Intervju: Cecilia Sahlström

Cecilia Sahlström är kulturvetaren som blev polis, ett yrke hon hade i 20 år. Nästa vecka släpps den fjärde boken i serien om Sara Vallén och jag har ställt ett par frågor till Cecilia om nya boken, hennes bakgrund och hur hon tacklar motgångar.

Nästa vecka kommer din nya roman ”Hatet vi bär”. Vad kan du berätta om den boken?
– ”Hatet vi bär” har sitt ursprung i att jag har upplevt en oerhört stor förändring under de senaste två decennierna, alltså sedan internet blev allmängods. T ex Facebook har övergått från att vara en plats för socialisering till en plats som översvämmas av hat, riktat mot människor, företeelser och politiska riktningar. Dessvärre tränger sig hatet och föraktet, det grova språket, hetsen mot människor som inte följer normen, ut i verkligheten. Samtidigt som sociala medier har gett oss alla möjligheten att träffa människor från hela världen, återfinna vänner och släktingar och nå ut med budskap till många på ett positivt sätt, så har det också gett motsatt effekt. Så ”Hatet vi bär” handlar just om hatet, vad det kan driva människor till.

Seriens huvudkaraktärer heter Sara Vallén och Rita Anker. Har de några sidor eller egenskaper från dig eller är de helt fiktiva?
– Både Sara och Rita är en mix av många människor jag har mött i mitt liv, jag tycker om den mixen. Det gör förmodligen att de även har drag av mig. För mig är Sara och Rita i allra högsta grad levande och intressanta. De är envisa, starka och självständiga kvinnor. Men det betyder inte att de inte är sårbara också. Stark betyder inte okänslig. Jag är feminist och tycker att det är viktigt att kvinnor får plats och får de inte platsen ska de ta den! Det finns inga alternativ.

Böckerna behandlar ofta svåra ämnen som ibland gör upp med fördomar. Hur tänker du kring det?
– En drivkraft i mitt författande är att visa utsatthet och att den finns överallt, även där allt ser polerat ut på ytan. Många tror t ex att relationsvåld är något som existerar enbart bland socioekonomiskt svaga, lågutbildade, bland vårt samhälles svagare grupper. Så är det naturligtvis inte. Relationsvåld är klasslöst och finns överallt. Unga människor är än mer sårbara och det krävs att vi vuxna tar ansvar för alla barn. Att vi inte blundar för hur de har det och inte heller fördömer utan istället försöker förstå vad som gör att de unga kraschar, lider av psykisk ohälsa, blir hatiska och självdestruktiva och/eller begår kriminella handlingar.

Du har en väldigt bred bakgrund, bland annat som kulturvetare, kommunikatör, förundersökningsledare och chef för familjevåldsroteln. Hur använder du dig av din bakgrund och din erfarenhet när du skriver?
– Alla mina erfarenheter använder jag som grund för mina historier. Det är visserligen fiktiva berättelser om brott, men för mig är kunskapen om hur brottsutredningar bedrivs en förutsättning för att kunna berätta. Men trots det är inte själva brotten det väsentliga, det är berättelsen om människorna som är viktigast. Dessutom har jag ju hur många historier som helst från verkligheten med mig, som jag kan plocka ifrån. Sen tror jag att just det faktum att jag har arbetat med så olika professioner också gör att jag inte blir så ensidig.

Vart ifrån kom ditt intresse att skriva?
– Jag är uppvuxen med en mamma som var gymnasielärare i svenska och historia. Hon uppmuntrade mig att skriva mycket. Och det har jag förstås alltid gjort. Men själva författandet startade med en kurs i journalistiskt skrivande på distans. Läraren skrev: ”Varför blir du inte deckarförfattare, du har ju ett sådant språk.” Sagt och gjort. Jag satte mig och skrev ”Vit syren” på 4 veckor. Det var väl som ett Sesam, öppna dig!

Hur tacklar du motgångar?
– Det beror på vad du menar med motgångar. Generellt kan jag säga att jag är dålig på att ge upp. Jag är mycket envis och ger mig inte, om jag har föresatt mig att jag ska klara något. En motgång kan göra mig ännu starkare. Om du tänker på kritik mot mina romaner, har jag inte ett rakt svar. Det beror på helt enkelt. Jag undervisar i bemötande och kommunikation. I det ingår att förstå hur man ger kritik och hur man hanterar och tar emot kritik. Min inställning själv är att om jag inte tycker om någonting, t ex en roman, så behöver jag faktiskt inte säga det om jag inte har något konstruktivt att komma med. Tyckande är subjektivt. Och det måste man vara medveten om när man bestämmer sig för att dela med sig av kritik till någon. När jag undervisar brukar jag uppmana alla att fundera på: För vems skull vill jag ge kritiken? Hur formulerar jag kritiken så att den blir konstruktiv och ger möjlighet till förändring/förbättring? Att kritisera någon annan för sin egen skull, för att bli av med sina aggressioner, visa sitt förakt eller nedlåtenhet är mycket kontraproduktivt och är enbart sårande.
– Så. Kritik som någon spottar ur sig för att vara elak och nedlåtande blir jag ledsen av. Konstruktiv kritik gör mig glad och tacksam!

Slutligen, vad läser du själv för böcker och har du några favoriter att dela med dig av?
– Jag har alltid läst mycket deckare/kriminalare, men jag läser gärna annat också förstås. Jag hinner dock inte läsa så mycket som jag skulle vilja, med tanke på att jag jobbar heltid som kommunikatör och verksamhetsutvecklare samtidigt som jag skriver själv. Mina favoritförfattare är Pär Lagerkvist, Sjöwall/Wahlö, Håkan Nesser och inte minst Kerstin Ekman och Torgny Lindgren. Favoritböcker som jag kommer på nu är ”Barabas”, ”Ljuset”, ”Batseba”, ”Kung Salomons ångest” (författare: Emile Ajar), ”Egalias döttrar” (länge sen jag läste) och ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”.

A Thousand Pieces of You av Claudia Gray

Marguerite Caine’s physicist parents are known for their groundbreaking achievements. Their most astonishing invention, called the Firebird, allows users to jump into multiple universes—and promises to revolutionize science forever. But then Marguerite’s father is murdered, and the killer—her parent’s handsome, enigmatic assistant Paul— escapes into another dimension before the law can touch him.

Marguerite refuses to let the man who destroyed her family go free. So she races after Paul through different universes, always leaping into another version of herself. But she also meets alternate versions of the people she knows—including Paul, whose life entangles with hers in increasingly familiar ways. Before long she begins to question Paul’s guilt—as well as her own heart. And soon she discovers the truth behind her father’s death is far more sinister than she expected.

Den här boken har fått väldigt bra betyg och mina förhoppningar var väldigt höga när jag inledde mitt läsande. Även om den inte nådde upp till max var den ändå riktigt bra och jag ska nu försöka sätta ord på mina tankar.

Till att börja med var det en riktigt häftig värld. Jag fick lite Inception-vibbar då och då men såklart i en annan form i boken. Att hoppa mellan dimensioner är inget jag har läst om tidigare och att hamna i Ryssland och råka vara dotter till en tsar – det händer ju bara i böckernas värld. Det fanns lite grann som kändes väl overkligt men samtidigt förlät jag det för det var så intressant och spännande att läsa om. Tänk om det i detta nu samtidigt finns flera andra Malin som har växt upp på olika sätt och har olika egenskaper.

Marguerite var en härlig karaktär att följa och jag kunde se henne framför mig hela tiden i de olika dimensionerna. Theo och Paul var båda ganska mystiska och det var svårt att sätta fingret på dem. Jag gillade Theo från första början men förstod samtidigt ganska snabbt att något skulle hända, frågan var vad. Marguerite har verkligen en speciell familje- och boendesituation men även det tyckte jag var härligt på något vis. En familj som helt ger sig hän åt något de älskar.

Nu ser jag fram emot del två i den här serien men vi får se när jag hinner med den. Jag är väldigt sugen på att fortsätta befinna mig i den här världen i alla fall och har ni inte läst den här boken kan jag varmt rekommendera den.

Mitt betyg: 4/5

Författare: Claudia Gray
Serie: Firebird #1
Utgivningsår: 2014
Förlag: Harper Teen
Utläst: 10 januari 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus

Andra som bloggat om boken:
Bokparadiset | Tickmick

Tisdagstrion: Böcker jag inte hann med under 2019

Det är tisdag och dags för tisdagstrion igen. Denna veckan handlar det om böcker vi inte hann med under 2019. För min del var det en hel drös med böcker som inte hanns med men här kommer tre stycken:

1. Toktanten av Birgitta Bergin blev jag nyfiken på under Feelgoodfestivalen 2019 men hann tyvärr inte läsa den under året.

2. Legendary av Stephanie Garber, som är andra delen i Caraval-serien. Jag älskade ju Caraval så egentligen är det märkligt att jag inte har läst klart serien än men 2020 kanske är året då allt händer?

3. This Savage Song av Victoria Schwab. Jag är så nyfiken på den här författaren men ändå har det inte blivit av ännu.

Har ni några böcker som ni inte hann med under 2019?

Mister av E L James

Huvudpersonerna är Maxim Trevelyan, en privilegierad och aristokratisk engelsman, och Alessia Demachi, en mystisk ung kvinna med musikaliska talanger och ett farligt förflutet. Maxims begär till Alessia utvecklas till en brinnande passion av ett slag han aldrig tidigare har upplevt. När Alessias förflutna hinner ikapp henne försöker Maxim desperat att skydda henne. Men även Maxim bär på en mörk hemlighet.

Nästan omedelbart när jag började läsa den här boken kände jag att den hade ganska många likheter med författarens ”Fifty Shades”-serie. Jag hör ju till den skaran som faktiskt gillade den serien men det får inte heller bli för mycket, även om det i den här genren är svårt att vara helt unik. Likheterna var dock inget jag störde mig nämnvärt på utan berättelsen flöt på och fångade mig.

Trots Maxims beteende är det något som redan från början gör mig intresserad. Maxim är en lite mystisk och spännande person. Han är också den som gör den absolut största karaktärsutvecklingen och det är så intressant att få följa med på resan. Bit för bit ser man hans liv förändras i takt med att han lär känna Alessia och trots att det är så mycket som skiljer dem åt ser han inte riktigt problemen utan försöker i stället göra vad han kan. Som läsare märker man tydligt när det går från ett sexuellt intresse till något mer, något djupare. Perspektivet i boken skiftar mellan Maxim och Alessia och jag tror absolut att det bidrar till att lära känna karaktärerna mer på djupet.

I ”Mister” tar författaren upp flera viktiga ämnen och det på ett sätt som får mig att tänka efter lite, exempelvis människohandel och kvinnor som blir bortgifta i andra kulturer. Det gör att handlingen får ytterligare dimensioner och blir än mer intressant. I just detta fallet skapar det en spänning som gör att jag bara vill fortsätta läsa boken.

Trots bokens längd går den snabbt att läsa. Den är lättsmält och det var precis vad som passade mig för stunden.

Tack till Norstedts för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: E L James
Utgivningsår: 2019
Förlag: Norstedts
Utläst: 4 januari 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus

Andra som bloggat om boken:
En blogg för bokugglor | Jenniesboklista

Smakebit på søndag: Cress

En smakebit på søndag drivs växelvis av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje söndag väljer vi ut en smakbit ur boken vi läser och delar med oss av det till er andra. Ett smart sätt att få veta vad andra läser och få boktips. Just nu läser jag bland annat ”Cress” av Marissa Meyer.

Handling:
Cinder and Captain Thorne are fugitives on the run, now with Scarlet and Wolf in tow. Together, they’re plotting to overthrow Queen Levana and prevent her army from invading Earth. Their best hope lies with Cress, a girl trapped on a satellite since childhood who’s only ever had her netscreens as company. All that screen time has made Cress an excellent hacker. Unfortunately, she’s being forced to work for Queen Levana, and she’s just received orders to track down Cinder and her handsome accomplice.

When a daring rescue of Cress goes awry, the group is splintered. Cress finally has her freedom, but it comes at a higher price than she’d ever expected. Meanwhile, Queen Levana will let nothing prevent her marriage to Emperor Kai, especially the cyborg mechanic. Cress, Scarlet, and Cinder may not have signed up to save the world, but they may be the only hope the world has.

Cinder pushed up and swung one leg forward in a half circle. Her ankle collided with the back of Thorne’s calves. He cried out and fell, landing on his backside with a grunt.
Beaming, Cinder glances up at Wolf for approval, but both he and Scarlet were too busy laughing. She could even see the sharp points of Wolf’s canine teeth that he was usually so careful to keep hidden.
Cinder stood and offered Thorne a hand. Even he was smiling, though it was coupled with a grimace as he rubbed his hip.
”You can help me pick out a tiara when we’re done saving the world.”

 

Intervju: Katrine Engberg

Katrine Engberg var 2019 aktuell här i Sverige med ”Krokodilväktaren”, första delen i Köpenhamnsserien. Jag har ställt ett par frågor till henne om författarskapet, nästa del i serien och hennes bakgrund som dansare, koreograf och regissör.

Copyright/fotograf: Les Kaner

Förra året släpptes ”Krokodilväktaren” här i Sverige, en bok som sålt i över 150 000 exemplar i Danmark. Varför tror du att boken har blivit så populär?
– Bokens enorma framgång har kommit lite som en chock för mig, eftersom jag bara följde min magkänsla och skrev utan att riktigt veta hur man gör. Men kanske ligger förklaringen just i det faktum att läsarna kan märka något omedelbart i berättelsen? Min redaktör har berättat att ”du kan känna att hjärtat slår på sidorna” i mina böcker – jag hoppas att hon har rätt.

Huvudpersonerna i boken heter Jeppe Kørner och Anette Werner. Vart har du funnit din inspiration gällande karaktärerna? Finns dessa personer kanske rent av på riktigt?
– Jag brukar säga att Jeppe är mannen jag skulle vilja vara om jag var en man och att Anette i sin tur är den kvinna jag skulle vilja vara. På så sätt representerar de båda utredarna olika sidor av mig själv. Min ambition med karaktärerna är att beskriva dem så att läsarna lätt kan identifiera sig med dem. De är inga rena hjältar utan de har brister och svagheter, och vi kan ibland tappa tålamodet med dem.

Det har kommit ut flera böcker i serien i Danmark men i Sverige får vi vänta lite. När kan vi förvänta oss att nästa del, ”Glasvinge”, dyker upp?
– ”Glasvinge” (tredje boken) släpps, så vitt jag vet, på Forum Bokförlag under första halvan av 2020. Den andra delen i serien, ”Blodmåne”, kommer inte att ges ut i Sverige.

Du arbetade tidigare som dansare, koreograf och regissör. Hur kommer det sig att du sadlade om och blev författare på heltid?
– Jag har nog alltid varit på väg mot författarskapet, utan att vara medveten om det själv. Jag har alltid läst och skrivit mycket och det har fungerat som min ”kreativa ventil”. Men mitt språk och uttryck behövde uppenbarligen mogna med tiden innan jag äntligen vågade ta steget. Därefter gick det väldigt snabbt. Dagen efter att ”Krokodilväktaren” släpptes i Danmark bestämde jag mig för att bli heltidsförfattare.

Har du någon hjälp av din bakgrund i ditt skrivande?
– Jag har växt upp i ett hem med böcker överallt. Båda mina föräldrar är akademiker och jag och min syster lärde oss att läsa väldigt tidigt, även kriminalromaner. Favoriterna var Simenon, Sayers, Sjöwall & Wahlöö och Mankell. Ibland satt hela familjen runt middagsbordet med varsin bok. Min mamma är en klassisk filolog, och när jag var liten berättade hon bibelhistorier och myter från grekisk mytologi som godnatt-historier. Detta har lagrats i mig och hjälper mig idag när jag skriver mina böcker.

Vad är det bästa respektive sämsta med författarskapet?
– Att vara författare är världens bästa arbete! Jag älskar det verkligen, älskar alla aspekter av det, framför allt själva skrivarbetet. När jag sitter vid tangenterna är jag glad men det har gått upp för mig hur många resor och andra aktiviteter som skrivandet kräver. I själva verket kan det vara svårt att få tid att skriva. Stressen, och den eviga osäkerheten som jag tror att alla författare har, det är den svåra delen av jobbet.

Har du någon förebild inom skrivandet som du inspireras av?
– Min största hjältinna är Ruth Rendell, den legendariska engelska brottsskribenten som också skrev under pseudonymet Barbara Vine. Hennes böcker är lysande! Karaktärerna är krokiga och mörka, med 100% igenkänning, och hennes miljöer är alltid fulla av psykologiska lager och samtidigt mänsklighet. Varje gång jag läser en av hennes böcker inspireras jag på en gång till att skriva samtidigt som jag känner att jag aldrig kommer att bli så bra.

Slutligen, vad gör du när du får skrivkramp? Hur botar man det?
Hittills har jag haft tur och inte upplevt någon skrivkramp. Jag har mycket idéer och jag tycker att jag har lätt för att formulera dem skriftligt. Det hårda arbetet för mig ligger snarare i de många gånger jag behöver skriva om en bok innan den är klar. Men skrivkramp, det lider jag inte av.

Copyright/fotograf: Les Kaner

Alla älskar Bianca av Birgitta Bergin

Bianca är en person som alla älskar. Hon är oemotståndlig, hemlighetsfull och vacker. Men vad är det hon döljer? Och vem älskar Bianca mest?

Tre par anländer till Thorskogs slott för en lyxig helg i slottets magnifika salar. Under ett intensivt dygn tvingas någon konfrontera sitt dolda förflutna, en hustru gör något hon för evigt ångrar, en ung kvinna tvingas se sin älskares sanna väsen och en dagbok avslöjar precis det ingen vill veta allt medan Bianca gör upp med sitt liv.

Detta är min första bekantskap med Birgitta Bergin, men definitivt inte den sista. Jag trodde jag visste vad jag gav mig in på när jag började läsa den här boken men så var inte fallet. Flera twister, hemligheter och svek senare är jag fortfarande lite förvirrad men jag ska försöka berätta mer om vad jag tyckte om boken.

Bokens olika kapitel berättas ur de olika karaktärernas perspektiv och jag förstod nästan direkt att det var något med Bianca som inte riktigt var som det skulle. Hon var lätt att måla upp framför sig med sin frihet, sin målning och närhet till havet och samtidigt blev jag mer och mer nyfiken på hennes historia ju mer jag läste. Det var något mystiskt med det hela och relationen till Tommy och Viktor gjorde det inte mindre spännande. Varför hade hon mer eller mindre flyttat ifrån deras gemensamma hem?

När fler karaktärer och relationer introduceras för mig undrar jag lite hur det hela ska gå ihop men någonstans längs vägen förstår jag att det kommer att göra det. Vi har Frida som lever ihop med Leo, de äkta makarna Mikaela och Max, Viktor, Tommy och Bianca samt Astrid och någonstans är de alla sammanlänkade. Emellanåt blir jag lite förvirrad av de ledtrådar vi fått men mot slutet blir det lite av en aha-upplevelse och allt knyts samman väldigt bra. Skickligt av författaren!

Boken är lättläst och går snabbt att läsa ut tack vare drivet. Som läsare vill man veta vad som ska hända sedan, och sedan, och sedan. Så mycket att man kanske ligger vaken till 03 på natten för att få läsa färdigt. Så gjorde i alla fall jag.

Tack till Bokfabriken för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Birgitta Bergin
Utgivningsår: 2019
Förlag: Bokfabriken
Utläst: 4 januari 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus

Andra som bloggat om boken:
Bokhyllan | Bokprataren | Boklysten | Boktokig | Zellys Bokhylla