Ella och Noa: Lussa Lagom av Mattias Edvardsson

Det är dags för luciatåg på förskolan. Barnen övar och övar. Noa ser inte riktigt poängen med luciafirandet och är inte så sugen på att uppträda inför alla föräldrar. Han vill inte vara med. Han vill mest göra änglar i snön, för hans morfar är en ängel och bor i himlen.   Ella och Noa har som vanligt mycket tankar och den här gången bland annat om änglar finns och om man kan prata med någon som är död. Men framför allt funderar de på traditioner. Hur ska ett luciatåg egentligen gå till och se ut? Måste det finnas flera stjärngossar, tomtar, tärnor och bara EN lucia? Måste allt vara som det alltid har varit?  Ella vill att alla ska kunna vara med i tåget på sitt sätt och har en lösning på Noas scenskräck.

Så kom då en tredje del i serien om Ella & Noa, och perfekt att förlägga den i juletid tyckte jag. Barnen kände igen illustrationerna direkt och ville läsa boken samma dag som den kom och inte mig emot såklart.

Precis som i de tidigare böckerna är illustrationerna riktigt härliga. Matilda Salmén illustrerar väldigt bra hur det kan se ut på en förskola och lägger till de där perfekta julelementen. Det är lite stakar, lite julpyssel, luciatåg och snö. Perfekt för att inge julkänslor!

Boken handlar framför allt om barnens luciatåg, men också om olika traditioner vi har i olika familjer. Det är många frågor som ställs av barnen, och de vuxna gör sitt bästa för att förklara. Det är diskussioner kring hur många lucior det ska vara i ett tåg och vad man egentligen kan klä ut sig till. Är det okej att gå luciatåg som Spiderman till exempel?

Samtliga böcker om Ella & Noa har varit väldigt roliga att läsa och de kan skapa en del diskussion med barnen om vad de tycker i olika frågor. Jag rekommenderar varmt hela serien om Ella & Noa.

Tack till Opal Förlag för recensionsexemplaret!

Författare: Mattias Edvardsson
Illustratör: Matilda Salmén
Utgivningsår: 2020
Förlag: Opal Förlag
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare böcker i serien:
– Ella & Noa: Glass på en onsdag (Ella & Noa #1)
Ella & Noa: Hoppa från kanten (Ella & Noa #2)

Ella & Noa: Hoppa från kanten av Mattias Edvardsson och Matilda Salmén

Ella och Noa ska till badhuset med Ellas pappa efter förskolan. De har verkligen sett fram emot det! Noa, som är världens modigaste och inte rädd för någonting, ska hoppa från kanten… Ella är lite mer avvaktande och funderar på massa saker, inte bara hur bra det egentligen är att dricka bassängvatten. De äter varmkorv och badar för glatta livet men när det är dags att hoppa från kanten börjar Noa tveka.

För ungefär ett år sedan släpptes den första boken i serien om Ella och Noa och jag fastnade direkt. Illustrationerna var härliga och berättelsen kändes väldigt frigörande och glad på ett sätt. Det var helt enkelt kul att läsa.

Ella och Noa har väldigt olika bakgrund och uppväxt. Noa har lärt sig att saker ska vara på ett visst sätt medan Ella har lärt sig att det ska vara på ett annat. Att barnen skildras på det viset tycker jag gör berättelsen mer trovärdig och naturlig då alla barn verkligen är olika. De har olika egenskaper och kommer från olika typer av familjer men det ska inte heller hindra leken eller vänskap, vilket visas väldigt tydligt här.

Denna bilderbok har uppskattats mycket av mina barn och de vill gärna läsa den om och om igen, speciellt eftersom den har temat bad och simhall. Båda barnen går nämligen på simskola här och känner igen sig i vissa delar av boken. Snabbläst och bra och vi ser fram emot fler delar i serien.

Tack till Bokförlaget Opal för recensionsexemplaret!

Författare: Mattias Edvardsson
Illustratör: Matilda Salmén
Serie: Ella & Noa #2
Utgivningsår: 2019
Förlag: Bokförlaget Opal
Utläst: 18 september 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare böcker i serien:
Ella & Noa: Glass på en onsdag (Ella & Noa #1)

Lockelsen i att skriva psykologisk spänning

Ett annat av de scenprogram jag såg under Crimetime Göteborg var det med Ninni Schulman och Mattias Edvardsson som de kallade ”Bakom stängda dörrar”. Ninni är aktuell med spänningsromanen Bara du och Mattias Edvardsson med En helt vanlig familj.

Ninni Schulman har gått från att skriva kriminalromaner till att skriva spänning. Hon säger själv att hon tröttnade på whiteboardtavlor och annat som hör kriminalromanen till. Hon ville skriva om nära relationer och spänning, utan poliser och polismiljöer. Hon tillägger att det har varit skönt att berätta på ett annat sätt, att det blir mer lugn och ro i berättandet och att man kan bygga upp spänningen på ett annat sätt.

Mattias Edvardsson säger sig inte så intresserad av de olika genrebeteckningarna utan tanken är en bra berättelse. Från början var det alltså ingen plan han hade att skriva en psykologisk spänningsroman. Han berättar vidare att trovärdiga karaktärer är en förutsättning för all litteratur och det måste vara karaktärer man kan relatera till. Han själv skrev bland annat om en 19-årig tjej och måste därför sätta sig in i en 19-årings liv för att förstå.

Ninni hade från början tänkt att förlägga sin handling i Blackeberg eftersom det är ett område hon känner till men samtidigt kändes det inte rätt utan Brommaplan passade bättre. Hon åkte runt och hittade sin familjs hus och trycker på att det är viktigt att veta hur ens karaktärer rör sig.

När frågan kommer om de har använt sig av sin egen vardagsrädsla för att skapa berättelserna svarar Ninni ja. Hon använder mycket natur och framför allt snö som kan kännas isolerande, en rädsla för många. Något annat hon har jobbat med är känslan av att inte bli trodd, en skräck Ninni har. När man börjar tvivla på sig själv, folk tror att man hittar på eller ser i syne. I böckerna drar hon givetvis på ännu mer på detta för att hålla läsarnas intresse.

Mattias rädsla grundar sig i döttrarna och att man inom några år inte kommer att kunna ha den kontrollen över dem som man hade när de var små. Ibland måste man somna fast de inte kommit hem ännu och så vidare. Det handlar mycket om att ständigt oroa sig, från förskoleåldern när man oroade sig för fall från rutschkanan till när de blir äldre och man oroar sig för vad som ska hända när de är ute på fester eller dylikt.

Mot slutet la Mattias också till att pappans och dotterns perspektiv var tänkt från början men sedan föll mammans perspektiv också på plats. Han ville främst visa pappans oro som sedan skildras ur dotterns ögon och hur hon ser på hans agerande. Mattias säger att det är en ynnest som författare att skildra en familj och hur olika vi kan se på saker och ting.