Intervju: Anna Fredriksson

I sommar blir Anna Fredriksson aktuell med Vägen till äppelriket, som är den tredje och avslutande delen i hennes trilogi Pensionat Pomona. Hon började dock inte som författare utan arbetade först som journalist för att sedan gå till TV. Rederiet hör till de serier som hon skrivit manus till men hon höll även på med manusförfattandet i tjugo år innan hon började skriva en roman.
– Jag har skrivit i hela mitt liv, sedan jag var 5-6 år. Eftersom min pappa var journalist och författare, och även min mamma en skrivande person, så var det liksom helt naturligt. Att jag började som journalist var nog mest för att jag ville skriva men inte visste i vilken form. Jag gick aldrig någon journalistutbildning, jobbade bara på Aftonbladet och Vecko-Revyn under några år samtidigt som jag pluggade litteraturvetenskap och fick två barn (senare ett till). När jag var 25 år gick jag en kurs i filmdramaturgi och insåg att jag ville skriva fiktion, och blev då avsnittsförfattare.

I Vägen till Äppelriket får vi bland annat följa mormor Vanja som är 73 år. Hon kommer att få uppleva något väldigt nytt och omvälvande, samtidigt som hennes dotter Sally börjar forska mer i sin mammas mystiska bakgrund. Vanjas barnbarn Josefin har börjat trivas på sin gård och försöker satsa på att komma in i bygemenskapen.
– Boken utspelar sig under hösten. De två tidigare har utspelat sig på vår och sommar. Att böckerna utspelar sig just på Österlen beror på att jag delvis har växt upp där. Jag kom dit första gången när jag var åtta månader, mina föräldrar hyrde hus där och umgicks med ett gäng studentkompisar från 50-talets Lund. Sen köpte de hus. Och sen dess har jag varit där varenda sommar (bortsett från ca 10 år när mina barn var små och familjen hade hus i Stockholms skärgård), och det har alltid varit ungefär samma gäng som träffas, fast nu har det kommit nya generationer. Så för mig är Österlen hemma på flera sätt. Dels ett socialt sammanhang och dels en stark känsla för naturen, det mesta kretsar kring hav och stränder.
– Jag skriver mest om de miljöer jag känner bäst till. Stockholm, där jag är född och uppväxt och har bott i hela mitt liv, och så Österlen och Stockholms skärgård.

Enligt Anna är den största skillnaden mellan att skriva till TV och film samt att skriva böcker att det förstnämnda är mer av ett grupparbete. Där samarbetas det med producent, regissör och andra funktioner och alla ska sedan enas om en vision samt att slutprodukten är regissörens.
– När man skriver en bok gör man ju allting själv och står för slutresultatet till 100 procent. Sedan är det också en stor skillnad i att man som romanförfattare har större frihet i berättandet. På film/tv är det nödvändigt att kunna dramaturgi och allt som sker måste gestaltas i handlingar eller dialog, det går ju inte att se på filmduken/tv-rutan vad folk tänker eller känner.

När det kommer till hur en bok skapas utgår Anna ofta ifrån någon grundkonflikt som hon själv tycker är intressant och som känns oskildrad i romanform, exempelvis att berätta om en storvinnare på Lotto (som i Lyckostigen). Därefter påbörjas det stora arbetet med att utveckla det hela och befolka berättelsen med karaktärer.
– Jag tycker att relationer mellan människor som står varandra nära är det mest spännande som finns.
När Anna har ett färdigt råmanus skickar hon in det till sin förläggare som läser och ger feedback, och därefter blir det en ny, bättre version. Sedan kommer redaktören in med sina förslag på ändringar och så håller det på till det börjar kännas presentabelt. Sist men inte minst korrekturläses det innan boken går till tryck.
– Det finns en tidsplan att hålla sig till, så det finns inte oändligt med tid vilket jag tror är bra.

Trots att Anna har hunnit med en hel del böcker i sitt författarskap har hon egentligen ingen särskild favorit.
– Jag tror att jag alltid gillar den senaste boken mest. Just nu blir det då Vägen till äppelriket. Det känns väldigt roligt att få ge ut sista delen i trilogin och forma ett avslut. Plus att jag gillar huvudkaraktären Vanja.

Copyright/fotograf: Anders Hansson

Sommarhuset

En av böckerna som följde med min Adlibris Letto var denna, Sommarhuset. Jag har inte hört så mycket om den och visste inte riktigt vad den handlade om när jag tog tag i den men nu är den läst och här kommer min recension.

sommarhusetTitel: Sommarhuset
Författare: Anna Fredriksson
Utgivningsår: 2011
Förlag: Månpocket
Finns hos: Adlibris | Bokia | Bokus | CDON

Utläst: 12 januari 2014

Handling:
Eva och hennes syskon har varit osams i flera år men när deras mamma plötsligt avlider tvingas de tillsammans. Mamman ägde nämligen ett hus ute i skärgården och åsikterna om vad som ska göras med huset skiljer sig rejält mellan syskonen. Eva vill behålla det eftersom det är en del av henne, Maja vill sälja det eftersom hon behöver pengarna och Anders vet väl egentligen inte riktigt vad han vill. Under sommarens första månader får syskonen lära sig att leva under samma tak och betydelsen av kommunikation.

Omdöme:
Jag kan börja med att säga att det här inte riktigt var en bok för mig. Jag blev så enormt irriterad på samtliga av karaktärerna. Eva som inte kunde säga emot sin syster, Maja som helt körde över sina syskon och Anders som var något slags bihang och inte hade några egna åsikter. Jag tycker inte heller man fick veta så mycket om vad det var som gjorde att det skar sig mellan syskonen. Fredriksson går in lite på den historien men det hade gärna fått vara mer. Jag funderade också på vad relationen mellan Eva och Vera egentligen hade för betydelse?

Det var dock inte allt som var dåligt. Jag gillade det faktum att jag lätt kunde tänka mig miljön där ute i skärgården. Dessutom fortsatte jag ju läsa boken så något måste det ju ha varit som jag var nyfiken på.

Hur som helst är det ingen bok jag rekommenderar vidare och jag tror inte jag läser något mer av Fredriksson. I alla fall inte på ett par år.

Mitt betyg: 2/5