Intervju: Sofia Ymén

I dagens fredagsintervju har jag ställt ett par frågor till Sofia Ymén som i år är aktuell med en ny serie. Jag har frågat henne om Österby, den nya romanen och varför hon skriver just feelgood och romance. Dessutom kommer hon med ett par tips till dig som drömmer om att bli författare. Varsågoda!

Hjärtats tillfälligheter” släpptes i somras och är den tredje boken i serien om Österby. Hur har det känts att lägga serien bakom sig?
– Det kändes faktiskt lite vemodigt redan när jag skrev den eftersom jag visste att det skulle bli det sista besöket i Österby. Som författare spenderar man så mycket tid med sina karaktärer att de blir som goda vänner och det känns alltid ledsamt att lämna dem. Samtidigt hade jag börjat skissa på nästa bokprojekt och stod inför att börja lära känna en ny uppsättning karaktärer och en ny miljö så jag hade något roligt att se fram emot.

Vad har du fått för reaktioner på serien?
– Österbyserien har fått ett jättefint mottagande och det är jag så tacksam för. När sista boken kom var det många som hörde av sig och frågade efter en fortsättning och det är ju det allra bästa betyget man kan få som författare.

Österby och dess karaktärer – finns de på riktigt eller är det enbart fiktion? 
– Platsen Österby är inspirerad av min barndomsbygd där jag tagit mig den kreativa friheten att rumstera om så att den ska passa min berättelse. Karaktärerna är enbart fiktiva, även om jag tillåtit mig själv att låna ett och annat personlighetsdrag här och där.

Vart får du din inspiration ifrån?
– Inspiration till mitt skrivande hittar jag överallt. Ofta börjar det med en karaktär och en fråga till exempel: Vad skulle hända om en kvinna som svurit på att aldrig återvända till sin barndomsby fick ett villkorat arv som tvingade henne att göra just det? Eller, vad skulle hända om en kock tappade smaksinnet precis när hennes karriär var på väg att ta fart? Eller, vad skulle hända om du gett dig själv ett löfte att aldrig stanna mer än ett år på varje plats?

Till sommaren släpper du en ny roman. Vill du berätta lite mer om den?
– Ja, det blir min fjärde roman och första delen i Kungsbackakvartetten. Vi kommer att introduceras till familjen Fors som i flera generationer drivit en hästgård på Onsalahalvön på västkusten. När föräldrarna oväntat omkommer i en bilolycka ärver barnen, Madeleine och Erik, gården. Erik ger sig nästan genast ut i Europa för att fortsätta sin ryttarkarriär medan Madeleine blir ensam kvar med ansvaret för gården. Den här inledande delen av serien blir en berättelse om kärlek med förhinder, om ny och gammal vänskap som sätts på prov för att rädda gården och om familjehemligheter som avslöjas och förändrar allt.

Hur kommer det sig att du har fastnat för feelgood och romance? 
– Jag tycker om varma berättelser med hoppfulla slut. Böcker som utspelar sig i trevliga miljöer där karaktärer och relationer står i centrum. Nora Roberts var min första favoritförfattare och jag läste mycket av både henne och Rosamunde Pilcher när jag var yngre. Sedan dess har jag hittat författare så som Lucy Dillon, Jenny Colgan, Veronica Henry, Helen Hoang och många fler vars böcker jag tycker mycket om och på den vägen är det. Om jag skulle pröva att skriva inom någon annan genre skulle det nog bli en barnbok, eller kanske en mys-/pusseldeckare.

Vad har du annars för planer framöver? Hur ser framtiden ut för dig?
– Jag hoppas på en framtid fylld av läsande och skrivande. Jag har fyra böcker planerade i Kungsbackaserien och fler berättelser pockar på uppmärksamheten. Samtidigt lektörsläser jag bokmanus och skrivcoachar författare, jag håller i skrivkurser och driver också Facebookgruppen ”Feelgoodfredag” som idag samlar närmare 3 000 feelgoodentusiaster, läsare, förläggare, författare,
bibliotekarier, bokhandlare med flera. När jag hinner skriver jag noveller och artiklar.

Vad skulle du vilja ge för tips till någon som drömmer om att bli författare?
*Läs mängder av böcker inom den genre du vill skriva.
*Lär dig skrivhantverket! Till din hjälp på vägen finns till exempel skrivhandböcker, skrivkurser, testläsare, andra författarkompisar, lektörer och skrivcoacher.
*Välj en bokidé som du själv brinner för och som du är beredd att spendera många, långa timmar med att utveckla, befolka och sätta på pränt.
*Var envis och ge aldrig upp, rumpan på stolen och skriv, skriv, skriv.

Foto: Madeleine Wejlerud

Intervju: Mariette Lindstein

Mariette Lindstein är författaren som, när hon var 20 år, gick med i scientologirörelsen. I många år var hon med där innan hon till slut lyckades rymma. Därefter har hon skrivit flera böcker som berör sektproblematiken. I dagens intervju får ni möta henne.

Mariette, vill du berätta mer om sektproblematiken och vad du gjorde efter att du hade flytt?
– Jag var ju sektmedlem i över tjugo år. Tiden efter att jag flytt njöt jag av livet i ett par år, att vara fri. Men med tiden började jag förstå att så kallad ”sektmentalitet” inte bara finns i slutna, religiösa grupper. Jag såg skrämmande likheter i samhället med saker vi upplevt i sekten. Sektmentalitet finns lite överallt: i ett misshandelsförhållande, mobbning, på arbetsplatser där chefer använder härskarteknik till exempel – och på nätet där man kan mobbas skoningslöst. Mina allra första böcker skrev jag för att berätta om livet i en sekt. Med åren har jag breddat innehållet till att även behandla sektmentalitet i vardagslivet. Det var så många som skrev till mig och sa: ”Jag känner igen mig i dina böcker, även om jag aldrig var med i en sekt.” Eller: ”Min chef är precis som din sektledare, Franz Oswald. Vad gör jag?”

Hur finner man styrkan att fortsätta och sedan även försöka ta sig ur det?
– Själv fann jag styrkan genom att tänka på de jag älskade utanför sekten. Att få träffa dem igen betydde allt. Det kom till en punkt där jag nästan inte brydde mig om mig själv längre, vad som hände med mig, men jag gav aldrig upp hoppet om att få träffa de jag älskade igen. Mina föräldrar, min bror, mina gamla vänner.

Din bok ”Sprickor i jorden” kom ut 2019 och är andra delen i serien ”Pilgrimsfalkens väktare”. Vad har du fått för reaktioner på boken såhär långt?
– Jättefina reaktioner och fantastiska recensioner överlag. Den bästa responsen har faktiskt kommit från unga kvinnor. Den nya serien (”Vit krypta” och ”Sprickor i jorden”) är ju även en kärlekshistoria med några erotiska stycken och jag har fått superfin respons på dessa från yngre kvinnor. Och, lite till min förvåning, har jag fått superbra feedback från män på böckerna. Men även om böckerna i den nya serien är thrillers så handlar det ju om något annat också – sekters inflytande på samhället. ”Sprickor i jorden” förklarar hur sekter använder drogrehabiliteringscenter som frontgrupper och värvar medlemmar genom dem. Jag försöker upplysa om det. Det händer här. Just nu. I Sverige. SVT har nyligen gjort en dokumentär där jag medverkar som belyser detta. Svenska staten betalar ut många miljoner till Narconon som styrs av Scientologikyrkan och använder deras metoder.

Boken handlar om tvillingarna Dani och Alex. Hur stor del av dig finns i dessa karaktärer? Eller är de kanske helt fiktiva? Hur mycket använder du dig av din egen bakgrund och dina erfarenheter?
– Jag använder mig av min egen bakgrund hela tiden när jag skriver. När det gäller Alex och Dani så hamnar de ju i en desperat, förtvivlad och nästan omöjlig situation när de hamnar i klorna på en sekt. Jag vet ju hur det känns, så de har fått låna många av mina känslor. ”Sprickor i jorden” utspelar ju sig i San Francisco och jag har bott där i sju år. Innan jag skrev färdigt boken åkte jag dit och reste i karaktärernas fotspår. Det var fantastiskt research. Jag älskar verkligen norra Kalifornien.

Kommer det fler böcker i serien och i så fall när? Hur ser framtiden ut?
– Ja, det kommer helt säkert fler böcker, sekter i samhället är ett ämne som jag inte skrivit färdigt om, jag har egentligen bara precis börjat. Men ”Sprickor i jorden” slutar på en bra plats, och på grund av så många förfrågningar från läsare har jag bestämt mig för att skriva en uppföljare till Dimön-serien. Det blir faktiskt en ny serie. Första delen kommer ut 24 mars och heter ”Requiem på Dimön”. Det är samma karaktärer och berättelsen tar vid där ”Sektens barn” slutar. Och ja, den handlar i allra högsta grad om sektmentalitet.

Du är även föreläsare och berättar om din bakgrund inom scientologerna. Vad får du för reaktioner på det? Kan människor ta det till sig?
– Av allt jag gör, förutom att skriva, så är det nog att förläsa för ungdomar som gör mig allra lyckligast. Jag föreläser på många andra ställen också, men skolorna är allra bäst! Det finns så många förutfattade meningar om dagens ungdom, men i verkligheten är de helt fantastiska. Deras frågor är så intelligenta att de får mig att tänka efter. De är hövliga, artiga och jag har aldrig sett någon använda sin mobiltelefon medan jag föreläser. De är öppna, tar till sig, och förstår hur min livsberättelse kan vara tillämpbar på deras egna liv.

Slutligen, vilken bok skulle du vilja att precis alla läste?
– ”Öster om Eden” av John Steinbeck. En helt underbar tidlös berättelse. Den innehåller all: kärlek, äventyr, den vidunderliga naturen, religion och människans oupphörliga strävan efter att hitta rätt väg i livet.

Intervju: Maria Nilsson Thore

Maria Nilsson Thore är en av våra mest omtyckta illustratörer och barnboksförfattare. De flesta med småbarn känner förmodligen igen hennes illustrationer och känner kanske till bokserien ”Alla tre”. Idag har jag fått ställa ett par frågor till henne om allt från hennes bakgrund till vilken typ av böcker hon illustrerar och vilka böcker man inte får missa att läsa för sina barn.

Copyright/fotograf: Caroline Andersson

Maria, hur kommer det sig att du blev illustratör och barnboksförfattare?
– När jag slutade Konstfack visade jag mina bilder för olika bokförlag och fick lite ströuppdrag från dem. Jag trivdes direkt med de uppdragen. Bilderna fick ta plats, och de fick berätta. Inte bara dekorera. Jag hade ingen tydlig dröm om att illustrera enbart barnböcker, men när jag märkte hur otroligt roligt det var så liksom fastnade jag där. Och innerst inne ville jag gärna göra helt egna berättelser, men visste inte om jag skulle kunna skriva.

Vad har du för utbildning och bakgrund?
– Jag har gått konstskolan Basis, två år, Nyckelviksskolan (grafisk design & illustration) och Konstfack (grafisk design & illustration).

De mönstrade kläderna i dina illustrationer är något av ditt signum. Är det medvetet eller något som bara har kommit? Är det din egen stil på barnkläder som återspeglas i illustrationerna?
– Jo, det kan man väl säga att det är medvetet. För mig är det meditativt att måla mönster. Jag ritade långt innan jag fick barn, så jag tror snarare att mina barns kläder härmade mina illustrationer än tvärtom.

Du har blivit nominerad och vunnit flera priser sedan du började. Hur känns det? Trodde du att du skulle hamna här där du är idag?
– Haha, nej jag hade inga drömmar om att vinna priser och ha möjlighet att ge ut egna böcker år efter år. Jag tycker fortfarande att det är lite overkligt att det rullar på så bra som det gör. Jag är tacksam för varje bok jag får ge ut. Priser är ju såklart fantastiskt kul att få, och en fin bekräftelse på att det jag gör uppskattas. Men för mig är det nästan ännu roligare att få mail och meddelanden från föräldrar och barn som berättar hur mycket de gillar mina böcker. Särskilt kul när barnen har kloka eller knasiga frågor om nån bok eller karaktär.

Till vilken typ av böcker illustrerar du och hur väljer du ut vilka du ska illustrera?
– Jag illustrerar lite allt möjligt. Jag får förfrågan via de bokförlag jag jobbar med. De har valt ut mig tillsammans med författaren, och sen frågar de om jag vill och kan illustrera. Sedan jag har börjat göra fler och fler egna titlar så krymper utrymmet att illustrera andras texter, men jag brukar klämma in ett par om året ungefär. Det är roligt att blanda. Andras texter behöver jag inte vara så nervös över. Då kan jag fokusera enbart på bilderna. Och i mina egna böcker kan jag styra helt själv vilket är alldeles underbart och lite läskigt på samma gång.

Vart får du din inspiration ifrån?
– Allt möjligt. Livet! Mina egna funderingar kring livet, mina barns funderingar.

Vilka barnböcker anser du att man som förälder inte får missa att läsa för sina barn?
– Oj vad svårt!! Läs allt! Man vet aldrig vilka av alla böcker som fastnar i ett visst barns lilla huvud. Mina tre barn har haft väldigt olika upplevelser av olika böcker. Och själv minns jag både vackra och ”fula”, hemska och lyckliga böcker från min egen barndom. Ös på.

Vad skulle du ge för tips till andra som vill ge sig in i förlagsbranschen eller drömmer om en karriär som illustratör?
– Det är så otroligt svårt att tipsa kring detta… Jag hade inga barn, och väldigt låga krav på inkomst i början. Det gjorde mig uthållig. Det här yrket betalar sig först i långa loppet, och tyvärr har många inte råd att hålla ut. Jag började med att illustrera enstaka bilder i antologier, och senare när förlaget visste vad jag kunde så vågade de uppmuntra mig att göra större jobb och egna böcker. Så mitt tips är att vara ung, öppen i sinnet, och trivas med att vara fattig ;)

Intervju: Sofia Lundberg

Sofia Lundberg är författaren med en bakgrund inom journalistik och pedagogik som inte är rädd för att att ge läsaren en känslomässig resa. I höstas släpptes henne tredje roman ”Och eken står där än” och jag har fått möjlighet att ställa ett par frågor till henne.

Copyright/fotograf: Viktor Fremling

Sofia, vad kan du berätta om din senaste roman för den nya läsaren?
– Det är en berättelse om vänskap mellan olika generationer, och om hur läkande den kan vara. Men det är också en berättelse om två kvinnor som försöker leva vidare med ärren efter destruktiva relationer. Jag, liksom många andra, blev väldigt tagen av alla berättelser som kom upp till ytan under me too-rörelsen. Det verkade som att nästan alla gick och bar på någonting som skavde, ofta i kombination med en känsla av skuld. Jag ville utforska det utan att lägga för stort fokus på männen. Det blir lätt att de tar all plats och får tonvis med ord skrivna om sig, även när de har betett sig som skitstövlar. Det gillar inte jag. Eken, under vilken Esther och Rut möts varannan lördag när Esthers son är hos sin pappa, fick vara en metafor för det förflutna. Platsen betyder mycket för dem båda och de har båda minnen förknippade med den. Det vackra trädet står där som en påminnelse om att det aldrig går att fly från det förflutna. Men genom Ruts livshistoria får Esther, och förhoppningsvis även läsaren, upptäcka att det går att lära sig att leva med det.

Vad har du fått för reaktioner på boken?
– Väldigt fina reaktioner. Precis som på mina andra böcker. Jag är verkligen tacksam för alla positiva recensioner, här hemma och i andra länder. Och jag är tacksam för alla vackra ord och bilder som delas av läsare, de betyder mycket för mig. Jag får dessutom likartade reaktioner överallt, oavsett om de kommer från Korea, Ryssland, Kina, USA eller något annat land. Det gillar jag, för det visar att vi människor är oerhört lika, oavsett kulturell bakgrund. Det känns väldigt fint.

Dina två tidigare romaner har översatts till otroligt många språk och har båda blivit internationella succéer. Hur tror du det kommer sig?
– Oj, det kan inte jag svara på. Det är väl kanske någonting med att berättelserna berör livets kärna, viljan att vara älskad, att lära sig hantera svårigheter från det förflutna, att ha nära relationer. Men jag har ingen aning, jag nöjer mig med att vara väldigt tacksam för att människor i så många olika länder vill läsa mina böcker.

Dina böcker frambringar väldigt mycket olika känslor och ger en tid för eftertanke. Är det ett medvetet val?
– Ja, absolut. Mina berättelser är väldigt medvetet konstruerade, jag har någonting som jag vill berätta, som jag tycker är viktigt. Det finns ett centralt tema i varje bok. Även sättet som jag berättar dem på är medvetet, jag tycker att världen, så som den ser ut i dag, behöver mer eftertänksamhet och värme. Det är empatin som får våra samhällen att överleva. Jag lägger en droppe av min själ i varje bok, jag vill så hjärtligt gärna att det ska gå bra för mina karaktärer, att de ska få må bra igen. Det gör också att jag blir lite utmattad, ibland känns det som att en liten del av mig försvinner in i boken för att aldrig komma åter.

Vart får du din inspiration ifrån?
– Skrivandet är enbart hårt arbete för mig. Det handlar om disciplin, tanke och om att sätta sig ner och jobba. Men när jag är ledig, och vill fylla på med energi har jag några favoritsysselsättningar. Jag älskar att vara ute i naturen och att röra på mig. Jag åker skidor, skridskor, springer, paddlar och går promenader i skogen med min hund. Jag tycker mycket om konst, och går gärna och ofta på Stockholms konstmuseer. Även om jag nu har varit där så många gånger, hittar jag alltid någonting nytt som ger mig idéer. Det kan vara små detaljer i en tavla, eller i berättelser om konstnärernas liv. Och så broderar jag, just nu håller jag på med en kudde.

Har du användning av din bakgrund som journalist och pedagog i ditt skrivande?
– Ja, absolut. Som journalist lärde jag mig att skriva snabbt och effektivt. Att inte fastna, det fanns det inte tid för. Att ständigt hänga med i nyhetsflödet, att läsa, läsa, läsa. Och jag lärde mig olika metoder för research som är väldigt användbara. I pedagogiken finns psykologi, filosofi, sociologi. Det är ämnen som intresserar mig väldigt mycket, och som jag i högsta grad använder mig av när jag konstruerar mina berättelser. Men jag har även användning av andra erfarenheter som jag har tillskansat mig genom livet. De tuffa åren som modell i Milano och Paris, de sorglösa åren som skibum i Chamonix, alla resor jag gjorde med min ryggsäck. Jag har till och med nytta av olika svårigheter som jag har varit med om.

Slutligen, om du bara fick läsa en författare för resten av ditt liv, vem hade det blivit och varför?
– Det finns otroligt många författare som jag tycker om och skulle sakna om jag inte fick läsa dem. Men valet känns ganska givet. Joyce Carol Oates. Inte enbart för hennes skicklighet som författare och för att berättelserna är intressanta ur ett psykologiskt perspektiv, utan för hennes enorma produktion. Det skulle fortfarande gå att ställa in många böcker i bokhyllan. Jag läste faktiskt hennes senaste bok, ”Mitt liv som Råtta”, igår. Hennes böcker är väldigt intressanta och ger utrymme för eftertanke. Den senaste ledde till en lång diskussion här hemma.

Copyright/fotograf: Viktor Fremling

Författarintervju: Sara Dalengren

Fredag igen och idag tänkte jag bjuda på en författarintervju med Sara Dalengren, författare till bland annat Flocken-serien.

Fotograf: Gabriella P. Kjeilen

Fotograf: Gabriella P. Kjeilen

Sara, du kan väl börja med att beskriva dig själv med fem ord?
– Romanceälskare, mamma, drömmare, introvert, lantis!

Hur kommer det sig att du började skriva?
– Jag tyckte mycket om att skriva som barn, men i vuxen ålder vågade jag inte riktigt testa. Det var först när jag som läsare upptäckt romancegenren, hur enorm den var i världen – men så liten i Sverige, som jag bestämde mig för att skriva en egen kärlekshistoria. Och när jag väl börjat kunde jag inte sluta. Alla historier som drömmaren i mig kokat ihop under många år kunde nu plötsligt komma till liv.

Tredje delen i din serie Flocken släpps nu i höst. Vad kan du berätta om den? 
– Upplägget för min paranormal romance-serie är att det finns skepnadsskiftare i Sverige. Människor som kan förvandla sig till vargar och som lever utanför samhället i grupperingar/flockar där de styrs av en Alfa. Inom flockarna råder en strikt hierarki och livet är mycket tufft eftersom många av medlemmarna är papperslösa. Flockarna lever isolerat och undviker kontakt med människor. Det viktigaste för dem är att föra skepnadsskiftarnas gener vidare till nästa generation och hålla sin existens hemlig. Kring dessa premisser har jag skapat kärlekshistorier och varje bok följer (i sann romance-anda) ett nytt par på vägen till lyckan. I tredje boken får ni återse karaktärerna från tidigare böcker, men med två nya berättarröster. Vi får följa Stefan, som kämpar med att komma över en olycklig kärlek, och Lukas som jagas av både det förflutna och faran som hotar deras framtid.

I samband med detta har du även bytt förlag. Hur gick tankarna kring detta?
– Jag hade träffat gänget på Seraf förlag på ett antal mässor, inte minst för att handla böcker av dem :) De ger ut sagolika fantasyäventyr där inte minst romantiken ibland spelar en stor roll. Precis min typ av böcker, alltså. Så när de visade intresse för paranormal romance och hörde av sig angående Flockenserien kändes det helt rätt väg att ta.

Hur kommer det sig att du har börjat skriva just romance? 
– Jag gillar lyckliga slut och misstänker att jag behöver just ett happily ever after att se fram emot för att skriva ett längre romanprojekt. Sedan upplevde jag att den typen av berättelser jag gillar att läsa fattades i den svenska utgivningen. På senare år har det förstås kommit en del svensk romance, men när jag började skriva var utbudet väldigt begränsat. Jag har också testat lite andra genrer, men då främst i novellform och gärna i samband med en novelltävling. Där har det blivit ett par berättelser helt utan kärlek, en del fantasy och till och med lite skräck. Förra året medverkade jag i antologin Jul igen (NOHIDING förlag) med en vinterinspirerad fantasyberättelse och i år medverkar jag skräckantologin Sjön (Whip media & Miramir förlag) samt novellsamlingen H.C Andersen (Marchetti förlag). Den senare har release på bokmässan i Göteborg.

Vad har du för förebilder när det kommer till författare och andra i branschen?
– Här måste jag nämna Nora Roberts. Inte bara för att hon är en utav mina favoritförfattare, utan för att hon är galet produktiv. Hon är beviset för att man inte kan sitta och vänta på inspiration. Att skriva en bok kräver både tid och ork, men kanske framför allt disciplin.

Vad har varit det tuffaste för dig i processen från att ha en idé till att släppa en bok?
– Det är nog att acceptera att skrivandet tar tid. Jag kan inte slänga ihop ett råmanus på några veckor. Jag behöver tid till eftertanke och mycket disciplin för att sätta mig ner varje dag och skriva, skriva, skriva. Att komma på en idé och skriva ner handling, karaktärer och konflikter är det lätta. Men att sedan få ner allt i ett dokument, som en färdig berättelse, kräver oerhört mycket jobb och kämparglöd. Sedan är det förstås ganska jobbigt att sitta som på nålar i väntan på svar från förlag. För att inte tala om känslan när refuseringarna ramlar in. Men då får man försöka rycka upp sig och börja skriva på något nytt och förhoppningsvis bättre.

Vad händer nu framöver? Kommer det fler böcker i Flocken-serien? Ska du på bokmässan t.ex?
– Näst på tur står mycket riktigt bokmässan. Där har vi boksläpp för Vargblod – tredje delen i Flockenserien. Det blir också första mässan för nyutgåvorna av Ensamvarg och Varghamn. Jag kommer att finnas på plats under alla dagarna och då i Seraf förlags monter A02:51. Sedan blir det förstås fler mässor i höst och vinter på lite olika platser runt om i Sverige.
På skrivfronten jobbar jag med lite olika projekt. Ett par noveller varvas med ett större romanceprojekt. Parallellt försöker jag också skriva på den fjärde delen i Flockenserien, som blir en mer fristående berättelse än de tidigare tre. Jag planerar även för en uppföljare till min landsbygdsromance En midsommarnatt, som släpptes i maj. Precis som vanligt har jag massor av idéer på saker jag vill hinna med att skriva när tiden och disciplinen finns. Och det hoppas jag att den ska göra under resten av året och kommande år med för den delen :)

Intervju: Erica Törnqvist

I dagens intervju får ni möta Erica Törnqvist, författare och egenutgivare. Läs om hennes resa, hennes böcker och vad det egentligen innebär att vara egenutgivare.

Hur började din resa? Vad fick dig att vilja bli författare?
– Idén om att bli författare har nog funnits i ganska många år, jag skrev en del även när jag var barn. Men när jag började gymnasiet försvann det helt och hållet när jag började drömma om en karriär som skådespelare istället. Ändå började jag skriva ganska många små texter, både dikter och historier, när jag var 18 år ungefär. Det började lite mer på allvar strax efter studenten när jag hade sagt upp mig från ett jobb som dörrknackare och därefter hade jobbat på deltid som idrottsledare för barn. På vårterminen 2015 började jag plugga och läste ett par strökurser på universitetet, varefter det blev sommar och jag kom att tänka på allt jag hade skrivit och att jag länge hade haft skrivandet som en trevlig liten hobby. Jag tänkte att ”man kanske ska ta och ge ut en bok?”, och så googlade jag lite olika möjligheter att göra detta. Av någon anledning tog jag mig inte tid att fundera över hur svårt det kan vara att ge ut en bok, jag tänkte bara att jag ville ge ut den på något sätt. Så fick jag upp ögonen för egenutgivning och hittade ett jättebra självpubliceringsförlag som jag använder mig av än idag.

Kan du berätta lite mer om dina böcker?
– De flesta av mina böcker är textsamlingar av olika slag och inom olika teman, varje samling innehåller kanske mellan tio och ett hundratal olika alster. Jag gav ut dem väldigt tätt inpå varandra den första tiden vilket är varför de flesta är ganska tunna. Den tjockaste jag gav ut under det första halvåret är dock ett par hundra sidor lång och består av blogginlägg skrivna under en period av fem år, och när jag började blogga fanns det inte alls på kartan att det skulle bli en bok av den. När jag var inne på mitt andra år som författare bestämde jag mig för att göra antalet utgivningar per år betydligt färre, så att jag ger ut en eller max två böcker om året och satsar mer på arbetet med marknadsföringen till exempel. Jag gav ut min nionde och tionde bok nu i somras.

Du är alltså egenutgivare. Hur fungerar det egentligen?
– Att vara egenutgivare fungerar på det viset att man själv är den som bekostar utgivningen och styr över den. Från början var det så att alla författare var egenutgivare, då skrev man en bok, gick till ett tryckeri och lät trycka upp en upplaga som man sedan fick sälja. Därefter kom de traditionella förlagen. Det var då som krav började ställas på författaren, eftersom det oftast innebär en viss ekonomisk risk att släppa en bok, särskilt när man arbetar som så att man trycker upp en begränsad upplaga och måste försöka få sålt alltihopa för att täcka upp kostnaderna. Men i slutet på 1990-talet kom man på print-on-demand, det vill säga att man trycker exemplaret först när någon beställer det, det här öppnade upp för allt fler att uppfylla sina författardrömmar och göra det på egen hand. Sedan dess har vi egenutgivare praktiskt taget tagit över marknaden, det är betydligt mer populärt att läsa fackböcker av egenutgivare eftersom det brukar vara personer vars bok handlar om något de brinner för.

Vad tror du att du har för fördelar i och med egenutgivning?
– Jag tror det är just det att man har kontrollen själv över sina bokprojekt, för min del har jag varit författare i ungefär två och ett halvt år, men jag har aldrig jobbat med en förläggare förut. Jag har också fått lära mig så mycket om hur det fungerar att ge ut en bok rent praktiskt.

Vad är det svåraste med att vara egenutgivare?
– Om man är ny som egenutgivare så kan nog den här kontrollen vara mer som en svårighet än en möjlighet. Jag blev ganska snabbt van vid att hålla koll på alltsammans själv, men jag kommer ihåg att när jag precis hade givit ut min första bok så var det knappt att jag ville kännas vid att marknadsföra den. Jag ville bara skriva, ge ut och hoppas på att den kanske säljer sig själv så småningom. Men sedan började jag acceptera arbetet mer och mer och idag tycker jag att det känns helt okej, ganska kul till och med! Jag kan faktiskt inte komma på något mer som är svårt med att vara egenutgivare, men som sagt så innebär det en del extraarbete, vilket man får ta på sig från första boken, och då kan det kännas ganska svårt att veta var man ska börja.

Hur ser framtiden ut för dig?
– Jag hoppas ju såklart att det blir många fler böcker och att jag så småningom kan leva på mitt författarskap. Jag älskar att skriva och det är nog ingen tvekan om att jag kommer växa mer och mer för varje år i mitt skrivande.

Författarintervju: Hampus Nessvold

Tidigare i höst kom Hampus Nessvold ut med boken Ta det som en man. Jag har ställt några frågor till honom. Varsågoda!

Hampus, kan du beskriva dig själv med fem ord?
– Impulsiv, kreativ, optimistisk pessimist och en tänkare.

Berätta om din bok!
– Min bok handlar om mig och mina tankar, känslor och upplevelser kring hur det är och har varit att vara en ung man idag. Jag berättar ocensurerat om hur jag förlorade oskulden, varit en dålig pojkvän, är rädd för våld, desperat gråtit ut i Länsförsäkringars växeltelefon, aldrig kunnat närma mig andra män eller hur jag hetsmailat Du är vad du äter-programledaren Anna Skipper för tips om att gå upp i vikt. Boken är absolut ingen guide för unga killar som söker sin identitet i manlighets och könsrolls-djungeln, men jag hoppas att den ska fungera som ett ångestbefriande möte där man kan känna igen sig och kanske efter att man läst vara lite lättare. Dela bördan med någon. Som en kompis.

Vad ville du ha sagt med boken? Vad var målet?
– Jag ville öppna upp mig, som den helt vanliga killen jag är, så att andra kanske framför allt yngre killar kan se att ”Shit, det jag tänker på, det jag känner – det har någon annan också upplevt. Jag är inte ensam”. Det finns ju sååå många tidningar och böcker i det här landet som riktar sig till unga tjejer och som säger ”Hej! Är du en ung tjej som har frågor om sex, mående, relationer, känslor och livet? Här finns vi!”, men inte ett enda forum som riktar sig på samma sätt till unga killar. Det sänder ut en signal nånstans i att vi som är killar inte ska tänka eller känna och framför allt inte prata om det, utan bara ha allt klart för oss. Vilket vi inte har. Därför kändes det viktigt att skriva den här boken. För att iallafall bidra på något sätt till att visa att killar kan prata med varann, öppna upp sig med sina känslor och faktiskt närma sig varann. Kan killar sedan göra det så tror jag att det är lösningen på mycket ont som män står för i samhället, så som våldtäkt, misshandel m.m.

Vad har du fått för respons på den hittills?
– Jag har fått helt fantastisk respons. Framför allt från unga tjejer som läst boken och även de känner igen sig i mycket och skriver att de fått sitt självförtroende boostat eller att de inte är så rädda för killarna i sin klass längre för att de förstår att det ligger osäkerhet bakom deras omogna beteende. Jag har inte fått så mycket respons från killar men det jag fått är även därifrån bara fint. Killar som öppnar upp sig, känner igen sig och vill ha stöd och pepp. Vilket jag bara omfamnar och älskar!

Vad är planen för framtiden? Mer skrivande?
– Jag jobbar ju både som programledare, skådespelare och artist, och skriver i princip allt mitt material själv, så absolut. Skrivande i allra högsta grad. Om eller när det blir en bok till får vi se, först har jag några andra projekt och mål att göra, några som jag till och med hoppas på att få prata mer om snart…

Om du skulle tipsa unga vuxna om en bok, bara EN bok, som de skulle läsa. Vilken hade du valt då och varför?
– Min egen. Dels för att jag är lite oblygt är partisk och stolt över att ha släppt en bok, men också för att jag tror att alla faktiskt kan få ut något av att läsa min bok. Om man så är en ung vilsen kille, tjej eller förälder, lärare eller syskon. Alla kan nog hitta något intressant och lärorikt. Och ärligt talat så läser jag nästan aldrig böcker (tyvärr) så jag har inget annat att komma med. Haha!

Foto: Sotarn