Ett annat av de scenprogram jag såg under Crimetime Göteborg var det med Ninni Schulman och Mattias Edvardsson som de kallade ”Bakom stängda dörrar”. Ninni är aktuell med spänningsromanen Bara du och Mattias Edvardsson med En helt vanlig familj.

Ninni Schulman har gått från att skriva kriminalromaner till att skriva spänning. Hon säger själv att hon tröttnade på whiteboardtavlor och annat som hör kriminalromanen till. Hon ville skriva om nära relationer och spänning, utan poliser och polismiljöer. Hon tillägger att det har varit skönt att berätta på ett annat sätt, att det blir mer lugn och ro i berättandet och att man kan bygga upp spänningen på ett annat sätt.

Mattias Edvardsson säger sig inte så intresserad av de olika genrebeteckningarna utan tanken är en bra berättelse. Från början var det alltså ingen plan han hade att skriva en psykologisk spänningsroman. Han berättar vidare att trovärdiga karaktärer är en förutsättning för all litteratur och det måste vara karaktärer man kan relatera till. Han själv skrev bland annat om en 19-årig tjej och måste därför sätta sig in i en 19-årings liv för att förstå.

Ninni hade från början tänkt att förlägga sin handling i Blackeberg eftersom det är ett område hon känner till men samtidigt kändes det inte rätt utan Brommaplan passade bättre. Hon åkte runt och hittade sin familjs hus och trycker på att det är viktigt att veta hur ens karaktärer rör sig.

När frågan kommer om de har använt sig av sin egen vardagsrädsla för att skapa berättelserna svarar Ninni ja. Hon använder mycket natur och framför allt snö som kan kännas isolerande, en rädsla för många. Något annat hon har jobbat med är känslan av att inte bli trodd, en skräck Ninni har. När man börjar tvivla på sig själv, folk tror att man hittar på eller ser i syne. I böckerna drar hon givetvis på ännu mer på detta för att hålla läsarnas intresse.

Mattias rädsla grundar sig i döttrarna och att man inom några år inte kommer att kunna ha den kontrollen över dem som man hade när de var små. Ibland måste man somna fast de inte kommit hem ännu och så vidare. Det handlar mycket om att ständigt oroa sig, från förskoleåldern när man oroade sig för fall från rutschkanan till när de blir äldre och man oroar sig för vad som ska hända när de är ute på fester eller dylikt.

Mot slutet la Mattias också till att pappans och dotterns perspektiv var tänkt från början men sedan föll mammans perspektiv också på plats. Han ville främst visa pappans oro som sedan skildras ur dotterns ögon och hur hon ser på hans agerande. Mattias säger att det är en ynnest som författare att skildra en familj och hur olika vi kan se på saker och ting.