Råttkungen av Pascal Engman

OBS! Spoilervarning om man ej har läst tidigare delar i serien.

En ung kvinna hittas död i sin lägenhet i Täby, knivhuggen över tjugo gånger i bålen. Polisinspektör Vanessa Frank tar sig an utredningen med en gäckande känsla av att det är något avgörande som inte stämmer.

I svallvågorna av feminismens framgångar, breder ett digitalt nätverk av kvinnohatare ut sig. De kallar sig incels, får sin livsluft i internets mörkaste vrår och förenas i sin vilja att söka upprättelse från de kvinnor som aldrig bemödat dem en blick. När idé ska omvandlas till handling står många liv på spel.

Jag har varit fast sedan Pascal Engman första bok, Patrioterna. Han skriver på ett sätt som gör att spänningen hålls vid liv genom hela boken och trots många karaktärer (som har sina egna berättelser och bakgrunder) vävs det ihop så snyggt mot slutet. Att böckerna dessutom består av korta men fullpackade kapitel gör att läsandet går i en rasande fart.

Huvudkaraktären Vanessa, samt ett flertal andra karaktärer, mötte vi ju redan i Eldslandet. I den här boken utvecklas de ytterligare. Vanessa ses exempelvis som en hård, tuff och kaxig kvinna men här får vi se flera sidor av henne som gör henne mer mänsklig och intressant. Vi möter också Celine, den lite märkliga men otroligt sköna grannen till Nicolas. Även hon har ett ganska hårt yttre men det visar sig snabbt att allt inte behöver vara som det ser ut att vara. Relationerna mellan de olika karaktärerna är både trevande och rakt på.

Jag vill minnas att jag har skrivit detta innan men det tål att upprepas. De skildringar av samhället som Pascal Engman gör är verkligen en av de bästa delarna med hans författarskap. Mycket av det han skriver om är för mig okänt och samtidigt som jag tycker att det är vansinnigt spännande lär jag mig något nytt.

Eldslandet var en ruggigt bra bok med mina mått mätt men Råttkungen är faktiskt snäppet vassare. Jag tror att den här berättelsen kommer att finnas med mig i bakhuvudet för en lång tid framöver!

Mitt betyg: 5/5

Författare: Pascal Engman
Serie: Vanessa Frank #2
Utgivningsår: 2019
Förlag: Bookmark Förlag
Utläst: 8 juni 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare böcker av författaren:
Patrioterna
Eldslandet (Vanessa Frank #1)

Skuggspelet av Anna Bågstam

OBS! Spoilers kan förekomma om man ej har läst tidigare del i serien.

En kvinna har försvunnit under märkliga omständigheter. Allt tyder på att hon har blivit kidnappad. Snart flyter ett lik i land i lilla fiskeläget Lerviken i Öresund. Offret har frätskador och går inte att identifiera. Vem försöker sopa igen spåren efter sig?

Civilutredaren Harriet Vesterberg jobbar desperat för att hitta gärningsmannen. Samtidigt håller hon ett vakande öga på glömska pappa Eugen, och kämpar på med den vacklande relationen med advokaten Rikard, vars polerade yttre döljer en hemlighet. Parallellt med händelserna i Lerviken närmar sig ett politiskt toppmöte i Landskrona. Harriets chef Margareta inleder ett samarbete med en karriärlysten kommunalpolitiker, men Harriet misstänker att politikern har brunare värderingar än hon offentligt står för. Snart befinner sig Harriet i en desperat kamp mot klockan där hon står inför valet att bryta mot reglerna eller följa dem, med förödande konsekvenser som följd.

Precis som föregående bok i den här serien tog det inte mig många kapitel innan jag var helt fast. Jag läste så fort jag fick chansen och ville hela tiden ha mer. Det var spännande, fängslande, intressant och fascinerande på samma gång.

Morden fortsätter i lilla Lerviken och det är faktiskt lite komiskt att det ofta är så i böcker. De små, idylliska samhällena blir platser för välplanerade och ibland bestialiska mord. Hur många kan man döda i ett litet samhälle liksom? Samtidigt gör det att spänningen tätnar lite eftersom vem som helst kan ligga bakom det hela. Det kanske är grannen som man alltid besökte som barn och fick bullar och saft? Eller är det den nyinflyttade mannen på klippan? Ja, ni fattar. Under tiden jag läste Skuggspelet funderade jag både en och fyra gånger på vem som kunde vara mördaren, och framför allt vem som spelar så bra att de inte lyckas göra någon misstänksam.

Jag gillar huvudkaraktären Harriet, för det mesta. Hon är civil utredare i en grupp poliser och har fått slå sig in för att bli respekterad. I den här boken utvecklas hon ytterligare lite MEN jag kan inte låta bli att irritera mig på hennes relation. Hon verkar så osäker i sig själv att hon inte ens låter människor prata innan hon har bestämt sig för en åsikt och håller fast vid den. Emellanåt känns det lite som en tonårings beteende och det stör mig men bortsett från det tycker jag att det är kul att läsa om henne på nytt. Hon kommer in med något fräscht i gruppen och visar både en och två gånger att hon hör hemma där precis lika mycket som de poliser som snackar bakom hennes rygg. Utredningen kommer även i denna bok väldigt, väldigt nära Harriet och det är intressant att följa.

Jag hoppas verkligen att det kommer fler delar i den här serien. Boken slutade ju med en riktig cliffhanger så det lutar väl åt det. Med blandningen av spänning, intressanta karaktärer, drivet och det icke oförutsägbara kan Bågstam mycket väl snart glida upp bland mina favoriter!

Stort tack till Norstedts för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Anna Bågstam
Serie: Morden i Lerviken #2
Utgivningsår: 2019
Förlag: Norstedts
Utläst: 21 augusti 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare böcker i serien:
Ögonvittnet (Morden i Lerviken #1)

Broder Jakob av Emelie Schepp

En regnig vårdag hittas en kvinna brutalt mördad i Norrköping. Det är det andra offret på kort tid. Omständigheterna är likadana, benen är hopsydda och kropparna hittas i Strömmen som flyter genom staden. Vem vill få dem att se ut som sjöjungfrur och varför?

När en ny kvinna anmäls saknad är det uppenbart för polisen att de har att göra med samma gärningsperson.

Åklagare Jana Berzelius, som leder förundersökningen, börjar snart hitta kopplingar till fallet Simon Norell, en ung man som mördat sin familj och sedan dess suttit inspärrad på rättspsyk i Vadstena. Men Simon vägrar att prata. Någon måste vinna hans förtroende innan tiden rinner ut, och den ende som kan göra det är mannen som rör sig som en hotfull skugga i Janas liv – Danilo Peña.

Precis som tidigare böcker i serien är den här fartfylld och spännande. Jag har sett att några har skrivit att Schepp går från klarhet till klarhet för varje bok hon skriver och jag håller absolut med. Språket är bra och karaktärerna är intressanta. I den här boken tycker jag dessutom att de går ner på ett lite djupare plan. Jag har exempelvis alltid haft svårt för Mia men efter att ha läst den här boken har jag börjat se fler av hennes sidor och egenskaper, vilket absolut bara är ett plus.

Mordfallen är i sig intressanta och det är som alltid fascinerande att följa teamets utredningsarbete, tankar och annat kring fallen. Jag förstod ganska snabbt vem som var inblandad men jag lyckades inte lista ut på vilket sätt eller hur det hela hängde ihop förrän i bokens sista kapitel – som det ska vara. Spänning från första sidan till sista sidan alltså.

Boken avslutas med lite av en cliffhanger som gör att man blir ännu mer sugen på nästa del i serien. Blir det kanske den sista? Någon gång måste ju livet komma ikapp även Jana Berzelius.

Mitt betyg: 4/5

Författare: Emelie Schepp
Serie: Jana Berzelius #5
Utgivningsår: 2019
Förlag: HarperCollins Nordic
Utläst: 3 april 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker av författaren:
Märkta för livet (Jana Berzelius #1)
Vita spår (Jana Berzelius #2)
Prio ett (Jana Berzelius #3)
Pappas pojke (Jana Berzelius #4)

Dvalan av Camilla Grebe

Artonårige Samuel råkar sabotera en drogaffär och tvingas till en desperat flykt undan narkotikabossen Igor. Efter att ha gått under jorden svarar han på en annons: en familj i skärgården söker en assistent till sin hjärnskadade son. Men ingenting blir som Samuel har tänkt sig när han flyttar in hos den vackra Rakel och hennes son Jonas i det avsides belägna huset vid havet. Inte heller har Samuel räknat med att hans kärleksfulla, men kontrollerande mamma – den frireligiösa Pernilla – handgripligen ska försöka hjälpa honom att få ordning på sitt liv.

Kriminalinspektör Manfred Olsson är plågad av en familjetragedi. Han utreder två till synes drogrelaterade mord när hans väg korsar Samuels och Pernillas. Utredningen blir komplicerad och Manfred bestämmer sig för att söka hjälp hos profileraren Hanne som är bosatt i Ormberg.

Efter Husdjuret etsade sig Camilla Grebe in i mitt läshuvud. Det var en riktigt bra bok och då blev jag såklart väldigt nyfiken på hennes nya, Dvalan. När förlaget skickade ut den som recensionsexemplar fick därför alla andra böcker vänta ett slag men nu är den läst och jag ska försöka ge någon form av omdöme.

I vanlig ordning hade jag inte läst särskilt mycket om vad den skulle handla om men den drog igång ganska kvickt med drogrelaterade händelser och därför trodde jag det skulle vara huvudfokuset men jag hade faktiskt fel där. Det handlade om något mycket mer intressant, spännande och djupt ingående. I detta fanns också inslag av religion, och narkotika då förstås. Det gjorde att handlingen trappades upp flera steg och blev än mer spännande. Till slut visste jag inte riktigt vem som var god och vem som var ond, om man kan säga så.

Vi träffar ju återigen Manfred och Malin på polisen. Manfred plågas ju av en hemsk händelse inom familjen samtidigt som utredningen fortskrider och det sätter förstås sin prägel på honom. Fokuset finns inte där fullt ut men det tycker jag bara ger honom mer trovärdighet. Vi har inte alla enbart bra dagar i livet, så är det. Hanne stöter vi bara ihop med en väldigt kort del av boken och även om det var lite roligt hade jag faktiskt kunnat vara utan henne.

Summa summarum så var även detta en riktigt bra bok och jag fortsätter imponeras av Camilla Grebes författarskap. Jag är riktigt sugen på att läsa hennes tidigare böcker men vi får se när det blir av. Dvalan är i alla fall ett hett tips till er som gillar böcker i genren – kanske en julklapp?

Tack till Wahlström & Widstrand för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Camilla Grebe
Serie: Flickorna och mörkret #3
Utgivningsår: 2018
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utläst: 24 november 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker i serien:
Älskaren från huvudkontoret (Flickorna och mörkret #1)
– 
Husdjuret (Flickorna och mörkret #2)

Lazarus av Lars Kepler

VARNING FÖR SPOILERS OM MAN EJ HAR LÄST TIDIGARE DELAR!

En död man hittas i en lägenhet i Oslo. När polisen öppnar frysboxen i köket gör de ett fruktansvärt fynd. Offret visar sig vara en dittills okänd gravskändare och trofésamlare. Några dagar senare kontaktar en tysk kommissarie Joona Linna och ber om hjälp med ett mordfall på en camping utanför Rostock. Joona förstår att mönstret som framträder är vansinnigt och samtidigt omöjligt att ignorera. Vissa skulle kalla det för ett mirakel om någon återvände från döden – andra skulle kalla det för en mardröm.

Egentligen hade jag tänkt vänta med att ta mig an den här boken. Varför vet jag egentligen inte men jag kände aldrig ”wow” när det stod klart flera månader i förväg att Lazarus skulle släppas i oktober och jag var inte en av dem som förbokade så tidigt att jag hann glömma. Jag tänkte snarare att jag skulle läsa den när tid fanns, kanske lyssna på som ljudbok och köpa boken vid nästa rea. Efter bokmässan blev jag dock rejält taggad och det har bara fortsatt i takt med att folk lagt upp mer och mer om boken, om författarna och pratat Joona Linna och Saga Bauer. Till slut kunde jag inte hålla mig och i fredags dök paketet från Adlibris ner.

Precis som vanligt kastas vi direkt in i mordfall och Joona Linnas värld. Boken tar vid i stort sett där den senaste, Kaninjägaren, slutade och man kommer snabbt in i handlingen. En av Keplers styrkor är de korta kapitlen och sättet att verkligen hålla läsaren kvar genom spänning och till viss del cliffhangers. Detta är såklart återkommande även i Lazarus, vilket gör att det blir ett bra driv i läsandet och trots att boken är på 500+ sidor känns det som att man flyger genom pappren.

En annan av Keplers styrkor är det råa i berättandet. De försöker inte släta över något och skriver de om en psykopat så är det verkligen en psykopat. De kryper liksom in under skinnet på en och det kan sluta med att man sitter och tuggar på sina egna fingrar. Exempelvis var jag nog inte ensam om att tycka att det var väldigt obehagligt med fönster under och efter jag hade läst Stalker. Keplers berättande gör att man hela tiden sitter på helspänn.

Jag skriver inte så mycket om själva handlingen eftersom det finns risk att jag avslöjar något men det var en riktigt, riktigt spännande bok och jag ångrar inte en sekund att jag beställde och slukade den ändå. Kepler hör definitivt till favoriterna och jag ser redan fram emot nästa bok i serien.

Mitt betyg: 5/5

Författare: Lars Kepler
Serie: Joona Linna #7
Utgivningsår: 2018
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 24 oktober 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker av författarna:
– Hypnotisören (Joona Linna #1)
– Paganinikontraktet (Joona Linna #2)
– Eldvittnet (Joona Linna #3)
– Sandmannen (Joona Linna #4)
– Stalker (Joona Linna #5)
Kaninjägaren (Joona Linna #6)

Ögonvittnet av Anna Bågstam

Ett brutalt mord har begåtts i pittoreska fiskeläget Lerviken vid Öresund. En kvinna har avrättats och fått sina ögonlock upptejpade. Mordet sker dagen efter att Harriet Vesterberg flyttat in i sin pappas hus, ett stenkast från brottsplatsen. Plötsligt är Lerviken långt från den idyll där hon tillbringade sin barndoms somrar. Harriet har precis lämnat Stockholm och en havererad kärleksrelation bakom sig för en nystart som utredare hos polisen i Landskrona. Men hon förstår snabbt att hon inte är så välkommen på stationen som hon hade önskat och att hennes idéer inte uppskattas. Hon bestämmer sig för att gå sin egen väg, men den leder in henne på ett spår som hon snart desperat ångrar att hon började följa. Kan mördaren vara någon hon känner?

Vi får i boken möta Harriet som flyttat från Stockholm till fiktiva Lerviken i Skåne. Detta fick mig direkt att tänka på Annabelle, skriven av Lina Bengtsdotter. De båda böckerna har vissa likheter men de är även väldigt olika. En sak de i alla fall har gemensamt är att de är otroligt bra, fängslande och har ett bra driv. Redan från första sidorna i Ögonvittnet är jag fast.

Dels får vi träffa Harriets nya kollegor och hennes problem med att komma in i gruppen. Hon är trots allt inte polis och folk är därmed skeptiskt inställda till henne. Dessutom dras vi in i utredningen kring ett ganska spektakulärt fall. Mordet som utreds har skett i samma lilla samhälle som hennes pappa bor och där alla håller varandra om ryggen. Det är svårt att få ur människor sanningen och det går mycket rykten. Förutom utredningen kämpar Harriet även med pappans tilltagande förvirring och broderns frånvaro.

Precis som jag skrev är boken spännande redan från de första sidorna och i och med att handlingen utspelar sig på ett så litet ställe sjunker ju antalet potentiella mördare drastiskt. Vem som helst kan ligga bakom det hela och det kan likväl vara någon utifrån. Jag hade både en och fyra teorier, men det visade sig helt fel och när man väl tänkte att ”nu, nu vet jag!” kommer en vändning man inte hade väntat sig. Anna Bågstam kan definitivt knepet att hålla fast läsaren i ett järngrepp och jag ser fram emot att läsa mer av henne i framtiden.

Tack till Norstedts för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Anna Bågstam
Serie: Morden i Lerviken #1
Utgivningsår: 2018
Förlag: Norstedts
Utläst: 22 september 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Författarintervju: Pascal Engman

Pascal Engman är journalisten som bytte bana och blev författare. Han har skrivit ”Patrioterna” och nu senast ”Eldslandet” som nyligen kommit ut i butikerna. ”Eldslandet” är första delen i en planerad serie om polisen Vanessa Frank.

© 2017 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Hej Pascal. Du är aktuell med boken ”Eldslandet”. Hur skulle du beskriva den för nya läsare?
– Hej! Det är en thriller, skulle jag nog säga, som utspelar sig både i Chile och i Sverige. Kort sagt kan man säga att den handlar om en polis som heter Vanessa Frank, som blir kompis med en ung flyktingflicka, Natasja, som kidnappas. Spåren leder till södra Chile. Och sen är det en del andra trådar och karaktärer.

Vad har du fått för respons på ”Eldslandet” såhär långt?
– Jag har fått väldigt vänliga omdömen. Ibland tror jag att det är min mamma som skriver recensionerna, på grund av alla oerhört vänliga ord. Jag hade uppriktigt sagt aldrig, någonsin, kunnat tänka mig att jag skulle få SÅ bra recensioner.

Kan man se några likheter mellan den och din tidigare roman, ”Patrioterna”?
– Ja, det skulle jag nog säga. Även om jag inte visste vad jag sysslade med när jag skrev ”Patrioterna”. Jag hade ju aldrig skrivit en bok, hade inget förlag och skrev mest på instinkt eller vad man ska säga. Med ”Eldslandet” visste jag åtminstone lite vad det innebar att skriva en bok. Men själva uppbyggnaden och stilen är nog ganska lika.

I ”Eldslandet” får vi för första gången möta Vanessa Frank. Vad är hon för typ av karaktär?
– Hon är en komplicerad människa som levt ett ganska trasigt liv. Hon kommer från överklassen, är miljonär, men arbetar som polis. Det tycker jag är fint. Samtidigt som hon är hård och bitsk utåt är hon en väldigt mjuk människa som tvivlar mycket. På allt. Jag tycker om henne och hoppas att även läsarna ska göra det!

Hur kommer det sig att du valt en kvinnlig huvudkaraktär och inte en manlig?
– För att kvinnor är roligare att skriva om eftersom jag själv är man. Då kan jag sitta och fråga min flickvän, mina tjejkompisar och andra kvinnor hur de tänker i olika situationer. Jag tycker det är superspännande och kul!

Boken berör bland annat organhandel men det läser vi inte ofta om. Hur kommer det sig att du började skriva om det?
– Jag hörde en historia om att det, någonstans i Asien, ska finnas platser där man ”föder upp” barn att bli organdonatorer. Det lät så fruktansvärt hemskt. Och jag ville jag belysa det faktum att nästan 500 flyktingbarn varje år försvinner i Sverige. Så då vävde jag ihop historierna och flyttade platsen till Sydamerika.

Även i ”Patrioterna” handlade det om aktuella och starka ämnen. Vad beror det på? Har du ett särskilt intresse för det som händer här och nu eller har det med din journalistbakgrund att göra kanske?
– Jag tror det handlar om att jag påverkas så mycket av det jag läser. Tyvärr lever vi i ganska skrämmande tider. Och det vill jag belysa. När jag skrev ”Patrioterna” skrev jag ner min värsta mardröm som journalist. I samma veva hade dessutom en nazist gripits utanför Expressens redaktion med kniv på sig. 70% av de kvinnliga journalisterna har blivit hotade bara det senaste året, en tredjedel av dem har övervägt att lämna journalistiken. Det är ett stort demokratiproblem. Det finns män som inte accepterar att kvinnor uttrycker åsikter eller ens skriver om ämnen som de här männen inte gillar. Den sortens män är de lägsta och fegaste varelser jag vet.

I flera recensioner av böckerna kan vi läsa att de skulle ha passat bra som TV-serie eller film på grund av det höga tempot. Är det något du har reflekterat över? Var det kanske en del av planen?
– Både ja och nej. Jag får ju väldigt mycket inspiration från tv-serier, så det påverkar nog själva uppbyggnaden av böckerna. Dessutom vill jag alltid skriva i bilder, i scener. Då kanske det känns mer filmiskt.

Vad jag har luskat fram så har ”Patrioterna” sålts till ett bolag som vill göra en TV-serie av den. Kan du berätta lite mer om det?
– Ja, Fabrik Entertainment i Hollywood, som gjort både ”Bosch” och ”The Killing” köpte rättigheterna när ”Patrioterna” bara varit ute några dagar. Nu arbetar de, vad jag förstår, med att hitta manusförfattare och göra om hela boken till tv-serie. Jag vet att min agent blivit kontaktat av en hel del produktionsbolag gällande ”Eldslandet” också.

Hur har din process sett ut från tanke till färdig bok i handeln?
– Det går ganska snabbt. Jag skriver mellan januari till slutet eller mitten av mars. ”Patrioterna” skrev jag på 2,5 månad från idé till färdigt manus. ”Eldslandet” satt jag och planerade i två månader, sedan började jag skriva i januari. Hade manuset klart i mars. Sen var det väl någon månad av korrektur, strykningar av slarvfel. Därefter gick jag runt och var väldigt nervös för vad alla skulle tycka hela sommaren och ville fly landet.

Jag har förstått att du gärna skriver på dina böcker i Sydamerika. Vill du berätta lite mer om din koppling dit och varför dina båda böcker delvis har utspelat sig där?
– Ja, båda mina romaner är skrivna i Chile. Pappa kommer därifrån, och när jag var femton så gick jag i skola där i ett år. Jag tycker om Chile oerhört mycket, känner mig så rofull och lugn. Så det passar mig väldigt bra att just skriva där. Att det dessutom är 30 grader och sol varje dag då jag är där och skriver gör inte saken sämre. Men landet har en hemsk och blodig historia som jag gärna vill att fler ska veta mer om.

Slutligen, hur ser planen ut för framtiden och böckerna om Vanessa Frank?
– Jag sitter faktiskt och planerar uppföljaren i detta nu. Den kommer, på ett eller annat sätt, handla om Incel-rörelsen. En kvinnohatande nätrörelse som redan fostrat två terrorister. Jag och min flickvän Linnea åker till Chile i slutet av december för att skriva boken. Däremot tror jag att handlingen, den här gången, bara ska utspela sig i Sverige. Så om allt går bra ska den nog finnas i handeln i september nästa år!