Karin Valtersson är debutanten som i vanliga fall arbetar med bland annat mänskliga rättigheter. Nu är hon och hennes bok ”Angelika” nominerad till Crimetime Awards 2019 i kategorin årets deckardebut.
Grattis till nomineringen i Crimetime Awards. Hur känns det?
– Jättekul, så klart, och lite överväldigande. Jag blev också väldigt glad för själva motiveringen till nomineringen, att de tryckte mycket på språket och hur boken är skriven. Det gjorde mig verkligen jätteglad.
Angelika är din debutroman och den gavs ut tidigare i år. Vad har du fått för reaktioner på den?
– Jag har fått väldigt positiva reaktioner vilket så klart är väldigt roligt, eftersom jag jobbade med boken så länge innan den var klar (2,5 år). Jag har blivit förvånad över mängden reaktioner, att den både har recenserats i dagspress och i TV, och hos många bokbloggare.
Vad var det som inspirerade dig att skriva boken?
– Jag flyttade till England 2012 i samma veva som jag fick mitt första barn. Tanken väcktes på att skriva en bok som spände över både England och Sverige, att väva ihop båda ländernas spänningstraditioner. Samtidigt ville jag skriva något om kvinnors villkor, om kvinnors frihet, om val och ansvar och skyldigheter, och hur det ofta kan ställas på sin spets när man skaffar barn.
När du inte skriver arbetar du med demokrati och mänskliga rättigheter. Vill du berätta mer om det?
– Jag har jobbat med demokrati och mänskliga rättigheter i Burma sedan 2010 och det är ett extremt inspirerande och ibland väldigt jobbigt arbete. Jag har lärt känna väldigt många imponerande aktivister runt hela världen genom det arbetet, och det är en väldigt speciell känsla att vara en liten, liten del av en global rörelse, som jobbar för en bättre värld, hur klyschigt det än kan låta. Jag inbillar mig också att det ger mig perspektiv på mitt eget liv och existens.
Har din bakgrund bidragit och/eller påverkat ditt skrivande?
– Jag debuterade med ”Angelika” när jag var 37 år och jag ser det som något positivt att jag har gjort en hel del saker innan, inte bara jobbat med internationella frågor utan även jobbat som servitris, städare, som lokaljournalist och jag har pluggat på universitetet och bott i flera olika länder. Jag har gift mig och skaffat barn. Jag tror att det hjälper att ha en brokig bakgrund, att man har träffat många olika typer av människor när man ska snickra ihop karaktärer och skriva trovärdigt om fiktiva människor.
Hur ser din framtid ut? Skriver du på något nytt?
– Jag skriver just nu på ett manus som handlar om en kvinna som genomgår en stor sorg, och som till stor del utspelar sig i Burma.
Vad skulle du ge för tips till andra som också vill bli författare?
– Först det som jag nämnde ovan, att det är bra att leva lite liv, så du har något att gräva ur. Sen finns de klassiska tipsen, som läs och skriv mycket, vilket stämmer. Det ska man göra. Jag skulle vilja tillägga att man ska försöka läsa medvetet, det vill säga reflektera över vad man tycker är bra, vad som funkar, och vad som inte gör det, när man läser. På så sätt kan du komma framåt i det egna skrivandet. Sen tycker jag att det allra viktigaste är att man måste ta sig själv och sina ambitioner på allvar, man måste verkligen ta sig tiden att skriva. Ingen annan kommer ge dig den tiden. Och det handlar om att prioritera, du kommer inte hinna göra allt. Den här idén om ”the woman who has it all” är en kvinnohatande myt som vi bör ta kål på genast. När jag skrev ”Angelika”, samtidigt som jag hade ett vanligt jobb och två små barn, jobbade jag dels deltid på vanliga jobbet, dels såg vårt hem ut som skräp i långa perioder. Jag hann inte träna och jag hann inte läsa särskilt mycket. Våga prioritera skrivandet!