Lockelsen i att skriva psykologisk spänning

Ett annat av de scenprogram jag såg under Crimetime Göteborg var det med Ninni Schulman och Mattias Edvardsson som de kallade ”Bakom stängda dörrar”. Ninni är aktuell med spänningsromanen Bara du och Mattias Edvardsson med En helt vanlig familj.

Ninni Schulman har gått från att skriva kriminalromaner till att skriva spänning. Hon säger själv att hon tröttnade på whiteboardtavlor och annat som hör kriminalromanen till. Hon ville skriva om nära relationer och spänning, utan poliser och polismiljöer. Hon tillägger att det har varit skönt att berätta på ett annat sätt, att det blir mer lugn och ro i berättandet och att man kan bygga upp spänningen på ett annat sätt.

Mattias Edvardsson säger sig inte så intresserad av de olika genrebeteckningarna utan tanken är en bra berättelse. Från början var det alltså ingen plan han hade att skriva en psykologisk spänningsroman. Han berättar vidare att trovärdiga karaktärer är en förutsättning för all litteratur och det måste vara karaktärer man kan relatera till. Han själv skrev bland annat om en 19-årig tjej och måste därför sätta sig in i en 19-årings liv för att förstå.

Ninni hade från början tänkt att förlägga sin handling i Blackeberg eftersom det är ett område hon känner till men samtidigt kändes det inte rätt utan Brommaplan passade bättre. Hon åkte runt och hittade sin familjs hus och trycker på att det är viktigt att veta hur ens karaktärer rör sig.

När frågan kommer om de har använt sig av sin egen vardagsrädsla för att skapa berättelserna svarar Ninni ja. Hon använder mycket natur och framför allt snö som kan kännas isolerande, en rädsla för många. Något annat hon har jobbat med är känslan av att inte bli trodd, en skräck Ninni har. När man börjar tvivla på sig själv, folk tror att man hittar på eller ser i syne. I böckerna drar hon givetvis på ännu mer på detta för att hålla läsarnas intresse.

Mattias rädsla grundar sig i döttrarna och att man inom några år inte kommer att kunna ha den kontrollen över dem som man hade när de var små. Ibland måste man somna fast de inte kommit hem ännu och så vidare. Det handlar mycket om att ständigt oroa sig, från förskoleåldern när man oroade sig för fall från rutschkanan till när de blir äldre och man oroar sig för vad som ska hända när de är ute på fester eller dylikt.

Mot slutet la Mattias också till att pappans och dotterns perspektiv var tänkt från början men sedan föll mammans perspektiv också på plats. Han ville främst visa pappans oro som sedan skildras ur dotterns ögon och hur hon ser på hans agerande. Mattias säger att det är en ynnest som författare att skildra en familj och hur olika vi kan se på saker och ting.

Annonser

Bokmässan 2018

Nu så tänkte jag egentligen bara lägga upp en hel massa bilder från bokmässan 2018. Jag har skrivit en del om scenprogram, om mina inköp och så vidare. Det kommer lite om några dagar också men sedan är det slut. Då får jag släppa bokmässan 2018 och i stället se fram emot bokmässan 2019. En evighet kvar!

Vägen till framgång med Emelie Schepp och Mikaela Bley

Crimetime Göteborg hade otroligt många scenprogram under de två dagar festivalen pågick. Ett av dem var ”Vägen till framgång” med Emelie Schepp och Mikaela Bley och där Per Schlingmann var moderator. Eftersom jag gillar Schepp och var nyfiken på Bley kändes det helt rätt att sitta och lyssna på dem under 20 intressanta minuter.

Emelie och Mikaela inledde med att prata om deras bakgrund och att de båda gått på otroligt korta skrivarkurser. Det fick dem i alla fall att påbörja något men det har skett på lite olika sätt. Emelie tog den klurigare vägen och mixade arbete med skrivandet och familjen medan Mikaela helt enkelt sa upp sig för att ägna sig åt skrivandet på heltid. Hon satte en tid då hon var tvungen att vara klar med boken och säger att hon inte hade klarat att skriva på helger och kvällar. Ibland kan det ta upp emot en timme innan hon ens har kommit in i handlingen igen.

Mikaela berättade vidare om sin första refusering av ett förlag. Hon stod på förskolan efter lämning och minns att hon blev så otroligt ledsen. När hon sedan berättade om det för sin man (som är säljare) fick hon till svar – ”ett nej är ett hej” och ”det är bara att köra”. Hennes bästa tips är dock att låta det ta tid för till slut var det ju ett förlag som sa ja. Så länge man inte slutar skriva så kommer det att gå och efter att ha fått ett förlag gick resten av bara farten. Nu är det dock andra utmaningar som står på spel och man måste såklart alltid leverera. Emelie tipsar om att verkligen avsätta tid för att skriva och välja en plats som passar en. Hon själv sitter i källaren hemma där det är lugnt, tyst och lite halvmörkt. Båda vill också gärna tipsa om att låta andra läsa ens texter, folk man litar på och som vågar kritisera. De båda anlitade lektörer och korrekturläsare eftersom det är viktigt att ta hjälp av experter.

Emelie kämpade länge med sina böcker. Hon tvivlade flera gånger och berättar om en signering hon tiggt sig till som egenutgivare då i stort sett ingen kom. När till slut någon började gå mot henne blev hon så förväntansfull att hon höll på att spricka och så visade det sig bara att personen undrade var ketchupen var. Hon menar dock att man måste våga fortsätta att satsa och framför allt våga prata för sin bok.

Både Emelie och Mikaela tycker att det är viktigt att träffa sina läsare, vara aktiv i sociala medier och vill att flera ska hitta dem och deras böcker. Dessutom har deras karaktärer blivit som familjemedlemmar. Emelie berättar att hennes åklagare Jana är en väldigt komplex karaktär men att det är roligt att skriva om henne och det ger Emelie utmaningar hela tiden. Hon tänker att Jana ska gå en viss väg men ibland blir det inte alltid som tänkt. Det kan rent av bli bättre.

Lina Bengtsdotter och Gabriella Ullberg Westin om att skriva deckare i hemtrakterna

På Crimetime Göteborg pratade Lina Bengtsdotter och Gabriella Ullberg Westin om hur det är att skriva deckare i sina hemtrakter, trots att båda flyttat därifrån. Jag har ännu inte hunnit läsa något av Ullberg Westin men Bengtsdotters båda böcker har jag läst och tyckt om, därför tyckte jag att detta var intressant att lyssna på. Jag kommer själv från en ”håla” som man inte ville annat än flytta ifrån så jag känner igen mentaliteten i böckerna till viss del.

Lina beskrev sin hemort, Gullspång, som en bruksort med fabriker och arbetare som rivit sönder sina underarmar på grund av att de inte haft skyddskläder. Trots att hon ville därifrån är det numera ganska trevligt, folk är glada och hon känner igen gamla lärare och så vidare. Lina valde också att förlägga releasen av den senaste boken, Francesca, i Gullspång för att ge tillbaka lite till invånarna efter att de stöttat mycket och köpt den tidigare boken, Annabelle. Numera har Lina också en skrivarstuga i Körsbärsskogen i Gullspång, precis vid älven.

Gabriella kommer från Hudiksvall och där är det sällan några negativa ord. Möjligen kan invånarna ifrågasätta varför de inte blivit omskrivna i böckerna. Precis som Lina valde Gabriella att förlägga releasen av den senaste boken på hemorten, vilket skapade ett drag till köpcentret där Gabriella befann sig. Invånarna var stolta och berättade att de gillade miljöskildringarna och det finns ju faktiskt allt från hamn och kustremsa till landsbygd, skog och sjöar – miljöer att skapa kontrast med.

För Gabriella var det självklart att skriva om sin hemort medan Lina först började inom en annan genre. En vän till henne sa dock att hon skulle börja skriva annat och där någonstans kom tankarna på Gullspång. I Annabelle var det dock först en fiktiv plats med namnet Silverbro. Efter ändringen kände hon dock att hon kunde ta sig vissa friheter och skapade exempelvis en gymnasieskola som inte existerar i det verkliga Gullspång.

Gabrielle sådde ett frö en julaftonskväll då hon och barnen väntade på att tomten (pappa) skulle komma. Snön yrde utanför och det var kallt. Då började hon fundera på vad som skulle hända om det knackade på dörren och tomten i själva verket inte var barnens pappa utan någon som inte ville dem väl. Hon började skriva utifrån den scenen och så uppkom Ensamfjäril, som är hennes debutbok.

När de får frågor om framtiden så konstaterar de båda att de troligtvis kommer fortsätta att skriva om sina hemorter men vi får se.

Lars Kepler om Joona Linna och framtiden

Författarparet Alexandra och Alexander Ahndoril ligger bakom pseudonymen Lars Kepler och de fanns givetvis på bokmässan och Crimetime Göteborg. Under lördagen lyssnade jag på ett 45 minuter långt seminarium med dem och Jørn Lier Horst (vilket gjorde mig väldigt nyfiken på honom) men på söndagen pratade de en hel del om romankaraktärer och främst deras egna då. Hur uppstod Joona Linna och vad hade de egentligen för planer för dem i framtiden?

Alexandra Ahndoril berättade lite om bakgrunden till Joona Linna. Paret hade bestämt sig för att de ville ha en finne, dels på grund av den finska minoriteten i Sverige, men de hörde även hans röst. Tanken var också att skapa en karaktär som inte var som alla andra poliser i kriminalromaner, utan någon som stod ut. Alexander berättade också att så länge de är nyfikna på karaktärerna kommer de att fortsätta skriva och jämför det hela lite med en kärlekshistoria.

Paret delade med sig lite om hur processen går till från tanke till berättelse. De har hundratals lappar på en vägg där de står tillsammans och försöker berätta historien och bestämmer sig för hur det ska se ut men ibland gör karaktärerna lite som de själva vill. Alexander berättade att de kunde ha planerat att en kvinna skulle bli mördad men så gick kvinnans historia åt ett helt annat håll och då fick de tänka om.

Är de alltid överens då? Nej, de kan ha olika syn på vad som ska hända och hur. I början upplevde de det väldigt jobbigt men har senare insett att det betyder att det är något som är fel i berättelsen. Alexander får dock publiken att skratta genom att beskriva hans process. Han skriver en bra och spännande scen, mailar Alexandra som sitter en meter bort, han får tillbaka den och då har hon strukit hälften. Som tur är har han kvar originalet och kan klistra in på nytt och skicka. Så kan det gå några vändor innan de säger att de nog får prata igenom det här och lösningen är då ofta att komma på något helt nytt.

Parets senaste bok, Lazarus, dyker upp i handeln den 19 oktober och fortsätter i princip direkt där Kaninjägaren slutade. Skrivandet är redan igång på nästkommande bok och dessutom finns planer på både TV-serie och filmatiseringar i Hollywood.

Crimetime Göteborg

I år hölls för första gången deckarfestivalen Crimetime i Göteborg. Den har tidigare hållit till på Gotland men har nu alltså blivit ett med bokmässan och huserade på övre plan i ett snyggt inrett och mystiskt ”hörn”. Där bjöds det på fräscha drinkar och frukt och fanns utrymme för att vila lite om man så ville. Crimetime höll på under lördagen och söndagen, men jag spenderade mest tid där under lördagen. Det bjöds på monterprogram och seminarier (om man hade Crimetime-passet) med flera olika teman men det kommer jag att skriva mer om de kommande dagarna. Dessutom såg man allt som oftast en deckardrottning eller kung spatsera förbi.

Jag har förstås inget att jämföra med men jag tycker att upplägget var bra. Det hade väl känts än bättre om dessa monterprogram också hade varit exklusiva för de med pass/seminariekort men man kan inte få allt här i världen. Placeringen gillade jag också och stämningen som infann sig. Perfekt! Den största nackdelen med att festivalen ligger under mässans tak är att man inte kan fokusera på endast en grej. Jag ville ha mina böcker signerade på nedre plan samtidigt som jag ville lyssna på mina favoritförfattare – en oftast omöjlig kombination.

Crimetime Specsavers Award 2018

Jag har så HIMLA mycket att visa er och berätta om angående årets bokmässa men jag ska ta det i omgångar. Jag tänkte i alla fall börja med att berätta om Crimetime Specsavers Award 2018 som gick av stapeln i lördags. Under galan skulle flera priser delas ut och de som höll i tyglarna var inga mindre än Josefine Sundström och Rebecka Edgren Aldén.

Alla vinnare från galan:

Årets deckardebut
Niklas Natt och Dag, 1793

Årets barndeckare
Elias och Agnes Våhlund, Handbok för superhjältar

Årets deckarförfattare – läsarnas pris
Emelie Schepp

Hederspriset
Liza Marklund

Årets Nordic Noir Thriller of the Year
Jørn Lier Horst, Bottenskrap

STORT GRATTIS TILL SAMTLIGA VINNARE!