Författarintervju: Sara Dalengren

Fredag igen och idag tänkte jag bjuda på en författarintervju med Sara Dalengren, författare till bland annat Flocken-serien.

Fotograf: Gabriella P. Kjeilen

Fotograf: Gabriella P. Kjeilen

Sara, du kan väl börja med att beskriva dig själv med fem ord?
– Romanceälskare, mamma, drömmare, introvert, lantis!

Hur kommer det sig att du började skriva?
– Jag tyckte mycket om att skriva som barn, men i vuxen ålder vågade jag inte riktigt testa. Det var först när jag som läsare upptäckt romancegenren, hur enorm den var i världen – men så liten i Sverige, som jag bestämde mig för att skriva en egen kärlekshistoria. Och när jag väl börjat kunde jag inte sluta. Alla historier som drömmaren i mig kokat ihop under många år kunde nu plötsligt komma till liv.

Tredje delen i din serie Flocken släpps nu i höst. Vad kan du berätta om den? 
– Upplägget för min paranormal romance-serie är att det finns skepnadsskiftare i Sverige. Människor som kan förvandla sig till vargar och som lever utanför samhället i grupperingar/flockar där de styrs av en Alfa. Inom flockarna råder en strikt hierarki och livet är mycket tufft eftersom många av medlemmarna är papperslösa. Flockarna lever isolerat och undviker kontakt med människor. Det viktigaste för dem är att föra skepnadsskiftarnas gener vidare till nästa generation och hålla sin existens hemlig. Kring dessa premisser har jag skapat kärlekshistorier och varje bok följer (i sann romance-anda) ett nytt par på vägen till lyckan. I tredje boken får ni återse karaktärerna från tidigare böcker, men med två nya berättarröster. Vi får följa Stefan, som kämpar med att komma över en olycklig kärlek, och Lukas som jagas av både det förflutna och faran som hotar deras framtid.

I samband med detta har du även bytt förlag. Hur gick tankarna kring detta?
– Jag hade träffat gänget på Seraf förlag på ett antal mässor, inte minst för att handla böcker av dem :) De ger ut sagolika fantasyäventyr där inte minst romantiken ibland spelar en stor roll. Precis min typ av böcker, alltså. Så när de visade intresse för paranormal romance och hörde av sig angående Flockenserien kändes det helt rätt väg att ta.

Hur kommer det sig att du har börjat skriva just romance? 
– Jag gillar lyckliga slut och misstänker att jag behöver just ett happily ever after att se fram emot för att skriva ett längre romanprojekt. Sedan upplevde jag att den typen av berättelser jag gillar att läsa fattades i den svenska utgivningen. På senare år har det förstås kommit en del svensk romance, men när jag började skriva var utbudet väldigt begränsat. Jag har också testat lite andra genrer, men då främst i novellform och gärna i samband med en novelltävling. Där har det blivit ett par berättelser helt utan kärlek, en del fantasy och till och med lite skräck. Förra året medverkade jag i antologin Jul igen (NOHIDING förlag) med en vinterinspirerad fantasyberättelse och i år medverkar jag skräckantologin Sjön (Whip media & Miramir förlag) samt novellsamlingen H.C Andersen (Marchetti förlag). Den senare har release på bokmässan i Göteborg.

Vad har du för förebilder när det kommer till författare och andra i branschen?
– Här måste jag nämna Nora Roberts. Inte bara för att hon är en utav mina favoritförfattare, utan för att hon är galet produktiv. Hon är beviset för att man inte kan sitta och vänta på inspiration. Att skriva en bok kräver både tid och ork, men kanske framför allt disciplin.

Vad har varit det tuffaste för dig i processen från att ha en idé till att släppa en bok?
– Det är nog att acceptera att skrivandet tar tid. Jag kan inte slänga ihop ett råmanus på några veckor. Jag behöver tid till eftertanke och mycket disciplin för att sätta mig ner varje dag och skriva, skriva, skriva. Att komma på en idé och skriva ner handling, karaktärer och konflikter är det lätta. Men att sedan få ner allt i ett dokument, som en färdig berättelse, kräver oerhört mycket jobb och kämparglöd. Sedan är det förstås ganska jobbigt att sitta som på nålar i väntan på svar från förlag. För att inte tala om känslan när refuseringarna ramlar in. Men då får man försöka rycka upp sig och börja skriva på något nytt och förhoppningsvis bättre.

Vad händer nu framöver? Kommer det fler böcker i Flocken-serien? Ska du på bokmässan t.ex?
– Näst på tur står mycket riktigt bokmässan. Där har vi boksläpp för Vargblod – tredje delen i Flockenserien. Det blir också första mässan för nyutgåvorna av Ensamvarg och Varghamn. Jag kommer att finnas på plats under alla dagarna och då i Seraf förlags monter A02:51. Sedan blir det förstås fler mässor i höst och vinter på lite olika platser runt om i Sverige.
På skrivfronten jobbar jag med lite olika projekt. Ett par noveller varvas med ett större romanceprojekt. Parallellt försöker jag också skriva på den fjärde delen i Flockenserien, som blir en mer fristående berättelse än de tidigare tre. Jag planerar även för en uppföljare till min landsbygdsromance En midsommarnatt, som släpptes i maj. Precis som vanligt har jag massor av idéer på saker jag vill hinna med att skriva när tiden och disciplinen finns. Och det hoppas jag att den ska göra under resten av året och kommande år med för den delen :)

Intervju: Erica Törnqvist

I dagens intervju får ni möta Erica Törnqvist, författare och egenutgivare. Läs om hennes resa, hennes böcker och vad det egentligen innebär att vara egenutgivare.

Hur började din resa? Vad fick dig att vilja bli författare?
– Idén om att bli författare har nog funnits i ganska många år, jag skrev en del även när jag var barn. Men när jag började gymnasiet försvann det helt och hållet när jag började drömma om en karriär som skådespelare istället. Ändå började jag skriva ganska många små texter, både dikter och historier, när jag var 18 år ungefär. Det började lite mer på allvar strax efter studenten när jag hade sagt upp mig från ett jobb som dörrknackare och därefter hade jobbat på deltid som idrottsledare för barn. På vårterminen 2015 började jag plugga och läste ett par strökurser på universitetet, varefter det blev sommar och jag kom att tänka på allt jag hade skrivit och att jag länge hade haft skrivandet som en trevlig liten hobby. Jag tänkte att ”man kanske ska ta och ge ut en bok?”, och så googlade jag lite olika möjligheter att göra detta. Av någon anledning tog jag mig inte tid att fundera över hur svårt det kan vara att ge ut en bok, jag tänkte bara att jag ville ge ut den på något sätt. Så fick jag upp ögonen för egenutgivning och hittade ett jättebra självpubliceringsförlag som jag använder mig av än idag.

Kan du berätta lite mer om dina böcker?
– De flesta av mina böcker är textsamlingar av olika slag och inom olika teman, varje samling innehåller kanske mellan tio och ett hundratal olika alster. Jag gav ut dem väldigt tätt inpå varandra den första tiden vilket är varför de flesta är ganska tunna. Den tjockaste jag gav ut under det första halvåret är dock ett par hundra sidor lång och består av blogginlägg skrivna under en period av fem år, och när jag började blogga fanns det inte alls på kartan att det skulle bli en bok av den. När jag var inne på mitt andra år som författare bestämde jag mig för att göra antalet utgivningar per år betydligt färre, så att jag ger ut en eller max två böcker om året och satsar mer på arbetet med marknadsföringen till exempel. Jag gav ut min nionde och tionde bok nu i somras.

Du är alltså egenutgivare. Hur fungerar det egentligen?
– Att vara egenutgivare fungerar på det viset att man själv är den som bekostar utgivningen och styr över den. Från början var det så att alla författare var egenutgivare, då skrev man en bok, gick till ett tryckeri och lät trycka upp en upplaga som man sedan fick sälja. Därefter kom de traditionella förlagen. Det var då som krav började ställas på författaren, eftersom det oftast innebär en viss ekonomisk risk att släppa en bok, särskilt när man arbetar som så att man trycker upp en begränsad upplaga och måste försöka få sålt alltihopa för att täcka upp kostnaderna. Men i slutet på 1990-talet kom man på print-on-demand, det vill säga att man trycker exemplaret först när någon beställer det, det här öppnade upp för allt fler att uppfylla sina författardrömmar och göra det på egen hand. Sedan dess har vi egenutgivare praktiskt taget tagit över marknaden, det är betydligt mer populärt att läsa fackböcker av egenutgivare eftersom det brukar vara personer vars bok handlar om något de brinner för.

Vad tror du att du har för fördelar i och med egenutgivning?
– Jag tror det är just det att man har kontrollen själv över sina bokprojekt, för min del har jag varit författare i ungefär två och ett halvt år, men jag har aldrig jobbat med en förläggare förut. Jag har också fått lära mig så mycket om hur det fungerar att ge ut en bok rent praktiskt.

Vad är det svåraste med att vara egenutgivare?
– Om man är ny som egenutgivare så kan nog den här kontrollen vara mer som en svårighet än en möjlighet. Jag blev ganska snabbt van vid att hålla koll på alltsammans själv, men jag kommer ihåg att när jag precis hade givit ut min första bok så var det knappt att jag ville kännas vid att marknadsföra den. Jag ville bara skriva, ge ut och hoppas på att den kanske säljer sig själv så småningom. Men sedan började jag acceptera arbetet mer och mer och idag tycker jag att det känns helt okej, ganska kul till och med! Jag kan faktiskt inte komma på något mer som är svårt med att vara egenutgivare, men som sagt så innebär det en del extraarbete, vilket man får ta på sig från första boken, och då kan det kännas ganska svårt att veta var man ska börja.

Hur ser framtiden ut för dig?
– Jag hoppas ju såklart att det blir många fler böcker och att jag så småningom kan leva på mitt författarskap. Jag älskar att skriva och det är nog ingen tvekan om att jag kommer växa mer och mer för varje år i mitt skrivande.

Författarintervju: Hampus Nessvold

Tidigare i höst kom Hampus Nessvold ut med boken Ta det som en man. Jag har ställt några frågor till honom. Varsågoda!

Hampus, kan du beskriva dig själv med fem ord?
– Impulsiv, kreativ, optimistisk pessimist och en tänkare.

Berätta om din bok!
– Min bok handlar om mig och mina tankar, känslor och upplevelser kring hur det är och har varit att vara en ung man idag. Jag berättar ocensurerat om hur jag förlorade oskulden, varit en dålig pojkvän, är rädd för våld, desperat gråtit ut i Länsförsäkringars växeltelefon, aldrig kunnat närma mig andra män eller hur jag hetsmailat Du är vad du äter-programledaren Anna Skipper för tips om att gå upp i vikt. Boken är absolut ingen guide för unga killar som söker sin identitet i manlighets och könsrolls-djungeln, men jag hoppas att den ska fungera som ett ångestbefriande möte där man kan känna igen sig och kanske efter att man läst vara lite lättare. Dela bördan med någon. Som en kompis.

Vad ville du ha sagt med boken? Vad var målet?
– Jag ville öppna upp mig, som den helt vanliga killen jag är, så att andra kanske framför allt yngre killar kan se att ”Shit, det jag tänker på, det jag känner – det har någon annan också upplevt. Jag är inte ensam”. Det finns ju sååå många tidningar och böcker i det här landet som riktar sig till unga tjejer och som säger ”Hej! Är du en ung tjej som har frågor om sex, mående, relationer, känslor och livet? Här finns vi!”, men inte ett enda forum som riktar sig på samma sätt till unga killar. Det sänder ut en signal nånstans i att vi som är killar inte ska tänka eller känna och framför allt inte prata om det, utan bara ha allt klart för oss. Vilket vi inte har. Därför kändes det viktigt att skriva den här boken. För att iallafall bidra på något sätt till att visa att killar kan prata med varann, öppna upp sig med sina känslor och faktiskt närma sig varann. Kan killar sedan göra det så tror jag att det är lösningen på mycket ont som män står för i samhället, så som våldtäkt, misshandel m.m.

Vad har du fått för respons på den hittills?
– Jag har fått helt fantastisk respons. Framför allt från unga tjejer som läst boken och även de känner igen sig i mycket och skriver att de fått sitt självförtroende boostat eller att de inte är så rädda för killarna i sin klass längre för att de förstår att det ligger osäkerhet bakom deras omogna beteende. Jag har inte fått så mycket respons från killar men det jag fått är även därifrån bara fint. Killar som öppnar upp sig, känner igen sig och vill ha stöd och pepp. Vilket jag bara omfamnar och älskar!

Vad är planen för framtiden? Mer skrivande?
– Jag jobbar ju både som programledare, skådespelare och artist, och skriver i princip allt mitt material själv, så absolut. Skrivande i allra högsta grad. Om eller när det blir en bok till får vi se, först har jag några andra projekt och mål att göra, några som jag till och med hoppas på att få prata mer om snart…

Om du skulle tipsa unga vuxna om en bok, bara EN bok, som de skulle läsa. Vilken hade du valt då och varför?
– Min egen. Dels för att jag är lite oblygt är partisk och stolt över att ha släppt en bok, men också för att jag tror att alla faktiskt kan få ut något av att läsa min bok. Om man så är en ung vilsen kille, tjej eller förälder, lärare eller syskon. Alla kan nog hitta något intressant och lärorikt. Och ärligt talat så läser jag nästan aldrig böcker (tyvärr) så jag har inget annat att komma med. Haha!

Foto: Sotarn

Författarintervju: Anna Karolina

Så var det fredag igen och en ledig helg för min del väntar! Skönt! I veckans författarintervju får ni möta Anna Karolina.

Anna, din bok ”Sjusiffrigt” har precis släppts. Vad kan du berätta om den?
– Det är en polisthriller där tre kvinnor kidnappar en miljardär. En bokhandlare tyckte att den var en blandning mellan Thelma & Louise och Point Break. Det låter bra tycker jag! Jag ville vända på stereotyperna och låta kvinnor vara gärningsmän i ett grovt brott där syftet är att komma över pengar, ett begär som oftast är förbehållet män. Jag funderade över hur samhället ser ut idag. Den ökade jämställdheten har öppnat nya möjligheter, inte bara när det gäller utbildning och arbetsmarknad, utan även när det gäller tillträde till nya arenor. Ju närmare kvinnor och mäns roller kommit varandra desto mer har deras brottsmönster kommit att stämma överens. Så nu var det dags för kvinnor att axla rollen som grova förbrytare.

Har den något med dina tidigare böcker om Amanda Paller att göra?
– Nej, den är helt fristående med andra karaktärer. När jag fick idén till min intrig funderade jag ett tag på om Amanda Paller skulle passa in. Men jag kom snart fram till att Sjusiffrigt skulle bli bäst med en ny huvudperson. Så Amandas destruktiva relation med värdetransportrånaren Adnan fick sättas på paus.

Vad är det viktigaste för dig när du kommer igång och börjar skriva? 
– Mat. Jag tappar koncentrationen när jag blir hungrig. Jag måste äta var tredje timme, annars blir jag aggressiv. Har aldrig förstått de som säger: ”Åh, jag glömde äta för jag hade sådant skrivarflow …” Det har aldrig hänt mig.

Om du skulle beskriva den ultimata ”skrivarplatsen” – hur skulle den då se ut?
– Tropiskt klimat, en plats i skuggan, utsikt över havet.

Vad gör du när du inte skriver?
– Jag har tvillingpojkar som är sju år, så det är fullt upp. Tränar så ofta jag kan.

Vilken typ av böcker läser du själv? Har du några tips?
– Det blir mest kriminalromaner för att hålla mig uppdaterad i genren. Det är svårt som författare att ge boktips utan att riskera bli jävig. De flesta författare känner ju varandra mer eller mindre. Kanske därför de flesta tipsar om utländska författare då de får frågan? Men jag vill ändå slå ett slag för ett par svenska som sticker ut: Jens Lapidus, Carin Gerhardsen, Simona Ahrnstedt – I’m a sucker for romance. Och Mons Kallentoft och Marcus Lutteman så klart! (Nej, jag är inte alls partisk …)

Hur ser framtiden ut för dig? Får vi läsa mer om Paller?
– Just nu skriver jag femte delen i Herkulesserien ihop med deckarkollegan Mons Kallentoft. Så Amanda Paller pausar på obestämd framtid.

Foto: Ola Torkelsson

Författarintervju: Martin Österdahl

Så var det återigen dags för en författarintervju, denna fredag till ära. Idag möter ni Martin Österdahl!

Din senaste bok Tio svenskar måste dö kom ut i slutet av sommaren. Kan du berätta lite om den?
– I Stockholm har man registrerat en mystisk signal på den ryska ambassaden. Ingen vet vad den varslar om men den verkar räkna ned mot ett klockslag i närtid. Ubåten Kursk går på grund i Barents hav och 118 ryska sjömän knackar på skrovet i hopp om räddning. Samtidigt sker en rad brutala mord på högt uppsatta tjänstemän i Sverige och polisen saknar spår. Vem står näst på tur? Och hur kan vi skydda oss mot en osynlig fiende? Bokens huvudperson Max Anger, som tillsammans med sin ryske flickvän Pashie försöker att bli med barn, tvingas avbryta allt han håller på med och hjälpa polisen i utredningen. Ett av offren visar sig vara en person som betytt mycket för honom under uppväxten på Arholma, längst ut i Stockholms skärgård.

Tio svenskar måste dö är en berättelse om en jakt på en seriemördare. Men den tar även upp ämnen som Putins första 100 dagar som Rysslands president och en mycket mörk period i svensk historia – Baltutlämningen.

Vad har du fått för respons på boken?
– Jag har fått väldigt fin respons på boken. De flesta verkar tycka att jag har gjort framsteg sedan debuten för ett år sedan med Be inte om nåd, den första delen i serien om Max Anger.

Vem är Max Anger? En version av dig eller är det fler som har inspirerat till den här karaktären?
– Jag brukar skoja och säga att jag skulle vilja vara lika vältränad som Max, men jag är glad att jag inte haft hans trasiga uppväxt. Skämt åsido, nej, jag är verkligen inte som min hjälte, även om vi delar en del värderingar, framför allt en avsky mot de onda krafter som verkar genom stater och utsätter minoriteter och individer för meningslöst våld och lidande. Att alla människor ska få leva i frihet och ha lika rättigheter är nåt som alltid drivit mig och det driver även Max.

Hur ser din skrivprocess ut från idé till färdig bok?
– Jag ägnar mycket tid åt research och att hitta en kärna runt ett ämne eller ett sammanhang som jag är nyfiken på och fascineras av. Sen hjälper den vidare researchen till med inspirationen och storyn börjar ta form. Jag planerar berättelserna noga i akter och kapitel innan jag sätter igång att skriva. Om det är nåt jag lärt mig från mina 20 år i TV-branschen är det att inte sätta igång och producera för tidigt. Jag fick själv smaka på det i mina första försök att skriva den roman som till slut blev Be inte om nåd. Ett år innan den antogs av Forum fick jag slänga 500 av 600 sidor och börja om. Det var inte första gången heller. Och det var inte kul…

Blir man säkrare och säkrare i sitt författarskap för var bok eller hur känner du inför det?
– Ja, det skulle jag säga. Jag har hittat en form även om jag jobbar mycket på att förbättra och förenkla. Jag älskar att hela tiden lära mig bättre och nytt så jag ser fram emot varje nytt projekt med den tillförsikten. Men även om man jobbar hårt med formen och språket så finns fortfarande spänningen och nervositeten kvar ändå tills förläggaren ger slutligt tummen upp. Det är det mest fantastiska, tycker jag, att även om man planerar så noga som jag så blir man överraskad över att det inte blir precis som man tänkt sig. Att karaktärerna har egna viljor och ibland vägrar eller gör nåt helt oväntat. Det är en magisk upplevelse.

Hur ser framtiden ut? 
– Jag är bara i början av mitt författarskap. Det kommer flera Max Anger-böcker och även andra serier och fristående böcker. Just nu pumpar jag ur mig ett par nya synopsis i månaden! Det är svårt och jobbigt att skriva synopsis. Men jag älskar det.

Författarintervju: Niklas Natt och Dag

Så var det återigen fredag och denna veckan får ni möta författaren Niklas Natt och dag!

Hej Niklas! Du är aktuell med boken 1793. Kan du berätta lite kort om den?
– Det är en historisk roman som utspelar sig i Stockholm år 1793.

Lite längre, kanske?
– Vill du göra mig en tjänst, då?

Okej.
– Kan du föreställa dig en lämplig trailerröst? En klangfull bas. Lite hes kanske. Suggestiv. Jag tänker mig ett ihållande mollackord med mycket bas i bakgrunden. En malande bordun.

Vänta… okej. Redo.
– Mer än ett år har gått sedan mordet på Gustav III. Kronprinsen är omyndig, krigsåren har tömt stadskassan. Riket styrs av egenintressen medan folket far illa. Ingen litar på någon. Överallt frodas missnöje och paranoid. I oktober hittas ett lik i Fatburen på Södermalm, den igenslammade sjö där allt kåkstadens avskräde hamnar. Den döde saknar armar och ben, men skadorna är inte nya. Cecil Winge har varit Stockholms poliskammare behjälplig med sitt skarpsinne förr. Nu vacklar hans hälsa, men han krävs på en gentjänst han inte kan neka. Tiden är knapp, och den vinter som ska komma att bli den svåraste Stockholm skådat på ett decennium är i antågande.

”Winter is coming”, säger du?
– Jag har läst min beskärda del George RR Martin, tackar så mycket.

Hur har din process sett ut från idé till tryckt bok?
– Det tog nästan precis ett år att skriva det första utkastet, inklusive all efterforskning som krävdes. Jag har enorm respekt för den som vågar avsäga sig mer stabila uppdrag för att helt satsa på sin skrivprocess, men för egen del tordes jag inte, utan jobbade på kvällar och helger. Några veckor efter att jag börjat skriva gjorde två streck på en sticka gällande att jag och min hustru väntade vårt första barn, vilket gav en tydlig deadline. Jag missade den med tre månader. Så långt allt väl.

– Att få boken publicerad däremot, var en annan femma. Det kom en hel del refuseringar, både av autoreply- och lektörsutlåtandemodell (och jag vill framhäva hur tacksamma alla vi presumtiva författare har anledning att vara över det sistnämnda – en ren kulturgärning från förlagen, och mer att betrakta som en uppmuntran än ett avvisande). Första året var ett förlag tillräckligt intresserade för att ta ett personligt möte och föreslå omskrivningar – förenkling av språket från någonting som då låg närmare 1700-talssvenska på läsbarhetens bekostnad, samt uppmaning att trimma ner både de historiska detaljerna och diverse lyriska stycken där jag som debutant försökte spänna mina stilistiska muskler till max genom att verkligen beskriva skiten ur den där solnedgången, etc. Jag ombads skriva om några kapitel som – gissar jag – belägg för att jag var möjlig att samarbeta med, vilket jag gjorde samma helg som önskemålet kom. Går ju bra det här, tänkte jag, godtrogne stackare. Sedan gick allt i långbänk. Jag hörde av mig kvartalsvis men fick aldrig vare sig ja eller nej. Jag ansåg att de förslag jag fått var av ett sådant egenvärde att jag arbetade om manuskriptet i sin helhet i vilket fall som helst.

– Det tog en sommar, varpå jag skickade ut manuset igen. Trenden var tydlig: Begränsat intresse. Jag vill särskilt nämna en fascinerande mindfuck-refusering från ett större förlag, av den lakoniska sort där kontentan är ”tack men nej tack; obs, detta mejl går ej att besvara”. Denna typ av refus innehåller per definition inga utlåtanden om texten, vilket är frustrerande eftersom du omöjligt kan veta var ditt verk anses befinna sig på ett spektrum från, säg, ”det sämsta vi någonsin läst” till ”passar inte vår nuvarande utgivningsplan”. Just den här refuseringen nämnde i förbigående att manuskriptet inte var tillräckligt övertygande. Det höll mig vaken länge: Var just mitt manus inte övertygande? Eller är det en standardformulering? I händelse av det förstnämnda, vad var det som inte övertygade? Det får jag aldrig veta. Jag uppnådde till slut refuseringens nirvana, fann frid i att 1793 inte skulle komma att publiceras, men min summering var ändå att skrivandet icke desto mindre varit en fantastisk upplevelse, och en jag utan tvekan skulle göra om igen, på spekulation. Jag hade lärt mig så mycket, och det av folk som i slutändan inte skulle tjäna ett öre på sina goda råd.

– Ungefär då hörde ytterligare ett förlag av sig. Jag uppmanades skriva en version med ett antal förändringar, fann att även dessa var kompetenta förslag, gjorde så och returnerade. Tog ytterligare en sommar. Den versionen kom istället att antas av ett annat förlag, och där vidtog förstås fler redigeringsvändor.

– Det finns en idealiserad bild av det konstnärliga verket som en perfekt diamant som liksom komprimerats till perfektion av författaren ensam. Det finns vidare en nidbild av redaktörskap som en ovälkommen kommersialisering av den kreativa processen. I min erfarenhet är båda dessa föreställningar falska. Alla redaktionell inblandning jag upplevt under de lite mer än fyra år det i slutändan tog att färdigställa 1793, så långt det nu gått, har varit enormt positiv: Redaktören är en välvillig läsare med förmåga att identifiera problem med ett manuskript, och när redaktören är duktig nog vet du att hon har rätt: Du tyckte också att det där var ett problem, men du hoppades att du var ensam om det.

– Vidare gjorde redigeringsprocessen mig uppmärksam på alla osedda möjligheter en text innehåller bara parametrarna är tillräckligt många, och det kom som en lika komplett som underbar överraskning.

1793 är din debut. Vad var det som gjorde att du tog steget och bestämde dig för att skriva en bok? Är det något som har funnits sedan länge i bakhuvudet?
– Jag minns min uppväxt som ensam. Tack vare att mitt liv alltid varit fullt av böcker blev avsaknaden av umgänge aldrig ett problem: Den som läser har sällskap jämt. Det kom att betyda enormt mycket för mig – så pass mycket att mitt förhållande till litteratur är en aning dysfunktionellt än idag: Det finns inga lyckliga slut för mig, eftersom boken inte fortsätter, och jag har ibland svårt att förlåta en tillräckligt duktig författare för att det hon beskriver inte är verklighet. Icke desto mindre har det varit självklart för mig att det vilar en alldeles särskild magi över läsningen, en besvärjelse som låter dig höra inte sällan döda tanters och farbröders röster i ditt huvud oavsett tid och rum, ana deras personligheter och välkomna dem som en väldigt intim närvaro i ditt liv.

– Med den insikten stod det klart för mig att författare var det finaste någon kunde önska sig att bli, och det är det enda jag någonsin velat vara. Jag har försörjt mig på att skriva under hela mitt yrkesliv, men det var aldrig samma sak. Med tiden blev det också svårare och svårare att ta steget och börja skriva: Den som sträcker sig efter en livslång dröm kan upptäcka att den i själva verket är bortom räckhåll, och det var jag väldigt rädd för. Du riskerar en potentiellt förödande identitetskris, och folk har blivit vansinniga för mindre.

Just historiska deckare är det inte många som skriver. Hur kom du fram till det? Vad inspirerar dig?
– Som läsare tog jag så att säga examen från fantasy och science fiction till historiska romaner. Du som är uppfostrad av JRR Tolkien lär dig att kampen mellan gott och ont visst är behjärtansvärd, men det är också viktigt att det växer åkerfräken längs vägen mellan Fylke och Vattnadal (jag tillhör Ohlmarksgenerationen – Rivendell för er andra) och att de sånger som vissa figurer tidvis stämmer upp i må sjungas på fiktiva språk, men att syntaxen är klanderfri och att det finns en appendix där den som är intresserad kan kontrollera den saken.

– Samma exotism och kärlek till detaljer präglar den sortens historiska roman som jag själv uppskattar mest. Jag förälskade mig som ung i James Clavell, fascinerades enormt av hur spännande Patrick O’Brians tjugo böcker långa romansvit om Napoleonkrigen till havs kan vara utan att man begriper särskilt mycket av de tekniska termerna (”she was close-hauled on the starboard tack”, etc).

– Jag läste Umberto Ecos Rosens Namn som rätt ung, och älskade hur den romanen balanserar högt mot lågt: Litteratur förklädd till genrefiktion, så att säga. När jag var tretton var den ett rafflande seriemördardrama i ett munkkloster. Jag har läst om den två gånger sedan dess, och nya dimensioner har öppnat sig varje gång. Sist jag läste den var den mest intressant som en lektion i idéhistoria, i medeltida ecklesiastik och i humorns omstridda ställning inom den katolska kyrkans doktrin. Jag är ingen Eco – må han vila i frid – och kommer aldrig att bli, men där någonstans låg min ambition.

– Några andra tydliga referenser var Alan Moores magnifikt välefterforskade serieroman From Hell – om Jack Uppskärarens framfart i det viktorianska London, med grundpremissen något oväntat hämtad ur Douglas Adams böcker om Dirk Gently, där en holistisk detektiv endast kan lösa ett brott genom att lösa det samhäll i vilket det begåtts – och Cormac McCartys Blood Meridian, också den vilande på mycket nitisk historisk grund.

Hur ser det ut där du sitter och skriver?
– Om du menar där jag sitter och skriver på dagtid är det ett minutiöst arrangerat skrivbord fullt av små intressanta saker uppställda med optimal feng shui i åtanke: Mina Rubikskuber (en i färg och en monokrom) en guldfärgad tomte som visar långfingret signerad Ottmar Hörl, ett bokställ, en japansk tekanna på en ställning med värmeljus, en oidentifierad fisk av malkaraktär av gjutjärn, en transparent T20 för understöd vid svåra beslut. Väggarna är klädda i Clas Ohlsons version av Elfabokhyllor med trärena ekplan fulla av mina böcker, och inom räckhåll har jag en åttasträngad elgitarr, en sjusträngad elgitarr, en vanlig elgitarr, en tolvsträngad akustisk gitarr, en oktavmandolin, min basluta och min shakuhachi. Mitt emot mig sitter Fredrik Backman, på andra sidan om ett spegelvänt skrivbord av samma sort. Om han pratar i telefon och man sätter på Stravinskijs Våroffer i hörlurarna händer det ganska ofta att hans gestikulerande fria arm viftar i perfekt synk till musiken, vilket roar mig.

– Men om du menar den plats där jag huvudsakligen skrev 1793 är det en nedsutten begagnad fåtölj i Salatrakten som min svärmor klätt om i ett tyg som jag och min fru köpt själva men sedermera ångrat i hemlighet, där jag satt nattetid i beckmörker med en laptop på en kudde i knät medan jag dränkte ljudet av familjens snarkningar med en japansk noiseartist vid namn Merzbow.

Vad har du för planer framöver gällande skrivandet?
– Mitt enda mål med att skriva en bok var att förlaget skulle låta mig skriva en till, och så vidare. Jag hade inte nödvändigtvis tänkt mig en historisk bokserie från början, och skulle heller inte påbörja en fortsättning om jag inte hade en idé som jag tycker är bra nog att genomföra utan att någon ber mig. Jag snubblade händelsevis över en sådan idé i somras, men det jag skriver på för tillfället är något helt annat. Huruvida det blir en fortsättning handlar i viss mån om någonting så krasst som tillgång och efterfrågan: Jag inbillar mig att delar av mitt persongalleri har en framtid bortom bokens sista mening, och jag älskar deras miljö reservationslöst. Om gensvaret från bokens eventuella läsare antyder en nyfikenhet är det ett behov jag inte är främmande för att försöka tillfredsställa efter bästa förmåga.

Vilken bok skulle du vilja att alla läser innan de lämnar jordelivet?
– Vilken genomsadistisk fråga. Den senaste genuint omskakande läsupplevelse jag haft var Vladimir Nabokovs Pale Fire (denna vecka) och innan dess William Faulkners The Sound and the Fury (förra månaden). Hanya Yanagiharas A Little Life någon gång i våras, en bok som på många sätt inte borde fungera men som stick i stäv med all vett och sans fick mig att känna mig som om någon använt mitt hjärta som päronboll i lite mer än 700 sidor, i ordens bästa bemärkelse. Virginia Woolfs Orlando dessförinnan. Om någon tycker att jag börjar låta pretentiös nu vill jag även sjunga JK Rowlings lov och bekänna min i princip reservationslösa kärlek till Harry Potters universum. David Mitchells Cloud Atlas gillade jag mycket, och den är i viss mån inspiration till strukturen för 1793, även om det jag gjort förstås är långt mindre raffinerat.

– Det viktiga att inskärpa här är att det för min del inte finns någon form av eskapism som kan konkurrera med läsning, och jag önskar att det kunde vara så för fler, eftersom det finns mycket att säga om mervärdet. Jag läste ett av Ecos mer akademiska verk på ett flyg i våras – Kant and the Platypus – och slogs plötsligt av insikten att den utarmning av språket som försämrad läsförståelse innebär gör att våra barn riskerar att utestängas från en viss nivå av abstrakt tänkande. Idéer av en viss sort kommer bli svårtillgängliga för dem om de saknar ett system för att klä dem i ord. Men, för att vara mindre dystopisk: Att läsa Faulkner är som att få fyrverkerier skjutna rakt in i hjärnbarken. Hårstrån ställer sig på ända, adrenalin flödar fritt, tårar rinner. Minnet av läsningen är sedan ditt så länge du lever. Det finns inga datoranimerade drakar som kan konkurrera med det, och det kan jag säga med eftertryck eftersom jag sett alla sju säsonger av Game of Thrones precis som alla andra. Efter att ha läst böckerna, märk väl.

– Avslutningsvis vill jag tacka så hemskt mycket för dessa frågor. Jag har aldrig fått tillfälle att svara på något liknande förr, och det är möjligt att det ballade ur lite där då och då, för vilket jag i all ödmjukhet ber om läsarens förlåtelse och välvilja. Och om du inte vill läsa min bok, var då vänlig och läs någon annans.

Foto: Gabriel Liljevall

Författarintervju: Jan-Erik Fjell

Då var det fredag igen och ni vet väl vid det här laget vad det betyder? En ny författarintervju, precis. Idag får ni träffa Jan-Erik Fjell. Varsågoda!

Du är aktuell med boken Smugglaren. Vad kan du berätta om den?
– Kort sagt är Smugglaren en historia där norska småstadspolitiker möter internationella brott och det onda som omger det. Det handlar om det mörkaste som berör människor, och under min research pratade jag med poliser för att undersöka moralen. De berättade för mig om verkliga händelser som var så hemska att jag inte ens ville skriva om dem eftersom jag var rädd att min berättelse inte skulle bli trovärdig. Kriminallitteratur kan ofta vara grotesk, men verkligheten är mycket, mycket värre.

Vad har du fått för respons på boken?
– Den har varit bra. Det är några år sedan den kom ut i Norge (2012). Jag kommer ihåg att jag var väldigt exalterad eftersom föregångaren, Angivaren (publicerad i Norge 2010), var en stor framgång. Det var fantastiskt kul att bli jämförd med Jo Nesbø, i två veckor tills jag insåg att jag var tvungen att skriva en bok till. Och därför tog det sån tid innan Smugglaren kom ut.

Kommer det fler böcker om Anton Brekke?
– Ända sedan jag skrev Angivaren, har jag sagt att ” jag tar en bok i taget ”. Hittills har det blivit fem böcker om Anton Brekke, och jag skriver i dessa dagar på bok sex. Allihop kommer att släppas i Sverige.

Hur ser skrivprocessen ut från idé till tryckt bok?
– Jag måste först lära känna karaktärerna, och därför kan jag lägga månader på det. Men ofta ser jag en speciell scen utspelas och den vill jag skriva om, exempelvis när jag nästan var helt klart med Smugglaren såg jag något som kunde vara användbart till nästa bok. Det var en gammal amerikan som satt i en tågkupé. Tåget gick längs de långa slätterna i Montana, USA, och med stora berg med vita toppor i horisonten. Jag visste inte vart amerikanen hade varit, eller vart han skulle. Jag visste bara att jag skulle skriva om det. Därefter började jag fundera på handling och historia. Att fundera ut en bra historia är inte svårt, men handlingen är mer utmanande. Efter ett tag kom jag fram till vart amerikanen skulle, det gamla fängelset Alcatraz i San Francisco som nu är en turistattraktion. Jag försöker alltid skriva om något som intresserar mig. Angivaren (italiensk maffia) och Smugglaren (internationell crime) – är båda ämnen som oroar mig. Samma sak med Alcatraz.
– När det gäller hur jag skriver ser det lite annorlunda ut beroende på bok. Vissa böcker kräver mer planering än andra. Angivaren skrev jag i ett svep och när jag avslutade ett kapitel visste jag inte vad nästa skulle handla om. Smugglaren såg helt annorlunda ut och där hade jag en stor översikt över varje kapitel. Den var svårare att skriva, delvis på grund av temat.

Hur kommer det sig att du blev författare?
– Jag ville egentligen bli läkare, men jag var för dålig i skolan för det. Planen när jag var 22-23 år var i stället att bli lärare så jag började läsa till det, men då visade det sig att jag var för dålig för det också. Under mitt liv har jag alltid valt vägen med minst motstånd och jag gav vanligtvis upp om det blev för jobbigt. Efter skolan körde jag den långa vägen hem från Halden till Fredrikstad. Jag kände mig som en idiot och var ledsen. Hemma satt mina två yngre bröder och jag tänkte: ”Är det den här förloraren de ska se upp till? En som inte kan slutföra något?”.
– Att bli författare var aldrig någonting jag drömde om som liten, det bara blev. När jag var yngre tyckte jag inte om att skriva eller läsa men jag har alltid älskat att berätta historier. När jag då körde där mellan Halden och Fredrikstad tänkte jag ”Fuck it! Jag försöker skriva en bok. Hur svårt kan det vara?”. Tja, det visade sig att det var jävligt svårt men jag avslutade den. För första gången i mitt liv hade jag fullföljt något.

Vad skulle du ge för tips till andra som vill bli författare?
– Försök skriva lite varje dag. Och läs. Ge inte upp när du stöter på hinder. Jag har haft tunga skrivardagar – och veckor! – när det gäller alla mina manus. Jag har varit så nere att jag ångrat att jag slutade skolan. Jag har varit så nere att jag önskar att jag aldrig började skriva. Men det måste vara tungt. Det måste vara svårt. Det är då det blir bra!

Jag kunde ingenting när jag skrev Angivaren. Jag var helt tom. Därför skickade jag de 25 första sidorna av mitt manus till en norsk författare för att höra vad han tyckte. Han sa: ”det här kan du aldrig skicka in till något förlag!”. Jag blev helt förstörd och det tog mig tre veckor att ens skriva något igen. Till slut blev jag färdig och skickade in manuset till Juritzen Förlag. Samma år fick jag sedan Bokhandlarpriset för årets bästa bok och nu har den sålt i mer än 150 000 exemplar i Norge. Därför är mitt tips: Ge aldrig upp om du har en historia som du själv tror på!

Min norska kollega har ångrat sitt uttalande i efterhand.