Intervju: Stina Jackson

Stina Jackson heter författaren bakom Silvervägen, som bland annat fick pris för årets bästa kriminalroman 2018. Nu är hon aktuell med Ödesmark, som släpptes i butik i början av april.
Ödesmark är en berättelse som utspelar sig i trakterna kring Arvidsjaur där min farmor bor. Den handlar om Liv, en trettionånting kvinna, som bor i en liten by med sin åldrande far och sin tonårsson. De utgör en säregen liten familj som har många ögon på sig eftersom att fadern sitter på en beryktad förmögenhet.

Stina berättar att det hon ville utforska med den här boken var saker som rötter och familjeband. Bundenheten till en plats.
– Jag ville skriva om någon som blivit kvar, kanske för att jag själv är en sådan person som lämnat. Jag har funderat mycket kring vad det är som håller oss kvar, vad som rotar oss, och sen har jag givetvis dragit det till sin spets lite i den här berättelsen.

Reaktionerna har, även denna gång, varit mycket positiva.
– Det känns fantastiskt roligt. Jag var väldigt nervös inför boksläppet, och nu när boken är ute är jag bara glad och tacksam att den hittat sina läsare.

Att ha skrivit en debut som Silvervägen, som fick ta emot flera priser, kan såklart vara väldigt stressande och ångestladdat. Stina berättar att hon tampades en del med ångest medan hon skrev Ödesmark, men att det kanske mer berodde på hennes egen inre kritiker än allt det yttre. Förhoppningen var att läsare som tyckte om Silvervägen även skulle känna sig i Ödesmark.

Stina är uppvuxen i Skellefteå men bor sedan ett tag tillbaka i Denver, USA, efter att hon hade träffat kärleken i en amerikan. De började med ett långdistansförhållande innan Stina tog steget och flyttade till USA. Att skriva om Norrland när man bor på andra sidan i världen fungerar dock väldigt bra, enligt henne själv.
– Det är något med distansen som gör mycket för skrivandet. Längtan är en stor drivkraft för mig, och hela min familj bor ju kvar, så Västerbotten kommer alltid att vara hemma. Jag tror ju att platsen är lika viktig som människorna vi har omkring oss när vi växer upp, den sätter sina spår. Den lever kvar i oss. Och därför faller det sig naturligt att återvända, även om man lämnat. Speciellt om platsen sjunger så starkt i en.

Innan Stina tog steget och blev författare studerade hon till jurist. Hon trivdes dock inte med utbildningen och tyckte att det var ett väldigt hårt klimat. Stina har alltid skrivit men det var först när hon hade misslyckats med annat som hon vågade satsa fullt ut på författardrömmen. När det kommer till författarförebilder pratar hon bland annat om svenskar som Selma Lagerlöf och Lina Wolff men även Louise Erdrich och Faulkner hör till skaran hon ofta återkommer till.
– En bok jag skulle vilja tipsa om just nu är faktiskt Jackie av Anne Swärd som jag läste alldeles nyligen. Det är en oerhört mörk och hypnotisk berättelse om att vara fångad i en destruktiv kärleksrelation. En roman som verkligen kröp under huden och som jag fortfarande går omkring och grubblar på.

Foto: Stefan Tell

Intervju: Anna Fredriksson

I sommar blir Anna Fredriksson aktuell med Vägen till äppelriket, som är den tredje och avslutande delen i hennes trilogi Pensionat Pomona. Hon började dock inte som författare utan arbetade först som journalist för att sedan gå till TV. Rederiet hör till de serier som hon skrivit manus till men hon höll även på med manusförfattandet i tjugo år innan hon började skriva en roman.
– Jag har skrivit i hela mitt liv, sedan jag var 5-6 år. Eftersom min pappa var journalist och författare, och även min mamma en skrivande person, så var det liksom helt naturligt. Att jag började som journalist var nog mest för att jag ville skriva men inte visste i vilken form. Jag gick aldrig någon journalistutbildning, jobbade bara på Aftonbladet och Vecko-Revyn under några år samtidigt som jag pluggade litteraturvetenskap och fick två barn (senare ett till). När jag var 25 år gick jag en kurs i filmdramaturgi och insåg att jag ville skriva fiktion, och blev då avsnittsförfattare.

I Vägen till Äppelriket får vi bland annat följa mormor Vanja som är 73 år. Hon kommer att få uppleva något väldigt nytt och omvälvande, samtidigt som hennes dotter Sally börjar forska mer i sin mammas mystiska bakgrund. Vanjas barnbarn Josefin har börjat trivas på sin gård och försöker satsa på att komma in i bygemenskapen.
– Boken utspelar sig under hösten. De två tidigare har utspelat sig på vår och sommar. Att böckerna utspelar sig just på Österlen beror på att jag delvis har växt upp där. Jag kom dit första gången när jag var åtta månader, mina föräldrar hyrde hus där och umgicks med ett gäng studentkompisar från 50-talets Lund. Sen köpte de hus. Och sen dess har jag varit där varenda sommar (bortsett från ca 10 år när mina barn var små och familjen hade hus i Stockholms skärgård), och det har alltid varit ungefär samma gäng som träffas, fast nu har det kommit nya generationer. Så för mig är Österlen hemma på flera sätt. Dels ett socialt sammanhang och dels en stark känsla för naturen, det mesta kretsar kring hav och stränder.
– Jag skriver mest om de miljöer jag känner bäst till. Stockholm, där jag är född och uppväxt och har bott i hela mitt liv, och så Österlen och Stockholms skärgård.

Enligt Anna är den största skillnaden mellan att skriva till TV och film samt att skriva böcker att det förstnämnda är mer av ett grupparbete. Där samarbetas det med producent, regissör och andra funktioner och alla ska sedan enas om en vision samt att slutprodukten är regissörens.
– När man skriver en bok gör man ju allting själv och står för slutresultatet till 100 procent. Sedan är det också en stor skillnad i att man som romanförfattare har större frihet i berättandet. På film/tv är det nödvändigt att kunna dramaturgi och allt som sker måste gestaltas i handlingar eller dialog, det går ju inte att se på filmduken/tv-rutan vad folk tänker eller känner.

När det kommer till hur en bok skapas utgår Anna ofta ifrån någon grundkonflikt som hon själv tycker är intressant och som känns oskildrad i romanform, exempelvis att berätta om en storvinnare på Lotto (som i Lyckostigen). Därefter påbörjas det stora arbetet med att utveckla det hela och befolka berättelsen med karaktärer.
– Jag tycker att relationer mellan människor som står varandra nära är det mest spännande som finns.
När Anna har ett färdigt råmanus skickar hon in det till sin förläggare som läser och ger feedback, och därefter blir det en ny, bättre version. Sedan kommer redaktören in med sina förslag på ändringar och så håller det på till det börjar kännas presentabelt. Sist men inte minst korrekturläses det innan boken går till tryck.
– Det finns en tidsplan att hålla sig till, så det finns inte oändligt med tid vilket jag tror är bra.

Trots att Anna har hunnit med en hel del böcker i sitt författarskap har hon egentligen ingen särskild favorit.
– Jag tror att jag alltid gillar den senaste boken mest. Just nu blir det då Vägen till äppelriket. Det känns väldigt roligt att få ge ut sista delen i trilogin och forma ett avslut. Plus att jag gillar huvudkaraktären Vanja.

Copyright/fotograf: Anders Hansson

Intervju: Christian Unge

Nu i maj släpps andra delen i spänningsserien om Tekla Berg. Boken har fått titeln ”Ett litet korn av sanning” och enligt författaren Christian Unge ställs Tekla inför ännu större utmaningar än i förra boken – både medicinska som etiska – på Nobelsjukhusets akutmottagning. Dessutom måste hon tampas med en ny kirurgkollega som rekryterats för att dra igång verksamhet som Tekla inte gillar och intrigerna tätnar i sjukhusledningen. En liten pojke utan namn väcker även något hos Tekla som får förvecklingar ända upp till de jämtländska skogarna.

Den första boken i serien om Tekla har fått bra respons, både i Sverige och i utlandet. Tekla-serien kommer, till att börja med, att släppas i tio länder och fler länder väntar säkert framöver.
– Särskilt kul ska det bli när den släpps i England i vinter. Jag är ärligt riktigt nöjd och tacksam över den fina respons som den första boken fick, såväl här hemma som i utlandet. I Polen, till exempel, verkar bloggarna och läsarna riktigt förtjusta i Tekla som karaktär.

Förutom att skriva böcker är Christian överläkare inom internmedicin. Hela hans skrivande grundas i hans läkarroll och han plockar sin inspiration från patienter likväl som medicinska fall och intressanta kollegor.
– För mig är det väldigt viktigt att de rent medicinska sakerna jag skriver om är korrekta så att en läsare av Tekla-böckerna kan bli inspirerade att läsa vidare om exempelvis sepsis eller lungembolier. Känslan ska vara att man får lika delar spänning/underhållning som en inblick i sjukvården. En smula kunskapsboost av medicinska fakta också.

Huvudkaraktären i böckerna heter alltså Tekla Berg och är, enligt Christian, en blandning av flera inspirerande läkare han själv har träffat genom åren, hans fantasi och såklart vissa delar av honom själv.
– Helt ärligt så är Tekla mycket modigare än vad jag är. Och smartare.

Att skapa eller få fram en karaktär kan se lite olika ut för olika författare. För Christian handlar det inte om planering eller tekniskt bygge av beståndsdelar. För honom måste en karaktär bottna i en magkänsla han har eller något personlighetsdrag som han själv är nyfiken på, exempelvis Monica Carlssons (sjukhusdirektören) förmåga att styra med människor och få sin vilja igenom, med ett leende på läpparna.
– Ibland är karaktärer inspirerade av verkliga människor, men då ofta bara en liten detalj som jag har gått igång på.

Som läsare kan man undra vad Nobelsjukhuset egentligen är för sjukhus. Förutom Tekla-serien har Christian även skapat en ljudboksserie som utspelar sig på sjukhuset.
– Sjukhuset är ju till placeringen Södersjukhuset i Stockholm, men när jag skapade Nobelsjukhuset skrev jag åtskilliga sidors bakgrundshistoria för dess tillkomst och historia som var mycket mer baserat på ett gammalt, anrikt sjukhus från förra seklets början, kopplat till Nobelstiftelsen, Karolinska Institutet mm. Serafen på Kungsholmen finns även med som förlaga. Men sen är det en skapelse i mitt huvud, som skulle passa för sina syften i Teklas universum.

Att Christian började skriva spänning föll sig naturligt när han började skriva.
– Egentligen tänkte jag skriva dokumentära sakprosaböcker om slumområden i världen och andra fenomen kopplade till global hälsa. Sen när jag väl började skriva på min första trilogi (om kirurgen Martin Roeykens) så blev det spänning, av bara farten.

På frågan om han själv läser mycket får jag svaret ”halvmycket”. Han läser dock gärna medicinsk fakta och vetenskapliga artiklar.
– När jag läser böcker blir det mest skönlitteratur, typ Cormac McCarthy, Ian McEwan och Philip Roth. Sen tittar jag mest på deckare och thrillers på TV och film.

Fler böcker om Tekla är planerade och hur många det blir beror lite på om läsarna gillar vad de läser och om förlaget vill ge ut fler. Några rader i en ny bok ska skrivas men just nu arbetar Christian konstant, sedan tio veckor tillbaka, med covid-patienter på medicinkliniken på Huddinge Sjukhus. Allt annat står på paus för tillfället.

Foto: Magnus Liam Karlsson

Intervju: Sara Molin

Sara Molin heter gymnasieläraren i svenska som nu även har blivit författare. Tidigare i år släppte hon sin debutroman ”Som en öppen bok” hos Norstedts förlag.
– Det är en feelgoodroman som handlar om svenskläraren och bokälskaren Clara. På jobbet kämpar hon i motvind med att sprida läslust hos sina elever och privat tampas hon med en gammal ungdomsförälskelse, systerns alldeles för trevliga pojkvän och krisande föräldrar. Det är en bok om drömmar, familj, kärlek och läsglädje.

Sara berättar att hon har fått väldigt många positiva reaktioner på boken sedan den släpptes, bland annat människor som har sagt att de har haft svårt att lägga ifrån sig boken och ovana läsare som har uppskattat den. Att det blev just feelgood beror mycket på att Sara själv läser mycket inom genren och är svag för böcker som innehåller humor och romantik.
– Det som intresserar mig mest – både i fiktion och verkliga livet – är relationer, och inom feelgoodgenren är de ofta själva kärnan. Dessutom tror jag att det är i den här typen av bok som min berättarröst kommer mest till sin rätt.

Fotograf: Kajsa Göransson

Hennes bakgrund som gymnasielärare i svenska har till viss del hjälpt henne i arbetet med boken.
– Främst på det sättet att jag kraftigt har kunnat begränsa min research, eftersom jag har grävt där jag står (och har stått i ungefär elva år). Boken utspelar sig till viss del i skolvärlden, och huvudpersonen Clara är svensklärare precis som jag. Det gjorde att jag hade mycket egen inspiration och erfarenheter att utgå från i skrivandet. Sedan underlättar det att jag är en van läsare och har hyfsat bra koll på grammatik och skrivregler.

Boken verkar ju komma verkligheten ganska nära men kanske är det en rent fiktiv berättelse.
– Många utgår nog från att Clara och jag är väldigt lika varandra, och på vissa sätt är vi det. Jag delar Claras inställning till läsning, till exempel oviljan att dela in böcker i fint och fult, och en önskan att få fler ungdomar att hitta böcker som passar dem. Men Clara är en eldsjäl som slår knut på sig själv i sina ambitioner, och där hamnar jag i skuggan av henne. Läraryrket är krävande som det är, så tyvärr har jag inte haft tid eller energi att försöka hitta rätt bok för olika elever på det sätt som Clara gör.

Processen från idé till färdig bok ser olika ut för olika författare. För Sara har det varit en lång och utdragen process.
– Jag skrev råmanuset under ett år när jag var föräldraledig, och därefter blev det många vändor till testläsare, lektör och förlag, följt av en massa redigering. Med andra boken har det gått snabbare, men även den här gången lägger jag mycket tid på redigeringen.
– Något som också är värt att nämna är idéutvecklingen. Innan jag börjar skriva går jag ganska länge och låter berättelse och karaktärerna ta form i tankarna. Nu är det nästa manus som gror i bakhuvudet.

På tal om det släpps Sara Molins andra roman i höst, ”En oönskad julklapp”.
– Den handlar om sjuksköterskan Diana, som alltid har känt sig lite annorlunda och har haft svårt att hålla liv i sina relationer. Motvilligt åker hon hem till Sverige för att tillbringa november och december hos sin mamma. Diana har de senaste åren bott och arbetat i Östafrika, och helst vill hon återvända dit så snart som möjligt. Men dessförinnan ska de fira jul tillsammans, och Diana hinner under vistelsen i Sverige bygga relationer till en rad människor som påverkar henne mer än hon var beredd på.

Som vi har varit inne på tidigare läser Sara en hel del själv men det går i perioder. Hon har alltid minst en bok på gång, gärna feelgood men det blir även en del spänningsromaner, klassiker och lyrik.
– Om jag skulle säga en bok som jag tycker att alla borde läsa blir Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf. Den är så fulländad som en roman blir, tror jag! När det gäller feelgood håller jag Mhairi McFarlane och Kristan Higgins som två favoriter.

Intervju: Christoffer Carlsson

Christoffer Carlsson heter författaren och kriminologen från Halland som släppt ett flertal böcker och nu förra året kom ut med ”Järtecken” som utspelar sig i samhället Marbäck. Jag har ställt ett par frågor till honom om boken men även om framtiden och kriminologi.

Förra året släpptes ”Järtecken”. Vad har hänt sedan dess? Vad har du fått för reaktioner på boken?
– Det har varit väldigt fina reaktioner, måste jag säga. Det har varit ett speciellt år för mig, att se hur väl de alldeles vanliga människorna och små platserna jag växte upp med har mottagits av läsare från Trelleborg till Kiruna, och vidare ut i Europa. Jag antar att det är ett annat sätt att säga att romanen lyckades fånga någonting större än bara sin omedelbara, direkta värld. Det är det man eftersöker och jagar som författare, varje gång, men inte alltid man lyckas.

Boken utspelar sig i Marbäck, ett litet samhälle. Hur kommer det sig att det blev just där?
– Det är en bra fråga, som inte har något kort och enkelt svar. Det relativt korta svaret är att man som författare ofta söker sig till kontraster. Eller jag har märkt att jag gör det, i alla fall: om jag precis har skrivit någonting som utspelar sig i en stor stad tenderar jag att härnäst börja arbeta med en roman där skådeplatsen är mindre. Och jag hade just avslutat serien om Leo Junker, en serie om Stockholm, när jag började skriva Järtecken. Kontrasten är en inte helt oviktig del av det. Ett annat svar, som också är viktigt, tror jag, är att platsen, för att bli skådeplats i en roman, måste väcka författaren i mig. Det är inte helt enkelt. Jag har varit i Paris, Chicago och Barcelona och tycker de är fantastiska platser men de stimulerar mig inte som författare. De enda platser jag kan tillräckligt väl – och som jag därför mystifieras av och lockas av (det finns en missuppfattning där, att man lockas av platser man inte känner, men det är snarare tvärtom: ju mer man känner till om en plats desto mer betyder den, och desto mer full av frågor och tankar blir man inför den) – är platsen där jag bor (Stockholm) och den jag kommer ifrån (Tofta, Marbäck).

Du är doktor i kriminologi och samtidigt författare, en bra kombination, men har du aldrig varit sugen på att testa någon annan genre? 
– Nej, det har jag inte. Jag vet inte. Historierna jag gillar, karaktärerna som kommer till mig, tenderar ofta att vara av det slag att de kan ställas i en hylla med kriminalromaner. Jag vet inte varför jag tilltalas av dem, eller varför jag inte tilltalas av andra.

På vilket sätt kan du använda ditt intresse och din erfarenhet kring kriminologi i dina böcker?
– Förr eller senare behöver man ljuga i en kriminalroman, så författaren behöver vara en ganska bra lögnare. Som kriminolog utvecklar man en sorts klangbotten i frågor om brott och straff; den hjälper en att veta när man kan ljuga och när man inte kan det. Haha. Ungefär så?

När kan läsarna förvänta sig att se nytt från dig igen? Och vad kommer det då att handla om?
– För några år sedan lovade jag mig själv att skriva färre böcker, för att kunna skriva bättre böcker. Järtecken tog två år att skriva. Jag arbetar med en kriminalroman nu och har gjort det i över ett år. Det är det som är det svåra med att skriva. Man lär sig det egentligen aldrig. Jag menar inte att man inte lär sig någonting; det gör man. Hela tiden. Så fort man lägger sista handen vid en bok har man lärt sig vad den var för någonting, vad det var den behövde för att kunna skrivas. Så varje bok innebär att man tvingas lära sig något nytt: hur den behöver berättas, vad den egentligen handlar om, vilka öden karaktärerna rör sig mot, hur och varför. Det vet man inte när man börjar och att skriva handlar ganska mycket om att upptäcka det, varje dag, sida efter sida, i små, små steg. Det är därför det är så krävande också. När man upplever att det ”går bra” (och det upplever man ibland) så är det en euforisk upplevelse, och när det går dåligt (och det gör det också, ganska ofta) är det gruvligt frustrerande och jag undrar varför i hela fridens namn jag håller på med det här, hur jag kunnat komma så långt, varför det inte blir lättare. Haha. Så när jag är tyst är det för att jag är i färd med att upptäcka något nytt om mig själv, om världen jag lever i, om den värld romanen ska försöka fånga. Det låter kanske konstigt men jag vet inte, för mig är det så, i alla fall.

Har du något tips att ge aspirerande författare?
– Oj, jag vet inte. Förmodligen. Det viktigaste är nog fortfarande att skriva. Världen premierar inte oss som skriver, snarare motsatsen: skrivandet är en långsam verksamhet som sker i enskildhet och tysthet. Jag måste fortfarande medvetet ta mig tid till att skriva; andra saker jag gärna gjort får jag avstå för skrivandet måste få gå före. Så vänta dig inte att du ska kunna skriva ”också”; ska du skriva måste du förmodligen göra uppoffringar. Och är du inte beredd att göra dem ska du kanske inte skriva.

Intervju: Jonna Björnstjerna

Jonna Björnstjerna är författaren och illustratören som gått på Serieskolan i Malmö samt på Central Saint Martins i London. Hennes barnboksserie om den underbara familjen Kanin har trollbundit många barn och nu i vår kommer äntligen en ny del. Jag har ställt ett par frågor till henne om reaktioner från barn, extra morötter och även lite om framtiden.

Copyright/fotograf: Caroline Andersson

Du är barnboksförfattare och illustratör och för det mesta illustrerar du barnböcker. Hur kom du in på den banan?
– När jag gick på Serieskolan gjorde jag en barnbok under mitt andra år, som var ett projektår. Det var den första boken om den underbara familjen Kanin.

Din bokserie ”Sagan om den underbara familjen Kanin” har blivit väldigt populär bland barnen. Hur går tankarna när du illustrerar den typen av böcker? Vad är viktigt att tänka på?
– Att det slutar lyckligt. Publiken är ju väldigt ung (3-6 år) så det får inte vara FÖR läskigt. Tyvärr insåg jag inte det förrän efter jag gjort Fru Skräck, haha!

Vad har du annars fått för reaktioner från barn?
– Jag får ofta mail med frågor om hur saker och ting fungerar i Sagoskogen. Barnen undrar också om Lillebror Kanin finns på riktigt och om han kan komma och hälsa på. Och pedagoger på förskolor brukar skicka bilder på hur de leker och arbetar med böckerna. Det är fantastiskt!

Vad är det svåraste med att skapa för barn?
– Att komma ihåg att de är just barn. Ibland kan jag krångla till det för mycket eller använda för svåra ord.

Du har vunnit Bokjuryns pris två gånger. Hur har det känts? Blir det en extra morot eller känns det mer surrealistiskt?
– Det är den största äran som finns! Och verkligen en morot och en uppmuntran under dystra dagar då jobbet går segt och jag tvivlar på mig själv.

Redan i vår kommer nästa del i ”Sagan om den underbara familjen Kanin”. Vad kan vi vänta oss av den? Vad kan du berätta?
– Oh, man kan följa arbetet med boken på mitt Instagram-konto, där lägger jag upp skisser och bilder nästan varje dag nu när jag arbetar med den.

Vad eller vem inspireras du av?
– Quentin Blake och Roald Dahl är mina husgudar. Sen finns det såklart en hel pantheon av författare och illustratörer som jag inspireras av utöver dem, men de är typ som Zeus och Hera. Eller Tor och Oden, haha!

Slutligen, vad skulle du ge för tips till andra som vill ge sig in i bokbranschen och kanske bli illustratörer själva?
– Kör så det ryker! Du har inget att förlora förutom ditt förstånd! Nädå. Men Serieskolan i Malmö var en jättebra start för mig, där fick jag lära mig mycket, inte bara om tecknande och berättande, utan även om hur man överlever som frilansande kulturarbetare. Någon sorts utbildning är alltid en bra utgångspunkt, för där lär man sig inte bara yrjet, utan man träffar likasinnade och knyter kontakter också.

Intervju: Mikaela Bley

2015 debuterade Mikaela Bley med boken ”Lycke” som kom att bli första delen i serien om Ellen Tamm. Därefter har det rullat på och Mikaela har blivit författare på heltid. I veckans fredagsintervju har jag ställt ett par frågor till Mikaela, bland annat om seriens framtid och hur hon får ihop livet som författare OCH småbarnsförälder.

Copyright/fotograf: Oscar Falk

Fjärde boken i din serie om Ellen Tamm släpptes förra året, ”Flickorna utan namn”. Vad har du fått för reaktioner på boken såhär långt?
– ”Flickorna utan namn” har fått ett väldigt fint mottagande och det är många som säger att det är den bästa i serien och det gör mig såklart väldigt glad. Som författare vill jag ständigt utvecklas och det är såklart tillfredsställande att få bekräftat att jag blir bättre på hantverket och att Ellen också växer som karaktär.

Boken utspelar sig delvis på ett internat. Hur kommer det sig att du valde den miljön?
– Det är en sluten, mytomspunnen och spännande miljö som är intressant att skriva om och där jag som författare får friheten att bygga upp en fiktiv värld som trots sina dystopiska drag ändå kan kännas rimlig.

Hur skulle du beskriva seriens huvudperson, Ellen Tamm, med fem ord?
– Egensinnig, nyfiken, bär på en frusen sorg, rolig och smått dekadent.

Hur ser seriens framtid ut? Kommer det fler böcker?
– Absolut! Ellens resa har bara börjat och jag skriver nu på den femte boken i serien, TV-rättigheterna är sålda till Hollywood och jag känner att det finns ett stort intresse för kvinnor som Ellen Tamm.

Förutom att vara författare är du även småbarnsförälder. Hur får du livet att gå ihop?
– Det får jag inte. När jag skrev ”Flickorna utan namn” var jag ”mammaledig” med min yngsta dotter Harper och fick helt enkelt hitta tid att skriva när hon sov – det blev många nattskift. Jag eftersträvar inte längre att känna mig utvilad och jag har ingen ambition att försöka hitta någon balans i livet just nu och det gör mig konstigt nog mer effektiv och mindre stressad.

Vilka är de största utmaningarna annars med att vara författare?
– Att orka tro på mig själv och min historia. Jag pendlar mellan total självförakt och hybris genom hela den långa skrivprocessen och då gäller det att försöka fokusera och inte tänka på alla förväntningar och istället påminna mig själv om varför jag skriver och hitta tillbaka till lusten – ibland tyvärr lättare sagt än gjort.

Hur ser det ut där du sitter och skriver och vart får du energi ifrån?
– När jag var mammaledig med Harper satt jag hemma och skrev – eller på en parkbänk, ett café eller restaurang. Jag hade alltid med mig datorn under vagnen och så fort Harper somnade plockade jag fram den. Oftast hann jag bara skriva en mening innan hon vaknade. Nu när Harper har börjat på förskola ska jag försöka hitta ett kontor så att jag kan få in lite bättre skrivrutiner. Att skriva och skapa historier är bland det bästa jag vet men det finns dagar när jag inte lyckas skriva en enda mening och då försöker jag istället ägna tid åt att läsa, göra research och gå en lång promenad – det sätter ofta igång hjärnan och ger ny energi.

Slutligen, vilken bok får man inte missa att läsa 2020?
– Jag ser bland annat fram emot att läsa ”De tysta flickorna” av Pat Barker – ”Illiaden” ur ett kvinnoperspektiv – så spännande!