Vampyrspanarna av Annika Widholm

Det är snöstorm och Malva och Hanna måste övernatta på ett ruskigt hotell. Hanna tror att det kan finnas vampyrer där. Malva hoppas att det inte är så. På natten hör de ett mystiskt ljud och ger sig ut på vampyrspaning genom mörka och ödsliga rum. I källaren hittar de en kista och förstår att vampyren är nära…

Den här serien verkar ganska populär hos barnen men vi har helt missat den, kanske för att den främst riktar sig till barn som ska börja läsa. Charlie är inte där riktigt än men jag tycker boken passar även för honom. Vi gillar att läsa kapitelböcker tillsammans som inte har allt för mycket text på varje sida, precis vad detta är. Alla böcker i serien har lite olika teman och i denna handlar det alltså om vampyrer.

Det är ju en skräckklassiker att man bor i ett öde hus/slott/hotell ute i skogen när snön viner eller regnet piskar mot rutorna. Man börjar höra ljud eller kanske till och med se konstiga saker. Jag tycker det är jätteroligt att de applicerar detta på en barnbok utan att det blir FÖR läskigt. Det händer mycket under deras vistelse och det finns även med små detaljer (som Charlie missade) i form av exempelvis bitmärken.

Illustrationerna står Jonna Björnstjerna för och det är en favorit hos mig. Jag tycker illustrationerna till den här boken blev alldeles lagom läskiga och helheten av boken gav ett gott betyg. Charlie tyckte jättemycket om den och har faktiskt köpt fler böcker i serien efter detta. Han minns dock inte detta så de kommer jag slå in till julklappar senare.

Tack till Bokförlaget Hegas för recensionsexemplaret!

Författare: Annika Widholm
Illustratör: Jonna Björnstjerna
Serie: Spanarna #5
Utgivningsår: 2019
Förlag: Bokförlaget Hegas
Utläst: 16 september 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Författarintervju: Petrus Dahlin

Ytterligare en författare som är nominerad till Crimetime Awards 2019 i kategorin ”årets barndeckare” är Petrus Dahlin med boken Vattenlandet.

Copyright/fotograf: Ulrica Zwenger

Grattis till nomineringen för årets barndeckare. Hur känns det?
– Tack, det är alltid roligt med nomineringar och att en speciell bok lyfts fram och kanske på det sättet får fler läsare. För det är alltid det som räknas för mig. Att skriva böcker som får barn att hitta till läsningen och som får dem att vilja läsa mer, det är en av mina drivkrafter.

Boken som är nominerad, Vattenlandet, handlar om ett par vänner som besöker ett vattenland där det enligt ryktet finns ett monster. Var ifrån kom idén till boken? Vad har inspirerat dig?
– Jag tog med mina tre barn till vattenlandet Lost City utanför Örebro för några år sedan. Då hade jag inte en tanke på att jag skulle åka själv men jag blev helt besatt, det var hur roligt som helst. På vägen hem i bilen dök idén upp. Så då var det bara att sätta sig och skriva när jag kom hem.

Förutom nomineringen, vad har du annars fått för respons på boken?
– Jag har hört om föräldrar som väntat med att läsa boken tills efter de åkt på den planerade resan till ett vattenland. Vilket är ett bra betyg tycker jag. Den är en del av en serie som heter Läs på egen risk. Alla böcker har mer eller mindre olyckliga slut och de är väldigt uppskattade i skolor och på biblioteken. Många lite äldre barn som kanske inte har språket med sig hemifrån gillar också böckerna just för att de är läskiga och inte för barnsliga.

Johanna Kristiansson står för illustrationerna i boken. Hur är det att arbeta i par på det sättet?
– Johanna är väldigt enkel och rolig att jobba med. Det viktigaste är att vara öppen för förbättringar. Jag skriver berättelsen, vår redaktör Karolina kommer med kloka tankar, jag skriver om och tar bort text som i nästa steg blir en del av bilden istället. Den här typen av bok skrivs om säkert ett tiotal gånger. Förenkla, förenkla och förenkla.

Du har skrivit väldigt mycket barnböcker genom åren. Hur kommer det sig att du har valt just den genren?
– Från början skrev jag för mina barn, men så insåg jag att jag hade en fallenhet för att skriva just för de yngre som oftast är kloka, nyfikna och öppna. Jag drivs fortfarande av lusten att fantisera ihop världar och berättelser precis som när jag var barn.

Har du några personliga favoriter bland dina böcker som du kan dela med dig av?
– Jag älskar världen Filix Wood lever i, där vill jag själv vara. Hjärtlös tycker jag också väldigt mycket om, det är något med stämningen i den boken. Innan jag fanns som jag gjort med Maria Nilsson Thore bygger på en fråga min dåvarande fyraåring ställde till mig: var någonstans fanns vi innan vi föddes. Den boken ligger nära mitt hjärta. Och de sex böckerna med Skogens systrar förstås. Jag har fortfarande dåligt samvete att jag lämnade dem ensamma där i skogen.

Slutligen, kommer du att besöka bokmässan i år? 
– Jag kommer att dyka upp på Fantastikscenen, i montersamtal och vara med på ett seminarium. Och ni kommer såklart att hitta mig på golvet då jag älskar att gå i alla montrar och titta på alla nya böcker. Ibland tänker jag att det inte är någon idé att skriva något mer, allt är redan skrivet, ibland blir jag peppad och så sugen på att kasta mig hem och börja skriva på något nytt.

Författarintervju: Helena Dahlgren

Helena Dahlgren är en av de nominerade författarna till årets barndeckare i Crimetime Awards. Jag fick äran att ställa lite frågor till henne om bland annat boken, nomineringen och vad framtiden har att erbjuda.

Foto: Stefan Tell

Grattis till nomineringen för årets barndeckare i Crimetime Awards. Vad har du för tankar kring detta?
– Jag är så otroligt glad! Nomineringen kom som en total överraskning – jag vet, jag vet, så säger alla, men för mig KÄNDES det verkligen så! – och jag är löjligt stolt över att få befinna mig i så fint sällskap. Att gå från att läsa Martin Widmarks böcker för mina barn till att vara nominerad i samma kategori som honom är smått surrealistiskt. Men kul!

Förutom nomineringen, vad har du fått för respons på boken såhär långt?
– Jag är nästan dagligen i kontakt med unga läsare som hör av sig och berättar hur mycket de älskar böckerna. Det gör mig så oerhört glad! Vissa skickar noveller, inspirerade av Star Stable och böckerna om Ödesryttarna, och jag har även fått teckningar. Många säger att de gillar mitt sätt att skriva och att de känner igen sig i huvudpersonerna. Och fastän bokserien än så länge bara finns på svenska (engelsk översättning är på gång) har även fans från andra länder hört av sig, bland annat Nya Zeeland, Finland och Polen. Det största hittills var nog när en polsk tjej berättade att hon läst första boken i serien, Jorvik kallar, via Google Translate. Hon har ritat av mig som den femte Ödesryttaren och även gjort ett fantastiskt fint porträtt som står på mitt skrivbord.

Boken som är nominerad, Ödesryttarna: Legenden vaknar, är en bok för barn mellan ungefär 9-12 år. Vad kan du berätta mer om boken?
Legenden vaknar tar vid alldeles där första boken i min serie, Jorvik kallar, slutar, så det är helt klart en fördel om man läst del ett först. Om första boken handlade mycket om att träffa nya vänner och finna sig tillrätta på en ny plats (som bara råkar vara magisk…) så handlar den här boken om vikten att samarbeta och lära känna sig själv. I början av berättelsen är de fyra Ödesryttarna, som är fyra utvalda tjejer med särskilda band till sina hästar, skilda åt. Det ska visa sig vara ett stort misstag, för när onda krafter hotar ön Jorvik behöver de vara tillsammans. Och de måste lära sig att samarbeta, inte trots sina individuella olikheter, utan tack vare dem. Tempot är högre än i Jorvik kallar och mycket står på spel för Lisa, Linda, Alex och Anne, men det finns såklart också utrymme för hästmys och vänskap. För mig är blandningen mellan storslagna äventyr och mer jordnära scener väldigt viktig. Jag vill att det övernaturliga och magiska ska kännas rotat i vardagen.

Hur många fler böcker i serien är planerade och när kommer nästa? Vad kan vi förvänta oss mer? 
– Jag skriver just nu på del tre, som kommer i februari. När jag började skriva på första boken visste jag redan att det skulle bli en trilogi eftersom händelserna i bokserien är en sorts prequel till de händelser som sker i onlinespelet, men det betyder inte att berättelsen om Ödesryttarna är över. Det kommer fler böcker, till exempel en novellsamling, Berättelser från Jorvik, där läsaren får lära känna de fyra tjejerna på helt nya sätt. Sedan blir det med allra största sannolikhet en ny bokserie, där Ödesryttarna och Jorvik också står i fokus, men kanske på ett nytt sätt.

Om man ser till vad du tidigare har gett ut är det främst fantastik och skräck. Vad är det med dessa genrer som lockar? Tror du att du någonsin kommer att byta genre och utforska något helt annat?
– Skräck och fantastik är vad jag själv helst läser och inspireras av. Jag älskar möjligheterna som öppnas för en när man vågar glänta på dörren till det övernaturliga och magiska. Jag växte upp med Stephen King och Maria Gripe, som båda på sitt sätt utforskar det där spännande gränslandet mellan verklighet och det övernaturliga. Jag tycker väldigt mycket om att befinna mig där och nästan allt jag har skrivit innehåller något drag av fantastik. Men jag kommer absolut att skriva mer realistiska berättelser också. Faktum är att jag redan gjort det! Min första lättlästa bok som kom i vintras, Flickan i den rosa skogen, är en rakt igenom realistisk berättelse om Ella som försöker ta reda på varför hennes pappa inte ville leva längre. Fast, hmm, det det slår mig nu att det kanske finns lite, lite besjälad magi där också – om man vet var man ska leta… Jag släpper nog aldrig fantastiken helt. Jag tror att den finns i allt jag gör.

Vad läser du själv för typ av böcker? Kan du tipsa om några riktiga godbitar?
– Jag älskar som sagt skräck och fantastik, och två författare jag gärna tipsar om är Maria Turtschaninoff (aktuell med Breven från Maresi) och Jonathan Stroud (som skrivit Lockwood & Co.-serien). De skriver fantastik för alla åldrar. Det är vackert, hemskt och slukarvänligt. Jag läser också mycket thrillers, gärna på engelska. I somras läste jag Linwood Barclays kommande spänningsroman Elevator Pitch i ett enda svep. Galet spännande premiss och sååå tajt och snyggt! Annars blir det en hel del samtida svensk skönlitteratur. De två romaner jag är mest sugen på ur höstutgivningen är Karolina Ramqvists Björnkvinnan och Linda Boström Knausgårds Oktoberbarn. Dem vågar jag nästan tipsa om olästa eftersom jag gillar författarnas tidigare böcker så mycket!

Kommer du att besöka bokmässan i år? Vart kan man i så fall hitta dig?
– Överallt, höll jag på att säga. Jag kommer att vara där både i egenskap av författare och som moderator på Crimetime Göteborg och har flera seminarier och montersamtal. Ett seminarium jag ser mycket fram emot handlar om psykisk ohälsa i ungdomslitteraturen. Och så ska det bli väldigt kul att prata världsbygge med författarkollegorna Emma Karinsdotter och Karin Erlandsson med utgångspunkt i våra fantasyböcker!

Vattenlandet av Petrus Dahlin

Märta och Selma ska äntligen få besöka det underbara vattenlandet som alla i skolan pratar om. Tjejerna är ivriga, men också lite oroliga. Ryktet går nämligen att om man råkar kasta sig ner i fel vattenrutschkana kan man hamna i en hemlig, livsfarlig bassäng. Och där under ytan bor något stort, mörkt och hungrigt …

Efter att jag hade fått nys om vilka som blivit nominerade i kategorin årets barndeckare i Crimetime Awards satte jag igång direkt med den här. Det är den absolut kortaste boken av de nominerade, endast 61 sidor. Dessutom är det sparsamt med text då det är en bok för nybörjarläsare. Den vänder sig till barn mellan 6 och 9 år och ingår i en serie som kallas ”Läs på egen risk!” – en serie med läskiga vandringssägner för modiga läsare.

Jag tycker att Petrus Dahlin gjort ett bra jobb med att gestalta rädslan hos barnen, men också grupptrycket som faktiskt finns och påverkar en mycket i den här åldern. Även illustrationerna är fina och färgglada och passar väldigt bra ihop med berättelsen.

Jag hoppas kunna läsa denna tillsammans med min son framöver. Han är nog lite skeptisk först men jag tror faktiskt att han skulle gilla den! Vi får se! Jag kan i alla fall varmt rekommendera den.

Författare: Petrus Dahlin
Illustratör: Johanna Kristiansson
Utgivningsår: 2019
Förlag: Norstedts
Utläst: 21 augusti 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Bokvänspaket #8 från Tina

Häromdagen fick jag hem ett nytt paket från min bokvän Tina. Vi hade till oktober valt skräcktema och i mitt paket låg ett paket te, en ljusslinga, bokmärke, en målarbok och boken The Carrow Haunt. Aldrig sett tidigare eller hört om men har förstått att den släpptes tidigare i år och har fått bra betyg på Goodreads så det ska bli spännande att läsa den så småningom.

Jätteroligt paket, stort tack Tina och hoppas du är nöjd med ditt!

Silverpojken av Kristina Ohlsson

En mystisk pojke i kortbyxor smyger omkring i snön. När Aladdin försöker prata med honom, försvinner han snabbt utan att säga ett ord. Och när han rör sig i snön, syns det inga spår där han har gått. Vem är han? Hör han hemma på flyktingbåten i hamnen? Eller kan han vara Silverpojken – han som i hundra år försökt hitta det försvunna kyrksilvret? Aladdin, Billie och Simona bestämmer sig för att lösa gåtan.

Vi får återigen hänga med Billie, Aladdin och Simona på ett äventyr när de försöker luska ut vem det är som stjäl mat från Aladdins föräldrars restaurang, vem den mystiska pojken är och vad det försvunna kyrksilvret egentligen innebär. Dock får vi här följa Aladdin lite extra. Vi får veta mer om hans bakgrund, hans föräldrars jobbiga situation och jag tycker att det är jättekul. Jag hoppas nästan på lite mer Simona i nästa bok.

Precis som i den första boken är det lite mysterier, lite spökhistorier och gammalt skrock. Jag tycker det är kul att följa vännerna samt alla andra som blir inblandade, men precis som när det gällde den första boken känner jag mig lite gammal. De passar nog helt klart bättre för någon som är 9-12 år eller där omkring men jag ska definitivt läsa böckerna tillsammans med barnen om ett par år.

Mitt betyg: 3/5

Författare: Kristina Ohlsson
Uppläsare: Hanna Schmitz
Serie: Glasbarnen #2
Utgivningsår: 2016
Förlag: Lilla Piratförlaget
Läst färdigt: 21 december 2017
Finns hos: Adlibris | Bokus