Författarintervju: Helena Dahlgren

Helena Dahlgren är en av de nominerade författarna till årets barndeckare i Crimetime Awards. Jag fick äran att ställa lite frågor till henne om bland annat boken, nomineringen och vad framtiden har att erbjuda.

Foto: Stefan Tell

Grattis till nomineringen för årets barndeckare i Crimetime Awards. Vad har du för tankar kring detta?
– Jag är så otroligt glad! Nomineringen kom som en total överraskning – jag vet, jag vet, så säger alla, men för mig KÄNDES det verkligen så! – och jag är löjligt stolt över att få befinna mig i så fint sällskap. Att gå från att läsa Martin Widmarks böcker för mina barn till att vara nominerad i samma kategori som honom är smått surrealistiskt. Men kul!

Förutom nomineringen, vad har du fått för respons på boken såhär långt?
– Jag är nästan dagligen i kontakt med unga läsare som hör av sig och berättar hur mycket de älskar böckerna. Det gör mig så oerhört glad! Vissa skickar noveller, inspirerade av Star Stable och böckerna om Ödesryttarna, och jag har även fått teckningar. Många säger att de gillar mitt sätt att skriva och att de känner igen sig i huvudpersonerna. Och fastän bokserien än så länge bara finns på svenska (engelsk översättning är på gång) har även fans från andra länder hört av sig, bland annat Nya Zeeland, Finland och Polen. Det största hittills var nog när en polsk tjej berättade att hon läst första boken i serien, Jorvik kallar, via Google Translate. Hon har ritat av mig som den femte Ödesryttaren och även gjort ett fantastiskt fint porträtt som står på mitt skrivbord.

Boken som är nominerad, Ödesryttarna: Legenden vaknar, är en bok för barn mellan ungefär 9-12 år. Vad kan du berätta mer om boken?
Legenden vaknar tar vid alldeles där första boken i min serie, Jorvik kallar, slutar, så det är helt klart en fördel om man läst del ett först. Om första boken handlade mycket om att träffa nya vänner och finna sig tillrätta på en ny plats (som bara råkar vara magisk…) så handlar den här boken om vikten att samarbeta och lära känna sig själv. I början av berättelsen är de fyra Ödesryttarna, som är fyra utvalda tjejer med särskilda band till sina hästar, skilda åt. Det ska visa sig vara ett stort misstag, för när onda krafter hotar ön Jorvik behöver de vara tillsammans. Och de måste lära sig att samarbeta, inte trots sina individuella olikheter, utan tack vare dem. Tempot är högre än i Jorvik kallar och mycket står på spel för Lisa, Linda, Alex och Anne, men det finns såklart också utrymme för hästmys och vänskap. För mig är blandningen mellan storslagna äventyr och mer jordnära scener väldigt viktig. Jag vill att det övernaturliga och magiska ska kännas rotat i vardagen.

Hur många fler böcker i serien är planerade och när kommer nästa? Vad kan vi förvänta oss mer? 
– Jag skriver just nu på del tre, som kommer i februari. När jag började skriva på första boken visste jag redan att det skulle bli en trilogi eftersom händelserna i bokserien är en sorts prequel till de händelser som sker i onlinespelet, men det betyder inte att berättelsen om Ödesryttarna är över. Det kommer fler böcker, till exempel en novellsamling, Berättelser från Jorvik, där läsaren får lära känna de fyra tjejerna på helt nya sätt. Sedan blir det med allra största sannolikhet en ny bokserie, där Ödesryttarna och Jorvik också står i fokus, men kanske på ett nytt sätt.

Om man ser till vad du tidigare har gett ut är det främst fantastik och skräck. Vad är det med dessa genrer som lockar? Tror du att du någonsin kommer att byta genre och utforska något helt annat?
– Skräck och fantastik är vad jag själv helst läser och inspireras av. Jag älskar möjligheterna som öppnas för en när man vågar glänta på dörren till det övernaturliga och magiska. Jag växte upp med Stephen King och Maria Gripe, som båda på sitt sätt utforskar det där spännande gränslandet mellan verklighet och det övernaturliga. Jag tycker väldigt mycket om att befinna mig där och nästan allt jag har skrivit innehåller något drag av fantastik. Men jag kommer absolut att skriva mer realistiska berättelser också. Faktum är att jag redan gjort det! Min första lättlästa bok som kom i vintras, Flickan i den rosa skogen, är en rakt igenom realistisk berättelse om Ella som försöker ta reda på varför hennes pappa inte ville leva längre. Fast, hmm, det det slår mig nu att det kanske finns lite, lite besjälad magi där också – om man vet var man ska leta… Jag släpper nog aldrig fantastiken helt. Jag tror att den finns i allt jag gör.

Vad läser du själv för typ av böcker? Kan du tipsa om några riktiga godbitar?
– Jag älskar som sagt skräck och fantastik, och två författare jag gärna tipsar om är Maria Turtschaninoff (aktuell med Breven från Maresi) och Jonathan Stroud (som skrivit Lockwood & Co.-serien). De skriver fantastik för alla åldrar. Det är vackert, hemskt och slukarvänligt. Jag läser också mycket thrillers, gärna på engelska. I somras läste jag Linwood Barclays kommande spänningsroman Elevator Pitch i ett enda svep. Galet spännande premiss och sååå tajt och snyggt! Annars blir det en hel del samtida svensk skönlitteratur. De två romaner jag är mest sugen på ur höstutgivningen är Karolina Ramqvists Björnkvinnan och Linda Boström Knausgårds Oktoberbarn. Dem vågar jag nästan tipsa om olästa eftersom jag gillar författarnas tidigare böcker så mycket!

Kommer du att besöka bokmässan i år? Vart kan man i så fall hitta dig?
– Överallt, höll jag på att säga. Jag kommer att vara där både i egenskap av författare och som moderator på Crimetime Göteborg och har flera seminarier och montersamtal. Ett seminarium jag ser mycket fram emot handlar om psykisk ohälsa i ungdomslitteraturen. Och så ska det bli väldigt kul att prata världsbygge med författarkollegorna Emma Karinsdotter och Karin Erlandsson med utgångspunkt i våra fantasyböcker!

Nominerade till Crimetime Awards 2019

Häromdagen stod det klart vilka som blivit nominerade i de olika kategorierna på Crimetime Awards 2019. Priserna delas ut i fyra olika kategorier; årets deckardebut, årets barndeckare, årets deckarförfattare samt årets hederspris. Vill ni läsa mer om de olika kategorierna samt juryns motiveringar kan ni kika in här. Och glöm inte att rösta på era favoriter!

Crimetime Award instiftades 2015 av deckarfestivalen Crimetime Gotland. Syftet med priset är att sprida kriminallitteraturens kraft. För andra året i rad delas Crimetime Award ut på Bokmässan.

Årets deckardebut
*Angelika av Karin Valtersson
*Ett högre syfte av Malin Thunberg Schunke
*Cold Case: Försvunnen av Tina Frennstedt
*Moratorium av Monica Rehn
*Mord på öppen gata av Mikael Fuchs

Årets barndeckare
*Gruvan av Sara Lövestam
*Ett annat jag: Projekt Gemini av Carin Gerhardsen och Petter Lidbeck
*Ödesryttarna: Legenden vaknar av Helena Dahlgren
*LasseMajas deckarhandbok av Martin Widmark och Helena Willis
*Vattenlandet av Petrus Dahlin och Johanna Kristiansson

Årets deckarförfattare
*Emelie Schepp
*Lars Kepler
*Mari Jungstedt
*Michael Hjorth & Hans Rosenfeldt
*Sofie Sarenbrant

Jag blev faktiskt lite ställd när jag såg de nominerade. Jag har nämligen inte läst EN enda bok av dessa. Jag hade ju som plan att läsa de jag inte tidigare läst inför bokmässan men nu vette tusan om jag hinner det. Vi får se helt enkelt! Kul med nytt och fräscht dock.

Lockelsen i att skriva psykologisk spänning

Ett annat av de scenprogram jag såg under Crimetime Göteborg var det med Ninni Schulman och Mattias Edvardsson som de kallade ”Bakom stängda dörrar”. Ninni är aktuell med spänningsromanen Bara du och Mattias Edvardsson med En helt vanlig familj.

Ninni Schulman har gått från att skriva kriminalromaner till att skriva spänning. Hon säger själv att hon tröttnade på whiteboardtavlor och annat som hör kriminalromanen till. Hon ville skriva om nära relationer och spänning, utan poliser och polismiljöer. Hon tillägger att det har varit skönt att berätta på ett annat sätt, att det blir mer lugn och ro i berättandet och att man kan bygga upp spänningen på ett annat sätt.

Mattias Edvardsson säger sig inte så intresserad av de olika genrebeteckningarna utan tanken är en bra berättelse. Från början var det alltså ingen plan han hade att skriva en psykologisk spänningsroman. Han berättar vidare att trovärdiga karaktärer är en förutsättning för all litteratur och det måste vara karaktärer man kan relatera till. Han själv skrev bland annat om en 19-årig tjej och måste därför sätta sig in i en 19-årings liv för att förstå.

Ninni hade från början tänkt att förlägga sin handling i Blackeberg eftersom det är ett område hon känner till men samtidigt kändes det inte rätt utan Brommaplan passade bättre. Hon åkte runt och hittade sin familjs hus och trycker på att det är viktigt att veta hur ens karaktärer rör sig.

När frågan kommer om de har använt sig av sin egen vardagsrädsla för att skapa berättelserna svarar Ninni ja. Hon använder mycket natur och framför allt snö som kan kännas isolerande, en rädsla för många. Något annat hon har jobbat med är känslan av att inte bli trodd, en skräck Ninni har. När man börjar tvivla på sig själv, folk tror att man hittar på eller ser i syne. I böckerna drar hon givetvis på ännu mer på detta för att hålla läsarnas intresse.

Mattias rädsla grundar sig i döttrarna och att man inom några år inte kommer att kunna ha den kontrollen över dem som man hade när de var små. Ibland måste man somna fast de inte kommit hem ännu och så vidare. Det handlar mycket om att ständigt oroa sig, från förskoleåldern när man oroade sig för fall från rutschkanan till när de blir äldre och man oroar sig för vad som ska hända när de är ute på fester eller dylikt.

Mot slutet la Mattias också till att pappans och dotterns perspektiv var tänkt från början men sedan föll mammans perspektiv också på plats. Han ville främst visa pappans oro som sedan skildras ur dotterns ögon och hur hon ser på hans agerande. Mattias säger att det är en ynnest som författare att skildra en familj och hur olika vi kan se på saker och ting.

Bokmässan 2018

Nu så tänkte jag egentligen bara lägga upp en hel massa bilder från bokmässan 2018. Jag har skrivit en del om scenprogram, om mina inköp och så vidare. Det kommer lite om några dagar också men sedan är det slut. Då får jag släppa bokmässan 2018 och i stället se fram emot bokmässan 2019. En evighet kvar!

Vägen till framgång med Emelie Schepp och Mikaela Bley

Crimetime Göteborg hade otroligt många scenprogram under de två dagar festivalen pågick. Ett av dem var ”Vägen till framgång” med Emelie Schepp och Mikaela Bley och där Per Schlingmann var moderator. Eftersom jag gillar Schepp och var nyfiken på Bley kändes det helt rätt att sitta och lyssna på dem under 20 intressanta minuter.

Emelie och Mikaela inledde med att prata om deras bakgrund och att de båda gått på otroligt korta skrivarkurser. Det fick dem i alla fall att påbörja något men det har skett på lite olika sätt. Emelie tog den klurigare vägen och mixade arbete med skrivandet och familjen medan Mikaela helt enkelt sa upp sig för att ägna sig åt skrivandet på heltid. Hon satte en tid då hon var tvungen att vara klar med boken och säger att hon inte hade klarat att skriva på helger och kvällar. Ibland kan det ta upp emot en timme innan hon ens har kommit in i handlingen igen.

Mikaela berättade vidare om sin första refusering av ett förlag. Hon stod på förskolan efter lämning och minns att hon blev så otroligt ledsen. När hon sedan berättade om det för sin man (som är säljare) fick hon till svar – ”ett nej är ett hej” och ”det är bara att köra”. Hennes bästa tips är dock att låta det ta tid för till slut var det ju ett förlag som sa ja. Så länge man inte slutar skriva så kommer det att gå och efter att ha fått ett förlag gick resten av bara farten. Nu är det dock andra utmaningar som står på spel och man måste såklart alltid leverera. Emelie tipsar om att verkligen avsätta tid för att skriva och välja en plats som passar en. Hon själv sitter i källaren hemma där det är lugnt, tyst och lite halvmörkt. Båda vill också gärna tipsa om att låta andra läsa ens texter, folk man litar på och som vågar kritisera. De båda anlitade lektörer och korrekturläsare eftersom det är viktigt att ta hjälp av experter.

Emelie kämpade länge med sina böcker. Hon tvivlade flera gånger och berättar om en signering hon tiggt sig till som egenutgivare då i stort sett ingen kom. När till slut någon började gå mot henne blev hon så förväntansfull att hon höll på att spricka och så visade det sig bara att personen undrade var ketchupen var. Hon menar dock att man måste våga fortsätta att satsa och framför allt våga prata för sin bok.

Både Emelie och Mikaela tycker att det är viktigt att träffa sina läsare, vara aktiv i sociala medier och vill att flera ska hitta dem och deras böcker. Dessutom har deras karaktärer blivit som familjemedlemmar. Emelie berättar att hennes åklagare Jana är en väldigt komplex karaktär men att det är roligt att skriva om henne och det ger Emelie utmaningar hela tiden. Hon tänker att Jana ska gå en viss väg men ibland blir det inte alltid som tänkt. Det kan rent av bli bättre.

Lina Bengtsdotter och Gabriella Ullberg Westin om att skriva deckare i hemtrakterna

På Crimetime Göteborg pratade Lina Bengtsdotter och Gabriella Ullberg Westin om hur det är att skriva deckare i sina hemtrakter, trots att båda flyttat därifrån. Jag har ännu inte hunnit läsa något av Ullberg Westin men Bengtsdotters båda böcker har jag läst och tyckt om, därför tyckte jag att detta var intressant att lyssna på. Jag kommer själv från en ”håla” som man inte ville annat än flytta ifrån så jag känner igen mentaliteten i böckerna till viss del.

Lina beskrev sin hemort, Gullspång, som en bruksort med fabriker och arbetare som rivit sönder sina underarmar på grund av att de inte haft skyddskläder. Trots att hon ville därifrån är det numera ganska trevligt, folk är glada och hon känner igen gamla lärare och så vidare. Lina valde också att förlägga releasen av den senaste boken, Francesca, i Gullspång för att ge tillbaka lite till invånarna efter att de stöttat mycket och köpt den tidigare boken, Annabelle. Numera har Lina också en skrivarstuga i Körsbärsskogen i Gullspång, precis vid älven.

Gabriella kommer från Hudiksvall och där är det sällan några negativa ord. Möjligen kan invånarna ifrågasätta varför de inte blivit omskrivna i böckerna. Precis som Lina valde Gabriella att förlägga releasen av den senaste boken på hemorten, vilket skapade ett drag till köpcentret där Gabriella befann sig. Invånarna var stolta och berättade att de gillade miljöskildringarna och det finns ju faktiskt allt från hamn och kustremsa till landsbygd, skog och sjöar – miljöer att skapa kontrast med.

För Gabriella var det självklart att skriva om sin hemort medan Lina först började inom en annan genre. En vän till henne sa dock att hon skulle börja skriva annat och där någonstans kom tankarna på Gullspång. I Annabelle var det dock först en fiktiv plats med namnet Silverbro. Efter ändringen kände hon dock att hon kunde ta sig vissa friheter och skapade exempelvis en gymnasieskola som inte existerar i det verkliga Gullspång.

Gabrielle sådde ett frö en julaftonskväll då hon och barnen väntade på att tomten (pappa) skulle komma. Snön yrde utanför och det var kallt. Då började hon fundera på vad som skulle hända om det knackade på dörren och tomten i själva verket inte var barnens pappa utan någon som inte ville dem väl. Hon började skriva utifrån den scenen och så uppkom Ensamfjäril, som är hennes debutbok.

När de får frågor om framtiden så konstaterar de båda att de troligtvis kommer fortsätta att skriva om sina hemorter men vi får se.

Lars Kepler om Joona Linna och framtiden

Författarparet Alexandra och Alexander Ahndoril ligger bakom pseudonymen Lars Kepler och de fanns givetvis på bokmässan och Crimetime Göteborg. Under lördagen lyssnade jag på ett 45 minuter långt seminarium med dem och Jørn Lier Horst (vilket gjorde mig väldigt nyfiken på honom) men på söndagen pratade de en hel del om romankaraktärer och främst deras egna då. Hur uppstod Joona Linna och vad hade de egentligen för planer för dem i framtiden?

Alexandra Ahndoril berättade lite om bakgrunden till Joona Linna. Paret hade bestämt sig för att de ville ha en finne, dels på grund av den finska minoriteten i Sverige, men de hörde även hans röst. Tanken var också att skapa en karaktär som inte var som alla andra poliser i kriminalromaner, utan någon som stod ut. Alexander berättade också att så länge de är nyfikna på karaktärerna kommer de att fortsätta skriva och jämför det hela lite med en kärlekshistoria.

Paret delade med sig lite om hur processen går till från tanke till berättelse. De har hundratals lappar på en vägg där de står tillsammans och försöker berätta historien och bestämmer sig för hur det ska se ut men ibland gör karaktärerna lite som de själva vill. Alexander berättade att de kunde ha planerat att en kvinna skulle bli mördad men så gick kvinnans historia åt ett helt annat håll och då fick de tänka om.

Är de alltid överens då? Nej, de kan ha olika syn på vad som ska hända och hur. I början upplevde de det väldigt jobbigt men har senare insett att det betyder att det är något som är fel i berättelsen. Alexander får dock publiken att skratta genom att beskriva hans process. Han skriver en bra och spännande scen, mailar Alexandra som sitter en meter bort, han får tillbaka den och då har hon strukit hälften. Som tur är har han kvar originalet och kan klistra in på nytt och skicka. Så kan det gå några vändor innan de säger att de nog får prata igenom det här och lösningen är då ofta att komma på något helt nytt.

Parets senaste bok, Lazarus, dyker upp i handeln den 19 oktober och fortsätter i princip direkt där Kaninjägaren slutade. Skrivandet är redan igång på nästkommande bok och dessutom finns planer på både TV-serie och filmatiseringar i Hollywood.