tredjedel av dem har övervägt att lämna journalistiken. Det är ett stort demokratiproblem. Det finns män som inte accepterar att kvinnor uttrycker åsikter eller ens skriver om ämnen som de här männen inte gillar. Den sortens män är de lägsta och fegaste varelser jag vet.

I flera recensioner av böckerna kan vi läsa att de skulle ha passat bra som TV-serie eller film på grund av det höga tempot. Är det något du har reflekterat över? Var det kanske en del av planen?
– Både ja och nej. Jag får ju väldigt mycket inspiration från tv-serier, så det påverkar nog själva uppbyggnaden av böckerna. Dessutom vill jag alltid skriva i bilder, i scener. Då kanske det känns mer filmiskt.

Vad jag har luskat fram så har ”Patrioterna” sålts till ett bolag som vill göra en TV-serie av den. Kan du berätta lite mer om det?
– Ja, Fabrik Entertainment i Hollywood, som gjort både ”Bosch” och ”The Killing” köpte rättigheterna när ”Patrioterna” bara varit ute några dagar. Nu arbetar de, vad jag förstår, med att hitta manusförfattare och göra om hela boken till tv-serie. Jag vet att min agent blivit kontaktat av en hel del produktionsbolag gällande ”Eldslandet” också.

Hur har din process sett ut från tanke till färdig bok i handeln?
– Det går ganska snabbt. Jag skriver mellan januari till slutet eller mitten av mars. ”Patrioterna” skrev jag på 2,5 månad från idé till färdigt manus. ”Eldslandet” satt jag och planerade i två månader, sedan började jag skriva i januari. Hade manuset klart i mars. Sen var det väl någon månad av korrektur, strykningar av slarvfel. Därefter gick jag runt och var väldigt nervös för vad alla skulle tycka hela sommaren och ville fly landet.

Jag har förstått att du gärna skriver på dina böcker i Sydamerika. Vill du berätta lite mer om din koppling dit och varför dina båda böcker delvis har utspelat sig där?
– Ja, båda mina romaner är skrivna i Chile. Pappa kommer därifrån, och när jag var femton så gick jag i skola där i ett år. Jag tycker om Chile oerhört mycket, känner mig så rofull och lugn. Så det passar mig väldigt bra att just skriva där. Att det dessutom är 30 grader och sol varje dag då jag är där och skriver gör inte saken sämre. Men landet har en hemsk och blodig historia som jag gärna vill att fler ska veta mer om.

Slutligen, hur ser planen ut för framtiden och böckerna om Vanessa Frank?
– Jag sitter faktiskt och planerar uppföljaren i detta nu. Den kommer, på ett eller annat sätt, handla om Incel-rörelsen. En kvinnohatande nätrörelse som redan fostrat två terrorister. Jag och min flickvän Linnea åker till Chile i slutet av december för att skriva boken. Däremot tror jag att handlingen, den här gången, bara ska utspela sig i Sverige. Så om allt går bra ska den nog finnas i handeln i september nästa år!

Eldslandet av Pascal Engman

En exklusiv klockbutik i Stockholm rånas, men inga armbandsur försvinner.

En tid senare kidnappas framgångsrika finansmän medan deras familjer pressas på pengar för att få dem fria.

I Sydamerika pågår omfattande organhandel. Man tvingas söka sig till Sverige för att hitta kroppar till verksamheten, som bedrivs i en av de mäktiga nazistkolonierna i södra Chile.

Polisinspektör Vanessa Frank inser att det finns ett samband mellan händelserna. Hon är avstängd från sitt arbete men går ändå in i ett flerfrontskrig mot den internationellt organiserade brottsligheten, som visar sig ha förgreningar in i den svenska poliskåren.

Det var inte länge sedan jag läste Pascal Engmans debutroman, Patrioterna, och med den fick jag definitivt mersmak. Det jag uppskattade då var korta och intensiva kapitel, mycket action, tilltalande story och speciella karaktärer att fastna vid. Samma sak upplever jag här.

I Eldslandet möter vi för första gången Vanessa Frank och man förstår ganska snabbt att hon har lite i bagaget. Hon är också den typ av polis som inte riktigt följer ramar och regelverk, vilket såklart skapar lite extra spänning. Hon är nämligen inte rädd för att söka efter saker på egen hand och ge sig in i komplicerade utredningar. Vanessa känns ändå verklighetstrogen, precis som övriga karaktärer vi får möta i boken. Man vill veta mer, läsa mer och förmodligen kommer hon utvecklas än mer i kommande böcker i serien.

Pascal Engman berör bland annat organhandel och människosmuggling, fruktansvärda ämnen, men gör det på ett alldeles ypperligt sätt. Det är skrämmande att ta del av men samtidigt en ögonöppnare för hur världen runt omkring en ser ut. I Sverige har vi en tendens att isolera oss lite och tänka att saker inte händer oss men vi kan inte ignorera vad som händer i resten av världen. Skildringen av miljöerna i Chile spär ytterligare på den här känslan som får det att krypa i hela kroppen. Brutalt!

Jag jämför Pascal Engman lite med Dan Brown. Dessa korta men intensiva kapitel känns igen och boken får ett bra driv. Trots att boken är på över 500 sidor, alltså en tegelsten, märks det knappt för jag slukar den i ett nafs. Den blir liksom aldrig seg eller långtråkig. Eldslandet har ett högt tempo och är som gjord för film. Att Pascal Engman dessutom behandlar dessa viktiga och aktuella ämnen på ett så brutalt sätt bidrar till att jag bara vill ha mer, mer, mer. Helst igår!

Tack till Piratförlaget för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 5/5

Författare: Pascal Engman
Serie: Vanessa Frank #1
Utgivningsår: 2018
Förlag: Piratförlaget
Utläst: 26 september 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker av författaren:
Patrioterna 

Lars Kepler om Joona Linna och framtiden

Författarparet Alexandra och Alexander Ahndoril ligger bakom pseudonymen Lars Kepler och de fanns givetvis på bokmässan och Crimetime Göteborg. Under lördagen lyssnade jag på ett 45 minuter långt seminarium med dem och Jørn Lier Horst (vilket gjorde mig väldigt nyfiken på honom) men på söndagen pratade de en hel del om romankaraktärer och främst deras egna då. Hur uppstod Joona Linna och vad hade de egentligen för planer för dem i framtiden?

Alexandra Ahndoril berättade lite om bakgrunden till Joona Linna. Paret hade bestämt sig för att de ville ha en finne, dels på grund av den finska minoriteten i Sverige, men de hörde även hans röst. Tanken var också att skapa en karaktär som inte var som alla andra poliser i kriminalromaner, utan någon som stod ut. Alexander berättade också att så länge de är nyfikna på karaktärerna kommer de att fortsätta skriva och jämför det hela lite med en kärlekshistoria.

Paret delade med sig lite om hur processen går till från tanke till berättelse. De har hundratals lappar på en vägg där de står tillsammans och försöker berätta historien och bestämmer sig för hur det ska se ut men ibland gör karaktärerna lite som de själva vill. Alexander berättade att de kunde ha planerat att en kvinna skulle bli mördad men så gick kvinnans historia åt ett helt annat håll och då fick de tänka om.

Är de alltid överens då? Nej, de kan ha olika syn på vad som ska hända och hur. I början upplevde de det väldigt jobbigt men har senare insett att det betyder att det är något som är fel i berättelsen. Alexander får dock publiken att skratta genom att beskriva hans process. Han skriver en bra och spännande scen, mailar Alexandra som sitter en meter bort, han får tillbaka den och då har hon strukit hälften. Som tur är har han kvar originalet och kan klistra in på nytt och skicka. Så kan det gå några vändor innan de säger att de nog får prata igenom det här och lösningen är då ofta att komma på något helt nytt.

Parets senaste bok, Lazarus, dyker upp i handeln den 19 oktober och fortsätter i princip direkt där Kaninjägaren slutade. Skrivandet är redan igång på nästkommande bok och dessutom finns planer på både TV-serie och filmatiseringar i Hollywood.

Crimetime Göteborg

I år hölls för första gången deckarfestivalen Crimetime i Göteborg. Den har tidigare hållit till på Gotland men har nu alltså blivit ett med bokmässan och huserade på övre plan i ett snyggt inrett och mystiskt ”hörn”. Där bjöds det på fräscha drinkar och frukt och fanns utrymme för att vila lite om man så ville. Crimetime höll på under lördagen och söndagen, men jag spenderade mest tid där under lördagen. Det bjöds på monterprogram och seminarier (om man hade Crimetime-passet) med flera olika teman men det kommer jag att skriva mer om de kommande dagarna. Dessutom såg man allt som oftast en deckardrottning eller kung spatsera förbi.

Jag har förstås inget att jämföra med men jag tycker att upplägget var bra. Det hade väl känts än bättre om dessa monterprogram också hade varit exklusiva för de med pass/seminariekort men man kan inte få allt här i världen. Placeringen gillade jag också och stämningen som infann sig. Perfekt! Den största nackdelen med att festivalen ligger under mässans tak är att man inte kan fokusera på endast en grej. Jag ville ha mina böcker signerade på nedre plan samtidigt som jag ville lyssna på mina favoritförfattare – en oftast omöjlig kombination.