Bergtagen av Camilla Sten

191838_5dd643cec399dEn elev försvinner från Järvhöga Läroverk, en gammal internatskola belägen i Jämtlands skogar. En kedja av skallgångar, polisutredningar och ryktesspridning drar igång. Julia, som går på ortens gymnasium, deltar i sökandet först av ren tristess, men snart blir hon alltmer indragen. Det visar sig snart att det inte är första gången en ung pojke från skolan har försvunnit ut i skogen för att aldrig mer återvända.

Den andra boken i den här trilogin dök ner i min brevlåda för ett tag sedan och jag är ju den som inte bara kan hoppa in i en serie så jag valde att först läsa ”Bergtagen”. Jag visste egentligen inte så mycket om boken, mer än att det var något med skogen och att det skulle vara inslag av mystik och magisk realism. I efterhand har jag läst att många som gillat ”Cirkeln”-trilogin även gillat den här och även om de är väldigt olika förstår jag absolut kopplingen.

Berättelsen utspelar sig på en fiktiv ort kallad Järvhöga i Jämtland. Dels får vi följa med i en historia som utspelar sig 1966 och som handlar om Rosa och Lisa som då arbetade i matsalen på Läroverket. I nutid möter vi främst Julia, Astrid, Emil och Markus – fyra ungdomar på orten som möts i ett sökande. Kopplingen mellan dessa två perspektiv förstår man ganska snabbt. Det är något som ligger och gror, något som går långt tillbaka och som verkligen är ett mysterium. Vad händer med pojkarna i skogen?

Jag tycker om samtliga karaktärer i den här boken och tycker att alla för handlingen framåt. Särskilt intressant är det att läsa om relationen mellan Julia och Emil som verkligen utvecklas från ingenting till en stark vänskap. Jag tycker dessutom om Julia väldigt mycket. Hon verkar vara en person värd att känna och någon man kan förlita sig på.

Jag har tyckt om allt jag läst av Camilla Sten och denna är inget undantag. Jag gillar mystiken och spänningen, jag gillar miljöbeskrivningarna och stämningen och jag gillar språket. Det lär inte dröja länge innan jag hugger in på uppföljaren!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Camilla Sten
Serie: Järvhögatrilogin #1
Utgivningsår: 2020
Förlag: Rabén & Sjögren
Utläst: 16 juli 2021
Finns hos: Adlibris | Bokus

Andra som bloggat om boken:
Agnes Bokblogg | Enligt O | Barnboksbloggen | Annas Bokblogg | Prickiga Paula

Julkalendern 2020 – Lucka 22

I dagens lucka är temat spänning och krim. Lind & Co sponsrar nämligen med ett exemplar av ”Rotvälta” av Tove Alsterdal samt ett exemplar av ”Kalla spår” av Matt Goldman.

Om ”Rotvälta”:
Olof var bara fjorton år när han erkände mordet på en tonårsflicka, Lina Stavred. Tjugotre år senare svänger han av E4:an i Ångermanland, in på småvägarna som leder till hans barndomshem. I duschen hittar han sin pappa död, mördad med en jaktkniv.

Polisen Eira Sjödin har just återvänt till uppväxtens Kramfors, för att finnas till hands för sin mamma. I undersökningen av mordet på Olofs far kommer hon allt närmare sitt eget liv. Eira var nio år när Lina mördades. Olof var pojken i hennes mardrömmar.

Om ”Kalla spår”:
Det är vinter i Minnesota: kallt, blåsigt och ohyggligt mycket snö. Privatdetektiven och före detta polismannen Nils Shapiro ägnar större delen av sin vakna tid åt att jobba, respektive försöka komma över sitt havererade äktenskap. En dag hör den före detta poliskollegan Anders Ellegaard av sig och ber om hjälp. En kvinna har hittats mördad i sitt hem och hennes kropp är täckt av innehållet från hundratals dammsugarpåsar, vilket effektivt omintetgör polisens möjligheter att säkra spår efter förövaren. Kanske är det här det perfekta mordet?

Polisutredningen går trögt. Nils Shapiro gräver sig envetet allt djupare ner i fallet, med hjälp av lika mycket skarpsinne som cynism. Men när han börjar få fram information om offrets bakgrund dyker plötsligt FBI upp och kräver att han omedelbart avslutar sitt uppdrag.

Shapiro och Ellegaard tvingas nu gå helt utanför alla officiella kanaler, vilket inte bara gör det hela svårare, utan också mycket farligare. Vad är det egentligen som har hänt – och varför lägger sig FBI i utredningen?

Tävlingsregler
– Vad är det viktigaste på julbordet enligt dig? Motivera kort ditt svar i en kommentar till det här inlägget och glöm ej att ange en giltig e-postadress.

Tävlingen avslutas ikväll 23.59.

TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD! GRATTIS ANNA!

Intervju: Christian Unge

Nu i maj släpps andra delen i spänningsserien om Tekla Berg. Boken har fått titeln ”Ett litet korn av sanning” och enligt författaren Christian Unge ställs Tekla inför ännu större utmaningar än i förra boken – både medicinska som etiska – på Nobelsjukhusets akutmottagning. Dessutom måste hon tampas med en ny kirurgkollega som rekryterats för att dra igång verksamhet som Tekla inte gillar och intrigerna tätnar i sjukhusledningen. En liten pojke utan namn väcker även något hos Tekla som får förvecklingar ända upp till de jämtländska skogarna.

Den första boken i serien om Tekla har fått bra respons, både i Sverige och i utlandet. Tekla-serien kommer, till att börja med, att släppas i tio länder och fler länder väntar säkert framöver.
– Särskilt kul ska det bli när den släpps i England i vinter. Jag är ärligt riktigt nöjd och tacksam över den fina respons som den första boken fick, såväl här hemma som i utlandet. I Polen, till exempel, verkar bloggarna och läsarna riktigt förtjusta i Tekla som karaktär.

Förutom att skriva böcker är Christian överläkare inom internmedicin. Hela hans skrivande grundas i hans läkarroll och han plockar sin inspiration från patienter likväl som medicinska fall och intressanta kollegor.
– För mig är det väldigt viktigt att de rent medicinska sakerna jag skriver om är korrekta så att en läsare av Tekla-böckerna kan bli inspirerade att läsa vidare om exempelvis sepsis eller lungembolier. Känslan ska vara att man får lika delar spänning/underhållning som en inblick i sjukvården. En smula kunskapsboost av medicinska fakta också.

Huvudkaraktären i böckerna heter alltså Tekla Berg och är, enligt Christian, en blandning av flera inspirerande läkare han själv har träffat genom åren, hans fantasi och såklart vissa delar av honom själv.
– Helt ärligt så är Tekla mycket modigare än vad jag är. Och smartare.

Att skapa eller få fram en karaktär kan se lite olika ut för olika författare. För Christian handlar det inte om planering eller tekniskt bygge av beståndsdelar. För honom måste en karaktär bottna i en magkänsla han har eller något personlighetsdrag som han själv är nyfiken på, exempelvis Monica Carlssons (sjukhusdirektören) förmåga att styra med människor och få sin vilja igenom, med ett leende på läpparna.
– Ibland är karaktärer inspirerade av verkliga människor, men då ofta bara en liten detalj som jag har gått igång på.

Som läsare kan man undra vad Nobelsjukhuset egentligen är för sjukhus. Förutom Tekla-serien har Christian även skapat en ljudboksserie som utspelar sig på sjukhuset.
– Sjukhuset är ju till placeringen Södersjukhuset i Stockholm, men när jag skapade Nobelsjukhuset skrev jag åtskilliga sidors bakgrundshistoria för dess tillkomst och historia som var mycket mer baserat på ett gammalt, anrikt sjukhus från förra seklets början, kopplat till Nobelstiftelsen, Karolinska Institutet mm. Serafen på Kungsholmen finns även med som förlaga. Men sen är det en skapelse i mitt huvud, som skulle passa för sina syften i Teklas universum.

Att Christian började skriva spänning föll sig naturligt när han började skriva.
– Egentligen tänkte jag skriva dokumentära sakprosaböcker om slumområden i världen och andra fenomen kopplade till global hälsa. Sen när jag väl började skriva på min första trilogi (om kirurgen Martin Roeykens) så blev det spänning, av bara farten.

På frågan om han själv läser mycket får jag svaret ”halvmycket”. Han läser dock gärna medicinsk fakta och vetenskapliga artiklar.
– När jag läser böcker blir det mest skönlitteratur, typ Cormac McCarthy, Ian McEwan och Philip Roth. Sen tittar jag mest på deckare och thrillers på TV och film.

Fler böcker om Tekla är planerade och hur många det blir beror lite på om läsarna gillar vad de läser och om förlaget vill ge ut fler. Några rader i en ny bok ska skrivas men just nu arbetar Christian konstant, sedan tio veckor tillbaka, med covid-patienter på medicinkliniken på Huddinge Sjukhus. Allt annat står på paus för tillfället.

Foto: Magnus Liam Karlsson

Författarintervju: Karin Valtersson

Karin Valtersson är debutanten som i vanliga fall arbetar med bland annat mänskliga rättigheter. Nu är hon och hennes bok ”Angelika” nominerad till Crimetime Awards 2019 i kategorin årets deckardebut.

Grattis till nomineringen i Crimetime Awards. Hur känns det?
– Jättekul, så klart, och lite överväldigande. Jag blev också väldigt glad för själva motiveringen till nomineringen, att de tryckte mycket på språket och hur boken är skriven. Det gjorde mig verkligen jätteglad.

Angelika är din debutroman och den gavs ut tidigare i år. Vad har du fått för reaktioner på den?
– Jag har fått väldigt positiva reaktioner vilket så klart är väldigt roligt, eftersom jag jobbade med boken så länge innan den var klar (2,5 år). Jag har blivit förvånad över mängden reaktioner, att den både har recenserats i dagspress och i TV, och hos många bokbloggare.

Vad var det som inspirerade dig att skriva boken?
– Jag flyttade till England 2012 i samma veva som jag fick mitt första barn. Tanken väcktes på att skriva en bok som spände över både England och Sverige, att väva ihop båda ländernas spänningstraditioner. Samtidigt ville jag skriva något om kvinnors villkor, om kvinnors frihet, om val och ansvar och skyldigheter, och hur det ofta kan ställas på sin spets när man skaffar barn.

När du inte skriver arbetar du med demokrati och mänskliga rättigheter. Vill du berätta mer om det?
– Jag har jobbat med demokrati och mänskliga rättigheter i Burma sedan 2010 och det är ett extremt inspirerande och ibland väldigt jobbigt arbete. Jag har lärt känna väldigt många imponerande aktivister runt hela världen genom det arbetet, och det är en väldigt speciell känsla att vara en liten, liten del av en global rörelse, som jobbar för en bättre värld, hur klyschigt det än kan låta. Jag inbillar mig också att det ger mig perspektiv på mitt eget liv och existens.

Har din bakgrund bidragit och/eller påverkat ditt skrivande?
– Jag debuterade med ”Angelika” när jag var 37 år och jag ser det som något positivt att jag har gjort en hel del saker innan, inte bara jobbat med internationella frågor utan även jobbat som servitris, städare, som lokaljournalist och jag har pluggat på universitetet och bott i flera olika länder. Jag har gift mig och skaffat barn. Jag tror att det hjälper att ha en brokig bakgrund, att man har träffat många olika typer av människor när man ska snickra ihop karaktärer och skriva trovärdigt om fiktiva människor.

Hur ser din framtid ut? Skriver du på något nytt?
– Jag skriver just nu på ett manus som handlar om en kvinna som genomgår en stor sorg, och som till stor del utspelar sig i Burma.

Vad skulle du ge för tips till andra som också vill bli författare?
– Först det som jag nämnde ovan, att det är bra att leva lite liv, så du har något att gräva ur. Sen finns de klassiska tipsen, som läs och skriv mycket, vilket stämmer. Det ska man göra. Jag skulle vilja tillägga att man ska försöka läsa medvetet, det vill säga reflektera över vad man tycker är bra, vad som funkar, och vad som inte gör det, när man läser. På så sätt kan du komma framåt i det egna skrivandet. Sen tycker jag att det allra viktigaste är att man måste ta sig själv och sina ambitioner på allvar, man måste verkligen ta sig tiden att skriva. Ingen annan kommer ge dig den tiden. Och det handlar om att prioritera, du kommer inte hinna göra allt. Den här idén om ”the woman who has it all” är en kvinnohatande myt som vi bör ta kål på genast. När jag skrev ”Angelika”, samtidigt som jag hade ett vanligt jobb och två små barn, jobbade jag dels deltid på vanliga jobbet, dels såg vårt hem ut som skräp i långa perioder. Jag hann inte träna och jag hann inte läsa särskilt mycket. Våga prioritera skrivandet!

Lazarus av Lars Kepler

VARNING FÖR SPOILERS OM MAN EJ HAR LÄST TIDIGARE DELAR!

En död man hittas i en lägenhet i Oslo. När polisen öppnar frysboxen i köket gör de ett fruktansvärt fynd. Offret visar sig vara en dittills okänd gravskändare och trofésamlare. Några dagar senare kontaktar en tysk kommissarie Joona Linna och ber om hjälp med ett mordfall på en camping utanför Rostock. Joona förstår att mönstret som framträder är vansinnigt och samtidigt omöjligt att ignorera. Vissa skulle kalla det för ett mirakel om någon återvände från döden – andra skulle kalla det för en mardröm.

Egentligen hade jag tänkt vänta med att ta mig an den här boken. Varför vet jag egentligen inte men jag kände aldrig ”wow” när det stod klart flera månader i förväg att Lazarus skulle släppas i oktober och jag var inte en av dem som förbokade så tidigt att jag hann glömma. Jag tänkte snarare att jag skulle läsa den när tid fanns, kanske lyssna på som ljudbok och köpa boken vid nästa rea. Efter bokmässan blev jag dock rejält taggad och det har bara fortsatt i takt med att folk lagt upp mer och mer om boken, om författarna och pratat Joona Linna och Saga Bauer. Till slut kunde jag inte hålla mig och i fredags dök paketet från Adlibris ner.

Precis som vanligt kastas vi direkt in i mordfall och Joona Linnas värld. Boken tar vid i stort sett där den senaste, Kaninjägaren, slutade och man kommer snabbt in i handlingen. En av Keplers styrkor är de korta kapitlen och sättet att verkligen hålla läsaren kvar genom spänning och till viss del cliffhangers. Detta är såklart återkommande även i Lazarus, vilket gör att det blir ett bra driv i läsandet och trots att boken är på 500+ sidor känns det som att man flyger genom pappren.

En annan av Keplers styrkor är det råa i berättandet. De försöker inte släta över något och skriver de om en psykopat så är det verkligen en psykopat. De kryper liksom in under skinnet på en och det kan sluta med att man sitter och tuggar på sina egna fingrar. Exempelvis var jag nog inte ensam om att tycka att det var väldigt obehagligt med fönster under och efter jag hade läst Stalker. Keplers berättande gör att man hela tiden sitter på helspänn.

Jag skriver inte så mycket om själva handlingen eftersom det finns risk att jag avslöjar något men det var en riktigt, riktigt spännande bok och jag ångrar inte en sekund att jag beställde och slukade den ändå. Kepler hör definitivt till favoriterna och jag ser redan fram emot nästa bok i serien.

Mitt betyg: 5/5

Författare: Lars Kepler
Serie: Joona Linna #7
Utgivningsår: 2018
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 24 oktober 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker av författarna:
– Hypnotisören (Joona Linna #1)
– Paganinikontraktet (Joona Linna #2)
– Eldvittnet (Joona Linna #3)
– Sandmannen (Joona Linna #4)
– Stalker (Joona Linna #5)
Kaninjägaren (Joona Linna #6)

Lockelsen i att skriva psykologisk spänning

Ett annat av de scenprogram jag såg under Crimetime Göteborg var det med Ninni Schulman och Mattias Edvardsson som de kallade ”Bakom stängda dörrar”. Ninni är aktuell med spänningsromanen Bara du och Mattias Edvardsson med En helt vanlig familj.

Ninni Schulman har gått från att skriva kriminalromaner till att skriva spänning. Hon säger själv att hon tröttnade på whiteboardtavlor och annat som hör kriminalromanen till. Hon ville skriva om nära relationer och spänning, utan poliser och polismiljöer. Hon tillägger att det har varit skönt att berätta på ett annat sätt, att det blir mer lugn och ro i berättandet och att man kan bygga upp spänningen på ett annat sätt.

Mattias Edvardsson säger sig inte så intresserad av de olika genrebeteckningarna utan tanken är en bra berättelse. Från början var det alltså ingen plan han hade att skriva en psykologisk spänningsroman. Han berättar vidare att trovärdiga karaktärer är en förutsättning för all litteratur och det måste vara karaktärer man kan relatera till. Han själv skrev bland annat om en 19-årig tjej och måste därför sätta sig in i en 19-årings liv för att förstå.

Ninni hade från början tänkt att förlägga sin handling i Blackeberg eftersom det är ett område hon känner till men samtidigt kändes det inte rätt utan Brommaplan passade bättre. Hon åkte runt och hittade sin familjs hus och trycker på att det är viktigt att veta hur ens karaktärer rör sig.

När frågan kommer om de har använt sig av sin egen vardagsrädsla för att skapa berättelserna svarar Ninni ja. Hon använder mycket natur och framför allt snö som kan kännas isolerande, en rädsla för många. Något annat hon har jobbat med är känslan av att inte bli trodd, en skräck Ninni har. När man börjar tvivla på sig själv, folk tror att man hittar på eller ser i syne. I böckerna drar hon givetvis på ännu mer på detta för att hålla läsarnas intresse.

Mattias rädsla grundar sig i döttrarna och att man inom några år inte kommer att kunna ha den kontrollen över dem som man hade när de var små. Ibland måste man somna fast de inte kommit hem ännu och så vidare. Det handlar mycket om att ständigt oroa sig, från förskoleåldern när man oroade sig för fall från rutschkanan till när de blir äldre och man oroar sig för vad som ska hända när de är ute på fester eller dylikt.

Mot slutet la Mattias också till att pappans och dotterns perspektiv var tänkt från början men sedan föll mammans perspektiv också på plats. Han ville främst visa pappans oro som sedan skildras ur dotterns ögon och hur hon ser på hans agerande. Mattias säger att det är en ynnest som författare att skildra en familj och hur olika vi kan se på saker och ting.

Eldslandet av Pascal Engman

En exklusiv klockbutik i Stockholm rånas, men inga armbandsur försvinner.

En tid senare kidnappas framgångsrika finansmän medan deras familjer pressas på pengar för att få dem fria.

I Sydamerika pågår omfattande organhandel. Man tvingas söka sig till Sverige för att hitta kroppar till verksamheten, som bedrivs i en av de mäktiga nazistkolonierna i södra Chile.

Polisinspektör Vanessa Frank inser att det finns ett samband mellan händelserna. Hon är avstängd från sitt arbete men går ändå in i ett flerfrontskrig mot den internationellt organiserade brottsligheten, som visar sig ha förgreningar in i den svenska poliskåren.

Det var inte länge sedan jag läste Pascal Engmans debutroman, Patrioterna, och med den fick jag definitivt mersmak. Det jag uppskattade då var korta och intensiva kapitel, mycket action, tilltalande story och speciella karaktärer att fastna vid. Samma sak upplever jag här.

I Eldslandet möter vi för första gången Vanessa Frank och man förstår ganska snabbt att hon har lite i bagaget. Hon är också den typ av polis som inte riktigt följer ramar och regelverk, vilket såklart skapar lite extra spänning. Hon är nämligen inte rädd för att söka efter saker på egen hand och ge sig in i komplicerade utredningar. Vanessa känns ändå verklighetstrogen, precis som övriga karaktärer vi får möta i boken. Man vill veta mer, läsa mer och förmodligen kommer hon utvecklas än mer i kommande böcker i serien.

Pascal Engman berör bland annat organhandel och människosmuggling, fruktansvärda ämnen, men gör det på ett alldeles ypperligt sätt. Det är skrämmande att ta del av men samtidigt en ögonöppnare för hur världen runt omkring en ser ut. I Sverige har vi en tendens att isolera oss lite och tänka att saker inte händer oss men vi kan inte ignorera vad som händer i resten av världen. Skildringen av miljöerna i Chile spär ytterligare på den här känslan som får det att krypa i hela kroppen. Brutalt!

Jag jämför Pascal Engman lite med Dan Brown. Dessa korta men intensiva kapitel känns igen och boken får ett bra driv. Trots att boken är på över 500 sidor, alltså en tegelsten, märks det knappt för jag slukar den i ett nafs. Den blir liksom aldrig seg eller långtråkig. Eldslandet har ett högt tempo och är som gjord för film. Att Pascal Engman dessutom behandlar dessa viktiga och aktuella ämnen på ett så brutalt sätt bidrar till att jag bara vill ha mer, mer, mer. Helst igår!

Tack till Piratförlaget för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 5/5

Författare: Pascal Engman
Serie: Vanessa Frank #1
Utgivningsår: 2018
Förlag: Piratförlaget
Utläst: 26 september 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker av författaren:
Patrioterna 

Den sista Mrs Parrish av Liv Constantine

Amber Patterson har fått nog. Hon är trött på att vara en oattraktiv, tråkig kvinna som ingen lägger märke till. Hon tycker att hon förtjänar mer – ett liv med pengar och inflytande, ett sådant liv som den blonda, blåögda och vackra Daphne Parrish tar för givet.

I det lilla kustsamhället Bishops Harbor i Connecticut är societetsdrottningen och filantropen Daphne och hennes man, fastighetsmogulen Jackson, drömparet i allas ögon. Avundsjukan skulle äta upp Amber inifrån, om det inte var så att hon hade en plan. Genom att spela på Daphnes välvilja börjar Amber nästla sig in i familjen Parrishs liv – ett första steg i hennes noggrant uträknade plan för att krossa deras äktenskap. Snart är hon Daphnes förtrogna, reser med paret och deras döttrar på semester till Europa och tar sig allt närmare sitt mål, Jackson.

Men det finns en skugga i Ambers förflutna, och om någon får reda på vem hon egentligen är riskerar allt att glida henne ur händerna…

Den här boken började möjligen lite segt men sedan tog det sig och det blev nästan en riktig bladvändare av den. Om man från början tror sig veta exakt hur den här historien slutar kan det hända att man får både en och två knäppar på näsan.

Amber Patterson är egentligen en ganska komplex karaktär. Hon har ett mörkt förflutet, som vi får aningar om, och är mest bara ute efter pengar och makt. Hon är bra på att manipulera människor och få sin vilja fram – helt klart. Att hon och Daphne blir vänner är inte alls konstigt då det är Ambers mål och Daphne är öppen för en förtrogen, på grund av omständigheterna. Även Daphne bär på en del och ser det som en möjlighet att kunna prata av sig och leva som en normal människa då och då.

Berättelsen tar en ganska stor vändning någonstans mitt i och berättas då ur ett annat perspektiv. Detta tycker jag verkligen lyfte boken! Även om jag hade vissa aningar om att det fanns något mer i bakgrunden som vi läsare inte fick veta blev jag förvånad över twisten.

Överlag var det en bra bok och jag ville mest bara läsa mer, mer, mer. Som jag skrev var den något seg i början men det tog sig ganska snabbt. Jag kan absolut rekommendera boken så är du nyfiken på den så ge den en chans!

Tack till HarperCollins Nordic för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Liv Constantine
Utgivningsår: 2018
Förlag: HarperCollins Nordic
Utläst: 14 augusti 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus | HarperCollins Nordic

Julkalendern 2017 – Lucka 19

Idag är det ett härligt thrillerpaket som står på spel och det är Massolit Förlag som sponsrar. I paketet finner vi titlarna Barnet av Fiona Barton, Höstsol av Lars Wilderäng samt Dark Matter av Blake Crouch.

Tävlingsregler
– Vad är det viktigaste för dig när du väljer en ny bok? Andras kommentarer, omslag etc. Motivera kort ditt svar och glöm ej att ange en giltig e-postadress.

Tävlingen avslutas ikväll 23.59.

TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD! GRATTIS JEANETTE!

Sjuka själar av Kristina Ohlsson

sjukasjalar-inbFörst sattes träd i brand. Sedan öppnades portarna till helvetet.

Lukas försvinner några dagar innan han ska ta studenten. Tre veckor senare hittas han medvetslös med stora skador. Ingen förstår vad som hänt honom. Inte ens han själv. Det enda han och alla andra vet är att ytterligare två personer försvunnit på samma sätt. Men Lukas är den enda som har kommit tillbaka.

Tio år senare återvänder han till sitt föräldrahem, plågad av ovissheten om vem som en gång förstörde hans liv. På andra sidan gatan bor en man som aldrig förlikat sig med att han inte fick veta vad som hände hans dotter Fanny. Och som tror att Lukas har svaret.

Samtidigt flyttar Anna och David in i den gamla prästgården. Här ska de börja sitt nya liv. Men huset väcker stark oro hos Anna. När hon senare hittar ett järnkors nedgrävt i trädgården förstår hon att det finns någon som vill dem illa. Riktigt illa. Anna försöker vettskrämd rädda både sig själv och David. Men är det redan för sent?

Jag gillar Kristina Ohlsson som författare och då grundar jag det enbart på hennes serie om Fredrika Bergman. Den serien har hållit en jämn och bra nivå och jag längtar efter mer men under tiden gav jag mig på denna skräckroman med ganska höga förväntningar.

Att skriva skräck kan inte vara särskilt lätt. Det ska vara lite kusliga miljöer, skumma karaktärer men framför allt ska man ju bli lite rädd, om jag får säga mitt. Den här boken har de två första men jag skulle inte vilja kategorisera den som skräck, snarare spänningsroman. Men vart går gränsen? Jag har faktiskt ingen aning. Jag blev dock inte uppskrämd på något vis av boken utan tyckte mer att den var spännande och intressant. Dessa gamla sägner och fall som tas upp i boken var väldigt fascinerande.

Ja, trots bristen på skräck tyckte jag att det var en väldigt bra bok. Den är välskriven och en riktig bladvändare. Den är också relativt lättläst och går snabbt att läsa, vilket gjorde att boken var slut snabbare än jag hade planerat. Tyvärr har jag lite svårt för den här typen av slut i böcker men jag har förlikat mig med det nu.

Det här var mitt val till spänningsutmaningen under april månad. Läs mer här.

Tack till Piratförlaget för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Kristina Ohlsson
Utgivningsår: 2016
Förlag: Piratförlaget
Utläst: 9 april 2016
Finns hos: Adlibris | Bokus | CDON