I dagens fredagsintervju får ni möta Hannes Lyckholm, journalisten och ingenjören som också nu skriver på en thrillerserie. Varsågoda!

Förra året släppte du din debutroman, Rödhake: Dödstyst. Kan du berätta lite mer om den?
– Rödhake: Dödstyst är en thriller med högt tempo. Emma Rapp är förföljd, övervakad och ständigt bevakad. Hon känner sig alltmer paranoid när ingen i hennes omgivning tror henne. Hon har fått hemlig information strax innan hennes bror dör och hon tar hjälp av före detta underrättelseagenten Anders Rödhake för att ta reda på sanningen – en sanning en grupp högt uppsatta män gör allt för att hålla begravd. De vill inget hellre än att Rödhake misslyckas – eller att han försvinner för gott.

Vad har du fått för respons på boken såhär långt?
– Det bästa med att skriva är att höra vad läsare tycker om boken. De allra flesta som hör av sig tycker att det är en spännande story och att det händer något på varje sida som driver berättelsen framåt. Många hör av sig och vill läsa mer, men tyvärr tar det tid att skriva nästa bok. Jag håller just nu på att researcha inför uppföljaren.

På vilket sätt har du haft nytta av din bakgrund som ingenjör och journalist i ditt skrivande?
– Som författare använder jag ganska korta meningar och försöker beskriva personer och miljöer med några få utvalda detaljer. Jag vill inte tynga ner boken med för mycket miljöbeskrivningar som sänker tempot. Det allra viktigaste för mig är själva berättelsen och att den driver framåt och inte att jag visar allt jag kan om ett visst fenomen eller en miljö som jag har researchat om. Både som ingenjör och journalist gäller det att vaska fram det som är viktigast. När jag skriver ställer jag mig hela tiden frågan ”Vad är det jag vill ha sagt om just det här?” Kan man ta fram det viktigaste, då har man lyckats. Att skriva kort är det absolut svåraste man kan göra.

Var det tanken från början att skriva spänning eller kom det med tiden?
– Jag har provat flera olika genrer innan jag landade i thrillerformatet – allt från fantasy till young adult. Men det blev aldrig tillräckligt bra. Det var något som skavde med karaktärerna, med storyn, med flytet. När jag för två år sedan bestämde mig för thrillerformatet, så stämde plötsligt allt på en gång. Det finns ett driv och en spänning i thrillers som jag gillar. Thrillers är också det jag själv helst läser.

Boken är första delen i en serie. Hur ser framtiden ut? När kommer nästa?
– Jag fortsätter på Rödhake-serien. Den första boken fokuserar mycket på spelet kring Emma Rapp och hennes bror, men i nästa bok är fokus på Anders Rödhake. Hans förflutna inom underrättelsevärlden kommer ikapp honom och han tvingas utföra ett uppdrag han aldrig skulle tackat ja till om det inte är hans enda chans att rädda en närstående. Jag håller på att mejsla fram storyn just nu och planen är att släppa boken i slutet av året.

Hur tacklar du negativ kritik?
– Jag har alltid varit öppen för feedback och jag uppmanar verkligen alla som läser det jag skriver att höra av sig. Det är det också många som gör, vilket är väldigt roligt. Det är samtidigt viktigt att få höra vad alla som läser tycker är bra och mindre bra. Hur ska jag annars veta vad som fungerar? Hittills har jag prickat rätt utifrån den feedback jag fått, men många hör av sig och vill ha mer av vissa saker och mindre av andra. Det är utvecklande för mig som författare, men framför allt väldigt roligt när läsare kontaktar mig.

Slutligen, vilken bok rekommenderar du just precis nu?
– Jag har nyss läst Markus Luttemans Blodmåne, i vilken han lyckas med balansgången att berätta om den smutsiga handeln med bland annat noshörningshorn i Afrika och Asien, men samtidigt också leverera en spännande historia. Man lär sig nåt nytt, samtidigt som man får en bra thriller. Jag försöker också läsa allt av Jo Nesbø, som är en av mina favoriter. Jag har inte läst hans Törst ännu, men den står högt på min läslista.