Villa Havsbris av Caroline Säfstrand

Tre personer sökes för renovering av anrikt kurhotell under två månader. Lön: boende och mat. Krav: du är händig och har ett lätt bagage.

Sophie återvänder motvilligt till sin barndomsort Skepparkroken när hennes mamma dör. Huset hon har vuxit upp i, det gamla kurhotellet Villa Havsbris, som Sophie trodde var sålt tillhör plötsligt henne. Planen att genast återvända till livet i Berlin ställs helt på ända.

Villa Havsbris, som har gått i arv i generationer och som under sin storhetstid fylldes av poeter och författare, är nu slitet och nedgånget. Sophie är fast besluten att sälja huset, det väcker alldeles för många minnen till liv. Eftersom hon själv inte är det minsta händig söker hon hantverkare som mot mat och husrum kan ge huset lite av sin forna glans tillbaka. Inom kort flyttar Isak, Martin och Katja in, alla i behov av en paus från sina vanliga liv. Till en början flyter allt på, men är deras bagage så lätt som de påstått?

Ella, den döva damen i grannhuset, har i alla år skött den stora trädgården som omger villan. Hon bär också på en tung hemlighet en hemlighet om Sophies familj. Ska Ella berätta vad hon vet för Sophie eller inte?

I fredags läste jag ut denna feelgoodpärla och tanken är nu att jag ska recensera den. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja men om vi börjar på utsidan så är det ett väldigt tilltalande och inbjudande omslag på boken. Jag går ofta efter omslaget och det här är verkligen den typen av bok som hade slunkit ner i varukorgen. Den känns somrig samtidigt som man kan ana en del sorg på något vis. Denna gången gick jag inte så mycket efter omslaget utan mer att jag tidigare läst och gillat böcker som Säfstrand skrivit samt att den fått så fina recensioner de senaste månaderna.

I boken hittar vi flera olika karaktärer men mycket olika bakgrunder som samsas under ett och samma tak. En renovering gör att de har ett gemensamt mål och intresse men utöver detta vet de inte så mycket om varandra. Som läsare får vi ta del av familjetrauman, tragiska olyckor, relationer, matlagning, renovering och framför allt en begynnande vänskap. Sophie, som är vår huvudperson, kommer till Skepparkroken lite mot sin vilja. Hon har en plan om att åka tillbaka till Berlin så snart som möjligt men det blir inte riktigt så och i sällskap av Katja, Martin och Isak hittar hon något nytt på Villa Havsbris. Grannen Ella är dessutom inte sen med att ge Sophie små, mystiska lappar som får henne att tänka över sitt förflutna. Min upplevelse är att samtliga fyra växer som personer under dessa veckor i huset men kanske främst Sophie. Från början verkade hon vara en ganska snobbig tjej som enbart brydde sig om sitt yttre och sin karriär. Efter ett par veckor med skitiga händer, hantverkare och havsdoft känns hon genast mjukare.

Miljön är en stor och viktig del i den här boken. Dels läget i Skepparkroken, som jag tror att en del känner igen sig i. Det är mindre orter eller småstäder där alla känner alla och man kan inte direkt gå till Ica utan att bli igenkänd. Samtidigt är miljöerna i och med renoveringen så härliga att följa. Allt från äggoljetempera till Isaks målningar och jungfrukammaren, som jag definitivt kan måla upp i mitt huvud. Precis som så många andra kunde jag omedvetet inreda huset medan jag lyssnade på boken.

Det absolut bästa och främsta med boken är Caroline Säfstrands sätt att skriva. Det är gripande, sorgligt men samtidigt med mycket glädje, lust och inspiration. Sidorna flög förbi och jag hade gärna läst mer om dessa fyra (fem) karaktärer. Jag tror att de har mer att bjuda på.

Mitt betyg: 5/5

Författare: Caroline Säfstrand
Utgivningsår: 2019
Förlag: Norstedts
Utläst: 9 augusti 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare böcker av författaren:
Alltid din dotter

Lazarus av Lars Kepler

VARNING FÖR SPOILERS OM MAN EJ HAR LÄST TIDIGARE DELAR!

En död man hittas i en lägenhet i Oslo. När polisen öppnar frysboxen i köket gör de ett fruktansvärt fynd. Offret visar sig vara en dittills okänd gravskändare och trofésamlare. Några dagar senare kontaktar en tysk kommissarie Joona Linna och ber om hjälp med ett mordfall på en camping utanför Rostock. Joona förstår att mönstret som framträder är vansinnigt och samtidigt omöjligt att ignorera. Vissa skulle kalla det för ett mirakel om någon återvände från döden – andra skulle kalla det för en mardröm.

Egentligen hade jag tänkt vänta med att ta mig an den här boken. Varför vet jag egentligen inte men jag kände aldrig ”wow” när det stod klart flera månader i förväg att Lazarus skulle släppas i oktober och jag var inte en av dem som förbokade så tidigt att jag hann glömma. Jag tänkte snarare att jag skulle läsa den när tid fanns, kanske lyssna på som ljudbok och köpa boken vid nästa rea. Efter bokmässan blev jag dock rejält taggad och det har bara fortsatt i takt med att folk lagt upp mer och mer om boken, om författarna och pratat Joona Linna och Saga Bauer. Till slut kunde jag inte hålla mig och i fredags dök paketet från Adlibris ner.

Precis som vanligt kastas vi direkt in i mordfall och Joona Linnas värld. Boken tar vid i stort sett där den senaste, Kaninjägaren, slutade och man kommer snabbt in i handlingen. En av Keplers styrkor är de korta kapitlen och sättet att verkligen hålla läsaren kvar genom spänning och till viss del cliffhangers. Detta är såklart återkommande även i Lazarus, vilket gör att det blir ett bra driv i läsandet och trots att boken är på 500+ sidor känns det som att man flyger genom pappren.

En annan av Keplers styrkor är det råa i berättandet. De försöker inte släta över något och skriver de om en psykopat så är det verkligen en psykopat. De kryper liksom in under skinnet på en och det kan sluta med att man sitter och tuggar på sina egna fingrar. Exempelvis var jag nog inte ensam om att tycka att det var väldigt obehagligt med fönster under och efter jag hade läst Stalker. Keplers berättande gör att man hela tiden sitter på helspänn.

Jag skriver inte så mycket om själva handlingen eftersom det finns risk att jag avslöjar något men det var en riktigt, riktigt spännande bok och jag ångrar inte en sekund att jag beställde och slukade den ändå. Kepler hör definitivt till favoriterna och jag ser redan fram emot nästa bok i serien.

Mitt betyg: 5/5

Författare: Lars Kepler
Serie: Joona Linna #7
Utgivningsår: 2018
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 24 oktober 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker av författarna:
– Hypnotisören (Joona Linna #1)
– Paganinikontraktet (Joona Linna #2)
– Eldvittnet (Joona Linna #3)
– Sandmannen (Joona Linna #4)
– Stalker (Joona Linna #5)
Kaninjägaren (Joona Linna #6)

Eldslandet av Pascal Engman

En exklusiv klockbutik i Stockholm rånas, men inga armbandsur försvinner.

En tid senare kidnappas framgångsrika finansmän medan deras familjer pressas på pengar för att få dem fria.

I Sydamerika pågår omfattande organhandel. Man tvingas söka sig till Sverige för att hitta kroppar till verksamheten, som bedrivs i en av de mäktiga nazistkolonierna i södra Chile.

Polisinspektör Vanessa Frank inser att det finns ett samband mellan händelserna. Hon är avstängd från sitt arbete men går ändå in i ett flerfrontskrig mot den internationellt organiserade brottsligheten, som visar sig ha förgreningar in i den svenska poliskåren.

Det var inte länge sedan jag läste Pascal Engmans debutroman, Patrioterna, och med den fick jag definitivt mersmak. Det jag uppskattade då var korta och intensiva kapitel, mycket action, tilltalande story och speciella karaktärer att fastna vid. Samma sak upplever jag här.

I Eldslandet möter vi för första gången Vanessa Frank och man förstår ganska snabbt att hon har lite i bagaget. Hon är också den typ av polis som inte riktigt följer ramar och regelverk, vilket såklart skapar lite extra spänning. Hon är nämligen inte rädd för att söka efter saker på egen hand och ge sig in i komplicerade utredningar. Vanessa känns ändå verklighetstrogen, precis som övriga karaktärer vi får möta i boken. Man vill veta mer, läsa mer och förmodligen kommer hon utvecklas än mer i kommande böcker i serien.

Pascal Engman berör bland annat organhandel och människosmuggling, fruktansvärda ämnen, men gör det på ett alldeles ypperligt sätt. Det är skrämmande att ta del av men samtidigt en ögonöppnare för hur världen runt omkring en ser ut. I Sverige har vi en tendens att isolera oss lite och tänka att saker inte händer oss men vi kan inte ignorera vad som händer i resten av världen. Skildringen av miljöerna i Chile spär ytterligare på den här känslan som får det att krypa i hela kroppen. Brutalt!

Jag jämför Pascal Engman lite med Dan Brown. Dessa korta men intensiva kapitel känns igen och boken får ett bra driv. Trots att boken är på över 500 sidor, alltså en tegelsten, märks det knappt för jag slukar den i ett nafs. Den blir liksom aldrig seg eller långtråkig. Eldslandet har ett högt tempo och är som gjord för film. Att Pascal Engman dessutom behandlar dessa viktiga och aktuella ämnen på ett så brutalt sätt bidrar till att jag bara vill ha mer, mer, mer. Helst igår!

Tack till Piratförlaget för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 5/5

Författare: Pascal Engman
Serie: Vanessa Frank #1
Utgivningsår: 2018
Förlag: Piratförlaget
Utläst: 26 september 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker av författaren:
Patrioterna 

Skendöda av Louise Boije af Gennäs

OBS! Varning för spoilers om man ej har läst tidigare del i serien.

Sara har bestämt sig för att återvända till Stockholm från Örebro, trots de märkliga och traumatiska händelser som präglat hennes första höst i huvudstaden. Mer på sin vakt än någonsin byter hon till ett jobb inom konsultbranschen och flyttar till en ny stadsdel i hopp om att de ansiktslösa förföljarna ska lämna henne i fred.

Men den mardrömslika utpressningen tar snart vid där den slutade. Omgiven av finansvärldens korruption och maktspel måste Sara ställa sig frågan: finns det överhuvudtaget någon hon kan lita på?

Ni vet när man läser en bok som ger en så mycket känslor att man inte riktigt vet vad man ska göra? Ibland vill man kasta boken i väggen, ibland vill man svära åt den och ibland är det bara alldeles för sorgligt. Den här boken är ett typexempel på just det. Författaren har med andra ord lyckats i min mening.

Vår huvudkaraktär, Sara, var ju med om en hel del skit i första boken men här kulminerar det verkligen. Varningarna blir allt skarpare, råare och det skrämmer mig något otroligt hur mycket makt de här personerna har. Ibland lyckas de med väldigt enkla medel skrämma skiten ur henne och ibland är det som att de är hur många som helst, överallt och hela tiden. De kryper liksom en in på skinnet lika mycket som de gör på Sara och man kan inte annat än känna medlidande. Och det är här jag blir förbannad för dessa människor skyr inga medel! Jag förstår hennes tvivel om vem som är på hennes sida och ej, förstår hennes oro över familjen och andra.

I första boken irriterade jag mig en hel del på snacket om Saras militära bakgrund och det förekommer även här men jag tycker att det har blivit lite mer nedtonad. Kanske har författaren tagit åt sig av kritiken, kanske har det blivit så av en slump. Kanske väljer jag att helt lägga det åt sidan och hänge mig åt den rafflande historien?

Jag blir så imponerad över att författaren har lyckats skapa en sådan stämning, en sådan historia som letar sig in i ens kropp och inte riktigt vill släppa taget. Skendöda är en bladvändare av rang och jag kan inte sluta förrän den är färdigläst. Men nu då? Nu får jag vänta i flera månader på upplösningen! Hur ska detta gå?

Tack till Bookmark Förlag för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 5/5

Författare: Louise Boije af Gennäs
Serie: Motståndstrilogin #2
Utgivningsår: 2018
Förlag: Bookmark Förlag
Utläst: 21 september 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker av författaren:
– Blodlokan (Motståndstrilogin #1)