Författarintervju: Petrus Dahlin

Ytterligare en författare som är nominerad till Crimetime Awards 2019 i kategorin ”årets barndeckare” är Petrus Dahlin med boken Vattenlandet.

Copyright/fotograf: Ulrica Zwenger

Grattis till nomineringen för årets barndeckare. Hur känns det?
– Tack, det är alltid roligt med nomineringar och att en speciell bok lyfts fram och kanske på det sättet får fler läsare. För det är alltid det som räknas för mig. Att skriva böcker som får barn att hitta till läsningen och som får dem att vilja läsa mer, det är en av mina drivkrafter.

Boken som är nominerad, Vattenlandet, handlar om ett par vänner som besöker ett vattenland där det enligt ryktet finns ett monster. Var ifrån kom idén till boken? Vad har inspirerat dig?
– Jag tog med mina tre barn till vattenlandet Lost City utanför Örebro för några år sedan. Då hade jag inte en tanke på att jag skulle åka själv men jag blev helt besatt, det var hur roligt som helst. På vägen hem i bilen dök idén upp. Så då var det bara att sätta sig och skriva när jag kom hem.

Förutom nomineringen, vad har du annars fått för respons på boken?
– Jag har hört om föräldrar som väntat med att läsa boken tills efter de åkt på den planerade resan till ett vattenland. Vilket är ett bra betyg tycker jag. Den är en del av en serie som heter Läs på egen risk. Alla böcker har mer eller mindre olyckliga slut och de är väldigt uppskattade i skolor och på biblioteken. Många lite äldre barn som kanske inte har språket med sig hemifrån gillar också böckerna just för att de är läskiga och inte för barnsliga.

Johanna Kristiansson står för illustrationerna i boken. Hur är det att arbeta i par på det sättet?
– Johanna är väldigt enkel och rolig att jobba med. Det viktigaste är att vara öppen för förbättringar. Jag skriver berättelsen, vår redaktör Karolina kommer med kloka tankar, jag skriver om och tar bort text som i nästa steg blir en del av bilden istället. Den här typen av bok skrivs om säkert ett tiotal gånger. Förenkla, förenkla och förenkla.

Du har skrivit väldigt mycket barnböcker genom åren. Hur kommer det sig att du har valt just den genren?
– Från början skrev jag för mina barn, men så insåg jag att jag hade en fallenhet för att skriva just för de yngre som oftast är kloka, nyfikna och öppna. Jag drivs fortfarande av lusten att fantisera ihop världar och berättelser precis som när jag var barn.

Har du några personliga favoriter bland dina böcker som du kan dela med dig av?
– Jag älskar världen Filix Wood lever i, där vill jag själv vara. Hjärtlös tycker jag också väldigt mycket om, det är något med stämningen i den boken. Innan jag fanns som jag gjort med Maria Nilsson Thore bygger på en fråga min dåvarande fyraåring ställde till mig: var någonstans fanns vi innan vi föddes. Den boken ligger nära mitt hjärta. Och de sex böckerna med Skogens systrar förstås. Jag har fortfarande dåligt samvete att jag lämnade dem ensamma där i skogen.

Slutligen, kommer du att besöka bokmässan i år? 
– Jag kommer att dyka upp på Fantastikscenen, i montersamtal och vara med på ett seminarium. Och ni kommer såklart att hitta mig på golvet då jag älskar att gå i alla montrar och titta på alla nya böcker. Ibland tänker jag att det inte är någon idé att skriva något mer, allt är redan skrivet, ibland blir jag peppad och så sugen på att kasta mig hem och börja skriva på något nytt.

Vattenlandet av Petrus Dahlin

Märta och Selma ska äntligen få besöka det underbara vattenlandet som alla i skolan pratar om. Tjejerna är ivriga, men också lite oroliga. Ryktet går nämligen att om man råkar kasta sig ner i fel vattenrutschkana kan man hamna i en hemlig, livsfarlig bassäng. Och där under ytan bor något stort, mörkt och hungrigt …

Efter att jag hade fått nys om vilka som blivit nominerade i kategorin årets barndeckare i Crimetime Awards satte jag igång direkt med den här. Det är den absolut kortaste boken av de nominerade, endast 61 sidor. Dessutom är det sparsamt med text då det är en bok för nybörjarläsare. Den vänder sig till barn mellan 6 och 9 år och ingår i en serie som kallas ”Läs på egen risk!” – en serie med läskiga vandringssägner för modiga läsare.

Jag tycker att Petrus Dahlin gjort ett bra jobb med att gestalta rädslan hos barnen, men också grupptrycket som faktiskt finns och påverkar en mycket i den här åldern. Även illustrationerna är fina och färgglada och passar väldigt bra ihop med berättelsen.

Jag hoppas kunna läsa denna tillsammans med min son framöver. Han är nog lite skeptisk först men jag tror faktiskt att han skulle gilla den! Vi får se! Jag kan i alla fall varmt rekommendera den.

Författare: Petrus Dahlin
Illustratör: Johanna Kristiansson
Utgivningsår: 2019
Förlag: Norstedts
Utläst: 21 augusti 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Monstret i natten av Mats Strandberg

Jag blev ett monster på min nionde födelsedag. Fast jag förstod det inte just då.

Dagen då Frank Steen fyller nio år händer något som förändrar hans liv. Grannen Alice hund Uffe blir så uppspelt att han råkar bita Frank i handen, och snart börjar Frank drömma mystiska drömmar. I drömmen är han täckt av lurvig päls och springer i skogen på fyra ben. Det enda han vill är att bli klappad, kliad mellan öronen och gosad med. Men varför blir alla så rädda?

Serien om monstret Frank riktar sig till barn mellan 6 och 9 år, men kan uppskattas lika väl av yngre som av äldre. Jag är ju en ganska bra bit äldre men inte gjorde det mig något. Jag njöt ändå av den här härliga berättelsen och skulle gärna läsa mer om Frank.

Man skulle kunna tro att det här är en typ av skräck men nej, så är inte fallet. Den är stundtals lite småryslig men mest mysig, intressant och tänkvärd. Utanförskap, olika utseenden och fördomar är bara några av de ämnen som tas upp i boken och som dessutom kan vara intressanta att diskutera med barnen, beroende på ålder då såklart.

Ja, överlag är det alltså en riktigt bra bok och jag ser fram emot att läsa mer om monstret Frank!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Mats Strandberg
Illustratör: Sofia Falkenhem
Utgivningsår: 2016
Förlag: Rabén & Sjögren
Läst färdigt: 10 mars 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Silverpojken av Kristina Ohlsson

En mystisk pojke i kortbyxor smyger omkring i snön. När Aladdin försöker prata med honom, försvinner han snabbt utan att säga ett ord. Och när han rör sig i snön, syns det inga spår där han har gått. Vem är han? Hör han hemma på flyktingbåten i hamnen? Eller kan han vara Silverpojken – han som i hundra år försökt hitta det försvunna kyrksilvret? Aladdin, Billie och Simona bestämmer sig för att lösa gåtan.

Vi får återigen hänga med Billie, Aladdin och Simona på ett äventyr när de försöker luska ut vem det är som stjäl mat från Aladdins föräldrars restaurang, vem den mystiska pojken är och vad det försvunna kyrksilvret egentligen innebär. Dock får vi här följa Aladdin lite extra. Vi får veta mer om hans bakgrund, hans föräldrars jobbiga situation och jag tycker att det är jättekul. Jag hoppas nästan på lite mer Simona i nästa bok.

Precis som i den första boken är det lite mysterier, lite spökhistorier och gammalt skrock. Jag tycker det är kul att följa vännerna samt alla andra som blir inblandade, men precis som när det gällde den första boken känner jag mig lite gammal. De passar nog helt klart bättre för någon som är 9-12 år eller där omkring men jag ska definitivt läsa böckerna tillsammans med barnen om ett par år.

Mitt betyg: 3/5

Författare: Kristina Ohlsson
Uppläsare: Hanna Schmitz
Serie: Glasbarnen #2
Utgivningsår: 2016
Förlag: Lilla Piratförlaget
Läst färdigt: 21 december 2017
Finns hos: Adlibris | Bokus

Glasbarnen av Kristina Ohlsson

Mystiska saker händer i Billies och hennes mammas nya hem. Det är som att huset inte vill ha dem där. Tillsammans med vännen Aladdin börjar Billie forska i husets mörka historia. En historia som leder hela vägen fram till den natt då Billie plötsligt vaknar av att någon, eller något knackar på hennes fönster.

Det här är ju egentligen en bok för betydligt yngre läsare (ca 9-12 år) men eftersom Kristina Ohlsson skriver så otroligt bra deckare ville jag se om dessa också kunde vara något. Och det var de. Jag valde att lyssna på boken via Storytel och det var då Ester Claesson som var uppläsare – en ny bekantskap.

Jag fastnade ganska snabbt för Billie och blev nyfiken på henne, på att få veta mer om hennes bakgrund till exempel. Hon verkade inte särskilt rädd och var mån om sina vänner. Hela historien om huset hon bodde i var också riktigt intressant och det var spännande att hänga med i Billies och Aladdins jakt på sanningen.

Jag förstår varför barn uppskattar dessa böcker och, kanske inte helt märkligt nog, kände jag mig lite gammal för den här men den var bra skriven och jag kommer att fortsätta med serien. Dessutom kan de säkert uppskattas av mina egna barn om ett par år.

Mitt betyg: 3/5

Författare: Kristina Ohlsson
Uppläsare: Ester Claesson
Serie: Glasbarnen #1
Utgivningsår: 2013
Förlag: Lilla Piratförlaget
Läst färdigt: 19 december 2017
Finns hos: Adlibris | Bokus