Författarintervju: Malin Thunberg Schunke

Malin Thunberg Schunke och hennes bok Ett högre syfte är nominerade till Crimetime Awards i kategorin årets deckardebut. Jag har här fått ställa ett par frågor till henne om både motståndet, vad vi kommer att få se i framtiden och hennes tidigare arbete som åklagare.

© 2018 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Malin, stort grattis till nomineringen! Hur går dina känslor kring det här? Var det väntat?
– Tusen tack! Nej, det var helt oväntat med denna fina nominering! Jag hade aldrig kunnat drömma om att min bok skulle få ett så fint mottagande och jag är mycket hedrad av att få ta plats vid sidan av de fyra andra nominerade.

Vad tror du om motståndet i kategorin? 
– Jag har Monicas och Tinas böcker hemma, men har ännu inte hunnit läsa dem. Det ska jag givetvis snart ändra på och samtidigt skaffa mig de andras böcker! Däremot följer vi varandra på sociala medier och jag vet att alla fyras böcker har fått ett fantastiskt mottagande. Att rösta på en av oss är förmodligen en ganska svår uppgift!

Kan du berätta lite kort om boken, Ett högre syfte?
– Den handlar om Amir Yasin, en svensk medborgare med irakisk härkomst som under en svensexa med sina vänner på den svenska Rivieran råkar hamna mitt i ett blodigt attentat. Trots att han hävdar att han är oskyldig blir han frihetsberövad i Frankrike misstänkt för terroristbrott. Den franska brottsutredningen drivs av en mycket ärelysten undersökningsdomare som till varje pris vill klara upp brottet. Vid Eurojust i Haag involveras den svenska åklagaren Esther Edh och den italienska åklagaren Fabia Moretti i det internationella ärendet. Medan de försöker att ta reda på vad som egentligen hände i baren i Juan-les-pins, inser Amir Yasin och hans familj att de inte bara måste kämpa för rättvisa utan även mot misstro och fördomar.

Boken ska vara första delen i en serie. Vad kommer vi få se mer? 
– Jag har ännu inte bestämt exakt hur många böcker som serien kommer att omfatta, men jag har ramberättelsen till ytterligare ett par böcker. Redan när jag skrev Ett högre syfte visste jag hur det skulle kunna fortsätta och vad som ska hända med mina två huvudkaraktärer. I del två som planeras att bli utgiven under vår/sommar 2020 kommer man att få lära känna Esther Edh och Fabia Moretti lite närmare. Boken utspelar sig till stor del i Italien där Eurojust involveras i ett nytt internationellt ärende som visar sig vara mycket komplicerat och krävande. Samtidigt kämpar Esther med problem på hemmaplan.

Innan du skrev arbetade du som åklagare och hade, vad jag förstår, ett riktigt drömjobb. Hur kommer det sig att du började skriva?
– Kärleken till skrivandet och till en man, skulle jag svara. Jag tog ett års tjänstledighet från mitt jobb som åklagare, åkte till London för att studera internationell straffrätt. Där lärde jag känna min man som är tysk och bosatt i Hannover. För att kunna flytta ihop med honom började jag att doktorera vid Uppsala universitet och skrev min avhandling på distans från Tyskland. Så småningom blev jag docent i straffrätt vid universitetet och skrev juridiska fackböcker innan jag en dag vågade ta det stora steget att skriva en skönlitterär bok! Kort sagt, min man lurade bort mig från drömjobbet, men idag är jag djupt tacksam! Jag har funnit ett annat!

Hur ser framtiden ut? Vill du kanske testa på någon annan genre eller liknande?
– Jag har inga planer just nu på att byta genre, men det får tiden utvisa. Mitt personliga mål just nu är att försöka att njuta mer av allt fantastiskt som händer runtomkring mig och min debutroman. Det har hänt väldigt mycket väldigt snabbt och det är lätt att bara ”rusa vidare”. Jag är djupt tacksam och nöjd för allt fint som jag fått uppleva.

Sist men inte minst, kommer du till bokmässan?
– Ja, jag kommer att finnas vid Piratförlagets monter under fredag och lördag. Jag kommer snart att informera mer på min instagram (@malinthunbergschunke) om exakta tider för mitt program och de spännande framträdanden som planeras där. Sedan har jag även fått den stora äran att framträda på Crimetime, en gång tillsammans med Simon Häggström och en gång med Kristina Ohlsson och Per Schlingmann. Det drömmer jag mardrömmar om varje natt, men på dagen ser jag enormt fram emot det! Det ska bli jätteroligt!

Författarintervju: Karin Valtersson

Karin Valtersson är debutanten som i vanliga fall arbetar med bland annat mänskliga rättigheter. Nu är hon och hennes bok ”Angelika” nominerad till Crimetime Awards 2019 i kategorin årets deckardebut.

Grattis till nomineringen i Crimetime Awards. Hur känns det?
– Jättekul, så klart, och lite överväldigande. Jag blev också väldigt glad för själva motiveringen till nomineringen, att de tryckte mycket på språket och hur boken är skriven. Det gjorde mig verkligen jätteglad.

Angelika är din debutroman och den gavs ut tidigare i år. Vad har du fått för reaktioner på den?
– Jag har fått väldigt positiva reaktioner vilket så klart är väldigt roligt, eftersom jag jobbade med boken så länge innan den var klar (2,5 år). Jag har blivit förvånad över mängden reaktioner, att den både har recenserats i dagspress och i TV, och hos många bokbloggare.

Vad var det som inspirerade dig att skriva boken?
– Jag flyttade till England 2012 i samma veva som jag fick mitt första barn. Tanken väcktes på att skriva en bok som spände över både England och Sverige, att väva ihop båda ländernas spänningstraditioner. Samtidigt ville jag skriva något om kvinnors villkor, om kvinnors frihet, om val och ansvar och skyldigheter, och hur det ofta kan ställas på sin spets när man skaffar barn.

När du inte skriver arbetar du med demokrati och mänskliga rättigheter. Vill du berätta mer om det?
– Jag har jobbat med demokrati och mänskliga rättigheter i Burma sedan 2010 och det är ett extremt inspirerande och ibland väldigt jobbigt arbete. Jag har lärt känna väldigt många imponerande aktivister runt hela världen genom det arbetet, och det är en väldigt speciell känsla att vara en liten, liten del av en global rörelse, som jobbar för en bättre värld, hur klyschigt det än kan låta. Jag inbillar mig också att det ger mig perspektiv på mitt eget liv och existens.

Har din bakgrund bidragit och/eller påverkat ditt skrivande?
– Jag debuterade med ”Angelika” när jag var 37 år och jag ser det som något positivt att jag har gjort en hel del saker innan, inte bara jobbat med internationella frågor utan även jobbat som servitris, städare, som lokaljournalist och jag har pluggat på universitetet och bott i flera olika länder. Jag har gift mig och skaffat barn. Jag tror att det hjälper att ha en brokig bakgrund, att man har träffat många olika typer av människor när man ska snickra ihop karaktärer och skriva trovärdigt om fiktiva människor.

Hur ser din framtid ut? Skriver du på något nytt?
– Jag skriver just nu på ett manus som handlar om en kvinna som genomgår en stor sorg, och som till stor del utspelar sig i Burma.

Vad skulle du ge för tips till andra som också vill bli författare?
– Först det som jag nämnde ovan, att det är bra att leva lite liv, så du har något att gräva ur. Sen finns de klassiska tipsen, som läs och skriv mycket, vilket stämmer. Det ska man göra. Jag skulle vilja tillägga att man ska försöka läsa medvetet, det vill säga reflektera över vad man tycker är bra, vad som funkar, och vad som inte gör det, när man läser. På så sätt kan du komma framåt i det egna skrivandet. Sen tycker jag att det allra viktigaste är att man måste ta sig själv och sina ambitioner på allvar, man måste verkligen ta sig tiden att skriva. Ingen annan kommer ge dig den tiden. Och det handlar om att prioritera, du kommer inte hinna göra allt. Den här idén om ”the woman who has it all” är en kvinnohatande myt som vi bör ta kål på genast. När jag skrev ”Angelika”, samtidigt som jag hade ett vanligt jobb och två små barn, jobbade jag dels deltid på vanliga jobbet, dels såg vårt hem ut som skräp i långa perioder. Jag hann inte träna och jag hann inte läsa särskilt mycket. Våga prioritera skrivandet!

Skuggspelet av Anna Bågstam

OBS! Spoilers kan förekomma om man ej har läst tidigare del i serien.

En kvinna har försvunnit under märkliga omständigheter. Allt tyder på att hon har blivit kidnappad. Snart flyter ett lik i land i lilla fiskeläget Lerviken i Öresund. Offret har frätskador och går inte att identifiera. Vem försöker sopa igen spåren efter sig?

Civilutredaren Harriet Vesterberg jobbar desperat för att hitta gärningsmannen. Samtidigt håller hon ett vakande öga på glömska pappa Eugen, och kämpar på med den vacklande relationen med advokaten Rikard, vars polerade yttre döljer en hemlighet. Parallellt med händelserna i Lerviken närmar sig ett politiskt toppmöte i Landskrona. Harriets chef Margareta inleder ett samarbete med en karriärlysten kommunalpolitiker, men Harriet misstänker att politikern har brunare värderingar än hon offentligt står för. Snart befinner sig Harriet i en desperat kamp mot klockan där hon står inför valet att bryta mot reglerna eller följa dem, med förödande konsekvenser som följd.

Precis som föregående bok i den här serien tog det inte mig många kapitel innan jag var helt fast. Jag läste så fort jag fick chansen och ville hela tiden ha mer. Det var spännande, fängslande, intressant och fascinerande på samma gång.

Morden fortsätter i lilla Lerviken och det är faktiskt lite komiskt att det ofta är så i böcker. De små, idylliska samhällena blir platser för välplanerade och ibland bestialiska mord. Hur många kan man döda i ett litet samhälle liksom? Samtidigt gör det att spänningen tätnar lite eftersom vem som helst kan ligga bakom det hela. Det kanske är grannen som man alltid besökte som barn och fick bullar och saft? Eller är det den nyinflyttade mannen på klippan? Ja, ni fattar. Under tiden jag läste Skuggspelet funderade jag både en och fyra gånger på vem som kunde vara mördaren, och framför allt vem som spelar så bra att de inte lyckas göra någon misstänksam.

Jag gillar huvudkaraktären Harriet, för det mesta. Hon är civil utredare i en grupp poliser och har fått slå sig in för att bli respekterad. I den här boken utvecklas hon ytterligare lite MEN jag kan inte låta bli att irritera mig på hennes relation. Hon verkar så osäker i sig själv att hon inte ens låter människor prata innan hon har bestämt sig för en åsikt och håller fast vid den. Emellanåt känns det lite som en tonårings beteende och det stör mig men bortsett från det tycker jag att det är kul att läsa om henne på nytt. Hon kommer in med något fräscht i gruppen och visar både en och två gånger att hon hör hemma där precis lika mycket som de poliser som snackar bakom hennes rygg. Utredningen kommer även i denna bok väldigt, väldigt nära Harriet och det är intressant att följa.

Jag hoppas verkligen att det kommer fler delar i den här serien. Boken slutade ju med en riktig cliffhanger så det lutar väl åt det. Med blandningen av spänning, intressanta karaktärer, drivet och det icke oförutsägbara kan Bågstam mycket väl snart glida upp bland mina favoriter!

Stort tack till Norstedts för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Anna Bågstam
Serie: Morden i Lerviken #2
Utgivningsår: 2019
Förlag: Norstedts
Utläst: 21 augusti 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare böcker i serien:
Ögonvittnet (Morden i Lerviken #1)

Broder Jakob av Emelie Schepp

En regnig vårdag hittas en kvinna brutalt mördad i Norrköping. Det är det andra offret på kort tid. Omständigheterna är likadana, benen är hopsydda och kropparna hittas i Strömmen som flyter genom staden. Vem vill få dem att se ut som sjöjungfrur och varför?

När en ny kvinna anmäls saknad är det uppenbart för polisen att de har att göra med samma gärningsperson.

Åklagare Jana Berzelius, som leder förundersökningen, börjar snart hitta kopplingar till fallet Simon Norell, en ung man som mördat sin familj och sedan dess suttit inspärrad på rättspsyk i Vadstena. Men Simon vägrar att prata. Någon måste vinna hans förtroende innan tiden rinner ut, och den ende som kan göra det är mannen som rör sig som en hotfull skugga i Janas liv – Danilo Peña.

Precis som tidigare böcker i serien är den här fartfylld och spännande. Jag har sett att några har skrivit att Schepp går från klarhet till klarhet för varje bok hon skriver och jag håller absolut med. Språket är bra och karaktärerna är intressanta. I den här boken tycker jag dessutom att de går ner på ett lite djupare plan. Jag har exempelvis alltid haft svårt för Mia men efter att ha läst den här boken har jag börjat se fler av hennes sidor och egenskaper, vilket absolut bara är ett plus.

Mordfallen är i sig intressanta och det är som alltid fascinerande att följa teamets utredningsarbete, tankar och annat kring fallen. Jag förstod ganska snabbt vem som var inblandad men jag lyckades inte lista ut på vilket sätt eller hur det hela hängde ihop förrän i bokens sista kapitel – som det ska vara. Spänning från första sidan till sista sidan alltså.

Boken avslutas med lite av en cliffhanger som gör att man blir ännu mer sugen på nästa del i serien. Blir det kanske den sista? Någon gång måste ju livet komma ikapp även Jana Berzelius.

Mitt betyg: 4/5

Författare: Emelie Schepp
Serie: Jana Berzelius #5
Utgivningsår: 2019
Förlag: HarperCollins Nordic
Utläst: 3 april 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker av författaren:
Märkta för livet (Jana Berzelius #1)
Vita spår (Jana Berzelius #2)
Prio ett (Jana Berzelius #3)
Pappas pojke (Jana Berzelius #4)

Dvalan av Camilla Grebe

Artonårige Samuel råkar sabotera en drogaffär och tvingas till en desperat flykt undan narkotikabossen Igor. Efter att ha gått under jorden svarar han på en annons: en familj i skärgården söker en assistent till sin hjärnskadade son. Men ingenting blir som Samuel har tänkt sig när han flyttar in hos den vackra Rakel och hennes son Jonas i det avsides belägna huset vid havet. Inte heller har Samuel räknat med att hans kärleksfulla, men kontrollerande mamma – den frireligiösa Pernilla – handgripligen ska försöka hjälpa honom att få ordning på sitt liv.

Kriminalinspektör Manfred Olsson är plågad av en familjetragedi. Han utreder två till synes drogrelaterade mord när hans väg korsar Samuels och Pernillas. Utredningen blir komplicerad och Manfred bestämmer sig för att söka hjälp hos profileraren Hanne som är bosatt i Ormberg.

Efter Husdjuret etsade sig Camilla Grebe in i mitt läshuvud. Det var en riktigt bra bok och då blev jag såklart väldigt nyfiken på hennes nya, Dvalan. När förlaget skickade ut den som recensionsexemplar fick därför alla andra böcker vänta ett slag men nu är den läst och jag ska försöka ge någon form av omdöme.

I vanlig ordning hade jag inte läst särskilt mycket om vad den skulle handla om men den drog igång ganska kvickt med drogrelaterade händelser och därför trodde jag det skulle vara huvudfokuset men jag hade faktiskt fel där. Det handlade om något mycket mer intressant, spännande och djupt ingående. I detta fanns också inslag av religion, och narkotika då förstås. Det gjorde att handlingen trappades upp flera steg och blev än mer spännande. Till slut visste jag inte riktigt vem som var god och vem som var ond, om man kan säga så.

Vi träffar ju återigen Manfred och Malin på polisen. Manfred plågas ju av en hemsk händelse inom familjen samtidigt som utredningen fortskrider och det sätter förstås sin prägel på honom. Fokuset finns inte där fullt ut men det tycker jag bara ger honom mer trovärdighet. Vi har inte alla enbart bra dagar i livet, så är det. Hanne stöter vi bara ihop med en väldigt kort del av boken och även om det var lite roligt hade jag faktiskt kunnat vara utan henne.

Summa summarum så var även detta en riktigt bra bok och jag fortsätter imponeras av Camilla Grebes författarskap. Jag är riktigt sugen på att läsa hennes tidigare böcker men vi får se när det blir av. Dvalan är i alla fall ett hett tips till er som gillar böcker i genren – kanske en julklapp?

Tack till Wahlström & Widstrand för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Camilla Grebe
Serie: Flickorna och mörkret #3
Utgivningsår: 2018
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utläst: 24 november 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker i serien:
Älskaren från huvudkontoret (Flickorna och mörkret #1)
– 
Husdjuret (Flickorna och mörkret #2)

Pappas pojke av Emelie Schepp

VARNING FÖR SPOILERS OM MAN EJ HAR LÄST TIDIGARE DELAR!

En varm sommarkväll ringer en sexårig pojke till sin pappa. Skräckslagen berättar han att någon har tagit sig in i familjens hus i Norrköping. Det är det sista som hörs från pojken innan han försvinner spårlöst.

Åklagare Jana Berzelius leder förundersökningen av det komplicerade fallet. Tillsammans med kriminalkommissarie Henrik Levin och kriminalinspektör Mia Bolander försöker hon ta reda på vad som ligger bakom försvinnandet. Och ju närmare sanningen de kommer, desto mer personlig blir utredningen för Jana.Hon inser att det är bråttom, mycket bråttom, att hitta pojken. Samtidigt begär den skoningslöse Danilo Peña att Jana ska besöka honom i häktet. När hon till slut går med på att träffa honom kastas hon in i en fruktansvärd kamp på liv och död, där allt sätts på spel och ingen går säker.

Nu har jag äntligen kommit ikapp den här serien och det känns så bra! Jag känner mig lite efter på bollen men det är ju så med vissa böcker. Jag tycker att Schepp har blivit bättre och bättre för varje bok och i Pappas pojke flyter texten på utan ojämnheter. Precis som föregångarnas sugs man snabbt och lätt in i handlingen och spänningen finns där direkt. Den är helt enkelt svår att lägga ifrån sig.

Vår huvudkaraktär, Jana, finns där redan från början och det är väldigt intressant att följa hennes relation med Pär. Hon vill så mycket samtidigt som hon omöjligen kan berätta om sitt förflutna och detta krockar både en och två gånger. Jag tycker också att hon växer på något sätt och man får se fler sidor av henne. Danilo finns också med på ett hörn och gör i vanlig ordning allt för att få som han vill, oavsett konsekvenserna. Jag är dock enormt trött på Mia, polisen. Hon har sedan början varit en lite överdrivet kaxig karaktär med taskig attityd och taskigt humör men det måste väl finnas en sådan också.

Precis som jag skrev ovan flyter boken på bra, det är lagom långa kapitel och spänningen finns där hela tiden. Jag kan sakna lite av de råare, kallare avsnitten som jag tycker mig ha läst i tidigare böcker men å andra sidan är väl varje förälders värsta mardröm att ens barn ska försvinna eller skada sig och det är precis vad som händer här. Jag ser helt klart fram emot nästa del i serien!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Emelie Schepp
Serie: Jana Berzelius #4
Utgivningsår: 2017
Förlag: HarperCollins Nordic
Utläst: 28 oktober 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker av författaren:
Märkta för livet (Jana Berzelius #1)
Vita spår (Jana Berzelius #2)
Prio ett (Jana Berzelius #3)

Författarintervju: Gabriella Ullberg Westin

Fredag och dags för en ny författarintervju. Denna gång möter ni deckarförfattaren Gabriella Ullberg Westin, senast aktuell med Slaktaren.

Foto: Martina Wärenfeldt/Mstudio

Gabriella, Kan du berätta lite om dig själv?
– Jag är född och uppvuxen i Hudiksvall men bor nu i Nacka utanför Stockholm med min man Erik och våra två barn. Jag har alltid älskat att skriva, ända sedan jag lärde mig hålla i en penna. Historierna har alltid kommit lätt till mig, jag har bra fantasi. När jag gick i skolan sa en lärare till mig att jag borde bli författare. Då lät det som en ouppnåelig dröm. Men för sex år sedan bestämde jag mig för att ta tag i den där drömmen och skrev mitt första bokmanus. Det blev så småningom min debutdeckare, Ensamfjäril. Sedan tre år tillbaka är jag författare på heltid och älskar varje arbetsdag.

Din bokserie handlar om Johan Rokka och poliserna i Hudiksvall. Vart fick du den idén ifrån?
– När jag började skriva Ensamfjäril kändes det naturligt att min bok skulle utspela sig i Hudik som jag så väl känner till, och jag visste direkt att jag ville ha en manlig polis i huvudrollen och att han skulle vara annorlunda. Min man Erik är polis och jag började fantisera vad som skulle hända om han skulle flytta från Stockholm tillbaka till Hudik, som han liksom jag kommer ifrån, och börja jobba där. Så skapades Johan Rokka. Han är stor, burdus och säger precis vad han tycker och tänker. Han är en kompetent polis med ett stort, gott hjärta och ett starkt rättspatos. Han bär dock på en trasslig uppväxt, som han själv räds att hantera, den får läsarna se mer och mer av under seriens gång.

Din senaste bok, Slaktaren, släpptes i våras. Har du fler uppföljare på gång? Vad är målet? 
– Just nu skriver jag på Förrädaren som är den femte delen i min serie. Det är en bok om hot och hållhakar, om falsk och sann lojalitet och villkorslös kärlek. Den kommer våren 2019. Jag har inte satt något bestämt antal böcker i serien, men har fortfarande många idéer på nya böcker. Vi får helt enkelt se hur länge Rokka vill vara med.

Vad har du fått för respons på din senaste bok? Vad har du plockat med dig i ditt fortsatta skrivande?
Slaktaren har fått fantastiskt fina recensioner vilket såklart är väldigt kul. Allra roligast är att många gillar intrigen och karaktärerna. Jag älskar själv mina karaktärer (både de goda och onda) och jag tror det märks när jag skriver. Det krävs mycket arbete att skriva en bok, i mitt fall tar det ett år från idé till färdig bok, och när ens bok uppskattas ger det ny kraft att börja planera nästa intrig och skapa nya karaktärer.

Om man aldrig har läst deckare förut men blir nyfiken på dina böcker – vad kan man då förvänta sig? Kallsinniga mord eller mysdeckare? Hur skulle du beskriva dem?
– Jag skulle beskriva dem som spännande bladvändare med starka karaktärer som dröjer kvar efter läsning. Jag gillar att ha flera parallella intriger som flätas samman eftersom. Böckerna är inte av det allra mest kallblodiga slaget, spänningen tar sig andra uttryck. Slaktaren är den mest råa hittills.

Vad jag har förstått har du en bakgrund med studier i kriminologi. Hur kommer det sig att du valde att läsa det? Vad är det som lockar, och på vilket sätt har du haft nytta av det när du nu skrivit dessa böcker?
– Jag hade faktiskt planer på att bli polis när jag var i tjugoårsåldern, men precis innan jag skulle göra de fysiska intagningsproven skadade jag mitt knä så svårt att jag inte kunde genomföra dem. Sedan rann det ut i sanden. Men jag gifte mig med en polis istället. Hemma diskuterar vi mycket om brottslighet, ärenden han arbetar med och hur de jobbar för att lösa dem. Barnen är högst involverade, vi pratar brott, ser deckare, läser deckare tillsammans. Man kan säga att vi äter krim till middag.
– Jag började studera kriminologi för ett par år sedan. Brottslighet har alltid intresserat mig, eller snarare vad det är som gör att vissa av oss begår brott och andra inte. De allra flesta av oss vet vad som är rätt och fel, gott och ont, men vissa begår ändå brott. Kriminologin ger mig teorier om det, och ett bredare perspektiv på brottslighet, och det har jag stor användning av i mina böcker.

Vad har du för planer framöver?
– Just nu är jag mitt i redigeringen av Förrädaren och i november kommer Slaktaren som pocket vilket jag ser fram emot. Och i vinter åker familjen till Kanarieöarna i tre månader och då ska jag börja planera den bok som ska komma efter Förrädaren.

Foto: Jacob Nordström