Anna Tell har fullt av erfarenheter i sitt bagage, exempelvis polisyrket, och hon har även ett förflutet i Försvarsmakten. Hennes debut, ”Fyra dagar i Kabul”, släpptes 2017 och förra året släpptes uppföljaren, ”Med ont fördrivas”. I dagens fredagsintervju har jag frågat Anna om hur man tar steget att bli författare, hennes tips till andra och hur framtiden ser ut.

Hur har det gått efter boksläppet i mars och hur har reaktionerna varit på boken?
– ”Med ont fördrivas” är ju den andra delen i serien om Amanda Lund som är förhandlare vid Nationella Insatsstyrkan. Mottagandet av boken har varit gott och det har varit en del fina recensioner. Det som jag gläds mest åt är att uttryck som ”författaren vet vad hon skriver om” och ”författaren har detaljerna på rätt ställe” följer med även för den här boken. Det stärker mig som författare och jag kommer att fortsätta skriva med trovärdighet för läsaren. ”Med ont fördrivas” släpptes i Tyskland i oktober och heter där ”Nächte des Zorns”. Ett produktionsbolag jobbar med boken för att göra en teveserie. DET ger mig hög puls.
– I september gjorde jag en researchresa till Libanon. Under några fartfyllda dygn besökte jag större delen av landet och kan nu skriva min tredje bok och känna trygghet i att jag har varit på alla platser som jag beskriver i boken. Jag vet hur det låter när lokalbefolkningen glider i språket mellan engelska, franska och arabiska i en och samma mening och jag förstår verkligen varför Beirut i alla år har beskrivits som Mellanösterns Paris.

Hur mycket av dig själv kan man se i Amanda Lund?
– Jag inser att det kommer vara naturligt att som läsare dra paralleller till mitt eget liv och undra hur mycket av berättelsen som har sin motsvarighet i mitt eget liv. Men Amanda är en fiktiv karaktär. Huvudkaraktären Amanda rör sig i en mansdominerad miljö inom polisen och till del inom Försvarsmakten. Här finns det en likhet mellan mig och Amanda. Amanda är som person målmedveten och strävar efter att ställa till rätta och bidra till att det goda segrar. Jag vill också bidra genom jobbet till att samhället blir lite bättre.

Du har en bakgrund inom Försvarsmakten och är polis och statsvetare, vad har du haft för nytta av din bakgrund i ditt författarskap?
– I mitt skrivande har det varit framgångsrikt att ”gräva där jag står”, med lite utsvävningar och ta reda på det som jag inte vet. Jag har varit utryckningspolis på Norrmalm precis som den lata polisen Oskar i ”Fyra dagar i Kabul” och jag har arbetat som narkotikapolis i Stockholm och jag vet hur heroin hanteras. Vidare har jag jobbat i längre perioder i Afghanistan och Balkan för Försvarsmaktens räkning, alla dessa spännande jobb och erfarenheter har definitivt inspirerat till mina berättelser.

Med din bakgrund i åtanke, hur tar man steget att bli författare och vad har varit det svåraste i processen?
– Jag tycker högt tempo, jag lever i en jämställd relation med min man, vi delar lika på åtaganden i hemmet och bådas rätt att arbeta och göra karriär. Det har för mig varit en förutsättning. Att skriva en bok kräver engagemang, uthållighet och mod. Det är självutlämnande och det har för mig funnits stunder av självtvivel och hybris om vartannat. Men känslan när jag upplever att idéer kommer till mig eller den där euforiska glädjen som sprids när det blir uppenbart hur cliffhangern ska vara eller hjärnan helt plötsligt har funnit lösningen på ett skrivtekniskt problem. Den är ju oslagbar. En av mina utmaningar är såklart att ständigt hitta tiden till skrivandet eftersom jag har ett annat jobb och skriver på min fritid. Men när det är något man brinner för så är man ju beredd att välja bort annat och det är det som krävs. Steget att bli författare – jaaa – jag skrev och skrev om igen helt enkelt.

Var det självklart att det skulle bli spänningsromaner/deckare eller hur går tankarna kring genre?
– Jag fullkomligt älskade äventyrsberättelser när jag växte upp, men idag kan jag konstatera att den enda orädda kvinnliga karaktären i mina serietidningar var sexobjektet Modesty Blaise. Kanske var det avsaknaden av rediga, självgående kvinnor i min ungdomsläsning som gjorde att jag skapade Amanda Lund. För mig var det självklart att skriva spänningsromaner och att huvudkaraktären skulle vara en erfaren, modig kvinna med skinn på näsan.

Hur ser framtiden ut, blir det mer av Amanda Lund?
– Sedan den andra boken kom ut har jag skrivit på den tredje boken som just nu har arbetsnamnet ”Norr om Beirut”, vilket ger en hint om var i världen delar av boken kommer att utspela sig. Planerat boksläpp är om ett år ungefär.

Vad kan du ge för tips till andra som skriver?
– Att våga låta andra läsa texten efterhand man skriver. Det kan ge en känsla om manuset håller kvalité, men kan också vara god hjälp för att få inspiration att skriva vidare. Att vänta på att skriv-kreativitet ska infinna sig har jag aldrig trott på. Jag förordar skrivdisciplin och tid vid datorn för väg till framgång. Jag försöker tänka i scener och att varje kapitel är en sådan scen. Jag skriver i kronologisk ordning och försöker att inte lämna ett kapitel förrän jag upplever att det är klart. Skriver lite varje kväll för att inte tappa fokus och behöva lägga tid på att re-cap. Jag vill gärna göra ett skelett med bokens handling som kläs med lite ”kött”, ju mer nedbrutet detta är desto bättre och mer strukturerat blir skrivarbetet. Men det viktigaste är nog att hämta inspiration från andra, men vara lyhörd för vad som är gynnsamt för just din skrivprocess. Så som jag har beskrivit vad som fungerar för mig kan ju vara raka motsatsen för någon annan.