Det största sveket av Karin Aspenström

En enda natt. Det är allt hon begär. Sedan Marja fick barn har hon inte fått sova många timmar i sträck. Hotellnatten ska bli den ultimata lyxen, äntligen sova ensam i en stor säng utan att bli väckt. Men det känns tomt. Ett glas vin måste hon väl få unna sig? Ett glas blir flera, och den unge mannen i baren är både trevlig och intressant att samtala med. Plötsligt befinner de sig på hans rum. Men skuld och ånger är nära att övermanna henne när hon återvänder till familjen dagen därpå. Och det är bara början på den katastrof som snart hotar att krossa hela hennes tillvaro. Plötsligt befinner sig Marja i en mardröm där livet hos de hon älskar mest står på spel.

Jag gillar det här formatet med korta romaner (eller långa noveller) som går snabbt att lyssna igenom men som ändå har viktiga budskap och spänning inbakade.

I Det största sveket möter vi Marja som blir utsatt för något riktigt hemskt men som känner sån skuld och ånger att hon inte vågar berätta vad som verkligen hände. I stället försöker hon dölja det tills det äter upp henne inifrån. Utan att veta något om det gissar jag att det är många där ute som är eller har varit i samma sits och det gör att det, för mig, känns väldigt äkta och trovärdigt. Boken blev dessutom allt mer spännande ju närmre slutet man kom och magkänslan jag hade redan från start visade sig vara sann.

Callin Öhrvall Delmar var uppläsare för boken och jag har lyssnat på flera tidigare böcker inlästa av henne. Jag tycker hon har en behaglig och bra röst att lyssna på, inget som irriterar mig eller förstör lyssnandet.

Det står på Bonnier Bookerys hemsida att detta skulle vara en första del i en serie om när det värsta händer familjen. Det låter väldigt intressant tycker jag och hoppas på fler liknande berättelser!

Mitt betyg: 4/5

Tack till Bonnier Bookery för recensionsexemplaret!

Författare: Karin Aspenström
Uppläsare: Callin Öhrvall Delmar
Serie: När det värsta händer familjen #1
Utgivningsår: 2019
Förlag: Bonnier Bookery
Lyssnat färdigt på: 18 oktober 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus (ljudbok)

Skuggspelet av Anna Bågstam

OBS! Spoilers kan förekomma om man ej har läst tidigare del i serien.

En kvinna har försvunnit under märkliga omständigheter. Allt tyder på att hon har blivit kidnappad. Snart flyter ett lik i land i lilla fiskeläget Lerviken i Öresund. Offret har frätskador och går inte att identifiera. Vem försöker sopa igen spåren efter sig?

Civilutredaren Harriet Vesterberg jobbar desperat för att hitta gärningsmannen. Samtidigt håller hon ett vakande öga på glömska pappa Eugen, och kämpar på med den vacklande relationen med advokaten Rikard, vars polerade yttre döljer en hemlighet. Parallellt med händelserna i Lerviken närmar sig ett politiskt toppmöte i Landskrona. Harriets chef Margareta inleder ett samarbete med en karriärlysten kommunalpolitiker, men Harriet misstänker att politikern har brunare värderingar än hon offentligt står för. Snart befinner sig Harriet i en desperat kamp mot klockan där hon står inför valet att bryta mot reglerna eller följa dem, med förödande konsekvenser som följd.

Precis som föregående bok i den här serien tog det inte mig många kapitel innan jag var helt fast. Jag läste så fort jag fick chansen och ville hela tiden ha mer. Det var spännande, fängslande, intressant och fascinerande på samma gång.

Morden fortsätter i lilla Lerviken och det är faktiskt lite komiskt att det ofta är så i böcker. De små, idylliska samhällena blir platser för välplanerade och ibland bestialiska mord. Hur många kan man döda i ett litet samhälle liksom? Samtidigt gör det att spänningen tätnar lite eftersom vem som helst kan ligga bakom det hela. Det kanske är grannen som man alltid besökte som barn och fick bullar och saft? Eller är det den nyinflyttade mannen på klippan? Ja, ni fattar. Under tiden jag läste Skuggspelet funderade jag både en och fyra gånger på vem som kunde vara mördaren, och framför allt vem som spelar så bra att de inte lyckas göra någon misstänksam.

Jag gillar huvudkaraktären Harriet, för det mesta. Hon är civil utredare i en grupp poliser och har fått slå sig in för att bli respekterad. I den här boken utvecklas hon ytterligare lite MEN jag kan inte låta bli att irritera mig på hennes relation. Hon verkar så osäker i sig själv att hon inte ens låter människor prata innan hon har bestämt sig för en åsikt och håller fast vid den. Emellanåt känns det lite som en tonårings beteende och det stör mig men bortsett från det tycker jag att det är kul att läsa om henne på nytt. Hon kommer in med något fräscht i gruppen och visar både en och två gånger att hon hör hemma där precis lika mycket som de poliser som snackar bakom hennes rygg. Utredningen kommer även i denna bok väldigt, väldigt nära Harriet och det är intressant att följa.

Jag hoppas verkligen att det kommer fler delar i den här serien. Boken slutade ju med en riktig cliffhanger så det lutar väl åt det. Med blandningen av spänning, intressanta karaktärer, drivet och det icke oförutsägbara kan Bågstam mycket väl snart glida upp bland mina favoriter!

Stort tack till Norstedts för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Anna Bågstam
Serie: Morden i Lerviken #2
Utgivningsår: 2019
Förlag: Norstedts
Utläst: 21 augusti 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare böcker i serien:
Ögonvittnet (Morden i Lerviken #1)

Stina Jackson vinner Glasnyckeln!

I måndags stod det klart att Stina Jackson vinner årets Glasnyckeln för boken Silvervägen. Glasnyckeln delas i år ut för 28:e gången och bland tidigare vinnare hittar vi t.ex Jussi Adler-Olsen, Johan Theorin, Camilla Grebe och Jørn Lier Horst. Priset delas ut årligen till bästa nordiska kriminallitterära verk av Skandinaviska Kriminalsällskapet. Läs mer här.

Jag har själv boken hemma i bokhyllan men den har inte blivit läst ännu. Jag hoppas hinna med den under hösten i alla fall men jag ska inte säga för mycket.

Om boken:
Sedan tre år tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna med att köra bil. Han kör utmed väg 95 som skär genom landet från Skellefteå i nordvästlig riktning förbi Arvidsjaur, Arjeplog och mynnar vid norska gränsen, den väg som kallas Silvervägen. För tre år sedan försvann hans sjuttonåriga dotter spårlöst och hennes försvinnande gnager sönder Lelle inifrån.

Till den lilla orten Glimmersträsk anländer Meja och hennes mamma. Meja är lika gammal som Lelles dotter var när hon försvann. Medan höstens mörker närmar sig knyts Lelles och Mejas öden ihop och när ytterligare en ung flicka försvinner blir deras liv för evigt sammantvinnade.

Copyright/fotograf: Andrew Kowalyshyn

Copyright/fotograf: Andrew Kowalyshyn

Det som göms i snö av Carin Gerhardsen

Ett otroget kärlekspar sätter sig i bilen för att hitta en avskild mötesplats. En ung, vilsen kvinna får oväntat lift av en främling. En man kör för fort på de snötäckta vägarna. Alla inblandade har passerat samma ravin. Men bara en har kört någon av vägen, bara en har lämnat någon att dö.

Från att inte ha känt till varandra knyts de samman av en eskalerande våldsspiral, och fastän ingen av dem känner till hela bilden är det ändå någon som vet tillräckligt för att berätta historien.

Det var länge sedan jag läste en bok som var så full av twister och oväntade vändningar. Spänningen finns där redan från första sidan och ju mer pusselbitar man får, desto snabbare går det nästan att läsa för mig. Sidorna bara springer iväg och snart har man nått slutet. Och vilken resa det blev!

Innan dess får vi dock stifta bekantskap med bland andra Kerstin, Sandra, Jan och Jeanette. De har alla olika bakgrunder och lever på olika sätt men samtidigt är det något som rycker tag i dem alla. Vad har de gemensamt? Vi får möta karaktärer ur deras egen synvinkel men även från andras perspektiv. Det är riktigt intressant att följa med på författarens väg mot att nysta upp alla halvlösa knutar och slutligen få en välskriven och bra story.

Jag kommer garanterat att läsa mer av Carin Gerhardsen och det är absolut dags att ta tag i Hammarbyserien. Tycker ni inte?

Stort tack Bookmark Förlag för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Carin Gerhardsen
Utgivningsår: 2018
Förlag: Bookmark Förlag
Utläst: 15 oktober 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Lockelsen i att skriva psykologisk spänning

Ett annat av de scenprogram jag såg under Crimetime Göteborg var det med Ninni Schulman och Mattias Edvardsson som de kallade ”Bakom stängda dörrar”. Ninni är aktuell med spänningsromanen Bara du och Mattias Edvardsson med En helt vanlig familj.

Ninni Schulman har gått från att skriva kriminalromaner till att skriva spänning. Hon säger själv att hon tröttnade på whiteboardtavlor och annat som hör kriminalromanen till. Hon ville skriva om nära relationer och spänning, utan poliser och polismiljöer. Hon tillägger att det har varit skönt att berätta på ett annat sätt, att det blir mer lugn och ro i berättandet och att man kan bygga upp spänningen på ett annat sätt.

Mattias Edvardsson säger sig inte så intresserad av de olika genrebeteckningarna utan tanken är en bra berättelse. Från början var det alltså ingen plan han hade att skriva en psykologisk spänningsroman. Han berättar vidare att trovärdiga karaktärer är en förutsättning för all litteratur och det måste vara karaktärer man kan relatera till. Han själv skrev bland annat om en 19-årig tjej och måste därför sätta sig in i en 19-årings liv för att förstå.

Ninni hade från början tänkt att förlägga sin handling i Blackeberg eftersom det är ett område hon känner till men samtidigt kändes det inte rätt utan Brommaplan passade bättre. Hon åkte runt och hittade sin familjs hus och trycker på att det är viktigt att veta hur ens karaktärer rör sig.

När frågan kommer om de har använt sig av sin egen vardagsrädsla för att skapa berättelserna svarar Ninni ja. Hon använder mycket natur och framför allt snö som kan kännas isolerande, en rädsla för många. Något annat hon har jobbat med är känslan av att inte bli trodd, en skräck Ninni har. När man börjar tvivla på sig själv, folk tror att man hittar på eller ser i syne. I böckerna drar hon givetvis på ännu mer på detta för att hålla läsarnas intresse.

Mattias rädsla grundar sig i döttrarna och att man inom några år inte kommer att kunna ha den kontrollen över dem som man hade när de var små. Ibland måste man somna fast de inte kommit hem ännu och så vidare. Det handlar mycket om att ständigt oroa sig, från förskoleåldern när man oroade sig för fall från rutschkanan till när de blir äldre och man oroar sig för vad som ska hända när de är ute på fester eller dylikt.

Mot slutet la Mattias också till att pappans och dotterns perspektiv var tänkt från början men sedan föll mammans perspektiv också på plats. Han ville främst visa pappans oro som sedan skildras ur dotterns ögon och hur hon ser på hans agerande. Mattias säger att det är en ynnest som författare att skildra en familj och hur olika vi kan se på saker och ting.

Författarintervju: Pascal Engman

Pascal Engman är journalisten som bytte bana och blev författare. Han har skrivit ”Patrioterna” och nu senast ”Eldslandet” som nyligen kommit ut i butikerna. ”Eldslandet” är första delen i en planerad serie om polisen Vanessa Frank.

© 2017 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Hej Pascal. Du är aktuell med boken ”Eldslandet”. Hur skulle du beskriva den för nya läsare?
– Hej! Det är en thriller, skulle jag nog säga, som utspelar sig både i Chile och i Sverige. Kort sagt kan man säga att den handlar om en polis som heter Vanessa Frank, som blir kompis med en ung flyktingflicka, Natasja, som kidnappas. Spåren leder till södra Chile. Och sen är det en del andra trådar och karaktärer.

Vad har du fått för respons på ”Eldslandet” såhär långt?
– Jag har fått väldigt vänliga omdömen. Ibland tror jag att det är min mamma som skriver recensionerna, på grund av alla oerhört vänliga ord. Jag hade uppriktigt sagt aldrig, någonsin, kunnat tänka mig att jag skulle få SÅ bra recensioner.

Kan man se några likheter mellan den och din tidigare roman, ”Patrioterna”?
– Ja, det skulle jag nog säga. Även om jag inte visste vad jag sysslade med när jag skrev ”Patrioterna”. Jag hade ju aldrig skrivit en bok, hade inget förlag och skrev mest på instinkt eller vad man ska säga. Med ”Eldslandet” visste jag åtminstone lite vad det innebar att skriva en bok. Men själva uppbyggnaden och stilen är nog ganska lika.

I ”Eldslandet” får vi för första gången möta Vanessa Frank. Vad är hon för typ av karaktär?
– Hon är en komplicerad människa som levt ett ganska trasigt liv. Hon kommer från överklassen, är miljonär, men arbetar som polis. Det tycker jag är fint. Samtidigt som hon är hård och bitsk utåt är hon en väldigt mjuk människa som tvivlar mycket. På allt. Jag tycker om henne och hoppas att även läsarna ska göra det!

Hur kommer det sig att du valt en kvinnlig huvudkaraktär och inte en manlig?
– För att kvinnor är roligare att skriva om eftersom jag själv är man. Då kan jag sitta och fråga min flickvän, mina tjejkompisar och andra kvinnor hur de tänker i olika situationer. Jag tycker det är superspännande och kul!

Boken berör bland annat organhandel men det läser vi inte ofta om. Hur kommer det sig att du började skriva om det?
– Jag hörde en historia om att det, någonstans i Asien, ska finnas platser där man ”föder upp” barn att bli organdonatorer. Det lät så fruktansvärt hemskt. Och jag ville jag belysa det faktum att nästan 500 flyktingbarn varje år försvinner i Sverige. Så då vävde jag ihop historierna och flyttade platsen till Sydamerika.

Även i ”Patrioterna” handlade det om aktuella och starka ämnen. Vad beror det på? Har du ett särskilt intresse för det som händer här och nu eller har det med din journalistbakgrund att göra kanske?
– Jag tror det handlar om att jag påverkas så mycket av det jag läser. Tyvärr lever vi i ganska skrämmande tider. Och det vill jag belysa. När jag skrev ”Patrioterna” skrev jag ner min värsta mardröm som journalist. I samma veva hade dessutom en nazist gripits utanför Expressens redaktion med kniv på sig. 70% av de kvinnliga journalisterna har blivit hotade bara det senaste året, en tredjedel av dem har övervägt att lämna journalistiken. Det är ett stort demokratiproblem. Det finns män som inte accepterar att kvinnor uttrycker åsikter eller ens skriver om ämnen som de här männen inte gillar. Den sortens män är de lägsta och fegaste varelser jag vet.

I flera recensioner av böckerna kan vi läsa att de skulle ha passat bra som TV-serie eller film på grund av det höga tempot. Är det något du har reflekterat över? Var det kanske en del av planen?
– Både ja och nej. Jag får ju väldigt mycket inspiration från tv-serier, så det påverkar nog själva uppbyggnaden av böckerna. Dessutom vill jag alltid skriva i bilder, i scener. Då kanske det känns mer filmiskt.

Vad jag har luskat fram så har ”Patrioterna” sålts till ett bolag som vill göra en TV-serie av den. Kan du berätta lite mer om det?
– Ja, Fabrik Entertainment i Hollywood, som gjort både ”Bosch” och ”The Killing” köpte rättigheterna när ”Patrioterna” bara varit ute några dagar. Nu arbetar de, vad jag förstår, med att hitta manusförfattare och göra om hela boken till tv-serie. Jag vet att min agent blivit kontaktat av en hel del produktionsbolag gällande ”Eldslandet” också.

Hur har din process sett ut från tanke till färdig bok i handeln?
– Det går ganska snabbt. Jag skriver mellan januari till slutet eller mitten av mars. ”Patrioterna” skrev jag på 2,5 månad från idé till färdigt manus. ”Eldslandet” satt jag och planerade i två månader, sedan började jag skriva i januari. Hade manuset klart i mars. Sen var det väl någon månad av korrektur, strykningar av slarvfel. Därefter gick jag runt och var väldigt nervös för vad alla skulle tycka hela sommaren och ville fly landet.

Jag har förstått att du gärna skriver på dina böcker i Sydamerika. Vill du berätta lite mer om din koppling dit och varför dina båda böcker delvis har utspelat sig där?
– Ja, båda mina romaner är skrivna i Chile. Pappa kommer därifrån, och när jag var femton så gick jag i skola där i ett år. Jag tycker om Chile oerhört mycket, känner mig så rofull och lugn. Så det passar mig väldigt bra att just skriva där. Att det dessutom är 30 grader och sol varje dag då jag är där och skriver gör inte saken sämre. Men landet har en hemsk och blodig historia som jag gärna vill att fler ska veta mer om.

Slutligen, hur ser planen ut för framtiden och böckerna om Vanessa Frank?
– Jag sitter faktiskt och planerar uppföljaren i detta nu. Den kommer, på ett eller annat sätt, handla om Incel-rörelsen. En kvinnohatande nätrörelse som redan fostrat två terrorister. Jag och min flickvän Linnea åker till Chile i slutet av december för att skriva boken. Däremot tror jag att handlingen, den här gången, bara ska utspela sig i Sverige. Så om allt går bra ska den nog finnas i handeln i september nästa år!