Författarintervju: Caroline Säfstrand

Hennes böcker har blivit kallade feelgood med sorgkant men trots lite trasiga relationer eller trassliga familjer finns det alltid hopp. Caroline Säfstrand är nu aktuell med sin femte roman Villa Havsbris.

Kan du berätta lite om Villa Havsbris?
– Någon kallade den för feelgood-drama, och det är en bra beskrivning! Den handlar om Sophie som bor i Berlin sedan många år tillbaka men nu kommer till Skepparkroken för att ta hand om det praktiska efter sin mammas död. Det visar sig att hon ärver sitt barndomshem – Villa Havsbris som en gång i tiden var ett kurhotell…detta trots att hennes mamma sagt att hon sålt det för tio år sedan. För Sophie är huset kopplat till mindre trevliga barndomsminnen och hon vill sälja så snabbt det går. Men huset behöver piffas till lite efter att ha stått tomt länge. Hon får rådet att annonsera om volontärer som kan rusta upp det mot mat och husrum. Sophie tror inte att någon kommer att nappa på detta men snart har Isak, Martin och Katja flyttat in. Kravet som Sophie ställt i annonsen är att de ska vara händiga och komma med lätt bagage – men har man läst mina böcker så vet man att ingen kommer med ett lätt bagage. Men, i takt med att huset förändras så förändras människorna i det! En spännande sidohistoria är den äldre grannen Ella som skött husets trädgård i alla år. Hon är döv men kan läsa på läppar och vet därför en mörk hemlighet om Sophie. Denna berättar hon på ett väldigt udda sätt.

Vart har du hämtat din inspiration och dina idéer ifrån när det gäller skrivandet av boken?
– Mina historier tar form i huvudet, en efter en. Hur det egentligen går till vet jag inte. När första boken hade skrivits var det som att öppna en dörr och nu går den inte att stänga. Miljön är dock en viktig inspiration. Jag använder miljöerna som verktyg som liksom mejslar ut berättelserna och formar personer och historier. Det var väldigt viktigt att hitta rätt plats för Villa Havsbris – och det hittade jag i Skepparkroken.

Hur lägger du upp arbetet kring en bok? 
– Jag får en idé, har en bild av början, mitten, slut, själva syftet med boken och romanfigurernas inre och yttre resa. Sedan sätter jag igång och skriver från början till slut. Ofta gör jag en bakvänd synopsis, och sätter upp postit-lappar om det jag har skrivit för att få en överblick och en karta. Är jag på rätt väg? Fastnar jag så går jag ut och går med hundarna. Då lossnar det.

Villa Havsbris innehåller ju en del sorg och svärta. Hur lyckas du balansera historien så det inte blir allt för glatt eller allt för sorgligt?
– Jag vill att läsaren, när sista sidan är läst, ska känna sig lite starkare, lite gladare, lite mer ”jävlar anamma”. För att nå dit måste man ner i de djupa dalarna först. Men jag vill inte att det ska bli för tungt, för då missar man poängen. Värmen och den feelgoodiga känslan är minst lika viktig. Jag jobbar med proffsigt folk och tillsammans ser vi till att det inte tippar för mycket åt det ena eller det andra hållet.

Vad är det lättaste respektive svåraste med att skriva en roman?
– Det lättaste för mig är själva skrivandet, att komma på historier, att lära känna romanfigurerna. Det svåraste är allt det andra runt omkring. Att synas i mängden, att sälja, att vara ett varumärke som författare.

Hur ser framtiden ut? Har du fler böcker planerade?
– Jag har påbörjat en historia som jag själv tycker mycket om men vi får väl se vad som händer. Det vet man aldrig!

Om du inte hade skrivit feelgood, vad hade du skrivit då?
– Då hade jag skrivit spänning i stil med Anders de la Mottes senaste böcker eller ungdomsromaner – helst lättlästa och lite spännande för ungdomar som har svårt med läsningen.

Författarintervju: Åsa Hellberg

Åsa Hellberg är författaren med tio böcker i bagaget och som nu är aktuell med Välkommen till Flanagans, den första delen i en serie.

Copyright/fotograf: Anna-Lena Ahlström

Kan du berätta lite mer om Välkommen till Flanagans?
– Den handlar om ett hotell i London, 1960, som drivs av den unga kvinnan Linda Lansing, född och uppvuxen i Fjällbacka. Hon tar över hotellet efter sin pappa, något hennes kusiner är mycket missnöjda med. Boken handlar om makt, intriger, vänskap, kärlek, upstairs och downstairs. Det är nog min mest dramatiska bok hittills.

Vad har du fått för reaktioner på boken såhär långt?
– Jag har fått så himla fina recensioner att jag är överväldigad.

Boken är första delen i en serie men vad kan vi förvänta oss till kommande delar?
– Nästa del utspelas 1983, med återblickar till 70-talet, och då har vi nya kvinnor som driver hotellet. Längst bak i Välkommen till Flanagans, efter tacket, hittar man första kapitlet i nästa bok. Tredje delen utspelas mer i nutid, och återigen drivs Flanagans av nya kvinnor.

De flesta (om inte alla) böcker du har skrivit håller sig i feelgoodgenren. Vad är det som lockar med just den genren?
– Jag vet inte, jag tror att det kanske passar mitt kynne bara. Jag har alltid läst mest den typen av böcker, ända sedan jag som väldigt ung plöjde Lotta. Jag gillar underhållning, där även deckare ingår. Har inget som helst behov av tungsinthet.

Om du skulle testa på att skriva i en ny genre, vilken ligger då närmst till hands? 
– Kanske en genrelös roman, jag vet faktiskt inte. Jag skrev en kortroman, Laholmsflickan – som kommer ut i print nu i september – och den var inte direkt feelgood. Deckare vore också kul … eller spänning. Allt som kan kallas underhållning.

Vart finner du din inspiration?
– Jag vet inte om jag finner det någon annanstans än inifrån mig själv. Hur det kommer in vet jag inte heller, jag förmodar att jag suger upp det jag ser och hör, men hittills har jag inte medvetet fått en idé på det sättet. Jag hittar oftast en karaktär inombords och vid datorn mejslar jag sedan fram en historia.

Vad är egentligen det bästa och sämsta med att vara författare?
– Bästa är friheten: allt jag behöver är en dator för att kunna skapa, och jag har ingen som säger åt mig när och hur jag ska använda den. Det sämsta? Finns inget, egentligen. I år tog jag på mig för mycket med fyra releaser, det är väl det sämsta i så fall. Jag vill göra mer än jag kanske klarar av.

Författarintervju: Simona Ahrnstedt

Simona Ahrnstedt om bakgrunden som psykolog, fascinationen kring historisk romance och framtiden. Varsågoda, här kommer fredagsintervjun med Sveriges första romanceförfattare.

Copyright/fotograf: Kate Gabor

Simona, du brukar kallas Sveriges romancedrottning men hur skulle du själv beskriva dig?
– Själv ser jag mig som en pionjär för böcker av kvinnor, om kvinnor och för kvinnor. Böcker som sällan får kredd men som älskas av läsare och som är välskrivna, underhållande och skänker fantastisk läsglädje. När jag började visste ingen i Sverige vad romance var, varken förlag, journalister eller bloggar. Jag fick förklara min genre om och om igen. Idag finns det svenska bloggar och instagramkonton om romance, folk läser romance öppet, förlagen ger ut romance och feelgoodgenren frodas. För mig är romance de ultimata feelgoodböckerna. I övrigt ser jag mig som en otroligt hårt arbetande och fikande mamma och författare.

Din nionde bok, Bara lite till, har precis släppts. Vill du berätta mer om den?
Bara lite till är en härligt feelgoodig romance som handlar om storstadstjejen Stella Wallin, som hamnar i lilla Laholm. Den här gången är det småstad istället för storstad, men mina läsare kommer garanterat känna igen sig. Den är helt fristående men det finns en pytteliten blinkning till min En enda-serie. Bara lite till kom till efter ett besök i Laholm, där jag dels blev väldigt förtjust i stan, dels höll på att bli strandsatt på deras tågstation som ligger mitt ute i ingenstans. Huvudpersonen Stella lever för mode och lyx och cityliv, drömmer om en karriär i New York och älskar pulsen i Stockholm, men hamnar på landet i ett utkylt, smutsigt torp, utan el och vatten, granne med en ekobonde, rymmande getter och diverse landsortsbor. Det är en typisk Simona Ahrnstedt; mycket humor, erotik och kärlek. Många olika relationer, dels en intensiv kärleksrelation dels relationer med vänner, föräldrar, syskon och en och annan mansgris. Det är en bok om vardagsrasism, folk som tycker feminismen gått för långt och om rätten att vara sig själv och bli älskad för den man är. En bok om fika, djur och landsbygden.

När du började skriva, trodde du att du skulle vara där du är idag? Vad tror du har gjort att dina böcker har blivit så pass populära?
– Jag började skriva som ett hobbyprojekt, hemma vid köksbordet, 2007. Jag jobbade då deltid som psykolog, och hade småbarn. Jag tror att alla som skriver drömmer om framgång och att någon kunna försörja sig på sitt skrivande. Men innan man blir antagen förstår man nog inte hur svårt, nästan omöjligt det är att kunna försörja sig. Särskilt om man som jag, är ensamstående, inte är känd, har kända släktingar och helt saknar socialt nät. Det är galet svårt. Det är därför man måste tycka att skrivandet är roligare än allt annat. Jag tror att mina romaner fyller ett behov av underhållning, andhämtning och läsglädje. Och sen vill jag ju tro att de är så lästa för att de är roliga och välskrivna, förstås, haha. Jag började skriva precis såna böcker jag själv älskar att läsa och det är en oerhört populär genre i nästan alla länder, så jag hade en tanke om att det borde gå att skriva sådana böcker; om coola kvinnor, om kärlek, erotik, humor och med lyckliga slut, även i Sverige. Men tro mig, jag gick på så många nitar och fick så många refuseringar i början.

Dina första romaner var historisk romance. Har du ett intresse för historia eller hur kommer det sig att det blev just historisk romance?
– Jag älskar själv att läsa historisk romance och tycker att det är kul att göra research. Jag började med historiskt, men min avsikt var alltid att varva mellan samtida och historiskt. Det som är roligt med historiskt är att det är lättare med lite saftiga och omöjliga konflikter, med vackra kläder och med att liksom drömma sig bort. Det svåra är att kvinnorollen är snäv, kvinnor har sällan jobb.

Hur upplever du att det är att skriva om saker som hör till historien, som man kanske inte kan hitta all fakta kring eller göra så grundlig research som man vill? Är det någonsin ett problem?
– Det är en utmaning och jag älskar utmaningar. Rent konkret har jag pratat med många historiker och experter för att hitta information. Läst massor, förstås, både böcker och artiklar på nätet. Jag besöker muséer runt om i Stockholm och övriga landet, gör resor, ringer folk. Men egentligen är det inte mer research när jag skriver historiskt än när jag skriver om ekolantbruk, modevärlden eller finansvärlden. För att inte tala om elitsoldater eller läkare utan gränser. Jag väljer ofta områden som jag inte kan något om, för jag tycker det är så himla roligt att nörda ner mig. Jag ser inte researchen som ett problem utan bara som något som ger energi. Och jag träffar så fantastiska människor som ställer upp med sin kunskap. En ren ynnest.

Du har en bakgrund som psykolog och kbt-terapeut. Är detta något du kan använda dig av i ditt skrivande eller är det helt skilda världar?
– Grejen med skrivandet är ju att allt man är med om kan användas. Precis allt, varenda resa, möte, samtal. Att vara psykolog och terapeut har varit en enorm tillgång, särskilt när jag skapar karaktärer och deras bakgrund och funderar över folks sätt att bete sig i olika situationer.

Hur tar man steget från ett yrke till ett annat? Hur gjorde du?
– Man gör det gradvis. Och man sparar pengar och drar ner på utgifter. I mitt fall handlade det om att jag hade en bra utbildning att falla tillbaka på. Med det sagt så fattar jag inte att jag vågade. Jag sa upp mig 2013. Då hade jag tre publicerade böcker bakom mig, och ett kontrakt på min nästa. Jag trodde så mycket på den boken (En enda natt) så jag bestämde mig för att satsa allt. Jag visste att jag skulle klara mig ekonomiskt i 6 månader, om jag verkligen levde snålt och jag sa upp mig. De första åren var jag så pank att jag grät på nätterna av oro. Hösten 2015 började det vända, gradvis. Men det är först nu, 2019, som jag inte är panikslagen inför framtiden, faktiskt. Man fattar nog inte hur lite pengar man tjänar som författare, hur mycket böcker man måste sälja för att dra in till månadshyran och hur ofta man måste skriva en ny bok. Just att skriva en bok om året tycker jag i och för sig är kul.

Vad har du för framtidsplaner? 
– Det blir fler böcker! En är planerad 2020 och en 2021. Annars är mina planer just nu att lansera Bara lite till. Ser så mycket fram emot det!

Copyright/fotograf: Kate Gabor

Författarintervju: Eleonor Sager

Det är fredag och dags för en ny författarintervju. Den här gången har jag ställt frågor till feelgoodförfattaren Eleonor Sager, aktuell med boken Älskar, älskar inte.

Din bok Älskar, älskar inte kom ut i början av året. Vad har du fått för reaktioner på boken sedan dess?
– Mottagandet har varit bättre än jag vågat drömma om! Det var en spänd väntan på att första recensionen skulle komma, och när den var positiv kände jag att åh, även om resten tycker att den är värdelös så är det i alla fall en person som tycker om den. Sedan var det oerhört stort när Lotta Olsson rekommenderade den i Dagens Nyheter. Det hade jag aldrig vågat hoppas på.

Hur skulle du beskriva den och dess handling?
– Den handlar om systrarna Emilia och Madelen som passerat trettio och drömmer om väldigt olika saker. Emilia jobbar som dessertkock och drömmer om ett fotbollslag med ungar, villa, vovve och bättre begagnad Volvo. Problemet är att hennes surfande vagabond till kille inte alls verkar vilja samma saker. Men kanske han ändrar sig? Madelen däremot, är nygift och bor i en fin våning vid Karlaplan. Hennes man undrar om det inte är dags för dem att bilda familj, men Madelen har inte tid eller planer på bebis. Hon har ju sin karriär. Och sin träning. Och deras härliga liv. Kan inte tillvaron bara få vara så, ett tag till? Livet har dock andra planer för systrarna, och Emilia tvingas göra ett val som får deras relation att skaka i grunden.
– För mig är det en bok om att bli vuxen ”på riktigt” och ställas inför alla de beslut som kanske inte var så tunga när man var tjugo-nånting, men oerhört avgörande tio år senare.

Boken är första delen i en serie. När får vi läsa mer och hur kommer framtiden att se ut för systrarna Lind?
– Nästa bok är planerad till våren 2020. Emilias karriär tar fart på riktigt medan Madelens kanske inte gör det på samma sätt. Kärlek och relationer står i centrum, liksom söta desserter, hästar och ett och annat glas vin.

Du har en bakgrund som journalist och har även arbetat med TV och på ett produktionsbolag. Hur mycket nytta av det har du haft i ditt skrivande?
– En hel del! Nyhetsjournalistik är väldigt olikt att skriva böcker, men att fånga kärnan har jag tagit med mig från nyhetsredaktionerna. Jag inspireras mycket av manusskrivande för TV, och har även lagt Madelens arbetsplats på en streamingtjänst likt Netflix.

Känner du igen dig själv i dina karaktärer?
– Oerhört mycket! Det är nästan så att de är två sidor av mig. Karriäristen Madelen som undrar vem hon var utan sitt jobb och är målinriktad på alla plan, och den mer sorglösa Emilia som älskar party, bakning och hoppas på himlastormande kärlek.

Hur ser din skrivprocess ut? Börjar det med en tanke och avslutas med en färdig, tryckt bok och vad händer egentligen längs vägen?
– Det börjar med en idé som jag testar i ett synops, för att sedan bryta ner den i beats/kapitel och se att det håller för en hel bok, har rätt vändpunkter och utveckling. Oftast händer det massor i den processen, jag stryker och lägger till, men grundidén förblir densamma.

Slutligen, kan du tipsa om en bok man bara måste ha läst!
– Schindler’s list eller valfri sanningsenlig bok om Förintelsen.

Författarintervju: Johanna Schreiber

Johanna Schreiber är journalisten som numera satsar allt mer på författarskapet. I år är hon aktuell med inte mindre än två romaner och jag har fått äran att intervjua henne.

Copyright/fotograf: Gabriel Liljevall

Johanna, i våras var du aktuell med feelgoodromanen Det bästa som har hänt mig och i höst släpps ungdomsromanen Inte som du. Det är fullt upp! Hur får du allt att gå ihop?
– Prioritera, prioritera, prioritera! På dagarna jobbar jag som sociala medier-redaktör, och så vill jag förstås ha tid att vara med min dotter som snart fyller 3 år, och med min man. Så det som tyvärr tar stryk är att jag inte har tid att träffa mina vänner så ofta som jag vill, eftersom jag skriver på kvällarna och helgerna.  Jag går heller nästan aldrig på releasefester och andra ”författarevents” eftersom jag helt enkelt måste använda den tiden till att skriva mina böcker. Och så struntar jag i att städa. Vi har städhjälp varannan vecka, ibland oftare. På det sättet frigör jag mycket tid som kan användas till skrivandet.

Finns det några liknelser mellan feelgood och ungdomsromaner med tanke på vilka böcker du har skrivit tidigare? Hur tänker du kring det?
– Det som är förenar alla mina böcker – oavsett om de är skrivna för vuxna, tonåringar eller barn – är att de har relationer i fokus. Kärlek, vänskap och systerskap är återkommande teman i varenda bok jag skrivit, och antagligen kommer det fortsätta vara det i alla böcker jag kommer att skriva.

I somras läste jag själv Det bästa som har hänt mig. Hur mycket av handlingen är sådant som du själv upplevt? Upplever du den här perfekta sidan på Instagram och så vidare? Är vi som föräldrar rädda för att göra fel och inte höra till normen nu för tiden?
– Vissa händelser, kommentarer och tankar i boken är sådant jag upplevt själv. Som mamman i mammagruppen som satt och skröt om hur bra hennes barn sov, medan vi andra i princip satt där och grät av trötthet, haha. Freddies förlossning är också till stora delar lik min egen förlossning. Min man brukar skämta med folk som berättar att de läst boken och säga att det är han som är inspirationen till Ludvig. Men, det kan jag lova att han inte är, haha.

Hur ser din process ut från idé till färdig bok? Vad behöver man tänka extra på?
– Jag börjar alltid skriva i en scen där det bränner till. Det kan vara första kyssen, första bråket, ett möte, eller ett farväl. På så sätt ser jag direkt hur de karaktärer jag gått och funderat över agerar i en emotionellt stark situation och kommer nära dem direkt. Om jag sedan lyckas spinna vidare på de scenerna, så fortsätter jag skriva tills det blir en bok.

Hur ser framtiden ut för dig? Skriver du på fler böcker?
– I december släpps Det bästa som har hänt mig i pocket, och då hoppas jag att ännu fler läsare kommer att få stifta bekantskap med Freddie, Sigrid och Ermina. Och om allt går som planerat släpper jag en ny roman för vuxna under våren 2020. Men jag är mitt i arbetet med den, så vågar inte jinxa genom att berätta något ur handlingen. Det jag kan avslöja är att det är en fristående roman, med helt nya karaktärer. Däremot vågar jag lova att några av karaktärerna ur Det bästa som har hänt mig skymtar förbi…

Slutligen, vilken bok måste man bara ha läst under sin livstid? Tipsa!
Och världen skälvde av Ayn Rand. En otrolig berättelse, och en av tidernas starkaste idéromaner.

Äventyr vid havet

Nu är det dags för det sista inlägget om Feelgoodfestivalen! Denna gången handlar det om seminariet som kallades ”Äventyr vid havet” med Birgitta Bergin, Christoffer Holst och Annika Estassy. Såhär stod det om detta:

”Vägskvalp och sommardrömmar. Havet är feelgood. Men även en perfekt inramning för en spännande intrig. Speciellt om färjorna slutat gå och man inte kommer därifrån… Här träffar vi tre författare som förlagt sina berättelser vid havskanten.”

Samtliga tre författare inleder med att berätta om sina mest aktuella böcker. Just det här med närheten till vatten och hav är ju det genomgående temat på seminariet men då frågar moderatorn Annika hur man får till detta i södra Norrland? Annika berättar då att man kan ta ut svängarna lite men att det var mer troligt att berättelsen utspelade sig kring en älv än ett stort hav från ingenstans. Även Birgitta använder sig av en älv i sin Alla älskar Bianca och Christoffers Holsts serie om Cilla Storm utspelar sig på en fiktiv skärgårdsö som kallas för Bullholmen. Nära till vatten alltså.

Moderatorn påpekar att Christoffer Holst för övrigt är som ett Kinderägg. Han är både festivalgeneral, skriver härlig feelgood och är även utbildad sommelier. De kommer då in på det faktum att Christoffer har med en del vindrickande i sina mysdeckare. Men hur kan man gå från feelgood till deckare? Han var helt enkelt nyfiken på hur det skulle kännas att döda ett par personer, tyckte det kändes bra och fortsatte. Det är dock viktigt att poängtera att morden ska vara mord, man kan inte mörda på ett mysigt vis men det ska heller inte vara för brutalt. Christoffer har för övrigt skrivit delar av sina böcker i badkaret via en app som synkar med datorn.

Något som fick de flesta i publiken att skratta var förslagen om vad Christoffer skulle göra för att kunna bo som Birgitta och Annika, vid havet på ett eller annat sätt. I dagsläget bor han på 36 kvadratmeter mitt i Stockholm men Annika menar att det bara är att skriva fler böcker, eller så får han ta arbete hos henne som sommelier i Frankrike.

Birgitta berättar att hon sitter lite här och var och skriver men gärna på caféer då hon får inspiration från människor runt om. Hon menar också att hon försöker tänja lite på genren feelgood. Hon är ute efter en berörande berättelse med mänskliga relationer och har inga bekymmer att skildra död och allvar eftersom det är en del av livet. Både Birgitta och Annika är dessutom överens om att olika böcker kräver olika sorters research.

Älskar, älskar inte av Eleonor Sager

Emilia är dryga trettio och redo att köpa villa, vovve och en bättre begagnad Volvo. Barn vill hon också ha. Gärna många. Helst nyss. Hon är tillsammans med Charlie som inte verkar redo att ge upp sitt sorglösa surfarfliv, men hon väljer att blunda för den petitessen. Han vet nog bara inte om att han vill bli pappa.

Lillasyster Madelen har precis allt hon vågat drömma om. Hon är nygift, har ett spännande jobb i tv-branschen och hennes lägenhet är som tagen ur en monter på möbelmässan. Allt är bäddat för nästa steg. Det är bara det att hennes biologiska klocka inte tickar, alls.

När Madelen fattar ett beslut som Emilia inte kan stötta, hänger inte bara systrarnas relation på en skör tråd – hela Madelens stabila grund svajar, och hon inser att hon kanske är på väg att förlora allt som egentligen är viktigt. Samtidigt ställs Emilia inför ett avgörande och till synes omöjligt val. Vågar hon låta hjärtat styra?

Som ni vet har det ju blivit en hel del feelgood nu i sommar och det är ju lite så att de påminner om varandra stundtals. Kärleksrelationer, karriäristor, ofta storstadsmiljö, sorgliga eller tragiska bakgrunder och så vidare. Älskar, älskar inte har flera av dessa element men det är också något som sticker ut.

Boken handlar om två systrar och deras otroligt olika liv. Den ena vill helst ha barn och familj på stört medan den andra inte alls känner att det är aktuellt. På grund av detta skär det sig emellanåt mellan systrarna och det tycker jag skapar en verklighetstrogen känsla. Som läsare kan man känna igen sig i Madelen, eller i Emilia eller helt enkelt i båda. De brottas med känslor som många känner igen och tar upp dilemman som de flesta nog har tänkt över både en och två gånger. Ibland blir det dock lite ”för lätt”, eller hur jag ska beskriva. Exempelvis Madelens rädsla för att inte utvecklas i karriären som jag ändå tycker räddas upp lite väl bra.

Boken går snabbt att läsa och sidorna flyger förbi men jag fastnar inte på det sätt som jag kanske hade hoppats. Jag, som inte känner igen mig i Madelen alls, har svårt att ta till mig henne som karaktär. Emilia är i så fall mer min typ men det är ändå något som ligger och skaver lite grann. Jag kommer dock att läsa vidare i serien om systrarna Lind för jag är nyfiken på vilken väg Eleonor Sager kommer att ta dem.

Mitt betyg: 3/5

Författare: Eleonor Sager
Serie: Systrarna Lind #1
Utgivningsår: 2019
Förlag: Lind & Co
Utläst: 16 augusti 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus