Författarintervju: Stefan Ahnhem

Då var det fredag igen och idag bjuder jag på en kort intervju med författaren Stefan Ahnhem.

Copyright/fotograf: Thron Ullberg

Du är aktuell med boken ”X sätt att dö”. Vad kan du berätta om boken?
X sätt att dö tar vid direkt efter Motiv X. Här får vi följa den fortsatta jakten på tärningsmördaren. Jag vill inte avslöja mer än att här kommer flera svar, samt att det utan tvekan är det värsta Fabian varit med om. Det är inte sista boken även om en hel del avslutas, det kommer en sjätte.

Hur har din tankar utvecklats från det att du började spåna på första boken i serien fram till idag? Hur mycket av grundtankarna finns egentligen kvar?
– Mina tankar har utvecklats en hel del under resans gång, men jag kan inte säga att jag har avvikit från tankarna jag hade från början. Däremot har de förfinats och blivit alltmer konkreta. Visionen har hela tiden varit densamma.

Vad har du för bakgrund? Vad gjorde du innan du började skriva?
– Innan böckerna om Risk skrev jag manus till allt från Rena Rama Rolf till Wallander. Vad jag gjorde innan det minns jag nästan inte.

Hur tar man steget att bli författare? Vad skulle du ge för tips och råd?
– Skriva, skriva, skriva. Någon annan väg finns dessvärre inte. Det är bara att sätta igång. Att läsa en hel del hjälper också till.

Hur ser framtiden ut för dig? Kommer det fler böcker?
– Absolut blir det fler böcker. Hitta på historier och sätta dem på pränt är det enda jag kan.

Författarintervju: Felicia Welander

Återigen är det fredag och dags för en ny författarintervju. Denna veckan har jag frågat ut Felicia Welander, just nu aktuell med Dan före dan.

Felicia, vad kan du berätta för oss om Dan före dan?
Dan före dan är en berättelse som utspelar sig i Stockholm och Hälsingland och handlar om varför det är okej att känna sig lite ensam ibland. Den handlar om Sigrid som ser fram emot att få fira julen med familjen som vanligt, tills det visar sig att de alla har andra planer. För att undvika att bli själv på julafton går hon in på appen Glitter för att försöka hitta någon att fira jul med.

Boken klassas som en julroman. Hur har du arbetat för att skapa julkänsla? Vad kan läsaren förvänta sig?
– Huvudpersonen Sigrid jobbar extra på Nordiska Muséet där julstämningen är hög och hon forskar även i vinterns traditioner. Hon berättar gärna för alla som vill lyssna (och alla andra) om varför vi äter lussekatter och om tomten verkligen är från Spanien, Turkiet eller kanske Nordpolen egentligen. Romanen är en riktig ”julpralin” och jag hoppas läsaren ska känna både dofter och smaker av jul under lässtunden.

Du har skrivit ett par böcker innan denna. Vad skiljer sig i den här om du jämför med de tidigare?
– Även denna roman handlar om vänskap, men den tidigare trilogin är något mer melankolisk och Dan före dan är mer härlig och rolig i sin ton. En mer renodlad feelgood, helt enkelt.

Har du någon förebild när det kommer till skrivande? 
– Jag har många, men jag ser särskilt mycket upp till Lionel Shriver – dels för hennes språk, men också för att hon alltid har ett genomgående tema och en etisk frågeställning i varje bok som är intressant att läsa om.

Vilken bok läser du själv helst inför julen? Vad ger dig julkänsla?
– Jag läser gärna Dickens En julsaga, som nog måste vara den första riktigt stora julromanen tänker jag. Den har ett fint budskap. I den andan ger det också julstämning att äta lunch i Kungsträdgården till förmån för Stockholms hemlösa varje år och packa kassar med kläder och filtar att ge bort. Efter det ger min mammas rödkål riktigt bra julkänsla och är ett måste på julbordet i stugan i Hälsingland.

Författarintervju: Kicki Sehlstedt

Det är fredag och dags för en ny författarintervju. Den här gången har jag ställt ett par frågor till Kicki Sehlstedt. Varsågoda!

© 2018 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Kicki, du är just nu aktuell med boken Oskuld. Vad kan du berätta om den?
– Det är en spänningsroman om kvinnohat, både i verkligheten och på nätet och dess mest otäcka konsekvenser.  Romanen börjar med att Linn Alvén, som är en känd youtuber försvinner spårlöst efter sin 18-årsfest och ett halvår senare kopplas min huvudkaraktär, den kvinnliga kriminologiprofessorn Kajan Berglund in i fallet för att försöka ta reda på vad som hänt Linn.  Det är en fristående uppföljare på Sweet Lolita som kom förra året.

Vad har du fått för respons på boken såhär långt?
– Otroligt fin respons! Den har både recenserats i många tidningar och bokbloggar och har kallats höstens måste-läsning! Många har framhållit både att den är en riktig bladvändare och att det är en viktig och också folkbildande bok om det som sker på nätet idag, och det känns fantastiskt bra!

Hur hittar du inspiration att skriva dina böcker?
– Jag hämtar väldigt mycket från verkligheten. Även om mina böcker är helt fiktion så är de inspirerade av verkligheten och verkliga fall. I mitt jobb som journalist och tv-producent har jag under åren läst många förundersökningar och också träffat många kvinnor med historier som jag brinner för att berätta.

Du är utbildad kriminolog. På vilket sätt kan du använda det i ditt skrivande?
– Jag tror att det ger mig dels en kunskapsgrund om brott, teorier om drivkrafterna bakom brotten och konsekvenserna av dem,  dels kan jag ganska lätt hitta och ta till mig ny forskning om de ämnen jag skriver om vilket ger både idéer och förhoppningsvis skänker trovärdighet till det jag skriver om.

Vad skulle du ge för tips till andra som drömmer om att bli författare?
– Ta din dröm på allvar!  En bok skriver sig inte själv, det ligger många hundra timmars jobb bakom, och då måste du ge dig själv den tiden. Oavsett om det är att bestämma sig för att skriva ett visst antal ord varje kväll, ta ledigt från jobbet, eller ägna en hel semester åt din historia, eller kombinera alla tre, så måste du ge dig själv den tiden det tar, annars kommer du aldrig få veta om du kan uppfylla din dröm.

Vad är det absolut bästa respektive sämsta med författarskapet?
– Som författare tror jag att du hela tiden pendlar mellan hybris och självhat. Det bästa är när du är inne i ett flow, historien skriver sig själv och du är så inne i din värld att du inte kan tänka på något annat, och du är säker på att andra kommer bli lika engagerade i dina personers öde som du själv är. Det värsta är när du läser igenom det du precis skrivit och är lika säker på att ingen kommer att engagera sig i de här personerna mer än du, för en plattare och mer klichéartad historia har du aldrig läst… Och däremellan varvar du dina dagar.

Författarintervju: Caroline Säfstrand

Hennes böcker har blivit kallade feelgood med sorgkant men trots lite trasiga relationer eller trassliga familjer finns det alltid hopp. Caroline Säfstrand är nu aktuell med sin femte roman Villa Havsbris.

Kan du berätta lite om Villa Havsbris?
– Någon kallade den för feelgood-drama, och det är en bra beskrivning! Den handlar om Sophie som bor i Berlin sedan många år tillbaka men nu kommer till Skepparkroken för att ta hand om det praktiska efter sin mammas död. Det visar sig att hon ärver sitt barndomshem – Villa Havsbris som en gång i tiden var ett kurhotell…detta trots att hennes mamma sagt att hon sålt det för tio år sedan. För Sophie är huset kopplat till mindre trevliga barndomsminnen och hon vill sälja så snabbt det går. Men huset behöver piffas till lite efter att ha stått tomt länge. Hon får rådet att annonsera om volontärer som kan rusta upp det mot mat och husrum. Sophie tror inte att någon kommer att nappa på detta men snart har Isak, Martin och Katja flyttat in. Kravet som Sophie ställt i annonsen är att de ska vara händiga och komma med lätt bagage – men har man läst mina böcker så vet man att ingen kommer med ett lätt bagage. Men, i takt med att huset förändras så förändras människorna i det! En spännande sidohistoria är den äldre grannen Ella som skött husets trädgård i alla år. Hon är döv men kan läsa på läppar och vet därför en mörk hemlighet om Sophie. Denna berättar hon på ett väldigt udda sätt.

Vart har du hämtat din inspiration och dina idéer ifrån när det gäller skrivandet av boken?
– Mina historier tar form i huvudet, en efter en. Hur det egentligen går till vet jag inte. När första boken hade skrivits var det som att öppna en dörr och nu går den inte att stänga. Miljön är dock en viktig inspiration. Jag använder miljöerna som verktyg som liksom mejslar ut berättelserna och formar personer och historier. Det var väldigt viktigt att hitta rätt plats för Villa Havsbris – och det hittade jag i Skepparkroken.

Hur lägger du upp arbetet kring en bok? 
– Jag får en idé, har en bild av början, mitten, slut, själva syftet med boken och romanfigurernas inre och yttre resa. Sedan sätter jag igång och skriver från början till slut. Ofta gör jag en bakvänd synopsis, och sätter upp postit-lappar om det jag har skrivit för att få en överblick och en karta. Är jag på rätt väg? Fastnar jag så går jag ut och går med hundarna. Då lossnar det.

Villa Havsbris innehåller ju en del sorg och svärta. Hur lyckas du balansera historien så det inte blir allt för glatt eller allt för sorgligt?
– Jag vill att läsaren, när sista sidan är läst, ska känna sig lite starkare, lite gladare, lite mer ”jävlar anamma”. För att nå dit måste man ner i de djupa dalarna först. Men jag vill inte att det ska bli för tungt, för då missar man poängen. Värmen och den feelgoodiga känslan är minst lika viktig. Jag jobbar med proffsigt folk och tillsammans ser vi till att det inte tippar för mycket åt det ena eller det andra hållet.

Vad är det lättaste respektive svåraste med att skriva en roman?
– Det lättaste för mig är själva skrivandet, att komma på historier, att lära känna romanfigurerna. Det svåraste är allt det andra runt omkring. Att synas i mängden, att sälja, att vara ett varumärke som författare.

Hur ser framtiden ut? Har du fler böcker planerade?
– Jag har påbörjat en historia som jag själv tycker mycket om men vi får väl se vad som händer. Det vet man aldrig!

Om du inte hade skrivit feelgood, vad hade du skrivit då?
– Då hade jag skrivit spänning i stil med Anders de la Mottes senaste böcker eller ungdomsromaner – helst lättlästa och lite spännande för ungdomar som har svårt med läsningen.

Författarintervju: Åsa Hellberg

Åsa Hellberg är författaren med tio böcker i bagaget och som nu är aktuell med Välkommen till Flanagans, den första delen i en serie.

Copyright/fotograf: Anna-Lena Ahlström

Kan du berätta lite mer om Välkommen till Flanagans?
– Den handlar om ett hotell i London, 1960, som drivs av den unga kvinnan Linda Lansing, född och uppvuxen i Fjällbacka. Hon tar över hotellet efter sin pappa, något hennes kusiner är mycket missnöjda med. Boken handlar om makt, intriger, vänskap, kärlek, upstairs och downstairs. Det är nog min mest dramatiska bok hittills.

Vad har du fått för reaktioner på boken såhär långt?
– Jag har fått så himla fina recensioner att jag är överväldigad.

Boken är första delen i en serie men vad kan vi förvänta oss till kommande delar?
– Nästa del utspelas 1983, med återblickar till 70-talet, och då har vi nya kvinnor som driver hotellet. Längst bak i Välkommen till Flanagans, efter tacket, hittar man första kapitlet i nästa bok. Tredje delen utspelas mer i nutid, och återigen drivs Flanagans av nya kvinnor.

De flesta (om inte alla) böcker du har skrivit håller sig i feelgoodgenren. Vad är det som lockar med just den genren?
– Jag vet inte, jag tror att det kanske passar mitt kynne bara. Jag har alltid läst mest den typen av böcker, ända sedan jag som väldigt ung plöjde Lotta. Jag gillar underhållning, där även deckare ingår. Har inget som helst behov av tungsinthet.

Om du skulle testa på att skriva i en ny genre, vilken ligger då närmst till hands? 
– Kanske en genrelös roman, jag vet faktiskt inte. Jag skrev en kortroman, Laholmsflickan – som kommer ut i print nu i september – och den var inte direkt feelgood. Deckare vore också kul … eller spänning. Allt som kan kallas underhållning.

Vart finner du din inspiration?
– Jag vet inte om jag finner det någon annanstans än inifrån mig själv. Hur det kommer in vet jag inte heller, jag förmodar att jag suger upp det jag ser och hör, men hittills har jag inte medvetet fått en idé på det sättet. Jag hittar oftast en karaktär inombords och vid datorn mejslar jag sedan fram en historia.

Vad är egentligen det bästa och sämsta med att vara författare?
– Bästa är friheten: allt jag behöver är en dator för att kunna skapa, och jag har ingen som säger åt mig när och hur jag ska använda den. Det sämsta? Finns inget, egentligen. I år tog jag på mig för mycket med fyra releaser, det är väl det sämsta i så fall. Jag vill göra mer än jag kanske klarar av.

Författarintervju: Simona Ahrnstedt

Simona Ahrnstedt om bakgrunden som psykolog, fascinationen kring historisk romance och framtiden. Varsågoda, här kommer fredagsintervjun med Sveriges första romanceförfattare.

Copyright/fotograf: Kate Gabor

Simona, du brukar kallas Sveriges romancedrottning men hur skulle du själv beskriva dig?
– Själv ser jag mig som en pionjär för böcker av kvinnor, om kvinnor och för kvinnor. Böcker som sällan får kredd men som älskas av läsare och som är välskrivna, underhållande och skänker fantastisk läsglädje. När jag började visste ingen i Sverige vad romance var, varken förlag, journalister eller bloggar. Jag fick förklara min genre om och om igen. Idag finns det svenska bloggar och instagramkonton om romance, folk läser romance öppet, förlagen ger ut romance och feelgoodgenren frodas. För mig är romance de ultimata feelgoodböckerna. I övrigt ser jag mig som en otroligt hårt arbetande och fikande mamma och författare.

Din nionde bok, Bara lite till, har precis släppts. Vill du berätta mer om den?
Bara lite till är en härligt feelgoodig romance som handlar om storstadstjejen Stella Wallin, som hamnar i lilla Laholm. Den här gången är det småstad istället för storstad, men mina läsare kommer garanterat känna igen sig. Den är helt fristående men det finns en pytteliten blinkning till min En enda-serie. Bara lite till kom till efter ett besök i Laholm, där jag dels blev väldigt förtjust i stan, dels höll på att bli strandsatt på deras tågstation som ligger mitt ute i ingenstans. Huvudpersonen Stella lever för mode och lyx och cityliv, drömmer om en karriär i New York och älskar pulsen i Stockholm, men hamnar på landet i ett utkylt, smutsigt torp, utan el och vatten, granne med en ekobonde, rymmande getter och diverse landsortsbor. Det är en typisk Simona Ahrnstedt; mycket humor, erotik och kärlek. Många olika relationer, dels en intensiv kärleksrelation dels relationer med vänner, föräldrar, syskon och en och annan mansgris. Det är en bok om vardagsrasism, folk som tycker feminismen gått för långt och om rätten att vara sig själv och bli älskad för den man är. En bok om fika, djur och landsbygden.

När du började skriva, trodde du att du skulle vara där du är idag? Vad tror du har gjort att dina böcker har blivit så pass populära?
– Jag började skriva som ett hobbyprojekt, hemma vid köksbordet, 2007. Jag jobbade då deltid som psykolog, och hade småbarn. Jag tror att alla som skriver drömmer om framgång och att någon kunna försörja sig på sitt skrivande. Men innan man blir antagen förstår man nog inte hur svårt, nästan omöjligt det är att kunna försörja sig. Särskilt om man som jag, är ensamstående, inte är känd, har kända släktingar och helt saknar socialt nät. Det är galet svårt. Det är därför man måste tycka att skrivandet är roligare än allt annat. Jag tror att mina romaner fyller ett behov av underhållning, andhämtning och läsglädje. Och sen vill jag ju tro att de är så lästa för att de är roliga och välskrivna, förstås, haha. Jag började skriva precis såna böcker jag själv älskar att läsa och det är en oerhört populär genre i nästan alla länder, så jag hade en tanke om att det borde gå att skriva sådana böcker; om coola kvinnor, om kärlek, erotik, humor och med lyckliga slut, även i Sverige. Men tro mig, jag gick på så många nitar och fick så många refuseringar i början.

Dina första romaner var historisk romance. Har du ett intresse för historia eller hur kommer det sig att det blev just historisk romance?
– Jag älskar själv att läsa historisk romance och tycker att det är kul att göra research. Jag började med historiskt, men min avsikt var alltid att varva mellan samtida och historiskt. Det som är roligt med historiskt är att det är lättare med lite saftiga och omöjliga konflikter, med vackra kläder och med att liksom drömma sig bort. Det svåra är att kvinnorollen är snäv, kvinnor har sällan jobb.

Hur upplever du att det är att skriva om saker som hör till historien, som man kanske inte kan hitta all fakta kring eller göra så grundlig research som man vill? Är det någonsin ett problem?
– Det är en utmaning och jag älskar utmaningar. Rent konkret har jag pratat med många historiker och experter för att hitta information. Läst massor, förstås, både böcker och artiklar på nätet. Jag besöker muséer runt om i Stockholm och övriga landet, gör resor, ringer folk. Men egentligen är det inte mer research när jag skriver historiskt än när jag skriver om ekolantbruk, modevärlden eller finansvärlden. För att inte tala om elitsoldater eller läkare utan gränser. Jag väljer ofta områden som jag inte kan något om, för jag tycker det är så himla roligt att nörda ner mig. Jag ser inte researchen som ett problem utan bara som något som ger energi. Och jag träffar så fantastiska människor som ställer upp med sin kunskap. En ren ynnest.

Du har en bakgrund som psykolog och kbt-terapeut. Är detta något du kan använda dig av i ditt skrivande eller är det helt skilda världar?
– Grejen med skrivandet är ju att allt man är med om kan användas. Precis allt, varenda resa, möte, samtal. Att vara psykolog och terapeut har varit en enorm tillgång, särskilt när jag skapar karaktärer och deras bakgrund och funderar över folks sätt att bete sig i olika situationer.

Hur tar man steget från ett yrke till ett annat? Hur gjorde du?
– Man gör det gradvis. Och man sparar pengar och drar ner på utgifter. I mitt fall handlade det om att jag hade en bra utbildning att falla tillbaka på. Med det sagt så fattar jag inte att jag vågade. Jag sa upp mig 2013. Då hade jag tre publicerade böcker bakom mig, och ett kontrakt på min nästa. Jag trodde så mycket på den boken (En enda natt) så jag bestämde mig för att satsa allt. Jag visste att jag skulle klara mig ekonomiskt i 6 månader, om jag verkligen levde snålt och jag sa upp mig. De första åren var jag så pank att jag grät på nätterna av oro. Hösten 2015 började det vända, gradvis. Men det är först nu, 2019, som jag inte är panikslagen inför framtiden, faktiskt. Man fattar nog inte hur lite pengar man tjänar som författare, hur mycket böcker man måste sälja för att dra in till månadshyran och hur ofta man måste skriva en ny bok. Just att skriva en bok om året tycker jag i och för sig är kul.

Vad har du för framtidsplaner? 
– Det blir fler böcker! En är planerad 2020 och en 2021. Annars är mina planer just nu att lansera Bara lite till. Ser så mycket fram emot det!

Copyright/fotograf: Kate Gabor

Författarintervju: Eleonor Sager

Det är fredag och dags för en ny författarintervju. Den här gången har jag ställt frågor till feelgoodförfattaren Eleonor Sager, aktuell med boken Älskar, älskar inte.

Din bok Älskar, älskar inte kom ut i början av året. Vad har du fått för reaktioner på boken sedan dess?
– Mottagandet har varit bättre än jag vågat drömma om! Det var en spänd väntan på att första recensionen skulle komma, och när den var positiv kände jag att åh, även om resten tycker att den är värdelös så är det i alla fall en person som tycker om den. Sedan var det oerhört stort när Lotta Olsson rekommenderade den i Dagens Nyheter. Det hade jag aldrig vågat hoppas på.

Hur skulle du beskriva den och dess handling?
– Den handlar om systrarna Emilia och Madelen som passerat trettio och drömmer om väldigt olika saker. Emilia jobbar som dessertkock och drömmer om ett fotbollslag med ungar, villa, vovve och bättre begagnad Volvo. Problemet är att hennes surfande vagabond till kille inte alls verkar vilja samma saker. Men kanske han ändrar sig? Madelen däremot, är nygift och bor i en fin våning vid Karlaplan. Hennes man undrar om det inte är dags för dem att bilda familj, men Madelen har inte tid eller planer på bebis. Hon har ju sin karriär. Och sin träning. Och deras härliga liv. Kan inte tillvaron bara få vara så, ett tag till? Livet har dock andra planer för systrarna, och Emilia tvingas göra ett val som får deras relation att skaka i grunden.
– För mig är det en bok om att bli vuxen ”på riktigt” och ställas inför alla de beslut som kanske inte var så tunga när man var tjugo-nånting, men oerhört avgörande tio år senare.

Boken är första delen i en serie. När får vi läsa mer och hur kommer framtiden att se ut för systrarna Lind?
– Nästa bok är planerad till våren 2020. Emilias karriär tar fart på riktigt medan Madelens kanske inte gör det på samma sätt. Kärlek och relationer står i centrum, liksom söta desserter, hästar och ett och annat glas vin.

Du har en bakgrund som journalist och har även arbetat med TV och på ett produktionsbolag. Hur mycket nytta av det har du haft i ditt skrivande?
– En hel del! Nyhetsjournalistik är väldigt olikt att skriva böcker, men att fånga kärnan har jag tagit med mig från nyhetsredaktionerna. Jag inspireras mycket av manusskrivande för TV, och har även lagt Madelens arbetsplats på en streamingtjänst likt Netflix.

Känner du igen dig själv i dina karaktärer?
– Oerhört mycket! Det är nästan så att de är två sidor av mig. Karriäristen Madelen som undrar vem hon var utan sitt jobb och är målinriktad på alla plan, och den mer sorglösa Emilia som älskar party, bakning och hoppas på himlastormande kärlek.

Hur ser din skrivprocess ut? Börjar det med en tanke och avslutas med en färdig, tryckt bok och vad händer egentligen längs vägen?
– Det börjar med en idé som jag testar i ett synops, för att sedan bryta ner den i beats/kapitel och se att det håller för en hel bok, har rätt vändpunkter och utveckling. Oftast händer det massor i den processen, jag stryker och lägger till, men grundidén förblir densamma.

Slutligen, kan du tipsa om en bok man bara måste ha läst!
– Schindler’s list eller valfri sanningsenlig bok om Förintelsen.