Alla älskar Bianca av Birgitta Bergin

Bianca är en person som alla älskar. Hon är oemotståndlig, hemlighetsfull och vacker. Men vad är det hon döljer? Och vem älskar Bianca mest?

Tre par anländer till Thorskogs slott för en lyxig helg i slottets magnifika salar. Under ett intensivt dygn tvingas någon konfrontera sitt dolda förflutna, en hustru gör något hon för evigt ångrar, en ung kvinna tvingas se sin älskares sanna väsen och en dagbok avslöjar precis det ingen vill veta allt medan Bianca gör upp med sitt liv.

Detta är min första bekantskap med Birgitta Bergin, men definitivt inte den sista. Jag trodde jag visste vad jag gav mig in på när jag började läsa den här boken men så var inte fallet. Flera twister, hemligheter och svek senare är jag fortfarande lite förvirrad men jag ska försöka berätta mer om vad jag tyckte om boken.

Bokens olika kapitel berättas ur de olika karaktärernas perspektiv och jag förstod nästan direkt att det var något med Bianca som inte riktigt var som det skulle. Hon var lätt att måla upp framför sig med sin frihet, sin målning och närhet till havet och samtidigt blev jag mer och mer nyfiken på hennes historia ju mer jag läste. Det var något mystiskt med det hela och relationen till Tommy och Viktor gjorde det inte mindre spännande. Varför hade hon mer eller mindre flyttat ifrån deras gemensamma hem?

När fler karaktärer och relationer introduceras för mig undrar jag lite hur det hela ska gå ihop men någonstans längs vägen förstår jag att det kommer att göra det. Vi har Frida som lever ihop med Leo, de äkta makarna Mikaela och Max, Viktor, Tommy och Bianca samt Astrid och någonstans är de alla sammanlänkade. Emellanåt blir jag lite förvirrad av de ledtrådar vi fått men mot slutet blir det lite av en aha-upplevelse och allt knyts samman väldigt bra. Skickligt av författaren!

Boken är lättläst och går snabbt att läsa ut tack vare drivet. Som läsare vill man veta vad som ska hända sedan, och sedan, och sedan. Så mycket att man kanske ligger vaken till 03 på natten för att få läsa färdigt. Så gjorde i alla fall jag.

Tack till Bokfabriken för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Birgitta Bergin
Utgivningsår: 2019
Förlag: Bokfabriken
Utläst: 4 januari 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus

Andra som bloggat om boken:
Bokhyllan | Bokprataren | Boklysten | Boktokig | Zellys Bokhylla

Intervju: Sofia Lundberg

Sofia Lundberg är författaren med en bakgrund inom journalistik och pedagogik som inte är rädd för att att ge läsaren en känslomässig resa. I höstas släpptes henne tredje roman ”Och eken står där än” och jag har fått möjlighet att ställa ett par frågor till henne.

Copyright/fotograf: Viktor Fremling

Sofia, vad kan du berätta om din senaste roman för den nya läsaren?
– Det är en berättelse om vänskap mellan olika generationer, och om hur läkande den kan vara. Men det är också en berättelse om två kvinnor som försöker leva vidare med ärren efter destruktiva relationer. Jag, liksom många andra, blev väldigt tagen av alla berättelser som kom upp till ytan under me too-rörelsen. Det verkade som att nästan alla gick och bar på någonting som skavde, ofta i kombination med en känsla av skuld. Jag ville utforska det utan att lägga för stort fokus på männen. Det blir lätt att de tar all plats och får tonvis med ord skrivna om sig, även när de har betett sig som skitstövlar. Det gillar inte jag. Eken, under vilken Esther och Rut möts varannan lördag när Esthers son är hos sin pappa, fick vara en metafor för det förflutna. Platsen betyder mycket för dem båda och de har båda minnen förknippade med den. Det vackra trädet står där som en påminnelse om att det aldrig går att fly från det förflutna. Men genom Ruts livshistoria får Esther, och förhoppningsvis även läsaren, upptäcka att det går att lära sig att leva med det.

Vad har du fått för reaktioner på boken?
– Väldigt fina reaktioner. Precis som på mina andra böcker. Jag är verkligen tacksam för alla positiva recensioner, här hemma och i andra länder. Och jag är tacksam för alla vackra ord och bilder som delas av läsare, de betyder mycket för mig. Jag får dessutom likartade reaktioner överallt, oavsett om de kommer från Korea, Ryssland, Kina, USA eller något annat land. Det gillar jag, för det visar att vi människor är oerhört lika, oavsett kulturell bakgrund. Det känns väldigt fint.

Dina två tidigare romaner har översatts till otroligt många språk och har båda blivit internationella succéer. Hur tror du det kommer sig?
– Oj, det kan inte jag svara på. Det är väl kanske någonting med att berättelserna berör livets kärna, viljan att vara älskad, att lära sig hantera svårigheter från det förflutna, att ha nära relationer. Men jag har ingen aning, jag nöjer mig med att vara väldigt tacksam för att människor i så många olika länder vill läsa mina böcker.

Dina böcker frambringar väldigt mycket olika känslor och ger en tid för eftertanke. Är det ett medvetet val?
– Ja, absolut. Mina berättelser är väldigt medvetet konstruerade, jag har någonting som jag vill berätta, som jag tycker är viktigt. Det finns ett centralt tema i varje bok. Även sättet som jag berättar dem på är medvetet, jag tycker att världen, så som den ser ut i dag, behöver mer eftertänksamhet och värme. Det är empatin som får våra samhällen att överleva. Jag lägger en droppe av min själ i varje bok, jag vill så hjärtligt gärna att det ska gå bra för mina karaktärer, att de ska få må bra igen. Det gör också att jag blir lite utmattad, ibland känns det som att en liten del av mig försvinner in i boken för att aldrig komma åter.

Vart får du din inspiration ifrån?
– Skrivandet är enbart hårt arbete för mig. Det handlar om disciplin, tanke och om att sätta sig ner och jobba. Men när jag är ledig, och vill fylla på med energi har jag några favoritsysselsättningar. Jag älskar att vara ute i naturen och att röra på mig. Jag åker skidor, skridskor, springer, paddlar och går promenader i skogen med min hund. Jag tycker mycket om konst, och går gärna och ofta på Stockholms konstmuseer. Även om jag nu har varit där så många gånger, hittar jag alltid någonting nytt som ger mig idéer. Det kan vara små detaljer i en tavla, eller i berättelser om konstnärernas liv. Och så broderar jag, just nu håller jag på med en kudde.

Har du användning av din bakgrund som journalist och pedagog i ditt skrivande?
– Ja, absolut. Som journalist lärde jag mig att skriva snabbt och effektivt. Att inte fastna, det fanns det inte tid för. Att ständigt hänga med i nyhetsflödet, att läsa, läsa, läsa. Och jag lärde mig olika metoder för research som är väldigt användbara. I pedagogiken finns psykologi, filosofi, sociologi. Det är ämnen som intresserar mig väldigt mycket, och som jag i högsta grad använder mig av när jag konstruerar mina berättelser. Men jag har även användning av andra erfarenheter som jag har tillskansat mig genom livet. De tuffa åren som modell i Milano och Paris, de sorglösa åren som skibum i Chamonix, alla resor jag gjorde med min ryggsäck. Jag har till och med nytta av olika svårigheter som jag har varit med om.

Slutligen, om du bara fick läsa en författare för resten av ditt liv, vem hade det blivit och varför?
– Det finns otroligt många författare som jag tycker om och skulle sakna om jag inte fick läsa dem. Men valet känns ganska givet. Joyce Carol Oates. Inte enbart för hennes skicklighet som författare och för att berättelserna är intressanta ur ett psykologiskt perspektiv, utan för hennes enorma produktion. Det skulle fortfarande gå att ställa in många böcker i bokhyllan. Jag läste faktiskt hennes senaste bok, ”Mitt liv som Råtta”, igår. Hennes böcker är väldigt intressanta och ger utrymme för eftertanke. Den senaste ledde till en lång diskussion här hemma.

Copyright/fotograf: Viktor Fremling

Författarintervju: Felicia Welander

Återigen är det fredag och dags för en ny författarintervju. Denna veckan har jag frågat ut Felicia Welander, just nu aktuell med Dan före dan.

Felicia, vad kan du berätta för oss om Dan före dan?
Dan före dan är en berättelse som utspelar sig i Stockholm och Hälsingland och handlar om varför det är okej att känna sig lite ensam ibland. Den handlar om Sigrid som ser fram emot att få fira julen med familjen som vanligt, tills det visar sig att de alla har andra planer. För att undvika att bli själv på julafton går hon in på appen Glitter för att försöka hitta någon att fira jul med.

Boken klassas som en julroman. Hur har du arbetat för att skapa julkänsla? Vad kan läsaren förvänta sig?
– Huvudpersonen Sigrid jobbar extra på Nordiska Muséet där julstämningen är hög och hon forskar även i vinterns traditioner. Hon berättar gärna för alla som vill lyssna (och alla andra) om varför vi äter lussekatter och om tomten verkligen är från Spanien, Turkiet eller kanske Nordpolen egentligen. Romanen är en riktig ”julpralin” och jag hoppas läsaren ska känna både dofter och smaker av jul under lässtunden.

Du har skrivit ett par böcker innan denna. Vad skiljer sig i den här om du jämför med de tidigare?
– Även denna roman handlar om vänskap, men den tidigare trilogin är något mer melankolisk och Dan före dan är mer härlig och rolig i sin ton. En mer renodlad feelgood, helt enkelt.

Har du någon förebild när det kommer till skrivande? 
– Jag har många, men jag ser särskilt mycket upp till Lionel Shriver – dels för hennes språk, men också för att hon alltid har ett genomgående tema och en etisk frågeställning i varje bok som är intressant att läsa om.

Vilken bok läser du själv helst inför julen? Vad ger dig julkänsla?
– Jag läser gärna Dickens En julsaga, som nog måste vara den första riktigt stora julromanen tänker jag. Den har ett fint budskap. I den andan ger det också julstämning att äta lunch i Kungsträdgården till förmån för Stockholms hemlösa varje år och packa kassar med kläder och filtar att ge bort. Efter det ger min mammas rödkål riktigt bra julkänsla och är ett måste på julbordet i stugan i Hälsingland.

Författarintervju: Veronica Linarfve

Mina fredagsintervjuer fortsätter och denna veckan har jag fått ställa ett par frågor till feelgoodförfattaren Veronica Linarfve. 

Foto: Eva Lindblad

Veronica, du debuterade förra året med första boken om Louise, I huvudet på Miss Lyckad. I år kom uppföljaren, Inte helt Miss Lyckad. Vad har du fått för respons på dina böcker?
– Jag har fått väldigt fin respons. Många tycker att böckerna är roliga och har hög igenkänning. Jag har fått höra att folk skrattar rakt ut när de läser, det gör mig så klart mycket glad! Mitt mål med dessa böcker är främst att underhålla.

Jag har läst att böckerna kallas ”en Bridget Jones i svensk tappning”. Hur känns det att höra något sådant? 
– Bara positivt! Bridget är ju en ikon! Hon är så älskvärd. Visst, tittar man på handlingen har det ju hänt mycket. Idag tror jag inte att en handling om en kvinna som fokuserar på sin vikt, som tror att meningen med livet är att hitta den rätta mannen och som ler överinseende när hennes morbror tafsar henne på rumpan och så vidare .. skulle fungera. Men första Bridget Jones kom ju för 18 (!) år sedan. Det har ju hänt en del, tack och lov. Så ja, jag är glad att min Miss Lyckad, alias Louise Locke, är en Bridget Jones i svensk tappning för då hoppas jag att man menar mer modern och uppdaterad. Louise är lika charmigt godtrogen som Bridget och har många tankar och idéer som inte alltid är så genomtänkta. Men, framför allt i bok två blir Louise allt mer stark och funderar på vad som är viktigt för henne, vilka val hon gjort och vad hon vill göra framåt.

Vad fick dig att vilja skriva böcker och bli författare?
– För mig har skrivandet alltid haft en viktig plats i mitt liv. Jag växte upp med en mycket sjuk mamma men vi pratade sällan om det jobbiga och aldrig om döden trots att den ständigt låg som ett hot över tillvaron. Genom skrivandet kunde jag dels utforska alla de där ledsamma känslorna men också skapa berättelser med lyckliga slut. I mina berättelser dog alltid mamman men det var inte dåligt, för då kom dottern alltid till en bättre plats där det inte fanns sjukdomar och inga maträtter som innehöll svamp eller lök. Så jag var tidigt inne på feelgood. Även om det var tufft i livet så slutade berättelserna hoppfullt.

Vad var det jobbigaste i processen att få din bok utgiven?
– Hm … Utgivningsprocessen var överlag ganska smidig och rolig tycker jag. Jag tycker om att redigera. Men väntan på att få att få svar från förlagen – det var jobbigt. Ovisshet drar så mycket energi!

I grunden är du beteendevetare och journalist. Hur använder du dig av detta i ditt skrivande?
– I mina två första böcker är handlingen förlagd till en reseredaktion. Jag jobbade själv som chefredaktör på ett resemagasin medan jag skrev första boken. Jag är intresserad av relationer och tycker om att skriva om det och där har jag nytta av min beteendevetenskapliga bakgrund.

Vilken bok tycker du att alla borde ha läst åtminstone en gång i livet? Varför?
– Om jag tar några hyfsat aktuella titlar inom feelgoodgenren så tycker jag mycket om Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt. Den var överraskande, feelgood med svärta, och väckte tankar som stannat kvar. Och så man ju ha läst åtminstone en bok av Marian Keys! En oväntad semester är en av mina absoluta favoriter.

Författarintervju: Eleonor Sager

Det är fredag och dags för en ny författarintervju. Den här gången har jag ställt frågor till feelgoodförfattaren Eleonor Sager, aktuell med boken Älskar, älskar inte.

Din bok Älskar, älskar inte kom ut i början av året. Vad har du fått för reaktioner på boken sedan dess?
– Mottagandet har varit bättre än jag vågat drömma om! Det var en spänd väntan på att första recensionen skulle komma, och när den var positiv kände jag att åh, även om resten tycker att den är värdelös så är det i alla fall en person som tycker om den. Sedan var det oerhört stort när Lotta Olsson rekommenderade den i Dagens Nyheter. Det hade jag aldrig vågat hoppas på.

Hur skulle du beskriva den och dess handling?
– Den handlar om systrarna Emilia och Madelen som passerat trettio och drömmer om väldigt olika saker. Emilia jobbar som dessertkock och drömmer om ett fotbollslag med ungar, villa, vovve och bättre begagnad Volvo. Problemet är att hennes surfande vagabond till kille inte alls verkar vilja samma saker. Men kanske han ändrar sig? Madelen däremot, är nygift och bor i en fin våning vid Karlaplan. Hennes man undrar om det inte är dags för dem att bilda familj, men Madelen har inte tid eller planer på bebis. Hon har ju sin karriär. Och sin träning. Och deras härliga liv. Kan inte tillvaron bara få vara så, ett tag till? Livet har dock andra planer för systrarna, och Emilia tvingas göra ett val som får deras relation att skaka i grunden.
– För mig är det en bok om att bli vuxen ”på riktigt” och ställas inför alla de beslut som kanske inte var så tunga när man var tjugo-nånting, men oerhört avgörande tio år senare.

Boken är första delen i en serie. När får vi läsa mer och hur kommer framtiden att se ut för systrarna Lind?
– Nästa bok är planerad till våren 2020. Emilias karriär tar fart på riktigt medan Madelens kanske inte gör det på samma sätt. Kärlek och relationer står i centrum, liksom söta desserter, hästar och ett och annat glas vin.

Du har en bakgrund som journalist och har även arbetat med TV och på ett produktionsbolag. Hur mycket nytta av det har du haft i ditt skrivande?
– En hel del! Nyhetsjournalistik är väldigt olikt att skriva böcker, men att fånga kärnan har jag tagit med mig från nyhetsredaktionerna. Jag inspireras mycket av manusskrivande för TV, och har även lagt Madelens arbetsplats på en streamingtjänst likt Netflix.

Känner du igen dig själv i dina karaktärer?
– Oerhört mycket! Det är nästan så att de är två sidor av mig. Karriäristen Madelen som undrar vem hon var utan sitt jobb och är målinriktad på alla plan, och den mer sorglösa Emilia som älskar party, bakning och hoppas på himlastormande kärlek.

Hur ser din skrivprocess ut? Börjar det med en tanke och avslutas med en färdig, tryckt bok och vad händer egentligen längs vägen?
– Det börjar med en idé som jag testar i ett synops, för att sedan bryta ner den i beats/kapitel och se att det håller för en hel bok, har rätt vändpunkter och utveckling. Oftast händer det massor i den processen, jag stryker och lägger till, men grundidén förblir densamma.

Slutligen, kan du tipsa om en bok man bara måste ha läst!
– Schindler’s list eller valfri sanningsenlig bok om Förintelsen.

Äventyr vid havet

Nu är det dags för det sista inlägget om Feelgoodfestivalen! Denna gången handlar det om seminariet som kallades ”Äventyr vid havet” med Birgitta Bergin, Christoffer Holst och Annika Estassy. Såhär stod det om detta:

”Vägskvalp och sommardrömmar. Havet är feelgood. Men även en perfekt inramning för en spännande intrig. Speciellt om färjorna slutat gå och man inte kommer därifrån… Här träffar vi tre författare som förlagt sina berättelser vid havskanten.”

Samtliga tre författare inleder med att berätta om sina mest aktuella böcker. Just det här med närheten till vatten och hav är ju det genomgående temat på seminariet men då frågar moderatorn Annika hur man får till detta i södra Norrland? Annika berättar då att man kan ta ut svängarna lite men att det var mer troligt att berättelsen utspelade sig kring en älv än ett stort hav från ingenstans. Även Birgitta använder sig av en älv i sin Alla älskar Bianca och Christoffers Holsts serie om Cilla Storm utspelar sig på en fiktiv skärgårdsö som kallas för Bullholmen. Nära till vatten alltså.

Moderatorn påpekar att Christoffer Holst för övrigt är som ett Kinderägg. Han är både festivalgeneral, skriver härlig feelgood och är även utbildad sommelier. De kommer då in på det faktum att Christoffer har med en del vindrickande i sina mysdeckare. Men hur kan man gå från feelgood till deckare? Han var helt enkelt nyfiken på hur det skulle kännas att döda ett par personer, tyckte det kändes bra och fortsatte. Det är dock viktigt att poängtera att morden ska vara mord, man kan inte mörda på ett mysigt vis men det ska heller inte vara för brutalt. Christoffer har för övrigt skrivit delar av sina böcker i badkaret via en app som synkar med datorn.

Något som fick de flesta i publiken att skratta var förslagen om vad Christoffer skulle göra för att kunna bo som Birgitta och Annika, vid havet på ett eller annat sätt. I dagsläget bor han på 36 kvadratmeter mitt i Stockholm men Annika menar att det bara är att skriva fler böcker, eller så får han ta arbete hos henne som sommelier i Frankrike.

Birgitta berättar att hon sitter lite här och var och skriver men gärna på caféer då hon får inspiration från människor runt om. Hon menar också att hon försöker tänja lite på genren feelgood. Hon är ute efter en berörande berättelse med mänskliga relationer och har inga bekymmer att skildra död och allvar eftersom det är en del av livet. Både Birgitta och Annika är dessutom överens om att olika böcker kräver olika sorters research.

Att resa litterärt

Efter seminariet med Lucy Diamond, Sheila O’Flanagan och Lucy Dillon på Feelgoodfestivalen dök Varg Gyllander och Åsa Hellberg upp på scen tillsammans med Johanna Lundin, som var moderator. Det skulle snackas litterära resor.

”Gräv där du står, så brukar man säga. Men dessa författare låter sina berättelser utspela sig under palmträd och i New York – oavsett var skrivarstugan ligger. Häng med på en jorden-runt-resa!”

Åsa Hellberg är nu aktuell med Välkommen till Flanagans, som är första delen i en trilogi. I övrigt har hon tio böcker i bagaget. Varg Gyllander bytte kriminalromanerna mot feelgood och har alltså tagit sig in i en ganska kvinnodominerad genre. Båda debuterade 2009 och firar i år 10 år som författare. Mycket har hänt sedan dess.

Åsa började med att skriva en självbiografi som 47-åring och menar att det aldrig är för sent att börja skriva. Tre år senare kom hennes första roman, som gick bra, och sedan rullade det bara på. Hon skriver ungefär en bok om året och ser till att ha nästa boks manus klart när det är dags att släppa den första boken. Hon pratar också om att hon gillar att utmana sig själv och vill ha något att bita i. Det kan röra sig om att exempelvis skriva om yngre karaktärer i stället för 50+.

Vargs litterära resa började som sagt med kriminalromaner men han har även försökt utveckla sin kunskap om dramaturgi och att visualisera saker. Stora delar av hans bok Alla känner apan är förlagd i Thailand och tidigare har han gnällt lite på sina författarkompisar som reser jorden runt och kallar det research. Han har i stället suttit och googlat upp saker men denna gång åkte han själv på en resa och menar att ”man aldrig ska underskatta den egna upplevelsen av den fysiska platsen.” Vargs bok skulle från början heta Och apan känner ingen men någonstans längs vägen blev det alltså fel och boken kom ut som Alla känner apan. Varg har definitivt fått blodad tand vad gäller feelgoodgenren och vill gärna att fler män både läser och skriver just feelgood.

Åsa berättar om hur hennes karaktärer ofta får genomgå en inre resa. Hon utsätter dem för svåra saker i böckerna för att sedan uppnå ett hoppfullt slut. Det inte behöver inte vara lyckligt, men hoppfullt. Oftast känner läsarna igen sig i detta.

Trots att feelgood verkligen har fått sig en rejäl sväng uppåt tror Varg att vi har lång tid att gå innan vi kan prata om feelgoodundret, likt deckarundret.