Lockelsen i att skriva psykologisk spänning

Ett annat av de scenprogram jag såg under Crimetime Göteborg var det med Ninni Schulman och Mattias Edvardsson som de kallade ”Bakom stängda dörrar”. Ninni är aktuell med spänningsromanen Bara du och Mattias Edvardsson med En helt vanlig familj.

Ninni Schulman har gått från att skriva kriminalromaner till att skriva spänning. Hon säger själv att hon tröttnade på whiteboardtavlor och annat som hör kriminalromanen till. Hon ville skriva om nära relationer och spänning, utan poliser och polismiljöer. Hon tillägger att det har varit skönt att berätta på ett annat sätt, att det blir mer lugn och ro i berättandet och att man kan bygga upp spänningen på ett annat sätt.

Mattias Edvardsson säger sig inte så intresserad av de olika genrebeteckningarna utan tanken är en bra berättelse. Från början var det alltså ingen plan han hade att skriva en psykologisk spänningsroman. Han berättar vidare att trovärdiga karaktärer är en förutsättning för all litteratur och det måste vara karaktärer man kan relatera till. Han själv skrev bland annat om en 19-årig tjej och måste därför sätta sig in i en 19-årings liv för att förstå.

Ninni hade från början tänkt att förlägga sin handling i Blackeberg eftersom det är ett område hon känner till men samtidigt kändes det inte rätt utan Brommaplan passade bättre. Hon åkte runt och hittade sin familjs hus och trycker på att det är viktigt att veta hur ens karaktärer rör sig.

När frågan kommer om de har använt sig av sin egen vardagsrädsla för att skapa berättelserna svarar Ninni ja. Hon använder mycket natur och framför allt snö som kan kännas isolerande, en rädsla för många. Något annat hon har jobbat med är känslan av att inte bli trodd, en skräck Ninni har. När man börjar tvivla på sig själv, folk tror att man hittar på eller ser i syne. I böckerna drar hon givetvis på ännu mer på detta för att hålla läsarnas intresse.

Mattias rädsla grundar sig i döttrarna och att man inom några år inte kommer att kunna ha den kontrollen över dem som man hade när de var små. Ibland måste man somna fast de inte kommit hem ännu och så vidare. Det handlar mycket om att ständigt oroa sig, från förskoleåldern när man oroade sig för fall från rutschkanan till när de blir äldre och man oroar sig för vad som ska hända när de är ute på fester eller dylikt.

Mot slutet la Mattias också till att pappans och dotterns perspektiv var tänkt från början men sedan föll mammans perspektiv också på plats. Han ville främst visa pappans oro som sedan skildras ur dotterns ögon och hur hon ser på hans agerande. Mattias säger att det är en ynnest som författare att skildra en familj och hur olika vi kan se på saker och ting.

Författarintervju: Ninni Schulman

Foto: Anna-Lena Ahlström
Foto: Anna-Lena Ahlström

Ninni Schulman har bland annat arbetat som journalist på Expressen och Se & Hör. I augusti 2010 debuterade hon dock som författare med boken ”Flickan med snö i håret” och i januari i år kom ”Pojken som slutade gråta”.

Vad fick dig att ta steget från journalistik till författande?
– Jag har alltid, ända sedan jag var barn, innerst inne drömt om att bli författare. Att utbilda sig till och jobba som journalist var inte en nödlösning – att arbeta som journalist är vansinnigt kul och lärorikt – men jag har hela tiden känt att det var böcker jag ville hålla på med. Egentligen. Jag försökte skriva på fritiden, men det blev ingenting av någonting. Åren gick och jag blev mer och mer frustrerad över att jag svek mig själv genom att inte ta tag i min dröm. Vändpunkten kom när en arbetskompis, som också hade skrivprojekt vid sidan av, hösten 2008 föreslog att vi skulle starta en skrivklubb och ”piska varandra”.

Var det självklart att det skulle bli kriminalromaner eller hur gick tankarna där?
– Nej, det var inte självklart. Jag ville skriva en ”vanlig roman”, men eftersom jag hade så oerhört höga krav på mitt eget språk så låste det sig fullständigt. Jag skrev en mening och tog bort den, skrev en mening och tog bort den. Men när jag tänkte om, släppte tankarna på hyllningar i DN och Augustprisnomineringar och satte som mål att skriva något riktigt spännande, något som mina vänner skulle sträckläsa under ett parasoll på semestern lossnade det. Dramaturgin och drivet fick komma först, språket sedan. Men även om jag skriver krim nu så rör jag mig ändå kring samma teman som jag skulle ha skrivit om även i ett annat format; ensamhet, utanförskap…

Vad är det svåraste med att skriva böcker? Varför?
– Disciplinen och de långa tidsintervallen. Som dagstidningsjournalist är man van att skriva korta, snabba texter och se ett resultat dagen därpå. Min nästa manuslämning är vid årsskiftet och resultatet ser jag inte förrän nästa höst. Det är en stor omställning. Det är också ganska ensamt att skriva, både mentalt och rent fysiskt. Jag sitter ensam hemma och tänker mina tankar ensam. Men jag tar ofta hjälp av mina förlagsmedarbetare för att bolla idéer och testa olika lösningar.

Har du fler böcker på gång eller planerade?
– Om någon vecka ska jag börja skriva på tredje boken om Magdalena och de andra i Hagfors. Jag längtar jättemycket efter det. Tanken är att den ska komma ut hösten 2013.

Vart skriver du helst? Hur ser det ut där? 
– Jag har ett skrivbord i sovrummet, men där sitter jag i stort sett aldrig. Oftast hamnar jag vid köksbordet eller i soffan. Det händer att jag sitter på bibliotek också. Ibland funderar jag på att skaffa en arbetsplats inne i stan för att komma ut varje dag och få lite ”arbetskamrater”, men jag vet inte. Vi får se. När jag skriver vill jag gärna ha det någorlunda undanplockat och gärna en kopp kaffe till hands. På kvällen tänder jag ofta ljus när jag sätter mig. Förutom att det är mysigt ger det en signal till mig själv att jag ska sitta där en stund.

Vad gör du när du inte skriver?
– Varannan vecka tar jag hand om mina barn, men i övrigt läser jag ganska mycket. Och handarbetar. Jag tänker bra när jag har något i händerna samtidigt, det blir som en meditation. Jag tycker också om att vara ute och gå, gärna med kamera. Jag försöker träffa kompisar så ofta jag kan också.