Intervju: Christoffer Carlsson

Christoffer Carlsson heter författaren och kriminologen från Halland som släppt ett flertal böcker och nu förra året kom ut med ”Järtecken” som utspelar sig i samhället Marbäck. Jag har ställt ett par frågor till honom om boken men även om framtiden och kriminologi.

Förra året släpptes ”Järtecken”. Vad har hänt sedan dess? Vad har du fått för reaktioner på boken?
– Det har varit väldigt fina reaktioner, måste jag säga. Det har varit ett speciellt år för mig, att se hur väl de alldeles vanliga människorna och små platserna jag växte upp med har mottagits av läsare från Trelleborg till Kiruna, och vidare ut i Europa. Jag antar att det är ett annat sätt att säga att romanen lyckades fånga någonting större än bara sin omedelbara, direkta värld. Det är det man eftersöker och jagar som författare, varje gång, men inte alltid man lyckas.

Boken utspelar sig i Marbäck, ett litet samhälle. Hur kommer det sig att det blev just där?
– Det är en bra fråga, som inte har något kort och enkelt svar. Det relativt korta svaret är att man som författare ofta söker sig till kontraster. Eller jag har märkt att jag gör det, i alla fall: om jag precis har skrivit någonting som utspelar sig i en stor stad tenderar jag att härnäst börja arbeta med en roman där skådeplatsen är mindre. Och jag hade just avslutat serien om Leo Junker, en serie om Stockholm, när jag började skriva Järtecken. Kontrasten är en inte helt oviktig del av det. Ett annat svar, som också är viktigt, tror jag, är att platsen, för att bli skådeplats i en roman, måste väcka författaren i mig. Det är inte helt enkelt. Jag har varit i Paris, Chicago och Barcelona och tycker de är fantastiska platser men de stimulerar mig inte som författare. De enda platser jag kan tillräckligt väl – och som jag därför mystifieras av och lockas av (det finns en missuppfattning där, att man lockas av platser man inte känner, men det är snarare tvärtom: ju mer man känner till om en plats desto mer betyder den, och desto mer full av frågor och tankar blir man inför den) – är platsen där jag bor (Stockholm) och den jag kommer ifrån (Tofta, Marbäck).

Du är doktor i kriminologi och samtidigt författare, en bra kombination, men har du aldrig varit sugen på att testa någon annan genre? 
– Nej, det har jag inte. Jag vet inte. Historierna jag gillar, karaktärerna som kommer till mig, tenderar ofta att vara av det slag att de kan ställas i en hylla med kriminalromaner. Jag vet inte varför jag tilltalas av dem, eller varför jag inte tilltalas av andra.

På vilket sätt kan du använda ditt intresse och din erfarenhet kring kriminologi i dina böcker?
– Förr eller senare behöver man ljuga i en kriminalroman, så författaren behöver vara en ganska bra lögnare. Som kriminolog utvecklar man en sorts klangbotten i frågor om brott och straff; den hjälper en att veta när man kan ljuga och när man inte kan det. Haha. Ungefär så?

När kan läsarna förvänta sig att se nytt från dig igen? Och vad kommer det då att handla om?
– För några år sedan lovade jag mig själv att skriva färre böcker, för att kunna skriva bättre böcker. Järtecken tog två år att skriva. Jag arbetar med en kriminalroman nu och har gjort det i över ett år. Det är det som är det svåra med att skriva. Man lär sig det egentligen aldrig. Jag menar inte att man inte lär sig någonting; det gör man. Hela tiden. Så fort man lägger sista handen vid en bok har man lärt sig vad den var för någonting, vad det var den behövde för att kunna skrivas. Så varje bok innebär att man tvingas lära sig något nytt: hur den behöver berättas, vad den egentligen handlar om, vilka öden karaktärerna rör sig mot, hur och varför. Det vet man inte när man börjar och att skriva handlar ganska mycket om att upptäcka det, varje dag, sida efter sida, i små, små steg. Det är därför det är så krävande också. När man upplever att det ”går bra” (och det upplever man ibland) så är det en euforisk upplevelse, och när det går dåligt (och det gör det också, ganska ofta) är det gruvligt frustrerande och jag undrar varför i hela fridens namn jag håller på med det här, hur jag kunnat komma så långt, varför det inte blir lättare. Haha. Så när jag är tyst är det för att jag är i färd med att upptäcka något nytt om mig själv, om världen jag lever i, om den värld romanen ska försöka fånga. Det låter kanske konstigt men jag vet inte, för mig är det så, i alla fall.

Har du något tips att ge aspirerande författare?
– Oj, jag vet inte. Förmodligen. Det viktigaste är nog fortfarande att skriva. Världen premierar inte oss som skriver, snarare motsatsen: skrivandet är en långsam verksamhet som sker i enskildhet och tysthet. Jag måste fortfarande medvetet ta mig tid till att skriva; andra saker jag gärna gjort får jag avstå för skrivandet måste få gå före. Så vänta dig inte att du ska kunna skriva ”också”; ska du skriva måste du förmodligen göra uppoffringar. Och är du inte beredd att göra dem ska du kanske inte skriva.

Intervju: Jonna Björnstjerna

Jonna Björnstjerna är författaren och illustratören som gått på Serieskolan i Malmö samt på Central Saint Martins i London. Hennes barnboksserie om den underbara familjen Kanin har trollbundit många barn och nu i vår kommer äntligen en ny del. Jag har ställt ett par frågor till henne om reaktioner från barn, extra morötter och även lite om framtiden.

Copyright/fotograf: Caroline Andersson

Du är barnboksförfattare och illustratör och för det mesta illustrerar du barnböcker. Hur kom du in på den banan?
– När jag gick på Serieskolan gjorde jag en barnbok under mitt andra år, som var ett projektår. Det var den första boken om den underbara familjen Kanin.

Din bokserie ”Sagan om den underbara familjen Kanin” har blivit väldigt populär bland barnen. Hur går tankarna när du illustrerar den typen av böcker? Vad är viktigt att tänka på?
– Att det slutar lyckligt. Publiken är ju väldigt ung (3-6 år) så det får inte vara FÖR läskigt. Tyvärr insåg jag inte det förrän efter jag gjort Fru Skräck, haha!

Vad har du annars fått för reaktioner från barn?
– Jag får ofta mail med frågor om hur saker och ting fungerar i Sagoskogen. Barnen undrar också om Lillebror Kanin finns på riktigt och om han kan komma och hälsa på. Och pedagoger på förskolor brukar skicka bilder på hur de leker och arbetar med böckerna. Det är fantastiskt!

Vad är det svåraste med att skapa för barn?
– Att komma ihåg att de är just barn. Ibland kan jag krångla till det för mycket eller använda för svåra ord.

Du har vunnit Bokjuryns pris två gånger. Hur har det känts? Blir det en extra morot eller känns det mer surrealistiskt?
– Det är den största äran som finns! Och verkligen en morot och en uppmuntran under dystra dagar då jobbet går segt och jag tvivlar på mig själv.

Redan i vår kommer nästa del i ”Sagan om den underbara familjen Kanin”. Vad kan vi vänta oss av den? Vad kan du berätta?
– Oh, man kan följa arbetet med boken på mitt Instagram-konto, där lägger jag upp skisser och bilder nästan varje dag nu när jag arbetar med den.

Vad eller vem inspireras du av?
– Quentin Blake och Roald Dahl är mina husgudar. Sen finns det såklart en hel pantheon av författare och illustratörer som jag inspireras av utöver dem, men de är typ som Zeus och Hera. Eller Tor och Oden, haha!

Slutligen, vad skulle du ge för tips till andra som vill ge sig in i bokbranschen och kanske bli illustratörer själva?
– Kör så det ryker! Du har inget att förlora förutom ditt förstånd! Nädå. Men Serieskolan i Malmö var en jättebra start för mig, där fick jag lära mig mycket, inte bara om tecknande och berättande, utan även om hur man överlever som frilansande kulturarbetare. Någon sorts utbildning är alltid en bra utgångspunkt, för där lär man sig inte bara yrjet, utan man träffar likasinnade och knyter kontakter också.

Intervju: Mikaela Bley

2015 debuterade Mikaela Bley med boken ”Lycke” som kom att bli första delen i serien om Ellen Tamm. Därefter har det rullat på och Mikaela har blivit författare på heltid. I veckans fredagsintervju har jag ställt ett par frågor till Mikaela, bland annat om seriens framtid och hur hon får ihop livet som författare OCH småbarnsförälder.

Copyright/fotograf: Oscar Falk

Fjärde boken i din serie om Ellen Tamm släpptes förra året, ”Flickorna utan namn”. Vad har du fått för reaktioner på boken såhär långt?
– ”Flickorna utan namn” har fått ett väldigt fint mottagande och det är många som säger att det är den bästa i serien och det gör mig såklart väldigt glad. Som författare vill jag ständigt utvecklas och det är såklart tillfredsställande att få bekräftat att jag blir bättre på hantverket och att Ellen också växer som karaktär.

Boken utspelar sig delvis på ett internat. Hur kommer det sig att du valde den miljön?
– Det är en sluten, mytomspunnen och spännande miljö som är intressant att skriva om och där jag som författare får friheten att bygga upp en fiktiv värld som trots sina dystopiska drag ändå kan kännas rimlig.

Hur skulle du beskriva seriens huvudperson, Ellen Tamm, med fem ord?
– Egensinnig, nyfiken, bär på en frusen sorg, rolig och smått dekadent.

Hur ser seriens framtid ut? Kommer det fler böcker?
– Absolut! Ellens resa har bara börjat och jag skriver nu på den femte boken i serien, TV-rättigheterna är sålda till Hollywood och jag känner att det finns ett stort intresse för kvinnor som Ellen Tamm.

Förutom att vara författare är du även småbarnsförälder. Hur får du livet att gå ihop?
– Det får jag inte. När jag skrev ”Flickorna utan namn” var jag ”mammaledig” med min yngsta dotter Harper och fick helt enkelt hitta tid att skriva när hon sov – det blev många nattskift. Jag eftersträvar inte längre att känna mig utvilad och jag har ingen ambition att försöka hitta någon balans i livet just nu och det gör mig konstigt nog mer effektiv och mindre stressad.

Vilka är de största utmaningarna annars med att vara författare?
– Att orka tro på mig själv och min historia. Jag pendlar mellan total självförakt och hybris genom hela den långa skrivprocessen och då gäller det att försöka fokusera och inte tänka på alla förväntningar och istället påminna mig själv om varför jag skriver och hitta tillbaka till lusten – ibland tyvärr lättare sagt än gjort.

Hur ser det ut där du sitter och skriver och vart får du energi ifrån?
– När jag var mammaledig med Harper satt jag hemma och skrev – eller på en parkbänk, ett café eller restaurang. Jag hade alltid med mig datorn under vagnen och så fort Harper somnade plockade jag fram den. Oftast hann jag bara skriva en mening innan hon vaknade. Nu när Harper har börjat på förskola ska jag försöka hitta ett kontor så att jag kan få in lite bättre skrivrutiner. Att skriva och skapa historier är bland det bästa jag vet men det finns dagar när jag inte lyckas skriva en enda mening och då försöker jag istället ägna tid åt att läsa, göra research och gå en lång promenad – det sätter ofta igång hjärnan och ger ny energi.

Slutligen, vilken bok får man inte missa att läsa 2020?
– Jag ser bland annat fram emot att läsa ”De tysta flickorna” av Pat Barker – ”Illiaden” ur ett kvinnoperspektiv – så spännande!

Intervju: Jenny Fagerlund

Debutromanen kom 2016 och i höstas släpptes hennes fjärde roman, ”Ett litet steg på vägen”. Hon är även webbredaktör och menar att prioritering och planering är knepen för att hinna med. I veckans fredagsintervju får ni möta feelgoodförfattaren Jenny Fagerlund.

Fotograf: Kajsa Göransson

Din senaste roman ”Ett litet steg på vägen” släpptes i höstas. Vad har du fått för reaktioner på boken?
– Den har fått jättefina recensioner och omdömen vilket är jätteroligt. Det är en bok som betyder väldigt mycket för mig och som bland annat tar upp utanförskap och mobbing. Jag valde att förlägga handlingen på hösten i ett färgsprakande fjällen och boken bjuder på härliga miljöer, hemligheter och även lite kärlek.

Den här boken och även dina tidigare ligger inom genren feelgood, en genre som bara verkar växa. Varför tror du att det är så populärt att läsa?
– För att det är en genre som får oss att må bra och den förmedlar mycket hopp, pepp och inspiration. Jag själv älskar att läsa feelgood som får mig att skratta, gråta en skvätt och känna att ah, åh, vad bra boken var när jag lägger den ifrån mig.

Var det självklart för dig att skriva feelgood? 
– Det var självklart för mig att skriva feelgood då det är den genre jag själv älskar att läsa.

Din debutroman ”Drömstigen” släpptes 2016. Hur tycker du att ditt författarskap har förändrats och utvecklats sedan dess?
– Oj, bra fråga. Jag har nog blivit mycket mer strukturerad i min skrivprocess. Sedan tycker jag att jag lär mig nya saker för varje bok, vilket är väldigt roligt.

Förutom att skriva böcker är du även webbredaktör och redaktör. Hur får du tiden att gå ihop? Har du några knep för att hinna med?
– Prioritering och planering. Inför en deadline har jag till exempel ett extremt tajt schema som jag följer. Sedan har jag börjat tacka nej till saker, något jag har varit ganska dålig på tidigare.

Vart ser du dig själv om tio år? 
– Jag hoppas att ännu fler läsare har hittat mina böcker och tycker om dem.

Om du skulle tipsa om en bok som du anser att alla bör läsa, vilken skulle det vara?
– Om man gillar genren feelgood tycker jag att man ska läsa någon av Sophie Kinsellas böcker. Hon skriver otroligt underhållande och är fantastiskt bra. En annan författare som jag älskar att läsa är Lucy Dillon. Hennes senaste bok ”Drömmen runt hörnet” är en feelgood rakt igenom.

Intervju: Sofia Ymén

I dagens fredagsintervju har jag ställt ett par frågor till Sofia Ymén som i år är aktuell med en ny serie. Jag har frågat henne om Österby, den nya romanen och varför hon skriver just feelgood och romance. Dessutom kommer hon med ett par tips till dig som drömmer om att bli författare. Varsågoda!

Hjärtats tillfälligheter” släpptes i somras och är den tredje boken i serien om Österby. Hur har det känts att lägga serien bakom sig?
– Det kändes faktiskt lite vemodigt redan när jag skrev den eftersom jag visste att det skulle bli det sista besöket i Österby. Som författare spenderar man så mycket tid med sina karaktärer att de blir som goda vänner och det känns alltid ledsamt att lämna dem. Samtidigt hade jag börjat skissa på nästa bokprojekt och stod inför att börja lära känna en ny uppsättning karaktärer och en ny miljö så jag hade något roligt att se fram emot.

Vad har du fått för reaktioner på serien?
– Österbyserien har fått ett jättefint mottagande och det är jag så tacksam för. När sista boken kom var det många som hörde av sig och frågade efter en fortsättning och det är ju det allra bästa betyget man kan få som författare.

Österby och dess karaktärer – finns de på riktigt eller är det enbart fiktion? 
– Platsen Österby är inspirerad av min barndomsbygd där jag tagit mig den kreativa friheten att rumstera om så att den ska passa min berättelse. Karaktärerna är enbart fiktiva, även om jag tillåtit mig själv att låna ett och annat personlighetsdrag här och där.

Vart får du din inspiration ifrån?
– Inspiration till mitt skrivande hittar jag överallt. Ofta börjar det med en karaktär och en fråga till exempel: Vad skulle hända om en kvinna som svurit på att aldrig återvända till sin barndomsby fick ett villkorat arv som tvingade henne att göra just det? Eller, vad skulle hända om en kock tappade smaksinnet precis när hennes karriär var på väg att ta fart? Eller, vad skulle hända om du gett dig själv ett löfte att aldrig stanna mer än ett år på varje plats?

Till sommaren släpper du en ny roman. Vill du berätta lite mer om den?
– Ja, det blir min fjärde roman och första delen i Kungsbackakvartetten. Vi kommer att introduceras till familjen Fors som i flera generationer drivit en hästgård på Onsalahalvön på västkusten. När föräldrarna oväntat omkommer i en bilolycka ärver barnen, Madeleine och Erik, gården. Erik ger sig nästan genast ut i Europa för att fortsätta sin ryttarkarriär medan Madeleine blir ensam kvar med ansvaret för gården. Den här inledande delen av serien blir en berättelse om kärlek med förhinder, om ny och gammal vänskap som sätts på prov för att rädda gården och om familjehemligheter som avslöjas och förändrar allt.

Hur kommer det sig att du har fastnat för feelgood och romance? 
– Jag tycker om varma berättelser med hoppfulla slut. Böcker som utspelar sig i trevliga miljöer där karaktärer och relationer står i centrum. Nora Roberts var min första favoritförfattare och jag läste mycket av både henne och Rosamunde Pilcher när jag var yngre. Sedan dess har jag hittat författare så som Lucy Dillon, Jenny Colgan, Veronica Henry, Helen Hoang och många fler vars böcker jag tycker mycket om och på den vägen är det. Om jag skulle pröva att skriva inom någon annan genre skulle det nog bli en barnbok, eller kanske en mys-/pusseldeckare.

Vad har du annars för planer framöver? Hur ser framtiden ut för dig?
– Jag hoppas på en framtid fylld av läsande och skrivande. Jag har fyra böcker planerade i Kungsbackaserien och fler berättelser pockar på uppmärksamheten. Samtidigt lektörsläser jag bokmanus och skrivcoachar författare, jag håller i skrivkurser och driver också Facebookgruppen ”Feelgoodfredag” som idag samlar närmare 3 000 feelgoodentusiaster, läsare, förläggare, författare,
bibliotekarier, bokhandlare med flera. När jag hinner skriver jag noveller och artiklar.

Vad skulle du vilja ge för tips till någon som drömmer om att bli författare?
*Läs mängder av böcker inom den genre du vill skriva.
*Lär dig skrivhantverket! Till din hjälp på vägen finns till exempel skrivhandböcker, skrivkurser, testläsare, andra författarkompisar, lektörer och skrivcoacher.
*Välj en bokidé som du själv brinner för och som du är beredd att spendera många, långa timmar med att utveckla, befolka och sätta på pränt.
*Var envis och ge aldrig upp, rumpan på stolen och skriv, skriv, skriv.

Foto: Madeleine Wejlerud

Intervju: Anna Tell

Anna Tell har fullt av erfarenheter i sitt bagage, exempelvis polisyrket, och hon har även ett förflutet i Försvarsmakten. Hennes debut, ”Fyra dagar i Kabul”, släpptes 2017 och förra året släpptes uppföljaren, ”Med ont fördrivas”. I dagens fredagsintervju har jag frågat Anna om hur man tar steget att bli författare, hennes tips till andra och hur framtiden ser ut.

Copyright/fotograf: Helén Karlsson

Hur har det gått efter boksläppet i mars och hur har reaktionerna varit på boken?
– ”Med ont fördrivas” är ju den andra delen i serien om Amanda Lund som är förhandlare vid Nationella Insatsstyrkan. Mottagandet av boken har varit gott och det har varit en del fina recensioner. Det som jag gläds mest åt är att uttryck som ”författaren vet vad hon skriver om” och ”författaren har detaljerna på rätt ställe” följer med även för den här boken. Det stärker mig som författare och jag kommer att fortsätta skriva med trovärdighet för läsaren. ”Med ont fördrivas” släpptes i Tyskland i oktober och heter där ”Nächte des Zorns”. Ett produktionsbolag jobbar med boken för att göra en teveserie. DET ger mig hög puls.
– I september gjorde jag en researchresa till Libanon. Under några fartfyllda dygn besökte jag större delen av landet och kan nu skriva min tredje bok och känna trygghet i att jag har varit på alla platser som jag beskriver i boken. Jag vet hur det låter när lokalbefolkningen glider i språket mellan engelska, franska och arabiska i en och samma mening och jag förstår verkligen varför Beirut i alla år har beskrivits som Mellanösterns Paris.

Hur mycket av dig själv kan man se i Amanda Lund?
– Jag inser att det kommer vara naturligt att som läsare dra paralleller till mitt eget liv och undra hur mycket av berättelsen som har sin motsvarighet i mitt eget liv. Men Amanda är en fiktiv karaktär. Huvudkaraktären Amanda rör sig i en mansdominerad miljö inom polisen och till del inom Försvarsmakten. Här finns det en likhet mellan mig och Amanda. Amanda är som person målmedveten och strävar efter att ställa till rätta och bidra till att det goda segrar. Jag vill också bidra genom jobbet till att samhället blir lite bättre.

Du har en bakgrund inom Försvarsmakten och är polis och statsvetare, vad har du haft för nytta av din bakgrund i ditt författarskap?
– I mitt skrivande har det varit framgångsrikt att ”gräva där jag står”, med lite utsvävningar och ta reda på det som jag inte vet. Jag har varit utryckningspolis på Norrmalm precis som den lata polisen Oskar i ”Fyra dagar i Kabul” och jag har arbetat som narkotikapolis i Stockholm och jag vet hur heroin hanteras. Vidare har jag jobbat i längre perioder i Afghanistan och Balkan för Försvarsmaktens räkning, alla dessa spännande jobb och erfarenheter har definitivt inspirerat till mina berättelser.

Med din bakgrund i åtanke, hur tar man steget att bli författare och vad har varit det svåraste i processen?
– Jag tycker högt tempo, jag lever i en jämställd relation med min man, vi delar lika på åtaganden i hemmet och bådas rätt att arbeta och göra karriär. Det har för mig varit en förutsättning. Att skriva en bok kräver engagemang, uthållighet och mod. Det är självutlämnande och det har för mig funnits stunder av självtvivel och hybris om vartannat. Men känslan när jag upplever att idéer kommer till mig eller den där euforiska glädjen som sprids när det blir uppenbart hur cliffhangern ska vara eller hjärnan helt plötsligt har funnit lösningen på ett skrivtekniskt problem. Den är ju oslagbar. En av mina utmaningar är såklart att ständigt hitta tiden till skrivandet eftersom jag har ett annat jobb och skriver på min fritid. Men när det är något man brinner för så är man ju beredd att välja bort annat och det är det som krävs. Steget att bli författare – jaaa – jag skrev och skrev om igen helt enkelt.

Var det självklart att det skulle bli spänningsromaner/deckare eller hur går tankarna kring genre?
– Jag fullkomligt älskade äventyrsberättelser när jag växte upp, men idag kan jag konstatera att den enda orädda kvinnliga karaktären i mina serietidningar var sexobjektet Modesty Blaise. Kanske var det avsaknaden av rediga, självgående kvinnor i min ungdomsläsning som gjorde att jag skapade Amanda Lund. För mig var det självklart att skriva spänningsromaner och att huvudkaraktären skulle vara en erfaren, modig kvinna med skinn på näsan.

Hur ser framtiden ut, blir det mer av Amanda Lund?
– Sedan den andra boken kom ut har jag skrivit på den tredje boken som just nu har arbetsnamnet ”Norr om Beirut”, vilket ger en hint om var i världen delar av boken kommer att utspela sig. Planerat boksläpp är om ett år ungefär.

Vad kan du ge för tips till andra som skriver?
– Att våga låta andra läsa texten efterhand man skriver. Det kan ge en känsla om manuset håller kvalité, men kan också vara god hjälp för att få inspiration att skriva vidare. Att vänta på att skriv-kreativitet ska infinna sig har jag aldrig trott på. Jag förordar skrivdisciplin och tid vid datorn för väg till framgång. Jag försöker tänka i scener och att varje kapitel är en sådan scen. Jag skriver i kronologisk ordning och försöker att inte lämna ett kapitel förrän jag upplever att det är klart. Skriver lite varje kväll för att inte tappa fokus och behöva lägga tid på att re-cap. Jag vill gärna göra ett skelett med bokens handling som kläs med lite ”kött”, ju mer nedbrutet detta är desto bättre och mer strukturerat blir skrivarbetet. Men det viktigaste är nog att hämta inspiration från andra, men vara lyhörd för vad som är gynnsamt för just din skrivprocess. Så som jag har beskrivit vad som fungerar för mig kan ju vara raka motsatsen för någon annan.

Intervju: Mariette Lindstein

Mariette Lindstein är författaren som, när hon var 20 år, gick med i scientologirörelsen. I många år var hon med där innan hon till slut lyckades rymma. Därefter har hon skrivit flera böcker som berör sektproblematiken. I dagens intervju får ni möta henne.

Mariette, vill du berätta mer om sektproblematiken och vad du gjorde efter att du hade flytt?
– Jag var ju sektmedlem i över tjugo år. Tiden efter att jag flytt njöt jag av livet i ett par år, att vara fri. Men med tiden började jag förstå att så kallad ”sektmentalitet” inte bara finns i slutna, religiösa grupper. Jag såg skrämmande likheter i samhället med saker vi upplevt i sekten. Sektmentalitet finns lite överallt: i ett misshandelsförhållande, mobbning, på arbetsplatser där chefer använder härskarteknik till exempel – och på nätet där man kan mobbas skoningslöst. Mina allra första böcker skrev jag för att berätta om livet i en sekt. Med åren har jag breddat innehållet till att även behandla sektmentalitet i vardagslivet. Det var så många som skrev till mig och sa: ”Jag känner igen mig i dina böcker, även om jag aldrig var med i en sekt.” Eller: ”Min chef är precis som din sektledare, Franz Oswald. Vad gör jag?”

Hur finner man styrkan att fortsätta och sedan även försöka ta sig ur det?
– Själv fann jag styrkan genom att tänka på de jag älskade utanför sekten. Att få träffa dem igen betydde allt. Det kom till en punkt där jag nästan inte brydde mig om mig själv längre, vad som hände med mig, men jag gav aldrig upp hoppet om att få träffa de jag älskade igen. Mina föräldrar, min bror, mina gamla vänner.

Din bok ”Sprickor i jorden” kom ut 2019 och är andra delen i serien ”Pilgrimsfalkens väktare”. Vad har du fått för reaktioner på boken såhär långt?
– Jättefina reaktioner och fantastiska recensioner överlag. Den bästa responsen har faktiskt kommit från unga kvinnor. Den nya serien (”Vit krypta” och ”Sprickor i jorden”) är ju även en kärlekshistoria med några erotiska stycken och jag har fått superfin respons på dessa från yngre kvinnor. Och, lite till min förvåning, har jag fått superbra feedback från män på böckerna. Men även om böckerna i den nya serien är thrillers så handlar det ju om något annat också – sekters inflytande på samhället. ”Sprickor i jorden” förklarar hur sekter använder drogrehabiliteringscenter som frontgrupper och värvar medlemmar genom dem. Jag försöker upplysa om det. Det händer här. Just nu. I Sverige. SVT har nyligen gjort en dokumentär där jag medverkar som belyser detta. Svenska staten betalar ut många miljoner till Narconon som styrs av Scientologikyrkan och använder deras metoder.

Boken handlar om tvillingarna Dani och Alex. Hur stor del av dig finns i dessa karaktärer? Eller är de kanske helt fiktiva? Hur mycket använder du dig av din egen bakgrund och dina erfarenheter?
– Jag använder mig av min egen bakgrund hela tiden när jag skriver. När det gäller Alex och Dani så hamnar de ju i en desperat, förtvivlad och nästan omöjlig situation när de hamnar i klorna på en sekt. Jag vet ju hur det känns, så de har fått låna många av mina känslor. ”Sprickor i jorden” utspelar ju sig i San Francisco och jag har bott där i sju år. Innan jag skrev färdigt boken åkte jag dit och reste i karaktärernas fotspår. Det var fantastiskt research. Jag älskar verkligen norra Kalifornien.

Kommer det fler böcker i serien och i så fall när? Hur ser framtiden ut?
– Ja, det kommer helt säkert fler böcker, sekter i samhället är ett ämne som jag inte skrivit färdigt om, jag har egentligen bara precis börjat. Men ”Sprickor i jorden” slutar på en bra plats, och på grund av så många förfrågningar från läsare har jag bestämt mig för att skriva en uppföljare till Dimön-serien. Det blir faktiskt en ny serie. Första delen kommer ut 24 mars och heter ”Requiem på Dimön”. Det är samma karaktärer och berättelsen tar vid där ”Sektens barn” slutar. Och ja, den handlar i allra högsta grad om sektmentalitet.

Du är även föreläsare och berättar om din bakgrund inom scientologerna. Vad får du för reaktioner på det? Kan människor ta det till sig?
– Av allt jag gör, förutom att skriva, så är det nog att förläsa för ungdomar som gör mig allra lyckligast. Jag föreläser på många andra ställen också, men skolorna är allra bäst! Det finns så många förutfattade meningar om dagens ungdom, men i verkligheten är de helt fantastiska. Deras frågor är så intelligenta att de får mig att tänka efter. De är hövliga, artiga och jag har aldrig sett någon använda sin mobiltelefon medan jag föreläser. De är öppna, tar till sig, och förstår hur min livsberättelse kan vara tillämpbar på deras egna liv.

Slutligen, vilken bok skulle du vilja att precis alla läste?
– ”Öster om Eden” av John Steinbeck. En helt underbar tidlös berättelse. Den innehåller all: kärlek, äventyr, den vidunderliga naturen, religion och människans oupphörliga strävan efter att hitta rätt väg i livet.