I egna händer av Cecilia Sahlström

De blåvita banden på Västra Sommarstadens koloni område står i bjärt kontrast till höstens varma färger.

En man är funnen död. Mördarens tillvägagångssätt känns på samma gång impulsivt som beräknande. Kommissarie Sara Vallén vid Lundapolisen som bara dagar tidigare vittnat mot den man som misshandlat henne ska i tomheten som vittnesmålet lämnat efter sig hitta kraft att utreda mordet.

Den mördade visar sig vara en socialsekreterare. Hans krets beskriver en svärmorsdröm: empatisk, social, lojal och klok. Men Sara anar oråd. Ingen människa kan vara så änglalik. Och om han så vore varför skulle han då ha mördats? Ju djupare polisen gräver i mannens relationer, desto mörkare hemligheter kommer i daga.

Det var ett bra tag sedan jag läste den första boken i serien om Sara Vallén man jag tyckte såpass bra om den att jag visste att jag skulle fortsätta med serien. Sen är det ju det där med att man har så mycket och så lite tid att vissa böcker liksom hamnar i kläm. Nu fick jag i alla fall tummen ur att läsa den andra delen i serien och vilken tur – den var nämligen minst lika bra som första boken.

Vi blir här introducerade till en hel del olika saker. Vi möter Samira som lever inom hederskultur, mord med påföljande polisutredning samt BDSM. Nu kan man ju fundera kring vad dessa olika saker har gemensamt men det är just det som för boken framåt. Den är spännande, lättläst och välskriven så sidorna bara flyger förbi. Redan från start får man en känsla av vem som kan ligga bakom mordet men det visar sig vara helt fel och sedan är man tillbaka på ruta ett igen. Inte förrän de sista kapitlen får man klart för sig hur det ligger till och det är precis så jag önskar att det ska vara.

När det gäller karaktärer och miljöer tycker jag att de målas upp på ett bra sätt. Man får en känsla för hur omgivningarna ser ut och jag tycker jag lär känna Sara Vallén på ett lite djupare plan.

Jag kan varmt rekommendera boken och även om det säkerligen går att läsa denna innan du läst första boken i serien rekommenderar jag ändå att starta från början, för att få en helhet och bästa möjliga läsupplevelse. Jag kommer snart ge mig i kast med tredje delen i serien.

Tack till Bokfabriken för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Cecilia Sahlström
Serie: Sara Vallén #2
Utgivningsår: 2018
Förlag: Bokfabriken
Utläst: 24 april 2019
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker av författaren:
Vit syren (Sara Vallén #1)

Pappas pojke av Emelie Schepp

VARNING FÖR SPOILERS OM MAN EJ HAR LÄST TIDIGARE DELAR!

En varm sommarkväll ringer en sexårig pojke till sin pappa. Skräckslagen berättar han att någon har tagit sig in i familjens hus i Norrköping. Det är det sista som hörs från pojken innan han försvinner spårlöst.

Åklagare Jana Berzelius leder förundersökningen av det komplicerade fallet. Tillsammans med kriminalkommissarie Henrik Levin och kriminalinspektör Mia Bolander försöker hon ta reda på vad som ligger bakom försvinnandet. Och ju närmare sanningen de kommer, desto mer personlig blir utredningen för Jana.Hon inser att det är bråttom, mycket bråttom, att hitta pojken. Samtidigt begär den skoningslöse Danilo Peña att Jana ska besöka honom i häktet. När hon till slut går med på att träffa honom kastas hon in i en fruktansvärd kamp på liv och död, där allt sätts på spel och ingen går säker.

Nu har jag äntligen kommit ikapp den här serien och det känns så bra! Jag känner mig lite efter på bollen men det är ju så med vissa böcker. Jag tycker att Schepp har blivit bättre och bättre för varje bok och i Pappas pojke flyter texten på utan ojämnheter. Precis som föregångarnas sugs man snabbt och lätt in i handlingen och spänningen finns där direkt. Den är helt enkelt svår att lägga ifrån sig.

Vår huvudkaraktär, Jana, finns där redan från början och det är väldigt intressant att följa hennes relation med Pär. Hon vill så mycket samtidigt som hon omöjligen kan berätta om sitt förflutna och detta krockar både en och två gånger. Jag tycker också att hon växer på något sätt och man får se fler sidor av henne. Danilo finns också med på ett hörn och gör i vanlig ordning allt för att få som han vill, oavsett konsekvenserna. Jag är dock enormt trött på Mia, polisen. Hon har sedan början varit en lite överdrivet kaxig karaktär med taskig attityd och taskigt humör men det måste väl finnas en sådan också.

Precis som jag skrev ovan flyter boken på bra, det är lagom långa kapitel och spänningen finns där hela tiden. Jag kan sakna lite av de råare, kallare avsnitten som jag tycker mig ha läst i tidigare böcker men å andra sidan är väl varje förälders värsta mardröm att ens barn ska försvinna eller skada sig och det är precis vad som händer här. Jag ser helt klart fram emot nästa del i serien!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Emelie Schepp
Serie: Jana Berzelius #4
Utgivningsår: 2017
Förlag: HarperCollins Nordic
Utläst: 28 oktober 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker av författaren:
Märkta för livet (Jana Berzelius #1)
Vita spår (Jana Berzelius #2)
Prio ett (Jana Berzelius #3)

Författarintervju: Gabriella Ullberg Westin

Fredag och dags för en ny författarintervju. Denna gång möter ni deckarförfattaren Gabriella Ullberg Westin, senast aktuell med Slaktaren.

Foto: Martina Wärenfeldt/Mstudio

Gabriella, Kan du berätta lite om dig själv?
– Jag är född och uppvuxen i Hudiksvall men bor nu i Nacka utanför Stockholm med min man Erik och våra två barn. Jag har alltid älskat att skriva, ända sedan jag lärde mig hålla i en penna. Historierna har alltid kommit lätt till mig, jag har bra fantasi. När jag gick i skolan sa en lärare till mig att jag borde bli författare. Då lät det som en ouppnåelig dröm. Men för sex år sedan bestämde jag mig för att ta tag i den där drömmen och skrev mitt första bokmanus. Det blev så småningom min debutdeckare, Ensamfjäril. Sedan tre år tillbaka är jag författare på heltid och älskar varje arbetsdag.

Din bokserie handlar om Johan Rokka och poliserna i Hudiksvall. Vart fick du den idén ifrån?
– När jag började skriva Ensamfjäril kändes det naturligt att min bok skulle utspela sig i Hudik som jag så väl känner till, och jag visste direkt att jag ville ha en manlig polis i huvudrollen och att han skulle vara annorlunda. Min man Erik är polis och jag började fantisera vad som skulle hända om han skulle flytta från Stockholm tillbaka till Hudik, som han liksom jag kommer ifrån, och börja jobba där. Så skapades Johan Rokka. Han är stor, burdus och säger precis vad han tycker och tänker. Han är en kompetent polis med ett stort, gott hjärta och ett starkt rättspatos. Han bär dock på en trasslig uppväxt, som han själv räds att hantera, den får läsarna se mer och mer av under seriens gång.

Din senaste bok, Slaktaren, släpptes i våras. Har du fler uppföljare på gång? Vad är målet? 
– Just nu skriver jag på Förrädaren som är den femte delen i min serie. Det är en bok om hot och hållhakar, om falsk och sann lojalitet och villkorslös kärlek. Den kommer våren 2019. Jag har inte satt något bestämt antal böcker i serien, men har fortfarande många idéer på nya böcker. Vi får helt enkelt se hur länge Rokka vill vara med.

Vad har du fått för respons på din senaste bok? Vad har du plockat med dig i ditt fortsatta skrivande?
Slaktaren har fått fantastiskt fina recensioner vilket såklart är väldigt kul. Allra roligast är att många gillar intrigen och karaktärerna. Jag älskar själv mina karaktärer (både de goda och onda) och jag tror det märks när jag skriver. Det krävs mycket arbete att skriva en bok, i mitt fall tar det ett år från idé till färdig bok, och när ens bok uppskattas ger det ny kraft att börja planera nästa intrig och skapa nya karaktärer.

Om man aldrig har läst deckare förut men blir nyfiken på dina böcker – vad kan man då förvänta sig? Kallsinniga mord eller mysdeckare? Hur skulle du beskriva dem?
– Jag skulle beskriva dem som spännande bladvändare med starka karaktärer som dröjer kvar efter läsning. Jag gillar att ha flera parallella intriger som flätas samman eftersom. Böckerna är inte av det allra mest kallblodiga slaget, spänningen tar sig andra uttryck. Slaktaren är den mest råa hittills.

Vad jag har förstått har du en bakgrund med studier i kriminologi. Hur kommer det sig att du valde att läsa det? Vad är det som lockar, och på vilket sätt har du haft nytta av det när du nu skrivit dessa böcker?
– Jag hade faktiskt planer på att bli polis när jag var i tjugoårsåldern, men precis innan jag skulle göra de fysiska intagningsproven skadade jag mitt knä så svårt att jag inte kunde genomföra dem. Sedan rann det ut i sanden. Men jag gifte mig med en polis istället. Hemma diskuterar vi mycket om brottslighet, ärenden han arbetar med och hur de jobbar för att lösa dem. Barnen är högst involverade, vi pratar brott, ser deckare, läser deckare tillsammans. Man kan säga att vi äter krim till middag.
– Jag började studera kriminologi för ett par år sedan. Brottslighet har alltid intresserat mig, eller snarare vad det är som gör att vissa av oss begår brott och andra inte. De allra flesta av oss vet vad som är rätt och fel, gott och ont, men vissa begår ändå brott. Kriminologin ger mig teorier om det, och ett bredare perspektiv på brottslighet, och det har jag stor användning av i mina böcker.

Vad har du för planer framöver?
– Just nu är jag mitt i redigeringen av Förrädaren och i november kommer Slaktaren som pocket vilket jag ser fram emot. Och i vinter åker familjen till Kanarieöarna i tre månader och då ska jag börja planera den bok som ska komma efter Förrädaren.

Foto: Jacob Nordström

Lazarus av Lars Kepler

VARNING FÖR SPOILERS OM MAN EJ HAR LÄST TIDIGARE DELAR!

En död man hittas i en lägenhet i Oslo. När polisen öppnar frysboxen i köket gör de ett fruktansvärt fynd. Offret visar sig vara en dittills okänd gravskändare och trofésamlare. Några dagar senare kontaktar en tysk kommissarie Joona Linna och ber om hjälp med ett mordfall på en camping utanför Rostock. Joona förstår att mönstret som framträder är vansinnigt och samtidigt omöjligt att ignorera. Vissa skulle kalla det för ett mirakel om någon återvände från döden – andra skulle kalla det för en mardröm.

Egentligen hade jag tänkt vänta med att ta mig an den här boken. Varför vet jag egentligen inte men jag kände aldrig ”wow” när det stod klart flera månader i förväg att Lazarus skulle släppas i oktober och jag var inte en av dem som förbokade så tidigt att jag hann glömma. Jag tänkte snarare att jag skulle läsa den när tid fanns, kanske lyssna på som ljudbok och köpa boken vid nästa rea. Efter bokmässan blev jag dock rejält taggad och det har bara fortsatt i takt med att folk lagt upp mer och mer om boken, om författarna och pratat Joona Linna och Saga Bauer. Till slut kunde jag inte hålla mig och i fredags dök paketet från Adlibris ner.

Precis som vanligt kastas vi direkt in i mordfall och Joona Linnas värld. Boken tar vid i stort sett där den senaste, Kaninjägaren, slutade och man kommer snabbt in i handlingen. En av Keplers styrkor är de korta kapitlen och sättet att verkligen hålla läsaren kvar genom spänning och till viss del cliffhangers. Detta är såklart återkommande även i Lazarus, vilket gör att det blir ett bra driv i läsandet och trots att boken är på 500+ sidor känns det som att man flyger genom pappren.

En annan av Keplers styrkor är det råa i berättandet. De försöker inte släta över något och skriver de om en psykopat så är det verkligen en psykopat. De kryper liksom in under skinnet på en och det kan sluta med att man sitter och tuggar på sina egna fingrar. Exempelvis var jag nog inte ensam om att tycka att det var väldigt obehagligt med fönster under och efter jag hade läst Stalker. Keplers berättande gör att man hela tiden sitter på helspänn.

Jag skriver inte så mycket om själva handlingen eftersom det finns risk att jag avslöjar något men det var en riktigt, riktigt spännande bok och jag ångrar inte en sekund att jag beställde och slukade den ändå. Kepler hör definitivt till favoriterna och jag ser redan fram emot nästa bok i serien.

Mitt betyg: 5/5

Författare: Lars Kepler
Serie: Joona Linna #7
Utgivningsår: 2018
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utläst: 24 oktober 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker av författarna:
– Hypnotisören (Joona Linna #1)
– Paganinikontraktet (Joona Linna #2)
– Eldvittnet (Joona Linna #3)
– Sandmannen (Joona Linna #4)
– Stalker (Joona Linna #5)
Kaninjägaren (Joona Linna #6)

Ögonvittnet av Anna Bågstam

Ett brutalt mord har begåtts i pittoreska fiskeläget Lerviken vid Öresund. En kvinna har avrättats och fått sina ögonlock upptejpade. Mordet sker dagen efter att Harriet Vesterberg flyttat in i sin pappas hus, ett stenkast från brottsplatsen. Plötsligt är Lerviken långt från den idyll där hon tillbringade sin barndoms somrar. Harriet har precis lämnat Stockholm och en havererad kärleksrelation bakom sig för en nystart som utredare hos polisen i Landskrona. Men hon förstår snabbt att hon inte är så välkommen på stationen som hon hade önskat och att hennes idéer inte uppskattas. Hon bestämmer sig för att gå sin egen väg, men den leder in henne på ett spår som hon snart desperat ångrar att hon började följa. Kan mördaren vara någon hon känner?

Vi får i boken möta Harriet som flyttat från Stockholm till fiktiva Lerviken i Skåne. Detta fick mig direkt att tänka på Annabelle, skriven av Lina Bengtsdotter. De båda böckerna har vissa likheter men de är även väldigt olika. En sak de i alla fall har gemensamt är att de är otroligt bra, fängslande och har ett bra driv. Redan från första sidorna i Ögonvittnet är jag fast.

Dels får vi träffa Harriets nya kollegor och hennes problem med att komma in i gruppen. Hon är trots allt inte polis och folk är därmed skeptiskt inställda till henne. Dessutom dras vi in i utredningen kring ett ganska spektakulärt fall. Mordet som utreds har skett i samma lilla samhälle som hennes pappa bor och där alla håller varandra om ryggen. Det är svårt att få ur människor sanningen och det går mycket rykten. Förutom utredningen kämpar Harriet även med pappans tilltagande förvirring och broderns frånvaro.

Precis som jag skrev är boken spännande redan från de första sidorna och i och med att handlingen utspelar sig på ett så litet ställe sjunker ju antalet potentiella mördare drastiskt. Vem som helst kan ligga bakom det hela och det kan likväl vara någon utifrån. Jag hade både en och fyra teorier, men det visade sig helt fel och när man väl tänkte att ”nu, nu vet jag!” kommer en vändning man inte hade väntat sig. Anna Bågstam kan definitivt knepet att hålla fast läsaren i ett järngrepp och jag ser fram emot att läsa mer av henne i framtiden.

Tack till Norstedts för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 4/5

Författare: Anna Bågstam
Serie: Morden i Lerviken #1
Utgivningsår: 2018
Förlag: Norstedts
Utläst: 22 september 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

En smakebit på søndag – Den tredje rösten

Den norska bokbloggaren “Betraktninger” har varje söndag en rolig liten utmaning där man ska skriva ner en liten smakbit av boken man läser för tillfället. Jag läser just nu bland annat Den tredje rösten av Cilla och Rolf Börjlind – tredje delen i serien om Stilton och Rönning.

Handling:
När Abbas el Fassi en dag slår upp tidningen får han en chock. Utanför hans gamla hemstad Marseille har Samira, en blind kvinna som han en gång haft en omstörtande kärleksaffär med, hittats styckad. De träffades på en cirkus: han skulle bli knivkastare, hon var target girl. Abbas har aldrig kunnat glömma henne. Nu måste han åka till Marseille igen för att ta reda på vad som hänt. Men för att kunna göra det måste han ta hjälp av sin gamle beskyddare, den före detta polisen Tom Stilton.

Samtidigt hittas tulltjänstemannen Bengt Sahlman hängd i sitt hem i Rotebro. Polisen konstaterar snart att det rör sig om ett fingerat självmord och sätter dådet i samband med ett parti droger som tullen beslagtagit. Utredningen hamnar hos Mette Olsäter som ingår i ledningsgruppen för en internationell operation mot illegal droghandel på nätet.

Den unga polisen Olivia Rönning kommer i kontakt med mordet på Sahlman, men följer andra spår än huvudutredningen. Spår som leder henne in i riskkapitalismens cyniska värld. Hon upptäcker att motivet till mordet finns att hitta i kretsar som tjänar grova pengar på att mjölka det svenska välfärdssystemet.

Men hennes spår korsas av trådar från Stilton och Abbas el Fassis privata undersökning i Marseille. Stilton och Rönning inser att mordgåtorna hänger ihop och börjar samarbeta för att lösa dem.

Båda var tysta under hela bilfärden ut. Stilton för att han behövde lite startsträcka på morgonen innan han blev hyfsat social, Abbas för att han inte var där. Han var inne i sig själv och hämtade kraft för det han skulle uppleva därute. I Callelongue. Området där Samiras styckade kropp hittades. På vägen dit passerade de en travbana i utkanten av en stor park. Abbas nickade ut genom bilfönstret.
– Där brukade Cirque Gruss ha sitt tält.
– Där travbanan ligger?
– Ja. Den fanns inte då.
Det var ett tonlöst konstaterande. Allt förändras. Taxin släppte av dem i utkanten av strövområdet och chauffören undrade hur de skulle ta sig tillbaka?
– Hämta oss om en timme, sa Abbas.

Skendöda av Louise Boije af Gennäs

OBS! Varning för spoilers om man ej har läst tidigare del i serien.

Sara har bestämt sig för att återvända till Stockholm från Örebro, trots de märkliga och traumatiska händelser som präglat hennes första höst i huvudstaden. Mer på sin vakt än någonsin byter hon till ett jobb inom konsultbranschen och flyttar till en ny stadsdel i hopp om att de ansiktslösa förföljarna ska lämna henne i fred.

Men den mardrömslika utpressningen tar snart vid där den slutade. Omgiven av finansvärldens korruption och maktspel måste Sara ställa sig frågan: finns det överhuvudtaget någon hon kan lita på?

Ni vet när man läser en bok som ger en så mycket känslor att man inte riktigt vet vad man ska göra? Ibland vill man kasta boken i väggen, ibland vill man svära åt den och ibland är det bara alldeles för sorgligt. Den här boken är ett typexempel på just det. Författaren har med andra ord lyckats i min mening.

Vår huvudkaraktär, Sara, var ju med om en hel del skit i första boken men här kulminerar det verkligen. Varningarna blir allt skarpare, råare och det skrämmer mig något otroligt hur mycket makt de här personerna har. Ibland lyckas de med väldigt enkla medel skrämma skiten ur henne och ibland är det som att de är hur många som helst, överallt och hela tiden. De kryper liksom en in på skinnet lika mycket som de gör på Sara och man kan inte annat än känna medlidande. Och det är här jag blir förbannad för dessa människor skyr inga medel! Jag förstår hennes tvivel om vem som är på hennes sida och ej, förstår hennes oro över familjen och andra.

I första boken irriterade jag mig en hel del på snacket om Saras militära bakgrund och det förekommer även här men jag tycker att det har blivit lite mer nedtonad. Kanske har författaren tagit åt sig av kritiken, kanske har det blivit så av en slump. Kanske väljer jag att helt lägga det åt sidan och hänge mig åt den rafflande historien?

Jag blir så imponerad över att författaren har lyckats skapa en sådan stämning, en sådan historia som letar sig in i ens kropp och inte riktigt vill släppa taget. Skendöda är en bladvändare av rang och jag kan inte sluta förrän den är färdigläst. Men nu då? Nu får jag vänta i flera månader på upplösningen! Hur ska detta gå?

Tack till Bookmark Förlag för recensionsexemplaret!

Mitt betyg: 5/5

Författare: Louise Boije af Gennäs
Serie: Motståndstrilogin #2
Utgivningsår: 2018
Förlag: Bookmark Förlag
Utläst: 21 september 2018
Finns hos: Adlibris | Bokus

Tidigare lästa böcker av författaren:
– Blodlokan (Motståndstrilogin #1)