Pojken som försvann av Cecilia Sahlström

Året är 1998 och en tvåårig pojke i försvinner spårlöst från en förskola i Lund. Trots polisens ansträngningar, och till moderns stora förtvivlan, förblir fallet olöst.

Tjugo år senare får kommissarie Sara Vallén vid polisen i Lund in ett tips som tycks vara kopplat till den försvunne pojken. Samtidigt utsätts Saras döttrar Klara och Bella för trakasserier av en grupp unga män med nazistsympatier. Orsaken är att döttrarna startat en studentförening som stöder ensamkommande ungdomar i deras skolarbete. En av dessa ungdomar, Reza, hittas död i Höje å med ett hakkors inristat i pannan. Det inleds en omfattande jakt på mördaren samtidigt som Sara Vallén och kollegan Torsten Venngren följer upp de nya tipsen om den försvunne pojken från 1998.

Första boken i den här serien kom 2017 och då tyckte jag att det var något nytt och fräscht i deckargenren, när andra boken kom förra året fortsatte författaren på samma spår och det var ruskiga mord och även mycket kopplat till hur det ser ut i dagens samhälle. Jag har en tendens att gilla dessa typer av berättelser eftersom de lätt kan reflektera hur fel det kan bli, hur vårt samhälle egentligen ser ut och vilka problem vi kan sia om framöver. Även Pojken som försvann behandlar den sortens problematik.

I den här boken får vi dels nysta lite i ett gammalt fall där en liten pojke försvunnit och samtidigt ta del av hot och våld som hamnar vår huvudkaraktär, Sara Vallén, väldigt nära. Dessa två delar byggs sedan samman allt eftersom och en spänning byggs upp ju längre in i boken vi kommer.

Det är inte riktigt samma flyt i den här boken som i föregångarna men det går ändå undan. Kapitlen känns lagom långa. Som läsare får vi också se ytterligare en sida av Sara Vallén då brotten kryper henne ganska nära. Spännande och faktiskt lite lärorikt! Jag ser fram emot nästa bok om Sara Vallén.

Tack till Bokfabriken för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Cecilia Sahlström
Serie: Sara Vallén #3
Utgivningsår: 2019
Förlag: Bokfabriken
Utläst: 11 oktober 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare delar i serien:
Vit syren (Sara Vallén #1)
I egna händer (Sara Vallén #2)

Råttkungen av Pascal Engman

OBS! Spoilervarning om man ej har läst tidigare delar i serien.

En ung kvinna hittas död i sin lägenhet i Täby, knivhuggen över tjugo gånger i bålen. Polisinspektör Vanessa Frank tar sig an utredningen med en gäckande känsla av att det är något avgörande som inte stämmer.

I svallvågorna av feminismens framgångar, breder ett digitalt nätverk av kvinnohatare ut sig. De kallar sig incels, får sin livsluft i internets mörkaste vrår och förenas i sin vilja att söka upprättelse från de kvinnor som aldrig bemödat dem en blick. När idé ska omvandlas till handling står många liv på spel.

Jag har varit fast sedan Pascal Engman första bok, Patrioterna. Han skriver på ett sätt som gör att spänningen hålls vid liv genom hela boken och trots många karaktärer (som har sina egna berättelser och bakgrunder) vävs det ihop så snyggt mot slutet. Att böckerna dessutom består av korta men fullpackade kapitel gör att läsandet går i en rasande fart.

Huvudkaraktären Vanessa, samt ett flertal andra karaktärer, mötte vi ju redan i Eldslandet. I den här boken utvecklas de ytterligare. Vanessa ses exempelvis som en hård, tuff och kaxig kvinna men här får vi se flera sidor av henne som gör henne mer mänsklig och intressant. Vi möter också Celine, den lite märkliga men otroligt sköna grannen till Nicolas. Även hon har ett ganska hårt yttre men det visar sig snabbt att allt inte behöver vara som det ser ut att vara. Relationerna mellan de olika karaktärerna är både trevande och rakt på.

Jag vill minnas att jag har skrivit detta innan men det tål att upprepas. De skildringar av samhället som Pascal Engman gör är verkligen en av de bästa delarna med hans författarskap. Mycket av det han skriver om är för mig okänt och samtidigt som jag tycker att det är vansinnigt spännande lär jag mig något nytt.

Eldslandet var en ruggigt bra bok med mina mått mätt men Råttkungen är faktiskt snäppet vassare. Jag tror att den här berättelsen kommer att finnas med mig i bakhuvudet för en lång tid framöver!

Mitt betyg: 5/5

Författare: Pascal Engman
Serie: Vanessa Frank #2
Utgivningsår: 2019
Förlag: Bookmark Förlag
Utläst: 8 juni 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare böcker av författaren:
Patrioterna
Eldslandet (Vanessa Frank #1)

Författarintervju: Malin Thunberg Schunke

Malin Thunberg Schunke och hennes bok Ett högre syfte är nominerade till Crimetime Awards i kategorin årets deckardebut. Jag har här fått ställa ett par frågor till henne om både motståndet, vad vi kommer att få se i framtiden och hennes tidigare arbete som åklagare.

© 2018 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Malin, stort grattis till nomineringen! Hur går dina känslor kring det här? Var det väntat?
– Tusen tack! Nej, det var helt oväntat med denna fina nominering! Jag hade aldrig kunnat drömma om att min bok skulle få ett så fint mottagande och jag är mycket hedrad av att få ta plats vid sidan av de fyra andra nominerade.

Vad tror du om motståndet i kategorin? 
– Jag har Monicas och Tinas böcker hemma, men har ännu inte hunnit läsa dem. Det ska jag givetvis snart ändra på och samtidigt skaffa mig de andras böcker! Däremot följer vi varandra på sociala medier och jag vet att alla fyras böcker har fått ett fantastiskt mottagande. Att rösta på en av oss är förmodligen en ganska svår uppgift!

Kan du berätta lite kort om boken, Ett högre syfte?
– Den handlar om Amir Yasin, en svensk medborgare med irakisk härkomst som under en svensexa med sina vänner på den svenska Rivieran råkar hamna mitt i ett blodigt attentat. Trots att han hävdar att han är oskyldig blir han frihetsberövad i Frankrike misstänkt för terroristbrott. Den franska brottsutredningen drivs av en mycket ärelysten undersökningsdomare som till varje pris vill klara upp brottet. Vid Eurojust i Haag involveras den svenska åklagaren Esther Edh och den italienska åklagaren Fabia Moretti i det internationella ärendet. Medan de försöker att ta reda på vad som egentligen hände i baren i Juan-les-pins, inser Amir Yasin och hans familj att de inte bara måste kämpa för rättvisa utan även mot misstro och fördomar.

Boken ska vara första delen i en serie. Vad kommer vi få se mer? 
– Jag har ännu inte bestämt exakt hur många böcker som serien kommer att omfatta, men jag har ramberättelsen till ytterligare ett par böcker. Redan när jag skrev Ett högre syfte visste jag hur det skulle kunna fortsätta och vad som ska hända med mina två huvudkaraktärer. I del två som planeras att bli utgiven under vår/sommar 2020 kommer man att få lära känna Esther Edh och Fabia Moretti lite närmare. Boken utspelar sig till stor del i Italien där Eurojust involveras i ett nytt internationellt ärende som visar sig vara mycket komplicerat och krävande. Samtidigt kämpar Esther med problem på hemmaplan.

Innan du skrev arbetade du som åklagare och hade, vad jag förstår, ett riktigt drömjobb. Hur kommer det sig att du började skriva?
– Kärleken till skrivandet och till en man, skulle jag svara. Jag tog ett års tjänstledighet från mitt jobb som åklagare, åkte till London för att studera internationell straffrätt. Där lärde jag känna min man som är tysk och bosatt i Hannover. För att kunna flytta ihop med honom började jag att doktorera vid Uppsala universitet och skrev min avhandling på distans från Tyskland. Så småningom blev jag docent i straffrätt vid universitetet och skrev juridiska fackböcker innan jag en dag vågade ta det stora steget att skriva en skönlitterär bok! Kort sagt, min man lurade bort mig från drömjobbet, men idag är jag djupt tacksam! Jag har funnit ett annat!

Hur ser framtiden ut? Vill du kanske testa på någon annan genre eller liknande?
– Jag har inga planer just nu på att byta genre, men det får tiden utvisa. Mitt personliga mål just nu är att försöka att njuta mer av allt fantastiskt som händer runtomkring mig och min debutroman. Det har hänt väldigt mycket väldigt snabbt och det är lätt att bara ”rusa vidare”. Jag är djupt tacksam och nöjd för allt fint som jag fått uppleva.

Sist men inte minst, kommer du till bokmässan?
– Ja, jag kommer att finnas vid Piratförlagets monter under fredag och lördag. Jag kommer snart att informera mer på min instagram (@malinthunbergschunke) om exakta tider för mitt program och de spännande framträdanden som planeras där. Sedan har jag även fått den stora äran att framträda på Crimetime, en gång tillsammans med Simon Häggström och en gång med Kristina Ohlsson och Per Schlingmann. Det drömmer jag mardrömmar om varje natt, men på dagen ser jag enormt fram emot det! Det ska bli jätteroligt!

Författarintervju: Karin Valtersson

Karin Valtersson är debutanten som i vanliga fall arbetar med bland annat mänskliga rättigheter. Nu är hon och hennes bok ”Angelika” nominerad till Crimetime Awards 2019 i kategorin årets deckardebut.

Grattis till nomineringen i Crimetime Awards. Hur känns det?
– Jättekul, så klart, och lite överväldigande. Jag blev också väldigt glad för själva motiveringen till nomineringen, att de tryckte mycket på språket och hur boken är skriven. Det gjorde mig verkligen jätteglad.

Angelika är din debutroman och den gavs ut tidigare i år. Vad har du fått för reaktioner på den?
– Jag har fått väldigt positiva reaktioner vilket så klart är väldigt roligt, eftersom jag jobbade med boken så länge innan den var klar (2,5 år). Jag har blivit förvånad över mängden reaktioner, att den både har recenserats i dagspress och i TV, och hos många bokbloggare.

Vad var det som inspirerade dig att skriva boken?
– Jag flyttade till England 2012 i samma veva som jag fick mitt första barn. Tanken väcktes på att skriva en bok som spände över både England och Sverige, att väva ihop båda ländernas spänningstraditioner. Samtidigt ville jag skriva något om kvinnors villkor, om kvinnors frihet, om val och ansvar och skyldigheter, och hur det ofta kan ställas på sin spets när man skaffar barn.

När du inte skriver arbetar du med demokrati och mänskliga rättigheter. Vill du berätta mer om det?
– Jag har jobbat med demokrati och mänskliga rättigheter i Burma sedan 2010 och det är ett extremt inspirerande och ibland väldigt jobbigt arbete. Jag har lärt känna väldigt många imponerande aktivister runt hela världen genom det arbetet, och det är en väldigt speciell känsla att vara en liten, liten del av en global rörelse, som jobbar för en bättre värld, hur klyschigt det än kan låta. Jag inbillar mig också att det ger mig perspektiv på mitt eget liv och existens.

Har din bakgrund bidragit och/eller påverkat ditt skrivande?
– Jag debuterade med ”Angelika” när jag var 37 år och jag ser det som något positivt att jag har gjort en hel del saker innan, inte bara jobbat med internationella frågor utan även jobbat som servitris, städare, som lokaljournalist och jag har pluggat på universitetet och bott i flera olika länder. Jag har gift mig och skaffat barn. Jag tror att det hjälper att ha en brokig bakgrund, att man har träffat många olika typer av människor när man ska snickra ihop karaktärer och skriva trovärdigt om fiktiva människor.

Hur ser din framtid ut? Skriver du på något nytt?
– Jag skriver just nu på ett manus som handlar om en kvinna som genomgår en stor sorg, och som till stor del utspelar sig i Burma.

Vad skulle du ge för tips till andra som också vill bli författare?
– Först det som jag nämnde ovan, att det är bra att leva lite liv, så du har något att gräva ur. Sen finns de klassiska tipsen, som läs och skriv mycket, vilket stämmer. Det ska man göra. Jag skulle vilja tillägga att man ska försöka läsa medvetet, det vill säga reflektera över vad man tycker är bra, vad som funkar, och vad som inte gör det, när man läser. På så sätt kan du komma framåt i det egna skrivandet. Sen tycker jag att det allra viktigaste är att man måste ta sig själv och sina ambitioner på allvar, man måste verkligen ta sig tiden att skriva. Ingen annan kommer ge dig den tiden. Och det handlar om att prioritera, du kommer inte hinna göra allt. Den här idén om ”the woman who has it all” är en kvinnohatande myt som vi bör ta kål på genast. När jag skrev ”Angelika”, samtidigt som jag hade ett vanligt jobb och två små barn, jobbade jag dels deltid på vanliga jobbet, dels såg vårt hem ut som skräp i långa perioder. Jag hann inte träna och jag hann inte läsa särskilt mycket. Våga prioritera skrivandet!

Skuggspelet av Anna Bågstam

OBS! Spoilers kan förekomma om man ej har läst tidigare del i serien.

En kvinna har försvunnit under märkliga omständigheter. Allt tyder på att hon har blivit kidnappad. Snart flyter ett lik i land i lilla fiskeläget Lerviken i Öresund. Offret har frätskador och går inte att identifiera. Vem försöker sopa igen spåren efter sig?

Civilutredaren Harriet Vesterberg jobbar desperat för att hitta gärningsmannen. Samtidigt håller hon ett vakande öga på glömska pappa Eugen, och kämpar på med den vacklande relationen med advokaten Rikard, vars polerade yttre döljer en hemlighet. Parallellt med händelserna i Lerviken närmar sig ett politiskt toppmöte i Landskrona. Harriets chef Margareta inleder ett samarbete med en karriärlysten kommunalpolitiker, men Harriet misstänker att politikern har brunare värderingar än hon offentligt står för. Snart befinner sig Harriet i en desperat kamp mot klockan där hon står inför valet att bryta mot reglerna eller följa dem, med förödande konsekvenser som följd.

Precis som föregående bok i den här serien tog det inte mig många kapitel innan jag var helt fast. Jag läste så fort jag fick chansen och ville hela tiden ha mer. Det var spännande, fängslande, intressant och fascinerande på samma gång.

Morden fortsätter i lilla Lerviken och det är faktiskt lite komiskt att det ofta är så i böcker. De små, idylliska samhällena blir platser för välplanerade och ibland bestialiska mord. Hur många kan man döda i ett litet samhälle liksom? Samtidigt gör det att spänningen tätnar lite eftersom vem som helst kan ligga bakom det hela. Det kanske är grannen som man alltid besökte som barn och fick bullar och saft? Eller är det den nyinflyttade mannen på klippan? Ja, ni fattar. Under tiden jag läste Skuggspelet funderade jag både en och fyra gånger på vem som kunde vara mördaren, och framför allt vem som spelar så bra att de inte lyckas göra någon misstänksam.

Jag gillar huvudkaraktären Harriet, för det mesta. Hon är civil utredare i en grupp poliser och har fått slå sig in för att bli respekterad. I den här boken utvecklas hon ytterligare lite MEN jag kan inte låta bli att irritera mig på hennes relation. Hon verkar så osäker i sig själv att hon inte ens låter människor prata innan hon har bestämt sig för en åsikt och håller fast vid den. Emellanåt känns det lite som en tonårings beteende och det stör mig men bortsett från det tycker jag att det är kul att läsa om henne på nytt. Hon kommer in med något fräscht i gruppen och visar både en och två gånger att hon hör hemma där precis lika mycket som de poliser som snackar bakom hennes rygg. Utredningen kommer även i denna bok väldigt, väldigt nära Harriet och det är intressant att följa.

Jag hoppas verkligen att det kommer fler delar i den här serien. Boken slutade ju med en riktig cliffhanger så det lutar väl åt det. Med blandningen av spänning, intressanta karaktärer, drivet och det icke oförutsägbara kan Bågstam mycket väl snart glida upp bland mina favoriter!

Stort tack till Norstedts för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Anna Bågstam
Serie: Morden i Lerviken #2
Utgivningsår: 2019
Förlag: Norstedts
Utläst: 21 augusti 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare böcker i serien:
Ögonvittnet (Morden i Lerviken #1)

Broder Jakob av Emelie Schepp

En regnig vårdag hittas en kvinna brutalt mördad i Norrköping. Det är det andra offret på kort tid. Omständigheterna är likadana, benen är hopsydda och kropparna hittas i Strömmen som flyter genom staden. Vem vill få dem att se ut som sjöjungfrur och varför?

När en ny kvinna anmäls saknad är det uppenbart för polisen att de har att göra med samma gärningsperson.

Åklagare Jana Berzelius, som leder förundersökningen, börjar snart hitta kopplingar till fallet Simon Norell, en ung man som mördat sin familj och sedan dess suttit inspärrad på rättspsyk i Vadstena. Men Simon vägrar att prata. Någon måste vinna hans förtroende innan tiden rinner ut, och den ende som kan göra det är mannen som rör sig som en hotfull skugga i Janas liv – Danilo Peña.

Precis som tidigare böcker i serien är den här fartfylld och spännande. Jag har sett att några har skrivit att Schepp går från klarhet till klarhet för varje bok hon skriver och jag håller absolut med. Språket är bra och karaktärerna är intressanta. I den här boken tycker jag dessutom att de går ner på ett lite djupare plan. Jag har exempelvis alltid haft svårt för Mia men efter att ha läst den här boken har jag börjat se fler av hennes sidor och egenskaper, vilket absolut bara är ett plus.

Mordfallen är i sig intressanta och det är som alltid fascinerande att följa teamets utredningsarbete, tankar och annat kring fallen. Jag förstod ganska snabbt vem som var inblandad men jag lyckades inte lista ut på vilket sätt eller hur det hela hängde ihop förrän i bokens sista kapitel – som det ska vara. Spänning från första sidan till sista sidan alltså.

Boken avslutas med lite av en cliffhanger som gör att man blir ännu mer sugen på nästa del i serien. Blir det kanske den sista? Någon gång måste ju livet komma ikapp även Jana Berzelius.

Mitt betyg: 4/5

Författare: Emelie Schepp
Serie: Jana Berzelius #5
Utgivningsår: 2019
Förlag: HarperCollins Nordic
Utläst: 3 april 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker av författaren:
Märkta för livet (Jana Berzelius #1)
Vita spår (Jana Berzelius #2)
Prio ett (Jana Berzelius #3)
Pappas pojke (Jana Berzelius #4)