Etikett: författarintervjuer

Lotta Luxenburg: ”De flesta, även jag, har nog minnen av Gröna Lund som en ”glad” plats.”

Publicerat den av Malin1 kommentar

Lotta Luxenburg gick från reklam till butiksägarskap och numera är hon deckarförfattare. Lotta är nu aktuell med boken ”Jagad”, som är den fjärde delen i serien om kungsholmspoliserna Nick Johansson och Klara Pil.
– Bokens början utspelar sig på Gröna Lund en somrig försommardag, men skratten övergår snart till skräck bland besökarna då en makaber upptäckt görs. Poliserna Nick Johansson och Klara Pil har en del privata problem i bagaget men tillsammans skall de försöka få stopp på förövaren trots att det knappt finns några ledtrådar. De inleder en intensiv jakt, men mördaren lyckas slå till på ytterligare en välkänd plats i Stockholm. Hur hårt de än jobbar så ligger de ändå steget efter, berättar Lotta själv om sin bok.

Att ett mord begås i Kärlekstunneln känns både läskigt och lite makabert och Lotta berättar om idén till detta.
– Först tänkte jag att det skulle ske i Spökhuset, men det blev ännu större kontrast att välja just Kärlekstunneln. De flesta, även jag, har nog minnen av Gröna Lund som en ”glad” plats, vilket gjorde det lite lockande att twista till det lite.

Lotta beskriver sin serie som snabb och fartfylld med korta kapitel, samt att man får en relation till huvudpersonerna genom deras olikheter och privata problem.
– Det finns ju även en viss attraktion mellan ett par av huvudpersonerna, kommer det att utvecklas?

Många författare inspireras av människor runt omkring en, eller som de helt enkelt känner till av olika anledningar.
– Mina huvudkaraktärer Nick Johansson och Klara Pil har kanske inspirerats lite av någon eller några andra, men det är nog mest ett hopplock från olika människor. Mestadels är de fiktiva, berättar Lotta.

Lotta är nu igång med skrivandet igen, efter att ha unnat sig ett sommaruppehåll. Hon skriver på fortsättningen i serien men det finns även en annan historia som pockar på uppmärksamheten. Hon berättar också att hon tycker att det skulle ha varit spännande att samskriva tillsammans med någon annan, men just nu finns det inga konkreta planer för det.

Någon plan för att böckerna ska bli TV-serie eller film finns inte i dagsläget men på frågan vem hon helst hade sett i huvudrollerna säger hon:
– Oj, svår fråga, men det är väl lika bra att sikta högt. Varför inte
Joel Kinnaman som Nick?

Foto: Eva Lindblad

Pascal Engman: ”Varje gång jag går på Drottninggatan ser jag mig fortfarande om.”

Publicerat den av Malin2 kommentarer

För några år sedan lämnade Pascal Engman journalistiken och gav sig in i författaryrket. Debuten ”Patrioterna” släpptes 2017 och sedan dess har han hunnit skriva flera delar i en serie om polisen Vanessa Frank. Igår släpptes den tredje boken i serien, ”Änkorna”.

Vad är det med Vanessa som fascinerar och underhåller? Varför kan vi inte vara utan henne?
– Jag tror det är att hon är oberäknelig. Det är hon för mig, som ändå skapat henne. Och hon är en person som vill göra gott, och dessutom har den goda smaken att ofta tveka och ifrågasätta sig själv.
– Jag hoppas att ”Änkorna” är min bästa bok hittills. De få som läst säger nästan alla att ”Änkorna” är bäst. Jag hoppas att de har rätt och att läsarna håller med dem. Det vore inte mer än rimligt, eftersom en författare rimligtvis borde bli bättre för varje bok. Man lär sig så mycket. Varje gång man skriver. En sak är i alla fall säker: jag har aldrig ansträngt mig så mycket som jag gjort med ”Änkorna”. Det är en bok jag, faktiskt, är stolt över.

Vanessa är en komplex karaktär men frågan är hur mycket man kan laborera med gränserna när det kommer till någon som både har en tuff och en mjuk sida.
– Det är nog viktigt att vara konsekvent med vilka människor hon är tuff och mjuk mot. Jag skulle säga att Vanessa oftast är snäll mot de människor som hon finner udda och godhjärtade. Och hård mot de som inte är elaka eller jäklas med andra. Där kompromissar hon inte.

När jag frågar om ämnet terrorism och varför Pascal valt att skriva en bok om det berättar han:
– Varje gång jag går på Drottninggatan ser jag mig fortfarande om. Jag tillhör en generation som vuxit upp med hotet från den islamistiska terrorismen och jag har påverkats starkt av det besinningslösa dödandet. Jag ville sätta mig in i hur människor, som är uppvuxna mitt ibland oss, kan avsky oss så mycket att de vill döda oss.
– Jag hoppas inte att människor påverkas negativt av det jag skriver. Däremot tycker jag att man ska vara medveten om att ungefär 150 människor som åkt ner till IS så kallade Kalifat nu befinner sig i Sverige. Flera tusen människor sympatiserar med IS mördarideologi. De avskyr oss och vårt sätt att leva. Säpo anser dem vara ett stort hot. Med all rätt, tyvärr.

I en intervju jag gjorde med Pascal för drygt två år sedan berättade han att han tyckte det var roligare att skriva om kvinnor för att han själv är man.
– Det håller jag fast vid än idag, i alla fall än så länge. Jag vet nog inget som är så roligt som att skriva Vanessa-kapitlen. Det går så otroligt snabbt, jag behöver knappt planera vad jag ska skriva när det gäller henne. Men det är väl också för att hon varit med mig i snart tre år.
– Jag har redan börjat, smått, på nästa bok i serien. Jag skriver ner ritningen över berättelsen och intervjuar en massa människor. Arbetstiteln är ”Kokain” och den ska handla om gängkrigen i Stockholm.

Pascal har rötter i Chile och har, inför varje bok i Vanessa-serien, åkt dit för att skriva. Han har tidigare berättat att han känner sig rofull och lugn när han är på plats i Chile, vilket har gjort att han har skrivit sina böcker där. Även denna gång ser det ut att bli Chile.
– Jag tror och hoppas att det blir Chile. Enligt min kalender ska jag åka dit först i november, för att ge intervjuer inför lanseringen av ”Eldslandet”, och sen ska jag dit i december tillsammans med Linnea för att skriva ”Kokain”. Men vi får se om det blir något. Allt känns väldigt osäkert just nu.

Pascal berättar också om lösa planer för framtiden, eventuellt en annan serie med en manlig huvudroll.
– Kanske år 2021. Vi får se!

Om ni vill läsa min recension av ”Änkorna” hittar ni den här.

Foto: Alexander Donka

Intervju: Peter Nyström och Peter Mohlin

Publicerat den av Malin2 kommentarer
Foto: Magnus Liam Karlsson

Peter Nyström och Peter Mohlin heter författarna som växt upp tillsammans och tidigt började skriva. De är nu aktuella med ”Det sista livet”.
– Vi gjorde väldigt många olika kreativa saker när vi växte upp. Bland annat skrev vi och satte upp teaterföreställningar som vi spelade runt om i Värmland och Dalsland. Anledningen till att vi inte
fortsatte skriva tillsammans direkt efter gymnasiet var nog att vi ville se något annat. Vi hade umgåtts typ varje dag i tolv års tid och behövde nya intryck. Åmål var en fantastisk stad att växa upp i, men vi behövde flytta för att kunna syssla med det vi ville göra. Så efter skolan flyttade vi till Sundsvall för att läsa journalistik (Mohlin) och till Göteborg för att studera skådespeleri och teater (Nyström).

Beslutet att göra något kreativt tillsammans igen togs en midsommardag för åtta år sedan utanför ICA i Säffle.
– Smått bakfulla diskuterade vi en deckarserie som vi båda sett på TV och inte gillade. Och som så många gånger tidigare – ödmjuka som vi är – kände vi att det var möjligt att göra något som var bättre. Så där och då bestämde vi oss för att börja skissa på en TV-serie, men ganska snabbt insåg vi att de flesta deckarserierna var baserade på böcker så vi sa till varandra: ”Vi får helt enkelt skriva en bok först.” Efter det började arbetet, som efter många turer resulterade i ”Det sista livet”.

”Det sista livet” är alltså deras debutroman, en kriminalare och dessutom första delen i en serie. Deras målsättning med både ”Det sista livet” och kommande böcker om John Adderley har varit att förena en intressant intrig med psykologiskt trovärdiga karaktärer som dröjer sig kvar hos läsaren efteråt.
– Vi jobbar hårt för att kombinera dessa två komponenter. Vi vill skapa böcker som innehåller många oväntade vändningar och med ett driv som ska göra det svårt att lägga från sig boken. Men vi vill också att våra karaktärer och det som rör sig i deras hjärnor ska vara minst lika spännande att läsa som mordgåtan. Och vi är väldigt nöjda med att ha lyckats få till denna mix i Det sista livet och såklart oerhört glada för att läsarna verkar uppskatta det.

Utmejslandet av deras huvudkaraktär John Adderley tog tid. De ville ha en polis som de inte sett tidigare inom svensk krim. Dessutom ville de placera karaktären i en situation som var ny för honom. Eftersom de hade bestämt sig för att handlingen skulle vara förlagd till Värmland och Karlstad – inte långt ifrån Åmål där de båda växte upp – tyckte de att det var ett intressant experiment att släppa ner en hårdkokt FBI-agent i den miljön.
– Vi upptäckte att det fanns mycket bra drama i den här krocken mellan dels Sverige vs USA och även storstad vs småstad. Vi frågade oss hur en FBI-agent skulle reagera om han redan första
arbetsdagen i Sverige får reda på att det är hans ”köksvecka” och att han förväntas se till att fikarummet på polishuset hålls fräscht.
– Vår tanke är att John Adderley ska fortsätta stångas mot det nya landets mentalitet och egenheter. Samtidigt kommer han förstå mer och mer om hur Sverige och svenskarna fungerar och bli bättre på att navigera i den kulturellt svåra terrängen. När vi skapade John ville vi ha en karaktär som man som läsare inte alltid höll med. En person som i grund och botten är god, men som ibland fattar märkliga beslut på grund av sin bakgrund. Det ni kan förvänta er är att John – även om han ibland hatar det – kommer bli kvar i Sverige och Karlstad.

Författarna skriver just nu att pennorna glöder på uppföljaren till ”Det sista livet”. Den andra boken om John Adderley kommer vi att kunna läsa 2021 och den tar vid där den första slutade. Det finns mycket idéer och tankar inför bok 3 och 4 också, och de hoppas på att få fortsätta skriva om Adderley.

Att det blev just krim som författarparet beslutade sig att skriva, är egentligen inga konstigheter. De beskriver det som att de själva var för djupt nere i deckarträsket att de inte hade kunnat välja något annat än just det.
– Ända sedan vi var små har vi fascinerats av deckargåtor och kluriga intriger. Vi var tio år när vi såg SVT:s filmatiseringar av Stieg Trenters böcker och efter det var vi fast. Vi skrev vår första egna deckare på svensklektionen i årskurs fyra och har konsumerat det mesta i genren genom åren – både böcker, serier och filmer.

Två författare kan skapa konflikter, men man kan också välja att se fördelarna i det hela.
– Vi ser massor med fördelar. Den viktigaste och roligaste fördelen med att vara två är att man kan dela både med – och motgångar med någon. Vi har alltid gillat lagarbete och att göra saker
tillsammans. Det är så många beslut som måste fattas under arbetet med en bok och att inte ha någon att bolla med i detta skulle vara både svårare och tråkigare. Dessutom har vi olika förmågor
som vi kombinerar och därför kompletterar vi varandra på ett bra sätt. För vår del är det svårt att se någon nackdel, men kanske tar arbetet lite längre tid, eftersom vi är två som ska redigera varje
kapitel. Men… samtidigt skriver fyra händer snabbare än två. Det viktiga när man är två som skriver är framförallt att vara prestigelös och att verkligen lyssna på varandras åsikter.

Intervju: Lena Karlin och Åsa Schwarz

Publicerat den av MalinLämna en kommentar

Lena Karlin och Åsa Schwarz heter författarna som är aktuella med boken ”Dockfabriken”. Det är första delen i en planerad kriminalserie med inslag av artificiell intelligens.
– Det är en deckare på temat artificiell intelligens. Huvudpersonerna är säkerhetspolisen Alex och professorn Clara, som vi också kommer att få följa i våra kommande böcker. Robotforskaren Heinrich och hans robot blir kidnappade, samtidigt som det visar sig att hans forskning är eftertraktad både av stater och internationella bolag. Alex är tvungen att ta hjälp av Clara för att förstå vad det är som pågår, och det visar sig vara något helt annat än de först tror.

Författarna har fått mycket positiv respons på ”Dockfabriken” och den andra delen i serien är redan påbörjad. De berättar att de har uppslag till tre böcker, men att det säkert kan bli fler. Att ”Dockfabriken” har inslag av artificiell intelligens står ut lite i utgivningen.
– Utan tvekan är artificiell intelligens den teknik som kommer att påverka mänskligheten mest de närmaste decennierna. Vi vill på ett lättillgängligt och underhållande sätt berätta om riskerna, så att vi i god tid kan hantera dem på ett bra sätt. Och så är det roligt och intressant att skriva om också.

De har båda gjort andra saker förut. Exempelvis har Lena en bakgrund som översättare och barnboksförfattare. På frågan om det här bokprojektet skiljer sig från tidigare arbeten menar de att de framför allt haft roligare, eftersom de skriver tillsammans.
– Men det har också tvingat oss att vara mer strukturerade. Sedan har djupdykningen vi gjort i ämnet artificiell intelligens varit lite annorlunda, vi har gjort allt ifrån att intervjua professorer och läsa forskningsartiklar till att se YouTube-klipp om sexrobotar. Lanseringen blev också annorlunda, allt måste ju vara digitalt nu, men just den saken är kanske något lättare för oss som skriver om artificiell intelligens och ska marknadsföra en bok som ligger på gränsen till framtiden.
– Vi använder oss ganska friskt av våra bakgrunder. Lena har lång erfarenhet av att översätta många av våra mest populära deckare och har även rötter i SF-rörelsen. Åsa arbetar med cybersäkerhet, vilket inte heller är helt fel eftersom boken handlar om risker som kan uppstå med artificiell intelligens. Sedan har vi hämtat inspiration ur fragment från våra liv och vad andra upplevt.

Fotograf: Kajsa Göransson

Åsa och Lena kom i kontakt när Åsa skrev boken ”Nefilim”, som även var en Facebook-thriller. Lena gjorde en del inlägg för att bidra till handlingen och därefter lärde de känna varandra privat och delade frilanslokal i några år, och har därefter fortsatt umgås.
– Hela tiden har vi tänkt att vi förr eller senare skulle skriva något ihop, och nu infann sig rätt tillfälle. Vi är goda vänner och har nu när vi har jobbat så nära varandra upptäckt att vi är väldigt olika, även om vi har samma åsikter i väsentliga frågor. Men våra olikheter har varit en tillgång, något som har tillfört berättelsen bra saker och faktiskt gjort det ännu roligare att samarbeta.

För vissa är samarbete inte alltid en dans på rosor men för paret Karlin/Schwarz har de inte upptäckt några nackdelar när de skrivit och arbetat tillsammans.
– Fördelarna är att man kan bolla idéer med varandra och växelköra skapandet lite. Om någon får skrivkramp eller har mycket annat som upptar tid kan den andra ta vid. Men framför allt har det varit en jättetillgång att diskutera intrig och karaktärer och kunna utforma dem tillsammans. Och vi har kanske också olika vinklar att bidra med.

”Dockfabriken” utkom på Norstedts Förlag i maj 2020.

Intervju: Karin Janson

Publicerat den av MalinLämna en kommentar

Karin Janson heter författaren och frilansjournalisten som nu i juni är aktuell med boken Sweet Home Dalarna, en humoristisk feelgood.
– Sweet Home Dalarna är en feelgood där jag har vänt på de klassiska greppen en aning. I stället för en storstadskvinna som hamnar på landet så får vi följa Madde, en 29-årig tjej som jobbar som hovslagare och bor i en liten by i Dalarna. Madde skulle vilja ta tag i sitt liv, få nya vänner och kanske träffa kärleken, men i stället hamnar hon i tv-soffan med chipspåsen varje kväll. När stockholmaren Niklas dyker upp i byn blir Madde förälskad, trots att de är varandras motsatser i mycket. Framför allt är hon väldigt händig och samtidigt slarvig, medan Niklas har tummen mitt i handen och är pedant. Det blir en skumpig färd framåt, kan man säga.

Sweet Home Dalarna är dock inte Karins debut, utan hon har tidigare bland annat skrivit en trilogi om Byvalla.
– Jag hoppas att läsarna känner igen sig. Den stora skillnaden är egentligen att Byvalla handlar om flera människor i en liten by, men här är det bara fokus på Madde. Men jag skriver fortfarande om livet på landet med en nypa humor.

Förutom författandet är 38-åriga Karin även frilansjournalist. Hon har också älskat att läsa böcker så länge hon kan minnas.
– Jag hittade nyligen en uppsats jag skrivit på mellanstadiet, där vi fått i uppgift av läraren att fantisera om våra liv i framtiden. Jag skrev att jag bodde i Newcastle, tränade galopphästar, var gift med en engelsman som hette Mark och jobbade som författare. Riktigt så blev det förstås inte, men författare blev jag ju till slut. Och så äger jag och min familj tre hästar som alla har tävlat i trav. Min sambo Johan är inte engelsman utan är född i Skogås, vilket väl får anses som nog så exotiskt?
– Jag är själv uppväxt på en bondgård i Stora Skedvi, i Säters kommun. Efter gymnasiet pluggade jag massa kurser och visste inte riktigt vad jag ville bli. Under en period som arbetslös fick jag praktikplats på en tidning och klickade direkt med jobbet! Jag utbildade mig till journalist och jobbade på lokaltidning i sex år, tills jag tog steget och började frilansa. Nu har jag frilansat i nio år och skriver om många olika ämnen, med visst fokus på lantbruk och entreprenörsfrågor.

Karin hade en hel hög med påbörjade manusidéer när hon såg att Storytel letade efter ljudboksmanus hösten 2015. På det viset kom det sig också att hon tog steget och blev författare.
– Tidigare hade jag tänkt att ingen skulle vilja läsa det jag skriver och därför gett upp efter två, tre sidor. Men nu skickade jag in en idé och Storytel nappade! Det blev sedan serien Byvalla, som kommit ut med tre böcker. Efter det har jag också varit med och skrivit en julkalender, Centralgången, och ljudboksromanen Kalla Fötter. När jag väl hade gett ut min första bok rullade det på.

När hon inte skriver tycker hon om att lyssna på musik, titta på serier och läsa. Hon promenerar mycket med sambon Johan och så har hon hästarna hemma i Dalarna som tar mycket tid.
– Sedan tre år tillbaka långpendlar jag mellan en bostad på föräldragården i Dalarna och Johan i Stockholm. Det är lite det bästa av två världar: jag kan både ha livet på landet och i stan, samtidigt. Och så kan jag jobba på tåget, när jag inte åker baklänges och blir illamående.

På frågan vad eller vem som inspirerar henne berättar hon att hon får inspiration av att läsa riktigt bra böcker. Två nyliga favoriter är Caitlin Morans Konsten att bli känd samt Sara Paborns Tistelhonung.
– Caitlin Moran för att hon är så grymt rolig och bra på att gestalta livet som ung kvinna med allt vad det innebär och Sara Paborn för att hon har en gudabenådad språkkänsla. Ibland vill jag lägga en soffkudde över huvudet och tänka att det är väl ingen idé att jag skriver när det finns andra som är så himla bra, men så skärper jag mig och väljer att bli peppad i stället. Jag inspireras också mycket av jobbiga människor, ni vet, såna som tjafsar om rabattkuponger på Ica. Vad driver dem? Varför har de blivit såna? Sådant kan jag fundera på tills de blir karaktärer i en bok.

Till andra som drömmer om att bli författare tipsar hon om att läsa mycket i den genre de vill skriva i. Analysera vad som är bra och vad som är mindre bra.
– Ibland är det nyttigt att läsa en riktigt dålig bok eller se en kass film och fundera på vad som hade kunnat göra storyn bättre. Och försök hitta din röst och de berättelser som just du vill skriva. Det låter både klyschigt och svårt, jag vet. Men tänk att din röst är dina erfarenheter och hur du ser på livet, nästan som ett Instagramfilter. Våga vara ärlig i skrivandet. Skriv om det som känns. Och gör sedan en marknadsanalys av genren och kolla vad ingen har skrivit om ännu. Kanske sitter just du på en ny berättelse?

Foto: Maria Hansson

Intervju: Stina Jackson

Publicerat den av MalinLämna en kommentar

Stina Jackson heter författaren bakom Silvervägen, som bland annat fick pris för årets bästa kriminalroman 2018. Nu är hon aktuell med Ödesmark, som släpptes i butik i början av april.
– Ödesmark är en berättelse som utspelar sig i trakterna kring Arvidsjaur där min farmor bor. Den handlar om Liv, en trettionånting kvinna, som bor i en liten by med sin åldrande far och sin tonårsson. De utgör en säregen liten familj som har många ögon på sig eftersom att fadern sitter på en beryktad förmögenhet.

Stina berättar att det hon ville utforska med den här boken var saker som rötter och familjeband. Bundenheten till en plats.
– Jag ville skriva om någon som blivit kvar, kanske för att jag själv är en sådan person som lämnat. Jag har funderat mycket kring vad det är som håller oss kvar, vad som rotar oss, och sen har jag givetvis dragit det till sin spets lite i den här berättelsen.

Reaktionerna har, även denna gång, varit mycket positiva.
– Det känns fantastiskt roligt. Jag var väldigt nervös inför boksläppet, och nu när boken är ute är jag bara glad och tacksam att den hittat sina läsare.

Att ha skrivit en debut som Silvervägen, som fick ta emot flera priser, kan såklart vara väldigt stressande och ångestladdat. Stina berättar att hon tampades en del med ångest medan hon skrev Ödesmark, men att det kanske mer berodde på hennes egen inre kritiker än allt det yttre. Förhoppningen var att läsare som tyckte om Silvervägen även skulle känna sig i Ödesmark.

Stina är uppvuxen i Skellefteå men bor sedan ett tag tillbaka i Denver, USA, efter att hon hade träffat kärleken i en amerikan. De började med ett långdistansförhållande innan Stina tog steget och flyttade till USA. Att skriva om Norrland när man bor på andra sidan i världen fungerar dock väldigt bra, enligt henne själv.
– Det är något med distansen som gör mycket för skrivandet. Längtan är en stor drivkraft för mig, och hela min familj bor ju kvar, så Västerbotten kommer alltid att vara hemma. Jag tror ju att platsen är lika viktig som människorna vi har omkring oss när vi växer upp, den sätter sina spår. Den lever kvar i oss. Och därför faller det sig naturligt att återvända, även om man lämnat. Speciellt om platsen sjunger så starkt i en.

Innan Stina tog steget och blev författare studerade hon till jurist. Hon trivdes dock inte med utbildningen och tyckte att det var ett väldigt hårt klimat. Stina har alltid skrivit men det var först när hon hade misslyckats med annat som hon vågade satsa fullt ut på författardrömmen. När det kommer till författarförebilder pratar hon bland annat om svenskar som Selma Lagerlöf och Lina Wolff men även Louise Erdrich och Faulkner hör till skaran hon ofta återkommer till.
– En bok jag skulle vilja tipsa om just nu är faktiskt Jackie av Anne Swärd som jag läste alldeles nyligen. Det är en oerhört mörk och hypnotisk berättelse om att vara fångad i en destruktiv kärleksrelation. En roman som verkligen kröp under huden och som jag fortfarande går omkring och grubblar på.

Foto: Stefan Tell

Intervju: Anna Fredriksson

Publicerat den av MalinLämna en kommentar

I sommar blir Anna Fredriksson aktuell med Vägen till äppelriket, som är den tredje och avslutande delen i hennes trilogi Pensionat Pomona. Hon började dock inte som författare utan arbetade först som journalist för att sedan gå till TV. Rederiet hör till de serier som hon skrivit manus till men hon höll även på med manusförfattandet i tjugo år innan hon började skriva en roman.
– Jag har skrivit i hela mitt liv, sedan jag var 5-6 år. Eftersom min pappa var journalist och författare, och även min mamma en skrivande person, så var det liksom helt naturligt. Att jag började som journalist var nog mest för att jag ville skriva men inte visste i vilken form. Jag gick aldrig någon journalistutbildning, jobbade bara på Aftonbladet och Vecko-Revyn under några år samtidigt som jag pluggade litteraturvetenskap och fick två barn (senare ett till). När jag var 25 år gick jag en kurs i filmdramaturgi och insåg att jag ville skriva fiktion, och blev då avsnittsförfattare.

I Vägen till Äppelriket får vi bland annat följa mormor Vanja som är 73 år. Hon kommer att få uppleva något väldigt nytt och omvälvande, samtidigt som hennes dotter Sally börjar forska mer i sin mammas mystiska bakgrund. Vanjas barnbarn Josefin har börjat trivas på sin gård och försöker satsa på att komma in i bygemenskapen.
– Boken utspelar sig under hösten. De två tidigare har utspelat sig på vår och sommar. Att böckerna utspelar sig just på Österlen beror på att jag delvis har växt upp där. Jag kom dit första gången när jag var åtta månader, mina föräldrar hyrde hus där och umgicks med ett gäng studentkompisar från 50-talets Lund. Sen köpte de hus. Och sen dess har jag varit där varenda sommar (bortsett från ca 10 år när mina barn var små och familjen hade hus i Stockholms skärgård), och det har alltid varit ungefär samma gäng som träffas, fast nu har det kommit nya generationer. Så för mig är Österlen hemma på flera sätt. Dels ett socialt sammanhang och dels en stark känsla för naturen, det mesta kretsar kring hav och stränder.
– Jag skriver mest om de miljöer jag känner bäst till. Stockholm, där jag är född och uppväxt och har bott i hela mitt liv, och så Österlen och Stockholms skärgård.

Enligt Anna är den största skillnaden mellan att skriva till TV och film samt att skriva böcker att det förstnämnda är mer av ett grupparbete. Där samarbetas det med producent, regissör och andra funktioner och alla ska sedan enas om en vision samt att slutprodukten är regissörens.
– När man skriver en bok gör man ju allting själv och står för slutresultatet till 100 procent. Sedan är det också en stor skillnad i att man som romanförfattare har större frihet i berättandet. På film/tv är det nödvändigt att kunna dramaturgi och allt som sker måste gestaltas i handlingar eller dialog, det går ju inte att se på filmduken/tv-rutan vad folk tänker eller känner.

När det kommer till hur en bok skapas utgår Anna ofta ifrån någon grundkonflikt som hon själv tycker är intressant och som känns oskildrad i romanform, exempelvis att berätta om en storvinnare på Lotto (som i Lyckostigen). Därefter påbörjas det stora arbetet med att utveckla det hela och befolka berättelsen med karaktärer.
– Jag tycker att relationer mellan människor som står varandra nära är det mest spännande som finns.
När Anna har ett färdigt råmanus skickar hon in det till sin förläggare som läser och ger feedback, och därefter blir det en ny, bättre version. Sedan kommer redaktören in med sina förslag på ändringar och så håller det på till det börjar kännas presentabelt. Sist men inte minst korrekturläses det innan boken går till tryck.
– Det finns en tidsplan att hålla sig till, så det finns inte oändligt med tid vilket jag tror är bra.

Trots att Anna har hunnit med en hel del böcker i sitt författarskap har hon egentligen ingen särskild favorit.
– Jag tror att jag alltid gillar den senaste boken mest. Just nu blir det då Vägen till äppelriket. Det känns väldigt roligt att få ge ut sista delen i trilogin och forma ett avslut. Plus att jag gillar huvudkaraktären Vanja.

Copyright/fotograf: Anders Hansson

Intervju: Sara Molin

Publicerat den av MalinLämna en kommentar

Sara Molin heter gymnasieläraren i svenska som nu även har blivit författare. Tidigare i år släppte hon sin debutroman ”Som en öppen bok” hos Norstedts förlag.
– Det är en feelgoodroman som handlar om svenskläraren och bokälskaren Clara. På jobbet kämpar hon i motvind med att sprida läslust hos sina elever och privat tampas hon med en gammal ungdomsförälskelse, systerns alldeles för trevliga pojkvän och krisande föräldrar. Det är en bok om drömmar, familj, kärlek och läsglädje.

Sara berättar att hon har fått väldigt många positiva reaktioner på boken sedan den släpptes, bland annat människor som har sagt att de har haft svårt att lägga ifrån sig boken och ovana läsare som har uppskattat den. Att det blev just feelgood beror mycket på att Sara själv läser mycket inom genren och är svag för böcker som innehåller humor och romantik.
– Det som intresserar mig mest – både i fiktion och verkliga livet – är relationer, och inom feelgoodgenren är de ofta själva kärnan. Dessutom tror jag att det är i den här typen av bok som min berättarröst kommer mest till sin rätt.

Fotograf: Kajsa Göransson

Hennes bakgrund som gymnasielärare i svenska har till viss del hjälpt henne i arbetet med boken.
– Främst på det sättet att jag kraftigt har kunnat begränsa min research, eftersom jag har grävt där jag står (och har stått i ungefär elva år). Boken utspelar sig till viss del i skolvärlden, och huvudpersonen Clara är svensklärare precis som jag. Det gjorde att jag hade mycket egen inspiration och erfarenheter att utgå från i skrivandet. Sedan underlättar det att jag är en van läsare och har hyfsat bra koll på grammatik och skrivregler.

Boken verkar ju komma verkligheten ganska nära men kanske är det en rent fiktiv berättelse.
– Många utgår nog från att Clara och jag är väldigt lika varandra, och på vissa sätt är vi det. Jag delar Claras inställning till läsning, till exempel oviljan att dela in böcker i fint och fult, och en önskan att få fler ungdomar att hitta böcker som passar dem. Men Clara är en eldsjäl som slår knut på sig själv i sina ambitioner, och där hamnar jag i skuggan av henne. Läraryrket är krävande som det är, så tyvärr har jag inte haft tid eller energi att försöka hitta rätt bok för olika elever på det sätt som Clara gör.

Processen från idé till färdig bok ser olika ut för olika författare. För Sara har det varit en lång och utdragen process.
– Jag skrev råmanuset under ett år när jag var föräldraledig, och därefter blev det många vändor till testläsare, lektör och förlag, följt av en massa redigering. Med andra boken har det gått snabbare, men även den här gången lägger jag mycket tid på redigeringen.
– Något som också är värt att nämna är idéutvecklingen. Innan jag börjar skriva går jag ganska länge och låter berättelse och karaktärerna ta form i tankarna. Nu är det nästa manus som gror i bakhuvudet.

På tal om det släpps Sara Molins andra roman i höst, ”En oönskad julklapp”.
– Den handlar om sjuksköterskan Diana, som alltid har känt sig lite annorlunda och har haft svårt att hålla liv i sina relationer. Motvilligt åker hon hem till Sverige för att tillbringa november och december hos sin mamma. Diana har de senaste åren bott och arbetat i Östafrika, och helst vill hon återvända dit så snart som möjligt. Men dessförinnan ska de fira jul tillsammans, och Diana hinner under vistelsen i Sverige bygga relationer till en rad människor som påverkar henne mer än hon var beredd på.

Som vi har varit inne på tidigare läser Sara en hel del själv men det går i perioder. Hon har alltid minst en bok på gång, gärna feelgood men det blir även en del spänningsromaner, klassiker och lyrik.
– Om jag skulle säga en bok som jag tycker att alla borde läsa blir Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf. Den är så fulländad som en roman blir, tror jag! När det gäller feelgood håller jag Mhairi McFarlane och Kristan Higgins som två favoriter.

Intervju: Jonna Björnstjerna

Publicerat den av MalinLämna en kommentar

Jonna Björnstjerna är författaren och illustratören som gått på Serieskolan i Malmö samt på Central Saint Martins i London. Hennes barnboksserie om den underbara familjen Kanin har trollbundit många barn och nu i vår kommer äntligen en ny del. Jag har ställt ett par frågor till henne om reaktioner från barn, extra morötter och även lite om framtiden.

Copyright/fotograf: Caroline Andersson

Du är barnboksförfattare och illustratör och för det mesta illustrerar du barnböcker. Hur kom du in på den banan?
– När jag gick på Serieskolan gjorde jag en barnbok under mitt andra år, som var ett projektår. Det var den första boken om den underbara familjen Kanin.

Din bokserie ”Sagan om den underbara familjen Kanin” har blivit väldigt populär bland barnen. Hur går tankarna när du illustrerar den typen av böcker? Vad är viktigt att tänka på?
– Att det slutar lyckligt. Publiken är ju väldigt ung (3-6 år) så det får inte vara FÖR läskigt. Tyvärr insåg jag inte det förrän efter jag gjort Fru Skräck, haha!

Vad har du annars fått för reaktioner från barn?
– Jag får ofta mail med frågor om hur saker och ting fungerar i Sagoskogen. Barnen undrar också om Lillebror Kanin finns på riktigt och om han kan komma och hälsa på. Och pedagoger på förskolor brukar skicka bilder på hur de leker och arbetar med böckerna. Det är fantastiskt!

Vad är det svåraste med att skapa för barn?
– Att komma ihåg att de är just barn. Ibland kan jag krångla till det för mycket eller använda för svåra ord.

Du har vunnit Bokjuryns pris två gånger. Hur har det känts? Blir det en extra morot eller känns det mer surrealistiskt?
– Det är den största äran som finns! Och verkligen en morot och en uppmuntran under dystra dagar då jobbet går segt och jag tvivlar på mig själv.

Redan i vår kommer nästa del i ”Sagan om den underbara familjen Kanin”. Vad kan vi vänta oss av den? Vad kan du berätta?
– Oh, man kan följa arbetet med boken på mitt Instagram-konto, där lägger jag upp skisser och bilder nästan varje dag nu när jag arbetar med den.

Vad eller vem inspireras du av?
– Quentin Blake och Roald Dahl är mina husgudar. Sen finns det såklart en hel pantheon av författare och illustratörer som jag inspireras av utöver dem, men de är typ som Zeus och Hera. Eller Tor och Oden, haha!

Slutligen, vad skulle du ge för tips till andra som vill ge sig in i bokbranschen och kanske bli illustratörer själva?
– Kör så det ryker! Du har inget att förlora förutom ditt förstånd! Nädå. Men Serieskolan i Malmö var en jättebra start för mig, där fick jag lära mig mycket, inte bara om tecknande och berättande, utan även om hur man överlever som frilansande kulturarbetare. Någon sorts utbildning är alltid en bra utgångspunkt, för där lär man sig inte bara yrjet, utan man träffar likasinnade och knyter kontakter också.

Intervju: Mikaela Bley

Publicerat den av MalinLämna en kommentar

2015 debuterade Mikaela Bley med boken ”Lycke” som kom att bli första delen i serien om Ellen Tamm. Därefter har det rullat på och Mikaela har blivit författare på heltid. I veckans fredagsintervju har jag ställt ett par frågor till Mikaela, bland annat om seriens framtid och hur hon får ihop livet som författare OCH småbarnsförälder.

Copyright/fotograf: Oscar Falk

Fjärde boken i din serie om Ellen Tamm släpptes förra året, ”Flickorna utan namn”. Vad har du fått för reaktioner på boken såhär långt?
– ”Flickorna utan namn” har fått ett väldigt fint mottagande och det är många som säger att det är den bästa i serien och det gör mig såklart väldigt glad. Som författare vill jag ständigt utvecklas och det är såklart tillfredsställande att få bekräftat att jag blir bättre på hantverket och att Ellen också växer som karaktär.

Boken utspelar sig delvis på ett internat. Hur kommer det sig att du valde den miljön?
– Det är en sluten, mytomspunnen och spännande miljö som är intressant att skriva om och där jag som författare får friheten att bygga upp en fiktiv värld som trots sina dystopiska drag ändå kan kännas rimlig.

Hur skulle du beskriva seriens huvudperson, Ellen Tamm, med fem ord?
– Egensinnig, nyfiken, bär på en frusen sorg, rolig och smått dekadent.

Hur ser seriens framtid ut? Kommer det fler böcker?
– Absolut! Ellens resa har bara börjat och jag skriver nu på den femte boken i serien, TV-rättigheterna är sålda till Hollywood och jag känner att det finns ett stort intresse för kvinnor som Ellen Tamm.

Förutom att vara författare är du även småbarnsförälder. Hur får du livet att gå ihop?
– Det får jag inte. När jag skrev ”Flickorna utan namn” var jag ”mammaledig” med min yngsta dotter Harper och fick helt enkelt hitta tid att skriva när hon sov – det blev många nattskift. Jag eftersträvar inte längre att känna mig utvilad och jag har ingen ambition att försöka hitta någon balans i livet just nu och det gör mig konstigt nog mer effektiv och mindre stressad.

Vilka är de största utmaningarna annars med att vara författare?
– Att orka tro på mig själv och min historia. Jag pendlar mellan total självförakt och hybris genom hela den långa skrivprocessen och då gäller det att försöka fokusera och inte tänka på alla förväntningar och istället påminna mig själv om varför jag skriver och hitta tillbaka till lusten – ibland tyvärr lättare sagt än gjort.

Hur ser det ut där du sitter och skriver och vart får du energi ifrån?
– När jag var mammaledig med Harper satt jag hemma och skrev – eller på en parkbänk, ett café eller restaurang. Jag hade alltid med mig datorn under vagnen och så fort Harper somnade plockade jag fram den. Oftast hann jag bara skriva en mening innan hon vaknade. Nu när Harper har börjat på förskola ska jag försöka hitta ett kontor så att jag kan få in lite bättre skrivrutiner. Att skriva och skapa historier är bland det bästa jag vet men det finns dagar när jag inte lyckas skriva en enda mening och då försöker jag istället ägna tid åt att läsa, göra research och gå en lång promenad – det sätter ofta igång hjärnan och ger ny energi.

Slutligen, vilken bok får man inte missa att läsa 2020?
– Jag ser bland annat fram emot att läsa ”De tysta flickorna” av Pat Barker – ”Illiaden” ur ett kvinnoperspektiv – så spännande!