Valle har ett stort plåster på benet. Orättvist tycker Idde och Ester! Men Ester vet var plåsterlådan finns och som vanligt löser alla tre situationen på sitt eget vis.
Jag har alltid tyckt att böckerna om Alla tre har varit så charmiga och härliga så därför var det extra roligt när den här nyheten damp ner i brevlådan för ett tag sedan.
Precis som de tidigare böckerna i serien speglar karaktärerna verkligheten väldigt bra. Jag har läst denna för min treåring och det här är saker hon också skulle hitta på, vilket såklart blir roligt för både mig och henne att läsa om. Det är mycket bild och ganska lite text så den passar nog egentligen mindre barn, 0-3 år, bättre men vår tjej uppskattar böckerna ändå.
Illustrationerna är ju så fina också! De är enkla men ändå detaljerade och roliga att titta på. Det är färger, former och det finns saker man kan diskutera med barnen om man vill förlänga själva berättandet.
Tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!
Författare: Maria Nilsson Thore Illustratör: Maria Nilsson Thore Utgivningsår: 2020 Förlag: Bonnier Carlsen Finns hos: Adlibris | Bokus
Jonna Björnstjerna är författaren och illustratören som gått på Serieskolan i Malmö samt på Central Saint Martins i London. Hennes barnboksserie om den underbara familjen Kanin har trollbundit många barn och nu i vår kommer äntligen en ny del. Jag har ställt ett par frågor till henne om reaktioner från barn, extra morötter och även lite om framtiden.
Copyright/fotograf: Caroline Andersson
Du är barnboksförfattare och illustratör och för det mesta illustrerar du barnböcker. Hur kom du in på den banan?
– När jag gick på Serieskolan gjorde jag en barnbok under mitt andra år, som var ett projektår. Det var den första boken om den underbara familjen Kanin.
Din bokserie ”Sagan om den underbara familjen Kanin” har blivit väldigt populär bland barnen. Hur går tankarna när du illustrerar den typen av böcker? Vad är viktigt att tänka på?
– Att det slutar lyckligt. Publiken är ju väldigt ung (3-6 år) så det får inte vara FÖR läskigt. Tyvärr insåg jag inte det förrän efter jag gjort Fru Skräck, haha!
Vad har du annars fått för reaktioner från barn?
– Jag får ofta mail med frågor om hur saker och ting fungerar i Sagoskogen. Barnen undrar också om Lillebror Kanin finns på riktigt och om han kan komma och hälsa på. Och pedagoger på förskolor brukar skicka bilder på hur de leker och arbetar med böckerna. Det är fantastiskt!
Vad är det svåraste med att skapa för barn?
– Att komma ihåg att de är just barn. Ibland kan jag krångla till det för mycket eller använda för svåra ord.
Du har vunnit Bokjuryns pris två gånger. Hur har det känts? Blir det en extra morot eller känns det mer surrealistiskt?
– Det är den största äran som finns! Och verkligen en morot och en uppmuntran under dystra dagar då jobbet går segt och jag tvivlar på mig själv.
Redan i vår kommer nästa del i ”Sagan om den underbara familjen Kanin”. Vad kan vi vänta oss av den? Vad kan du berätta?
– Oh, man kan följa arbetet med boken på mitt Instagram-konto, där lägger jag upp skisser och bilder nästan varje dag nu när jag arbetar med den.
Vad eller vem inspireras du av?
– Quentin Blake och Roald Dahl är mina husgudar. Sen finns det såklart en hel pantheon av författare och illustratörer som jag inspireras av utöver dem, men de är typ som Zeus och Hera. Eller Tor och Oden, haha!
Slutligen, vad skulle du ge för tips till andra som vill ge sig in i bokbranschen och kanske bli illustratörer själva?
– Kör så det ryker! Du har inget att förlora förutom ditt förstånd! Nädå. Men Serieskolan i Malmö var en jättebra start för mig, där fick jag lära mig mycket, inte bara om tecknande och berättande, utan även om hur man överlever som frilansande kulturarbetare. Någon sorts utbildning är alltid en bra utgångspunkt, för där lär man sig inte bara yrjet, utan man träffar likasinnade och knyter kontakter också.
Stina Wirsén är en av våra mest omtyckta barnboksförfattare och illustratörer. Hon skriver och illustrerar för småbarn likväl som för äldre barn. Dessutom är hon känd för sina illustrationerna i DN. I veckans fredagsintervju har jag fått ställa ett par frågor till henne.
Copyright/fotograf: Maria Annas
Stina, hur kom du in på den här banan?
– Jag har alltid tecknat, ända sedan jag var två tre år. De flesta barn ritar och målar om de får möjlighet, många slutar när de blir lite äldre. Jag slutade aldrig.
Vad har du för bakgrund och utbildning inom området?
– Efter estetisk linje på gymnasiet gick jag Nyckelviksskolan, en ettårig konst och hantverksskola. Efter det blev det fyra år på Konstfack.
Du har vunnit ett flertal priser för dina böcker och illustrationer. Hur känns det? Trodde du att det skulle gå så bra som det faktiskt gör?
– Jag har bara kört på, för att jag älskar att teckna, måla och skriva. Att det gått bra är underbart, jag tror att jag skulle hålla på även utan framgång- det är ett så starkt behov.
Vad gör du när du inte pysslar med barnböcker?
– Umgås med familj och vänner, går på loppis, läser.
Din Vem-serie har blivit filmatiserad och har även dramatiserats. Hur känns det att se något du har skapat på det sättet? Har du haft någon inblick i arbetet kring detta och kunnat säga ditt eller bara väntat spänt på resultatet?
– Jag var väldigt delaktig i skapandet av Vemfilmerna, jag gjorde synopsis och ledde arbetet i utformningen. Animatörerna var fantastiska, jag är supernöjd med filmerna!
Vart ser du dig själv om tio år?
– Ingen aning. Jag hoppas att jag får fortsätta som jag gör.
Vad skulle du ge för tips till någon som vill ge sig in i bokbranschen eller kanske satsa på en karriär som illustratör?
– Teckna och måla, leta inspiration hos andra- inte bara bland illustratörer utan i film, konst, mönster, hantverk. Läs mycket och börja tänka bild i kombination med text.
Maria Nilsson Thore är en av våra mest omtyckta illustratörer och barnboksförfattare. De flesta med småbarn känner förmodligen igen hennes illustrationer och känner kanske till bokserien ”Alla tre”. Idag har jag fått ställa ett par frågor till henne om allt från hennes bakgrund till vilken typ av böcker hon illustrerar och vilka böcker man inte får missa att läsa för sina barn.
Copyright/fotograf: Caroline Andersson
Maria, hur kommer det sig att du blev illustratör och barnboksförfattare?
– När jag slutade Konstfack visade jag mina bilder för olika bokförlag och fick lite ströuppdrag från dem. Jag trivdes direkt med de uppdragen. Bilderna fick ta plats, och de fick berätta. Inte bara dekorera. Jag hade ingen tydlig dröm om att illustrera enbart barnböcker, men när jag märkte hur otroligt roligt det var så liksom fastnade jag där. Och innerst inne ville jag gärna göra helt egna berättelser, men visste inte om jag skulle kunna skriva.
Vad har du för utbildning och bakgrund?
– Jag har gått konstskolan Basis, två år, Nyckelviksskolan (grafisk design & illustration) och Konstfack (grafisk design & illustration).
De mönstrade kläderna i dina illustrationer är något av ditt signum. Är det medvetet eller något som bara har kommit? Är det din egen stil på barnkläder som återspeglas i illustrationerna?
– Jo, det kan man väl säga att det är medvetet. För mig är det meditativt att måla mönster. Jag ritade långt innan jag fick barn, så jag tror snarare att mina barns kläder härmade mina illustrationer än tvärtom.
Du har blivit nominerad och vunnit flera priser sedan du började. Hur känns det? Trodde du att du skulle hamna här där du är idag?
– Haha, nej jag hade inga drömmar om att vinna priser och ha möjlighet att ge ut egna böcker år efter år. Jag tycker fortfarande att det är lite overkligt att det rullar på så bra som det gör. Jag är tacksam för varje bok jag får ge ut. Priser är ju såklart fantastiskt kul att få, och en fin bekräftelse på att det jag gör uppskattas. Men för mig är det nästan ännu roligare att få mail och meddelanden från föräldrar och barn som berättar hur mycket de gillar mina böcker. Särskilt kul när barnen har kloka eller knasiga frågor om nån bok eller karaktär.
Till vilken typ av böcker illustrerar du och hur väljer du ut vilka du ska illustrera? – Jag illustrerar lite allt möjligt. Jag får förfrågan via de bokförlag jag jobbar med. De har valt ut mig tillsammans med författaren, och sen frågar de om jag vill och kan illustrera. Sedan jag har börjat göra fler och fler egna titlar så krymper utrymmet att illustrera andras texter, men jag brukar klämma in ett par om året ungefär. Det är roligt att blanda. Andras texter behöver jag inte vara så nervös över. Då kan jag fokusera enbart på bilderna. Och i mina egna böcker kan jag styra helt själv vilket är alldeles underbart och lite läskigt på samma gång.
Vart får du din inspiration ifrån?
– Allt möjligt. Livet! Mina egna funderingar kring livet, mina barns funderingar.
Vilka barnböcker anser du att man som förälder inte får missa att läsa för sina barn? – Oj vad svårt!! Läs allt! Man vet aldrig vilka av alla böcker som fastnar i ett visst barns lilla huvud. Mina tre barn har haft väldigt olika upplevelser av olika böcker. Och själv minns jag både vackra och ”fula”, hemska och lyckliga böcker från min egen barndom. Ös på.
Vad skulle du ge för tips till andra som vill ge sig in i förlagsbranschen eller drömmer om en karriär som illustratör?
– Det är så otroligt svårt att tipsa kring detta… Jag hade inga barn, och väldigt låga krav på inkomst i början. Det gjorde mig uthållig. Det här yrket betalar sig först i långa loppet, och tyvärr har många inte råd att hålla ut. Jag började med att illustrera enstaka bilder i antologier, och senare när förlaget visste vad jag kunde så vågade de uppmuntra mig att göra större jobb och egna böcker. Så mitt tips är att vara ung, öppen i sinnet, och trivas med att vara fattig ;)
Ytterligare en författare som är nominerad till Crimetime Awards 2019 i kategorin ”årets barndeckare” är Petrus Dahlin med boken Vattenlandet.
Copyright/fotograf: Ulrica Zwenger
Grattis till nomineringen för årets barndeckare. Hur känns det?
– Tack, det är alltid roligt med nomineringar och att en speciell bok lyfts fram och kanske på det sättet får fler läsare. För det är alltid det som räknas för mig. Att skriva böcker som får barn att hitta till läsningen och som får dem att vilja läsa mer, det är en av mina drivkrafter.
Boken som är nominerad, Vattenlandet, handlar om ett par vänner som besöker ett vattenland där det enligt ryktet finns ett monster. Var ifrån kom idén till boken? Vad har inspirerat dig?
– Jag tog med mina tre barn till vattenlandet Lost City utanför Örebro för några år sedan. Då hade jag inte en tanke på att jag skulle åka själv men jag blev helt besatt, det var hur roligt som helst. På vägen hem i bilen dök idén upp. Så då var det bara att sätta sig och skriva när jag kom hem.
Förutom nomineringen, vad har du annars fått för respons på boken?
– Jag har hört om föräldrar som väntat med att läsa boken tills efter de åkt på den planerade resan till ett vattenland. Vilket är ett bra betyg tycker jag. Den är en del av en serie som heter Läs på egen risk. Alla böcker har mer eller mindre olyckliga slut och de är väldigt uppskattade i skolor och på biblioteken. Många lite äldre barn som kanske inte har språket med sig hemifrån gillar också böckerna just för att de är läskiga och inte för barnsliga.
Johanna Kristiansson står för illustrationerna i boken. Hur är det att arbeta i par på det sättet?
– Johanna är väldigt enkel och rolig att jobba med. Det viktigaste är att vara öppen för förbättringar. Jag skriver berättelsen, vår redaktör Karolina kommer med kloka tankar, jag skriver om och tar bort text som i nästa steg blir en del av bilden istället. Den här typen av bok skrivs om säkert ett tiotal gånger. Förenkla, förenkla och förenkla.
Du har skrivit väldigt mycket barnböcker genom åren. Hur kommer det sig att du har valt just den genren?
– Från början skrev jag för mina barn, men så insåg jag att jag hade en fallenhet för att skriva just för de yngre som oftast är kloka, nyfikna och öppna. Jag drivs fortfarande av lusten att fantisera ihop världar och berättelser precis som när jag var barn.
Har du några personliga favoriter bland dina böcker som du kan dela med dig av?
– Jag älskar världen Filix Wood lever i, där vill jag själv vara. Hjärtlös tycker jag också väldigt mycket om, det är något med stämningen i den boken. Innan jag fanns som jag gjort med Maria Nilsson Thore bygger på en fråga min dåvarande fyraåring ställde till mig: var någonstans fanns vi innan vi föddes. Den boken ligger nära mitt hjärta. Och de sex böckerna med Skogens systrar förstås. Jag har fortfarande dåligt samvete att jag lämnade dem ensamma där i skogen.
Slutligen, kommer du att besöka bokmässan i år?
– Jag kommer att dyka upp på Fantastikscenen, i montersamtal och vara med på ett seminarium. Och ni kommer såklart att hitta mig på golvet då jag älskar att gå i alla montrar och titta på alla nya böcker. Ibland tänker jag att det inte är någon idé att skriva något mer, allt är redan skrivet, ibland blir jag peppad och så sugen på att kasta mig hem och börja skriva på något nytt.
Valle har ett stort plåster på benet. Orättvist tycker Idde och Ester! Men Ester vet var plåsterlådan finns och som vanligt löser alla tre situationen på sitt eget vis.
nilmasbokhylla.com