Pappas pojke av Emelie Schepp

VARNING FÖR SPOILERS OM MAN EJ HAR LÄST TIDIGARE DELAR!

En varm sommarkväll ringer en sexårig pojke till sin pappa. Skräckslagen berättar han att någon har tagit sig in i familjens hus i Norrköping. Det är det sista som hörs från pojken innan han försvinner spårlöst.

Åklagare Jana Berzelius leder förundersökningen av det komplicerade fallet. Tillsammans med kriminalkommissarie Henrik Levin och kriminalinspektör Mia Bolander försöker hon ta reda på vad som ligger bakom försvinnandet. Och ju närmare sanningen de kommer, desto mer personlig blir utredningen för Jana.Hon inser att det är bråttom, mycket bråttom, att hitta pojken. Samtidigt begär den skoningslöse Danilo Peña att Jana ska besöka honom i häktet. När hon till slut går med på att träffa honom kastas hon in i en fruktansvärd kamp på liv och död, där allt sätts på spel och ingen går säker.

Nu har jag äntligen kommit ikapp den här serien och det känns så bra! Jag känner mig lite efter på bollen men det är ju så med vissa böcker. Jag tycker att Schepp har blivit bättre och bättre för varje bok och i Pappas pojke flyter texten på utan ojämnheter. Precis som föregångarnas sugs man snabbt och lätt in i handlingen och spänningen finns där direkt. Den är helt enkelt svår att lägga ifrån sig.

Vår huvudkaraktär, Jana, finns där redan från början och det är väldigt intressant att följa hennes relation med Pär. Hon vill så mycket samtidigt som hon omöjligen kan berätta om sitt förflutna och detta krockar både en och två gånger. Jag tycker också att hon växer på något sätt och man får se fler sidor av henne. Danilo finns också med på ett hörn och gör i vanlig ordning allt för att få som han vill, oavsett konsekvenserna. Jag är dock enormt trött på Mia, polisen. Hon har sedan början varit en lite överdrivet kaxig karaktär med taskig attityd och taskigt humör men det måste väl finnas en sådan också.

Precis som jag skrev ovan flyter boken på bra, det är lagom långa kapitel och spänningen finns där hela tiden. Jag kan sakna lite av de råare, kallare avsnitten som jag tycker mig ha läst i tidigare böcker men å andra sidan är väl varje förälders värsta mardröm att ens barn ska försvinna eller skada sig och det är precis vad som händer här. Jag ser helt klart fram emot nästa del i serien!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Emelie Schepp
Serie: Jana Berzelius #4
Utgivningsår: 2017
Förlag: HarperCollins Nordic
Utläst: 28 oktober 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker av författaren:
Märkta för livet (Jana Berzelius #1)
Vita spår (Jana Berzelius #2)
Prio ett (Jana Berzelius #3)

Annonser

Författarintervju: Gabriella Ullberg Westin

Fredag och dags för en ny författarintervju. Denna gång möter ni deckarförfattaren Gabriella Ullberg Westin, senast aktuell med Slaktaren.

Foto: Martina Wärenfeldt/Mstudio

Gabriella, Kan du berätta lite om dig själv?
– Jag är född och uppvuxen i Hudiksvall men bor nu i Nacka utanför Stockholm med min man Erik och våra två barn. Jag har alltid älskat att skriva, ända sedan jag lärde mig hålla i en penna. Historierna har alltid kommit lätt till mig, jag har bra fantasi. När jag gick i skolan sa en lärare till mig att jag borde bli författare. Då lät det som en ouppnåelig dröm. Men för sex år sedan bestämde jag mig för att ta tag i den där drömmen och skrev mitt första bokmanus. Det blev så småningom min debutdeckare, Ensamfjäril. Sedan tre år tillbaka är jag författare på heltid och älskar varje arbetsdag.

Din bokserie handlar om Johan Rokka och poliserna i Hudiksvall. Vart fick du den idén ifrån?
– När jag började skriva Ensamfjäril kändes det naturligt att min bok skulle utspela sig i Hudik som jag så väl känner till, och jag visste direkt att jag ville ha en manlig polis i huvudrollen och att han skulle vara annorlunda. Min man Erik är polis och jag började fantisera vad som skulle hända om han skulle flytta från Stockholm tillbaka till Hudik, som han liksom jag kommer ifrån, och börja jobba där. Så skapades Johan Rokka. Han är stor, burdus och säger precis vad han tycker och tänker. Han är en kompetent polis med ett stort, gott hjärta och ett starkt rättspatos. Han bär dock på en trasslig uppväxt, som han själv räds att hantera, den får läsarna se mer och mer av under seriens gång.

Din senaste bok, Slaktaren, släpptes i våras. Har du fler uppföljare på gång? Vad är målet? 
– Just nu skriver jag på Förrädaren som är den femte delen i min serie. Det är en bok om hot och hållhakar, om falsk och sann lojalitet och villkorslös kärlek. Den kommer våren 2019. Jag har inte satt något bestämt antal böcker i serien, men har fortfarande många idéer på nya böcker. Vi får helt enkelt se hur länge Rokka vill vara med.

Vad har du fått för respons på din senaste bok? Vad har du plockat med dig i ditt fortsatta skrivande?
Slaktaren har fått fantastiskt fina recensioner vilket såklart är väldigt kul. Allra roligast är att många gillar intrigen och karaktärerna. Jag älskar själv mina karaktärer (både de goda och onda) och jag tror det märks när jag skriver. Det krävs mycket arbete att skriva en bok, i mitt fall tar det ett år från idé till färdig bok, och när ens bok uppskattas ger det ny kraft att börja planera nästa intrig och skapa nya karaktärer.

Om man aldrig har läst deckare förut men blir nyfiken på dina böcker – vad kan man då förvänta sig? Kallsinniga mord eller mysdeckare? Hur skulle du beskriva dem?
– Jag skulle beskriva dem som spännande bladvändare med starka karaktärer som dröjer kvar efter läsning. Jag gillar att ha flera parallella intriger som flätas samman eftersom. Böckerna är inte av det allra mest kallblodiga slaget, spänningen tar sig andra uttryck. Slaktaren är den mest råa hittills.

Vad jag har förstått har du en bakgrund med studier i kriminologi. Hur kommer det sig att du valde att läsa det? Vad är det som lockar, och på vilket sätt har du haft nytta av det när du nu skrivit dessa böcker?
– Jag hade faktiskt planer på att bli polis när jag var i tjugoårsåldern, men precis innan jag skulle göra de fysiska intagningsproven skadade jag mitt knä så svårt att jag inte kunde genomföra dem. Sedan rann det ut i sanden. Men jag gifte mig med en polis istället. Hemma diskuterar vi mycket om brottslighet, ärenden han arbetar med och hur de jobbar för att lösa dem. Barnen är högst involverade, vi pratar brott, ser deckare, läser deckare tillsammans. Man kan säga att vi äter krim till middag.
– Jag började studera kriminologi för ett par år sedan. Brottslighet har alltid intresserat mig, eller snarare vad det är som gör att vissa av oss begår brott och andra inte. De allra flesta av oss vet vad som är rätt och fel, gott och ont, men vissa begår ändå brott. Kriminologin ger mig teorier om det, och ett bredare perspektiv på brottslighet, och det har jag stor användning av i mina böcker.

Vad har du för planer framöver?
– Just nu är jag mitt i redigeringen av Förrädaren och i november kommer Slaktaren som pocket vilket jag ser fram emot. Och i vinter åker familjen till Kanarieöarna i tre månader och då ska jag börja planera den bok som ska komma efter Förrädaren.

Foto: Jacob Nordström

En smakebit på søndag – Den tredje rösten

Den norska bokbloggaren “Betraktninger” har varje söndag en rolig liten utmaning där man ska skriva ner en liten smakbit av boken man läser för tillfället. Jag läser just nu bland annat Den tredje rösten av Cilla och Rolf Börjlind – tredje delen i serien om Stilton och Rönning.

Handling:
När Abbas el Fassi en dag slår upp tidningen får han en chock. Utanför hans gamla hemstad Marseille har Samira, en blind kvinna som han en gång haft en omstörtande kärleksaffär med, hittats styckad. De träffades på en cirkus: han skulle bli knivkastare, hon var target girl. Abbas har aldrig kunnat glömma henne. Nu måste han åka till Marseille igen för att ta reda på vad som hänt. Men för att kunna göra det måste han ta hjälp av sin gamle beskyddare, den före detta polisen Tom Stilton.

Samtidigt hittas tulltjänstemannen Bengt Sahlman hängd i sitt hem i Rotebro. Polisen konstaterar snart att det rör sig om ett fingerat självmord och sätter dådet i samband med ett parti droger som tullen beslagtagit. Utredningen hamnar hos Mette Olsäter som ingår i ledningsgruppen för en internationell operation mot illegal droghandel på nätet.

Den unga polisen Olivia Rönning kommer i kontakt med mordet på Sahlman, men följer andra spår än huvudutredningen. Spår som leder henne in i riskkapitalismens cyniska värld. Hon upptäcker att motivet till mordet finns att hitta i kretsar som tjänar grova pengar på att mjölka det svenska välfärdssystemet.

Men hennes spår korsas av trådar från Stilton och Abbas el Fassis privata undersökning i Marseille. Stilton och Rönning inser att mordgåtorna hänger ihop och börjar samarbeta för att lösa dem.

Båda var tysta under hela bilfärden ut. Stilton för att han behövde lite startsträcka på morgonen innan han blev hyfsat social, Abbas för att han inte var där. Han var inne i sig själv och hämtade kraft för det han skulle uppleva därute. I Callelongue. Området där Samiras styckade kropp hittades. På vägen dit passerade de en travbana i utkanten av en stor park. Abbas nickade ut genom bilfönstret.
– Där brukade Cirque Gruss ha sitt tält.
– Där travbanan ligger?
– Ja. Den fanns inte då.
Det var ett tonlöst konstaterande. Allt förändras. Taxin släppte av dem i utkanten av strövområdet och chauffören undrade hur de skulle ta sig tillbaka?
– Hämta oss om en timme, sa Abbas.

Författarintervju: Pascal Engman

Pascal Engman är journalisten som bytte bana och blev författare. Han har skrivit ”Patrioterna” och nu senast ”Eldslandet” som nyligen kommit ut i butikerna. ”Eldslandet” är första delen i en planerad serie om polisen Vanessa Frank.

© 2017 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Hej Pascal. Du är aktuell med boken ”Eldslandet”. Hur skulle du beskriva den för nya läsare?
– Hej! Det är en thriller, skulle jag nog säga, som utspelar sig både i Chile och i Sverige. Kort sagt kan man säga att den handlar om en polis som heter Vanessa Frank, som blir kompis med en ung flyktingflicka, Natasja, som kidnappas. Spåren leder till södra Chile. Och sen är det en del andra trådar och karaktärer.

Vad har du fått för respons på ”Eldslandet” såhär långt?
– Jag har fått väldigt vänliga omdömen. Ibland tror jag att det är min mamma som skriver recensionerna, på grund av alla oerhört vänliga ord. Jag hade uppriktigt sagt aldrig, någonsin, kunnat tänka mig att jag skulle få SÅ bra recensioner.

Kan man se några likheter mellan den och din tidigare roman, ”Patrioterna”?
– Ja, det skulle jag nog säga. Även om jag inte visste vad jag sysslade med när jag skrev ”Patrioterna”. Jag hade ju aldrig skrivit en bok, hade inget förlag och skrev mest på instinkt eller vad man ska säga. Med ”Eldslandet” visste jag åtminstone lite vad det innebar att skriva en bok. Men själva uppbyggnaden och stilen är nog ganska lika.

I ”Eldslandet” får vi för första gången möta Vanessa Frank. Vad är hon för typ av karaktär?
– Hon är en komplicerad människa som levt ett ganska trasigt liv. Hon kommer från överklassen, är miljonär, men arbetar som polis. Det tycker jag är fint. Samtidigt som hon är hård och bitsk utåt är hon en väldigt mjuk människa som tvivlar mycket. På allt. Jag tycker om henne och hoppas att även läsarna ska göra det!

Hur kommer det sig att du valt en kvinnlig huvudkaraktär och inte en manlig?
– För att kvinnor är roligare att skriva om eftersom jag själv är man. Då kan jag sitta och fråga min flickvän, mina tjejkompisar och andra kvinnor hur de tänker i olika situationer. Jag tycker det är superspännande och kul!

Boken berör bland annat organhandel men det läser vi inte ofta om. Hur kommer det sig att du började skriva om det?
– Jag hörde en historia om att det, någonstans i Asien, ska finnas platser där man ”föder upp” barn att bli organdonatorer. Det lät så fruktansvärt hemskt. Och jag ville jag belysa det faktum att nästan 500 flyktingbarn varje år försvinner i Sverige. Så då vävde jag ihop historierna och flyttade platsen till Sydamerika.

Även i ”Patrioterna” handlade det om aktuella och starka ämnen. Vad beror det på? Har du ett särskilt intresse för det som händer här och nu eller har det med din journalistbakgrund att göra kanske?
– Jag tror det handlar om att jag påverkas så mycket av det jag läser. Tyvärr lever vi i ganska skrämmande tider. Och det vill jag belysa. När jag skrev ”Patrioterna” skrev jag ner min värsta mardröm som journalist. I samma veva hade dessutom en nazist gripits utanför Expressens redaktion med kniv på sig. 70% av de kvinnliga journalisterna har blivit hotade bara det senaste året, en tredjedel av dem har övervägt att lämna journalistiken. Det är ett stort demokratiproblem. Det finns män som inte accepterar att kvinnor uttrycker åsikter eller ens skriver om ämnen som de här männen inte gillar. Den sortens män är de lägsta och fegaste varelser jag vet.

I flera recensioner av böckerna kan vi läsa att de skulle ha passat bra som TV-serie eller film på grund av det höga tempot. Är det något du har reflekterat över? Var det kanske en del av planen?
– Både ja och nej. Jag får ju väldigt mycket inspiration från tv-serier, så det påverkar nog själva uppbyggnaden av böckerna. Dessutom vill jag alltid skriva i bilder, i scener. Då kanske det känns mer filmiskt.

Vad jag har luskat fram så har ”Patrioterna” sålts till ett bolag som vill göra en TV-serie av den. Kan du berätta lite mer om det?
– Ja, Fabrik Entertainment i Hollywood, som gjort både ”Bosch” och ”The Killing” köpte rättigheterna när ”Patrioterna” bara varit ute några dagar. Nu arbetar de, vad jag förstår, med att hitta manusförfattare och göra om hela boken till tv-serie. Jag vet att min agent blivit kontaktat av en hel del produktionsbolag gällande ”Eldslandet” också.

Hur har din process sett ut från tanke till färdig bok i handeln?
– Det går ganska snabbt. Jag skriver mellan januari till slutet eller mitten av mars. ”Patrioterna” skrev jag på 2,5 månad från idé till färdigt manus. ”Eldslandet” satt jag och planerade i två månader, sedan började jag skriva i januari. Hade manuset klart i mars. Sen var det väl någon månad av korrektur, strykningar av slarvfel. Därefter gick jag runt och var väldigt nervös för vad alla skulle tycka hela sommaren och ville fly landet.

Jag har förstått att du gärna skriver på dina böcker i Sydamerika. Vill du berätta lite mer om din koppling dit och varför dina båda böcker delvis har utspelat sig där?
– Ja, båda mina romaner är skrivna i Chile. Pappa kommer därifrån, och när jag var femton så gick jag i skola där i ett år. Jag tycker om Chile oerhört mycket, känner mig så rofull och lugn. Så det passar mig väldigt bra att just skriva där. Att det dessutom är 30 grader och sol varje dag då jag är där och skriver gör inte saken sämre. Men landet har en hemsk och blodig historia som jag gärna vill att fler ska veta mer om.

Slutligen, hur ser planen ut för framtiden och böckerna om Vanessa Frank?
– Jag sitter faktiskt och planerar uppföljaren i detta nu. Den kommer, på ett eller annat sätt, handla om Incel-rörelsen. En kvinnohatande nätrörelse som redan fostrat två terrorister. Jag och min flickvän Linnea åker till Chile i slutet av december för att skriva boken. Däremot tror jag att handlingen, den här gången, bara ska utspela sig i Sverige. Så om allt går bra ska den nog finnas i handeln i september nästa år!

Lars Kepler om Joona Linna och framtiden

Författarparet Alexandra och Alexander Ahndoril ligger bakom pseudonymen Lars Kepler och de fanns givetvis på bokmässan och Crimetime Göteborg. Under lördagen lyssnade jag på ett 45 minuter långt seminarium med dem och Jørn Lier Horst (vilket gjorde mig väldigt nyfiken på honom) men på söndagen pratade de en hel del om romankaraktärer och främst deras egna då. Hur uppstod Joona Linna och vad hade de egentligen för planer för dem i framtiden?

Alexandra Ahndoril berättade lite om bakgrunden till Joona Linna. Paret hade bestämt sig för att de ville ha en finne, dels på grund av den finska minoriteten i Sverige, men de hörde även hans röst. Tanken var också att skapa en karaktär som inte var som alla andra poliser i kriminalromaner, utan någon som stod ut. Alexander berättade också att så länge de är nyfikna på karaktärerna kommer de att fortsätta skriva och jämför det hela lite med en kärlekshistoria.

Paret delade med sig lite om hur processen går till från tanke till berättelse. De har hundratals lappar på en vägg där de står tillsammans och försöker berätta historien och bestämmer sig för hur det ska se ut men ibland gör karaktärerna lite som de själva vill. Alexander berättade att de kunde ha planerat att en kvinna skulle bli mördad men så gick kvinnans historia åt ett helt annat håll och då fick de tänka om.

Är de alltid överens då? Nej, de kan ha olika syn på vad som ska hända och hur. I början upplevde de det väldigt jobbigt men har senare insett att det betyder att det är något som är fel i berättelsen. Alexander får dock publiken att skratta genom att beskriva hans process. Han skriver en bra och spännande scen, mailar Alexandra som sitter en meter bort, han får tillbaka den och då har hon strukit hälften. Som tur är har han kvar originalet och kan klistra in på nytt och skicka. Så kan det gå några vändor innan de säger att de nog får prata igenom det här och lösningen är då ofta att komma på något helt nytt.

Parets senaste bok, Lazarus, dyker upp i handeln den 19 oktober och fortsätter i princip direkt där Kaninjägaren slutade. Skrivandet är redan igång på nästkommande bok och dessutom finns planer på både TV-serie och filmatiseringar i Hollywood.

Veckans topplista v. 31 – Crimetime

Johanna har nu kört igång Veckans Topplista och självklart tänker jag vara med. Det första temat, veckans tema, är crimetime och tanken är alltså att vi ska lista våra fem deckarförfattare som vi vill läsa mer av just nu. Kul va?

  1. Lars Kepler – Det var inte länge sedan jag läste den senaste boken i raden om Joona Linna men jag längtar redan efter mer, mer, mer. Kanske tar jag tag i deras fristående Playground emellan?
  2. Elly Griffiths – Det har kommit ut flera stycken på svenska sedan sist jag läste Griffiths böcker så det är väl bara att ta tag i? Ja, snart.
  3. Emelie Schepp – Ja, detta har jag tjatat om innan men snart så.
  4. Dan Brown – Eller räknas hans böcker som deckare? Jo, det gör vi nu i alla fall. Hans kommande bok är väldigt högt upp på köp-listan.
  5. Liza Marklund – Den författare som gjorde att jag började läsa på riktigt skulle jag säga men nu var det länge sedan jag läste något från henne. Jag har inte ens kommit igenom hela Annika Bengtzon-serien ju. Skäms på mig.

Hur ser era listor ut?

I de lugnaste vatten

Till deckarbokcirkeln denna månad skulle vi läsa den första boken i Sandhamnsserien av Viveca Sten, I de lugnaste vatten. Eftersom jag ganska nyligen gått med i Storytel passade jag på att lyssna på boken istället.

i-de-lugnaste-vatten

Titel: I de lugnaste vatten
Författare: Viveca Sten
Serie: Sandhamn #1
Uppläsare: Katarina Ewerlöf
Utgivningsår: 2012
Förlag: Bonnier Audio
Finns hos: Adlibris | Bokia | Bokus | CDON

Handling:
Mitt i sommaren hittas en död man i Sandhamn, inlindad i ett fiskenät. Mannen identifieras som en Krister Berggren, som märkligt nog inte verkar ha varit hemma sedan i påsk. Det finns dock ingenting som tyder på att ett brott har begåtts men precis när polisen är på väg att avskriva fallet hittas Kristers kusin mördad. Har de båda dödsfallen något gemensamt mer än att offren är släkt?

Samtidigt som polisen Thomas Andreasson får fallen på halsen brottas han med sina inre känslor. Han och hans fru har nyligen gått skilda vägar efter att de inte kunnat lappa ihop äktenskapet efter dotterns död. Thomas nära vän Nora Linde finns dock där för honom och hjälper honom med fallet, trots att hon kanske inte borde.

Omdöme:
Det bästa med den här boken var att den gick snabbt att ta sig igenom och samtidigt som den var spännande, var den också lättsam. Det var inget knepigt språk och några av karaktärerna kunde man antingen sympatisera med eller känna igen sig i. När det gäller karaktärerna hade jag dock lite svårt för Henrik som inte visade något som helst intresse i sin frus karriär eller hennes välbefinnande överhuvudtaget.

Det är svårt att inte dra paralleller till exempelvis Läckbergs böcker som utspelar sig på västkusten, i Stens fall östkusten. Både Sandhamn och Fjällbacka får mig att bli otroligt nyfiken på att semestra i Sverige. Det finns ju fler deckarförfattare i Sverige som har blivit ett med sin miljö, t.ex Åsa Larsson och Mari Jungstedt. Ja, Sandhamn gav i alla fall mig en känsla av sommar trots morden.

Kort sammanfattat var det en bra bok och jag kommer absolut att fortsätta läsa serien!

Mitt betyg: 4/5