Avdelning 73 av Sofie Sarenbrant

Kriminalinspektör Emma Sköld vaknar på sjukhus efter fem månader i koma. Det sista hon minns är att hon lämnade sin fyra veckor gamla dotter och åkte till stallet för att rida. Under Emmas frånvaro har hennes sambos förra flickvän tagit på sig rollen som ny mamma. En uppgift hon trivs alltför väl med. Emma försöker febrilt tvinga fram minnen av ridolyckan och blir alltmer övertygad om att ett brott har begåtts. Men vem skulle vilja henne något illa? Så länge Emma befinner sig på intensiven är säkerheten rigorös, men när hon flyttas till avdelning 73 kan vem som helst komma henne nära.

Precis som de tidigare böckerna av Sofie Sarenbrant innehåller den här korta kapitel och blir därför väldigt snabb- och lättläst. Det är något jag uppskattar. Boken kräver dessutom inte så mycket av mig som läsare, alltså perfekt för en dag på stranden eller när man kanske inte känner sig 100% fokuserad.

Att Emma befinner sig i den här utsatta situationen är definitivt något nytt i sammanhanget. Emma brukar vanligen vara den starka och jag upplever hennes karaktär som stark, vilket man inte märker av här. Åtminstone inte på samma sätt. Det skapar dock en ytterligare dimension till hennes karaktär, och i stället är det andra som får ta den eller de rollerna. Det blir som en omfördelning, vilket gör berättelsen intressant.

Emmas sambo är nästan ett kapitel för sig. Redan i slutet av förra boken höjde jag på ögonbrynen när det gällde honom och hans hemligheter. Här har han dessutom blandat in sin förra sambo, som i sin tur är otroligt instabil. Det skapar en spänning och jag vill hela tiden veta hur det hela kommer att sluta, om den förra sambon kommer att komma Emma tillräckligt nära exempelvis.

Jag upplevde dock att slutet kändes aningen ihopslängt. Det hela gick väldigt snabbt. Dessutom har jag lite svårt för att böckerna benämns som fristående, då jag anser att man bör ha läst tidigare delar i serien för att kunna förstå och ta till sig denna. Jag kommer dock fortsätta med serien då jag har ett sug efter mer Emma Sköld.

Mitt betyg: 3/5

Författare: Sofie Sarenbrant
Serie: Emma Sköld #4
Utgivningsår: 2015
Förlag: Massolit Förlag
Utläst: 25 april 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus (pocket)

Tidigare delar i serien:
Vila i frid (Emma Sköld #1)
Andra andningen (Emma Sköld #2)
Visning pågår (Emma Sköld #3)

Andra som bloggat om boken:
Bloggbohemen | Johannas Deckarhörna | Kajsas Bokblogg | Jonssons Bookworld | Mina skrivna ord

Katharinakoden av Jørn Lier Horst

Det är den tiden på året. För tjugofjärde året i rad tar William Wisting fram pappren från när Katharina Haugen försvann. Fallet löstes aldrig och varje år hälsar Wisting på hos Katharinas make, Martin Haugen. Med åren har en vänskap utvecklats mellan poliskonstapeln och den kvarlämnade äkta maken. Men i år står stugan mörk och tyst när William Wisting kommer på besök. På årsdagen efter hustruns försvinnande verkar även Martin Haugen vara spårlöst försvunnen.

Jag har varit nyfiken på Horst sedan Bokmässan 2018, då jag hörde honom prata om sina böcker. I år finns han dessutom med i min Boktolva och när jag hittade de två första böckerna i den här serien på bokrean i år var det ju bara att slå till.

Jag kände direkt att William Wisting var en person jag ville veta mer om och lära känna. Det var spännande att läsa om hans tankar, hans sätt att sköta sitt jobb och även om hans familj som kom och gick under bokens gång. Han har sedan tjugofyra år en väldigt speciell vänskap och allt ställs på sin spets i den här boken. Som läsare inleds vi direkt i misstänksamheten mot Martin Haugen men vi får inte riktigt veta hur det ligger till förrän vid slutet och det är spännande nästan hela vägen dit. Adrian Stiller har också en stor del i boken och är en sån karaktär som man inte riktigt vet om man ska gilla eller bara stör sig på. Vi får se i kommande böcker, men han verkar minst sagt mystisk.

Boken är snabbläst och absolut en bladvändare, ändå känner jag att slutet gick alldeles för snabbt. (SPOILER) Jag hade förväntat mig något rafflande drama men så blev det inte alls och där blev jag faktiskt lite besviken. (SPOILER SLUT) Jag känner dock ett begär efter mer William Wisting så det dröjer nog inte länge innan jag plockar upp nästa bok i serien.

Mitt betyg: 4/5

Författare: Jørn Lier Horst
Serie: Wisting Cold Cases #1
Utgivningsår: 2018
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utläst: 13 april 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus

Andra som bloggat om boken:
Läsvärd eller inte? | Johannas Deckarhörna | Och dagarna går… | Vargnatts bokhylla | Jazzsufiern

Cold Case: Försvunnen av Tina Frennstedt

En 19-årig kvinna försvinner en sommarnatt på Österlen. 16 år senare härjar en dansk serievåldtäktsman i Malmö. Polisen famlar i mörkret, men ett DNA-spår gör att man kan dra kopplingar till det gamla försvinnandet. Tess Hjalmarsson, kriminalinspektör och chef för Skånes cold case-grupp, tar sig an fallet. Hon brinner för att utreda gamla fall och att slutligen kunna ge anhöriga svar på vad som egentligen hände. Parallellt kämpar Tess med sitt ganska misslyckade privatliv och en barnlängtan som ser ut att gå i kras efter att flickvännen har lämnat henne.

I den här boken dras man som läsare snabbt in i handlingen och det är spännande redan från de första sidorna. Sakta men säkert får man klart för sig hur den försvunna kvinnans sista tid såg ut men samtidigt får vi också följa utredningen av våldtäkterna och morden. Jag tror inte jag är ensam om att tycka att den här typen av fall är riktigt otäcka och just det här med att vara iakttagen gör att det kryper i skinnet på mig.

Vår huvudkaraktär, Tess Hjalmarsson, är en tuff tjej som också blir kallad Supersnuten. Mycket på skoj såklart men det ligger väl något i det? Samtidigt blir hon inte uppmålad som någon slags superhjälte utan vi får följa både hennes bra och dåliga sidor. Parallellt med utredningarna har hon det lite knepigt på relationssidan och det skapar fler dimensioner till hennes karaktär. Hennes parhäst Marie har det inte heller så lätt med relationerna och medan Tess längtar efter barn har Marie så det räcker och blir över. Det skapar såklart en mindre konflikt dem emellan.

Fallet med den unga kvinnan, Annika, är inspirerat av Helena-fallet i Mariestad 1992. Jag tycker det är väldigt intressant att läsa om kalla fall på det här viset och blev automatiskt nyfiken och började läsa vidare om Helena-fallet efter att boken var utläst. Överlag tycker jag att Cold Case: Försvunnen är en riktigt bra och spännande bok. Den är trovärdig och skriven på ett bra sätt som gör att spänningen hela tiden hålls uppe.

Mitt betyg: 4/5

Författare: Tina Frennstedt
Serie: Cold Case #1
Utgivningsår: 2019
Förlag: Forum
Utläst: 15 mars 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus

Andra som bloggat om boken:
Bokstunder | Johannas Deckarhörna | Zellys Bokhylla | Läsa & Lyssna | Bokmysan

Smakebit på søndag: Skuggjägaren

En smakebit på søndag drivs växelvis av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje söndag väljer vi ut en smakbit ur boken vi läser och delar med oss av det till er andra. Ett smart sätt att få veta vad andra läser och få boktips. Just nu läser jag bland annat ”Skuggjägaren” av Camilla Grebe.

Handling:
En februarinatt 1944 hittas en död kvinna fastspikad i golvet i Klarakvarteren i Stockholm. Trettio år senare hittas ytterligare en kvinna mördad i en sömnig Stockholmsförort. Det bisarra tillvägagångssättet är detsamma. Jakten på mördaren får ödesdigra konsekvenser för de poliser som arbetar med fallet – Britt-Marie på 1970-talet, Hanne på 1980-talet och Malin, som är verksam idag.

Mannen drar in henne i kyffet, centimeter för centimeter.
Holgers hålögda ansikte och nedkräkta särk försvinner utom synhåll. Märta har inget att sätta emot men behåller greppet om linneduken som följer med in i kyffet, liksom en träslev och några ensamma porslinsskärvor.
Mannen smäller igen dörren, böjer sig ner och tar fram någonting ur sin portfölj. Det skramlar metalliskt.
– Lägg dig på rygg!
När hon inte lyder ger han henne en spark i magen. Den är så hård att hon tappar andan.
Han tar tag i henne. Vräker henne runt och greppar hennes hår med sin fria hand. Sedan dunkar han hennes huvud hårt mot golvet.
Dunk. Dunk. Dunk.
Märta skriker gällt i ordlös skräck.
För första gången den kvällen är hon riktigt rädd – för i det flackande skenet från ljuset ser hon vad han håller i handen.

Intervju: Cecilia Sahlström

Cecilia Sahlström är kulturvetaren som blev polis, ett yrke hon hade i 20 år. Nästa vecka släpps den fjärde boken i serien om Sara Vallén och jag har ställt ett par frågor till Cecilia om nya boken, hennes bakgrund och hur hon tacklar motgångar.

Nästa vecka kommer din nya roman ”Hatet vi bär”. Vad kan du berätta om den boken?
– ”Hatet vi bär” har sitt ursprung i att jag har upplevt en oerhört stor förändring under de senaste två decennierna, alltså sedan internet blev allmängods. T ex Facebook har övergått från att vara en plats för socialisering till en plats som översvämmas av hat, riktat mot människor, företeelser och politiska riktningar. Dessvärre tränger sig hatet och föraktet, det grova språket, hetsen mot människor som inte följer normen, ut i verkligheten. Samtidigt som sociala medier har gett oss alla möjligheten att träffa människor från hela världen, återfinna vänner och släktingar och nå ut med budskap till många på ett positivt sätt, så har det också gett motsatt effekt. Så ”Hatet vi bär” handlar just om hatet, vad det kan driva människor till.

Seriens huvudkaraktärer heter Sara Vallén och Rita Anker. Har de några sidor eller egenskaper från dig eller är de helt fiktiva?
– Både Sara och Rita är en mix av många människor jag har mött i mitt liv, jag tycker om den mixen. Det gör förmodligen att de även har drag av mig. För mig är Sara och Rita i allra högsta grad levande och intressanta. De är envisa, starka och självständiga kvinnor. Men det betyder inte att de inte är sårbara också. Stark betyder inte okänslig. Jag är feminist och tycker att det är viktigt att kvinnor får plats och får de inte platsen ska de ta den! Det finns inga alternativ.

Böckerna behandlar ofta svåra ämnen som ibland gör upp med fördomar. Hur tänker du kring det?
– En drivkraft i mitt författande är att visa utsatthet och att den finns överallt, även där allt ser polerat ut på ytan. Många tror t ex att relationsvåld är något som existerar enbart bland socioekonomiskt svaga, lågutbildade, bland vårt samhälles svagare grupper. Så är det naturligtvis inte. Relationsvåld är klasslöst och finns överallt. Unga människor är än mer sårbara och det krävs att vi vuxna tar ansvar för alla barn. Att vi inte blundar för hur de har det och inte heller fördömer utan istället försöker förstå vad som gör att de unga kraschar, lider av psykisk ohälsa, blir hatiska och självdestruktiva och/eller begår kriminella handlingar.

Du har en väldigt bred bakgrund, bland annat som kulturvetare, kommunikatör, förundersökningsledare och chef för familjevåldsroteln. Hur använder du dig av din bakgrund och din erfarenhet när du skriver?
– Alla mina erfarenheter använder jag som grund för mina historier. Det är visserligen fiktiva berättelser om brott, men för mig är kunskapen om hur brottsutredningar bedrivs en förutsättning för att kunna berätta. Men trots det är inte själva brotten det väsentliga, det är berättelsen om människorna som är viktigast. Dessutom har jag ju hur många historier som helst från verkligheten med mig, som jag kan plocka ifrån. Sen tror jag att just det faktum att jag har arbetat med så olika professioner också gör att jag inte blir så ensidig.

Vart ifrån kom ditt intresse att skriva?
– Jag är uppvuxen med en mamma som var gymnasielärare i svenska och historia. Hon uppmuntrade mig att skriva mycket. Och det har jag förstås alltid gjort. Men själva författandet startade med en kurs i journalistiskt skrivande på distans. Läraren skrev: ”Varför blir du inte deckarförfattare, du har ju ett sådant språk.” Sagt och gjort. Jag satte mig och skrev ”Vit syren” på 4 veckor. Det var väl som ett Sesam, öppna dig!

Hur tacklar du motgångar?
– Det beror på vad du menar med motgångar. Generellt kan jag säga att jag är dålig på att ge upp. Jag är mycket envis och ger mig inte, om jag har föresatt mig att jag ska klara något. En motgång kan göra mig ännu starkare. Om du tänker på kritik mot mina romaner, har jag inte ett rakt svar. Det beror på helt enkelt. Jag undervisar i bemötande och kommunikation. I det ingår att förstå hur man ger kritik och hur man hanterar och tar emot kritik. Min inställning själv är att om jag inte tycker om någonting, t ex en roman, så behöver jag faktiskt inte säga det om jag inte har något konstruktivt att komma med. Tyckande är subjektivt. Och det måste man vara medveten om när man bestämmer sig för att dela med sig av kritik till någon. När jag undervisar brukar jag uppmana alla att fundera på: För vems skull vill jag ge kritiken? Hur formulerar jag kritiken så att den blir konstruktiv och ger möjlighet till förändring/förbättring? Att kritisera någon annan för sin egen skull, för att bli av med sina aggressioner, visa sitt förakt eller nedlåtenhet är mycket kontraproduktivt och är enbart sårande.
– Så. Kritik som någon spottar ur sig för att vara elak och nedlåtande blir jag ledsen av. Konstruktiv kritik gör mig glad och tacksam!

Slutligen, vad läser du själv för böcker och har du några favoriter att dela med dig av?
– Jag har alltid läst mycket deckare/kriminalare, men jag läser gärna annat också förstås. Jag hinner dock inte läsa så mycket som jag skulle vilja, med tanke på att jag jobbar heltid som kommunikatör och verksamhetsutvecklare samtidigt som jag skriver själv. Mina favoritförfattare är Pär Lagerkvist, Sjöwall/Wahlö, Håkan Nesser och inte minst Kerstin Ekman och Torgny Lindgren. Favoritböcker som jag kommer på nu är ”Barabbas”, ”Ljuset”, ”Batseba”, ”Kung Salomons ångest” (författare: Emile Ajar), ”Egalias döttrar” (länge sen jag läste) och ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”.

Intervju: Helena Kubicek Boye

Helena Kubicek Boye är författaren som även arbetar som psykolog och har en bakgrund inom journalistiken. 2019 släpptes ”Den ljusaste natten”, som är andra delen i serien om Anna Varga. Jag har ställt ett par frågor till Helena.

Fotograf: Charlotte T Strömwall

Helena, kan du berätta lite kort om ”Den ljusaste natten”?
– ”Den ljusaste natten” är en fristående uppföljare som handlar om psykolog Anna Varga som arbetar inom rättpsykiatrin i Säter. Det är midsommar, Anna har varit med om att bevilja en frigång och bara timmarna efter att patienten inte kommit tillbaka enligt överenskommelse, så har ett barn försvunnit från Säters camping. Det blir en kamp mot klockan att hitta det försvunna barnet och Anna dras in sökandet.
– Nu i januari släpps tredje boken ”Kallare än is” och i den har Anna Varga bytt arbetsplats till öppenvårdspsykiatrin. En iskall vinterdag där snön faller i tunga flingor hittas en av Annas patienter död på isen. Är det ett mord eller har hon tagit sitt liv? Och finns det något samband med den varghona som hittats lemlästad i närheten.

Hur mycket av dig själv kan vi se i Anna Varga?
– En hel del av de frågeställningar vi som psykologer ställs inför finns med i böckerna, även en hel del kring det dagliga arbetet, glimtar i Anna Vargas liv är självupplevda, både att leva i en relation, och vara singel, att komma till en ny bostadsort och att tvivla på sig själv och sin kompetens. Men också att våga och att stå upp för sig själv.

Dina spänningsromaner utspelar sig på en psykiatrisk klinik i Säter. Hur kommer det sig?
– Jag jobbade själv där mina första år som psykolog, på öppenvårdspsykiatrin och fick då inblick i den här mytomspunna miljön där många kända, dömda patienter suttit inlåsta.

Förutom att du är psykolog har du även en bakgrund som journalist, vilket är väldigt vanligt. Är steget så kort mellan journalistik och författarskapet eller är det en slump att så många journalister även blir författare? 
– Intresset för att vilja förstå och förklara ligger nog i båda yrkesrollerna. Att förstå varför någon begår ett brott och förklara varför. Sedan krävs det nog en nyfikenhet och driv i båda yrkena.

Har det varit självklart för dig att du en dag skulle skriva en bok?
– Jag har alltid haft känslan av att jag en gång kommer att bli författare, och skrivit mycket hemma på kammaren, men inte riktigt trott på mig själv. Men när jag fyllde 40 år tog jag tag i det och förverkligade min dröm. Och nu i år har jag gett ut tre deckare om Anna Varga, en bok som hjälper barn att somna, Sömnsagor samt en bok om Wild swimming.

Läser du mycket själv och i så fall vad?
– Jag är lektör och läser på uppdrag biografier och psykologi-böcker. På min fritid läser jag inte deckare eller spänningsromaner när jag själv är i en skrivprocess utan annat. Då blir det klassiker eller en helt annan typ av böcker. Jag läser ofta flera parallella. Just nu läser jag ”Järtecken” av Christoffer Carlsson, dessförinnan ”Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt” och före det ”Invandrarna” (läser om serien).

Slutligen, vad skulle du ge för tips till andra som drömmer om att bli författare?
– Skriv för att du tycker om att skriva, inte för att tjäna storkovan eller ha ett stressfritt liv. Ett liv med mycket deadlines och ekonomiska utmaningar är vardag för merparten av författare. Det är bara ett fåtal som kan leva på sina böcker helt själva. Konkurrensen är stenhård och utgivningen väldigt stor och bred just nu. Hitta din målgrupp, se till alternativ om du får nej av de kända förlagen, ljudbok, e-bok eller egenutgivning. Möjligheterna är många.

Fotograf: Charlotte T Strömwall

Intervju: Anna Bågstam

Idag är det lucia men också fredag och dags för fredagsintervju. Den här veckan får ni möta Anna Bågstam, författaren bakom serien Morden i Lerviken.

I år kom andra delen i serien om Harriet, ”Skuggspelet, ut. Vad har du fått för respons på boken såhär långt?
Skuggspelet har fått ett fint mottagande. Genom Skuggspelet har också hela bokserien om Harriet och morden i Lerviken uppmärksammats mer. Framförallt i Skåne där berättelsen utspelar sig. Jag märkte stor skillnad när Skuggspelet släpptes. Tidningar har skrivit om serien och jag har träffat många läsare när jag har varit i Skåne. Det har varit väldigt roligt. Och samtidigt lite nervöst. Böckerna utspelar sig i en trakt som jag själv har en relation till och som betyder mycket för mig. Jag blir väldigt glad när böckerna uppskattas av läsare från trakten.

Hur ser framtiden ut för serien?
– I våras kom Ögonvittnet (första delen i serien) ut i Norge, Danmark och Spanien och i framtiden ska bokserien släppas i ytterligare en rad länder i Europa. Det är en svindlande och ganska overklig tanke. Att Harriet, och det lilla fiskeläget Lerviken – vars förlaga i verkligheten heter Ålabodarna – kommer bli känt även utanför Sveriges gränser. Under tiden skriver jag själv på tredje delen i serien. För det kommer fortsätta inträffa hemskheter i Lerviken som sakta men säkert håller på att förvandlas till en plats där brottsligheten per capita vida överstiger det normala.

Vart ifrån kom ditt intresse för att skriva?
– Jag har alltid tyckt om att skriva, det är mitt uttryckssätt. En del är duktiga på att snacka medan jag alltid skyddat mig bakom text. Jag väljer skrift för att det ger mig möjlighet att tänka efter och redigera mig själv. Efter att ha jobbat som jurist i ungefär femton år upptäckte jag att mitt eget språk hade blivit förstört av all kanslisvenska. Därför gick jag en skrivkurs på Folkuniversitet. Genom kursen fick jag prova på att skriva mer fritt. För mig var det en fantastisk känsla att få hitta på och att äntligen kunna strunta i regler. Jag tog ut svängarna ganska rejält. Resultatet blev ljudboksserien Stockholm Psycho, som var en av de första serierna som släpptes av Storytel Original. Stockholm Psycho ledde mig vidare till deckare och det jag skriver idag.

Vart hittar du din inspiration?
– Jag har livlig fantasi och är en betraktare. Jag har alltid haft en fascination för brott, brottslighet och avvikande beteenden vilket delvis återspeglats i mina utbildnings- och yrkesval. Till mina deckare gör jag mycket research och innan jag börjar har jag scener i huvudet klara för mig. Sådant jag tänkt på under tiden jag gjort research. Ofta handlar det om något jag reagerat på som jag tycker är skrämmande. Till mina karaktärer och deras dråpliga situationer hämtar jag mycket inspiration från min egen vardag. Harriet exempelvis kommer in som ny i en arbetsgrupp med en annan utbildningsbakgrund än sina kollegor och får kämpa för att vinna förtroende. En situation jag själv har identifierat mig med många gånger. När jag inte skriver läser jag mycket, det är en stor källa till inspiration när det kommer till språk och berättarteknisk. Jag läser med andra ögon sedan jag själv började skriva och att läsa är lika viktigt som att skriva för mig nu för tiden.

Hur tacklar du motgångar?
– Jag tillåter mig att bryta ihop inför mina närmaste. Det kan exempelvis vara i situationer då jag får ett tråkigt besked, möts av en besvikelse eller känner mig skamfylld för att jag får bakläxa på en text som jag jobbat med länge. Känslan är förskräcklig men ingår tyvärr i jobbet. Då lipar jag och tycker synd om mig själv. Fast bara en stund. Sen samlar jag ihop mig och kör på. Jag försöker tänka att ju större motgångarna är desto mer njutningsfullt blir det när jag väl går i mål. Och det stämmer. Utöver det är jag en i grunden tålig person. Min superkraft är, trots att det kan låta som en klyscha, att jag är ganska bra på att trycka bort negativa känslor av att något är jobbigt. Det var så jag tog mig igenom juristlinjen. Den superkraften har jag fått användning för även inom författaryrket. Jag skriver om oerhört många gånger innan mina texter är blir färdiga och då behövs superkraften. Misstänker jag på förhand att processen kommer att bli tuff mutar jag även mig själv med en present – något jag verkligen vill ha – som jag får när jag har slutfört. Numera är den presenten oftast att få vila.

Vad skulle du ge för tips till andra som också vill bli författare?
– Skriva mycket och läsa mycket. Att läsa mycket är lika viktigt som att skriva. Sen tycker verkligen att det har varit värdefullt att gå skrivkurs och att byta texter med andra som skriver. På skrivkurserna har jag träffat andra duktiga författare och fått ett litet nätverk bestående av personer som har erfarenhet av att vara verksamma i bokbranschen. Till den som redan har kommit en bit på vägen i sitt skrivande är mitt tips att hitta en ”pusher” med samma målsättning – d.v.s. en allierad skrivkompis som är lika engagerad i projektet ”skriva bok” som du själv är. Då kan ni peppa varandra att färdigställa och stötta varandra på vägen genom hela processen. I vissa stunder är det annars lätt att ge upp. Jag har både en liten skrivgrupp som jag byter texter med kontinuerligt och en nära vän som jag delar skrivlivet med. För mig är det ovärderligt och i slutändan vad som gör att jag tycker så mycket om den knasiga författarvärlden.