På Crimetime Göteborg pratade Lina Bengtsdotter och Gabriella Ullberg Westin om hur det är att skriva deckare i sina hemtrakter, trots att båda flyttat därifrån. Jag har ännu inte hunnit läsa något av Ullberg Westin men Bengtsdotters båda böcker har jag läst och tyckt om, därför tyckte jag att detta var intressant att lyssna på. Jag kommer själv från en ”håla” som man inte ville annat än flytta ifrån så jag känner igen mentaliteten i böckerna till viss del.
Lina beskrev sin hemort, Gullspång, som en bruksort med fabriker och arbetare som rivit sönder sina underarmar på grund av att de inte haft skyddskläder. Trots att hon ville därifrån är det numera ganska trevligt, folk är glada och hon känner igen gamla lärare och så vidare. Lina valde också att förlägga releasen av den senaste boken, Francesca, i Gullspång för att ge tillbaka lite till invånarna efter att de stöttat mycket och köpt den tidigare boken, Annabelle. Numera har Lina också en skrivarstuga i Körsbärsskogen i Gullspång, precis vid älven.
Gabriella kommer från Hudiksvall och där är det sällan några negativa ord. Möjligen kan invånarna ifrågasätta varför de inte blivit omskrivna i böckerna. Precis som Lina valde Gabriella att förlägga releasen av den senaste boken på hemorten, vilket skapade ett drag till köpcentret där Gabriella befann sig. Invånarna var stolta och berättade att de gillade miljöskildringarna och det finns ju faktiskt allt från hamn och kustremsa till landsbygd, skog och sjöar – miljöer att skapa kontrast med.
För Gabriella var det självklart att skriva om sin hemort medan Lina först började inom en annan genre. En vän till henne sa dock att hon skulle börja skriva annat och där någonstans kom tankarna på Gullspång. I Annabelle var det dock först en fiktiv plats med namnet Silverbro. Efter ändringen kände hon dock att hon kunde ta sig vissa friheter och skapade exempelvis en gymnasieskola som inte existerar i det verkliga Gullspång.
Gabrielle sådde ett frö en julaftonskväll då hon och barnen väntade på att tomten (pappa) skulle komma. Snön yrde utanför och det var kallt. Då började hon fundera på vad som skulle hända om det knackade på dörren och tomten i själva verket inte var barnens pappa utan någon som inte ville dem väl. Hon började skriva utifrån den scenen och så uppkom Ensamfjäril, som är hennes debutbok.
När de får frågor om framtiden så konstaterar de båda att de troligtvis kommer fortsätta att skriva om sina hemorter men vi får se.
