Nyckeln till Hinsides av Karin och Albin Alvtegen

Huset Trakeborg har stått tomt i många år sedan den mystiske ägaren spårlöst försvunnit. De 12-åriga tvillingarna Linus och Linnéa flyttar in över sommaren, tillsammans med sin mamma som ska restaurera huset. Linnéa är svårt handikappad sedan födseln och Linus ser inte fram emot en sommar i ett ödsligt hus mitt ute i ingenstans, utan något att göra. Men redan första natten hör han underliga ljud i väggarna och snart börjar saker försvinna. När Linus letar efter ledtrådar i huset hittar han en nyckel under några uppbrutna golvbrädor. Vem har gömt nyckeln – och vart leder den?

Karin Alvtegen var en av författarna på min Boktolva för 2020, och just därför valde jag också att läsa den här boken. Den har stått i bokhyllan ett tag dessutom så det känns bra att nu ha avverkat den.

Jag visste inte så mycket vad den här handlade om, mer än att det var mystik och spänning samt att det skulle vara en middlegrade. Förutom detta får vi även stifta bekantskap med Linus och Linnéa och som läsare förstår man att de har en alldeles speciell relation, både till varandra men även till sin mamma. Pappan är ute ur bilden och det har givetvis satt spår hos dem alla, samtidigt som Linus har tagit ett steg framåt och kanske behövt bli mer ”vuxen” än andra barn i samma ålder.

Berättelsen i sig tar fart nästan med en gång. De mystiska sakerna börjar dyka upp, och även karaktärer som jag känner mig lite tveksam till. Det händer, minst sagt, mycket i Trakeborg och det är spännande att hänga med när familjen upptäcker detta. Jag blir inte helt övertygad dock och det är tveksamt om jag kommer att läsa färdigt trilogin, men för någon i åldern 9-12 kan den nog vara riktigt spännande.

Mitt betyg: 3/5

Författare: Karin och Albin Alvtegen
Serie: Hinsides #1
Utgivningsår: 2016
Förlag: Brombergs Förlag
Utläst: 27 augusti 2020
Finns hos: Adlibris | Bokus

Andra som bloggat om boken:
Carolina läser… | Tickmicks Bokblogg | Barnboksbloggen | Bokugglor | Just nu – Just här

Författarintervju: Emelie Beijer

Då var det åter dags för en intervju och denna gången får ni möta Emelie Beijer, senast aktuell med Lysande blå – en bok som sägs ”spegla författarens kärlek till fantastiken och det magiska i att utforska nya världar”.

Hej Emelie, vad roligt att du ville ställa upp på en intervju. Kan du berätta lite kort om dig själv?
– Nöjet är på min sida, även om jag tycker det är svårt med intervjuer. För hur enkelt är det att prata om sig själv? Med det sagt så är jag 27 år, tvåbarnsmamma och gymnasielärare. Jag finner stort nöje i att skriva, tillbringa tid med familjen och renovera villan (ett evighetsprojekt). Roligare än så är jag inte *blink*.

Hur kommer det sig att du ville bli författare? 
– Jag har nog aldrig haft en stark dröm eller målsättning att bli författare. Däremot har jag alltid tyckt om att skapa berättelser, vilket slutligen mynnade ut i att bli en bok. Det var alltså något som bara hände. Och när jag väl fick smak för skrivandet så växte det snabbt till att bli en nödvändighet i livet.

Din debutroman, Lysande blå, släpptes tidigare i år och är första delen i en serie. Vad kan du berätta om den? 
– Min tanke är att det ska bli fyra böcker. Del två, vars titel jag inte får avslöja just nu, beräknas komma ut hösten 2019. Men tillbaka till första delen: det är en berättelse om världsliga konflikter, människor med övernaturliga krafter och sökandet efter sann identitet. Vi får följa den 17-åriga Elyon som lever ett lugnt liv i en småstad med sin far. När armén gör anspråk på henne ändras livet radikalt. Med ens måste hon lära sig om sina nyvunna krafter, men även om de hemska mutanter som vill se världen störta ner i mörker. Lägg till humor, kärleksbekymmer och en identitetskris så har du precis vad Lysande blå handlar om.

Vad har du fått för respons på Lysande blå såhär långt?
– Med debutboken har jag försökt att inte ha några större förväntningar, allt för att inte bli besviken. Men nu, med facit i hand, hade det inte behövts. Responsen har varit fantastisk och blev en bra morot att fortsätta skriva. Fina kommentarer fortsätter att trilla in och Lysande blå har beskrivits som en blandning av Harry Potter och Divergent. Inte illa alltså!

Vad tycker du är det svåraste med att vara just författare?
– Det är utan tvekan att få tiden att räcka till. Idé efter idé dyker upp och jag önskar ständigt att dygnet har fler timmar. Jag tror att många skrivande människor är överens med mig om saken. Sen är förstås motivation och självförtroende svåra att hålla uppe. Det räcker med en dålig dag eller en negativ kommentar för att lusten ska rinna av dig. Ibland är det inte lätt att hitta tillbaka.

Du skriver ju inte bara böcker utan arbetar även som lärare och har familj. Hur får du allt att gå runt? Vad är det hemliga knepet?
– Det finns inget magiskt knep och ibland går det inte runt. Familjen och dagjobbet går alltid före min hobby att skriva, och så kommer det att förbli. Det gäller att förvalta de små stunderna i vardagen mellan alla måsten. För mig är kvällen den stund där jag kan varva ner och glida in i den fiktiva värld jag för tillfället skapar. Ett mycket bra avslut på dagen, enligt mig.

Vad skulle du säga till andra som också drömmer om att bli författare en dag? Har du några riktigt bra tips att dela med dig av?
– Först och främst måste du börja skriva, även om det bara är en mening om dagen, för jag tror att många kan fastna i tanken om att få ner sin berättelse för att sedan aldrig komma till skott. Var inte rädd för att ta kontakt med andra skrivande människor. I en positiv, inspirerande och peppande gemenskap ligger framgång närmare till hands.

Slutligen, vilken bok får man inte missa i höst!
– Antologin H C Andersen släpps nu i helgen på bokmässan i Göteborg. Det är en samling av 36 noveller skrivna av nästan lika många författare. Den har något för alla läsare och lockar till både skratt, gråt, fasa och varma känslor. Ett hett tips till höstens mysiga lässtunder.

Intervju: Lupina Ojala

Lupina Ojala är både författare och står bakom bokförlaget Catoblepas. I veckans intervju får ni veta mer om det svåraste på resan fram till ett förlag, deras inriktning och mycket annat. Varsågoda!

Du står bakom bokförlaget Catoblepas. Hur kommer det sig att du valde att starta ett bokförlag?
– Sedan jag lärde mig läsa har böcker varit en stor del av mitt liv och jag har alltid drömt om att få arbeta med litteratur eller konst. Det slutade med att jag utbildade mig inom textbearbetning och grafisk form. Jag startade eget företag 2006. Sju år senare bestämde jag mig helt enkelt för att det var dags att ta tag i bokdrömmen så jag startade ett indieförlag vid sidan om min verksamhet som formgivare. Förutsättningarna var perfekta. Jag hade redan egen firma och rätt grundkunskaper.

Vad har varit det svåraste på resan fram till ett förlag?
– Jag har fått lära mig många saker under vägen. Starta förlag var enkelt, att få läsarna att upptäcka Catoblepas med en ganska liten marknadsföringsbudget var svårare. De första åren kände jag mig fram, provade olika samarbeten och nätverkade. Jag ville ta det långsamt. Nu har jag hittat en arbetsmetod som fungerar och kommer satsa mer på förlaget under 2018 än tidigare. En ny författare tillkommer men namnet är hemligt än så länge. Det kommer bli ett spännande år, men förlaget kommer alltid vara ett litet oberoende förlag. Det viktigaste för mig är att få ge ut de böcker jag tycker om och inte de jag tror ska dra in mest pengar.

Catoblepas ger ut svensk fantasy. Hur kommer det sig att ni har den inriktningen?
– Det var aldrig tal om något annat. Jag älskar fantasy! Det finns många skickliga fantasyförfattare i Sverige och några av dem vill jag vara med om att lyfta fram.

Du har även gett ut romaner själv på förlaget. Var det en självklarhet eller kanske något som växt fram?
– Jag har alltid skrivit så det var en del av planen från början. Jag varvar redigeringen av andras verk med mitt eget författarskap.

Vill du berätta lite mer om dina böcker?
– Jag skriver en fantasyserie som heter Legender från Yddrios. Alla böcker är fristående så de kan läsas enskilt. Det som binder dem samman är att de utspelas i världen Yddrios. Två böcker har hittills publicerats och de fick båda mycket gott mottagande hos läsare och bokbloggare.

Vad skulle du ge för tips till andra som drömmer om att bli författare eller arbeta inom förlagsbranschen?
– Tänk noga igenom vad du vill uppnå innan du startar och var beredd på att jobba mycket för liten vinst, om ens någon. Det är väldigt få författare i Sverige som kan leva på sitt skrivande. De flesta har andra jobb eller uppdrag vid sidan om. Detsamma gäller för den som vill starta ett indieförlag. Belöningen tar sig andra uttryck. Det finns många diskussionsgrupper på exempelvis Facebook där det går att får bra tips av andra som är verksamma som författare eller förläggare.

Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

nyckeln-strandberg_mats-23664530-4188085428-frntlDet har gått drygt en månad sedan tragedin i Engelsfors gymnasiums gympasal. De utvalda får ingen tid att återhämta sig innan deras värld vänds upp och ner igen. Frågor besvaras. Hemligheter avslöjas. Lojaliteter prövas. Tiden håller på att rinna ut och till slut kan De utvalda bara vara säkra på en sak: Allt kommer att förändras.

Jag har absolut ingen aning om varför det har tagit sån tid att få den här boken läst. Kanske är det på grund av tjockleken? Kanske beror det på att jag egentligen inte vill ha ett slut på Engelsforstrilogin? Jag vet inte. Jag förbokade den inför släppet hösten 2013 och sedan dess har den stått i hyllan. GALET! Nu inför påsk kom den dock fram och jag ska försöka sätta mina tankar om den på pränt.

En bit in i den här boken insåg jag att det förmodligen hade varit en fördel att läsa om del ett och två men jag ansåg mig inte ha tid med detta så jag fortsatte och det gick faktiskt bra. Vissa delar kom jag inte ihåg så tydligt men jag tyckte ändå att författarna hade gjort ett bra jobb med återberättandet, utan att det skulle bli tjatigt. Jag gav de två första böckerna 4 av 5 och mina förväntningar var därför ganska höga.

Det jag tyckte om med boken var självklart det vanliga; karaktärerna, miljöerna och spänningen. Vad gäller karaktärerna så har ju några försvunnit och andra dykt upp men det är fortfarande en bra mix enligt mig. Som läsare får man här följa med i grottor, i skolan där allt händer och en stor del av boken utspelar sig på den mystiska herrgården. Tidigare har jag även gillat magin, alla element och allt nytt som kommer kring detta men det hände något här.

Jag vet inte om det är jag som har tappat ”gnistan” eftersom det var så länge sedan jag läste bok två i den här trilogin. Det kan också vara så att eftersom jag såg filmatiseringen av ”Cirkeln” i höstas så har den förstört en hel del för mig. Jag tyckte nämligen att den var dålig och framställde alla magiska element som rena skämtet. Det kanske fick mig att se på saken på ett annorlunda sätt. Vad vet jag. Hur som helst så är det inte lika fascinerande för mig längre och eftersom det är en stor del av boken blev det inte det slut på trilogin som jag hade hoppats på.

Sammanfattningsvis har det varit en bra trilogi och jag hoppas jag kommer ta mig tid att läsa om den i framtiden!

Mitt betyg: 3/5

Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Serie: Engelsfors #3
Utgivningsår: 2013
Förlag: Rabén & Sjögren
Utläst: 29 mars 2016
Finns hos: Adlibris | Bokus | CDON

Tidigare böcker i serien:
– Cirkeln (Engelsfors #1)
– Eld (Engelsfors #2)

Saga Swärd – Omskakare och världsresenär

En bok om tidsresor, omskakare och hemliga världar låter ju ganska intressant, eller hur? Det i kombination med det härliga omslaget gjorde att jag ville läsa boken så snart som möjligt och jag gillade den skarpt. Här kommer min recension.

17733375

Titel: Saga Swärd – omskakare och världsresenär
Författare: Taliah Pollack
Utgivningsår: 2012
Förlag: Vombat Förlag
Finns hos: Adlibris | Bokia | Bokus

Stort tack till Taliah som skickade ut boken i PDF till mig!

Handling:
Saga Swärd är tolv år gammal och bor med sin mormor, där hennes föräldrar övergett henne. Det är i alla fall vad Saga tycker. Sedan Sagas tvillingbror Fabian dog i en bilolycka har hennes föräldrar knappt varit närvarande och hon har istället behövt lyssna till sin stränga mormor. En dag svimmar hon plötsligt av och kommer till en helt annan värld med andra människor och miljöer. Hennes mormor tror dock inte ett dugg på det Saga berättar när hon vaknar igen utan Saga blir istället insatt på mediciner och vila. Vid flera tillfällen därefter kommer Saga till andra världar och får så småningom reda på att hon är en omskakare och vad hennes syfte är. Men resan dit är inte lätt och det finns många fiender som står i vägen.

Omdöme:
Till en början var jag lite skeptisk då Saga betedde sig ganska omoget och inte alls som jag har för mig att jag var när jag var 12. Men när det släppte blev boken faktiskt bara bättre och bättre. Den var både spännande, rolig och emellanåt ganska mysig. Jag gillade många av karaktärerna och fastnade helt i storyn.

Varje kapitel var lagom långt och det var mycket äventyr och plats för egen fantasi. Det är förmodligen en helt perfekt högläsningsbok men passade ju uppenbarligen lika bra för mig. Som ni kan se här nedan innehöll boken också en hel del fina citat och framförallt tänkvärda.

Mitt betyg: 4/5

Ett citat att spara:
”Allt som är vackert har också något ont i sig, det är kontrasten som gör det fint.”

Författarintervju: Nene Ormes

Denna veckan får ni läsare chans att möta författaren Nene Ormes. Om ni vill kan ni också besöka henne på hennes blogg – En udda verklighet.

Foto: Andreas Rasmusson

Nene, du är aktuell med fortsättningen på Udda verklighet, nämligen boken Särskild. Kan du berätta lite om boken?
– Den heter Särskild och en direkt uppföljare till Udda verklighet, den tar vid precis när Malmöfestivalen börjar i slutet av sommaren. Eftersom det är festival så kommer alla sära till stan och Udda dras längre in i den sära världen. Om Udda verklighet var att kika in i den sära världen så är min plan med Särskild att fördjupa den känslan.

Dina böcker utspelar sig ju i Sverige, är det svårare att föreställa sig en fantasyhistoria i Sverige än i något annat land? Hur tänkte du när du började skriva den här serien?
– Jag tycker inte att det är svårare, snarare tvärtom! Det finns så mycket med utländsk urban fantasy som jag tycker rycker mig ur berättelsen, saker som är vardagliga på de platserna men som jag har svårt att avgöra om det är författarens åsikt, det landets kulturella inställning eller något som hör fantasybiten till. Till exempel tänker jag mycket på det när det kommer till könsstereotyper eller genderfrågor. Jag gillar att kunna röra mig i min egen kultursfär samtidigt som det roar mig att göra en fantasyvärld av en plats man kan besöka.

Hur lång kommer serien att bli?
– Det är jag inte helt säker på! Jag har planer för i alla fall två-tre böcker till, men det är också en fråga om förlagets och läsarnas intresse. Sen har jag flera karaktärer som jag gärna skulle skriva historier om som inte är Udda eller har med henne att göra, men vi får väl se.

Varför valde du att skriva just fantasy?
– Jag har inte riktigt ansett att jag har något alternativ. Det är den genre jag njuter mest av att läsa och den där jag kände att jag hade något att bidra med. Jag gillar svenskskriven fantastik, särskilt ifall språket är listigt använt, och det skulle vara roligt att vara med i den skaran. Hur jag än försöker så kan jag inte producera en historia som _inte_ har något fantastiskt i sig. Det blir alltid tentakler, monster, övernaturligheter eller steampunk av det. Så det var bara att böja sig för det oundvikliga. Dessutom är det väldigt, väldigt roligt.

Har du några egna fantasyfavoriter att tipsa andra om?
– Det blir rätt mycket på engelska, varav delar finns på svenska: Nattens Cirkus av Erin Morgenstern var fantastisk tycker jag. Mary Robinette Kowals The Glamour Histories är också underbar, den börjar med Shades of Milk and Honey. Jaqueline Carey har skrivit en som heter Santa Olivia och som var det årets läsfavorit. The Drowning Girl av Caitlín R Kiernan är ett litet mästerverk och om man vill ha lättsam steampunk-romans så är Meljan Brooks serie The Iron Seas väldigt underhållande. Av svenskskrivet så är jag just nu full av beundran inför Karin Tidbecks Amatka. Hon har språket i sin hand och formar det skoningslöst.

Hur ser det ut på ditt skrivbord när du skriver? Rörigt? Strukturerat? Vad behöver du runt dig för att finna skrivro?
– Jag har inget skrivbord! Jag sitter i min onödigt stora fåtölj och har datorn i knäet. Det är rätt rörigt runt mig, med tekoppar, vattenglas, anteckningsböcker och pennor, chokladpapper och annat, men jag behöver ha en viss ordning i övrigt, annars vill jag bara fixa det först i värsta ”ska bara”-anda. Jag skriver på kaféer också, det är lugnande för mig när andra människor är runtomkring men inte vill mig något. Som om de håller mig i örat och gör att jag verkligen koncentrerar mig. Så det bästa som kan hända är ifall en av mina skrivkollegor kommer hem till mig och sitter här och skriver. Då får jag mest gjort. En sak som betytt oväntat mycket för mitt skrivande är min whiteboard. Den var en av de bästa presenter jag fått och täcker en vägg bredvid bokhyllan.

Eldfloder

Titel: Eldfloder
Författare: Elin Holmerin
Utgivningsår: 2009
Förlag: Bombadil Publishing
Finns hos: Adlibris

Ett recensionsexemplar från författaren, stort tack!

Handling:
Martin Svarthamn hade bestämt sig, han skulle ta sig en fru i den lilla staden för att få en avkomma. Han hittar Emelie som föder sonen Edwin och allt är frid och fröjd tills Martin visar en annan sida av sig själv, där han allt mer påminner om ett monster. Martin börjar slå Emelie och Edwin växer upp och ser detta och är samtidigt rädd att han en dag ska förlora sin mor.

Omdöme:
I och med att man fick läsa boken ur fleras synvinklar var det enklare att förstå både Martin och Emelies handlande men samtidigt kunde jag inte låta bli att bli förbannad. Ett tag var det nästan som att jag ville kasta den i väggen och skrika åt dem, ta tag i öronen och skaka huvudet lite, haha. Jag gillar språket men jag fastnar tyvärr inte för någon av karaktärerna, inte ens för Emelie.

Själva historien i sig känns inte heller helt lockande då det är mer familjedrama än fantasy, vilket jag verkar ha missförstått från början men kul att ha läst den ändå.

Mitt betyg: 2/5