Intervju: Stina Jackson

Stina Jackson heter författaren bakom Silvervägen, som bland annat fick pris för årets bästa kriminalroman 2018. Nu är hon aktuell med Ödesmark, som släpptes i butik i början av april.
Ödesmark är en berättelse som utspelar sig i trakterna kring Arvidsjaur där min farmor bor. Den handlar om Liv, en trettionånting kvinna, som bor i en liten by med sin åldrande far och sin tonårsson. De utgör en säregen liten familj som har många ögon på sig eftersom att fadern sitter på en beryktad förmögenhet.

Stina berättar att det hon ville utforska med den här boken var saker som rötter och familjeband. Bundenheten till en plats.
– Jag ville skriva om någon som blivit kvar, kanske för att jag själv är en sådan person som lämnat. Jag har funderat mycket kring vad det är som håller oss kvar, vad som rotar oss, och sen har jag givetvis dragit det till sin spets lite i den här berättelsen.

Reaktionerna har, även denna gång, varit mycket positiva.
– Det känns fantastiskt roligt. Jag var väldigt nervös inför boksläppet, och nu när boken är ute är jag bara glad och tacksam att den hittat sina läsare.

Att ha skrivit en debut som Silvervägen, som fick ta emot flera priser, kan såklart vara väldigt stressande och ångestladdat. Stina berättar att hon tampades en del med ångest medan hon skrev Ödesmark, men att det kanske mer berodde på hennes egen inre kritiker än allt det yttre. Förhoppningen var att läsare som tyckte om Silvervägen även skulle känna sig i Ödesmark.

Stina är uppvuxen i Skellefteå men bor sedan ett tag tillbaka i Denver, USA, efter att hon hade träffat kärleken i en amerikan. De började med ett långdistansförhållande innan Stina tog steget och flyttade till USA. Att skriva om Norrland när man bor på andra sidan i världen fungerar dock väldigt bra, enligt henne själv.
– Det är något med distansen som gör mycket för skrivandet. Längtan är en stor drivkraft för mig, och hela min familj bor ju kvar, så Västerbotten kommer alltid att vara hemma. Jag tror ju att platsen är lika viktig som människorna vi har omkring oss när vi växer upp, den sätter sina spår. Den lever kvar i oss. Och därför faller det sig naturligt att återvända, även om man lämnat. Speciellt om platsen sjunger så starkt i en.

Innan Stina tog steget och blev författare studerade hon till jurist. Hon trivdes dock inte med utbildningen och tyckte att det var ett väldigt hårt klimat. Stina har alltid skrivit men det var först när hon hade misslyckats med annat som hon vågade satsa fullt ut på författardrömmen. När det kommer till författarförebilder pratar hon bland annat om svenskar som Selma Lagerlöf och Lina Wolff men även Louise Erdrich och Faulkner hör till skaran hon ofta återkommer till.
– En bok jag skulle vilja tipsa om just nu är faktiskt Jackie av Anne Swärd som jag läste alldeles nyligen. Det är en oerhört mörk och hypnotisk berättelse om att vara fångad i en destruktiv kärleksrelation. En roman som verkligen kröp under huden och som jag fortfarande går omkring och grubblar på.

Foto: Stefan Tell

Intervju: Anna Fredriksson

I sommar blir Anna Fredriksson aktuell med Vägen till äppelriket, som är den tredje och avslutande delen i hennes trilogi Pensionat Pomona. Hon började dock inte som författare utan arbetade först som journalist för att sedan gå till TV. Rederiet hör till de serier som hon skrivit manus till men hon höll även på med manusförfattandet i tjugo år innan hon började skriva en roman.
– Jag har skrivit i hela mitt liv, sedan jag var 5-6 år. Eftersom min pappa var journalist och författare, och även min mamma en skrivande person, så var det liksom helt naturligt. Att jag började som journalist var nog mest för att jag ville skriva men inte visste i vilken form. Jag gick aldrig någon journalistutbildning, jobbade bara på Aftonbladet och Vecko-Revyn under några år samtidigt som jag pluggade litteraturvetenskap och fick två barn (senare ett till). När jag var 25 år gick jag en kurs i filmdramaturgi och insåg att jag ville skriva fiktion, och blev då avsnittsförfattare.

I Vägen till Äppelriket får vi bland annat följa mormor Vanja som är 73 år. Hon kommer att få uppleva något väldigt nytt och omvälvande, samtidigt som hennes dotter Sally börjar forska mer i sin mammas mystiska bakgrund. Vanjas barnbarn Josefin har börjat trivas på sin gård och försöker satsa på att komma in i bygemenskapen.
– Boken utspelar sig under hösten. De två tidigare har utspelat sig på vår och sommar. Att böckerna utspelar sig just på Österlen beror på att jag delvis har växt upp där. Jag kom dit första gången när jag var åtta månader, mina föräldrar hyrde hus där och umgicks med ett gäng studentkompisar från 50-talets Lund. Sen köpte de hus. Och sen dess har jag varit där varenda sommar (bortsett från ca 10 år när mina barn var små och familjen hade hus i Stockholms skärgård), och det har alltid varit ungefär samma gäng som träffas, fast nu har det kommit nya generationer. Så för mig är Österlen hemma på flera sätt. Dels ett socialt sammanhang och dels en stark känsla för naturen, det mesta kretsar kring hav och stränder.
– Jag skriver mest om de miljöer jag känner bäst till. Stockholm, där jag är född och uppväxt och har bott i hela mitt liv, och så Österlen och Stockholms skärgård.

Enligt Anna är den största skillnaden mellan att skriva till TV och film samt att skriva böcker att det förstnämnda är mer av ett grupparbete. Där samarbetas det med producent, regissör och andra funktioner och alla ska sedan enas om en vision samt att slutprodukten är regissörens.
– När man skriver en bok gör man ju allting själv och står för slutresultatet till 100 procent. Sedan är det också en stor skillnad i att man som romanförfattare har större frihet i berättandet. På film/tv är det nödvändigt att kunna dramaturgi och allt som sker måste gestaltas i handlingar eller dialog, det går ju inte att se på filmduken/tv-rutan vad folk tänker eller känner.

När det kommer till hur en bok skapas utgår Anna ofta ifrån någon grundkonflikt som hon själv tycker är intressant och som känns oskildrad i romanform, exempelvis att berätta om en storvinnare på Lotto (som i Lyckostigen). Därefter påbörjas det stora arbetet med att utveckla det hela och befolka berättelsen med karaktärer.
– Jag tycker att relationer mellan människor som står varandra nära är det mest spännande som finns.
När Anna har ett färdigt råmanus skickar hon in det till sin förläggare som läser och ger feedback, och därefter blir det en ny, bättre version. Sedan kommer redaktören in med sina förslag på ändringar och så håller det på till det börjar kännas presentabelt. Sist men inte minst korrekturläses det innan boken går till tryck.
– Det finns en tidsplan att hålla sig till, så det finns inte oändligt med tid vilket jag tror är bra.

Trots att Anna har hunnit med en hel del böcker i sitt författarskap har hon egentligen ingen särskild favorit.
– Jag tror att jag alltid gillar den senaste boken mest. Just nu blir det då Vägen till äppelriket. Det känns väldigt roligt att få ge ut sista delen i trilogin och forma ett avslut. Plus att jag gillar huvudkaraktären Vanja.

Copyright/fotograf: Anders Hansson

Intervju: Christian Unge

Nu i maj släpps andra delen i spänningsserien om Tekla Berg. Boken har fått titeln ”Ett litet korn av sanning” och enligt författaren Christian Unge ställs Tekla inför ännu större utmaningar än i förra boken – både medicinska som etiska – på Nobelsjukhusets akutmottagning. Dessutom måste hon tampas med en ny kirurgkollega som rekryterats för att dra igång verksamhet som Tekla inte gillar och intrigerna tätnar i sjukhusledningen. En liten pojke utan namn väcker även något hos Tekla som får förvecklingar ända upp till de jämtländska skogarna.

Den första boken i serien om Tekla har fått bra respons, både i Sverige och i utlandet. Tekla-serien kommer, till att börja med, att släppas i tio länder och fler länder väntar säkert framöver.
– Särskilt kul ska det bli när den släpps i England i vinter. Jag är ärligt riktigt nöjd och tacksam över den fina respons som den första boken fick, såväl här hemma som i utlandet. I Polen, till exempel, verkar bloggarna och läsarna riktigt förtjusta i Tekla som karaktär.

Förutom att skriva böcker är Christian överläkare inom internmedicin. Hela hans skrivande grundas i hans läkarroll och han plockar sin inspiration från patienter likväl som medicinska fall och intressanta kollegor.
– För mig är det väldigt viktigt att de rent medicinska sakerna jag skriver om är korrekta så att en läsare av Tekla-böckerna kan bli inspirerade att läsa vidare om exempelvis sepsis eller lungembolier. Känslan ska vara att man får lika delar spänning/underhållning som en inblick i sjukvården. En smula kunskapsboost av medicinska fakta också.

Huvudkaraktären i böckerna heter alltså Tekla Berg och är, enligt Christian, en blandning av flera inspirerande läkare han själv har träffat genom åren, hans fantasi och såklart vissa delar av honom själv.
– Helt ärligt så är Tekla mycket modigare än vad jag är. Och smartare.

Att skapa eller få fram en karaktär kan se lite olika ut för olika författare. För Christian handlar det inte om planering eller tekniskt bygge av beståndsdelar. För honom måste en karaktär bottna i en magkänsla han har eller något personlighetsdrag som han själv är nyfiken på, exempelvis Monica Carlssons (sjukhusdirektören) förmåga att styra med människor och få sin vilja igenom, med ett leende på läpparna.
– Ibland är karaktärer inspirerade av verkliga människor, men då ofta bara en liten detalj som jag har gått igång på.

Som läsare kan man undra vad Nobelsjukhuset egentligen är för sjukhus. Förutom Tekla-serien har Christian även skapat en ljudboksserie som utspelar sig på sjukhuset.
– Sjukhuset är ju till placeringen Södersjukhuset i Stockholm, men när jag skapade Nobelsjukhuset skrev jag åtskilliga sidors bakgrundshistoria för dess tillkomst och historia som var mycket mer baserat på ett gammalt, anrikt sjukhus från förra seklets början, kopplat till Nobelstiftelsen, Karolinska Institutet mm. Serafen på Kungsholmen finns även med som förlaga. Men sen är det en skapelse i mitt huvud, som skulle passa för sina syften i Teklas universum.

Att Christian började skriva spänning föll sig naturligt när han började skriva.
– Egentligen tänkte jag skriva dokumentära sakprosaböcker om slumområden i världen och andra fenomen kopplade till global hälsa. Sen när jag väl började skriva på min första trilogi (om kirurgen Martin Roeykens) så blev det spänning, av bara farten.

På frågan om han själv läser mycket får jag svaret ”halvmycket”. Han läser dock gärna medicinsk fakta och vetenskapliga artiklar.
– När jag läser böcker blir det mest skönlitteratur, typ Cormac McCarthy, Ian McEwan och Philip Roth. Sen tittar jag mest på deckare och thrillers på TV och film.

Fler böcker om Tekla är planerade och hur många det blir beror lite på om läsarna gillar vad de läser och om förlaget vill ge ut fler. Några rader i en ny bok ska skrivas men just nu arbetar Christian konstant, sedan tio veckor tillbaka, med covid-patienter på medicinkliniken på Huddinge Sjukhus. Allt annat står på paus för tillfället.

Foto: Magnus Liam Karlsson

Intervju: Christoffer Carlsson

Christoffer Carlsson heter författaren och kriminologen från Halland som släppt ett flertal böcker och nu förra året kom ut med ”Järtecken” som utspelar sig i samhället Marbäck. Jag har ställt ett par frågor till honom om boken men även om framtiden och kriminologi.

Förra året släpptes ”Järtecken”. Vad har hänt sedan dess? Vad har du fått för reaktioner på boken?
– Det har varit väldigt fina reaktioner, måste jag säga. Det har varit ett speciellt år för mig, att se hur väl de alldeles vanliga människorna och små platserna jag växte upp med har mottagits av läsare från Trelleborg till Kiruna, och vidare ut i Europa. Jag antar att det är ett annat sätt att säga att romanen lyckades fånga någonting större än bara sin omedelbara, direkta värld. Det är det man eftersöker och jagar som författare, varje gång, men inte alltid man lyckas.

Boken utspelar sig i Marbäck, ett litet samhälle. Hur kommer det sig att det blev just där?
– Det är en bra fråga, som inte har något kort och enkelt svar. Det relativt korta svaret är att man som författare ofta söker sig till kontraster. Eller jag har märkt att jag gör det, i alla fall: om jag precis har skrivit någonting som utspelar sig i en stor stad tenderar jag att härnäst börja arbeta med en roman där skådeplatsen är mindre. Och jag hade just avslutat serien om Leo Junker, en serie om Stockholm, när jag började skriva Järtecken. Kontrasten är en inte helt oviktig del av det. Ett annat svar, som också är viktigt, tror jag, är att platsen, för att bli skådeplats i en roman, måste väcka författaren i mig. Det är inte helt enkelt. Jag har varit i Paris, Chicago och Barcelona och tycker de är fantastiska platser men de stimulerar mig inte som författare. De enda platser jag kan tillräckligt väl – och som jag därför mystifieras av och lockas av (det finns en missuppfattning där, att man lockas av platser man inte känner, men det är snarare tvärtom: ju mer man känner till om en plats desto mer betyder den, och desto mer full av frågor och tankar blir man inför den) – är platsen där jag bor (Stockholm) och den jag kommer ifrån (Tofta, Marbäck).

Du är doktor i kriminologi och samtidigt författare, en bra kombination, men har du aldrig varit sugen på att testa någon annan genre? 
– Nej, det har jag inte. Jag vet inte. Historierna jag gillar, karaktärerna som kommer till mig, tenderar ofta att vara av det slag att de kan ställas i en hylla med kriminalromaner. Jag vet inte varför jag tilltalas av dem, eller varför jag inte tilltalas av andra.

På vilket sätt kan du använda ditt intresse och din erfarenhet kring kriminologi i dina böcker?
– Förr eller senare behöver man ljuga i en kriminalroman, så författaren behöver vara en ganska bra lögnare. Som kriminolog utvecklar man en sorts klangbotten i frågor om brott och straff; den hjälper en att veta när man kan ljuga och när man inte kan det. Haha. Ungefär så?

När kan läsarna förvänta sig att se nytt från dig igen? Och vad kommer det då att handla om?
– För några år sedan lovade jag mig själv att skriva färre böcker, för att kunna skriva bättre böcker. Järtecken tog två år att skriva. Jag arbetar med en kriminalroman nu och har gjort det i över ett år. Det är det som är det svåra med att skriva. Man lär sig det egentligen aldrig. Jag menar inte att man inte lär sig någonting; det gör man. Hela tiden. Så fort man lägger sista handen vid en bok har man lärt sig vad den var för någonting, vad det var den behövde för att kunna skrivas. Så varje bok innebär att man tvingas lära sig något nytt: hur den behöver berättas, vad den egentligen handlar om, vilka öden karaktärerna rör sig mot, hur och varför. Det vet man inte när man börjar och att skriva handlar ganska mycket om att upptäcka det, varje dag, sida efter sida, i små, små steg. Det är därför det är så krävande också. När man upplever att det ”går bra” (och det upplever man ibland) så är det en euforisk upplevelse, och när det går dåligt (och det gör det också, ganska ofta) är det gruvligt frustrerande och jag undrar varför i hela fridens namn jag håller på med det här, hur jag kunnat komma så långt, varför det inte blir lättare. Haha. Så när jag är tyst är det för att jag är i färd med att upptäcka något nytt om mig själv, om världen jag lever i, om den värld romanen ska försöka fånga. Det låter kanske konstigt men jag vet inte, för mig är det så, i alla fall.

Har du något tips att ge aspirerande författare?
– Oj, jag vet inte. Förmodligen. Det viktigaste är nog fortfarande att skriva. Världen premierar inte oss som skriver, snarare motsatsen: skrivandet är en långsam verksamhet som sker i enskildhet och tysthet. Jag måste fortfarande medvetet ta mig tid till att skriva; andra saker jag gärna gjort får jag avstå för skrivandet måste få gå före. Så vänta dig inte att du ska kunna skriva ”också”; ska du skriva måste du förmodligen göra uppoffringar. Och är du inte beredd att göra dem ska du kanske inte skriva.

Intervju: Sofia Ymén

I dagens fredagsintervju har jag ställt ett par frågor till Sofia Ymén som i år är aktuell med en ny serie. Jag har frågat henne om Österby, den nya romanen och varför hon skriver just feelgood och romance. Dessutom kommer hon med ett par tips till dig som drömmer om att bli författare. Varsågoda!

Hjärtats tillfälligheter” släpptes i somras och är den tredje boken i serien om Österby. Hur har det känts att lägga serien bakom sig?
– Det kändes faktiskt lite vemodigt redan när jag skrev den eftersom jag visste att det skulle bli det sista besöket i Österby. Som författare spenderar man så mycket tid med sina karaktärer att de blir som goda vänner och det känns alltid ledsamt att lämna dem. Samtidigt hade jag börjat skissa på nästa bokprojekt och stod inför att börja lära känna en ny uppsättning karaktärer och en ny miljö så jag hade något roligt att se fram emot.

Vad har du fått för reaktioner på serien?
– Österbyserien har fått ett jättefint mottagande och det är jag så tacksam för. När sista boken kom var det många som hörde av sig och frågade efter en fortsättning och det är ju det allra bästa betyget man kan få som författare.

Österby och dess karaktärer – finns de på riktigt eller är det enbart fiktion? 
– Platsen Österby är inspirerad av min barndomsbygd där jag tagit mig den kreativa friheten att rumstera om så att den ska passa min berättelse. Karaktärerna är enbart fiktiva, även om jag tillåtit mig själv att låna ett och annat personlighetsdrag här och där.

Vart får du din inspiration ifrån?
– Inspiration till mitt skrivande hittar jag överallt. Ofta börjar det med en karaktär och en fråga till exempel: Vad skulle hända om en kvinna som svurit på att aldrig återvända till sin barndomsby fick ett villkorat arv som tvingade henne att göra just det? Eller, vad skulle hända om en kock tappade smaksinnet precis när hennes karriär var på väg att ta fart? Eller, vad skulle hända om du gett dig själv ett löfte att aldrig stanna mer än ett år på varje plats?

Till sommaren släpper du en ny roman. Vill du berätta lite mer om den?
– Ja, det blir min fjärde roman och första delen i Kungsbackakvartetten. Vi kommer att introduceras till familjen Fors som i flera generationer drivit en hästgård på Onsalahalvön på västkusten. När föräldrarna oväntat omkommer i en bilolycka ärver barnen, Madeleine och Erik, gården. Erik ger sig nästan genast ut i Europa för att fortsätta sin ryttarkarriär medan Madeleine blir ensam kvar med ansvaret för gården. Den här inledande delen av serien blir en berättelse om kärlek med förhinder, om ny och gammal vänskap som sätts på prov för att rädda gården och om familjehemligheter som avslöjas och förändrar allt.

Hur kommer det sig att du har fastnat för feelgood och romance? 
– Jag tycker om varma berättelser med hoppfulla slut. Böcker som utspelar sig i trevliga miljöer där karaktärer och relationer står i centrum. Nora Roberts var min första favoritförfattare och jag läste mycket av både henne och Rosamunde Pilcher när jag var yngre. Sedan dess har jag hittat författare så som Lucy Dillon, Jenny Colgan, Veronica Henry, Helen Hoang och många fler vars böcker jag tycker mycket om och på den vägen är det. Om jag skulle pröva att skriva inom någon annan genre skulle det nog bli en barnbok, eller kanske en mys-/pusseldeckare.

Vad har du annars för planer framöver? Hur ser framtiden ut för dig?
– Jag hoppas på en framtid fylld av läsande och skrivande. Jag har fyra böcker planerade i Kungsbackaserien och fler berättelser pockar på uppmärksamheten. Samtidigt lektörsläser jag bokmanus och skrivcoachar författare, jag håller i skrivkurser och driver också Facebookgruppen ”Feelgoodfredag” som idag samlar närmare 3 000 feelgoodentusiaster, läsare, förläggare, författare,
bibliotekarier, bokhandlare med flera. När jag hinner skriver jag noveller och artiklar.

Vad skulle du vilja ge för tips till någon som drömmer om att bli författare?
*Läs mängder av böcker inom den genre du vill skriva.
*Lär dig skrivhantverket! Till din hjälp på vägen finns till exempel skrivhandböcker, skrivkurser, testläsare, andra författarkompisar, lektörer och skrivcoacher.
*Välj en bokidé som du själv brinner för och som du är beredd att spendera många, långa timmar med att utveckla, befolka och sätta på pränt.
*Var envis och ge aldrig upp, rumpan på stolen och skriv, skriv, skriv.

Foto: Madeleine Wejlerud

Intervju: Anna Tell

Anna Tell har fullt av erfarenheter i sitt bagage, exempelvis polisyrket, och hon har även ett förflutet i Försvarsmakten. Hennes debut, ”Fyra dagar i Kabul”, släpptes 2017 och förra året släpptes uppföljaren, ”Med ont fördrivas”. I dagens fredagsintervju har jag frågat Anna om hur man tar steget att bli författare, hennes tips till andra och hur framtiden ser ut.

Copyright/fotograf: Helén Karlsson

Hur har det gått efter boksläppet i mars och hur har reaktionerna varit på boken?
– ”Med ont fördrivas” är ju den andra delen i serien om Amanda Lund som är förhandlare vid Nationella Insatsstyrkan. Mottagandet av boken har varit gott och det har varit en del fina recensioner. Det som jag gläds mest åt är att uttryck som ”författaren vet vad hon skriver om” och ”författaren har detaljerna på rätt ställe” följer med även för den här boken. Det stärker mig som författare och jag kommer att fortsätta skriva med trovärdighet för läsaren. ”Med ont fördrivas” släpptes i Tyskland i oktober och heter där ”Nächte des Zorns”. Ett produktionsbolag jobbar med boken för att göra en teveserie. DET ger mig hög puls.
– I september gjorde jag en researchresa till Libanon. Under några fartfyllda dygn besökte jag större delen av landet och kan nu skriva min tredje bok och känna trygghet i att jag har varit på alla platser som jag beskriver i boken. Jag vet hur det låter när lokalbefolkningen glider i språket mellan engelska, franska och arabiska i en och samma mening och jag förstår verkligen varför Beirut i alla år har beskrivits som Mellanösterns Paris.

Hur mycket av dig själv kan man se i Amanda Lund?
– Jag inser att det kommer vara naturligt att som läsare dra paralleller till mitt eget liv och undra hur mycket av berättelsen som har sin motsvarighet i mitt eget liv. Men Amanda är en fiktiv karaktär. Huvudkaraktären Amanda rör sig i en mansdominerad miljö inom polisen och till del inom Försvarsmakten. Här finns det en likhet mellan mig och Amanda. Amanda är som person målmedveten och strävar efter att ställa till rätta och bidra till att det goda segrar. Jag vill också bidra genom jobbet till att samhället blir lite bättre.

Du har en bakgrund inom Försvarsmakten och är polis och statsvetare, vad har du haft för nytta av din bakgrund i ditt författarskap?
– I mitt skrivande har det varit framgångsrikt att ”gräva där jag står”, med lite utsvävningar och ta reda på det som jag inte vet. Jag har varit utryckningspolis på Norrmalm precis som den lata polisen Oskar i ”Fyra dagar i Kabul” och jag har arbetat som narkotikapolis i Stockholm och jag vet hur heroin hanteras. Vidare har jag jobbat i längre perioder i Afghanistan och Balkan för Försvarsmaktens räkning, alla dessa spännande jobb och erfarenheter har definitivt inspirerat till mina berättelser.

Med din bakgrund i åtanke, hur tar man steget att bli författare och vad har varit det svåraste i processen?
– Jag tycker högt tempo, jag lever i en jämställd relation med min man, vi delar lika på åtaganden i hemmet och bådas rätt att arbeta och göra karriär. Det har för mig varit en förutsättning. Att skriva en bok kräver engagemang, uthållighet och mod. Det är självutlämnande och det har för mig funnits stunder av självtvivel och hybris om vartannat. Men känslan när jag upplever att idéer kommer till mig eller den där euforiska glädjen som sprids när det blir uppenbart hur cliffhangern ska vara eller hjärnan helt plötsligt har funnit lösningen på ett skrivtekniskt problem. Den är ju oslagbar. En av mina utmaningar är såklart att ständigt hitta tiden till skrivandet eftersom jag har ett annat jobb och skriver på min fritid. Men när det är något man brinner för så är man ju beredd att välja bort annat och det är det som krävs. Steget att bli författare – jaaa – jag skrev och skrev om igen helt enkelt.

Var det självklart att det skulle bli spänningsromaner/deckare eller hur går tankarna kring genre?
– Jag fullkomligt älskade äventyrsberättelser när jag växte upp, men idag kan jag konstatera att den enda orädda kvinnliga karaktären i mina serietidningar var sexobjektet Modesty Blaise. Kanske var det avsaknaden av rediga, självgående kvinnor i min ungdomsläsning som gjorde att jag skapade Amanda Lund. För mig var det självklart att skriva spänningsromaner och att huvudkaraktären skulle vara en erfaren, modig kvinna med skinn på näsan.

Hur ser framtiden ut, blir det mer av Amanda Lund?
– Sedan den andra boken kom ut har jag skrivit på den tredje boken som just nu har arbetsnamnet ”Norr om Beirut”, vilket ger en hint om var i världen delar av boken kommer att utspela sig. Planerat boksläpp är om ett år ungefär.

Vad kan du ge för tips till andra som skriver?
– Att våga låta andra läsa texten efterhand man skriver. Det kan ge en känsla om manuset håller kvalité, men kan också vara god hjälp för att få inspiration att skriva vidare. Att vänta på att skriv-kreativitet ska infinna sig har jag aldrig trott på. Jag förordar skrivdisciplin och tid vid datorn för väg till framgång. Jag försöker tänka i scener och att varje kapitel är en sådan scen. Jag skriver i kronologisk ordning och försöker att inte lämna ett kapitel förrän jag upplever att det är klart. Skriver lite varje kväll för att inte tappa fokus och behöva lägga tid på att re-cap. Jag vill gärna göra ett skelett med bokens handling som kläs med lite ”kött”, ju mer nedbrutet detta är desto bättre och mer strukturerat blir skrivarbetet. Men det viktigaste är nog att hämta inspiration från andra, men vara lyhörd för vad som är gynnsamt för just din skrivprocess. Så som jag har beskrivit vad som fungerar för mig kan ju vara raka motsatsen för någon annan.

Intervju: Stina Wirsén

Stina Wirsén är en av våra mest omtyckta barnboksförfattare och illustratörer. Hon skriver och illustrerar för småbarn likväl som för äldre barn. Dessutom är hon känd för sina illustrationerna i DN. I veckans fredagsintervju har jag fått ställa ett par frågor till henne.

Copyright/fotograf: Maria Annas

Stina, hur kom du in på den här banan?
– Jag har alltid tecknat, ända sedan jag var två tre år. De flesta barn ritar och målar om de får möjlighet, många slutar när de blir lite äldre. Jag slutade aldrig.

Vad har du för bakgrund och utbildning inom området?
– Efter estetisk linje på gymnasiet gick jag Nyckelviksskolan, en ettårig konst och hantverksskola. Efter det blev det fyra år på Konstfack.

Du har vunnit ett flertal priser för dina böcker och illustrationer. Hur känns det? Trodde du att det skulle gå så bra som det faktiskt gör?
– Jag har bara kört på, för att jag älskar att teckna, måla och skriva. Att det gått bra är underbart, jag tror att jag skulle hålla på även utan framgång- det är ett så starkt behov.

Vad gör du när du inte pysslar med barnböcker?
– Umgås med familj och vänner, går på loppis, läser.

Din Vem-serie har blivit filmatiserad och har även dramatiserats. Hur känns det att se något du har skapat på det sättet? Har du haft någon inblick i arbetet kring detta och kunnat säga ditt eller bara väntat spänt på resultatet?
– Jag var väldigt delaktig i skapandet av Vemfilmerna, jag gjorde synopsis och ledde arbetet i utformningen. Animatörerna var fantastiska, jag är supernöjd med filmerna!

Vart ser du dig själv om tio år?
– Ingen aning. Jag hoppas att jag får fortsätta som jag gör.

Vad skulle du ge för tips till någon som vill ge sig in i bokbranschen eller kanske satsa på en karriär som illustratör?
– Teckna och måla, leta inspiration hos andra- inte bara bland illustratörer utan i film, konst, mönster, hantverk. Läs mycket och börja tänka bild i kombination med text.