Etikett: svensk deckare

Idag är det fredag och jag tänkte bjuda på en ny intervju, denna gången med författaren Gunilla Bergstrand. Varsågoda!

Så, vill du börja med att berätta lite om böckerna du har skrivit?
– Jag har skrivit deckarserien Morden i Dalarna. Huvudperson är kriminalinspektör Hannah Järnerud. Böckerna är mörka och normöverskidande. Lite Borlänge Noir. Jag backar inte för tunga ämnen, men böckerna innehåller är även mycket kärlek och vänskap. Blinka Lilla Stjärna är den första av de tre fristående böckerna i serien. Det är mycket ilska med i den boken. Och passion, längtan och kärlekstörst. Barnet i Kupolen, som är del två handlar mycket om vedergällning och om att få ett avslut. Där har Hannah tagit mer plats. I bok tre, Bindgalen, som kommer ut andra februari har Hannah mognat en hel del. Den boken är mer avskalad och naken. Vem är kvinnan som hittas i ett badkar på mentalvårdsmuseet i Säter? Finner Hannah det hon så innerligt söker? Kanske, ni får läsa själva!

Var det självklart att det skulle bli deckare eller hur gick tankegångarna?
– Det var självklart att det skulle bli spännande böcker. Eller en spännande bok. Jag visste inte från början att det skulle bli en serie, men karaktärerna vägrade ge sig, så jag fortsatte och vips så var de tre. Om böckerna kan jag säga att det märks att jag dras till berättelser om ondska. Jag vill förstå varför folk gör som de gör mot varandra. Vad som händer i människor när de reagerar på sådant de blivit utsatta för. Att det till slut blev kriminalinspektör Hannah Järnerud som krävde frontplatsen i berättelserna gjorde att vi hamnade på deckare istället för thrillers. Men jag tassar gärna över gränsen till skräck och har bäddat in vissa övernaturliga inslag. Och miljö. Det är mycket Dalamiljö och brukskänsla. Det som överraskade mig är att böckerna handlar så mycket om karaktärernas relation till varandra och till samhället. Men mina karaktärer överraskar mig hela tiden. Vem vet, det kanske blir en feelgood tillslut. Med skräckinslag. Och kärlek. Vi behöver alla kärlek.

Vad anser du är det mest utmanande med att vara författare?
– Dosen av självkritik som man ständigt häller över sig själv. Den dyker upp som en hink med självlysande färg ovanpå dörren varje morgon när man lämnar sovrummet. Toppa det med lite hybris så har du gjutformen för en författare. Skämt å sido. Det mest utmanade är att ta sig i mål! För att lyckas med sitt skrivprojekt måste man vara envis som en åsna och därtill omge sig med proffsigt folk. Jag har lärt mig den hårda vägen. Så lita på mig när jag säger att man måste anlita en lektör, korrekturläsare och en redaktör. Glöm inte formgivare också, men det sista gäller om du är egenutgivare annars får du hjälp av förlaget. Så våga utmana Jante, för det är bara du som kan skriva din berättelse.

Hur ser det ut där du sitter och skriver?
– Mjukt, gosigt och med en fisande boxerhund över benen. Jag ligger i sängen eller soffan och klurar på mina berättelser. Det sägs att för att skriva en bok måste man varje dag slå ner rumpan på stolen. Det gäller inte för mig. Den mesta skrivartiden gör jag i huvudet, när jag inte kladdar ner förvirrade idéer i anteckningsboken eller på gamla kvitton från botten av handväskan. Jag spelar in alla mina berättelser på diktafon. Det är där de blir till. Det blir många ljudfiler, men det spar på miljön och är snällare mot handleder och kropp. Det finns även ett litet kontor med ett litet vitt skrivbord och en stor spegel där jag klistrar upp mina post-it till synopsis. På väggen hänger mina röda hörselkåpor som jag använder när jag behöver ha det tyst. Är jag i ett skrivflow finns inget som kan störa mig. Då sprutar jag ur mig ord trots att sopbilen kört i diket utanför. Men ska jag klura ut någon formulering, leta efter upprepade ord eller fel i tidslinjen, då behöver jag ha det tyst runt mig. Hundens snarkningar går bra. Hon stör sig mer på mina.

Hur ser framtiden ut för dig? 
– Vi är bara veckor ifrån releasen av Bindgalen och förlaget har inte tid med mig … Men idéer finns. Jag har ett fantasymanus som i stort sett är klart. Det ligger och gosar till sig innan det ska plockas fram och lyssnas på. När det gäller Hannah Järnerud och serien Morden i Dalarna var tanken att hon skulle få vila, men hon kravlar omkring under soffan och drar i mina fotleder. Just i denna stund hänger hon över axeln och försöker öppna ett nytt Word-dokument så att vi kan köra igång. Men än får hon vänta. Först ska vi ha releasemingel och party. För vad vore skrivandet utan att få fira sina segrar!?

Slutligen, vad har du för tips att ge till de som drömmer om att bli författare?
– Ge inte upp! Jag gav upp många gånger innan jag tillslut bestämde mig för att slutföra ett skrivprojekt. För det är där de flesta faller, de orkar helt enkelt inte ta sig i mål. Ha alltid med dig något att skriva ner dina idéer på. Eller spela in som jag gör. För idéerna de poppar upp vid de mest olämpliga tillfällen. Och nej, du kommer inte ihåg dem sen. Skriv om något du brinner för. Är det en blodtörstig lysmask från Frankrike som är din grej, så skriv om det. Fortsätt även de dagar när meningarna som kommer ser ut som, eller som i mitt fall, låter som skit. Och när du fått ihop ditt råmanus, så lägg undan det i några månader. Det känns smärtsamt eftersom allt man vill är att få berätta för hela världen att man är klar. Eller tror att man är det. Det finns med all säkerhet tankefel och hål stora nog för en älg att passera igenom. Sen slänger du manuset och skriver om alltihop! Nej, det behövs förhoppningsvis inte. Du behöver bara redigera tills att du hatar det. Det sista var ett skämt som ligger farligt nära sanningen. Men sen är du redo att skicka det till förlag. Alltså efter lektör- och korrläsning. Det smärtar fortfarande att tänka på hur ofärdig det första manuset var. Men för varje projekt lär du dig något nytt om dig själv och ditt skrivande. Jag är säker på att det kommer en bestseller tillslut – om man bara tar sig över alla hinder och ända fram i mål!