Intervju: Anna Fredriksson

I sommar blir Anna Fredriksson aktuell med Vägen till äppelriket, som är den tredje och avslutande delen i hennes trilogi Pensionat Pomona. Hon började dock inte som författare utan arbetade först som journalist för att sedan gå till TV. Rederiet hör till de serier som hon skrivit manus till men hon höll även på med manusförfattandet i tjugo år innan hon började skriva en roman.
– Jag har skrivit i hela mitt liv, sedan jag var 5-6 år. Eftersom min pappa var journalist och författare, och även min mamma en skrivande person, så var det liksom helt naturligt. Att jag började som journalist var nog mest för att jag ville skriva men inte visste i vilken form. Jag gick aldrig någon journalistutbildning, jobbade bara på Aftonbladet och Vecko-Revyn under några år samtidigt som jag pluggade litteraturvetenskap och fick två barn (senare ett till). När jag var 25 år gick jag en kurs i filmdramaturgi och insåg att jag ville skriva fiktion, och blev då avsnittsförfattare.

I Vägen till Äppelriket får vi bland annat följa mormor Vanja som är 73 år. Hon kommer att få uppleva något väldigt nytt och omvälvande, samtidigt som hennes dotter Sally börjar forska mer i sin mammas mystiska bakgrund. Vanjas barnbarn Josefin har börjat trivas på sin gård och försöker satsa på att komma in i bygemenskapen.
– Boken utspelar sig under hösten. De två tidigare har utspelat sig på vår och sommar. Att böckerna utspelar sig just på Österlen beror på att jag delvis har växt upp där. Jag kom dit första gången när jag var åtta månader, mina föräldrar hyrde hus där och umgicks med ett gäng studentkompisar från 50-talets Lund. Sen köpte de hus. Och sen dess har jag varit där varenda sommar (bortsett från ca 10 år när mina barn var små och familjen hade hus i Stockholms skärgård), och det har alltid varit ungefär samma gäng som träffas, fast nu har det kommit nya generationer. Så för mig är Österlen hemma på flera sätt. Dels ett socialt sammanhang och dels en stark känsla för naturen, det mesta kretsar kring hav och stränder.
– Jag skriver mest om de miljöer jag känner bäst till. Stockholm, där jag är född och uppväxt och har bott i hela mitt liv, och så Österlen och Stockholms skärgård.

Enligt Anna är den största skillnaden mellan att skriva till TV och film samt att skriva böcker att det förstnämnda är mer av ett grupparbete. Där samarbetas det med producent, regissör och andra funktioner och alla ska sedan enas om en vision samt att slutprodukten är regissörens.
– När man skriver en bok gör man ju allting själv och står för slutresultatet till 100 procent. Sedan är det också en stor skillnad i att man som romanförfattare har större frihet i berättandet. På film/tv är det nödvändigt att kunna dramaturgi och allt som sker måste gestaltas i handlingar eller dialog, det går ju inte att se på filmduken/tv-rutan vad folk tänker eller känner.

När det kommer till hur en bok skapas utgår Anna ofta ifrån någon grundkonflikt som hon själv tycker är intressant och som känns oskildrad i romanform, exempelvis att berätta om en storvinnare på Lotto (som i Lyckostigen). Därefter påbörjas det stora arbetet med att utveckla det hela och befolka berättelsen med karaktärer.
– Jag tycker att relationer mellan människor som står varandra nära är det mest spännande som finns.
När Anna har ett färdigt råmanus skickar hon in det till sin förläggare som läser och ger feedback, och därefter blir det en ny, bättre version. Sedan kommer redaktören in med sina förslag på ändringar och så håller det på till det börjar kännas presentabelt. Sist men inte minst korrekturläses det innan boken går till tryck.
– Det finns en tidsplan att hålla sig till, så det finns inte oändligt med tid vilket jag tror är bra.

Trots att Anna har hunnit med en hel del böcker i sitt författarskap har hon egentligen ingen särskild favorit.
– Jag tror att jag alltid gillar den senaste boken mest. Just nu blir det då Vägen till äppelriket. Det känns väldigt roligt att få ge ut sista delen i trilogin och forma ett avslut. Plus att jag gillar huvudkaraktären Vanja.

Copyright/fotograf: Anders Hansson

Intervju: Sara Molin

Sara Molin heter gymnasieläraren i svenska som nu även har blivit författare. Tidigare i år släppte hon sin debutroman ”Som en öppen bok” hos Norstedts förlag.
– Det är en feelgoodroman som handlar om svenskläraren och bokälskaren Clara. På jobbet kämpar hon i motvind med att sprida läslust hos sina elever och privat tampas hon med en gammal ungdomsförälskelse, systerns alldeles för trevliga pojkvän och krisande föräldrar. Det är en bok om drömmar, familj, kärlek och läsglädje.

Sara berättar att hon har fått väldigt många positiva reaktioner på boken sedan den släpptes, bland annat människor som har sagt att de har haft svårt att lägga ifrån sig boken och ovana läsare som har uppskattat den. Att det blev just feelgood beror mycket på att Sara själv läser mycket inom genren och är svag för böcker som innehåller humor och romantik.
– Det som intresserar mig mest – både i fiktion och verkliga livet – är relationer, och inom feelgoodgenren är de ofta själva kärnan. Dessutom tror jag att det är i den här typen av bok som min berättarröst kommer mest till sin rätt.

Fotograf: Kajsa Göransson

Hennes bakgrund som gymnasielärare i svenska har till viss del hjälpt henne i arbetet med boken.
– Främst på det sättet att jag kraftigt har kunnat begränsa min research, eftersom jag har grävt där jag står (och har stått i ungefär elva år). Boken utspelar sig till viss del i skolvärlden, och huvudpersonen Clara är svensklärare precis som jag. Det gjorde att jag hade mycket egen inspiration och erfarenheter att utgå från i skrivandet. Sedan underlättar det att jag är en van läsare och har hyfsat bra koll på grammatik och skrivregler.

Boken verkar ju komma verkligheten ganska nära men kanske är det en rent fiktiv berättelse.
– Många utgår nog från att Clara och jag är väldigt lika varandra, och på vissa sätt är vi det. Jag delar Claras inställning till läsning, till exempel oviljan att dela in böcker i fint och fult, och en önskan att få fler ungdomar att hitta böcker som passar dem. Men Clara är en eldsjäl som slår knut på sig själv i sina ambitioner, och där hamnar jag i skuggan av henne. Läraryrket är krävande som det är, så tyvärr har jag inte haft tid eller energi att försöka hitta rätt bok för olika elever på det sätt som Clara gör.

Processen från idé till färdig bok ser olika ut för olika författare. För Sara har det varit en lång och utdragen process.
– Jag skrev råmanuset under ett år när jag var föräldraledig, och därefter blev det många vändor till testläsare, lektör och förlag, följt av en massa redigering. Med andra boken har det gått snabbare, men även den här gången lägger jag mycket tid på redigeringen.
– Något som också är värt att nämna är idéutvecklingen. Innan jag börjar skriva går jag ganska länge och låter berättelse och karaktärerna ta form i tankarna. Nu är det nästa manus som gror i bakhuvudet.

På tal om det släpps Sara Molins andra roman i höst, ”En oönskad julklapp”.
– Den handlar om sjuksköterskan Diana, som alltid har känt sig lite annorlunda och har haft svårt att hålla liv i sina relationer. Motvilligt åker hon hem till Sverige för att tillbringa november och december hos sin mamma. Diana har de senaste åren bott och arbetat i Östafrika, och helst vill hon återvända dit så snart som möjligt. Men dessförinnan ska de fira jul tillsammans, och Diana hinner under vistelsen i Sverige bygga relationer till en rad människor som påverkar henne mer än hon var beredd på.

Som vi har varit inne på tidigare läser Sara en hel del själv men det går i perioder. Hon har alltid minst en bok på gång, gärna feelgood men det blir även en del spänningsromaner, klassiker och lyrik.
– Om jag skulle säga en bok som jag tycker att alla borde läsa blir Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf. Den är så fulländad som en roman blir, tror jag! När det gäller feelgood håller jag Mhairi McFarlane och Kristan Higgins som två favoriter.

Intervju: Jonna Björnstjerna

Jonna Björnstjerna är författaren och illustratören som gått på Serieskolan i Malmö samt på Central Saint Martins i London. Hennes barnboksserie om den underbara familjen Kanin har trollbundit många barn och nu i vår kommer äntligen en ny del. Jag har ställt ett par frågor till henne om reaktioner från barn, extra morötter och även lite om framtiden.

Copyright/fotograf: Caroline Andersson

Du är barnboksförfattare och illustratör och för det mesta illustrerar du barnböcker. Hur kom du in på den banan?
– När jag gick på Serieskolan gjorde jag en barnbok under mitt andra år, som var ett projektår. Det var den första boken om den underbara familjen Kanin.

Din bokserie ”Sagan om den underbara familjen Kanin” har blivit väldigt populär bland barnen. Hur går tankarna när du illustrerar den typen av böcker? Vad är viktigt att tänka på?
– Att det slutar lyckligt. Publiken är ju väldigt ung (3-6 år) så det får inte vara FÖR läskigt. Tyvärr insåg jag inte det förrän efter jag gjort Fru Skräck, haha!

Vad har du annars fått för reaktioner från barn?
– Jag får ofta mail med frågor om hur saker och ting fungerar i Sagoskogen. Barnen undrar också om Lillebror Kanin finns på riktigt och om han kan komma och hälsa på. Och pedagoger på förskolor brukar skicka bilder på hur de leker och arbetar med böckerna. Det är fantastiskt!

Vad är det svåraste med att skapa för barn?
– Att komma ihåg att de är just barn. Ibland kan jag krångla till det för mycket eller använda för svåra ord.

Du har vunnit Bokjuryns pris två gånger. Hur har det känts? Blir det en extra morot eller känns det mer surrealistiskt?
– Det är den största äran som finns! Och verkligen en morot och en uppmuntran under dystra dagar då jobbet går segt och jag tvivlar på mig själv.

Redan i vår kommer nästa del i ”Sagan om den underbara familjen Kanin”. Vad kan vi vänta oss av den? Vad kan du berätta?
– Oh, man kan följa arbetet med boken på mitt Instagram-konto, där lägger jag upp skisser och bilder nästan varje dag nu när jag arbetar med den.

Vad eller vem inspireras du av?
– Quentin Blake och Roald Dahl är mina husgudar. Sen finns det såklart en hel pantheon av författare och illustratörer som jag inspireras av utöver dem, men de är typ som Zeus och Hera. Eller Tor och Oden, haha!

Slutligen, vad skulle du ge för tips till andra som vill ge sig in i bokbranschen och kanske bli illustratörer själva?
– Kör så det ryker! Du har inget att förlora förutom ditt förstånd! Nädå. Men Serieskolan i Malmö var en jättebra start för mig, där fick jag lära mig mycket, inte bara om tecknande och berättande, utan även om hur man överlever som frilansande kulturarbetare. Någon sorts utbildning är alltid en bra utgångspunkt, för där lär man sig inte bara yrjet, utan man träffar likasinnade och knyter kontakter också.

Intervju: Mikaela Bley

2015 debuterade Mikaela Bley med boken ”Lycke” som kom att bli första delen i serien om Ellen Tamm. Därefter har det rullat på och Mikaela har blivit författare på heltid. I veckans fredagsintervju har jag ställt ett par frågor till Mikaela, bland annat om seriens framtid och hur hon får ihop livet som författare OCH småbarnsförälder.

Copyright/fotograf: Oscar Falk

Fjärde boken i din serie om Ellen Tamm släpptes förra året, ”Flickorna utan namn”. Vad har du fått för reaktioner på boken såhär långt?
– ”Flickorna utan namn” har fått ett väldigt fint mottagande och det är många som säger att det är den bästa i serien och det gör mig såklart väldigt glad. Som författare vill jag ständigt utvecklas och det är såklart tillfredsställande att få bekräftat att jag blir bättre på hantverket och att Ellen också växer som karaktär.

Boken utspelar sig delvis på ett internat. Hur kommer det sig att du valde den miljön?
– Det är en sluten, mytomspunnen och spännande miljö som är intressant att skriva om och där jag som författare får friheten att bygga upp en fiktiv värld som trots sina dystopiska drag ändå kan kännas rimlig.

Hur skulle du beskriva seriens huvudperson, Ellen Tamm, med fem ord?
– Egensinnig, nyfiken, bär på en frusen sorg, rolig och smått dekadent.

Hur ser seriens framtid ut? Kommer det fler böcker?
– Absolut! Ellens resa har bara börjat och jag skriver nu på den femte boken i serien, TV-rättigheterna är sålda till Hollywood och jag känner att det finns ett stort intresse för kvinnor som Ellen Tamm.

Förutom att vara författare är du även småbarnsförälder. Hur får du livet att gå ihop?
– Det får jag inte. När jag skrev ”Flickorna utan namn” var jag ”mammaledig” med min yngsta dotter Harper och fick helt enkelt hitta tid att skriva när hon sov – det blev många nattskift. Jag eftersträvar inte längre att känna mig utvilad och jag har ingen ambition att försöka hitta någon balans i livet just nu och det gör mig konstigt nog mer effektiv och mindre stressad.

Vilka är de största utmaningarna annars med att vara författare?
– Att orka tro på mig själv och min historia. Jag pendlar mellan total självförakt och hybris genom hela den långa skrivprocessen och då gäller det att försöka fokusera och inte tänka på alla förväntningar och istället påminna mig själv om varför jag skriver och hitta tillbaka till lusten – ibland tyvärr lättare sagt än gjort.

Hur ser det ut där du sitter och skriver och vart får du energi ifrån?
– När jag var mammaledig med Harper satt jag hemma och skrev – eller på en parkbänk, ett café eller restaurang. Jag hade alltid med mig datorn under vagnen och så fort Harper somnade plockade jag fram den. Oftast hann jag bara skriva en mening innan hon vaknade. Nu när Harper har börjat på förskola ska jag försöka hitta ett kontor så att jag kan få in lite bättre skrivrutiner. Att skriva och skapa historier är bland det bästa jag vet men det finns dagar när jag inte lyckas skriva en enda mening och då försöker jag istället ägna tid åt att läsa, göra research och gå en lång promenad – det sätter ofta igång hjärnan och ger ny energi.

Slutligen, vilken bok får man inte missa att läsa 2020?
– Jag ser bland annat fram emot att läsa ”De tysta flickorna” av Pat Barker – ”Illiaden” ur ett kvinnoperspektiv – så spännande!

Intervju: Sofia Ymén

I dagens fredagsintervju har jag ställt ett par frågor till Sofia Ymén som i år är aktuell med en ny serie. Jag har frågat henne om Österby, den nya romanen och varför hon skriver just feelgood och romance. Dessutom kommer hon med ett par tips till dig som drömmer om att bli författare. Varsågoda!

Hjärtats tillfälligheter” släpptes i somras och är den tredje boken i serien om Österby. Hur har det känts att lägga serien bakom sig?
– Det kändes faktiskt lite vemodigt redan när jag skrev den eftersom jag visste att det skulle bli det sista besöket i Österby. Som författare spenderar man så mycket tid med sina karaktärer att de blir som goda vänner och det känns alltid ledsamt att lämna dem. Samtidigt hade jag börjat skissa på nästa bokprojekt och stod inför att börja lära känna en ny uppsättning karaktärer och en ny miljö så jag hade något roligt att se fram emot.

Vad har du fått för reaktioner på serien?
– Österbyserien har fått ett jättefint mottagande och det är jag så tacksam för. När sista boken kom var det många som hörde av sig och frågade efter en fortsättning och det är ju det allra bästa betyget man kan få som författare.

Österby och dess karaktärer – finns de på riktigt eller är det enbart fiktion? 
– Platsen Österby är inspirerad av min barndomsbygd där jag tagit mig den kreativa friheten att rumstera om så att den ska passa min berättelse. Karaktärerna är enbart fiktiva, även om jag tillåtit mig själv att låna ett och annat personlighetsdrag här och där.

Vart får du din inspiration ifrån?
– Inspiration till mitt skrivande hittar jag överallt. Ofta börjar det med en karaktär och en fråga till exempel: Vad skulle hända om en kvinna som svurit på att aldrig återvända till sin barndomsby fick ett villkorat arv som tvingade henne att göra just det? Eller, vad skulle hända om en kock tappade smaksinnet precis när hennes karriär var på väg att ta fart? Eller, vad skulle hända om du gett dig själv ett löfte att aldrig stanna mer än ett år på varje plats?

Till sommaren släpper du en ny roman. Vill du berätta lite mer om den?
– Ja, det blir min fjärde roman och första delen i Kungsbackakvartetten. Vi kommer att introduceras till familjen Fors som i flera generationer drivit en hästgård på Onsalahalvön på västkusten. När föräldrarna oväntat omkommer i en bilolycka ärver barnen, Madeleine och Erik, gården. Erik ger sig nästan genast ut i Europa för att fortsätta sin ryttarkarriär medan Madeleine blir ensam kvar med ansvaret för gården. Den här inledande delen av serien blir en berättelse om kärlek med förhinder, om ny och gammal vänskap som sätts på prov för att rädda gården och om familjehemligheter som avslöjas och förändrar allt.

Hur kommer det sig att du har fastnat för feelgood och romance? 
– Jag tycker om varma berättelser med hoppfulla slut. Böcker som utspelar sig i trevliga miljöer där karaktärer och relationer står i centrum. Nora Roberts var min första favoritförfattare och jag läste mycket av både henne och Rosamunde Pilcher när jag var yngre. Sedan dess har jag hittat författare så som Lucy Dillon, Jenny Colgan, Veronica Henry, Helen Hoang och många fler vars böcker jag tycker mycket om och på den vägen är det. Om jag skulle pröva att skriva inom någon annan genre skulle det nog bli en barnbok, eller kanske en mys-/pusseldeckare.

Vad har du annars för planer framöver? Hur ser framtiden ut för dig?
– Jag hoppas på en framtid fylld av läsande och skrivande. Jag har fyra böcker planerade i Kungsbackaserien och fler berättelser pockar på uppmärksamheten. Samtidigt lektörsläser jag bokmanus och skrivcoachar författare, jag håller i skrivkurser och driver också Facebookgruppen ”Feelgoodfredag” som idag samlar närmare 3 000 feelgoodentusiaster, läsare, förläggare, författare,
bibliotekarier, bokhandlare med flera. När jag hinner skriver jag noveller och artiklar.

Vad skulle du vilja ge för tips till någon som drömmer om att bli författare?
*Läs mängder av böcker inom den genre du vill skriva.
*Lär dig skrivhantverket! Till din hjälp på vägen finns till exempel skrivhandböcker, skrivkurser, testläsare, andra författarkompisar, lektörer och skrivcoacher.
*Välj en bokidé som du själv brinner för och som du är beredd att spendera många, långa timmar med att utveckla, befolka och sätta på pränt.
*Var envis och ge aldrig upp, rumpan på stolen och skriv, skriv, skriv.

Foto: Madeleine Wejlerud

Intervju: Mariette Lindstein

Mariette Lindstein är författaren som, när hon var 20 år, gick med i scientologirörelsen. I många år var hon med där innan hon till slut lyckades rymma. Därefter har hon skrivit flera böcker som berör sektproblematiken. I dagens intervju får ni möta henne.

Mariette, vill du berätta mer om sektproblematiken och vad du gjorde efter att du hade flytt?
– Jag var ju sektmedlem i över tjugo år. Tiden efter att jag flytt njöt jag av livet i ett par år, att vara fri. Men med tiden började jag förstå att så kallad ”sektmentalitet” inte bara finns i slutna, religiösa grupper. Jag såg skrämmande likheter i samhället med saker vi upplevt i sekten. Sektmentalitet finns lite överallt: i ett misshandelsförhållande, mobbning, på arbetsplatser där chefer använder härskarteknik till exempel – och på nätet där man kan mobbas skoningslöst. Mina allra första böcker skrev jag för att berätta om livet i en sekt. Med åren har jag breddat innehållet till att även behandla sektmentalitet i vardagslivet. Det var så många som skrev till mig och sa: ”Jag känner igen mig i dina böcker, även om jag aldrig var med i en sekt.” Eller: ”Min chef är precis som din sektledare, Franz Oswald. Vad gör jag?”

Hur finner man styrkan att fortsätta och sedan även försöka ta sig ur det?
– Själv fann jag styrkan genom att tänka på de jag älskade utanför sekten. Att få träffa dem igen betydde allt. Det kom till en punkt där jag nästan inte brydde mig om mig själv längre, vad som hände med mig, men jag gav aldrig upp hoppet om att få träffa de jag älskade igen. Mina föräldrar, min bror, mina gamla vänner.

Din bok ”Sprickor i jorden” kom ut 2019 och är andra delen i serien ”Pilgrimsfalkens väktare”. Vad har du fått för reaktioner på boken såhär långt?
– Jättefina reaktioner och fantastiska recensioner överlag. Den bästa responsen har faktiskt kommit från unga kvinnor. Den nya serien (”Vit krypta” och ”Sprickor i jorden”) är ju även en kärlekshistoria med några erotiska stycken och jag har fått superfin respons på dessa från yngre kvinnor. Och, lite till min förvåning, har jag fått superbra feedback från män på böckerna. Men även om böckerna i den nya serien är thrillers så handlar det ju om något annat också – sekters inflytande på samhället. ”Sprickor i jorden” förklarar hur sekter använder drogrehabiliteringscenter som frontgrupper och värvar medlemmar genom dem. Jag försöker upplysa om det. Det händer här. Just nu. I Sverige. SVT har nyligen gjort en dokumentär där jag medverkar som belyser detta. Svenska staten betalar ut många miljoner till Narconon som styrs av Scientologikyrkan och använder deras metoder.

Boken handlar om tvillingarna Dani och Alex. Hur stor del av dig finns i dessa karaktärer? Eller är de kanske helt fiktiva? Hur mycket använder du dig av din egen bakgrund och dina erfarenheter?
– Jag använder mig av min egen bakgrund hela tiden när jag skriver. När det gäller Alex och Dani så hamnar de ju i en desperat, förtvivlad och nästan omöjlig situation när de hamnar i klorna på en sekt. Jag vet ju hur det känns, så de har fått låna många av mina känslor. ”Sprickor i jorden” utspelar ju sig i San Francisco och jag har bott där i sju år. Innan jag skrev färdigt boken åkte jag dit och reste i karaktärernas fotspår. Det var fantastiskt research. Jag älskar verkligen norra Kalifornien.

Kommer det fler böcker i serien och i så fall när? Hur ser framtiden ut?
– Ja, det kommer helt säkert fler böcker, sekter i samhället är ett ämne som jag inte skrivit färdigt om, jag har egentligen bara precis börjat. Men ”Sprickor i jorden” slutar på en bra plats, och på grund av så många förfrågningar från läsare har jag bestämt mig för att skriva en uppföljare till Dimön-serien. Det blir faktiskt en ny serie. Första delen kommer ut 24 mars och heter ”Requiem på Dimön”. Det är samma karaktärer och berättelsen tar vid där ”Sektens barn” slutar. Och ja, den handlar i allra högsta grad om sektmentalitet.

Du är även föreläsare och berättar om din bakgrund inom scientologerna. Vad får du för reaktioner på det? Kan människor ta det till sig?
– Av allt jag gör, förutom att skriva, så är det nog att förläsa för ungdomar som gör mig allra lyckligast. Jag föreläser på många andra ställen också, men skolorna är allra bäst! Det finns så många förutfattade meningar om dagens ungdom, men i verkligheten är de helt fantastiska. Deras frågor är så intelligenta att de får mig att tänka efter. De är hövliga, artiga och jag har aldrig sett någon använda sin mobiltelefon medan jag föreläser. De är öppna, tar till sig, och förstår hur min livsberättelse kan vara tillämpbar på deras egna liv.

Slutligen, vilken bok skulle du vilja att precis alla läste?
– ”Öster om Eden” av John Steinbeck. En helt underbar tidlös berättelse. Den innehåller all: kärlek, äventyr, den vidunderliga naturen, religion och människans oupphörliga strävan efter att hitta rätt väg i livet.

Intervju: Maria Nilsson Thore

Maria Nilsson Thore är en av våra mest omtyckta illustratörer och barnboksförfattare. De flesta med småbarn känner förmodligen igen hennes illustrationer och känner kanske till bokserien ”Alla tre”. Idag har jag fått ställa ett par frågor till henne om allt från hennes bakgrund till vilken typ av böcker hon illustrerar och vilka böcker man inte får missa att läsa för sina barn.

Copyright/fotograf: Caroline Andersson

Maria, hur kommer det sig att du blev illustratör och barnboksförfattare?
– När jag slutade Konstfack visade jag mina bilder för olika bokförlag och fick lite ströuppdrag från dem. Jag trivdes direkt med de uppdragen. Bilderna fick ta plats, och de fick berätta. Inte bara dekorera. Jag hade ingen tydlig dröm om att illustrera enbart barnböcker, men när jag märkte hur otroligt roligt det var så liksom fastnade jag där. Och innerst inne ville jag gärna göra helt egna berättelser, men visste inte om jag skulle kunna skriva.

Vad har du för utbildning och bakgrund?
– Jag har gått konstskolan Basis, två år, Nyckelviksskolan (grafisk design & illustration) och Konstfack (grafisk design & illustration).

De mönstrade kläderna i dina illustrationer är något av ditt signum. Är det medvetet eller något som bara har kommit? Är det din egen stil på barnkläder som återspeglas i illustrationerna?
– Jo, det kan man väl säga att det är medvetet. För mig är det meditativt att måla mönster. Jag ritade långt innan jag fick barn, så jag tror snarare att mina barns kläder härmade mina illustrationer än tvärtom.

Du har blivit nominerad och vunnit flera priser sedan du började. Hur känns det? Trodde du att du skulle hamna här där du är idag?
– Haha, nej jag hade inga drömmar om att vinna priser och ha möjlighet att ge ut egna böcker år efter år. Jag tycker fortfarande att det är lite overkligt att det rullar på så bra som det gör. Jag är tacksam för varje bok jag får ge ut. Priser är ju såklart fantastiskt kul att få, och en fin bekräftelse på att det jag gör uppskattas. Men för mig är det nästan ännu roligare att få mail och meddelanden från föräldrar och barn som berättar hur mycket de gillar mina böcker. Särskilt kul när barnen har kloka eller knasiga frågor om nån bok eller karaktär.

Till vilken typ av böcker illustrerar du och hur väljer du ut vilka du ska illustrera?
– Jag illustrerar lite allt möjligt. Jag får förfrågan via de bokförlag jag jobbar med. De har valt ut mig tillsammans med författaren, och sen frågar de om jag vill och kan illustrera. Sedan jag har börjat göra fler och fler egna titlar så krymper utrymmet att illustrera andras texter, men jag brukar klämma in ett par om året ungefär. Det är roligt att blanda. Andras texter behöver jag inte vara så nervös över. Då kan jag fokusera enbart på bilderna. Och i mina egna böcker kan jag styra helt själv vilket är alldeles underbart och lite läskigt på samma gång.

Vart får du din inspiration ifrån?
– Allt möjligt. Livet! Mina egna funderingar kring livet, mina barns funderingar.

Vilka barnböcker anser du att man som förälder inte får missa att läsa för sina barn?
– Oj vad svårt!! Läs allt! Man vet aldrig vilka av alla böcker som fastnar i ett visst barns lilla huvud. Mina tre barn har haft väldigt olika upplevelser av olika böcker. Och själv minns jag både vackra och ”fula”, hemska och lyckliga böcker från min egen barndom. Ös på.

Vad skulle du ge för tips till andra som vill ge sig in i förlagsbranschen eller drömmer om en karriär som illustratör?
– Det är så otroligt svårt att tipsa kring detta… Jag hade inga barn, och väldigt låga krav på inkomst i början. Det gjorde mig uthållig. Det här yrket betalar sig först i långa loppet, och tyvärr har många inte råd att hålla ut. Jag började med att illustrera enstaka bilder i antologier, och senare när förlaget visste vad jag kunde så vågade de uppmuntra mig att göra större jobb och egna böcker. Så mitt tips är att vara ung, öppen i sinnet, och trivas med att vara fattig ;)