Intervju: Hannes Lyckholm

I dagens fredagsintervju får ni möta Hannes Lyckholm, journalisten och ingenjören som också nu skriver på en thrillerserie. Varsågoda!

Foto: Cebastian Persson

Förra året släppte du din debutroman, Rödhake: Dödstyst. Kan du berätta lite mer om den?
Rödhake: Dödstyst är en thriller med högt tempo. Emma Rapp är förföljd, övervakad och ständigt bevakad. Hon känner sig alltmer paranoid när ingen i hennes omgivning tror henne. Hon har fått hemlig information strax innan hennes bror dör och hon tar hjälp av före detta underrättelseagenten Anders Rödhake för att ta reda på sanningen – en sanning en grupp högt uppsatta män gör allt för att hålla begravd. De vill inget hellre än att Rödhake misslyckas – eller att han försvinner för gott.

Vad har du fått för respons på boken såhär långt?
– Det bästa med att skriva är att höra vad läsare tycker om boken. De allra flesta som hör av sig tycker att det är en spännande story och att det händer något på varje sida som driver berättelsen framåt. Många hör av sig och vill läsa mer, men tyvärr tar det tid att skriva nästa bok. Jag håller just nu på att researcha inför uppföljaren.

På vilket sätt har du haft nytta av din bakgrund som ingenjör och journalist i ditt skrivande?
– Som författare använder jag ganska korta meningar och försöker beskriva personer och miljöer med några få utvalda detaljer. Jag vill inte tynga ner boken med för mycket miljöbeskrivningar som sänker tempot. Det allra viktigaste för mig är själva berättelsen och att den driver framåt och inte att jag visar allt jag kan om ett visst fenomen eller en miljö som jag har researchat om. Både som ingenjör och journalist gäller det att vaska fram det som är viktigast. När jag skriver ställer jag mig hela tiden frågan ”Vad är det jag vill ha sagt om just det här?” Kan man ta fram det viktigaste, då har man lyckats. Att skriva kort är det absolut svåraste man kan göra.

Var det tanken från början att skriva spänning eller kom det med tiden?
– Jag har provat flera olika genrer innan jag landade i thrillerformatet – allt från fantasy till young adult. Men det blev aldrig tillräckligt bra. Det var något som skavde med karaktärerna, med storyn, med flytet. När jag för två år sedan bestämde mig för thrillerformatet, så stämde plötsligt allt på en gång. Det finns ett driv och en spänning i thrillers som jag gillar. Thrillers är också det jag själv helst läser.

Boken är första delen i en serie. Hur ser framtiden ut? När kommer nästa?
– Jag fortsätter på Rödhake-serien. Den första boken fokuserar mycket på spelet kring Emma Rapp och hennes bror, men i nästa bok är fokus på Anders Rödhake. Hans förflutna inom underrättelsevärlden kommer ikapp honom och han tvingas utföra ett uppdrag han aldrig skulle tackat ja till om det inte är hans enda chans att rädda en närstående. Jag håller på att mejsla fram storyn just nu och planen är att släppa boken i slutet av året.

Hur tacklar du negativ kritik?
– Jag har alltid varit öppen för feedback och jag uppmanar verkligen alla som läser det jag skriver att höra av sig. Det är det också många som gör, vilket är väldigt roligt. Det är samtidigt viktigt att få höra vad alla som läser tycker är bra och mindre bra. Hur ska jag annars veta vad som fungerar? Hittills har jag prickat rätt utifrån den feedback jag fått, men många hör av sig och vill ha mer av vissa saker och mindre av andra. Det är utvecklande för mig som författare, men framför allt väldigt roligt när läsare kontaktar mig.

Slutligen, vilken bok rekommenderar du just precis nu?
– Jag har nyss läst Markus Luttemans Blodmåne, i vilken han lyckas med balansgången att berätta om den smutsiga handeln med bland annat noshörningshorn i Afrika och Asien, men samtidigt också leverera en spännande historia. Man lär sig nåt nytt, samtidigt som man får en bra thriller. Jag försöker också läsa allt av Jo Nesbø, som är en av mina favoriter. Jag har inte läst hans Törst ännu, men den står högt på min läslista.

Annonser

Sanningen av Harlan Coben

Före detta stridspiloten Maya Stern ser en otänkbar bild fångas av den digitala babyvakten: hennes tvååriga dotter Lily leker med sin pappa Joe – som blivit brutalt mördad två veckor tidigare …

Mayas liv skakas om ytterligare när det framkommer att det finns ett samband mellan det olösta mordet på hennes syster Claire och Joes död. För att hitta svaret på gåtorna måste Maya ta itu med djupa hemligheter från det förflutna, men några gör allt för att sanningen ska förbli dold.

Att få följa en kvinnlig veteran i böcker händer inte så ofta, och särskilt inte en före detta stridspilot. Alla tankar, hennes beteende och egenskaper känns så äkta och det märks att Coben har lagt ner mycket tid på att få det att verka trovärdigt. Att hon dessutom är så respekterad av sina före detta kollegor gillar jag, även om det kanske bygger på lite av en lögn.

Historien är snårig och det är riktigt intressant att se Mayas försök att nysta upp det hela. Hon går i sin systers fotspår, helt orädd, och jag förstår hennes driv i att hitta den som mördat både hennes syster och hennes man men hon tänker inte mycket på sin dotter. Hon är på sin vakt hela tiden men samtidigt hade hon kanske kunnat tänka ett steg längre ändå för att se till att dottern inte blir föräldralös. Hur som helst så finns det många andra karaktärer som finns där, både för Maya och för dottern. Jag hade gärna sett mer av Shane, som Maya mest verkar utnyttja när hon behöver det. Han verkar vara en fantastisk karaktär och det hade varit roligt att läsa mer om deras bakgrund, om uppdragen de gjorde tillsammans. Även när det gäller Mayas svåger (Teddy?) går det lite snabbt fram och han går från att vara lite fuffens till att vara helt reko. Vad hände där?

Hur som helst är det en spännande historia med mycket driv. Det jag trodde från början visade sig vara helt fel och jag gillar att bli lite överraskad. Som jag skrev är det också riktigt intressant att följa Maya på väg mot hämnd och upprättelse, även om det kanske inte blev som hon hade hoppats.

Tack till Bookmark Förlag för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Harlan Coben
Utgivningsår: 2018
Förlag: Bookmark Förlag
Läst färdigt: 30 januari 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Julkalendern 2017 – Lucka 19

Idag är det ett härligt thrillerpaket som står på spel och det är Massolit Förlag som sponsrar. I paketet finner vi titlarna Barnet av Fiona Barton, Höstsol av Lars Wilderäng samt Dark Matter av Blake Crouch.

Tävlingsregler
– Vad är det viktigaste för dig när du väljer en ny bok? Andras kommentarer, omslag etc. Motivera kort ditt svar och glöm ej att ange en giltig e-postadress.

Tävlingen avslutas ikväll 23.59.

TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD! GRATTIS JEANETTE!

Julkalendern 2017 – Lucka 3

Så var det söndag igen och idag blir det två tävlingar, dels denna men också en adventstävling. I dagens lucka hittar vi ett härligt pocketpaket från Pocketförlaget. Det består av tre olika böcker på temat deckare och har alla blivit utgivna 2016-2017.

Snöleoparden är den första boken i Mikael Köhler Larssons thrillerserie som utspelar sig på Franska Rivieran. Fartblinda är en thriller som utspelar sig i den svenska finansvärlden, delvis inspirerad av verkligheten. Den osynlige väktaren är den första delen i en ny, hyllad kriminaltrilogi av den spanska författaren Dolores Redondo. Serien har sålt i en miljon exemplar bara i Spanien. Boken är översatt till ett 30-tal språk och har även filmatiserats.

Tävlingsregler
– Om du fick välja EN bok att ta med dig till en öde ö – vilken skulle det vara? Motivera kort ditt svar och glöm ej att ange en giltig e-postadress.

Tävlingen avslutas ikväll 23.59.

TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD! GRATTIS EMELIE O!

Författarintervju: Andreas Norman

Fredag igen och här kommer en ny författarintervju. Denna gång är det Andreas Norman som har fått ett par frågor att besvara. Andreas är i nuläget aktuell med thrillern De otrogna, som släpptes i augusti av Albert Bonniers Förlag.

Hej Andreas. Du gjorde karriär som poet för att sedan gå vidare via UD och nu skriva politiska thrillers. Hur hamnade du där du är idag?
– Att skriva har alltid varit något som gett mig ett eget rum, en plats där mina världar får frodas. Visst, ibland har idén att skriva en bok, en berättelse, gjort att jag låst mig och det är ett väldigt obehagligt och ångestladdat tillstånd. Men skrivande, att närma mig språk och hitta fram till situationer där en berättelse börjar leva, har alltid varit något som gett mitt liv mening. Jag försökte kombinera det med ett heltidsarbete som diplomat och tjänsteman på UD, men det gick inte. Skrivandet blev då en slags hemlig motståndshandling, en lek och en värld som jag hade bara för mig själv medan jag utåt sett bara var tjänsteman. Till slut krävde skrivandet sin rättmätiga plats. När de ekonomiska och praktiska möjligheterna uppstod så var det inte svårt att välja att lämna UD för ett liv där jag skriver och frilansar, det valet hade redan grott fram i mig under flera år. Det var en hemkomst i mig själv.

Din romandebut En rasande eld planeras att bli film. Hur långt har det projektet kommit? 
– Ett manus utvecklades av Oskar Söderlund, tillsammans med filmbolaget Tre Vänner/SF Studios. Sedan började Tre Vänner överväga att göra teveserie av detta, och nu vet jag inte mer än det som en chefsproducent på SF Studios sa till mig i våras när jag mötte hen i en korridor: ”Projektet lever!”. Film- och teveproduktion är långa, snirkliga processer med många inblandade, så jag är lugn. Berättelsen finns där.

Vad eller vart får du din inspiration ifrån?
– Jag hittar idéer till berättelser när jag hör om andra människor, deras relationer. Min senaste roman De otrogna bygger mycket på att jag funderat på människors kärleksrelationer och på mitt eget liv. Parallellt med det har jag läst om hämnd och försoning, gräl och aggressivitet i intima relationer. Det är fascinerande att undersöka de ytor som människor håller upp, hur de spricker, hur begär ruskar om till synes rationella livsbyggen, varför människor ljuger eller vad som händer när man missförstår varandra, förtiger saker. Kort sagt, hela den intensiva sociala och känslomässiga dynamik som alla lever med i kärleksrelationer, familj och vänskaper. Sedan har jag med mig en hel del material från mitt liv som diplomat och mitt arbete i och nära underrättelsekretsar, t.ex. i terrorismbekämpning. Det är fascinerande, slutna världar dit jag har haft tillträde. Därifrån hämtar jag ofta stoff. Det kan även vara skönt att försöka slippa sig själv och göra djupintervjuer. Ofta upptäcker jag då att jag ändå fört in djupt personliga motiv i berättelsen, just för att jag inte varit fokuserad på mig själv utan helt riktat mitt lyssnande mot någon annan. På det viset kan man indirekt locka fram djupt personliga teman som blir bra berättelser, tror jag.

Hur ser det ut där du sitter och skriver?
– Jag har flera platser för mitt skrivande. En plats är hemma, ett litet rum där jag har ett stort, svart bord och en hylla med researchlitteratur. Där satt jag i stort sett hela tiden när jag skrev 9,3 på Richterskalan, och även delvis under arbetet med De otrogna. Numer har jag även sedan en tid tillbaka en plats på ett frilanskontor i centrala Malmö, nära där jag bor. Det heter Svarta Lådan, och där sitter ett tiotal personer, främst skrivande journalister och nyhetsfotografer. Jag längtade efter ett socialt sammanhang att ingå i, och det passar mig fint att sitta där när jag skriver utkast. Journalisterna surrar lite sinsemellan och det blir som ett slags brus, det tar udden av prestationskrav och ger en känsla av att jag ingår i ett sammanhang. När jag sedan ska sitta med slutmanus drar jag mig tillbaka helt, isolerar mig i en sommarstuga nära havet i Skåne. Då behöver jag höra orden, kunna läsa texten högt och få vara absolut ostörd i arbetet med texten.

Vad skulle du vilja ge för råd till de som strävar efter att bli författare?
– Skriv mycket och läs mycket litteratur: all slags litteratur. Jag själv läser mycket lyrik och serieromaner när jag inne i arbetet med slutmanus. I skrivandet tror jag att det är bra att öva upp en vana att i början av en skrivprocess våga skriva utan att genast tänka att texten ”ska bli något”. Jag tror även att det är bra att utgå från det djupt personliga i skrivandet. Och att våga känna efter när det är roligt att skriva. Är det roligt betyder det förmodligen, för min del i alla fall, att jag är något bra på spåren. Alla som skriver behöver även några bra läsare, och jag tror att det är klokt att hitta några få som man med full tillit kan ge helt ofärdiga texter, bolla helt oklara idéer med, och som har förmågan att lyssna inkännande och kunna se vad som pågår även i en ofärdig text. Slutligen tror jag det är viktigt att kunna vila. Att hitta en rytm mellan att gå upp i ett arbete och skriva intensivt , och att kunna slappna av, låta texten ligga – särskilt när den är en besvikelse. Nya idéer uppstår ofta när man vågar släppa taget, i de små övergångarna mellan riktat arbete och vila.

Slutligen, hur ser framtiden ut för dig?
– Jag kommer fortsätta som författare och skribent, i olika former. Jag har precis påbörjat en lång utbildning för att skriva manus för film och teve, och det känns väldigt lyxigt att få den ytan för reflektion och att få pröva idéer och grepp för att fördjupa min förmåga att skapa berättelser. Jag kommer även bli en mer återkommande skribent för Sydsvenskans kultursidor och även skriva för andra tidningar och magasin. Djupt inom mig samlar jag mig nu för att börja skriva en ny roman, sannolikt en fortsättning på En rasande eld och De otrogna, med Bente Jensen som huvudperson, men ännu är inget bestämt. Det är ett ljuvligt läge, med många potentialer.
– Nu har min bok De otrogna kommit ut, och det kommer att bli en spännande höst med den, då jag får se om den säljer utomlands. Hittills vet jag att den kommer översättas till engelska och komma ut i Storbritannien sommaren 2018. Det finns även ett stort intresse från olika filmbolag för att göra en adaption av De otrogna. Jag befinner mig, tror jag, i en expansiv men samtidigt eftertänksam fas i min utveckling som författare.

Foto: Emil Malmborg

[buzz]

buzz-anders_de_la_motte-18549714-frntl

Rebecca har satt sig i klistret efter en jobbresa till Sudan. Hon verkar vara den enda som har sett en mystisk man höja ett vapen mot dem och blir nu utredd för eventuellt tjänstefel. Samtidigt kommer HP tillbaka till Sverige med ett enda mål – att ta reda på mer om ”spelet”. 

Första boken lyssnade jag ju på och tanken var att jag även skulle lyssna på denna men några kapitel in i boken orkade jag inte riktigt mer. Jag irriterade mig bara mer och mer på uppläsaren och det i kombination med all svengelska boken är full av blev liksom droppen så jag plockade upp den fysiska boken i stället.

Jag har ju läst denna tidigare men det var längesen nu. Jag kom bara ihåg några få delar så det var bra att få en uppfräschning inför den tredje och sista boken i trilogin. Som jag skrev ovan så verkar jag bara irritera mig mer och mer på svengelskan och även om det känns som ganska ”moderna” uttryck så blir det liksom för mycket av det goda. Det tillhör ju HP:s personlighet men det behöver inte gå till överdrift.

Precis som föregångaren, [geim], är boken spännande och aldrig långsam. Det var knappt jag kunde lägga ifrån mig den när jag började närma mig slutet. Vi får även se och följa en annan sida av Rebecca, en som är betydligt mer intressant. Vad dessa två kan hitta på i den avslutande boken gör i alla fall att jag är sugen på den så snart som möjligt men jag behöver nog åtminstone en helt annan bok emellan.

Mitt betyg: 3/5

Författare: Anders de la Motte
Serie: HP Pettersson #2
Utgivningsår: 2011
Förlag: Alfabeta
Utläst: 16 augusti 2015
Finns hos: Adlibris | CDON | Bokus

Tidigare delar i serien:
[geim] #1

The Evolution of Mara Dyer

13643567

OBS! Varning för spoilers om man ej har läst tidigare delar.

Mara är säker på att Jude fortfarande lever men ingen annan tror på henne, ingen förutom Noah. Maras föräldrar tror att det är något psykiskt och tar hjälp av psykologer, läkare och institutioner – något som bara gör Mara mer frustrerad. För att inte bli inspärrad på ett mentalsjukhus låtsas hon dock att hon mår bra. Problemet är att gränsen mellan vad som är verkligt och inte plötsligt blir väldigt hårfin. Är det Jude som driver med henne eller är det något annat?

Men hej cliffhanger! Det är tur att jag har väntat med den här serien så jag bara behöver vänta drygt en vecka till på den sista delen för vilket slut!

Precis som med förra boken gick den här boken ganska lätt och snabbt att läsa ut. Jag var lite orolig för att den skulle kännas seg med tanke på hur många sidor den faktiskt är på men det flöt på bra och spänningen fanns där genom hela boken. Jag tycker också att den här boken kändes mycket mer skrämmande än den första.

De två huvudpersonerna förändras även en del i den här boken. Mara känns betydligt mer instabil och man vet inte riktigt vad som är sant och inte när man läser. Vad gäller Noah så upplever jag precis som Anna att Noah blir alldeles för perfekt i den här boken. Han har inte en enda dålig egenskap och det gör mig besviken eftersom jag gillade honom så efter den första boken.

Hur som helst så ser jag verkligen fram emot den tredje och avslutande delen!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Michelle Hodkin
Serie: Mara Dyer #2
Utgivningsår: 2012
Förlag: Simon & Schuster Books for Young Readers
Utläst: 27 oktober 2014
Finns hos: Adlibris | CDON | Bokus | The Book Depository | Amazon US (Kindle)

Tidigare delar i serien:
– The Unbecoming of Mara Dyer #1