Intervju: Cecilia Sahlström

Cecilia Sahlström är kulturvetaren som blev polis, ett yrke hon hade i 20 år. Nästa vecka släpps den fjärde boken i serien om Sara Vallén och jag har ställt ett par frågor till Cecilia om nya boken, hennes bakgrund och hur hon tacklar motgångar.

Nästa vecka kommer din nya roman ”Hatet vi bär”. Vad kan du berätta om den boken?
– ”Hatet vi bär” har sitt ursprung i att jag har upplevt en oerhört stor förändring under de senaste två decennierna, alltså sedan internet blev allmängods. T ex Facebook har övergått från att vara en plats för socialisering till en plats som översvämmas av hat, riktat mot människor, företeelser och politiska riktningar. Dessvärre tränger sig hatet och föraktet, det grova språket, hetsen mot människor som inte följer normen, ut i verkligheten. Samtidigt som sociala medier har gett oss alla möjligheten att träffa människor från hela världen, återfinna vänner och släktingar och nå ut med budskap till många på ett positivt sätt, så har det också gett motsatt effekt. Så ”Hatet vi bär” handlar just om hatet, vad det kan driva människor till.

Seriens huvudkaraktärer heter Sara Vallén och Rita Anker. Har de några sidor eller egenskaper från dig eller är de helt fiktiva?
– Både Sara och Rita är en mix av många människor jag har mött i mitt liv, jag tycker om den mixen. Det gör förmodligen att de även har drag av mig. För mig är Sara och Rita i allra högsta grad levande och intressanta. De är envisa, starka och självständiga kvinnor. Men det betyder inte att de inte är sårbara också. Stark betyder inte okänslig. Jag är feminist och tycker att det är viktigt att kvinnor får plats och får de inte platsen ska de ta den! Det finns inga alternativ.

Böckerna behandlar ofta svåra ämnen som ibland gör upp med fördomar. Hur tänker du kring det?
– En drivkraft i mitt författande är att visa utsatthet och att den finns överallt, även där allt ser polerat ut på ytan. Många tror t ex att relationsvåld är något som existerar enbart bland socioekonomiskt svaga, lågutbildade, bland vårt samhälles svagare grupper. Så är det naturligtvis inte. Relationsvåld är klasslöst och finns överallt. Unga människor är än mer sårbara och det krävs att vi vuxna tar ansvar för alla barn. Att vi inte blundar för hur de har det och inte heller fördömer utan istället försöker förstå vad som gör att de unga kraschar, lider av psykisk ohälsa, blir hatiska och självdestruktiva och/eller begår kriminella handlingar.

Du har en väldigt bred bakgrund, bland annat som kulturvetare, kommunikatör, förundersökningsledare och chef för familjevåldsroteln. Hur använder du dig av din bakgrund och din erfarenhet när du skriver?
– Alla mina erfarenheter använder jag som grund för mina historier. Det är visserligen fiktiva berättelser om brott, men för mig är kunskapen om hur brottsutredningar bedrivs en förutsättning för att kunna berätta. Men trots det är inte själva brotten det väsentliga, det är berättelsen om människorna som är viktigast. Dessutom har jag ju hur många historier som helst från verkligheten med mig, som jag kan plocka ifrån. Sen tror jag att just det faktum att jag har arbetat med så olika professioner också gör att jag inte blir så ensidig.

Vart ifrån kom ditt intresse att skriva?
– Jag är uppvuxen med en mamma som var gymnasielärare i svenska och historia. Hon uppmuntrade mig att skriva mycket. Och det har jag förstås alltid gjort. Men själva författandet startade med en kurs i journalistiskt skrivande på distans. Läraren skrev: ”Varför blir du inte deckarförfattare, du har ju ett sådant språk.” Sagt och gjort. Jag satte mig och skrev ”Vit syren” på 4 veckor. Det var väl som ett Sesam, öppna dig!

Hur tacklar du motgångar?
– Det beror på vad du menar med motgångar. Generellt kan jag säga att jag är dålig på att ge upp. Jag är mycket envis och ger mig inte, om jag har föresatt mig att jag ska klara något. En motgång kan göra mig ännu starkare. Om du tänker på kritik mot mina romaner, har jag inte ett rakt svar. Det beror på helt enkelt. Jag undervisar i bemötande och kommunikation. I det ingår att förstå hur man ger kritik och hur man hanterar och tar emot kritik. Min inställning själv är att om jag inte tycker om någonting, t ex en roman, så behöver jag faktiskt inte säga det om jag inte har något konstruktivt att komma med. Tyckande är subjektivt. Och det måste man vara medveten om när man bestämmer sig för att dela med sig av kritik till någon. När jag undervisar brukar jag uppmana alla att fundera på: För vems skull vill jag ge kritiken? Hur formulerar jag kritiken så att den blir konstruktiv och ger möjlighet till förändring/förbättring? Att kritisera någon annan för sin egen skull, för att bli av med sina aggressioner, visa sitt förakt eller nedlåtenhet är mycket kontraproduktivt och är enbart sårande.
– Så. Kritik som någon spottar ur sig för att vara elak och nedlåtande blir jag ledsen av. Konstruktiv kritik gör mig glad och tacksam!

Slutligen, vad läser du själv för böcker och har du några favoriter att dela med dig av?
– Jag har alltid läst mycket deckare/kriminalare, men jag läser gärna annat också förstås. Jag hinner dock inte läsa så mycket som jag skulle vilja, med tanke på att jag jobbar heltid som kommunikatör och verksamhetsutvecklare samtidigt som jag skriver själv. Mina favoritförfattare är Pär Lagerkvist, Sjöwall/Wahlö, Håkan Nesser och inte minst Kerstin Ekman och Torgny Lindgren. Favoritböcker som jag kommer på nu är ”Barabbas”, ”Ljuset”, ”Batseba”, ”Kung Salomons ångest” (författare: Emile Ajar), ”Egalias döttrar” (länge sen jag läste) och ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”.

Intervju: Helena Kubicek Boye

Helena Kubicek Boye är författaren som även arbetar som psykolog och har en bakgrund inom journalistiken. 2019 släpptes ”Den ljusaste natten”, som är andra delen i serien om Anna Varga. Jag har ställt ett par frågor till Helena.

Fotograf: Charlotte T Strömwall

Helena, kan du berätta lite kort om ”Den ljusaste natten”?
– ”Den ljusaste natten” är en fristående uppföljare som handlar om psykolog Anna Varga som arbetar inom rättpsykiatrin i Säter. Det är midsommar, Anna har varit med om att bevilja en frigång och bara timmarna efter att patienten inte kommit tillbaka enligt överenskommelse, så har ett barn försvunnit från Säters camping. Det blir en kamp mot klockan att hitta det försvunna barnet och Anna dras in sökandet.
– Nu i januari släpps tredje boken ”Kallare än is” och i den har Anna Varga bytt arbetsplats till öppenvårdspsykiatrin. En iskall vinterdag där snön faller i tunga flingor hittas en av Annas patienter död på isen. Är det ett mord eller har hon tagit sitt liv? Och finns det något samband med den varghona som hittats lemlästad i närheten.

Hur mycket av dig själv kan vi se i Anna Varga?
– En hel del av de frågeställningar vi som psykologer ställs inför finns med i böckerna, även en hel del kring det dagliga arbetet, glimtar i Anna Vargas liv är självupplevda, både att leva i en relation, och vara singel, att komma till en ny bostadsort och att tvivla på sig själv och sin kompetens. Men också att våga och att stå upp för sig själv.

Dina spänningsromaner utspelar sig på en psykiatrisk klinik i Säter. Hur kommer det sig?
– Jag jobbade själv där mina första år som psykolog, på öppenvårdspsykiatrin och fick då inblick i den här mytomspunna miljön där många kända, dömda patienter suttit inlåsta.

Förutom att du är psykolog har du även en bakgrund som journalist, vilket är väldigt vanligt. Är steget så kort mellan journalistik och författarskapet eller är det en slump att så många journalister även blir författare? 
– Intresset för att vilja förstå och förklara ligger nog i båda yrkesrollerna. Att förstå varför någon begår ett brott och förklara varför. Sedan krävs det nog en nyfikenhet och driv i båda yrkena.

Har det varit självklart för dig att du en dag skulle skriva en bok?
– Jag har alltid haft känslan av att jag en gång kommer att bli författare, och skrivit mycket hemma på kammaren, men inte riktigt trott på mig själv. Men när jag fyllde 40 år tog jag tag i det och förverkligade min dröm. Och nu i år har jag gett ut tre deckare om Anna Varga, en bok som hjälper barn att somna, Sömnsagor samt en bok om Wild swimming.

Läser du mycket själv och i så fall vad?
– Jag är lektör och läser på uppdrag biografier och psykologi-böcker. På min fritid läser jag inte deckare eller spänningsromaner när jag själv är i en skrivprocess utan annat. Då blir det klassiker eller en helt annan typ av böcker. Jag läser ofta flera parallella. Just nu läser jag ”Järtecken” av Christoffer Carlsson, dessförinnan ”Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt” och före det ”Invandrarna” (läser om serien).

Slutligen, vad skulle du ge för tips till andra som drömmer om att bli författare?
– Skriv för att du tycker om att skriva, inte för att tjäna storkovan eller ha ett stressfritt liv. Ett liv med mycket deadlines och ekonomiska utmaningar är vardag för merparten av författare. Det är bara ett fåtal som kan leva på sina böcker helt själva. Konkurrensen är stenhård och utgivningen väldigt stor och bred just nu. Hitta din målgrupp, se till alternativ om du får nej av de kända förlagen, ljudbok, e-bok eller egenutgivning. Möjligheterna är många.

Fotograf: Charlotte T Strömwall

Intervju: Anna Bågstam

Idag är det lucia men också fredag och dags för fredagsintervju. Den här veckan får ni möta Anna Bågstam, författaren bakom serien Morden i Lerviken.

I år kom andra delen i serien om Harriet, ”Skuggspelet, ut. Vad har du fått för respons på boken såhär långt?
Skuggspelet har fått ett fint mottagande. Genom Skuggspelet har också hela bokserien om Harriet och morden i Lerviken uppmärksammats mer. Framförallt i Skåne där berättelsen utspelar sig. Jag märkte stor skillnad när Skuggspelet släpptes. Tidningar har skrivit om serien och jag har träffat många läsare när jag har varit i Skåne. Det har varit väldigt roligt. Och samtidigt lite nervöst. Böckerna utspelar sig i en trakt som jag själv har en relation till och som betyder mycket för mig. Jag blir väldigt glad när böckerna uppskattas av läsare från trakten.

Hur ser framtiden ut för serien?
– I våras kom Ögonvittnet (första delen i serien) ut i Norge, Danmark och Spanien och i framtiden ska bokserien släppas i ytterligare en rad länder i Europa. Det är en svindlande och ganska overklig tanke. Att Harriet, och det lilla fiskeläget Lerviken – vars förlaga i verkligheten heter Ålabodarna – kommer bli känt även utanför Sveriges gränser. Under tiden skriver jag själv på tredje delen i serien. För det kommer fortsätta inträffa hemskheter i Lerviken som sakta men säkert håller på att förvandlas till en plats där brottsligheten per capita vida överstiger det normala.

Vart ifrån kom ditt intresse för att skriva?
– Jag har alltid tyckt om att skriva, det är mitt uttryckssätt. En del är duktiga på att snacka medan jag alltid skyddat mig bakom text. Jag väljer skrift för att det ger mig möjlighet att tänka efter och redigera mig själv. Efter att ha jobbat som jurist i ungefär femton år upptäckte jag att mitt eget språk hade blivit förstört av all kanslisvenska. Därför gick jag en skrivkurs på Folkuniversitet. Genom kursen fick jag prova på att skriva mer fritt. För mig var det en fantastisk känsla att få hitta på och att äntligen kunna strunta i regler. Jag tog ut svängarna ganska rejält. Resultatet blev ljudboksserien Stockholm Psycho, som var en av de första serierna som släpptes av Storytel Original. Stockholm Psycho ledde mig vidare till deckare och det jag skriver idag.

Vart hittar du din inspiration?
– Jag har livlig fantasi och är en betraktare. Jag har alltid haft en fascination för brott, brottslighet och avvikande beteenden vilket delvis återspeglats i mina utbildnings- och yrkesval. Till mina deckare gör jag mycket research och innan jag börjar har jag scener i huvudet klara för mig. Sådant jag tänkt på under tiden jag gjort research. Ofta handlar det om något jag reagerat på som jag tycker är skrämmande. Till mina karaktärer och deras dråpliga situationer hämtar jag mycket inspiration från min egen vardag. Harriet exempelvis kommer in som ny i en arbetsgrupp med en annan utbildningsbakgrund än sina kollegor och får kämpa för att vinna förtroende. En situation jag själv har identifierat mig med många gånger. När jag inte skriver läser jag mycket, det är en stor källa till inspiration när det kommer till språk och berättarteknisk. Jag läser med andra ögon sedan jag själv började skriva och att läsa är lika viktigt som att skriva för mig nu för tiden.

Hur tacklar du motgångar?
– Jag tillåter mig att bryta ihop inför mina närmaste. Det kan exempelvis vara i situationer då jag får ett tråkigt besked, möts av en besvikelse eller känner mig skamfylld för att jag får bakläxa på en text som jag jobbat med länge. Känslan är förskräcklig men ingår tyvärr i jobbet. Då lipar jag och tycker synd om mig själv. Fast bara en stund. Sen samlar jag ihop mig och kör på. Jag försöker tänka att ju större motgångarna är desto mer njutningsfullt blir det när jag väl går i mål. Och det stämmer. Utöver det är jag en i grunden tålig person. Min superkraft är, trots att det kan låta som en klyscha, att jag är ganska bra på att trycka bort negativa känslor av att något är jobbigt. Det var så jag tog mig igenom juristlinjen. Den superkraften har jag fått användning för även inom författaryrket. Jag skriver om oerhört många gånger innan mina texter är blir färdiga och då behövs superkraften. Misstänker jag på förhand att processen kommer att bli tuff mutar jag även mig själv med en present – något jag verkligen vill ha – som jag får när jag har slutfört. Numera är den presenten oftast att få vila.

Vad skulle du ge för tips till andra som också vill bli författare?
– Skriva mycket och läsa mycket. Att läsa mycket är lika viktigt som att skriva. Sen tycker verkligen att det har varit värdefullt att gå skrivkurs och att byta texter med andra som skriver. På skrivkurserna har jag träffat andra duktiga författare och fått ett litet nätverk bestående av personer som har erfarenhet av att vara verksamma i bokbranschen. Till den som redan har kommit en bit på vägen i sitt skrivande är mitt tips att hitta en ”pusher” med samma målsättning – d.v.s. en allierad skrivkompis som är lika engagerad i projektet ”skriva bok” som du själv är. Då kan ni peppa varandra att färdigställa och stötta varandra på vägen genom hela processen. I vissa stunder är det annars lätt att ge upp. Jag har både en liten skrivgrupp som jag byter texter med kontinuerligt och en nära vän som jag delar skrivlivet med. För mig är det ovärderligt och i slutändan vad som gör att jag tycker så mycket om den knasiga författarvärlden.

Råttkungen av Pascal Engman

OBS! Spoilervarning om man ej har läst tidigare delar i serien.

En ung kvinna hittas död i sin lägenhet i Täby, knivhuggen över tjugo gånger i bålen. Polisinspektör Vanessa Frank tar sig an utredningen med en gäckande känsla av att det är något avgörande som inte stämmer.

I svallvågorna av feminismens framgångar, breder ett digitalt nätverk av kvinnohatare ut sig. De kallar sig incels, får sin livsluft i internets mörkaste vrår och förenas i sin vilja att söka upprättelse från de kvinnor som aldrig bemödat dem en blick. När idé ska omvandlas till handling står många liv på spel.

Jag har varit fast sedan Pascal Engman första bok, Patrioterna. Han skriver på ett sätt som gör att spänningen hålls vid liv genom hela boken och trots många karaktärer (som har sina egna berättelser och bakgrunder) vävs det ihop så snyggt mot slutet. Att böckerna dessutom består av korta men fullpackade kapitel gör att läsandet går i en rasande fart.

Huvudkaraktären Vanessa, samt ett flertal andra karaktärer, mötte vi ju redan i Eldslandet. I den här boken utvecklas de ytterligare. Vanessa ses exempelvis som en hård, tuff och kaxig kvinna men här får vi se flera sidor av henne som gör henne mer mänsklig och intressant. Vi möter också Celine, den lite märkliga men otroligt sköna grannen till Nicolas. Även hon har ett ganska hårt yttre men det visar sig snabbt att allt inte behöver vara som det ser ut att vara. Relationerna mellan de olika karaktärerna är både trevande och rakt på.

Jag vill minnas att jag har skrivit detta innan men det tål att upprepas. De skildringar av samhället som Pascal Engman gör är verkligen en av de bästa delarna med hans författarskap. Mycket av det han skriver om är för mig okänt och samtidigt som jag tycker att det är vansinnigt spännande lär jag mig något nytt.

Eldslandet var en ruggigt bra bok med mina mått mätt men Råttkungen är faktiskt snäppet vassare. Jag tror att den här berättelsen kommer att finnas med mig i bakhuvudet för en lång tid framöver!

Mitt betyg: 5/5

Författare: Pascal Engman
Serie: Vanessa Frank #2
Utgivningsår: 2019
Förlag: Bookmark Förlag
Utläst: 8 juni 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare böcker av författaren:
Patrioterna
Eldslandet (Vanessa Frank #1)

Skuggspelet av Anna Bågstam

OBS! Spoilers kan förekomma om man ej har läst tidigare del i serien.

En kvinna har försvunnit under märkliga omständigheter. Allt tyder på att hon har blivit kidnappad. Snart flyter ett lik i land i lilla fiskeläget Lerviken i Öresund. Offret har frätskador och går inte att identifiera. Vem försöker sopa igen spåren efter sig?

Civilutredaren Harriet Vesterberg jobbar desperat för att hitta gärningsmannen. Samtidigt håller hon ett vakande öga på glömska pappa Eugen, och kämpar på med den vacklande relationen med advokaten Rikard, vars polerade yttre döljer en hemlighet. Parallellt med händelserna i Lerviken närmar sig ett politiskt toppmöte i Landskrona. Harriets chef Margareta inleder ett samarbete med en karriärlysten kommunalpolitiker, men Harriet misstänker att politikern har brunare värderingar än hon offentligt står för. Snart befinner sig Harriet i en desperat kamp mot klockan där hon står inför valet att bryta mot reglerna eller följa dem, med förödande konsekvenser som följd.

Precis som föregående bok i den här serien tog det inte mig många kapitel innan jag var helt fast. Jag läste så fort jag fick chansen och ville hela tiden ha mer. Det var spännande, fängslande, intressant och fascinerande på samma gång.

Morden fortsätter i lilla Lerviken och det är faktiskt lite komiskt att det ofta är så i böcker. De små, idylliska samhällena blir platser för välplanerade och ibland bestialiska mord. Hur många kan man döda i ett litet samhälle liksom? Samtidigt gör det att spänningen tätnar lite eftersom vem som helst kan ligga bakom det hela. Det kanske är grannen som man alltid besökte som barn och fick bullar och saft? Eller är det den nyinflyttade mannen på klippan? Ja, ni fattar. Under tiden jag läste Skuggspelet funderade jag både en och fyra gånger på vem som kunde vara mördaren, och framför allt vem som spelar så bra att de inte lyckas göra någon misstänksam.

Jag gillar huvudkaraktären Harriet, för det mesta. Hon är civil utredare i en grupp poliser och har fått slå sig in för att bli respekterad. I den här boken utvecklas hon ytterligare lite MEN jag kan inte låta bli att irritera mig på hennes relation. Hon verkar så osäker i sig själv att hon inte ens låter människor prata innan hon har bestämt sig för en åsikt och håller fast vid den. Emellanåt känns det lite som en tonårings beteende och det stör mig men bortsett från det tycker jag att det är kul att läsa om henne på nytt. Hon kommer in med något fräscht i gruppen och visar både en och två gånger att hon hör hemma där precis lika mycket som de poliser som snackar bakom hennes rygg. Utredningen kommer även i denna bok väldigt, väldigt nära Harriet och det är intressant att följa.

Jag hoppas verkligen att det kommer fler delar i den här serien. Boken slutade ju med en riktig cliffhanger så det lutar väl åt det. Med blandningen av spänning, intressanta karaktärer, drivet och det icke oförutsägbara kan Bågstam mycket väl snart glida upp bland mina favoriter!

Stort tack till Norstedts för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Anna Bågstam
Serie: Morden i Lerviken #2
Utgivningsår: 2019
Förlag: Norstedts
Utläst: 21 augusti 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare böcker i serien:
Ögonvittnet (Morden i Lerviken #1)

Broder Jakob av Emelie Schepp

En regnig vårdag hittas en kvinna brutalt mördad i Norrköping. Det är det andra offret på kort tid. Omständigheterna är likadana, benen är hopsydda och kropparna hittas i Strömmen som flyter genom staden. Vem vill få dem att se ut som sjöjungfrur och varför?

När en ny kvinna anmäls saknad är det uppenbart för polisen att de har att göra med samma gärningsperson.

Åklagare Jana Berzelius, som leder förundersökningen, börjar snart hitta kopplingar till fallet Simon Norell, en ung man som mördat sin familj och sedan dess suttit inspärrad på rättspsyk i Vadstena. Men Simon vägrar att prata. Någon måste vinna hans förtroende innan tiden rinner ut, och den ende som kan göra det är mannen som rör sig som en hotfull skugga i Janas liv – Danilo Peña.

Precis som tidigare böcker i serien är den här fartfylld och spännande. Jag har sett att några har skrivit att Schepp går från klarhet till klarhet för varje bok hon skriver och jag håller absolut med. Språket är bra och karaktärerna är intressanta. I den här boken tycker jag dessutom att de går ner på ett lite djupare plan. Jag har exempelvis alltid haft svårt för Mia men efter att ha läst den här boken har jag börjat se fler av hennes sidor och egenskaper, vilket absolut bara är ett plus.

Mordfallen är i sig intressanta och det är som alltid fascinerande att följa teamets utredningsarbete, tankar och annat kring fallen. Jag förstod ganska snabbt vem som var inblandad men jag lyckades inte lista ut på vilket sätt eller hur det hela hängde ihop förrän i bokens sista kapitel – som det ska vara. Spänning från första sidan till sista sidan alltså.

Boken avslutas med lite av en cliffhanger som gör att man blir ännu mer sugen på nästa del i serien. Blir det kanske den sista? Någon gång måste ju livet komma ikapp även Jana Berzelius.

Mitt betyg: 4/5

Författare: Emelie Schepp
Serie: Jana Berzelius #5
Utgivningsår: 2019
Förlag: HarperCollins Nordic
Utläst: 3 april 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker av författaren:
Märkta för livet (Jana Berzelius #1)
Vita spår (Jana Berzelius #2)
Prio ett (Jana Berzelius #3)
Pappas pojke (Jana Berzelius #4)

Dvalan av Camilla Grebe

Artonårige Samuel råkar sabotera en drogaffär och tvingas till en desperat flykt undan narkotikabossen Igor. Efter att ha gått under jorden svarar han på en annons: en familj i skärgården söker en assistent till sin hjärnskadade son. Men ingenting blir som Samuel har tänkt sig när han flyttar in hos den vackra Rakel och hennes son Jonas i det avsides belägna huset vid havet. Inte heller har Samuel räknat med att hans kärleksfulla, men kontrollerande mamma – den frireligiösa Pernilla – handgripligen ska försöka hjälpa honom att få ordning på sitt liv.

Kriminalinspektör Manfred Olsson är plågad av en familjetragedi. Han utreder två till synes drogrelaterade mord när hans väg korsar Samuels och Pernillas. Utredningen blir komplicerad och Manfred bestämmer sig för att söka hjälp hos profileraren Hanne som är bosatt i Ormberg.

Efter Husdjuret etsade sig Camilla Grebe in i mitt läshuvud. Det var en riktigt bra bok och då blev jag såklart väldigt nyfiken på hennes nya, Dvalan. När förlaget skickade ut den som recensionsexemplar fick därför alla andra böcker vänta ett slag men nu är den läst och jag ska försöka ge någon form av omdöme.

I vanlig ordning hade jag inte läst särskilt mycket om vad den skulle handla om men den drog igång ganska kvickt med drogrelaterade händelser och därför trodde jag det skulle vara huvudfokuset men jag hade faktiskt fel där. Det handlade om något mycket mer intressant, spännande och djupt ingående. I detta fanns också inslag av religion, och narkotika då förstås. Det gjorde att handlingen trappades upp flera steg och blev än mer spännande. Till slut visste jag inte riktigt vem som var god och vem som var ond, om man kan säga så.

Vi träffar ju återigen Manfred och Malin på polisen. Manfred plågas ju av en hemsk händelse inom familjen samtidigt som utredningen fortskrider och det sätter förstås sin prägel på honom. Fokuset finns inte där fullt ut men det tycker jag bara ger honom mer trovärdighet. Vi har inte alla enbart bra dagar i livet, så är det. Hanne stöter vi bara ihop med en väldigt kort del av boken och även om det var lite roligt hade jag faktiskt kunnat vara utan henne.

Summa summarum så var även detta en riktigt bra bok och jag fortsätter imponeras av Camilla Grebes författarskap. Jag är riktigt sugen på att läsa hennes tidigare böcker men vi får se när det blir av. Dvalan är i alla fall ett hett tips till er som gillar böcker i genren – kanske en julklapp?

Tack till Wahlström & Widstrand för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Camilla Grebe
Serie: Flickorna och mörkret #3
Utgivningsår: 2018
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utläst: 24 november 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker i serien:
Älskaren från huvudkontoret (Flickorna och mörkret #1)
– 
Husdjuret (Flickorna och mörkret #2)