Författarintervju: Gabriella Ullberg Westin

Fredag och dags för en ny författarintervju. Denna gång möter ni deckarförfattaren Gabriella Ullberg Westin, senast aktuell med Slaktaren.

Foto: Martina Wärenfeldt/Mstudio

Gabriella, Kan du berätta lite om dig själv?
– Jag är född och uppvuxen i Hudiksvall men bor nu i Nacka utanför Stockholm med min man Erik och våra två barn. Jag har alltid älskat att skriva, ända sedan jag lärde mig hålla i en penna. Historierna har alltid kommit lätt till mig, jag har bra fantasi. När jag gick i skolan sa en lärare till mig att jag borde bli författare. Då lät det som en ouppnåelig dröm. Men för sex år sedan bestämde jag mig för att ta tag i den där drömmen och skrev mitt första bokmanus. Det blev så småningom min debutdeckare, Ensamfjäril. Sedan tre år tillbaka är jag författare på heltid och älskar varje arbetsdag.

Din bokserie handlar om Johan Rokka och poliserna i Hudiksvall. Vart fick du den idén ifrån?
– När jag började skriva Ensamfjäril kändes det naturligt att min bok skulle utspela sig i Hudik som jag så väl känner till, och jag visste direkt att jag ville ha en manlig polis i huvudrollen och att han skulle vara annorlunda. Min man Erik är polis och jag började fantisera vad som skulle hända om han skulle flytta från Stockholm tillbaka till Hudik, som han liksom jag kommer ifrån, och börja jobba där. Så skapades Johan Rokka. Han är stor, burdus och säger precis vad han tycker och tänker. Han är en kompetent polis med ett stort, gott hjärta och ett starkt rättspatos. Han bär dock på en trasslig uppväxt, som han själv räds att hantera, den får läsarna se mer och mer av under seriens gång.

Din senaste bok, Slaktaren, släpptes i våras. Har du fler uppföljare på gång? Vad är målet? 
– Just nu skriver jag på Förrädaren som är den femte delen i min serie. Det är en bok om hot och hållhakar, om falsk och sann lojalitet och villkorslös kärlek. Den kommer våren 2019. Jag har inte satt något bestämt antal böcker i serien, men har fortfarande många idéer på nya böcker. Vi får helt enkelt se hur länge Rokka vill vara med.

Vad har du fått för respons på din senaste bok? Vad har du plockat med dig i ditt fortsatta skrivande?
Slaktaren har fått fantastiskt fina recensioner vilket såklart är väldigt kul. Allra roligast är att många gillar intrigen och karaktärerna. Jag älskar själv mina karaktärer (både de goda och onda) och jag tror det märks när jag skriver. Det krävs mycket arbete att skriva en bok, i mitt fall tar det ett år från idé till färdig bok, och när ens bok uppskattas ger det ny kraft att börja planera nästa intrig och skapa nya karaktärer.

Om man aldrig har läst deckare förut men blir nyfiken på dina böcker – vad kan man då förvänta sig? Kallsinniga mord eller mysdeckare? Hur skulle du beskriva dem?
– Jag skulle beskriva dem som spännande bladvändare med starka karaktärer som dröjer kvar efter läsning. Jag gillar att ha flera parallella intriger som flätas samman eftersom. Böckerna är inte av det allra mest kallblodiga slaget, spänningen tar sig andra uttryck. Slaktaren är den mest råa hittills.

Vad jag har förstått har du en bakgrund med studier i kriminologi. Hur kommer det sig att du valde att läsa det? Vad är det som lockar, och på vilket sätt har du haft nytta av det när du nu skrivit dessa böcker?
– Jag hade faktiskt planer på att bli polis när jag var i tjugoårsåldern, men precis innan jag skulle göra de fysiska intagningsproven skadade jag mitt knä så svårt att jag inte kunde genomföra dem. Sedan rann det ut i sanden. Men jag gifte mig med en polis istället. Hemma diskuterar vi mycket om brottslighet, ärenden han arbetar med och hur de jobbar för att lösa dem. Barnen är högst involverade, vi pratar brott, ser deckare, läser deckare tillsammans. Man kan säga att vi äter krim till middag.
– Jag började studera kriminologi för ett par år sedan. Brottslighet har alltid intresserat mig, eller snarare vad det är som gör att vissa av oss begår brott och andra inte. De allra flesta av oss vet vad som är rätt och fel, gott och ont, men vissa begår ändå brott. Kriminologin ger mig teorier om det, och ett bredare perspektiv på brottslighet, och det har jag stor användning av i mina böcker.

Vad har du för planer framöver?
– Just nu är jag mitt i redigeringen av Förrädaren och i november kommer Slaktaren som pocket vilket jag ser fram emot. Och i vinter åker familjen till Kanarieöarna i tre månader och då ska jag börja planera den bok som ska komma efter Förrädaren.

Foto: Jacob Nordström

Annonser

Lina Bengtsdotter och Gabriella Ullberg Westin om att skriva deckare i hemtrakterna

På Crimetime Göteborg pratade Lina Bengtsdotter och Gabriella Ullberg Westin om hur det är att skriva deckare i sina hemtrakter, trots att båda flyttat därifrån. Jag har ännu inte hunnit läsa något av Ullberg Westin men Bengtsdotters båda böcker har jag läst och tyckt om, därför tyckte jag att detta var intressant att lyssna på. Jag kommer själv från en ”håla” som man inte ville annat än flytta ifrån så jag känner igen mentaliteten i böckerna till viss del.

Lina beskrev sin hemort, Gullspång, som en bruksort med fabriker och arbetare som rivit sönder sina underarmar på grund av att de inte haft skyddskläder. Trots att hon ville därifrån är det numera ganska trevligt, folk är glada och hon känner igen gamla lärare och så vidare. Lina valde också att förlägga releasen av den senaste boken, Francesca, i Gullspång för att ge tillbaka lite till invånarna efter att de stöttat mycket och köpt den tidigare boken, Annabelle. Numera har Lina också en skrivarstuga i Körsbärsskogen i Gullspång, precis vid älven.

Gabriella kommer från Hudiksvall och där är det sällan några negativa ord. Möjligen kan invånarna ifrågasätta varför de inte blivit omskrivna i böckerna. Precis som Lina valde Gabriella att förlägga releasen av den senaste boken på hemorten, vilket skapade ett drag till köpcentret där Gabriella befann sig. Invånarna var stolta och berättade att de gillade miljöskildringarna och det finns ju faktiskt allt från hamn och kustremsa till landsbygd, skog och sjöar – miljöer att skapa kontrast med.

För Gabriella var det självklart att skriva om sin hemort medan Lina först började inom en annan genre. En vän till henne sa dock att hon skulle börja skriva annat och där någonstans kom tankarna på Gullspång. I Annabelle var det dock först en fiktiv plats med namnet Silverbro. Efter ändringen kände hon dock att hon kunde ta sig vissa friheter och skapade exempelvis en gymnasieskola som inte existerar i det verkliga Gullspång.

Gabrielle sådde ett frö en julaftonskväll då hon och barnen väntade på att tomten (pappa) skulle komma. Snön yrde utanför och det var kallt. Då började hon fundera på vad som skulle hända om det knackade på dörren och tomten i själva verket inte var barnens pappa utan någon som inte ville dem väl. Hon började skriva utifrån den scenen och så uppkom Ensamfjäril, som är hennes debutbok.

När de får frågor om framtiden så konstaterar de båda att de troligtvis kommer fortsätta att skriva om sina hemorter men vi får se.