December 1870: Den unga fattiga Lovisa Lind ska snart emigrera till Amerika, men först ska hon hjälpa till med konfekten på baron von Drevers spektakulära vinterbal. Förfärat märker hon att den vresige änklingen får hennes frusna hjärta att tina, och attraktionen verkar ömsesidig fastän hon bara är karamellkokerska. Över godsets mörka korridorer svävar både något romantiskt, något sorgset och något kusligt. Medan snön yr och kylan kopplar ett järngrepp om bygden dras Lovisa in i en hisnande karusell av alltmer mystiska hemligheter och omöjlig förälskelse.
För ett par månader sedan såg jag att den här skulle komma och jag tänkte då att jag skulle hinna läsa den innan jul. Boken skulle vara både en romance och en julbok, vilket passar mig perfekt. Jag blev dock ganska besviken och jag ska berätta varför.
Berättelsen i sig tycker jag är helt okej, och jag gillar de små inslagen av spöken och övernaturlighet. Det blir inte för mycket, utan det håller sig på en lagom nivå. Att de däremot marknadsför boken som en romance tycker jag blir fel. Enligt mig är en romancebok en bok med en kärlekshistoria som huvuddel, men betydligt hetare än exempelvis en feelgood. I ”Jul i krinolin” händer inte mycket på den fronten och framför allt får man ingen känsla för relationen mellan Lovisa och baron von Drever, vilket gör att det hela faller lite platt. Sidospåren tar snarare mer plats, och då pratar jag om baron von Drevers bakgrund och varför det spökar.
Att boken skulle vara en julbok är verkligen också att ta i. Boken utspelar sig under vintertid och vi har en vinterbal men mycket mer ”juligt” finns det inte. Författaren hade kunnat göra mer målande beskrivningar för att få upp stämningen men även där faller det. Detta är ett typiskt exempel på en ”julbok” där man bara förlagt handlingen under juletid och kallat det en julbok.
Som jag skrev i början blev jag alltså rejält besviken på den här boken. Jag tyckte om att läsa om 1800-tal, fina fester och karamellkokeri men besvikelsen tog över. Jag hade verkligen hoppats på den här boken och jag får åtminstone säga att den har ett väldigt fint omslag.
Mitt betyg: 2/5
Författare: Amanda Hellberg Utgivningsår: 2020 Förlag: Lovereads by Forum Utläst: 23 december 2020 Finns hos: Adlibris | Bokus
Andra som bloggat om boken:
Fiktiviteter | Bokhyllan | Malins Bokblogg | Hyllan | Mias Bokhörna
Simona Ahrnstedt om bakgrunden som psykolog, fascinationen kring historisk romance och framtiden. Varsågoda, här kommer fredagsintervjun med Sveriges första romanceförfattare.
Copyright/fotograf: Kate Gabor
Simona, du brukar kallas Sveriges romancedrottning men hur skulle du själv beskriva dig?
– Själv ser jag mig som en pionjär för böcker av kvinnor, om kvinnor och för kvinnor. Böcker som sällan får kredd men som älskas av läsare och som är välskrivna, underhållande och skänker fantastisk läsglädje. När jag började visste ingen i Sverige vad romance var, varken förlag, journalister eller bloggar. Jag fick förklara min genre om och om igen. Idag finns det svenska bloggar och instagramkonton om romance, folk läser romance öppet, förlagen ger ut romance och feelgoodgenren frodas. För mig är romance de ultimata feelgoodböckerna. I övrigt ser jag mig som en otroligt hårt arbetande och fikande mamma och författare.
Din nionde bok, Bara lite till, har precis släppts. Vill du berätta mer om den?
– Bara lite till är en härligt feelgoodig romance som handlar om storstadstjejen Stella Wallin, som hamnar i lilla Laholm. Den här gången är det småstad istället för storstad, men mina läsare kommer garanterat känna igen sig. Den är helt fristående men det finns en pytteliten blinkning till min En enda-serie. Bara lite till kom till efter ett besök i Laholm, där jag dels blev väldigt förtjust i stan, dels höll på att bli strandsatt på deras tågstation som ligger mitt ute i ingenstans. Huvudpersonen Stella lever för mode och lyx och cityliv, drömmer om en karriär i New York och älskar pulsen i Stockholm, men hamnar på landet i ett utkylt, smutsigt torp, utan el och vatten, granne med en ekobonde, rymmande getter och diverse landsortsbor. Det är en typisk Simona Ahrnstedt; mycket humor, erotik och kärlek. Många olika relationer, dels en intensiv kärleksrelation dels relationer med vänner, föräldrar, syskon och en och annan mansgris. Det är en bok om vardagsrasism, folk som tycker feminismen gått för långt och om rätten att vara sig själv och bli älskad för den man är. En bok om fika, djur och landsbygden.
När du började skriva, trodde du att du skulle vara där du är idag? Vad tror du har gjort att dina böcker har blivit så pass populära?
– Jag började skriva som ett hobbyprojekt, hemma vid köksbordet, 2007. Jag jobbade då deltid som psykolog, och hade småbarn. Jag tror att alla som skriver drömmer om framgång och att någon kunna försörja sig på sitt skrivande. Men innan man blir antagen förstår man nog inte hur svårt, nästan omöjligt det är att kunna försörja sig. Särskilt om man som jag, är ensamstående, inte är känd, har kända släktingar och helt saknar socialt nät. Det är galet svårt. Det är därför man måste tycka att skrivandet är roligare än allt annat. Jag tror att mina romaner fyller ett behov av underhållning, andhämtning och läsglädje. Och sen vill jag ju tro att de är så lästa för att de är roliga och välskrivna, förstås, haha. Jag började skriva precis såna böcker jag själv älskar att läsa och det är en oerhört populär genre i nästan alla länder, så jag hade en tanke om att det borde gå att skriva sådana böcker; om coola kvinnor, om kärlek, erotik, humor och med lyckliga slut, även i Sverige. Men tro mig, jag gick på så många nitar och fick så många refuseringar i början.
Dina första romaner var historisk romance. Har du ett intresse för historia eller hur kommer det sig att det blev just historisk romance?
– Jag älskar själv att läsa historisk romance och tycker att det är kul att göra research. Jag började med historiskt, men min avsikt var alltid att varva mellan samtida och historiskt. Det som är roligt med historiskt är att det är lättare med lite saftiga och omöjliga konflikter, med vackra kläder och med att liksom drömma sig bort. Det svåra är att kvinnorollen är snäv, kvinnor har sällan jobb.
Hur upplever du att det är att skriva om saker som hör till historien, som man kanske inte kan hitta all fakta kring eller göra så grundlig research som man vill? Är det någonsin ett problem?
– Det är en utmaning och jag älskar utmaningar. Rent konkret har jag pratat med många historiker och experter för att hitta information. Läst massor, förstås, både böcker och artiklar på nätet. Jag besöker muséer runt om i Stockholm och övriga landet, gör resor, ringer folk. Men egentligen är det inte mer research när jag skriver historiskt än när jag skriver om ekolantbruk, modevärlden eller finansvärlden. För att inte tala om elitsoldater eller läkare utan gränser. Jag väljer ofta områden som jag inte kan något om, för jag tycker det är så himla roligt att nörda ner mig. Jag ser inte researchen som ett problem utan bara som något som ger energi. Och jag träffar så fantastiska människor som ställer upp med sin kunskap. En ren ynnest.
Du har en bakgrund som psykolog och kbt-terapeut. Är detta något du kan använda dig av i ditt skrivande eller är det helt skilda världar?
– Grejen med skrivandet är ju att allt man är med om kan användas. Precis allt, varenda resa, möte, samtal. Att vara psykolog och terapeut har varit en enorm tillgång, särskilt när jag skapar karaktärer och deras bakgrund och funderar över folks sätt att bete sig i olika situationer.
Hur tar man steget från ett yrke till ett annat? Hur gjorde du?
– Man gör det gradvis. Och man sparar pengar och drar ner på utgifter. I mitt fall handlade det om att jag hade en bra utbildning att falla tillbaka på. Med det sagt så fattar jag inte att jag vågade. Jag sa upp mig 2013. Då hade jag tre publicerade böcker bakom mig, och ett kontrakt på min nästa. Jag trodde så mycket på den boken (En enda natt) så jag bestämde mig för att satsa allt. Jag visste att jag skulle klara mig ekonomiskt i 6 månader, om jag verkligen levde snålt och jag sa upp mig. De första åren var jag så pank att jag grät på nätterna av oro. Hösten 2015 började det vända, gradvis. Men det är först nu, 2019, som jag inte är panikslagen inför framtiden, faktiskt. Man fattar nog inte hur lite pengar man tjänar som författare, hur mycket böcker man måste sälja för att dra in till månadshyran och hur ofta man måste skriva en ny bok. Just att skriva en bok om året tycker jag i och för sig är kul.
Vad har du för framtidsplaner?
– Det blir fler böcker! En är planerad 2020 och en 2021. Annars är mina planer just nu att lansera Bara lite till. Ser så mycket fram emot det!
Tillbaka till Feelgoodfestivalen för en stund då! Under seminariet ”Feelgood bortom normerna” pratade Ebba Östberg med författarna Simona Ahrnstedt och Catharina Ingelman-Sundberg. Såhär stod det om seminariet:
”I detta samtal får vi träffa två kvinnor vars historier är underhållande och spännande, men också innehåller en dos samhällskritik och ifrågasättande. Hur bakar man in kamp och politik i en läspralin?”
Simona inledde med att berätta om sig själv och sitt författarskap. Hon var säker på att hon ville skriva en bok och googlade därför upp hur man gjorde. 2010 kom hennes första historiska roman och hon blev då Sveriges första romanceförfattare. Sedan dess har det rullat på och i mitten av oktober kommer hennes nya bok Bara lite till. Catharina blev akademiker av ”misstag” och inledde en karriär som marinarkeolog. I stället för att arbeta med sin doktorsavhandling blev det dock en dokumentär historisk roman och på den vägen är det. Catharina berättar att hon alltid har gillat bus och bestämde sig därför för att skriva feelgood. Hon gick helhjärtat in för detta, sa upp sig från sitt jobb och gick hem för att skriva en bestseller. Sedan dess har det bland annat blivit tre böcker i serien Pensionärsligan.
Ebba Östberg leder samtalet in på vad en norm egentligen är. Simona menar att det är en typ av osynliga regler, att det normala t.ex är att vara vit, inte för gammal, heterosexuell och så vidare. Hon menar också att att man kan höra till normen men ändå inte bete sig därför, exempelvis att vara kvinna och inte banta. Vad händer om man har en mörkhyad äldre kvinna i sin berättelse u stället för en ung tjej?
Simona arbetar aktivt med att bryta normer i sina böcker. Catharina har i sin tur blivit inbjuden till riksdagen för att diskutera äldres levnadsvillkor. Hon menar att äldre människor borde hyllas i stället för att äldreboenden läggs ner och maten blir kraftigt försämrad. Både Catharina och Simona upplever det svårt att baka in samhällskritik i sina böcker samtidigt som de ska vara underhållande. Catharina har dessutom en medveten strategi som innebär att inget våld och inga vapen ska finnas, och den som blir rånad ska alltid vara lika glad som den som rånar. Simona är lite på samma spår och beskriver inte våld mot kvinnor slentrianmässigt i sina böcker bara för att. Det finns i så fall en tanke bakom.
Fredag igen och idag tänkte jag bjuda på en författarintervju med Sara Dalengren, författare till bland annat Flocken-serien.
Fotograf: Gabriella P. Kjeilen
Sara, du kan väl börja med att beskriva dig själv med fem ord?
– Romanceälskare, mamma, drömmare, introvert, lantis!
Hur kommer det sig att du började skriva?
– Jag tyckte mycket om att skriva som barn, men i vuxen ålder vågade jag inte riktigt testa. Det var först när jag som läsare upptäckt romancegenren, hur enorm den var i världen – men så liten i Sverige, som jag bestämde mig för att skriva en egen kärlekshistoria. Och när jag väl börjat kunde jag inte sluta. Alla historier som drömmaren i mig kokat ihop under många år kunde nu plötsligt komma till liv.
Tredje delen i din serie Flocken släpps nu i höst. Vad kan du berätta om den?
– Upplägget för min paranormal romance-serie är att det finns skepnadsskiftare i Sverige. Människor som kan förvandla sig till vargar och som lever utanför samhället i grupperingar/flockar där de styrs av en Alfa. Inom flockarna råder en strikt hierarki och livet är mycket tufft eftersom många av medlemmarna är papperslösa. Flockarna lever isolerat och undviker kontakt med människor. Det viktigaste för dem är att föra skepnadsskiftarnas gener vidare till nästa generation och hålla sin existens hemlig. Kring dessa premisser har jag skapat kärlekshistorier och varje bok följer (i sann romance-anda) ett nytt par på vägen till lyckan. I tredje boken får ni återse karaktärerna från tidigare böcker, men med två nya berättarröster. Vi får följa Stefan, som kämpar med att komma över en olycklig kärlek, och Lukas som jagas av både det förflutna och faran som hotar deras framtid.
I samband med detta har du även bytt förlag. Hur gick tankarna kring detta?
– Jag hade träffat gänget på Seraf förlag på ett antal mässor, inte minst för att handla böcker av dem :) De ger ut sagolika fantasyäventyr där inte minst romantiken ibland spelar en stor roll. Precis min typ av böcker, alltså. Så när de visade intresse för paranormal romance och hörde av sig angående Flockenserien kändes det helt rätt väg att ta.
Hur kommer det sig att du har börjat skriva just romance?
– Jag gillar lyckliga slut och misstänker att jag behöver just ett happily ever after att se fram emot för att skriva ett längre romanprojekt. Sedan upplevde jag att den typen av berättelser jag gillar att läsa fattades i den svenska utgivningen. På senare år har det förstås kommit en del svensk romance, men när jag började skriva var utbudet väldigt begränsat. Jag har också testat lite andra genrer, men då främst i novellform och gärna i samband med en novelltävling. Där har det blivit ett par berättelser helt utan kärlek, en del fantasy och till och med lite skräck. Förra året medverkade jag i antologin Jul igen (NOHIDING förlag) med en vinterinspirerad fantasyberättelse och i år medverkar jag skräckantologin Sjön (Whip media & Miramir förlag) samt novellsamlingen H.C Andersen (Marchetti förlag). Den senare har release på bokmässan i Göteborg.
Vad har du för förebilder när det kommer till författare och andra i branschen?
– Här måste jag nämna Nora Roberts. Inte bara för att hon är en utav mina favoritförfattare, utan för att hon är galet produktiv. Hon är beviset för att man inte kan sitta och vänta på inspiration. Att skriva en bok kräver både tid och ork, men kanske framför allt disciplin.
Vad har varit det tuffaste för dig i processen från att ha en idé till att släppa en bok?
– Det är nog att acceptera att skrivandet tar tid. Jag kan inte slänga ihop ett råmanus på några veckor. Jag behöver tid till eftertanke och mycket disciplin för att sätta mig ner varje dag och skriva, skriva, skriva. Att komma på en idé och skriva ner handling, karaktärer och konflikter är det lätta. Men att sedan få ner allt i ett dokument, som en färdig berättelse, kräver oerhört mycket jobb och kämparglöd. Sedan är det förstås ganska jobbigt att sitta som på nålar i väntan på svar från förlag. För att inte tala om känslan när refuseringarna ramlar in. Men då får man försöka rycka upp sig och börja skriva på något nytt och förhoppningsvis bättre.
Vad händer nu framöver? Kommer det fler böcker i Flocken-serien? Ska du på bokmässan t.ex?
– Näst på tur står mycket riktigt bokmässan. Där har vi boksläpp för Vargblod – tredje delen i Flockenserien. Det blir också första mässan för nyutgåvorna av Ensamvarg och Varghamn. Jag kommer att finnas på plats under alla dagarna och då i Seraf förlags monter A02:51. Sedan blir det förstås fler mässor i höst och vinter på lite olika platser runt om i Sverige.
På skrivfronten jobbar jag med lite olika projekt. Ett par noveller varvas med ett större romanceprojekt. Parallellt försöker jag också skriva på den fjärde delen i Flockenserien, som blir en mer fristående berättelse än de tidigare tre. Jag planerar även för en uppföljare till min landsbygdsromance En midsommarnatt, som släpptes i maj. Precis som vanligt har jag massor av idéer på saker jag vill hinna med att skriva när tiden och disciplinen finns. Och det hoppas jag att den ska göra under resten av året och kommande år med för den delen :)
December 1870: Den unga fattiga Lovisa Lind ska snart emigrera till Amerika, men först ska hon hjälpa till med konfekten på baron von Drevers spektakulära vinterbal. Förfärat märker hon att den vresige änklingen får hennes frusna hjärta att tina, och attraktionen verkar ömsesidig fastän hon bara är karamellkokerska. Över godsets mörka korridorer svävar både något romantiskt, något sorgset och något kusligt. Medan snön yr och kylan kopplar ett järngrepp om bygden dras Lovisa in i en hisnande karusell av alltmer mystiska hemligheter och omöjlig förälskelse.
nilmasbokhylla.com