Den nionde graven av Stefan Ahnhem

VARNING FÖR SPOILERS OM NI EJ HAR LÄST FÖRSTA DELEN I SERIEN!

Justitieministern lämnar riksdagen efter en hård debatt. Han använder den bakre utgången för att undgå det väntande pressuppbådet, men kommer aldrig fram till bilen som står och väntar på honom en bit bort. Han tycks ha gått upp i rök, mitt i maktens centrum.

Det är ett halvår innan händelserna i Offer utan ansikte och veckorna före jul. Snön och kylan håller både Stockholm och Köpenhamn i ett järngrepp när Fabian Risk kallas in för att i hemlighet utreda justitieministerns försvinnande. Officiellt är fallet fortfarande Säpos ansvar, men de liksom Fabian och hans höggravida kollega Malin Rehnberg famlar i blindo. Snart visar det sig att inget är som det tycks vara och att mäktiga intressen verkar för att sanningen inte ska komma fram. Samtidigt hittas hustrun till en dansk tv-profil brutalt mördad i hemmet i Köpenhamn. Dunja Hougaard leder utredningen som för henne över sundet till Sverige.

Den här boken utspelar sig alltså före händelserna i Offer utan ansikte, vilket har förvirrat några stycken men för mig har det ingen betydelse. Jag får en bakgrundshistoria till Fabian och varför han flyttade från Stockholm, vad han har för relation till Niva och så vidare och det uppskattar jag. Det har gett mig en större förståelse för hans handlande och även till viss del hans familjesituation.

Precis som Offer utan ansikte har den här boken relativt korta kapitel, vilket gör att den går snabbt att läsa. Den är också full av spänning så som läsare vill jag bara ha mer och mer. Det är svårt att lägga ifrån sig boken helt enkelt och det är så jag vill att det ska vara. Boken är ganska lång, 569 sidor i pocketversionen, och en viss del av berättelsen hade de nog kunnat korta ner men överlag tycker jag att Ahnhem fyller ut sidorna på ett riktigt bra sätt.

Förutom Fabian möter vi här bland andra Malin Rehnberg och Dunja Hougaard, två karaktärer som även dyker upp i den första boken i serien men här faller fler pusselbitar på plats. Jag störde mig emellanåt på Fabian Risk då han verkade helt handlingsförlamad men jag är fortsatt nyfiken på honom. Många menar också att han är väldigt osympatisk men det är inget som har stört mig utan jag ser fram emot att läsa mer om honom i de fortsatta böckerna i serien.

Mitt betyg: 4/5

Författare: Stefan Ahnhem
Serie: Fabian Risk #2
Utgivningsår: 2015
Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 28 januari 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus (pocket)

Tidigare böcker i serien:
Offer utan ansikte (Fabian risk #1)

Andra som bloggat om boken:
Johannas Deckarhörna | romeoandjuliet | Lottens Bokblogg | Malinbooknerd | Bokraden

Ny deckarserie på gång av Kristina Ohlsson

Över 10 år har gått sedan Kristina Ohlsson gjorde sin författardebut och nu är det dessutom klart att hennes nya deckarserie kommer att släppas på Bokförlaget Forum, med start i höst. Hon har sedan tidigare gett ut sina deckare om Fredrika Bergman på Piratförlaget.

– Efter många framgångsrika år med Piratförlaget kom jag till en punkt då det blev dags att gå vidare. Det känns enormt roligt att ta min nya serie till ett kraftpaket som Bokförlaget Forum och det team av erkänt skickliga personer jag kommer att arbeta med där, berättar Kristina själv.

Den nya serien kommer att utspela sig i Bohuslän på västkusten och kommer att innehålla mord, relationer och atmosfäriska miljöer.

Foto: Thron Ullberg

Din vän Forsete av Christina Erikson

En mördare som leker med polisen, som ständigt ligger steget före. En rad brutala kvinnomord får kommissarie Elias Svensson att vända sig till författaren Cornelia Lind för att förstå mördarens psyke. Cornelia har egna, personliga erfarenheter som kan komma till nytta, men som samtidigt försätter henne i livsfara. Under tiden rör sig en annan kraft i skuggorna. Någon som utger sig för att vara en vän.

Jag har länge varit nyfiken på den här författaren men det har helt enkelt inte blivit att jag har läst någon av hennes böcker, förrän nu. Din vän Forsete var alltså min första bekantskap med Christina Erikson men definitivt inte den sista.

Boken är intressant och spännande redan från de första sidorna och det är oerhört svårt att lägga ner den eller pausa. Den har ett sådant driv i sig och jag vill bara läsa mer om Josef Decker, psykopatexet, Forsete, Cornelia och Elias. De alla utvecklas på sina egna sätt och får allt fler karaktärsdrag och nya egenskaper, vilket gör det ännu mer intressant. Forsete blir jag mest nyfiken på och det är väl också det som är lite av tanken.

Jag hade hoppats på ett annat öde för Decker men bortsett från det tycker jag att boken var bra och spännande med ett bra driv. Jag ville hela tiden läsa mer för att få veta vad som skulle hända och morden var både brutala och läskiga. Jag ser fram emot att läsa mer av Christina Erikson inom kort.

Mitt betyg: 4/5

Författare: Christina Erikson
Serie: Forsete #1
Utgivningsår: 2018
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 12 januari 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus

Andra som bloggat om boken:
Bokraden | Johannas Deckarhörna | Mysterierna… | Bims Blogg | Bettans boktips

Intervju: Cecilia Sahlström

Cecilia Sahlström är kulturvetaren som blev polis, ett yrke hon hade i 20 år. Nästa vecka släpps den fjärde boken i serien om Sara Vallén och jag har ställt ett par frågor till Cecilia om nya boken, hennes bakgrund och hur hon tacklar motgångar.

Nästa vecka kommer din nya roman ”Hatet vi bär”. Vad kan du berätta om den boken?
– ”Hatet vi bär” har sitt ursprung i att jag har upplevt en oerhört stor förändring under de senaste två decennierna, alltså sedan internet blev allmängods. T ex Facebook har övergått från att vara en plats för socialisering till en plats som översvämmas av hat, riktat mot människor, företeelser och politiska riktningar. Dessvärre tränger sig hatet och föraktet, det grova språket, hetsen mot människor som inte följer normen, ut i verkligheten. Samtidigt som sociala medier har gett oss alla möjligheten att träffa människor från hela världen, återfinna vänner och släktingar och nå ut med budskap till många på ett positivt sätt, så har det också gett motsatt effekt. Så ”Hatet vi bär” handlar just om hatet, vad det kan driva människor till.

Seriens huvudkaraktärer heter Sara Vallén och Rita Anker. Har de några sidor eller egenskaper från dig eller är de helt fiktiva?
– Både Sara och Rita är en mix av många människor jag har mött i mitt liv, jag tycker om den mixen. Det gör förmodligen att de även har drag av mig. För mig är Sara och Rita i allra högsta grad levande och intressanta. De är envisa, starka och självständiga kvinnor. Men det betyder inte att de inte är sårbara också. Stark betyder inte okänslig. Jag är feminist och tycker att det är viktigt att kvinnor får plats och får de inte platsen ska de ta den! Det finns inga alternativ.

Böckerna behandlar ofta svåra ämnen som ibland gör upp med fördomar. Hur tänker du kring det?
– En drivkraft i mitt författande är att visa utsatthet och att den finns överallt, även där allt ser polerat ut på ytan. Många tror t ex att relationsvåld är något som existerar enbart bland socioekonomiskt svaga, lågutbildade, bland vårt samhälles svagare grupper. Så är det naturligtvis inte. Relationsvåld är klasslöst och finns överallt. Unga människor är än mer sårbara och det krävs att vi vuxna tar ansvar för alla barn. Att vi inte blundar för hur de har det och inte heller fördömer utan istället försöker förstå vad som gör att de unga kraschar, lider av psykisk ohälsa, blir hatiska och självdestruktiva och/eller begår kriminella handlingar.

Du har en väldigt bred bakgrund, bland annat som kulturvetare, kommunikatör, förundersökningsledare och chef för familjevåldsroteln. Hur använder du dig av din bakgrund och din erfarenhet när du skriver?
– Alla mina erfarenheter använder jag som grund för mina historier. Det är visserligen fiktiva berättelser om brott, men för mig är kunskapen om hur brottsutredningar bedrivs en förutsättning för att kunna berätta. Men trots det är inte själva brotten det väsentliga, det är berättelsen om människorna som är viktigast. Dessutom har jag ju hur många historier som helst från verkligheten med mig, som jag kan plocka ifrån. Sen tror jag att just det faktum att jag har arbetat med så olika professioner också gör att jag inte blir så ensidig.

Vart ifrån kom ditt intresse att skriva?
– Jag är uppvuxen med en mamma som var gymnasielärare i svenska och historia. Hon uppmuntrade mig att skriva mycket. Och det har jag förstås alltid gjort. Men själva författandet startade med en kurs i journalistiskt skrivande på distans. Läraren skrev: ”Varför blir du inte deckarförfattare, du har ju ett sådant språk.” Sagt och gjort. Jag satte mig och skrev ”Vit syren” på 4 veckor. Det var väl som ett Sesam, öppna dig!

Hur tacklar du motgångar?
– Det beror på vad du menar med motgångar. Generellt kan jag säga att jag är dålig på att ge upp. Jag är mycket envis och ger mig inte, om jag har föresatt mig att jag ska klara något. En motgång kan göra mig ännu starkare. Om du tänker på kritik mot mina romaner, har jag inte ett rakt svar. Det beror på helt enkelt. Jag undervisar i bemötande och kommunikation. I det ingår att förstå hur man ger kritik och hur man hanterar och tar emot kritik. Min inställning själv är att om jag inte tycker om någonting, t ex en roman, så behöver jag faktiskt inte säga det om jag inte har något konstruktivt att komma med. Tyckande är subjektivt. Och det måste man vara medveten om när man bestämmer sig för att dela med sig av kritik till någon. När jag undervisar brukar jag uppmana alla att fundera på: För vems skull vill jag ge kritiken? Hur formulerar jag kritiken så att den blir konstruktiv och ger möjlighet till förändring/förbättring? Att kritisera någon annan för sin egen skull, för att bli av med sina aggressioner, visa sitt förakt eller nedlåtenhet är mycket kontraproduktivt och är enbart sårande.
– Så. Kritik som någon spottar ur sig för att vara elak och nedlåtande blir jag ledsen av. Konstruktiv kritik gör mig glad och tacksam!

Slutligen, vad läser du själv för böcker och har du några favoriter att dela med dig av?
– Jag har alltid läst mycket deckare/kriminalare, men jag läser gärna annat också förstås. Jag hinner dock inte läsa så mycket som jag skulle vilja, med tanke på att jag jobbar heltid som kommunikatör och verksamhetsutvecklare samtidigt som jag skriver själv. Mina favoritförfattare är Pär Lagerkvist, Sjöwall/Wahlö, Håkan Nesser och inte minst Kerstin Ekman och Torgny Lindgren. Favoritböcker som jag kommer på nu är ”Barabbas”, ”Ljuset”, ”Batseba”, ”Kung Salomons ångest” (författare: Emile Ajar), ”Egalias döttrar” (länge sen jag läste) och ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”.

Intervju: Helena Kubicek Boye

Helena Kubicek Boye är författaren som även arbetar som psykolog och har en bakgrund inom journalistiken. 2019 släpptes ”Den ljusaste natten”, som är andra delen i serien om Anna Varga. Jag har ställt ett par frågor till Helena.

Fotograf: Charlotte T Strömwall

Helena, kan du berätta lite kort om ”Den ljusaste natten”?
– ”Den ljusaste natten” är en fristående uppföljare som handlar om psykolog Anna Varga som arbetar inom rättpsykiatrin i Säter. Det är midsommar, Anna har varit med om att bevilja en frigång och bara timmarna efter att patienten inte kommit tillbaka enligt överenskommelse, så har ett barn försvunnit från Säters camping. Det blir en kamp mot klockan att hitta det försvunna barnet och Anna dras in sökandet.
– Nu i januari släpps tredje boken ”Kallare än is” och i den har Anna Varga bytt arbetsplats till öppenvårdspsykiatrin. En iskall vinterdag där snön faller i tunga flingor hittas en av Annas patienter död på isen. Är det ett mord eller har hon tagit sitt liv? Och finns det något samband med den varghona som hittats lemlästad i närheten.

Hur mycket av dig själv kan vi se i Anna Varga?
– En hel del av de frågeställningar vi som psykologer ställs inför finns med i böckerna, även en hel del kring det dagliga arbetet, glimtar i Anna Vargas liv är självupplevda, både att leva i en relation, och vara singel, att komma till en ny bostadsort och att tvivla på sig själv och sin kompetens. Men också att våga och att stå upp för sig själv.

Dina spänningsromaner utspelar sig på en psykiatrisk klinik i Säter. Hur kommer det sig?
– Jag jobbade själv där mina första år som psykolog, på öppenvårdspsykiatrin och fick då inblick i den här mytomspunna miljön där många kända, dömda patienter suttit inlåsta.

Förutom att du är psykolog har du även en bakgrund som journalist, vilket är väldigt vanligt. Är steget så kort mellan journalistik och författarskapet eller är det en slump att så många journalister även blir författare? 
– Intresset för att vilja förstå och förklara ligger nog i båda yrkesrollerna. Att förstå varför någon begår ett brott och förklara varför. Sedan krävs det nog en nyfikenhet och driv i båda yrkena.

Har det varit självklart för dig att du en dag skulle skriva en bok?
– Jag har alltid haft känslan av att jag en gång kommer att bli författare, och skrivit mycket hemma på kammaren, men inte riktigt trott på mig själv. Men när jag fyllde 40 år tog jag tag i det och förverkligade min dröm. Och nu i år har jag gett ut tre deckare om Anna Varga, en bok som hjälper barn att somna, Sömnsagor samt en bok om Wild swimming.

Läser du mycket själv och i så fall vad?
– Jag är lektör och läser på uppdrag biografier och psykologi-böcker. På min fritid läser jag inte deckare eller spänningsromaner när jag själv är i en skrivprocess utan annat. Då blir det klassiker eller en helt annan typ av böcker. Jag läser ofta flera parallella. Just nu läser jag ”Järtecken” av Christoffer Carlsson, dessförinnan ”Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt” och före det ”Invandrarna” (läser om serien).

Slutligen, vad skulle du ge för tips till andra som drömmer om att bli författare?
– Skriv för att du tycker om att skriva, inte för att tjäna storkovan eller ha ett stressfritt liv. Ett liv med mycket deadlines och ekonomiska utmaningar är vardag för merparten av författare. Det är bara ett fåtal som kan leva på sina böcker helt själva. Konkurrensen är stenhård och utgivningen väldigt stor och bred just nu. Hitta din målgrupp, se till alternativ om du får nej av de kända förlagen, ljudbok, e-bok eller egenutgivning. Möjligheterna är många.

Fotograf: Charlotte T Strömwall

Offer utan ansikte av Stefan Ahnhem

En träslöjdslärare hittas brutalt mördad i sin slöjdsal. Bredvid kroppen har mördaren placerat ett klassfoto från början av 1980-talet, med mordoffrets ansikte överkryssat. Fabian Risk återvänder med sin familj till hemstaden Helsingborg efter att i många år ha varit verksam vid Stockholmspolisen. Knappt hinner de anlända till det nya huset förrän han blir inkallad att bistå i utredningen av mordfallet. Offret är en av hans gamla klasskamrater och snart står det klart att mördaren följer en minutiöst utarbetad plan, som långt ifrån är slutförd.

Fabian dras djupare och djupare ned i utredningen, som väcker minnen av förträngda tonårsförälskelser och brutal mobbning under skoltiden. Minnen han är allt annat än stolt över. Snart är han insnärjd i ett fall där inget riktigt är vad det tycks vara. Där jakten på en undanglidande mördare driver Fabian att ta allt större risker för att komma framåt i utredningen. Risker som får ödesdigra konsekvenser för både honom själv och hans omgivning.

När jag ställde en fråga om vilken bok jag skulle läsa näst på Instagram fick jag flera tips om Stefan Ahnhems och hans serie om Fabian Risk. Jag hade såklart kikat på den förut och varit väldigt nyfiken men visste egentligen inte så mycket om den. Ni som har varit med ett tag vet ju att det är så jag gillar att läsa mina böcker, helst ovetande om det mesta. Jag tog i alla fall tag i ”Offer utan ansikte” och började läsa.

En av de första tankarna som slog mig var hur i hela världen jag kunnat missa den här serien i så många år. Boken släpptes redan 2014 och först nu hittade jag till Fabian Risk. Boken har nämligen många delar som jag verkligen gillar i deckare, t.ex de brutala morden, de komplicerade mordutredningarna och karaktärerna man gillar att läsa om samt längtar tillbaka till. Fabian är ju lite av en hjälte som tycker om att sköta saker på sitt sätt och utreda mord i skymundan. Detta kan var otroligt irriterande men det fungerar faktiskt här. Jag ser inte hans osympatiska sida utan mer hans nyfikenhet och intresse i morden. Då han själv är inblandad förstår jag fullt ut att man inte kan släppa utredningen ens en sekund, men som vi alla vet är det ju önskvärt att åtminstone emellanåt släppa in sina kollegor.

När det gäller de olika karaktärerna tycker jag att det fanns en bra blandning av egenskaper. Irene Lilja var den jag irriterade mig på allra mest, då hon verkade vara en något bitter besserwisser, men det ska alltid finnas någon av det slaget. Den danska polisen Dunja blev jag mest nyfiken på och hoppas vi får läsa mer om i kommande böcker. Alla i klassen är förstås inblandade också men namnen är egentligen inga man behöver lägga på minnet. Det som dock är fascinerande är att man får en liten bakgrund på var och en av de mördade, trots att de knappt är med. Det ger djup i handlingen och ger mig en snabb bild av vilka de var. De brutala morden påminner mig för övrigt om en blandning mellan Jigsaw och Christopher Silfverbielke.

Jag har läst att många har uttryckt att de önskade att boken var betydligt tunnare och att de tröttnat något men jag gjorde faktiskt inte det. Det var den längsta boken jag läste 2019 och även om det tog tid tycker jag det var värt det. Sidorna är till bredden fyllda med action och annat att grotta ner sig i så det störde inte mig. Däremot var det vissa saker som inte riktigt ”fungerade” för mig och därför blev det ingen fullpott. (Spoiler, markera för att läsa) Första exemplet är att Fabians fru och dotter åker iväg och lämnar Fabian själv med sonen, trots att de mycket väl vet att Fabian arbetar och således får sonen vara ensam hemma mest hela tiden. De kommer inte ens tillbaka när de vet att han är på sjukhuset. Ett andra exempel är hur i all världen man så totalt kan missa en människa som mördaren? Hur kan man gå i samma klass utan att aldrig lägga märke till en person? Nja. (Spoiler slut)

Överlag tyckte jag dock riktigt bra om boken och Fabian och gänget på polisen vill jag absolut läsa mer om. Jag har fått nys om att nästa bok i serien handlar om vad som fick Fabian att flytta från Stockholm och det är jag riktigt taggad på att läsa om. Helst med en gång.

Mitt betyg: 4/5

Författare: Stefan Ahnhem
Serie: Fabian Risk #1
Utgivningsår: 2014
Förlag: Bokförlaget Forum
Utläst: 26 december 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus (pocket)

Andra som bloggat om boken:
Malinbooknerd | Bokföring enligt Monika | Lottens Bokblogg | Zellys Bokhylla | romeoandjuliet

Intervju: Anna Bågstam

Idag är det lucia men också fredag och dags för fredagsintervju. Den här veckan får ni möta Anna Bågstam, författaren bakom serien Morden i Lerviken.

I år kom andra delen i serien om Harriet, ”Skuggspelet, ut. Vad har du fått för respons på boken såhär långt?
Skuggspelet har fått ett fint mottagande. Genom Skuggspelet har också hela bokserien om Harriet och morden i Lerviken uppmärksammats mer. Framförallt i Skåne där berättelsen utspelar sig. Jag märkte stor skillnad när Skuggspelet släpptes. Tidningar har skrivit om serien och jag har träffat många läsare när jag har varit i Skåne. Det har varit väldigt roligt. Och samtidigt lite nervöst. Böckerna utspelar sig i en trakt som jag själv har en relation till och som betyder mycket för mig. Jag blir väldigt glad när böckerna uppskattas av läsare från trakten.

Hur ser framtiden ut för serien?
– I våras kom Ögonvittnet (första delen i serien) ut i Norge, Danmark och Spanien och i framtiden ska bokserien släppas i ytterligare en rad länder i Europa. Det är en svindlande och ganska overklig tanke. Att Harriet, och det lilla fiskeläget Lerviken – vars förlaga i verkligheten heter Ålabodarna – kommer bli känt även utanför Sveriges gränser. Under tiden skriver jag själv på tredje delen i serien. För det kommer fortsätta inträffa hemskheter i Lerviken som sakta men säkert håller på att förvandlas till en plats där brottsligheten per capita vida överstiger det normala.

Vart ifrån kom ditt intresse för att skriva?
– Jag har alltid tyckt om att skriva, det är mitt uttryckssätt. En del är duktiga på att snacka medan jag alltid skyddat mig bakom text. Jag väljer skrift för att det ger mig möjlighet att tänka efter och redigera mig själv. Efter att ha jobbat som jurist i ungefär femton år upptäckte jag att mitt eget språk hade blivit förstört av all kanslisvenska. Därför gick jag en skrivkurs på Folkuniversitet. Genom kursen fick jag prova på att skriva mer fritt. För mig var det en fantastisk känsla att få hitta på och att äntligen kunna strunta i regler. Jag tog ut svängarna ganska rejält. Resultatet blev ljudboksserien Stockholm Psycho, som var en av de första serierna som släpptes av Storytel Original. Stockholm Psycho ledde mig vidare till deckare och det jag skriver idag.

Vart hittar du din inspiration?
– Jag har livlig fantasi och är en betraktare. Jag har alltid haft en fascination för brott, brottslighet och avvikande beteenden vilket delvis återspeglats i mina utbildnings- och yrkesval. Till mina deckare gör jag mycket research och innan jag börjar har jag scener i huvudet klara för mig. Sådant jag tänkt på under tiden jag gjort research. Ofta handlar det om något jag reagerat på som jag tycker är skrämmande. Till mina karaktärer och deras dråpliga situationer hämtar jag mycket inspiration från min egen vardag. Harriet exempelvis kommer in som ny i en arbetsgrupp med en annan utbildningsbakgrund än sina kollegor och får kämpa för att vinna förtroende. En situation jag själv har identifierat mig med många gånger. När jag inte skriver läser jag mycket, det är en stor källa till inspiration när det kommer till språk och berättarteknisk. Jag läser med andra ögon sedan jag själv började skriva och att läsa är lika viktigt som att skriva för mig nu för tiden.

Hur tacklar du motgångar?
– Jag tillåter mig att bryta ihop inför mina närmaste. Det kan exempelvis vara i situationer då jag får ett tråkigt besked, möts av en besvikelse eller känner mig skamfylld för att jag får bakläxa på en text som jag jobbat med länge. Känslan är förskräcklig men ingår tyvärr i jobbet. Då lipar jag och tycker synd om mig själv. Fast bara en stund. Sen samlar jag ihop mig och kör på. Jag försöker tänka att ju större motgångarna är desto mer njutningsfullt blir det när jag väl går i mål. Och det stämmer. Utöver det är jag en i grunden tålig person. Min superkraft är, trots att det kan låta som en klyscha, att jag är ganska bra på att trycka bort negativa känslor av att något är jobbigt. Det var så jag tog mig igenom juristlinjen. Den superkraften har jag fått användning för även inom författaryrket. Jag skriver om oerhört många gånger innan mina texter är blir färdiga och då behövs superkraften. Misstänker jag på förhand att processen kommer att bli tuff mutar jag även mig själv med en present – något jag verkligen vill ha – som jag får när jag har slutfört. Numera är den presenten oftast att få vila.

Vad skulle du ge för tips till andra som också vill bli författare?
– Skriva mycket och läsa mycket. Att läsa mycket är lika viktigt som att skriva. Sen tycker verkligen att det har varit värdefullt att gå skrivkurs och att byta texter med andra som skriver. På skrivkurserna har jag träffat andra duktiga författare och fått ett litet nätverk bestående av personer som har erfarenhet av att vara verksamma i bokbranschen. Till den som redan har kommit en bit på vägen i sitt skrivande är mitt tips att hitta en ”pusher” med samma målsättning – d.v.s. en allierad skrivkompis som är lika engagerad i projektet ”skriva bok” som du själv är. Då kan ni peppa varandra att färdigställa och stötta varandra på vägen genom hela processen. I vissa stunder är det annars lätt att ge upp. Jag har både en liten skrivgrupp som jag byter texter med kontinuerligt och en nära vän som jag delar skrivlivet med. För mig är det ovärderligt och i slutändan vad som gör att jag tycker så mycket om den knasiga författarvärlden.