Alla älskar Bianca av Birgitta Bergin

Bianca är en person som alla älskar. Hon är oemotståndlig, hemlighetsfull och vacker. Men vad är det hon döljer? Och vem älskar Bianca mest?

Tre par anländer till Thorskogs slott för en lyxig helg i slottets magnifika salar. Under ett intensivt dygn tvingas någon konfrontera sitt dolda förflutna, en hustru gör något hon för evigt ångrar, en ung kvinna tvingas se sin älskares sanna väsen och en dagbok avslöjar precis det ingen vill veta allt medan Bianca gör upp med sitt liv.

Detta är min första bekantskap med Birgitta Bergin, men definitivt inte den sista. Jag trodde jag visste vad jag gav mig in på när jag började läsa den här boken men så var inte fallet. Flera twister, hemligheter och svek senare är jag fortfarande lite förvirrad men jag ska försöka berätta mer om vad jag tyckte om boken.

Bokens olika kapitel berättas ur de olika karaktärernas perspektiv och jag förstod nästan direkt att det var något med Bianca som inte riktigt var som det skulle. Hon var lätt att måla upp framför sig med sin frihet, sin målning och närhet till havet och samtidigt blev jag mer och mer nyfiken på hennes historia ju mer jag läste. Det var något mystiskt med det hela och relationen till Tommy och Viktor gjorde det inte mindre spännande. Varför hade hon mer eller mindre flyttat ifrån deras gemensamma hem?

När fler karaktärer och relationer introduceras för mig undrar jag lite hur det hela ska gå ihop men någonstans längs vägen förstår jag att det kommer att göra det. Vi har Frida som lever ihop med Leo, de äkta makarna Mikaela och Max, Viktor, Tommy och Bianca samt Astrid och någonstans är de alla sammanlänkade. Emellanåt blir jag lite förvirrad av de ledtrådar vi fått men mot slutet blir det lite av en aha-upplevelse och allt knyts samman väldigt bra. Skickligt av författaren!

Boken är lättläst och går snabbt att läsa ut tack vare drivet. Som läsare vill man veta vad som ska hända sedan, och sedan, och sedan. Så mycket att man kanske ligger vaken till 03 på natten för att få läsa färdigt. Så gjorde i alla fall jag.

Tack till Bokfabriken för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Birgitta Bergin
Utgivningsår: 2019
Förlag: Bokfabriken
Utläst: 4 januari 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus

Andra som bloggat om boken:
Bokhyllan | Bokprataren | Boklysten | Boktokig | Zellys Bokhylla

Bettys val av Marie-Louise Marc

Julen närmar sig, och Betty Svan älskar julen. Inte på det minimalistiska sättet, utan på det överdådiga! Det kan aldrig bli för mycket glitter, för långa ljusslingor eller för stora krubbor. Men i och med att Betty har flyttat ihop med nya kärleken Henrik försvåras traditionerna. Det är inte helt lätt att slå ihop två stora familjer under denna högtid, och mitt under Kalle Anka blir det dessutom också dags för Bettys vuxna dotter Maja att föda barn! När vinterkaoset lugnat ner sig är det äntligen tid för Betty att få axla mormorrollen till fullo. Men varför hör hon från flera håll att Henrik inte alls är någon barnperson? Och varför har han dessutom börjat umgås så mycket med sin sjuka exfru? Mitt i allt börjar Betty också fundera på pappan som hon aldrig träffat. Vem är han egentligen?

Det var över två år sedan jag läste första boken om Betty Svan så lite hade jag faktiskt glömt men jag minns att jag uppskattade det lättsamma i den boken och att den gick så snabbt att läsa. Jag fick uppfattningen om att ”Bettys val” skulle vara lite av en julroman men där hade jag faktiskt fel. Den utspelade sig till viss del under julen men inte så att den ingav några julkänslor eller kan kallas julroman, åtminstone inte i mitt tycke. Som feelgood var den dock helt okej.

Det här med att läsa serier kan vara väldigt avkopplande på så vis att man redan känner till karaktärerna. Visst, de kanske djupnar ju längre serien går och det kommer nya karaktärer men grunden är ju Betty Svan. Här får vi dock se andra sidor av henne, hur hennes liv som frilans skapar lite lätt panik, hur hon handskas med en sambo som inte inviger henne i sina beslut och hur livet ställs lite på ända. Alla människor reagerar olika på olika saker och jag tycker att författaren har fångat känslorna hos Betty på ett bra sätt. Det är lätt att leva sig in i hennes situation och både glädjas och lida med henne. Även Bettys barn och Henriks barn utvecklas enormt i den här boken och det ska bli spännande att följa dem i ytterligare en bok sedan.

Den lättsamma känslan finns absolut kvar och sidorna flyger förbi men det är förmodligen inget som jag kommer att minnas särskilt länge. Det var inget som påverkade mig på djupet utan mest behaglig och skön läsning för stunden. Jag kommer dock att läsa tredje delen i serien också för jag vill såklart veta vad som händer med Betty och hennes idéer.

Mitt betyg: 3/5

Författare: Marie-Louise Marc
Serie: Betty Svan #2
Utgivningsår: 2017
Förlag: Printz Publishing
Utläst: 15 december 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare delar i serien:
Bettys värld (Betty Svan #1)

Författarintervju: Veronica Linarfve

Mina fredagsintervjuer fortsätter och denna veckan har jag fått ställa ett par frågor till feelgoodförfattaren Veronica Linarfve. 

Foto: Eva Lindblad

Veronica, du debuterade förra året med första boken om Louise, I huvudet på Miss Lyckad. I år kom uppföljaren, Inte helt Miss Lyckad. Vad har du fått för respons på dina böcker?
– Jag har fått väldigt fin respons. Många tycker att böckerna är roliga och har hög igenkänning. Jag har fått höra att folk skrattar rakt ut när de läser, det gör mig så klart mycket glad! Mitt mål med dessa böcker är främst att underhålla.

Jag har läst att böckerna kallas ”en Bridget Jones i svensk tappning”. Hur känns det att höra något sådant? 
– Bara positivt! Bridget är ju en ikon! Hon är så älskvärd. Visst, tittar man på handlingen har det ju hänt mycket. Idag tror jag inte att en handling om en kvinna som fokuserar på sin vikt, som tror att meningen med livet är att hitta den rätta mannen och som ler överinseende när hennes morbror tafsar henne på rumpan och så vidare .. skulle fungera. Men första Bridget Jones kom ju för 18 (!) år sedan. Det har ju hänt en del, tack och lov. Så ja, jag är glad att min Miss Lyckad, alias Louise Locke, är en Bridget Jones i svensk tappning för då hoppas jag att man menar mer modern och uppdaterad. Louise är lika charmigt godtrogen som Bridget och har många tankar och idéer som inte alltid är så genomtänkta. Men, framför allt i bok två blir Louise allt mer stark och funderar på vad som är viktigt för henne, vilka val hon gjort och vad hon vill göra framåt.

Vad fick dig att vilja skriva böcker och bli författare?
– För mig har skrivandet alltid haft en viktig plats i mitt liv. Jag växte upp med en mycket sjuk mamma men vi pratade sällan om det jobbiga och aldrig om döden trots att den ständigt låg som ett hot över tillvaron. Genom skrivandet kunde jag dels utforska alla de där ledsamma känslorna men också skapa berättelser med lyckliga slut. I mina berättelser dog alltid mamman men det var inte dåligt, för då kom dottern alltid till en bättre plats där det inte fanns sjukdomar och inga maträtter som innehöll svamp eller lök. Så jag var tidigt inne på feelgood. Även om det var tufft i livet så slutade berättelserna hoppfullt.

Vad var det jobbigaste i processen att få din bok utgiven?
– Hm … Utgivningsprocessen var överlag ganska smidig och rolig tycker jag. Jag tycker om att redigera. Men väntan på att få att få svar från förlagen – det var jobbigt. Ovisshet drar så mycket energi!

I grunden är du beteendevetare och journalist. Hur använder du dig av detta i ditt skrivande?
– I mina två första böcker är handlingen förlagd till en reseredaktion. Jag jobbade själv som chefredaktör på ett resemagasin medan jag skrev första boken. Jag är intresserad av relationer och tycker om att skriva om det och där har jag nytta av min beteendevetenskapliga bakgrund.

Vilken bok tycker du att alla borde ha läst åtminstone en gång i livet? Varför?
– Om jag tar några hyfsat aktuella titlar inom feelgoodgenren så tycker jag mycket om Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt. Den var överraskande, feelgood med svärta, och väckte tankar som stannat kvar. Och så man ju ha läst åtminstone en bok av Marian Keys! En oväntad semester är en av mina absoluta favoriter.

Författarintervju: Caroline Säfstrand

Hennes böcker har blivit kallade feelgood med sorgkant men trots lite trasiga relationer eller trassliga familjer finns det alltid hopp. Caroline Säfstrand är nu aktuell med sin femte roman Villa Havsbris.

Kan du berätta lite om Villa Havsbris?
– Någon kallade den för feelgood-drama, och det är en bra beskrivning! Den handlar om Sophie som bor i Berlin sedan många år tillbaka men nu kommer till Skepparkroken för att ta hand om det praktiska efter sin mammas död. Det visar sig att hon ärver sitt barndomshem – Villa Havsbris som en gång i tiden var ett kurhotell…detta trots att hennes mamma sagt att hon sålt det för tio år sedan. För Sophie är huset kopplat till mindre trevliga barndomsminnen och hon vill sälja så snabbt det går. Men huset behöver piffas till lite efter att ha stått tomt länge. Hon får rådet att annonsera om volontärer som kan rusta upp det mot mat och husrum. Sophie tror inte att någon kommer att nappa på detta men snart har Isak, Martin och Katja flyttat in. Kravet som Sophie ställt i annonsen är att de ska vara händiga och komma med lätt bagage – men har man läst mina böcker så vet man att ingen kommer med ett lätt bagage. Men, i takt med att huset förändras så förändras människorna i det! En spännande sidohistoria är den äldre grannen Ella som skött husets trädgård i alla år. Hon är döv men kan läsa på läppar och vet därför en mörk hemlighet om Sophie. Denna berättar hon på ett väldigt udda sätt.

Vart har du hämtat din inspiration och dina idéer ifrån när det gäller skrivandet av boken?
– Mina historier tar form i huvudet, en efter en. Hur det egentligen går till vet jag inte. När första boken hade skrivits var det som att öppna en dörr och nu går den inte att stänga. Miljön är dock en viktig inspiration. Jag använder miljöerna som verktyg som liksom mejslar ut berättelserna och formar personer och historier. Det var väldigt viktigt att hitta rätt plats för Villa Havsbris – och det hittade jag i Skepparkroken.

Hur lägger du upp arbetet kring en bok? 
– Jag får en idé, har en bild av början, mitten, slut, själva syftet med boken och romanfigurernas inre och yttre resa. Sedan sätter jag igång och skriver från början till slut. Ofta gör jag en bakvänd synopsis, och sätter upp postit-lappar om det jag har skrivit för att få en överblick och en karta. Är jag på rätt väg? Fastnar jag så går jag ut och går med hundarna. Då lossnar det.

Villa Havsbris innehåller ju en del sorg och svärta. Hur lyckas du balansera historien så det inte blir allt för glatt eller allt för sorgligt?
– Jag vill att läsaren, när sista sidan är läst, ska känna sig lite starkare, lite gladare, lite mer ”jävlar anamma”. För att nå dit måste man ner i de djupa dalarna först. Men jag vill inte att det ska bli för tungt, för då missar man poängen. Värmen och den feelgoodiga känslan är minst lika viktig. Jag jobbar med proffsigt folk och tillsammans ser vi till att det inte tippar för mycket åt det ena eller det andra hållet.

Vad är det lättaste respektive svåraste med att skriva en roman?
– Det lättaste för mig är själva skrivandet, att komma på historier, att lära känna romanfigurerna. Det svåraste är allt det andra runt omkring. Att synas i mängden, att sälja, att vara ett varumärke som författare.

Hur ser framtiden ut? Har du fler böcker planerade?
– Jag har påbörjat en historia som jag själv tycker mycket om men vi får väl se vad som händer. Det vet man aldrig!

Om du inte hade skrivit feelgood, vad hade du skrivit då?
– Då hade jag skrivit spänning i stil med Anders de la Mottes senaste böcker eller ungdomsromaner – helst lättlästa och lite spännande för ungdomar som har svårt med läsningen.

Författarintervju: Åsa Hellberg

Åsa Hellberg är författaren med tio böcker i bagaget och som nu är aktuell med Välkommen till Flanagans, den första delen i en serie.

Copyright/fotograf: Anna-Lena Ahlström

Kan du berätta lite mer om Välkommen till Flanagans?
– Den handlar om ett hotell i London, 1960, som drivs av den unga kvinnan Linda Lansing, född och uppvuxen i Fjällbacka. Hon tar över hotellet efter sin pappa, något hennes kusiner är mycket missnöjda med. Boken handlar om makt, intriger, vänskap, kärlek, upstairs och downstairs. Det är nog min mest dramatiska bok hittills.

Vad har du fått för reaktioner på boken såhär långt?
– Jag har fått så himla fina recensioner att jag är överväldigad.

Boken är första delen i en serie men vad kan vi förvänta oss till kommande delar?
– Nästa del utspelas 1983, med återblickar till 70-talet, och då har vi nya kvinnor som driver hotellet. Längst bak i Välkommen till Flanagans, efter tacket, hittar man första kapitlet i nästa bok. Tredje delen utspelas mer i nutid, och återigen drivs Flanagans av nya kvinnor.

De flesta (om inte alla) böcker du har skrivit håller sig i feelgoodgenren. Vad är det som lockar med just den genren?
– Jag vet inte, jag tror att det kanske passar mitt kynne bara. Jag har alltid läst mest den typen av böcker, ända sedan jag som väldigt ung plöjde Lotta. Jag gillar underhållning, där även deckare ingår. Har inget som helst behov av tungsinthet.

Om du skulle testa på att skriva i en ny genre, vilken ligger då närmst till hands? 
– Kanske en genrelös roman, jag vet faktiskt inte. Jag skrev en kortroman, Laholmsflickan – som kommer ut i print nu i september – och den var inte direkt feelgood. Deckare vore också kul … eller spänning. Allt som kan kallas underhållning.

Vart finner du din inspiration?
– Jag vet inte om jag finner det någon annanstans än inifrån mig själv. Hur det kommer in vet jag inte heller, jag förmodar att jag suger upp det jag ser och hör, men hittills har jag inte medvetet fått en idé på det sättet. Jag hittar oftast en karaktär inombords och vid datorn mejslar jag sedan fram en historia.

Vad är egentligen det bästa och sämsta med att vara författare?
– Bästa är friheten: allt jag behöver är en dator för att kunna skapa, och jag har ingen som säger åt mig när och hur jag ska använda den. Det sämsta? Finns inget, egentligen. I år tog jag på mig för mycket med fyra releaser, det är väl det sämsta i så fall. Jag vill göra mer än jag kanske klarar av.

Författarintervju: Simona Ahrnstedt

Simona Ahrnstedt om bakgrunden som psykolog, fascinationen kring historisk romance och framtiden. Varsågoda, här kommer fredagsintervjun med Sveriges första romanceförfattare.

Copyright/fotograf: Kate Gabor

Simona, du brukar kallas Sveriges romancedrottning men hur skulle du själv beskriva dig?
– Själv ser jag mig som en pionjär för böcker av kvinnor, om kvinnor och för kvinnor. Böcker som sällan får kredd men som älskas av läsare och som är välskrivna, underhållande och skänker fantastisk läsglädje. När jag började visste ingen i Sverige vad romance var, varken förlag, journalister eller bloggar. Jag fick förklara min genre om och om igen. Idag finns det svenska bloggar och instagramkonton om romance, folk läser romance öppet, förlagen ger ut romance och feelgoodgenren frodas. För mig är romance de ultimata feelgoodböckerna. I övrigt ser jag mig som en otroligt hårt arbetande och fikande mamma och författare.

Din nionde bok, Bara lite till, har precis släppts. Vill du berätta mer om den?
Bara lite till är en härligt feelgoodig romance som handlar om storstadstjejen Stella Wallin, som hamnar i lilla Laholm. Den här gången är det småstad istället för storstad, men mina läsare kommer garanterat känna igen sig. Den är helt fristående men det finns en pytteliten blinkning till min En enda-serie. Bara lite till kom till efter ett besök i Laholm, där jag dels blev väldigt förtjust i stan, dels höll på att bli strandsatt på deras tågstation som ligger mitt ute i ingenstans. Huvudpersonen Stella lever för mode och lyx och cityliv, drömmer om en karriär i New York och älskar pulsen i Stockholm, men hamnar på landet i ett utkylt, smutsigt torp, utan el och vatten, granne med en ekobonde, rymmande getter och diverse landsortsbor. Det är en typisk Simona Ahrnstedt; mycket humor, erotik och kärlek. Många olika relationer, dels en intensiv kärleksrelation dels relationer med vänner, föräldrar, syskon och en och annan mansgris. Det är en bok om vardagsrasism, folk som tycker feminismen gått för långt och om rätten att vara sig själv och bli älskad för den man är. En bok om fika, djur och landsbygden.

När du började skriva, trodde du att du skulle vara där du är idag? Vad tror du har gjort att dina böcker har blivit så pass populära?
– Jag började skriva som ett hobbyprojekt, hemma vid köksbordet, 2007. Jag jobbade då deltid som psykolog, och hade småbarn. Jag tror att alla som skriver drömmer om framgång och att någon kunna försörja sig på sitt skrivande. Men innan man blir antagen förstår man nog inte hur svårt, nästan omöjligt det är att kunna försörja sig. Särskilt om man som jag, är ensamstående, inte är känd, har kända släktingar och helt saknar socialt nät. Det är galet svårt. Det är därför man måste tycka att skrivandet är roligare än allt annat. Jag tror att mina romaner fyller ett behov av underhållning, andhämtning och läsglädje. Och sen vill jag ju tro att de är så lästa för att de är roliga och välskrivna, förstås, haha. Jag började skriva precis såna böcker jag själv älskar att läsa och det är en oerhört populär genre i nästan alla länder, så jag hade en tanke om att det borde gå att skriva sådana böcker; om coola kvinnor, om kärlek, erotik, humor och med lyckliga slut, även i Sverige. Men tro mig, jag gick på så många nitar och fick så många refuseringar i början.

Dina första romaner var historisk romance. Har du ett intresse för historia eller hur kommer det sig att det blev just historisk romance?
– Jag älskar själv att läsa historisk romance och tycker att det är kul att göra research. Jag började med historiskt, men min avsikt var alltid att varva mellan samtida och historiskt. Det som är roligt med historiskt är att det är lättare med lite saftiga och omöjliga konflikter, med vackra kläder och med att liksom drömma sig bort. Det svåra är att kvinnorollen är snäv, kvinnor har sällan jobb.

Hur upplever du att det är att skriva om saker som hör till historien, som man kanske inte kan hitta all fakta kring eller göra så grundlig research som man vill? Är det någonsin ett problem?
– Det är en utmaning och jag älskar utmaningar. Rent konkret har jag pratat med många historiker och experter för att hitta information. Läst massor, förstås, både böcker och artiklar på nätet. Jag besöker muséer runt om i Stockholm och övriga landet, gör resor, ringer folk. Men egentligen är det inte mer research när jag skriver historiskt än när jag skriver om ekolantbruk, modevärlden eller finansvärlden. För att inte tala om elitsoldater eller läkare utan gränser. Jag väljer ofta områden som jag inte kan något om, för jag tycker det är så himla roligt att nörda ner mig. Jag ser inte researchen som ett problem utan bara som något som ger energi. Och jag träffar så fantastiska människor som ställer upp med sin kunskap. En ren ynnest.

Du har en bakgrund som psykolog och kbt-terapeut. Är detta något du kan använda dig av i ditt skrivande eller är det helt skilda världar?
– Grejen med skrivandet är ju att allt man är med om kan användas. Precis allt, varenda resa, möte, samtal. Att vara psykolog och terapeut har varit en enorm tillgång, särskilt när jag skapar karaktärer och deras bakgrund och funderar över folks sätt att bete sig i olika situationer.

Hur tar man steget från ett yrke till ett annat? Hur gjorde du?
– Man gör det gradvis. Och man sparar pengar och drar ner på utgifter. I mitt fall handlade det om att jag hade en bra utbildning att falla tillbaka på. Med det sagt så fattar jag inte att jag vågade. Jag sa upp mig 2013. Då hade jag tre publicerade böcker bakom mig, och ett kontrakt på min nästa. Jag trodde så mycket på den boken (En enda natt) så jag bestämde mig för att satsa allt. Jag visste att jag skulle klara mig ekonomiskt i 6 månader, om jag verkligen levde snålt och jag sa upp mig. De första åren var jag så pank att jag grät på nätterna av oro. Hösten 2015 började det vända, gradvis. Men det är först nu, 2019, som jag inte är panikslagen inför framtiden, faktiskt. Man fattar nog inte hur lite pengar man tjänar som författare, hur mycket böcker man måste sälja för att dra in till månadshyran och hur ofta man måste skriva en ny bok. Just att skriva en bok om året tycker jag i och för sig är kul.

Vad har du för framtidsplaner? 
– Det blir fler böcker! En är planerad 2020 och en 2021. Annars är mina planer just nu att lansera Bara lite till. Ser så mycket fram emot det!

Copyright/fotograf: Kate Gabor

Författarintervju: Eleonor Sager

Det är fredag och dags för en ny författarintervju. Den här gången har jag ställt frågor till feelgoodförfattaren Eleonor Sager, aktuell med boken Älskar, älskar inte.

Din bok Älskar, älskar inte kom ut i början av året. Vad har du fått för reaktioner på boken sedan dess?
– Mottagandet har varit bättre än jag vågat drömma om! Det var en spänd väntan på att första recensionen skulle komma, och när den var positiv kände jag att åh, även om resten tycker att den är värdelös så är det i alla fall en person som tycker om den. Sedan var det oerhört stort när Lotta Olsson rekommenderade den i Dagens Nyheter. Det hade jag aldrig vågat hoppas på.

Hur skulle du beskriva den och dess handling?
– Den handlar om systrarna Emilia och Madelen som passerat trettio och drömmer om väldigt olika saker. Emilia jobbar som dessertkock och drömmer om ett fotbollslag med ungar, villa, vovve och bättre begagnad Volvo. Problemet är att hennes surfande vagabond till kille inte alls verkar vilja samma saker. Men kanske han ändrar sig? Madelen däremot, är nygift och bor i en fin våning vid Karlaplan. Hennes man undrar om det inte är dags för dem att bilda familj, men Madelen har inte tid eller planer på bebis. Hon har ju sin karriär. Och sin träning. Och deras härliga liv. Kan inte tillvaron bara få vara så, ett tag till? Livet har dock andra planer för systrarna, och Emilia tvingas göra ett val som får deras relation att skaka i grunden.
– För mig är det en bok om att bli vuxen ”på riktigt” och ställas inför alla de beslut som kanske inte var så tunga när man var tjugo-nånting, men oerhört avgörande tio år senare.

Boken är första delen i en serie. När får vi läsa mer och hur kommer framtiden att se ut för systrarna Lind?
– Nästa bok är planerad till våren 2020. Emilias karriär tar fart på riktigt medan Madelens kanske inte gör det på samma sätt. Kärlek och relationer står i centrum, liksom söta desserter, hästar och ett och annat glas vin.

Du har en bakgrund som journalist och har även arbetat med TV och på ett produktionsbolag. Hur mycket nytta av det har du haft i ditt skrivande?
– En hel del! Nyhetsjournalistik är väldigt olikt att skriva böcker, men att fånga kärnan har jag tagit med mig från nyhetsredaktionerna. Jag inspireras mycket av manusskrivande för TV, och har även lagt Madelens arbetsplats på en streamingtjänst likt Netflix.

Känner du igen dig själv i dina karaktärer?
– Oerhört mycket! Det är nästan så att de är två sidor av mig. Karriäristen Madelen som undrar vem hon var utan sitt jobb och är målinriktad på alla plan, och den mer sorglösa Emilia som älskar party, bakning och hoppas på himlastormande kärlek.

Hur ser din skrivprocess ut? Börjar det med en tanke och avslutas med en färdig, tryckt bok och vad händer egentligen längs vägen?
– Det börjar med en idé som jag testar i ett synops, för att sedan bryta ner den i beats/kapitel och se att det håller för en hel bok, har rätt vändpunkter och utveckling. Oftast händer det massor i den processen, jag stryker och lägger till, men grundidén förblir densamma.

Slutligen, kan du tipsa om en bok man bara måste ha läst!
– Schindler’s list eller valfri sanningsenlig bok om Förintelsen.