Författarintervju: Anna Karolina

Så var det fredag igen och en ledig helg för min del väntar! Skönt! I veckans författarintervju får ni möta Anna Karolina.

Anna, din bok ”Sjusiffrigt” har precis släppts. Vad kan du berätta om den?
– Det är en polisthriller där tre kvinnor kidnappar en miljardär. En bokhandlare tyckte att den var en blandning mellan Thelma & Louise och Point Break. Det låter bra tycker jag! Jag ville vända på stereotyperna och låta kvinnor vara gärningsmän i ett grovt brott där syftet är att komma över pengar, ett begär som oftast är förbehållet män. Jag funderade över hur samhället ser ut idag. Den ökade jämställdheten har öppnat nya möjligheter, inte bara när det gäller utbildning och arbetsmarknad, utan även när det gäller tillträde till nya arenor. Ju närmare kvinnor och mäns roller kommit varandra desto mer har deras brottsmönster kommit att stämma överens. Så nu var det dags för kvinnor att axla rollen som grova förbrytare.

Har den något med dina tidigare böcker om Amanda Paller att göra?
– Nej, den är helt fristående med andra karaktärer. När jag fick idén till min intrig funderade jag ett tag på om Amanda Paller skulle passa in. Men jag kom snart fram till att Sjusiffrigt skulle bli bäst med en ny huvudperson. Så Amandas destruktiva relation med värdetransportrånaren Adnan fick sättas på paus.

Vad är det viktigaste för dig när du kommer igång och börjar skriva? 
– Mat. Jag tappar koncentrationen när jag blir hungrig. Jag måste äta var tredje timme, annars blir jag aggressiv. Har aldrig förstått de som säger: ”Åh, jag glömde äta för jag hade sådant skrivarflow …” Det har aldrig hänt mig.

Om du skulle beskriva den ultimata ”skrivarplatsen” – hur skulle den då se ut?
– Tropiskt klimat, en plats i skuggan, utsikt över havet.

Vad gör du när du inte skriver?
– Jag har tvillingpojkar som är sju år, så det är fullt upp. Tränar så ofta jag kan.

Vilken typ av böcker läser du själv? Har du några tips?
– Det blir mest kriminalromaner för att hålla mig uppdaterad i genren. Det är svårt som författare att ge boktips utan att riskera bli jävig. De flesta författare känner ju varandra mer eller mindre. Kanske därför de flesta tipsar om utländska författare då de får frågan? Men jag vill ändå slå ett slag för ett par svenska som sticker ut: Jens Lapidus, Carin Gerhardsen, Simona Ahrnstedt – I’m a sucker for romance. Och Mons Kallentoft och Marcus Lutteman så klart! (Nej, jag är inte alls partisk …)

Hur ser framtiden ut för dig? Får vi läsa mer om Paller?
– Just nu skriver jag femte delen i Herkulesserien ihop med deckarkollegan Mons Kallentoft. Så Amanda Paller pausar på obestämd framtid.

Foto: Ola Torkelsson

Annonser

Författarintervju: Lin Hallberg

Så var det fredag på nytt och en jobbhelg väntar! Först tänkte jag dock lägga upp veckans författarintervju, denna gång med Lin Hallberg.

Du har ju givit ut en hel drös med böcker, dels om hästar (Sigge-serien) men också böcker för unga vuxna. Nu i början av sommaren kom Som stjärnor faller som handlar om första kärleken. Kan du berätta lite mer om den?
Som stjärnor faller handlar om Tess och vad som händer när hennes mormor dör och lämnar sitt hus till Tess familj med villkoret att de ska bo där. Det handlar om Tess sorg över att behöva lämna sin vän Liv och staden de bott i och hur det kan bli när man måste börja om på ett nytt. När man får chansen att bli en annan än den som omgivningen bestämt att man är.
Boken handlar om Tom som älskar sin häst, Stjärna, och som gör allt för att hon ska ha det bra. Det handlar om Tess som möter Tom i skogen, om den första kärleken, omtumlande och sann.

Vad har du fått för respons på boken?
– Att boken överraskat sina läsare. Att det är mer en bok om vänskap och den första kärleken än om hästar (även om det också är hästar med). Att det är en fin, men lite sorglig berättelse.

Hur kom det sig att du la undan barnböckerna för ett tag för att fokusera på unga vuxna/tonår?
– Jag har skrivit böcker för unga vuxna ganska länge, även om de inte kommit lika tätt som de andra böckerna. Det är en härlig utmaning att röra sig mellan åldrarna. Efter att ha skrivit lättläst ett tag är det underbart att kasta loss språkligt och lita på att läsarna hänger med.

Hur ser det ut där du sitter och skriver?
– Lite kaosartat, förutom då jag startar ett nytt bokprojekt. Då rensar jag skrivbordet och huvudet och försöker låta bli att titta på den fina utsikten över dalen här i England.

Hur ser framtiden ut? Är det planerat för fler böcker?
– Oh ja! Först delen i en ny hästboksserie för mellanåldern kommer nästa höst. Arbetsnamnet är ”Hästviskaren”. Jag har två lättlästa serier på gång och så Sigge förstås. Full Galopp, Sigge kommer i mars 2018. En ungdomsbok ligger o gror …

Sist men inte minst, vilken bok skulle du vilja att alla läste åtminstone en gång i livet?
– Läsning är individuellt. Det gäller att hitta det som passar just dig – speciellt när du börjar läsa. En bok som jag återkommer till och som alltid inspirerar mig är ”Sommarboken” av Tove Jansson.

Foto: Caroline Andersson

Författarintervju: Martin Österdahl

Så var det återigen dags för en författarintervju, denna fredag till ära. Idag möter ni Martin Österdahl!

Din senaste bok Tio svenskar måste dö kom ut i slutet av sommaren. Kan du berätta lite om den?
– I Stockholm har man registrerat en mystisk signal på den ryska ambassaden. Ingen vet vad den varslar om men den verkar räkna ned mot ett klockslag i närtid. Ubåten Kursk går på grund i Barents hav och 118 ryska sjömän knackar på skrovet i hopp om räddning. Samtidigt sker en rad brutala mord på högt uppsatta tjänstemän i Sverige och polisen saknar spår. Vem står näst på tur? Och hur kan vi skydda oss mot en osynlig fiende? Bokens huvudperson Max Anger, som tillsammans med sin ryske flickvän Pashie försöker att bli med barn, tvingas avbryta allt han håller på med och hjälpa polisen i utredningen. Ett av offren visar sig vara en person som betytt mycket för honom under uppväxten på Arholma, längst ut i Stockholms skärgård.

Tio svenskar måste dö är en berättelse om en jakt på en seriemördare. Men den tar även upp ämnen som Putins första 100 dagar som Rysslands president och en mycket mörk period i svensk historia – Baltutlämningen.

Vad har du fått för respons på boken?
– Jag har fått väldigt fin respons på boken. De flesta verkar tycka att jag har gjort framsteg sedan debuten för ett år sedan med Be inte om nåd, den första delen i serien om Max Anger.

Vem är Max Anger? En version av dig eller är det fler som har inspirerat till den här karaktären?
– Jag brukar skoja och säga att jag skulle vilja vara lika vältränad som Max, men jag är glad att jag inte haft hans trasiga uppväxt. Skämt åsido, nej, jag är verkligen inte som min hjälte, även om vi delar en del värderingar, framför allt en avsky mot de onda krafter som verkar genom stater och utsätter minoriteter och individer för meningslöst våld och lidande. Att alla människor ska få leva i frihet och ha lika rättigheter är nåt som alltid drivit mig och det driver även Max.

Hur ser din skrivprocess ut från idé till färdig bok?
– Jag ägnar mycket tid åt research och att hitta en kärna runt ett ämne eller ett sammanhang som jag är nyfiken på och fascineras av. Sen hjälper den vidare researchen till med inspirationen och storyn börjar ta form. Jag planerar berättelserna noga i akter och kapitel innan jag sätter igång att skriva. Om det är nåt jag lärt mig från mina 20 år i TV-branschen är det att inte sätta igång och producera för tidigt. Jag fick själv smaka på det i mina första försök att skriva den roman som till slut blev Be inte om nåd. Ett år innan den antogs av Forum fick jag slänga 500 av 600 sidor och börja om. Det var inte första gången heller. Och det var inte kul…

Blir man säkrare och säkrare i sitt författarskap för var bok eller hur känner du inför det?
– Ja, det skulle jag säga. Jag har hittat en form även om jag jobbar mycket på att förbättra och förenkla. Jag älskar att hela tiden lära mig bättre och nytt så jag ser fram emot varje nytt projekt med den tillförsikten. Men även om man jobbar hårt med formen och språket så finns fortfarande spänningen och nervositeten kvar ändå tills förläggaren ger slutligt tummen upp. Det är det mest fantastiska, tycker jag, att även om man planerar så noga som jag så blir man överraskad över att det inte blir precis som man tänkt sig. Att karaktärerna har egna viljor och ibland vägrar eller gör nåt helt oväntat. Det är en magisk upplevelse.

Hur ser framtiden ut? 
– Jag är bara i början av mitt författarskap. Det kommer flera Max Anger-böcker och även andra serier och fristående böcker. Just nu pumpar jag ur mig ett par nya synopsis i månaden! Det är svårt och jobbigt att skriva synopsis. Men jag älskar det.

Författarintervju: Anne-Marie Schjetlein

Fredag betyder såklart en ny författarintervju. Idag får ni möta Anne-Marie Schjetlein!

Anne-Marie, vill du berätta lite om din senaste bok, Döden ingen ser?
Döden ingen ser är den tredje boken i serien om kirurgen Andreas Nylund. Det är en spännings-och relationsroman i sjukhusmiljö som utspelar sig i Halmstad med omnejd. I de två första böckerna använde jag sjukhusvärlden som en passande kuliss till spänning. I Döden ingen ser, ville jag belysa hur det kan vara att arbeta i sjukvården idag. Hur en pressad arbetsmiljö kan vara ett hot mot patientsäkerheten och orsaka allvarliga vårdskador. Jag ville beskriva hur det kan kännas för sjukvårdspersonal att bära oron på sina axlar, över att missa något eller begå misstag. Och eftersom det är en deckare så skruvar jag intrigen flera varv och undrar vad som skulle hända om någon i teamet försökte dölja att något gått fel.

Hur kom du på att böckerna skulle utspela sig i sjukhusmiljö?
– Jag följde helt enkelt rådet; Gräv där du står. Jag är sjuksköterska sedan många år och sjukvården är en kultur jag känner väl. Dessutom står livet ofta på sin spets och livet på ett sjukhus pendlar mellan ytterligheter. Liv och död. Hopp och förtvivlan. Glädje och sorg. Som sagt en passande miljö för spänningsromaner/deckare.

Hur fungerar det att kombinera arbetsliv, privatliv och författandet?
– Då barnen är stora så fungerar det riktigt bra. Sedan lever jag ofta i skrivbubblan vilket kan vara komplicerat i privatlivet, men jag lever med en man som forskar så vi jobbar ofta parallellt och respekterar varandras skrivtid. Sedan ett år tillbaka är jag heltidsförfattare men arbetar extra på Danderyds sjukhus.

Vad har du för planer gällande din serie? Får läsarna mer av Andreas?
– Kanske det … vi får se hur många som önskar läsa mer om honom och hans komplicerade liv.

Vad har du för drömmar när det gäller skrivandet?
– Att skriva många böcker och utvecklas som författare. Och självklart att nå fler och fler läsare.

Vilka tre böcker skulle du ta med dig till en helt öde ö?
– Den var svår, skulle vilja säga att jag tar med paddan ha ha. Men okej, jag tar med mig Bibeln för att läsa pärm till pärm som tidsfördriv. En diktsamling med våra stora svenska poeter för att finna tröst och hopp i orden. Till sist tar jag med mig ett oändligt anteckningsblock för framtida bokidéer.

Författarintervju: Mats Strandberg

Det är återigen fredag och dags för en ny författarintervju. Här nedan får ni möta Mats Strandberg som är aktuell med skräckromanen Färjan.

strandberg_mats_25

Foto: Henric Lindsten

Du har nyligen kommit ut med boken Färjan. Kan du berätta lite kort om den?
– Det är en skräckroman som utspelar sig på en Finlandsfärja. En plats, tolv timmar. Vi får följa ett antal olika karaktärer, både bland passagerare och personal. Just den här kryssningen har något ondskefullt stigit ombord, och mitt i natten är färjan plötsligt avskärmad från omvärlden … Om Engelsfors var mitt och Saras kärleksbrev till Buffy så är Färjan mitt kärleksbrev till Stephen King.

Hur har processen sett ut från idé till färdig bok?
– Jag kom på idén när jag var på en 40-årsskiva ombord på en färja. Idén kändes så självklar när den kom. Jag förstod inte varför ingen gjort det förut – inte ens en av alla våra deckare utspelar sig ju på en färja, fast det är den perfekta miljön!
Jag och Sara var mitt i slutarbetet med Nyckeln, och när den var skickad till tryckeriet började jag så smått med research. Det var svårt till en början att hitta vägar in men när jag väl lyckats var det sjukt spännande att få titta in bakom kulisserna på den här miljön. Jag började skriva i början av 2014, och boken var färdigredigerad ett par veckor efter midsommar. Redigerandet brukar ta längre tid än själva skrivandet. Jag har levt dygnet runt med den här boken, haha.

Vad har du fått för bemötande än så länge och hur tacklar du eventuell negativ kritik?
– Än så länge har det varit helt fantastiskt! Jag är så glad! Både folk som älskar skräck och som aldrig läst skräck förut har hört av sig på sociala media. Det är särskilt kul att många gillar karaktären Lo, en tolvårig tjej som har ett väldigt speciellt sätt att prata på, och skriver till mig med ”hennes språk”.
– Om jag skulle få negativ kritik vore det förstås jobbigt – hur jobbigt beror nog på min egen dagsform. Men faktum är att jag är så otroligt stolt över den här boken. Jag har jobbat svinhårt med den, för att göra den så absolut bra som jag förmår att göra den. Det är egentligen det enda jag kan kontrollera.

Om man, som jag, har läst och tyckt om böckerna om Engelsfors men samtidigt läser lika mycket ungdomsböcker som vuxenböcker. Vad kan man då förvänta sig av den här nya boken? Finns det några likheter?
– Självklart är det skillnad på fantasy och skräck, men för mig kändes det inte så stor skillnad på sättet jag närmade mig historierna – det handlar i första hand om karaktärerna. Det är de och deras relationer som är viktigast. Av Engelsfors – och av Sara förstås – lärde jag mig också hur roligt det är att blanda det socialrealistiska och det övernaturliga.

Hur ser dina planer ut framöver? Skriver du på något nytt?
– Jag skriver just nu på en trilogi barnböcker för åldrarna 6-9 år, som också handlar om monster. Men det är förstås en helt annan sorts monster än på Färjan, haha. Serietecknaren Sofia Falkenhem gör illustrationerna, och vi har ett urfint samarbete. Och så förbereder jag nästa skräckroman. Plus lite mer projekt som jag inte kan berätta om nu. Jag önskar att jag kunde klona mig, för allt är så kul.

Författarintervju: Camilla Grebe

Helgen stundar men först tänkte jag bjuda er på en författarintervju. Denna gång är det Camilla Grebe som har fått svara på lite frågor.

Copyright/fotograf: Ulrica Zwenger

Copyright/fotograf: Ulrica Zwenger

Tidigare har du skrivit deckare tillsammans med andra men i augusti släpptes Älskaren från huvudkontoret, en psykologisk spänningsroman, och nu står du på helt egna ben. Hur känns det?
– Det känns fantastiskt kul! Men samtidigt är det lite läskigt att stå på egna ben. Så länge man är två författare kan man alltid bolla problem som uppstår i skrivandet med varandra och peppa den andra.

Hur skiljer sig den här boken gentemot dina tidigare?
– Jag bestämde redan innan jag började skriva att det här skulle bli en annorlunda bok, en som skiljer sig från både det som jag skrivit tidigare och de flesta spänningsromaner som finns idag. Jag ville att Älskaren från huvudkontoret skulle bli en karaktärsdriven relationsrysare som vänder upp och ner på allt som läsaren tror sig veta. Lite som Gillian Flynn möter Inger Alfvén (som skrev S/Y Glädjen). Utifrån de förutsättningarna formade jag de tre karaktärer som berättar historien och försökte ge dem egna, unika röster. Det var också viktigt för mig att inte påbörja ännu en serie. Älskaren från huvudkontoret skulle stå på egna ben. Men såhär i efterhand tror jag att någon av karaktärerna kanske följer med till nästa bok – jag har ju blivit rätt fäst vid dem, alla tre.

Vad har du fått för respons på boken såhär långt?
– Jag har fått fantastiskt fin respons både från läsare, recensenter och även från utländska förlag, vilket känns väldigt roligt. Att skriva är ju en rätt ensam sysselsättning. Man sitter med sitt manus i kanske ett år eller två innan någon läser. Då är det ju väldigt kul att få ett kvitto på att det man gjort faktiskt håller.

Hur ser det ut där du sitter och skriver? 
– Jag kan skriva nästan var som helst och har inte så stora krav. Men oftast sitter jag hemma, med hunden bredvid!

Vad tycker du är det absolut tuffaste med ditt yrke? 
– Handen på hjärtat: det här med att ständigt bli bedömd är ju inte så lätt alla gånger. Det är en del av yrket och ingenting man kan komma ifrån som författare, men det sliter lite på nerverna ibland … Läsare, förlaget, recensenter. All tycker. Om mig. Om boken. Mari Jungstedt sa vid ett tillfälle att så länge man själv känner att man kan stå för det man skrivit så är det okej. Jag jobbar på att förhålla mig så till mitt skrivande.

Hur ser planerna ut för framtiden? 
– I november kommer den femte Siri-boken, Eld och djupa vatten. Och jag och Paul (Leander Engström) håller som bäst på att klura ut vad den tredje boken i Moskva Noir-serien ska handla om. Så jag är inte direkt sysslolös… Sedan ska jag sätta tänderna i uppföljaren till Älskaren från huvudkontoret.

Författarintervju: Fredrik Frängsmyr

Det var ett tag sedan nu men nu är det dags igen – en författarintervju. Debutanten Fredrik Frängsmyr har fått svara på lite frågor.

FredrikDin debutroman släpptes för bara några månader sedan. Hur känns det?
– Det känns jätteroligt såklart. Och samtidigt konstigt och jättejobbigt. Skrivandet har alltid varit något jag har gjort för mig själv, jag har alltid bestämt vilka som ska läsa och så vips så finns boken ute i affärer och på internet och jag har ingen kontroll alls längre. Mitt normala språk är humor men min debutroman är en thriller som är rätt mörk och ganska grov och det gjorde saken lite jobbigare. Men får jag bara välja ett ord att beskriva känslan så är det jätteroligt.

Vad har du fått för reaktioner på den?
– Jag har fått väldigt positiva reaktioner på boken. Större reaktioner än jag trodde och det är jätteroligt. Folk som har engagerat sig i karaktärerna och valen de gör och berättar att de varit både irriterade på och glada åt huvudpersonen och att de skulle vilja hänga mer med honom. Frågar om nästa bok osv. Min kusin varnade sin mamma för att läsa den för att den är för grov. Det tyckte jag var roligt och då behövde inte jag göra det.

Vad skulle du säga är det mest utmanande med författaryrket?
– Sälj. Sälj är min absolut tuffaste utmaning. Jag har inga problem att prata om boken eller att förklara den eller försöka få någon intresserad av den men jag har ett stort motstånd mot att kallsälja. Att gå in i affärer till exempel och försöka få dem intresserade av att sälja den hos sig. Det tar emot även om jag nog är helt okej på att göra det.

Vad inspireras du av?
– Jag inspireras mest av musik och film. Det räcker med att sätta igång vilken låt som helst av Timbuktu eller Eminem eller Eskobar så vill jag bara sätta mig och skriva. Det lockar fram något i mig. Och så film såklart. Arytmi är skriven som en film och den överlägset vanligaste kommentaren jag får när någon läst den är att det var som att läsa en film. Jag älskar när man lyckats göra en film så kompakt att man verkligen inte skulle kunna ta bort en enda scen utan att historien skulle falla. Ta den första Matrixfilmen till exempel. Varenda scen är som en egen liten film. Och Chronicle (av Josh Trank), de två filmerna är bättre skrivarskola än många skrivarskolor.

Vad skulle du ge för tips till författare som hoppas på att få sina böcker utgivna?
– Att verkligen göra färdigt boken innan ni skickar in den. Jag har inte gjort det tidigare men det är nog det jag tagit åt mig mest i den här processen. Jag trodde att man skulle skriva ett manus som visade upp en bra idé och ett språk som fungerar men att folk oftast skickar in något som hade kommit ganska långt men absolut inte är färdigt. T.ex att lektör är något man anlitar efter att man fått kontrakt med ett förlag. Men nu tror jag inte det längre.

Slutligen, kommer du till bokmässan i år?
– Absolut. Jag är där från fredag till söndag och kan hittas i Mörkerdottirs monter eller runt montrarna till de andra debutantbloggarna. Jag kommer signera böcker mellan klockan 12 och 13 på lördagen i montern.