Kvinnorna på Flanagans av Åsa Hellberg

VARNING FÖR SPOILERS OM MAN EJ HAR LÄST TIDIGARE DEL!

Vännerna Elinor och Emma har offrat allt för att Flanagans ska förbli framgångsrikt. Men priset har varit högt. De hemligheter som länge varit väl förborgade under lager av skuld och skam hotar nu att avslöjas. Hur stark är deras vänskap? Och kommer hotellet att överleva om sanningen om ägarna avslöjas? Frankie är Emmas 22-åriga dotter, en karismatisk ung kvinna som hatar sin mamma. Emma kämpar för att komma henne nära, men såren är kanske för djupa. Billie älskar sin mamma Elinor, ändå får kraven på perfektion henne att flytta till Uppsala.

Samtidigt som 1980-talet når sin kulmen tar intrigerna på Londons mesta lyxhotell ny fart.

I förra boken fick vi besöka 60-talet, då Flanagans ägdes och sköttes av Linda Lansing. Då var Elinor och Emma anställda hos henne men visade framfötterna såpass att hotellet så småningom blev deras att leda. De är nu fyra delägare av Flanagans – Elinor, Emma, Linda och Lady Mary, men det är bara Elinor och Emma som arbetar heltid med hotellet.

Vi får i den här boken förkovra oss ytterligare i Elinors och Emmas liv, vad som har hänt sedan senaste boken och hur relationer och annat har gått. De har fått varsin dotter som de såklart hoppas ska ta över Flanagans tillsammans när Elinor och Emma börjar bli för gamla. Problemet är bara att Billie drömmer om andra saker, och Frankie gör allt för att slippa hotellet. Emmas äktenskap är allt annat än lyckligt och i Elinors äktenskap verkar allt ha en underton av alkohol, i och med hennes makes beteende. I Emmas familj skedde en riktigt tragiska olycka som har satt spår hos dem alla, och som också gjort att Frankie hatar sin mamma. Hon har mycket starka känslor och vet nog egentligen inte riktigt vem hon är eller vad hon ska göra i livet. Emma gör försök att närma sig henne men det blir alltid platt fall, tills Frankie flyttar med sin pappa till Frankrike. Billie väljer att undersöka sina svenska rötter och flyttar till Sverige för att studera. Detta var väl inte det mest spännande boken hade att erbjuda, även om det var roligt att läsa om en ung tjejs flytt till ett främmande land. Hon utvecklar där både vänskap och kärlek, men det öppnar framför allt upp hennes ögon och hon börjar se saker ur andra perspektiv.

När det gäller de andra karaktärerna finns de mest där. Att få läsa om Linda och Mary på hotellet igen var härligt men väldigt kortlivat. Alexander känns mest som ett bihang, tyvärr. Den jag tycker är mest intressant utöver huvudduon och deras döttrar är faktiskt Sebastian. Jag hade gärna läst en bok ur hans perspektiv för jag är nyfiken på beslutet kring att lägga ner sin egen verksamhet och leva ensam på det sättet han har gjort, vad som har bidragit till hans starka åtrå efter alkoholen och relationen till brodern som tidigare dött. Under hela historien ligger stora hemligheter och vilar, och riskerar att förstöra både det ena och det andra.

Boken är snabbläst och spännande. Vi får följa flera olika perspektiv och det mest intressanta är nog ändå relationen mellan Emma och Frankie, som från början är kaotiskt men som utvecklas till något riktigt fint. Det var härligt att läsa! Jag gillar också att läsa om lyxen och flärden på Flanagans och jag blir så sugen på en resa till London. Vad nästa bok ska handla om vet jag inte riktigt men en sak vet jag – jag vill återvända till Flanagans.

Tack till Forum Bokförlag för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Åsa Hellberg
Serie: Flanagans #2
Utgivningsår: 2020
Förlag: Forum Bokförlag
Utläst: 1 juli 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare delar i serien:
Välkommen till Flanagans (Flanagans #1)

Andra som bloggat om boken:

Intervju: Karin Janson

Karin Janson heter författaren och frilansjournalisten som nu i juni är aktuell med boken Sweet Home Dalarna, en humoristisk feelgood.
Sweet Home Dalarna är en feelgood där jag har vänt på de klassiska greppen en aning. I stället för en storstadskvinna som hamnar på landet så får vi följa Madde, en 29-årig tjej som jobbar som hovslagare och bor i en liten by i Dalarna. Madde skulle vilja ta tag i sitt liv, få nya vänner och kanske träffa kärleken, men i stället hamnar hon i tv-soffan med chipspåsen varje kväll. När stockholmaren Niklas dyker upp i byn blir Madde förälskad, trots att de är varandras motsatser i mycket. Framför allt är hon väldigt händig och samtidigt slarvig, medan Niklas har tummen mitt i handen och är pedant. Det blir en skumpig färd framåt, kan man säga.

Sweet Home Dalarna är dock inte Karins debut, utan hon har tidigare bland annat skrivit en trilogi om Byvalla.
– Jag hoppas att läsarna känner igen sig. Den stora skillnaden är egentligen att Byvalla handlar om flera människor i en liten by, men här är det bara fokus på Madde. Men jag skriver fortfarande om livet på landet med en nypa humor.

Förutom författandet är 38-åriga Karin även frilansjournalist. Hon har också älskat att läsa böcker så länge hon kan minnas.
– Jag hittade nyligen en uppsats jag skrivit på mellanstadiet, där vi fått i uppgift av läraren att fantisera om våra liv i framtiden. Jag skrev att jag bodde i Newcastle, tränade galopphästar, var gift med en engelsman som hette Mark och jobbade som författare. Riktigt så blev det förstås inte, men författare blev jag ju till slut. Och så äger jag och min familj tre hästar som alla har tävlat i trav. Min sambo Johan är inte engelsman utan är född i Skogås, vilket väl får anses som nog så exotiskt?
– Jag är själv uppväxt på en bondgård i Stora Skedvi, i Säters kommun. Efter gymnasiet pluggade jag massa kurser och visste inte riktigt vad jag ville bli. Under en period som arbetslös fick jag praktikplats på en tidning och klickade direkt med jobbet! Jag utbildade mig till journalist och jobbade på lokaltidning i sex år, tills jag tog steget och började frilansa. Nu har jag frilansat i nio år och skriver om många olika ämnen, med visst fokus på lantbruk och entreprenörsfrågor.

Karin hade en hel hög med påbörjade manusidéer när hon såg att Storytel letade efter ljudboksmanus hösten 2015. På det viset kom det sig också att hon tog steget och blev författare.
– Tidigare hade jag tänkt att ingen skulle vilja läsa det jag skriver och därför gett upp efter två, tre sidor. Men nu skickade jag in en idé och Storytel nappade! Det blev sedan serien Byvalla, som kommit ut med tre böcker. Efter det har jag också varit med och skrivit en julkalender, Centralgången, och ljudboksromanen Kalla Fötter. När jag väl hade gett ut min första bok rullade det på.

När hon inte skriver tycker hon om att lyssna på musik, titta på serier och läsa. Hon promenerar mycket med sambon Johan och så har hon hästarna hemma i Dalarna som tar mycket tid.
– Sedan tre år tillbaka långpendlar jag mellan en bostad på föräldragården i Dalarna och Johan i Stockholm. Det är lite det bästa av två världar: jag kan både ha livet på landet och i stan, samtidigt. Och så kan jag jobba på tåget, när jag inte åker baklänges och blir illamående.

På frågan vad eller vem som inspirerar henne berättar hon att hon får inspiration av att läsa riktigt bra böcker. Två nyliga favoriter är Caitlin Morans Konsten att bli känd samt Sara Paborns Tistelhonung.
– Caitlin Moran för att hon är så grymt rolig och bra på att gestalta livet som ung kvinna med allt vad det innebär och Sara Paborn för att hon har en gudabenådad språkkänsla. Ibland vill jag lägga en soffkudde över huvudet och tänka att det är väl ingen idé att jag skriver när det finns andra som är så himla bra, men så skärper jag mig och väljer att bli peppad i stället. Jag inspireras också mycket av jobbiga människor, ni vet, såna som tjafsar om rabattkuponger på Ica. Vad driver dem? Varför har de blivit såna? Sådant kan jag fundera på tills de blir karaktärer i en bok.

Till andra som drömmer om att bli författare tipsar hon om att läsa mycket i den genre de vill skriva i. Analysera vad som är bra och vad som är mindre bra.
– Ibland är det nyttigt att läsa en riktigt dålig bok eller se en kass film och fundera på vad som hade kunnat göra storyn bättre. Och försök hitta din röst och de berättelser som just du vill skriva. Det låter både klyschigt och svårt, jag vet. Men tänk att din röst är dina erfarenheter och hur du ser på livet, nästan som ett Instagramfilter. Våga vara ärlig i skrivandet. Skriv om det som känns. Och gör sedan en marknadsanalys av genren och kolla vad ingen har skrivit om ännu. Kanske sitter just du på en ny berättelse?

Foto: Maria Hansson

Intervju: Jenny Fagerlund

Debutromanen kom 2016 och i höstas släpptes hennes fjärde roman, ”Ett litet steg på vägen”. Hon är även webbredaktör och menar att prioritering och planering är knepen för att hinna med. I veckans fredagsintervju får ni möta feelgoodförfattaren Jenny Fagerlund.

Fotograf: Kajsa Göransson

Din senaste roman ”Ett litet steg på vägen” släpptes i höstas. Vad har du fått för reaktioner på boken?
– Den har fått jättefina recensioner och omdömen vilket är jätteroligt. Det är en bok som betyder väldigt mycket för mig och som bland annat tar upp utanförskap och mobbing. Jag valde att förlägga handlingen på hösten i ett färgsprakande fjällen och boken bjuder på härliga miljöer, hemligheter och även lite kärlek.

Den här boken och även dina tidigare ligger inom genren feelgood, en genre som bara verkar växa. Varför tror du att det är så populärt att läsa?
– För att det är en genre som får oss att må bra och den förmedlar mycket hopp, pepp och inspiration. Jag själv älskar att läsa feelgood som får mig att skratta, gråta en skvätt och känna att ah, åh, vad bra boken var när jag lägger den ifrån mig.

Var det självklart för dig att skriva feelgood? 
– Det var självklart för mig att skriva feelgood då det är den genre jag själv älskar att läsa.

Din debutroman ”Drömstigen” släpptes 2016. Hur tycker du att ditt författarskap har förändrats och utvecklats sedan dess?
– Oj, bra fråga. Jag har nog blivit mycket mer strukturerad i min skrivprocess. Sedan tycker jag att jag lär mig nya saker för varje bok, vilket är väldigt roligt.

Förutom att skriva böcker är du även webbredaktör och redaktör. Hur får du tiden att gå ihop? Har du några knep för att hinna med?
– Prioritering och planering. Inför en deadline har jag till exempel ett extremt tajt schema som jag följer. Sedan har jag börjat tacka nej till saker, något jag har varit ganska dålig på tidigare.

Vart ser du dig själv om tio år? 
– Jag hoppas att ännu fler läsare har hittat mina böcker och tycker om dem.

Om du skulle tipsa om en bok som du anser att alla bör läsa, vilken skulle det vara?
– Om man gillar genren feelgood tycker jag att man ska läsa någon av Sophie Kinsellas böcker. Hon skriver otroligt underhållande och är fantastiskt bra. En annan författare som jag älskar att läsa är Lucy Dillon. Hennes senaste bok ”Drömmen runt hörnet” är en feelgood rakt igenom.

Alla älskar Bianca av Birgitta Bergin

Bianca är en person som alla älskar. Hon är oemotståndlig, hemlighetsfull och vacker. Men vad är det hon döljer? Och vem älskar Bianca mest?

Tre par anländer till Thorskogs slott för en lyxig helg i slottets magnifika salar. Under ett intensivt dygn tvingas någon konfrontera sitt dolda förflutna, en hustru gör något hon för evigt ångrar, en ung kvinna tvingas se sin älskares sanna väsen och en dagbok avslöjar precis det ingen vill veta allt medan Bianca gör upp med sitt liv.

Detta är min första bekantskap med Birgitta Bergin, men definitivt inte den sista. Jag trodde jag visste vad jag gav mig in på när jag började läsa den här boken men så var inte fallet. Flera twister, hemligheter och svek senare är jag fortfarande lite förvirrad men jag ska försöka berätta mer om vad jag tyckte om boken.

Bokens olika kapitel berättas ur de olika karaktärernas perspektiv och jag förstod nästan direkt att det var något med Bianca som inte riktigt var som det skulle. Hon var lätt att måla upp framför sig med sin frihet, sin målning och närhet till havet och samtidigt blev jag mer och mer nyfiken på hennes historia ju mer jag läste. Det var något mystiskt med det hela och relationen till Tommy och Viktor gjorde det inte mindre spännande. Varför hade hon mer eller mindre flyttat ifrån deras gemensamma hem?

När fler karaktärer och relationer introduceras för mig undrar jag lite hur det hela ska gå ihop men någonstans längs vägen förstår jag att det kommer att göra det. Vi har Frida som lever ihop med Leo, de äkta makarna Mikaela och Max, Viktor, Tommy och Bianca samt Astrid och någonstans är de alla sammanlänkade. Emellanåt blir jag lite förvirrad av de ledtrådar vi fått men mot slutet blir det lite av en aha-upplevelse och allt knyts samman väldigt bra. Skickligt av författaren!

Boken är lättläst och går snabbt att läsa ut tack vare drivet. Som läsare vill man veta vad som ska hända sedan, och sedan, och sedan. Så mycket att man kanske ligger vaken till 03 på natten för att få läsa färdigt. Så gjorde i alla fall jag.

Tack till Bokfabriken för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Birgitta Bergin
Utgivningsår: 2019
Förlag: Bokfabriken
Utläst: 4 januari 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus

Andra som bloggat om boken:
Bokhyllan | Bokprataren | Boklysten | Boktokig | Zellys Bokhylla

Intervju: Sofia Lundberg

Sofia Lundberg är författaren med en bakgrund inom journalistik och pedagogik som inte är rädd för att att ge läsaren en känslomässig resa. I höstas släpptes henne tredje roman ”Och eken står där än” och jag har fått möjlighet att ställa ett par frågor till henne.

Copyright/fotograf: Viktor Fremling

Sofia, vad kan du berätta om din senaste roman för den nya läsaren?
– Det är en berättelse om vänskap mellan olika generationer, och om hur läkande den kan vara. Men det är också en berättelse om två kvinnor som försöker leva vidare med ärren efter destruktiva relationer. Jag, liksom många andra, blev väldigt tagen av alla berättelser som kom upp till ytan under me too-rörelsen. Det verkade som att nästan alla gick och bar på någonting som skavde, ofta i kombination med en känsla av skuld. Jag ville utforska det utan att lägga för stort fokus på männen. Det blir lätt att de tar all plats och får tonvis med ord skrivna om sig, även när de har betett sig som skitstövlar. Det gillar inte jag. Eken, under vilken Esther och Rut möts varannan lördag när Esthers son är hos sin pappa, fick vara en metafor för det förflutna. Platsen betyder mycket för dem båda och de har båda minnen förknippade med den. Det vackra trädet står där som en påminnelse om att det aldrig går att fly från det förflutna. Men genom Ruts livshistoria får Esther, och förhoppningsvis även läsaren, upptäcka att det går att lära sig att leva med det.

Vad har du fått för reaktioner på boken?
– Väldigt fina reaktioner. Precis som på mina andra böcker. Jag är verkligen tacksam för alla positiva recensioner, här hemma och i andra länder. Och jag är tacksam för alla vackra ord och bilder som delas av läsare, de betyder mycket för mig. Jag får dessutom likartade reaktioner överallt, oavsett om de kommer från Korea, Ryssland, Kina, USA eller något annat land. Det gillar jag, för det visar att vi människor är oerhört lika, oavsett kulturell bakgrund. Det känns väldigt fint.

Dina två tidigare romaner har översatts till otroligt många språk och har båda blivit internationella succéer. Hur tror du det kommer sig?
– Oj, det kan inte jag svara på. Det är väl kanske någonting med att berättelserna berör livets kärna, viljan att vara älskad, att lära sig hantera svårigheter från det förflutna, att ha nära relationer. Men jag har ingen aning, jag nöjer mig med att vara väldigt tacksam för att människor i så många olika länder vill läsa mina böcker.

Dina böcker frambringar väldigt mycket olika känslor och ger en tid för eftertanke. Är det ett medvetet val?
– Ja, absolut. Mina berättelser är väldigt medvetet konstruerade, jag har någonting som jag vill berätta, som jag tycker är viktigt. Det finns ett centralt tema i varje bok. Även sättet som jag berättar dem på är medvetet, jag tycker att världen, så som den ser ut i dag, behöver mer eftertänksamhet och värme. Det är empatin som får våra samhällen att överleva. Jag lägger en droppe av min själ i varje bok, jag vill så hjärtligt gärna att det ska gå bra för mina karaktärer, att de ska få må bra igen. Det gör också att jag blir lite utmattad, ibland känns det som att en liten del av mig försvinner in i boken för att aldrig komma åter.

Vart får du din inspiration ifrån?
– Skrivandet är enbart hårt arbete för mig. Det handlar om disciplin, tanke och om att sätta sig ner och jobba. Men när jag är ledig, och vill fylla på med energi har jag några favoritsysselsättningar. Jag älskar att vara ute i naturen och att röra på mig. Jag åker skidor, skridskor, springer, paddlar och går promenader i skogen med min hund. Jag tycker mycket om konst, och går gärna och ofta på Stockholms konstmuseer. Även om jag nu har varit där så många gånger, hittar jag alltid någonting nytt som ger mig idéer. Det kan vara små detaljer i en tavla, eller i berättelser om konstnärernas liv. Och så broderar jag, just nu håller jag på med en kudde.

Har du användning av din bakgrund som journalist och pedagog i ditt skrivande?
– Ja, absolut. Som journalist lärde jag mig att skriva snabbt och effektivt. Att inte fastna, det fanns det inte tid för. Att ständigt hänga med i nyhetsflödet, att läsa, läsa, läsa. Och jag lärde mig olika metoder för research som är väldigt användbara. I pedagogiken finns psykologi, filosofi, sociologi. Det är ämnen som intresserar mig väldigt mycket, och som jag i högsta grad använder mig av när jag konstruerar mina berättelser. Men jag har även användning av andra erfarenheter som jag har tillskansat mig genom livet. De tuffa åren som modell i Milano och Paris, de sorglösa åren som skibum i Chamonix, alla resor jag gjorde med min ryggsäck. Jag har till och med nytta av olika svårigheter som jag har varit med om.

Slutligen, om du bara fick läsa en författare för resten av ditt liv, vem hade det blivit och varför?
– Det finns otroligt många författare som jag tycker om och skulle sakna om jag inte fick läsa dem. Men valet känns ganska givet. Joyce Carol Oates. Inte enbart för hennes skicklighet som författare och för att berättelserna är intressanta ur ett psykologiskt perspektiv, utan för hennes enorma produktion. Det skulle fortfarande gå att ställa in många böcker i bokhyllan. Jag läste faktiskt hennes senaste bok, ”Mitt liv som Råtta”, igår. Hennes böcker är väldigt intressanta och ger utrymme för eftertanke. Den senaste ledde till en lång diskussion här hemma.

Copyright/fotograf: Viktor Fremling

Författarintervju: Felicia Welander

Återigen är det fredag och dags för en ny författarintervju. Denna veckan har jag frågat ut Felicia Welander, just nu aktuell med Dan före dan.

Felicia, vad kan du berätta för oss om Dan före dan?
Dan före dan är en berättelse som utspelar sig i Stockholm och Hälsingland och handlar om varför det är okej att känna sig lite ensam ibland. Den handlar om Sigrid som ser fram emot att få fira julen med familjen som vanligt, tills det visar sig att de alla har andra planer. För att undvika att bli själv på julafton går hon in på appen Glitter för att försöka hitta någon att fira jul med.

Boken klassas som en julroman. Hur har du arbetat för att skapa julkänsla? Vad kan läsaren förvänta sig?
– Huvudpersonen Sigrid jobbar extra på Nordiska Muséet där julstämningen är hög och hon forskar även i vinterns traditioner. Hon berättar gärna för alla som vill lyssna (och alla andra) om varför vi äter lussekatter och om tomten verkligen är från Spanien, Turkiet eller kanske Nordpolen egentligen. Romanen är en riktig ”julpralin” och jag hoppas läsaren ska känna både dofter och smaker av jul under lässtunden.

Du har skrivit ett par böcker innan denna. Vad skiljer sig i den här om du jämför med de tidigare?
– Även denna roman handlar om vänskap, men den tidigare trilogin är något mer melankolisk och Dan före dan är mer härlig och rolig i sin ton. En mer renodlad feelgood, helt enkelt.

Har du någon förebild när det kommer till skrivande? 
– Jag har många, men jag ser särskilt mycket upp till Lionel Shriver – dels för hennes språk, men också för att hon alltid har ett genomgående tema och en etisk frågeställning i varje bok som är intressant att läsa om.

Vilken bok läser du själv helst inför julen? Vad ger dig julkänsla?
– Jag läser gärna Dickens En julsaga, som nog måste vara den första riktigt stora julromanen tänker jag. Den har ett fint budskap. I den andan ger det också julstämning att äta lunch i Kungsträdgården till förmån för Stockholms hemlösa varje år och packa kassar med kläder och filtar att ge bort. Efter det ger min mammas rödkål riktigt bra julkänsla och är ett måste på julbordet i stugan i Hälsingland.

Författarintervju: Veronica Linarfve

Mina fredagsintervjuer fortsätter och denna veckan har jag fått ställa ett par frågor till feelgoodförfattaren Veronica Linarfve. 

Foto: Eva Lindblad

Veronica, du debuterade förra året med första boken om Louise, I huvudet på Miss Lyckad. I år kom uppföljaren, Inte helt Miss Lyckad. Vad har du fått för respons på dina böcker?
– Jag har fått väldigt fin respons. Många tycker att böckerna är roliga och har hög igenkänning. Jag har fått höra att folk skrattar rakt ut när de läser, det gör mig så klart mycket glad! Mitt mål med dessa böcker är främst att underhålla.

Jag har läst att böckerna kallas ”en Bridget Jones i svensk tappning”. Hur känns det att höra något sådant? 
– Bara positivt! Bridget är ju en ikon! Hon är så älskvärd. Visst, tittar man på handlingen har det ju hänt mycket. Idag tror jag inte att en handling om en kvinna som fokuserar på sin vikt, som tror att meningen med livet är att hitta den rätta mannen och som ler överinseende när hennes morbror tafsar henne på rumpan och så vidare .. skulle fungera. Men första Bridget Jones kom ju för 18 (!) år sedan. Det har ju hänt en del, tack och lov. Så ja, jag är glad att min Miss Lyckad, alias Louise Locke, är en Bridget Jones i svensk tappning för då hoppas jag att man menar mer modern och uppdaterad. Louise är lika charmigt godtrogen som Bridget och har många tankar och idéer som inte alltid är så genomtänkta. Men, framför allt i bok två blir Louise allt mer stark och funderar på vad som är viktigt för henne, vilka val hon gjort och vad hon vill göra framåt.

Vad fick dig att vilja skriva böcker och bli författare?
– För mig har skrivandet alltid haft en viktig plats i mitt liv. Jag växte upp med en mycket sjuk mamma men vi pratade sällan om det jobbiga och aldrig om döden trots att den ständigt låg som ett hot över tillvaron. Genom skrivandet kunde jag dels utforska alla de där ledsamma känslorna men också skapa berättelser med lyckliga slut. I mina berättelser dog alltid mamman men det var inte dåligt, för då kom dottern alltid till en bättre plats där det inte fanns sjukdomar och inga maträtter som innehöll svamp eller lök. Så jag var tidigt inne på feelgood. Även om det var tufft i livet så slutade berättelserna hoppfullt.

Vad var det jobbigaste i processen att få din bok utgiven?
– Hm … Utgivningsprocessen var överlag ganska smidig och rolig tycker jag. Jag tycker om att redigera. Men väntan på att få att få svar från förlagen – det var jobbigt. Ovisshet drar så mycket energi!

I grunden är du beteendevetare och journalist. Hur använder du dig av detta i ditt skrivande?
– I mina två första böcker är handlingen förlagd till en reseredaktion. Jag jobbade själv som chefredaktör på ett resemagasin medan jag skrev första boken. Jag är intresserad av relationer och tycker om att skriva om det och där har jag nytta av min beteendevetenskapliga bakgrund.

Vilken bok tycker du att alla borde ha läst åtminstone en gång i livet? Varför?
– Om jag tar några hyfsat aktuella titlar inom feelgoodgenren så tycker jag mycket om Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt. Den var överraskande, feelgood med svärta, och väckte tankar som stannat kvar. Och så man ju ha läst åtminstone en bok av Marian Keys! En oväntad semester är en av mina absoluta favoriter.

Författarintervju: Eleonor Sager

Det är fredag och dags för en ny författarintervju. Den här gången har jag ställt frågor till feelgoodförfattaren Eleonor Sager, aktuell med boken Älskar, älskar inte.

Din bok Älskar, älskar inte kom ut i början av året. Vad har du fått för reaktioner på boken sedan dess?
– Mottagandet har varit bättre än jag vågat drömma om! Det var en spänd väntan på att första recensionen skulle komma, och när den var positiv kände jag att åh, även om resten tycker att den är värdelös så är det i alla fall en person som tycker om den. Sedan var det oerhört stort när Lotta Olsson rekommenderade den i Dagens Nyheter. Det hade jag aldrig vågat hoppas på.

Hur skulle du beskriva den och dess handling?
– Den handlar om systrarna Emilia och Madelen som passerat trettio och drömmer om väldigt olika saker. Emilia jobbar som dessertkock och drömmer om ett fotbollslag med ungar, villa, vovve och bättre begagnad Volvo. Problemet är att hennes surfande vagabond till kille inte alls verkar vilja samma saker. Men kanske han ändrar sig? Madelen däremot, är nygift och bor i en fin våning vid Karlaplan. Hennes man undrar om det inte är dags för dem att bilda familj, men Madelen har inte tid eller planer på bebis. Hon har ju sin karriär. Och sin träning. Och deras härliga liv. Kan inte tillvaron bara få vara så, ett tag till? Livet har dock andra planer för systrarna, och Emilia tvingas göra ett val som får deras relation att skaka i grunden.
– För mig är det en bok om att bli vuxen ”på riktigt” och ställas inför alla de beslut som kanske inte var så tunga när man var tjugo-nånting, men oerhört avgörande tio år senare.

Boken är första delen i en serie. När får vi läsa mer och hur kommer framtiden att se ut för systrarna Lind?
– Nästa bok är planerad till våren 2020. Emilias karriär tar fart på riktigt medan Madelens kanske inte gör det på samma sätt. Kärlek och relationer står i centrum, liksom söta desserter, hästar och ett och annat glas vin.

Du har en bakgrund som journalist och har även arbetat med TV och på ett produktionsbolag. Hur mycket nytta av det har du haft i ditt skrivande?
– En hel del! Nyhetsjournalistik är väldigt olikt att skriva böcker, men att fånga kärnan har jag tagit med mig från nyhetsredaktionerna. Jag inspireras mycket av manusskrivande för TV, och har även lagt Madelens arbetsplats på en streamingtjänst likt Netflix.

Känner du igen dig själv i dina karaktärer?
– Oerhört mycket! Det är nästan så att de är två sidor av mig. Karriäristen Madelen som undrar vem hon var utan sitt jobb och är målinriktad på alla plan, och den mer sorglösa Emilia som älskar party, bakning och hoppas på himlastormande kärlek.

Hur ser din skrivprocess ut? Börjar det med en tanke och avslutas med en färdig, tryckt bok och vad händer egentligen längs vägen?
– Det börjar med en idé som jag testar i ett synops, för att sedan bryta ner den i beats/kapitel och se att det håller för en hel bok, har rätt vändpunkter och utveckling. Oftast händer det massor i den processen, jag stryker och lägger till, men grundidén förblir densamma.

Slutligen, kan du tipsa om en bok man bara måste ha läst!
– Schindler’s list eller valfri sanningsenlig bok om Förintelsen.

Äventyr vid havet

Nu är det dags för det sista inlägget om Feelgoodfestivalen! Denna gången handlar det om seminariet som kallades ”Äventyr vid havet” med Birgitta Bergin, Christoffer Holst och Annika Estassy. Såhär stod det om detta:

”Vägskvalp och sommardrömmar. Havet är feelgood. Men även en perfekt inramning för en spännande intrig. Speciellt om färjorna slutat gå och man inte kommer därifrån… Här träffar vi tre författare som förlagt sina berättelser vid havskanten.”

Samtliga tre författare inleder med att berätta om sina mest aktuella böcker. Just det här med närheten till vatten och hav är ju det genomgående temat på seminariet men då frågar moderatorn Annika hur man får till detta i södra Norrland? Annika berättar då att man kan ta ut svängarna lite men att det var mer troligt att berättelsen utspelade sig kring en älv än ett stort hav från ingenstans. Även Birgitta använder sig av en älv i sin Alla älskar Bianca och Christoffers Holsts serie om Cilla Storm utspelar sig på en fiktiv skärgårdsö som kallas för Bullholmen. Nära till vatten alltså.

Moderatorn påpekar att Christoffer Holst för övrigt är som ett Kinderägg. Han är både festivalgeneral, skriver härlig feelgood och är även utbildad sommelier. De kommer då in på det faktum att Christoffer har med en del vindrickande i sina mysdeckare. Men hur kan man gå från feelgood till deckare? Han var helt enkelt nyfiken på hur det skulle kännas att döda ett par personer, tyckte det kändes bra och fortsatte. Det är dock viktigt att poängtera att morden ska vara mord, man kan inte mörda på ett mysigt vis men det ska heller inte vara för brutalt. Christoffer har för övrigt skrivit delar av sina böcker i badkaret via en app som synkar med datorn.

Något som fick de flesta i publiken att skratta var förslagen om vad Christoffer skulle göra för att kunna bo som Birgitta och Annika, vid havet på ett eller annat sätt. I dagsläget bor han på 36 kvadratmeter mitt i Stockholm men Annika menar att det bara är att skriva fler böcker, eller så får han ta arbete hos henne som sommelier i Frankrike.

Birgitta berättar att hon sitter lite här och var och skriver men gärna på caféer då hon får inspiration från människor runt om. Hon menar också att hon försöker tänja lite på genren feelgood. Hon är ute efter en berörande berättelse med mänskliga relationer och har inga bekymmer att skildra död och allvar eftersom det är en del av livet. Både Birgitta och Annika är dessutom överens om att olika böcker kräver olika sorters research.

Att resa litterärt

Efter seminariet med Lucy Diamond, Sheila O’Flanagan och Lucy Dillon på Feelgoodfestivalen dök Varg Gyllander och Åsa Hellberg upp på scen tillsammans med Johanna Lundin, som var moderator. Det skulle snackas litterära resor.

”Gräv där du står, så brukar man säga. Men dessa författare låter sina berättelser utspela sig under palmträd och i New York – oavsett var skrivarstugan ligger. Häng med på en jorden-runt-resa!”

Åsa Hellberg är nu aktuell med Välkommen till Flanagans, som är första delen i en trilogi. I övrigt har hon tio böcker i bagaget. Varg Gyllander bytte kriminalromanerna mot feelgood och har alltså tagit sig in i en ganska kvinnodominerad genre. Båda debuterade 2009 och firar i år 10 år som författare. Mycket har hänt sedan dess.

Åsa började med att skriva en självbiografi som 47-åring och menar att det aldrig är för sent att börja skriva. Tre år senare kom hennes första roman, som gick bra, och sedan rullade det bara på. Hon skriver ungefär en bok om året och ser till att ha nästa boks manus klart när det är dags att släppa den första boken. Hon pratar också om att hon gillar att utmana sig själv och vill ha något att bita i. Det kan röra sig om att exempelvis skriva om yngre karaktärer i stället för 50+.

Vargs litterära resa började som sagt med kriminalromaner men han har även försökt utveckla sin kunskap om dramaturgi och att visualisera saker. Stora delar av hans bok Alla känner apan är förlagd i Thailand och tidigare har han gnällt lite på sina författarkompisar som reser jorden runt och kallar det research. Han har i stället suttit och googlat upp saker men denna gång åkte han själv på en resa och menar att ”man aldrig ska underskatta den egna upplevelsen av den fysiska platsen.” Vargs bok skulle från början heta Och apan känner ingen men någonstans längs vägen blev det alltså fel och boken kom ut som Alla känner apan. Varg har definitivt fått blodad tand vad gäller feelgoodgenren och vill gärna att fler män både läser och skriver just feelgood.

Åsa berättar om hur hennes karaktärer ofta får genomgå en inre resa. Hon utsätter dem för svåra saker i böckerna för att sedan uppnå ett hoppfullt slut. Det inte behöver inte vara lyckligt, men hoppfullt. Oftast känner läsarna igen sig i detta.

Trots att feelgood verkligen har fått sig en rejäl sväng uppåt tror Varg att vi har lång tid att gå innan vi kan prata om feelgoodundret, likt deckarundret.