Intervju: Sofia Ymén

I dagens fredagsintervju har jag ställt ett par frågor till Sofia Ymén som i år är aktuell med en ny serie. Jag har frågat henne om Österby, den nya romanen och varför hon skriver just feelgood och romance. Dessutom kommer hon med ett par tips till dig som drömmer om att bli författare. Varsågoda!

Hjärtats tillfälligheter” släpptes i somras och är den tredje boken i serien om Österby. Hur har det känts att lägga serien bakom sig?
– Det kändes faktiskt lite vemodigt redan när jag skrev den eftersom jag visste att det skulle bli det sista besöket i Österby. Som författare spenderar man så mycket tid med sina karaktärer att de blir som goda vänner och det känns alltid ledsamt att lämna dem. Samtidigt hade jag börjat skissa på nästa bokprojekt och stod inför att börja lära känna en ny uppsättning karaktärer och en ny miljö så jag hade något roligt att se fram emot.

Vad har du fått för reaktioner på serien?
– Österbyserien har fått ett jättefint mottagande och det är jag så tacksam för. När sista boken kom var det många som hörde av sig och frågade efter en fortsättning och det är ju det allra bästa betyget man kan få som författare.

Österby och dess karaktärer – finns de på riktigt eller är det enbart fiktion? 
– Platsen Österby är inspirerad av min barndomsbygd där jag tagit mig den kreativa friheten att rumstera om så att den ska passa min berättelse. Karaktärerna är enbart fiktiva, även om jag tillåtit mig själv att låna ett och annat personlighetsdrag här och där.

Vart får du din inspiration ifrån?
– Inspiration till mitt skrivande hittar jag överallt. Ofta börjar det med en karaktär och en fråga till exempel: Vad skulle hända om en kvinna som svurit på att aldrig återvända till sin barndomsby fick ett villkorat arv som tvingade henne att göra just det? Eller, vad skulle hända om en kock tappade smaksinnet precis när hennes karriär var på väg att ta fart? Eller, vad skulle hända om du gett dig själv ett löfte att aldrig stanna mer än ett år på varje plats?

Till sommaren släpper du en ny roman. Vill du berätta lite mer om den?
– Ja, det blir min fjärde roman och första delen i Kungsbackakvartetten. Vi kommer att introduceras till familjen Fors som i flera generationer drivit en hästgård på Onsalahalvön på västkusten. När föräldrarna oväntat omkommer i en bilolycka ärver barnen, Madeleine och Erik, gården. Erik ger sig nästan genast ut i Europa för att fortsätta sin ryttarkarriär medan Madeleine blir ensam kvar med ansvaret för gården. Den här inledande delen av serien blir en berättelse om kärlek med förhinder, om ny och gammal vänskap som sätts på prov för att rädda gården och om familjehemligheter som avslöjas och förändrar allt.

Hur kommer det sig att du har fastnat för feelgood och romance? 
– Jag tycker om varma berättelser med hoppfulla slut. Böcker som utspelar sig i trevliga miljöer där karaktärer och relationer står i centrum. Nora Roberts var min första favoritförfattare och jag läste mycket av både henne och Rosamunde Pilcher när jag var yngre. Sedan dess har jag hittat författare så som Lucy Dillon, Jenny Colgan, Veronica Henry, Helen Hoang och många fler vars böcker jag tycker mycket om och på den vägen är det. Om jag skulle pröva att skriva inom någon annan genre skulle det nog bli en barnbok, eller kanske en mys-/pusseldeckare.

Vad har du annars för planer framöver? Hur ser framtiden ut för dig?
– Jag hoppas på en framtid fylld av läsande och skrivande. Jag har fyra böcker planerade i Kungsbackaserien och fler berättelser pockar på uppmärksamheten. Samtidigt lektörsläser jag bokmanus och skrivcoachar författare, jag håller i skrivkurser och driver också Facebookgruppen ”Feelgoodfredag” som idag samlar närmare 3 000 feelgoodentusiaster, läsare, förläggare, författare,
bibliotekarier, bokhandlare med flera. När jag hinner skriver jag noveller och artiklar.

Vad skulle du vilja ge för tips till någon som drömmer om att bli författare?
*Läs mängder av böcker inom den genre du vill skriva.
*Lär dig skrivhantverket! Till din hjälp på vägen finns till exempel skrivhandböcker, skrivkurser, testläsare, andra författarkompisar, lektörer och skrivcoacher.
*Välj en bokidé som du själv brinner för och som du är beredd att spendera många, långa timmar med att utveckla, befolka och sätta på pränt.
*Var envis och ge aldrig upp, rumpan på stolen och skriv, skriv, skriv.

Foto: Madeleine Wejlerud

Intervju: Anna Tell

Anna Tell har fullt av erfarenheter i sitt bagage, exempelvis polisyrket, och hon har även ett förflutet i Försvarsmakten. Hennes debut, ”Fyra dagar i Kabul”, släpptes 2017 och förra året släpptes uppföljaren, ”Med ont fördrivas”. I dagens fredagsintervju har jag frågat Anna om hur man tar steget att bli författare, hennes tips till andra och hur framtiden ser ut.

Copyright/fotograf: Helén Karlsson

Hur har det gått efter boksläppet i mars och hur har reaktionerna varit på boken?
– ”Med ont fördrivas” är ju den andra delen i serien om Amanda Lund som är förhandlare vid Nationella Insatsstyrkan. Mottagandet av boken har varit gott och det har varit en del fina recensioner. Det som jag gläds mest åt är att uttryck som ”författaren vet vad hon skriver om” och ”författaren har detaljerna på rätt ställe” följer med även för den här boken. Det stärker mig som författare och jag kommer att fortsätta skriva med trovärdighet för läsaren. ”Med ont fördrivas” släpptes i Tyskland i oktober och heter där ”Nächte des Zorns”. Ett produktionsbolag jobbar med boken för att göra en teveserie. DET ger mig hög puls.
– I september gjorde jag en researchresa till Libanon. Under några fartfyllda dygn besökte jag större delen av landet och kan nu skriva min tredje bok och känna trygghet i att jag har varit på alla platser som jag beskriver i boken. Jag vet hur det låter när lokalbefolkningen glider i språket mellan engelska, franska och arabiska i en och samma mening och jag förstår verkligen varför Beirut i alla år har beskrivits som Mellanösterns Paris.

Hur mycket av dig själv kan man se i Amanda Lund?
– Jag inser att det kommer vara naturligt att som läsare dra paralleller till mitt eget liv och undra hur mycket av berättelsen som har sin motsvarighet i mitt eget liv. Men Amanda är en fiktiv karaktär. Huvudkaraktären Amanda rör sig i en mansdominerad miljö inom polisen och till del inom Försvarsmakten. Här finns det en likhet mellan mig och Amanda. Amanda är som person målmedveten och strävar efter att ställa till rätta och bidra till att det goda segrar. Jag vill också bidra genom jobbet till att samhället blir lite bättre.

Du har en bakgrund inom Försvarsmakten och är polis och statsvetare, vad har du haft för nytta av din bakgrund i ditt författarskap?
– I mitt skrivande har det varit framgångsrikt att ”gräva där jag står”, med lite utsvävningar och ta reda på det som jag inte vet. Jag har varit utryckningspolis på Norrmalm precis som den lata polisen Oskar i ”Fyra dagar i Kabul” och jag har arbetat som narkotikapolis i Stockholm och jag vet hur heroin hanteras. Vidare har jag jobbat i längre perioder i Afghanistan och Balkan för Försvarsmaktens räkning, alla dessa spännande jobb och erfarenheter har definitivt inspirerat till mina berättelser.

Med din bakgrund i åtanke, hur tar man steget att bli författare och vad har varit det svåraste i processen?
– Jag tycker högt tempo, jag lever i en jämställd relation med min man, vi delar lika på åtaganden i hemmet och bådas rätt att arbeta och göra karriär. Det har för mig varit en förutsättning. Att skriva en bok kräver engagemang, uthållighet och mod. Det är självutlämnande och det har för mig funnits stunder av självtvivel och hybris om vartannat. Men känslan när jag upplever att idéer kommer till mig eller den där euforiska glädjen som sprids när det blir uppenbart hur cliffhangern ska vara eller hjärnan helt plötsligt har funnit lösningen på ett skrivtekniskt problem. Den är ju oslagbar. En av mina utmaningar är såklart att ständigt hitta tiden till skrivandet eftersom jag har ett annat jobb och skriver på min fritid. Men när det är något man brinner för så är man ju beredd att välja bort annat och det är det som krävs. Steget att bli författare – jaaa – jag skrev och skrev om igen helt enkelt.

Var det självklart att det skulle bli spänningsromaner/deckare eller hur går tankarna kring genre?
– Jag fullkomligt älskade äventyrsberättelser när jag växte upp, men idag kan jag konstatera att den enda orädda kvinnliga karaktären i mina serietidningar var sexobjektet Modesty Blaise. Kanske var det avsaknaden av rediga, självgående kvinnor i min ungdomsläsning som gjorde att jag skapade Amanda Lund. För mig var det självklart att skriva spänningsromaner och att huvudkaraktären skulle vara en erfaren, modig kvinna med skinn på näsan.

Hur ser framtiden ut, blir det mer av Amanda Lund?
– Sedan den andra boken kom ut har jag skrivit på den tredje boken som just nu har arbetsnamnet ”Norr om Beirut”, vilket ger en hint om var i världen delar av boken kommer att utspela sig. Planerat boksläpp är om ett år ungefär.

Vad kan du ge för tips till andra som skriver?
– Att våga låta andra läsa texten efterhand man skriver. Det kan ge en känsla om manuset håller kvalité, men kan också vara god hjälp för att få inspiration att skriva vidare. Att vänta på att skriv-kreativitet ska infinna sig har jag aldrig trott på. Jag förordar skrivdisciplin och tid vid datorn för väg till framgång. Jag försöker tänka i scener och att varje kapitel är en sådan scen. Jag skriver i kronologisk ordning och försöker att inte lämna ett kapitel förrän jag upplever att det är klart. Skriver lite varje kväll för att inte tappa fokus och behöva lägga tid på att re-cap. Jag vill gärna göra ett skelett med bokens handling som kläs med lite ”kött”, ju mer nedbrutet detta är desto bättre och mer strukturerat blir skrivarbetet. Men det viktigaste är nog att hämta inspiration från andra, men vara lyhörd för vad som är gynnsamt för just din skrivprocess. Så som jag har beskrivit vad som fungerar för mig kan ju vara raka motsatsen för någon annan.

Intervju: Stina Wirsén

Stina Wirsén är en av våra mest omtyckta barnboksförfattare och illustratörer. Hon skriver och illustrerar för småbarn likväl som för äldre barn. Dessutom är hon känd för sina illustrationerna i DN. I veckans fredagsintervju har jag fått ställa ett par frågor till henne.

Copyright/fotograf: Maria Annas

Stina, hur kom du in på den här banan?
– Jag har alltid tecknat, ända sedan jag var två tre år. De flesta barn ritar och målar om de får möjlighet, många slutar när de blir lite äldre. Jag slutade aldrig.

Vad har du för bakgrund och utbildning inom området?
– Efter estetisk linje på gymnasiet gick jag Nyckelviksskolan, en ettårig konst och hantverksskola. Efter det blev det fyra år på Konstfack.

Du har vunnit ett flertal priser för dina böcker och illustrationer. Hur känns det? Trodde du att det skulle gå så bra som det faktiskt gör?
– Jag har bara kört på, för att jag älskar att teckna, måla och skriva. Att det gått bra är underbart, jag tror att jag skulle hålla på även utan framgång- det är ett så starkt behov.

Vad gör du när du inte pysslar med barnböcker?
– Umgås med familj och vänner, går på loppis, läser.

Din Vem-serie har blivit filmatiserad och har även dramatiserats. Hur känns det att se något du har skapat på det sättet? Har du haft någon inblick i arbetet kring detta och kunnat säga ditt eller bara väntat spänt på resultatet?
– Jag var väldigt delaktig i skapandet av Vemfilmerna, jag gjorde synopsis och ledde arbetet i utformningen. Animatörerna var fantastiska, jag är supernöjd med filmerna!

Vart ser du dig själv om tio år?
– Ingen aning. Jag hoppas att jag får fortsätta som jag gör.

Vad skulle du ge för tips till någon som vill ge sig in i bokbranschen eller kanske satsa på en karriär som illustratör?
– Teckna och måla, leta inspiration hos andra- inte bara bland illustratörer utan i film, konst, mönster, hantverk. Läs mycket och börja tänka bild i kombination med text.

Intervju: Cecilia Sahlström

Cecilia Sahlström är kulturvetaren som blev polis, ett yrke hon hade i 20 år. Nästa vecka släpps den fjärde boken i serien om Sara Vallén och jag har ställt ett par frågor till Cecilia om nya boken, hennes bakgrund och hur hon tacklar motgångar.

Nästa vecka kommer din nya roman ”Hatet vi bär”. Vad kan du berätta om den boken?
– ”Hatet vi bär” har sitt ursprung i att jag har upplevt en oerhört stor förändring under de senaste två decennierna, alltså sedan internet blev allmängods. T ex Facebook har övergått från att vara en plats för socialisering till en plats som översvämmas av hat, riktat mot människor, företeelser och politiska riktningar. Dessvärre tränger sig hatet och föraktet, det grova språket, hetsen mot människor som inte följer normen, ut i verkligheten. Samtidigt som sociala medier har gett oss alla möjligheten att träffa människor från hela världen, återfinna vänner och släktingar och nå ut med budskap till många på ett positivt sätt, så har det också gett motsatt effekt. Så ”Hatet vi bär” handlar just om hatet, vad det kan driva människor till.

Seriens huvudkaraktärer heter Sara Vallén och Rita Anker. Har de några sidor eller egenskaper från dig eller är de helt fiktiva?
– Både Sara och Rita är en mix av många människor jag har mött i mitt liv, jag tycker om den mixen. Det gör förmodligen att de även har drag av mig. För mig är Sara och Rita i allra högsta grad levande och intressanta. De är envisa, starka och självständiga kvinnor. Men det betyder inte att de inte är sårbara också. Stark betyder inte okänslig. Jag är feminist och tycker att det är viktigt att kvinnor får plats och får de inte platsen ska de ta den! Det finns inga alternativ.

Böckerna behandlar ofta svåra ämnen som ibland gör upp med fördomar. Hur tänker du kring det?
– En drivkraft i mitt författande är att visa utsatthet och att den finns överallt, även där allt ser polerat ut på ytan. Många tror t ex att relationsvåld är något som existerar enbart bland socioekonomiskt svaga, lågutbildade, bland vårt samhälles svagare grupper. Så är det naturligtvis inte. Relationsvåld är klasslöst och finns överallt. Unga människor är än mer sårbara och det krävs att vi vuxna tar ansvar för alla barn. Att vi inte blundar för hur de har det och inte heller fördömer utan istället försöker förstå vad som gör att de unga kraschar, lider av psykisk ohälsa, blir hatiska och självdestruktiva och/eller begår kriminella handlingar.

Du har en väldigt bred bakgrund, bland annat som kulturvetare, kommunikatör, förundersökningsledare och chef för familjevåldsroteln. Hur använder du dig av din bakgrund och din erfarenhet när du skriver?
– Alla mina erfarenheter använder jag som grund för mina historier. Det är visserligen fiktiva berättelser om brott, men för mig är kunskapen om hur brottsutredningar bedrivs en förutsättning för att kunna berätta. Men trots det är inte själva brotten det väsentliga, det är berättelsen om människorna som är viktigast. Dessutom har jag ju hur många historier som helst från verkligheten med mig, som jag kan plocka ifrån. Sen tror jag att just det faktum att jag har arbetat med så olika professioner också gör att jag inte blir så ensidig.

Vart ifrån kom ditt intresse att skriva?
– Jag är uppvuxen med en mamma som var gymnasielärare i svenska och historia. Hon uppmuntrade mig att skriva mycket. Och det har jag förstås alltid gjort. Men själva författandet startade med en kurs i journalistiskt skrivande på distans. Läraren skrev: ”Varför blir du inte deckarförfattare, du har ju ett sådant språk.” Sagt och gjort. Jag satte mig och skrev ”Vit syren” på 4 veckor. Det var väl som ett Sesam, öppna dig!

Hur tacklar du motgångar?
– Det beror på vad du menar med motgångar. Generellt kan jag säga att jag är dålig på att ge upp. Jag är mycket envis och ger mig inte, om jag har föresatt mig att jag ska klara något. En motgång kan göra mig ännu starkare. Om du tänker på kritik mot mina romaner, har jag inte ett rakt svar. Det beror på helt enkelt. Jag undervisar i bemötande och kommunikation. I det ingår att förstå hur man ger kritik och hur man hanterar och tar emot kritik. Min inställning själv är att om jag inte tycker om någonting, t ex en roman, så behöver jag faktiskt inte säga det om jag inte har något konstruktivt att komma med. Tyckande är subjektivt. Och det måste man vara medveten om när man bestämmer sig för att dela med sig av kritik till någon. När jag undervisar brukar jag uppmana alla att fundera på: För vems skull vill jag ge kritiken? Hur formulerar jag kritiken så att den blir konstruktiv och ger möjlighet till förändring/förbättring? Att kritisera någon annan för sin egen skull, för att bli av med sina aggressioner, visa sitt förakt eller nedlåtenhet är mycket kontraproduktivt och är enbart sårande.
– Så. Kritik som någon spottar ur sig för att vara elak och nedlåtande blir jag ledsen av. Konstruktiv kritik gör mig glad och tacksam!

Slutligen, vad läser du själv för böcker och har du några favoriter att dela med dig av?
– Jag har alltid läst mycket deckare/kriminalare, men jag läser gärna annat också förstås. Jag hinner dock inte läsa så mycket som jag skulle vilja, med tanke på att jag jobbar heltid som kommunikatör och verksamhetsutvecklare samtidigt som jag skriver själv. Mina favoritförfattare är Pär Lagerkvist, Sjöwall/Wahlö, Håkan Nesser och inte minst Kerstin Ekman och Torgny Lindgren. Favoritböcker som jag kommer på nu är ”Barabbas”, ”Ljuset”, ”Batseba”, ”Kung Salomons ångest” (författare: Emile Ajar), ”Egalias döttrar” (länge sen jag läste) och ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”.

Intervju: Katrine Engberg

Katrine Engberg var 2019 aktuell här i Sverige med ”Krokodilväktaren”, första delen i Köpenhamnsserien. Jag har ställt ett par frågor till henne om författarskapet, nästa del i serien och hennes bakgrund som dansare, koreograf och regissör.

Copyright/fotograf: Les Kaner

Förra året släpptes ”Krokodilväktaren” här i Sverige, en bok som sålt i över 150 000 exemplar i Danmark. Varför tror du att boken har blivit så populär?
– Bokens enorma framgång har kommit lite som en chock för mig, eftersom jag bara följde min magkänsla och skrev utan att riktigt veta hur man gör. Men kanske ligger förklaringen just i det faktum att läsarna kan märka något omedelbart i berättelsen? Min redaktör har berättat att ”du kan känna att hjärtat slår på sidorna” i mina böcker – jag hoppas att hon har rätt.

Huvudpersonerna i boken heter Jeppe Kørner och Anette Werner. Vart har du funnit din inspiration gällande karaktärerna? Finns dessa personer kanske rent av på riktigt?
– Jag brukar säga att Jeppe är mannen jag skulle vilja vara om jag var en man och att Anette i sin tur är den kvinna jag skulle vilja vara. På så sätt representerar de båda utredarna olika sidor av mig själv. Min ambition med karaktärerna är att beskriva dem så att läsarna lätt kan identifiera sig med dem. De är inga rena hjältar utan de har brister och svagheter, och vi kan ibland tappa tålamodet med dem.

Det har kommit ut flera böcker i serien i Danmark men i Sverige får vi vänta lite. När kan vi förvänta oss att nästa del, ”Glasvinge”, dyker upp?
– ”Glasvinge” (tredje boken) släpps, så vitt jag vet, på Forum Bokförlag under första halvan av 2020. Den andra delen i serien, ”Blodmåne”, kommer inte att ges ut i Sverige.

Du arbetade tidigare som dansare, koreograf och regissör. Hur kommer det sig att du sadlade om och blev författare på heltid?
– Jag har nog alltid varit på väg mot författarskapet, utan att vara medveten om det själv. Jag har alltid läst och skrivit mycket och det har fungerat som min ”kreativa ventil”. Men mitt språk och uttryck behövde uppenbarligen mogna med tiden innan jag äntligen vågade ta steget. Därefter gick det väldigt snabbt. Dagen efter att ”Krokodilväktaren” släpptes i Danmark bestämde jag mig för att bli heltidsförfattare.

Har du någon hjälp av din bakgrund i ditt skrivande?
– Jag har växt upp i ett hem med böcker överallt. Båda mina föräldrar är akademiker och jag och min syster lärde oss att läsa väldigt tidigt, även kriminalromaner. Favoriterna var Simenon, Sayers, Sjöwall & Wahlöö och Mankell. Ibland satt hela familjen runt middagsbordet med varsin bok. Min mamma är en klassisk filolog, och när jag var liten berättade hon bibelhistorier och myter från grekisk mytologi som godnatt-historier. Detta har lagrats i mig och hjälper mig idag när jag skriver mina böcker.

Vad är det bästa respektive sämsta med författarskapet?
– Att vara författare är världens bästa arbete! Jag älskar det verkligen, älskar alla aspekter av det, framför allt själva skrivarbetet. När jag sitter vid tangenterna är jag glad men det har gått upp för mig hur många resor och andra aktiviteter som skrivandet kräver. I själva verket kan det vara svårt att få tid att skriva. Stressen, och den eviga osäkerheten som jag tror att alla författare har, det är den svåra delen av jobbet.

Har du någon förebild inom skrivandet som du inspireras av?
– Min största hjältinna är Ruth Rendell, den legendariska engelska brottsskribenten som också skrev under pseudonymet Barbara Vine. Hennes böcker är lysande! Karaktärerna är krokiga och mörka, med 100% igenkänning, och hennes miljöer är alltid fulla av psykologiska lager och samtidigt mänsklighet. Varje gång jag läser en av hennes böcker inspireras jag på en gång till att skriva samtidigt som jag känner att jag aldrig kommer att bli så bra.

Slutligen, vad gör du när du får skrivkramp? Hur botar man det?
Hittills har jag haft tur och inte upplevt någon skrivkramp. Jag har mycket idéer och jag tycker att jag har lätt för att formulera dem skriftligt. Det hårda arbetet för mig ligger snarare i de många gånger jag behöver skriva om en bok innan den är klar. Men skrivkramp, det lider jag inte av.

Copyright/fotograf: Les Kaner

Intervju: Helena Kubicek Boye

Helena Kubicek Boye är författaren som även arbetar som psykolog och har en bakgrund inom journalistiken. 2019 släpptes ”Den ljusaste natten”, som är andra delen i serien om Anna Varga. Jag har ställt ett par frågor till Helena.

Fotograf: Charlotte T Strömwall

Helena, kan du berätta lite kort om ”Den ljusaste natten”?
– ”Den ljusaste natten” är en fristående uppföljare som handlar om psykolog Anna Varga som arbetar inom rättpsykiatrin i Säter. Det är midsommar, Anna har varit med om att bevilja en frigång och bara timmarna efter att patienten inte kommit tillbaka enligt överenskommelse, så har ett barn försvunnit från Säters camping. Det blir en kamp mot klockan att hitta det försvunna barnet och Anna dras in sökandet.
– Nu i januari släpps tredje boken ”Kallare än is” och i den har Anna Varga bytt arbetsplats till öppenvårdspsykiatrin. En iskall vinterdag där snön faller i tunga flingor hittas en av Annas patienter död på isen. Är det ett mord eller har hon tagit sitt liv? Och finns det något samband med den varghona som hittats lemlästad i närheten.

Hur mycket av dig själv kan vi se i Anna Varga?
– En hel del av de frågeställningar vi som psykologer ställs inför finns med i böckerna, även en hel del kring det dagliga arbetet, glimtar i Anna Vargas liv är självupplevda, både att leva i en relation, och vara singel, att komma till en ny bostadsort och att tvivla på sig själv och sin kompetens. Men också att våga och att stå upp för sig själv.

Dina spänningsromaner utspelar sig på en psykiatrisk klinik i Säter. Hur kommer det sig?
– Jag jobbade själv där mina första år som psykolog, på öppenvårdspsykiatrin och fick då inblick i den här mytomspunna miljön där många kända, dömda patienter suttit inlåsta.

Förutom att du är psykolog har du även en bakgrund som journalist, vilket är väldigt vanligt. Är steget så kort mellan journalistik och författarskapet eller är det en slump att så många journalister även blir författare? 
– Intresset för att vilja förstå och förklara ligger nog i båda yrkesrollerna. Att förstå varför någon begår ett brott och förklara varför. Sedan krävs det nog en nyfikenhet och driv i båda yrkena.

Har det varit självklart för dig att du en dag skulle skriva en bok?
– Jag har alltid haft känslan av att jag en gång kommer att bli författare, och skrivit mycket hemma på kammaren, men inte riktigt trott på mig själv. Men när jag fyllde 40 år tog jag tag i det och förverkligade min dröm. Och nu i år har jag gett ut tre deckare om Anna Varga, en bok som hjälper barn att somna, Sömnsagor samt en bok om Wild swimming.

Läser du mycket själv och i så fall vad?
– Jag är lektör och läser på uppdrag biografier och psykologi-böcker. På min fritid läser jag inte deckare eller spänningsromaner när jag själv är i en skrivprocess utan annat. Då blir det klassiker eller en helt annan typ av böcker. Jag läser ofta flera parallella. Just nu läser jag ”Järtecken” av Christoffer Carlsson, dessförinnan ”Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt” och före det ”Invandrarna” (läser om serien).

Slutligen, vad skulle du ge för tips till andra som drömmer om att bli författare?
– Skriv för att du tycker om att skriva, inte för att tjäna storkovan eller ha ett stressfritt liv. Ett liv med mycket deadlines och ekonomiska utmaningar är vardag för merparten av författare. Det är bara ett fåtal som kan leva på sina böcker helt själva. Konkurrensen är stenhård och utgivningen väldigt stor och bred just nu. Hitta din målgrupp, se till alternativ om du får nej av de kända förlagen, ljudbok, e-bok eller egenutgivning. Möjligheterna är många.

Fotograf: Charlotte T Strömwall

Intervju: Maria Nilsson Thore

Maria Nilsson Thore är en av våra mest omtyckta illustratörer och barnboksförfattare. De flesta med småbarn känner förmodligen igen hennes illustrationer och känner kanske till bokserien ”Alla tre”. Idag har jag fått ställa ett par frågor till henne om allt från hennes bakgrund till vilken typ av böcker hon illustrerar och vilka böcker man inte får missa att läsa för sina barn.

Copyright/fotograf: Caroline Andersson

Maria, hur kommer det sig att du blev illustratör och barnboksförfattare?
– När jag slutade Konstfack visade jag mina bilder för olika bokförlag och fick lite ströuppdrag från dem. Jag trivdes direkt med de uppdragen. Bilderna fick ta plats, och de fick berätta. Inte bara dekorera. Jag hade ingen tydlig dröm om att illustrera enbart barnböcker, men när jag märkte hur otroligt roligt det var så liksom fastnade jag där. Och innerst inne ville jag gärna göra helt egna berättelser, men visste inte om jag skulle kunna skriva.

Vad har du för utbildning och bakgrund?
– Jag har gått konstskolan Basis, två år, Nyckelviksskolan (grafisk design & illustration) och Konstfack (grafisk design & illustration).

De mönstrade kläderna i dina illustrationer är något av ditt signum. Är det medvetet eller något som bara har kommit? Är det din egen stil på barnkläder som återspeglas i illustrationerna?
– Jo, det kan man väl säga att det är medvetet. För mig är det meditativt att måla mönster. Jag ritade långt innan jag fick barn, så jag tror snarare att mina barns kläder härmade mina illustrationer än tvärtom.

Du har blivit nominerad och vunnit flera priser sedan du började. Hur känns det? Trodde du att du skulle hamna här där du är idag?
– Haha, nej jag hade inga drömmar om att vinna priser och ha möjlighet att ge ut egna böcker år efter år. Jag tycker fortfarande att det är lite overkligt att det rullar på så bra som det gör. Jag är tacksam för varje bok jag får ge ut. Priser är ju såklart fantastiskt kul att få, och en fin bekräftelse på att det jag gör uppskattas. Men för mig är det nästan ännu roligare att få mail och meddelanden från föräldrar och barn som berättar hur mycket de gillar mina böcker. Särskilt kul när barnen har kloka eller knasiga frågor om nån bok eller karaktär.

Till vilken typ av böcker illustrerar du och hur väljer du ut vilka du ska illustrera?
– Jag illustrerar lite allt möjligt. Jag får förfrågan via de bokförlag jag jobbar med. De har valt ut mig tillsammans med författaren, och sen frågar de om jag vill och kan illustrera. Sedan jag har börjat göra fler och fler egna titlar så krymper utrymmet att illustrera andras texter, men jag brukar klämma in ett par om året ungefär. Det är roligt att blanda. Andras texter behöver jag inte vara så nervös över. Då kan jag fokusera enbart på bilderna. Och i mina egna böcker kan jag styra helt själv vilket är alldeles underbart och lite läskigt på samma gång.

Vart får du din inspiration ifrån?
– Allt möjligt. Livet! Mina egna funderingar kring livet, mina barns funderingar.

Vilka barnböcker anser du att man som förälder inte får missa att läsa för sina barn?
– Oj vad svårt!! Läs allt! Man vet aldrig vilka av alla böcker som fastnar i ett visst barns lilla huvud. Mina tre barn har haft väldigt olika upplevelser av olika böcker. Och själv minns jag både vackra och ”fula”, hemska och lyckliga böcker från min egen barndom. Ös på.

Vad skulle du ge för tips till andra som vill ge sig in i förlagsbranschen eller drömmer om en karriär som illustratör?
– Det är så otroligt svårt att tipsa kring detta… Jag hade inga barn, och väldigt låga krav på inkomst i början. Det gjorde mig uthållig. Det här yrket betalar sig först i långa loppet, och tyvärr har många inte råd att hålla ut. Jag började med att illustrera enstaka bilder i antologier, och senare när förlaget visste vad jag kunde så vågade de uppmuntra mig att göra större jobb och egna böcker. Så mitt tips är att vara ung, öppen i sinnet, och trivas med att vara fattig ;)