Lockelsen i att skriva psykologisk spänning

Ett annat av de scenprogram jag såg under Crimetime Göteborg var det med Ninni Schulman och Mattias Edvardsson som de kallade ”Bakom stängda dörrar”. Ninni är aktuell med spänningsromanen Bara du och Mattias Edvardsson med En helt vanlig familj.

Ninni Schulman har gått från att skriva kriminalromaner till att skriva spänning. Hon säger själv att hon tröttnade på whiteboardtavlor och annat som hör kriminalromanen till. Hon ville skriva om nära relationer och spänning, utan poliser och polismiljöer. Hon tillägger att det har varit skönt att berätta på ett annat sätt, att det blir mer lugn och ro i berättandet och att man kan bygga upp spänningen på ett annat sätt.

Mattias Edvardsson säger sig inte så intresserad av de olika genrebeteckningarna utan tanken är en bra berättelse. Från början var det alltså ingen plan han hade att skriva en psykologisk spänningsroman. Han berättar vidare att trovärdiga karaktärer är en förutsättning för all litteratur och det måste vara karaktärer man kan relatera till. Han själv skrev bland annat om en 19-årig tjej och måste därför sätta sig in i en 19-årings liv för att förstå.

Ninni hade från början tänkt att förlägga sin handling i Blackeberg eftersom det är ett område hon känner till men samtidigt kändes det inte rätt utan Brommaplan passade bättre. Hon åkte runt och hittade sin familjs hus och trycker på att det är viktigt att veta hur ens karaktärer rör sig.

När frågan kommer om de har använt sig av sin egen vardagsrädsla för att skapa berättelserna svarar Ninni ja. Hon använder mycket natur och framför allt snö som kan kännas isolerande, en rädsla för många. Något annat hon har jobbat med är känslan av att inte bli trodd, en skräck Ninni har. När man börjar tvivla på sig själv, folk tror att man hittar på eller ser i syne. I böckerna drar hon givetvis på ännu mer på detta för att hålla läsarnas intresse.

Mattias rädsla grundar sig i döttrarna och att man inom några år inte kommer att kunna ha den kontrollen över dem som man hade när de var små. Ibland måste man somna fast de inte kommit hem ännu och så vidare. Det handlar mycket om att ständigt oroa sig, från förskoleåldern när man oroade sig för fall från rutschkanan till när de blir äldre och man oroar sig för vad som ska hända när de är ute på fester eller dylikt.

Mot slutet la Mattias också till att pappans och dotterns perspektiv var tänkt från början men sedan föll mammans perspektiv också på plats. Han ville främst visa pappans oro som sedan skildras ur dotterns ögon och hur hon ser på hans agerande. Mattias säger att det är en ynnest som författare att skildra en familj och hur olika vi kan se på saker och ting.

Annonser

Författarintervju: Pascal Engman

Pascal Engman är journalisten som bytte bana och blev författare. Han har skrivit ”Patrioterna” och nu senast ”Eldslandet” som nyligen kommit ut i butikerna. ”Eldslandet” är första delen i en planerad serie om polisen Vanessa Frank.

© 2017 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Hej Pascal. Du är aktuell med boken ”Eldslandet”. Hur skulle du beskriva den för nya läsare?
– Hej! Det är en thriller, skulle jag nog säga, som utspelar sig både i Chile och i Sverige. Kort sagt kan man säga att den handlar om en polis som heter Vanessa Frank, som blir kompis med en ung flyktingflicka, Natasja, som kidnappas. Spåren leder till södra Chile. Och sen är det en del andra trådar och karaktärer.

Vad har du fått för respons på ”Eldslandet” såhär långt?
– Jag har fått väldigt vänliga omdömen. Ibland tror jag att det är min mamma som skriver recensionerna, på grund av alla oerhört vänliga ord. Jag hade uppriktigt sagt aldrig, någonsin, kunnat tänka mig att jag skulle få SÅ bra recensioner.

Kan man se några likheter mellan den och din tidigare roman, ”Patrioterna”?
– Ja, det skulle jag nog säga. Även om jag inte visste vad jag sysslade med när jag skrev ”Patrioterna”. Jag hade ju aldrig skrivit en bok, hade inget förlag och skrev mest på instinkt eller vad man ska säga. Med ”Eldslandet” visste jag åtminstone lite vad det innebar att skriva en bok. Men själva uppbyggnaden och stilen är nog ganska lika.

I ”Eldslandet” får vi för första gången möta Vanessa Frank. Vad är hon för typ av karaktär?
– Hon är en komplicerad människa som levt ett ganska trasigt liv. Hon kommer från överklassen, är miljonär, men arbetar som polis. Det tycker jag är fint. Samtidigt som hon är hård och bitsk utåt är hon en väldigt mjuk människa som tvivlar mycket. På allt. Jag tycker om henne och hoppas att även läsarna ska göra det!

Hur kommer det sig att du valt en kvinnlig huvudkaraktär och inte en manlig?
– För att kvinnor är roligare att skriva om eftersom jag själv är man. Då kan jag sitta och fråga min flickvän, mina tjejkompisar och andra kvinnor hur de tänker i olika situationer. Jag tycker det är superspännande och kul!

Boken berör bland annat organhandel men det läser vi inte ofta om. Hur kommer det sig att du började skriva om det?
– Jag hörde en historia om att det, någonstans i Asien, ska finnas platser där man ”föder upp” barn att bli organdonatorer. Det lät så fruktansvärt hemskt. Och jag ville jag belysa det faktum att nästan 500 flyktingbarn varje år försvinner i Sverige. Så då vävde jag ihop historierna och flyttade platsen till Sydamerika.

Även i ”Patrioterna” handlade det om aktuella och starka ämnen. Vad beror det på? Har du ett särskilt intresse för det som händer här och nu eller har det med din journalistbakgrund att göra kanske?
– Jag tror det handlar om att jag påverkas så mycket av det jag läser. Tyvärr lever vi i ganska skrämmande tider. Och det vill jag belysa. När jag skrev ”Patrioterna” skrev jag ner min värsta mardröm som journalist. I samma veva hade dessutom en nazist gripits utanför Expressens redaktion med kniv på sig. 70% av de kvinnliga journalisterna har blivit hotade bara det senaste året, en tredjedel av dem har övervägt att lämna journalistiken. Det är ett stort demokratiproblem. Det finns män som inte accepterar att kvinnor uttrycker åsikter eller ens skriver om ämnen som de här männen inte gillar. Den sortens män är de lägsta och fegaste varelser jag vet.

I flera recensioner av böckerna kan vi läsa att de skulle ha passat bra som TV-serie eller film på grund av det höga tempot. Är det något du har reflekterat över? Var det kanske en del av planen?
– Både ja och nej. Jag får ju väldigt mycket inspiration från tv-serier, så det påverkar nog själva uppbyggnaden av böckerna. Dessutom vill jag alltid skriva i bilder, i scener. Då kanske det känns mer filmiskt.

Vad jag har luskat fram så har ”Patrioterna” sålts till ett bolag som vill göra en TV-serie av den. Kan du berätta lite mer om det?
– Ja, Fabrik Entertainment i Hollywood, som gjort både ”Bosch” och ”The Killing” köpte rättigheterna när ”Patrioterna” bara varit ute några dagar. Nu arbetar de, vad jag förstår, med att hitta manusförfattare och göra om hela boken till tv-serie. Jag vet att min agent blivit kontaktat av en hel del produktionsbolag gällande ”Eldslandet” också.

Hur har din process sett ut från tanke till färdig bok i handeln?
– Det går ganska snabbt. Jag skriver mellan januari till slutet eller mitten av mars. ”Patrioterna” skrev jag på 2,5 månad från idé till färdigt manus. ”Eldslandet” satt jag och planerade i två månader, sedan började jag skriva i januari. Hade manuset klart i mars. Sen var det väl någon månad av korrektur, strykningar av slarvfel. Därefter gick jag runt och var väldigt nervös för vad alla skulle tycka hela sommaren och ville fly landet.

Jag har förstått att du gärna skriver på dina böcker i Sydamerika. Vill du berätta lite mer om din koppling dit och varför dina båda böcker delvis har utspelat sig där?
– Ja, båda mina romaner är skrivna i Chile. Pappa kommer därifrån, och när jag var femton så gick jag i skola där i ett år. Jag tycker om Chile oerhört mycket, känner mig så rofull och lugn. Så det passar mig väldigt bra att just skriva där. Att det dessutom är 30 grader och sol varje dag då jag är där och skriver gör inte saken sämre. Men landet har en hemsk och blodig historia som jag gärna vill att fler ska veta mer om.

Slutligen, hur ser planen ut för framtiden och böckerna om Vanessa Frank?
– Jag sitter faktiskt och planerar uppföljaren i detta nu. Den kommer, på ett eller annat sätt, handla om Incel-rörelsen. En kvinnohatande nätrörelse som redan fostrat två terrorister. Jag och min flickvän Linnea åker till Chile i slutet av december för att skriva boken. Däremot tror jag att handlingen, den här gången, bara ska utspela sig i Sverige. Så om allt går bra ska den nog finnas i handeln i september nästa år!

Skendöda av Louise Boije af Gennäs

OBS! Varning för spoilers om man ej har läst tidigare del i serien.

Sara har bestämt sig för att återvända till Stockholm från Örebro, trots de märkliga och traumatiska händelser som präglat hennes första höst i huvudstaden. Mer på sin vakt än någonsin byter hon till ett jobb inom konsultbranschen och flyttar till en ny stadsdel i hopp om att de ansiktslösa förföljarna ska lämna henne i fred.

Men den mardrömslika utpressningen tar snart vid där den slutade. Omgiven av finansvärldens korruption och maktspel måste Sara ställa sig frågan: finns det överhuvudtaget någon hon kan lita på?

Ni vet när man läser en bok som ger en så mycket känslor att man inte riktigt vet vad man ska göra? Ibland vill man kasta boken i väggen, ibland vill man svära åt den och ibland är det bara alldeles för sorgligt. Den här boken är ett typexempel på just det. Författaren har med andra ord lyckats i min mening.

Vår huvudkaraktär, Sara, var ju med om en hel del skit i första boken men här kulminerar det verkligen. Varningarna blir allt skarpare, råare och det skrämmer mig något otroligt hur mycket makt de här personerna har. Ibland lyckas de med väldigt enkla medel skrämma skiten ur henne och ibland är det som att de är hur många som helst, överallt och hela tiden. De kryper liksom en in på skinnet lika mycket som de gör på Sara och man kan inte annat än känna medlidande. Och det är här jag blir förbannad för dessa människor skyr inga medel! Jag förstår hennes tvivel om vem som är på hennes sida och ej, förstår hennes oro över familjen och andra.

I första boken irriterade jag mig en hel del på snacket om Saras militära bakgrund och det förekommer även här men jag tycker att det har blivit lite mer nedtonad. Kanske har författaren tagit åt sig av kritiken, kanske har det blivit så av en slump. Kanske väljer jag att helt lägga det åt sidan och hänge mig åt den rafflande historien?

Jag blir så imponerad över att författaren har lyckats skapa en sådan stämning, en sådan historia som letar sig in i ens kropp och inte riktigt vill släppa taget. Skendöda är en bladvändare av rang och jag kan inte sluta förrän den är färdigläst. Men nu då? Nu får jag vänta i flera månader på upplösningen! Hur ska detta gå?

Tack till Bookmark Förlag för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 5/5

Författare: Louise Boije af Gennäs
Serie: Motståndstrilogin #2
Utgivningsår: 2018
Förlag: Bookmark Förlag
Utläst: 21 september 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker av författaren:
– Blodlokan (Motståndstrilogin #1)

Ondskans innersta väsen av Luca d’Andrea

Tre bybor hittas lemlästade i en bergsklyfta i norra Italien. Trettio år senare bestämmer sig en amerikansk dokumentärfilmare för att ta reda på vad som egentligen hände. Men snart börjar han ana att invånarna i den avlägsna alpbyn undanhåller sanningen om trippelmordet – och att något fasansfullt ruvar i den enorma bergsklyftan, något som aldrig borde ha återuppväckts.

När jag fick ett meddelande från Kult PR där de undrade om jag vill läsa boken fastnade jag nästan direkt för orden ”spänningsroman”, ”Italien” och ”alpby” och tackade därför ja. Det har tagit lite tid för mig att komma till boken men nu så, nu kommer recensionen.

Jag väntade mig spännande miljöer och det fick jag. Man kunde verkligen leva sig in i berättelsen och hela mystiken kring den passade utmärkt i en alpby. Jag har egentligen inte läst något liknande tidigare men det blev liksom för mycket. Det är mycket om och kring den första halvan av boken och det förstörde tyvärr mitt intresse en aning samtidigt som att den segade sig fram. Det hände inte så mycket som höll kvar intresset men boken blev i alla fall bättre ju längre man läste.

Det fanns vissa övernaturliga inslag i berättelsen och jag uppskattade tyvärr inte de. De bidrog förvisso till att dra in en som läsare än mer men nja, jag fortsätter att vara skeptisk.

Jag hade hoppats på att den här boken skulle passa mig som handen i handsken men tyvärr gjorde den inte det. Jag vet att många verkligen har tyckt bra om den men vi är ju olika och har därmed olika preferenser. Det blev lite för mycket av det goda för min del men jag förstår samtidigt varför andra uppskattar den. Den är absolut inte dålig men inte heller något av det bästa jag har läst.

Tack till Kult PR och Wahlström & Widstrand för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 3/5

Författare: Luca d’Andrea
Utgivningsår: 2017
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utläst: 17 augusti 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Den sista Mrs Parrish av Liv Constantine

Amber Patterson har fått nog. Hon är trött på att vara en oattraktiv, tråkig kvinna som ingen lägger märke till. Hon tycker att hon förtjänar mer – ett liv med pengar och inflytande, ett sådant liv som den blonda, blåögda och vackra Daphne Parrish tar för givet.

I det lilla kustsamhället Bishops Harbor i Connecticut är societetsdrottningen och filantropen Daphne och hennes man, fastighetsmogulen Jackson, drömparet i allas ögon. Avundsjukan skulle äta upp Amber inifrån, om det inte var så att hon hade en plan. Genom att spela på Daphnes välvilja börjar Amber nästla sig in i familjen Parrishs liv – ett första steg i hennes noggrant uträknade plan för att krossa deras äktenskap. Snart är hon Daphnes förtrogna, reser med paret och deras döttrar på semester till Europa och tar sig allt närmare sitt mål, Jackson.

Men det finns en skugga i Ambers förflutna, och om någon får reda på vem hon egentligen är riskerar allt att glida henne ur händerna…

Den här boken började möjligen lite segt men sedan tog det sig och det blev nästan en riktig bladvändare av den. Om man från början tror sig veta exakt hur den här historien slutar kan det hända att man får både en och två knäppar på näsan.

Amber Patterson är egentligen en ganska komplex karaktär. Hon har ett mörkt förflutet, som vi får aningar om, och är mest bara ute efter pengar och makt. Hon är bra på att manipulera människor och få sin vilja fram – helt klart. Att hon och Daphne blir vänner är inte alls konstigt då det är Ambers mål och Daphne är öppen för en förtrogen, på grund av omständigheterna. Även Daphne bär på en del och ser det som en möjlighet att kunna prata av sig och leva som en normal människa då och då.

Berättelsen tar en ganska stor vändning någonstans mitt i och berättas då ur ett annat perspektiv. Detta tycker jag verkligen lyfte boken! Även om jag hade vissa aningar om att det fanns något mer i bakgrunden som vi läsare inte fick veta blev jag förvånad över twisten.

Överlag var det en bra bok och jag ville mest bara läsa mer, mer, mer. Som jag skrev var den något seg i början men det tog sig ganska snabbt. Jag kan absolut rekommendera boken så är du nyfiken på den så ge den en chans!

Tack till HarperCollins Nordic för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Liv Constantine
Utgivningsår: 2018
Förlag: HarperCollins Nordic
Utläst: 14 augusti 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus | HarperCollins Nordic

Intervju: Gunilla Bergstrand

Idag är det fredag och jag tänkte bjuda på en ny intervju, denna gången med författaren Gunilla Bergstrand. Varsågoda!

Så, vill du börja med att berätta lite om böckerna du har skrivit?
– Jag har skrivit deckarserien Morden i Dalarna. Huvudperson är kriminalinspektör Hannah Järnerud. Böckerna är mörka och normöverskidande. Lite Borlänge Noir. Jag backar inte för tunga ämnen, men böckerna innehåller är även mycket kärlek och vänskap. Blinka Lilla Stjärna är den första av de tre fristående böckerna i serien. Det är mycket ilska med i den boken. Och passion, längtan och kärlekstörst. Barnet i Kupolen, som är del två handlar mycket om vedergällning och om att få ett avslut. Där har Hannah tagit mer plats. I bok tre, Bindgalen, som kommer ut andra februari har Hannah mognat en hel del. Den boken är mer avskalad och naken. Vem är kvinnan som hittas i ett badkar på mentalvårdsmuseet i Säter? Finner Hannah det hon så innerligt söker? Kanske, ni får läsa själva!

Var det självklart att det skulle bli deckare eller hur gick tankegångarna?
– Det var självklart att det skulle bli spännande böcker. Eller en spännande bok. Jag visste inte från början att det skulle bli en serie, men karaktärerna vägrade ge sig, så jag fortsatte och vips så var de tre. Om böckerna kan jag säga att det märks att jag dras till berättelser om ondska. Jag vill förstå varför folk gör som de gör mot varandra. Vad som händer i människor när de reagerar på sådant de blivit utsatta för. Att det till slut blev kriminalinspektör Hannah Järnerud som krävde frontplatsen i berättelserna gjorde att vi hamnade på deckare istället för thrillers. Men jag tassar gärna över gränsen till skräck och har bäddat in vissa övernaturliga inslag. Och miljö. Det är mycket Dalamiljö och brukskänsla. Det som överraskade mig är att böckerna handlar så mycket om karaktärernas relation till varandra och till samhället. Men mina karaktärer överraskar mig hela tiden. Vem vet, det kanske blir en feelgood tillslut. Med skräckinslag. Och kärlek. Vi behöver alla kärlek.

Vad anser du är det mest utmanande med att vara författare?
– Dosen av självkritik som man ständigt häller över sig själv. Den dyker upp som en hink med självlysande färg ovanpå dörren varje morgon när man lämnar sovrummet. Toppa det med lite hybris så har du gjutformen för en författare. Skämt å sido. Det mest utmanade är att ta sig i mål! För att lyckas med sitt skrivprojekt måste man vara envis som en åsna och därtill omge sig med proffsigt folk. Jag har lärt mig den hårda vägen. Så lita på mig när jag säger att man måste anlita en lektör, korrekturläsare och en redaktör. Glöm inte formgivare också, men det sista gäller om du är egenutgivare annars får du hjälp av förlaget. Så våga utmana Jante, för det är bara du som kan skriva din berättelse.

Hur ser det ut där du sitter och skriver?
– Mjukt, gosigt och med en fisande boxerhund över benen. Jag ligger i sängen eller soffan och klurar på mina berättelser. Det sägs att för att skriva en bok måste man varje dag slå ner rumpan på stolen. Det gäller inte för mig. Den mesta skrivartiden gör jag i huvudet, när jag inte kladdar ner förvirrade idéer i anteckningsboken eller på gamla kvitton från botten av handväskan. Jag spelar in alla mina berättelser på diktafon. Det är där de blir till. Det blir många ljudfiler, men det spar på miljön och är snällare mot handleder och kropp. Det finns även ett litet kontor med ett litet vitt skrivbord och en stor spegel där jag klistrar upp mina post-it till synopsis. På väggen hänger mina röda hörselkåpor som jag använder när jag behöver ha det tyst. Är jag i ett skrivflow finns inget som kan störa mig. Då sprutar jag ur mig ord trots att sopbilen kört i diket utanför. Men ska jag klura ut någon formulering, leta efter upprepade ord eller fel i tidslinjen, då behöver jag ha det tyst runt mig. Hundens snarkningar går bra. Hon stör sig mer på mina.

Hur ser framtiden ut för dig? 
– Vi är bara veckor ifrån releasen av Bindgalen och förlaget har inte tid med mig … Men idéer finns. Jag har ett fantasymanus som i stort sett är klart. Det ligger och gosar till sig innan det ska plockas fram och lyssnas på. När det gäller Hannah Järnerud och serien Morden i Dalarna var tanken att hon skulle få vila, men hon kravlar omkring under soffan och drar i mina fotleder. Just i denna stund hänger hon över axeln och försöker öppna ett nytt Word-dokument så att vi kan köra igång. Men än får hon vänta. Först ska vi ha releasemingel och party. För vad vore skrivandet utan att få fira sina segrar!?

Slutligen, vad har du för tips att ge till de som drömmer om att bli författare?
– Ge inte upp! Jag gav upp många gånger innan jag tillslut bestämde mig för att slutföra ett skrivprojekt. För det är där de flesta faller, de orkar helt enkelt inte ta sig i mål. Ha alltid med dig något att skriva ner dina idéer på. Eller spela in som jag gör. För idéerna de poppar upp vid de mest olämpliga tillfällen. Och nej, du kommer inte ihåg dem sen. Skriv om något du brinner för. Är det en blodtörstig lysmask från Frankrike som är din grej, så skriv om det. Fortsätt även de dagar när meningarna som kommer ser ut som, eller som i mitt fall, låter som skit. Och när du fått ihop ditt råmanus, så lägg undan det i några månader. Det känns smärtsamt eftersom allt man vill är att få berätta för hela världen att man är klar. Eller tror att man är det. Det finns med all säkerhet tankefel och hål stora nog för en älg att passera igenom. Sen slänger du manuset och skriver om alltihop! Nej, det behövs förhoppningsvis inte. Du behöver bara redigera tills att du hatar det. Det sista var ett skämt som ligger farligt nära sanningen. Men sen är du redo att skicka det till förlag. Alltså efter lektör- och korrläsning. Det smärtar fortfarande att tänka på hur ofärdig det första manuset var. Men för varje projekt lär du dig något nytt om dig själv och ditt skrivande. Jag är säker på att det kommer en bestseller tillslut – om man bara tar sig över alla hinder och ända fram i mål!

Julkalendern 2017 – Lucka 6

Idag tävlar jag i samarbete med Piratförlaget ut ett paket bestående av två böcker; Patrioterna av Pascal Engman samt Det sista experimentet av Emma Ångström. En person vinner alltså ett härligt spänningspaket.

Patrioterna
Oron sprider sig på Stockholms nyhetsredaktioner efter mordet på en kvinnlig journalist. Medarbetare som vant sig vid att dagligen få ta emot hot fruktar nu för sina liv.
Den unga Madeleine Winther på Nyhetsbladet har dock siktet inställt på något helt annat. Hon vet precis hur hon ska ta sig framåt i karriären – och nu är hon på väg att göra ett rejält scoop.

Carl Cederhielm har lovat dyrt och heligt att skydda landet mot fiender. Han och hans båda medsvurna har satt samman en lista med tio namn. De ska hämnas dem som inte själva kan hämnas.

I ett land långt bort längtar en man hem till Sverige. Invånarna i den lilla staden är rädda för honom, han som arbetar som livvakt åt den vapen- och narkotikasmugglande ryssen.

Snart kommer deras liv att vävas samman och Sverige vakna upp till en ny, skoningslös verklighet. För Carl Cederhielm är dock uppdraget långt ifrån slutfört. Det är dags att eliminera nästa person på listan.

Det sista experimentet
En ung kvinna vaknar inlåst i ett mörkt och kallt utrymme. Hon vet inte var hon är. Hon minns inte hur hon kommit dit. Det känns som om hon är levande begravd, som om hon vandrar omkring i en kista långt ner under marken. Någon verkar ha planer för henne, och undan för undan uppdagas den fruktansvärda sanningen.

Sommaren 1995 är den varmaste sommaren på decennier och fjortonårige Dante ska tillbringa lovet i pittoreska Sundborn hos sin excentriske farfar. Där finns också Signe som har en förkärlek för det ockulta och Dantes karismatiska barndomsvän Freja. Men sommaridyllen slås snart sönder och en ny värld öppnar sig när Freja drar in Dante i en virvelvind av svartkonst och okända krafter.

Tävlingsregler
– Vilket är det absolut godaste julgodiset? Motivera kort och glöm ej att ange en giltig e-postadress.

Tävlingen avslutas ikväll 23.59.

TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD! GRATTIS FELICIA!