Intervju: Magic Frigren

Nu är det fredag igen och dags att bjuda på en intervju. Idag kan ni läsa om Magic Frigren, hennes debutroman som kom förra året och hennes planer för framtiden.

Din debutroman kom i somras. Vill du berätta lite mer om den?
– Min roman Transformationen är en fantasyhistoria baserad på verklighetens alkemi. Jag började intressera mig för alkemi för tio år sedan och allteftersom jag gjorde research kring det växte idén till min roman fram. Alkemi är delvis en föregångare till modern kemi som kretsade runt idén att omvandla bly till guld. Men där fanns också en sida av mystik och andlighet. Alkemisterna ville finna sina sanna jag och utveckla sina själar genom laboratoriska processer. De trodde på en inre transformation där alkemisten kunde förfina sin själ och få reda på sanningar om universums gåtor. Tro och magiskt tänkande har alltid fascinerat mig. Jag ville skriva en historia om unga människor som försöker hitta sin plats i tillvaron och som alla har olika inställningar och attityder till det mystiska. Alkemi kändes som en perfekt grund att bygga min historia på. Förutom dessa teman så är Transformationen ett mysterium och en relationshistoria.

Vad har du fått för reaktioner på den?
– Hittills har reaktionerna varit väldigt positiva, vilket jag är väldigt glad för. Transformationen är mycket personlig för mig. Många av mina egna känslor och erfarenheter finns invävda i karaktärerna och de situationer de hamnar i. Jag tror det gör mig lite rädd för kritik. Det finns liksom ingen distans mellan mig och boken. Men samtidigt försöker jag komma över det, för som författare måste man ju ha lite skinn på näsan. Men än så länge är jag lättad över att den möts av mycket fin respons.

Boken släpptes på ditt eget förlag. Hur kom det sig att du startade eget?
– Det började med att jag insåg hur få svenska fantasyböcker som ges ut varje år på de större förlagen och att ännu färre är av debutanter. Men sen har jag insett mer och mer att bokutgivning är något jag vill hålla på med. Förutom mina egna böcker så vill jag ge ut andra och gärna debuterande författare som skriver fantasy / science fiction / magisk realism.

Vad har varit den största utmaningen med att skriva en bok, starta eget bokförlag osv.?
– Största utmaningen med skrivandet av min bok är faktiskt att jag var så ung när jag började. Jag tror aldrig man förändras så mycket som mellan 15-25, vilket har lett till mängder av omskrivningar eftersom min ton och syn på saker har utvecklats. Samtidigt har boken växt med mig vilket är roligt på sitt sätt. Vad det gäller förlag så är det mycket med ekonomi, bokföring, tryckeri… Mycket tekniska saker som jag var tvungen att få koll på. Sen är det såklart en utmaning att nå ut som nytt bokförlag. Hitta kanaler, knyta kontakter och hitta forum där det man ger ut passar och kan synas.

Din bok är starten på en serie. Vad har du för planer framöver?
Transformationen är första delen i en trilogi. Jag arbetar på bok två nu. Jag vågar inte ge ett datum för när den släpps, men förhoppningsvis blir inte väntan alltför lång för de som väntar på tvåan.

Slutligen, vad har du för tips till andra som vill bli författare?
– Läsa mycket och analysera vad man gillar hos andra författare. Titta på uppbyggnaden av historier och fundera över varför de som man gillar är bra. Vad är det som funkar? Inte för att man ska kopiera koncept och upplägg från andra utan snarare för att man ska börja titta på historier som byggen. Det hjälper en att komma in i rätt tänk för att själv väva sin egen historia. Även när man inte gillar en bok, kan man lära sig mycket av att analysera varför. Vad gjorde denna författare som jag själv vill undvika? Förutom det så handlar det om att bara köra. Följa sin inspiration och sin passion dit den leder.

Intervju: Lupina Ojala

Lupina Ojala är både författare och står bakom bokförlaget Catoblepas. I veckans intervju får ni veta mer om det svåraste på resan fram till ett förlag, deras inriktning och mycket annat. Varsågoda!

Du står bakom bokförlaget Catoblepas. Hur kommer det sig att du valde att starta ett bokförlag?
– Sedan jag lärde mig läsa har böcker varit en stor del av mitt liv och jag har alltid drömt om att få arbeta med litteratur eller konst. Det slutade med att jag utbildade mig inom textbearbetning och grafisk form. Jag startade eget företag 2006. Sju år senare bestämde jag mig helt enkelt för att det var dags att ta tag i bokdrömmen så jag startade ett indieförlag vid sidan om min verksamhet som formgivare. Förutsättningarna var perfekta. Jag hade redan egen firma och rätt grundkunskaper.

Vad har varit det svåraste på resan fram till ett förlag?
– Jag har fått lära mig många saker under vägen. Starta förlag var enkelt, att få läsarna att upptäcka Catoblepas med en ganska liten marknadsföringsbudget var svårare. De första åren kände jag mig fram, provade olika samarbeten och nätverkade. Jag ville ta det långsamt. Nu har jag hittat en arbetsmetod som fungerar och kommer satsa mer på förlaget under 2018 än tidigare. En ny författare tillkommer men namnet är hemligt än så länge. Det kommer bli ett spännande år, men förlaget kommer alltid vara ett litet oberoende förlag. Det viktigaste för mig är att få ge ut de böcker jag tycker om och inte de jag tror ska dra in mest pengar.

Catoblepas ger ut svensk fantasy. Hur kommer det sig att ni har den inriktningen?
– Det var aldrig tal om något annat. Jag älskar fantasy! Det finns många skickliga fantasyförfattare i Sverige och några av dem vill jag vara med om att lyfta fram.

Du har även gett ut romaner själv på förlaget. Var det en självklarhet eller kanske något som växt fram?
– Jag har alltid skrivit så det var en del av planen från början. Jag varvar redigeringen av andras verk med mitt eget författarskap.

Vill du berätta lite mer om dina böcker?
– Jag skriver en fantasyserie som heter Legender från Yddrios. Alla böcker är fristående så de kan läsas enskilt. Det som binder dem samman är att de utspelas i världen Yddrios. Två böcker har hittills publicerats och de fick båda mycket gott mottagande hos läsare och bokbloggare.

Vad skulle du ge för tips till andra som drömmer om att bli författare eller arbeta inom förlagsbranschen?
– Tänk noga igenom vad du vill uppnå innan du startar och var beredd på att jobba mycket för liten vinst, om ens någon. Det är väldigt få författare i Sverige som kan leva på sitt skrivande. De flesta har andra jobb eller uppdrag vid sidan om. Detsamma gäller för den som vill starta ett indieförlag. Belöningen tar sig andra uttryck. Det finns många diskussionsgrupper på exempelvis Facebook där det går att får bra tips av andra som är verksamma som författare eller förläggare.

Intervju: Gunilla Bergstrand

Idag är det fredag och jag tänkte bjuda på en ny intervju, denna gången med författaren Gunilla Bergstrand. Varsågoda!

Så, vill du börja med att berätta lite om böckerna du har skrivit?
– Jag har skrivit deckarserien Morden i Dalarna. Huvudperson är kriminalinspektör Hannah Järnerud. Böckerna är mörka och normöverskidande. Lite Borlänge Noir. Jag backar inte för tunga ämnen, men böckerna innehåller är även mycket kärlek och vänskap. Blinka Lilla Stjärna är den första av de tre fristående böckerna i serien. Det är mycket ilska med i den boken. Och passion, längtan och kärlekstörst. Barnet i Kupolen, som är del två handlar mycket om vedergällning och om att få ett avslut. Där har Hannah tagit mer plats. I bok tre, Bindgalen, som kommer ut andra februari har Hannah mognat en hel del. Den boken är mer avskalad och naken. Vem är kvinnan som hittas i ett badkar på mentalvårdsmuseet i Säter? Finner Hannah det hon så innerligt söker? Kanske, ni får läsa själva!

Var det självklart att det skulle bli deckare eller hur gick tankegångarna?
– Det var självklart att det skulle bli spännande böcker. Eller en spännande bok. Jag visste inte från början att det skulle bli en serie, men karaktärerna vägrade ge sig, så jag fortsatte och vips så var de tre. Om böckerna kan jag säga att det märks att jag dras till berättelser om ondska. Jag vill förstå varför folk gör som de gör mot varandra. Vad som händer i människor när de reagerar på sådant de blivit utsatta för. Att det till slut blev kriminalinspektör Hannah Järnerud som krävde frontplatsen i berättelserna gjorde att vi hamnade på deckare istället för thrillers. Men jag tassar gärna över gränsen till skräck och har bäddat in vissa övernaturliga inslag. Och miljö. Det är mycket Dalamiljö och brukskänsla. Det som överraskade mig är att böckerna handlar så mycket om karaktärernas relation till varandra och till samhället. Men mina karaktärer överraskar mig hela tiden. Vem vet, det kanske blir en feelgood tillslut. Med skräckinslag. Och kärlek. Vi behöver alla kärlek.

Vad anser du är det mest utmanande med att vara författare?
– Dosen av självkritik som man ständigt häller över sig själv. Den dyker upp som en hink med självlysande färg ovanpå dörren varje morgon när man lämnar sovrummet. Toppa det med lite hybris så har du gjutformen för en författare. Skämt å sido. Det mest utmanade är att ta sig i mål! För att lyckas med sitt skrivprojekt måste man vara envis som en åsna och därtill omge sig med proffsigt folk. Jag har lärt mig den hårda vägen. Så lita på mig när jag säger att man måste anlita en lektör, korrekturläsare och en redaktör. Glöm inte formgivare också, men det sista gäller om du är egenutgivare annars får du hjälp av förlaget. Så våga utmana Jante, för det är bara du som kan skriva din berättelse.

Hur ser det ut där du sitter och skriver?
– Mjukt, gosigt och med en fisande boxerhund över benen. Jag ligger i sängen eller soffan och klurar på mina berättelser. Det sägs att för att skriva en bok måste man varje dag slå ner rumpan på stolen. Det gäller inte för mig. Den mesta skrivartiden gör jag i huvudet, när jag inte kladdar ner förvirrade idéer i anteckningsboken eller på gamla kvitton från botten av handväskan. Jag spelar in alla mina berättelser på diktafon. Det är där de blir till. Det blir många ljudfiler, men det spar på miljön och är snällare mot handleder och kropp. Det finns även ett litet kontor med ett litet vitt skrivbord och en stor spegel där jag klistrar upp mina post-it till synopsis. På väggen hänger mina röda hörselkåpor som jag använder när jag behöver ha det tyst. Är jag i ett skrivflow finns inget som kan störa mig. Då sprutar jag ur mig ord trots att sopbilen kört i diket utanför. Men ska jag klura ut någon formulering, leta efter upprepade ord eller fel i tidslinjen, då behöver jag ha det tyst runt mig. Hundens snarkningar går bra. Hon stör sig mer på mina.

Hur ser framtiden ut för dig? 
– Vi är bara veckor ifrån releasen av Bindgalen och förlaget har inte tid med mig … Men idéer finns. Jag har ett fantasymanus som i stort sett är klart. Det ligger och gosar till sig innan det ska plockas fram och lyssnas på. När det gäller Hannah Järnerud och serien Morden i Dalarna var tanken att hon skulle få vila, men hon kravlar omkring under soffan och drar i mina fotleder. Just i denna stund hänger hon över axeln och försöker öppna ett nytt Word-dokument så att vi kan köra igång. Men än får hon vänta. Först ska vi ha releasemingel och party. För vad vore skrivandet utan att få fira sina segrar!?

Slutligen, vad har du för tips att ge till de som drömmer om att bli författare?
– Ge inte upp! Jag gav upp många gånger innan jag tillslut bestämde mig för att slutföra ett skrivprojekt. För det är där de flesta faller, de orkar helt enkelt inte ta sig i mål. Ha alltid med dig något att skriva ner dina idéer på. Eller spela in som jag gör. För idéerna de poppar upp vid de mest olämpliga tillfällen. Och nej, du kommer inte ihåg dem sen. Skriv om något du brinner för. Är det en blodtörstig lysmask från Frankrike som är din grej, så skriv om det. Fortsätt även de dagar när meningarna som kommer ser ut som, eller som i mitt fall, låter som skit. Och när du fått ihop ditt råmanus, så lägg undan det i några månader. Det känns smärtsamt eftersom allt man vill är att få berätta för hela världen att man är klar. Eller tror att man är det. Det finns med all säkerhet tankefel och hål stora nog för en älg att passera igenom. Sen slänger du manuset och skriver om alltihop! Nej, det behövs förhoppningsvis inte. Du behöver bara redigera tills att du hatar det. Det sista var ett skämt som ligger farligt nära sanningen. Men sen är du redo att skicka det till förlag. Alltså efter lektör- och korrläsning. Det smärtar fortfarande att tänka på hur ofärdig det första manuset var. Men för varje projekt lär du dig något nytt om dig själv och ditt skrivande. Jag är säker på att det kommer en bestseller tillslut – om man bara tar sig över alla hinder och ända fram i mål!

Författarintervju: Hampus Nessvold

Tidigare i höst kom Hampus Nessvold ut med boken Ta det som en man. Jag har ställt några frågor till honom. Varsågoda!

Hampus, kan du beskriva dig själv med fem ord?
– Impulsiv, kreativ, optimistisk pessimist och en tänkare.

Berätta om din bok!
– Min bok handlar om mig och mina tankar, känslor och upplevelser kring hur det är och har varit att vara en ung man idag. Jag berättar ocensurerat om hur jag förlorade oskulden, varit en dålig pojkvän, är rädd för våld, desperat gråtit ut i Länsförsäkringars växeltelefon, aldrig kunnat närma mig andra män eller hur jag hetsmailat Du är vad du äter-programledaren Anna Skipper för tips om att gå upp i vikt. Boken är absolut ingen guide för unga killar som söker sin identitet i manlighets och könsrolls-djungeln, men jag hoppas att den ska fungera som ett ångestbefriande möte där man kan känna igen sig och kanske efter att man läst vara lite lättare. Dela bördan med någon. Som en kompis.

Vad ville du ha sagt med boken? Vad var målet?
– Jag ville öppna upp mig, som den helt vanliga killen jag är, så att andra kanske framför allt yngre killar kan se att ”Shit, det jag tänker på, det jag känner – det har någon annan också upplevt. Jag är inte ensam”. Det finns ju sååå många tidningar och böcker i det här landet som riktar sig till unga tjejer och som säger ”Hej! Är du en ung tjej som har frågor om sex, mående, relationer, känslor och livet? Här finns vi!”, men inte ett enda forum som riktar sig på samma sätt till unga killar. Det sänder ut en signal nånstans i att vi som är killar inte ska tänka eller känna och framför allt inte prata om det, utan bara ha allt klart för oss. Vilket vi inte har. Därför kändes det viktigt att skriva den här boken. För att iallafall bidra på något sätt till att visa att killar kan prata med varann, öppna upp sig med sina känslor och faktiskt närma sig varann. Kan killar sedan göra det så tror jag att det är lösningen på mycket ont som män står för i samhället, så som våldtäkt, misshandel m.m.

Vad har du fått för respons på den hittills?
– Jag har fått helt fantastisk respons. Framför allt från unga tjejer som läst boken och även de känner igen sig i mycket och skriver att de fått sitt självförtroende boostat eller att de inte är så rädda för killarna i sin klass längre för att de förstår att det ligger osäkerhet bakom deras omogna beteende. Jag har inte fått så mycket respons från killar men det jag fått är även därifrån bara fint. Killar som öppnar upp sig, känner igen sig och vill ha stöd och pepp. Vilket jag bara omfamnar och älskar!

Vad är planen för framtiden? Mer skrivande?
– Jag jobbar ju både som programledare, skådespelare och artist, och skriver i princip allt mitt material själv, så absolut. Skrivande i allra högsta grad. Om eller när det blir en bok till får vi se, först har jag några andra projekt och mål att göra, några som jag till och med hoppas på att få prata mer om snart…

Om du skulle tipsa unga vuxna om en bok, bara EN bok, som de skulle läsa. Vilken hade du valt då och varför?
– Min egen. Dels för att jag är lite oblygt är partisk och stolt över att ha släppt en bok, men också för att jag tror att alla faktiskt kan få ut något av att läsa min bok. Om man så är en ung vilsen kille, tjej eller förälder, lärare eller syskon. Alla kan nog hitta något intressant och lärorikt. Och ärligt talat så läser jag nästan aldrig böcker (tyvärr) så jag har inget annat att komma med. Haha!

Foto: Sotarn

Författarintervju: Anna Karolina

Så var det fredag igen och en ledig helg för min del väntar! Skönt! I veckans författarintervju får ni möta Anna Karolina.

Anna, din bok ”Sjusiffrigt” har precis släppts. Vad kan du berätta om den?
– Det är en polisthriller där tre kvinnor kidnappar en miljardär. En bokhandlare tyckte att den var en blandning mellan Thelma & Louise och Point Break. Det låter bra tycker jag! Jag ville vända på stereotyperna och låta kvinnor vara gärningsmän i ett grovt brott där syftet är att komma över pengar, ett begär som oftast är förbehållet män. Jag funderade över hur samhället ser ut idag. Den ökade jämställdheten har öppnat nya möjligheter, inte bara när det gäller utbildning och arbetsmarknad, utan även när det gäller tillträde till nya arenor. Ju närmare kvinnor och mäns roller kommit varandra desto mer har deras brottsmönster kommit att stämma överens. Så nu var det dags för kvinnor att axla rollen som grova förbrytare.

Har den något med dina tidigare böcker om Amanda Paller att göra?
– Nej, den är helt fristående med andra karaktärer. När jag fick idén till min intrig funderade jag ett tag på om Amanda Paller skulle passa in. Men jag kom snart fram till att Sjusiffrigt skulle bli bäst med en ny huvudperson. Så Amandas destruktiva relation med värdetransportrånaren Adnan fick sättas på paus.

Vad är det viktigaste för dig när du kommer igång och börjar skriva? 
– Mat. Jag tappar koncentrationen när jag blir hungrig. Jag måste äta var tredje timme, annars blir jag aggressiv. Har aldrig förstått de som säger: ”Åh, jag glömde äta för jag hade sådant skrivarflow …” Det har aldrig hänt mig.

Om du skulle beskriva den ultimata ”skrivarplatsen” – hur skulle den då se ut?
– Tropiskt klimat, en plats i skuggan, utsikt över havet.

Vad gör du när du inte skriver?
– Jag har tvillingpojkar som är sju år, så det är fullt upp. Tränar så ofta jag kan.

Vilken typ av böcker läser du själv? Har du några tips?
– Det blir mest kriminalromaner för att hålla mig uppdaterad i genren. Det är svårt som författare att ge boktips utan att riskera bli jävig. De flesta författare känner ju varandra mer eller mindre. Kanske därför de flesta tipsar om utländska författare då de får frågan? Men jag vill ändå slå ett slag för ett par svenska som sticker ut: Jens Lapidus, Carin Gerhardsen, Simona Ahrnstedt – I’m a sucker for romance. Och Mons Kallentoft och Marcus Lutteman så klart! (Nej, jag är inte alls partisk …)

Hur ser framtiden ut för dig? Får vi läsa mer om Paller?
– Just nu skriver jag femte delen i Herkulesserien ihop med deckarkollegan Mons Kallentoft. Så Amanda Paller pausar på obestämd framtid.

Foto: Ola Torkelsson

Författarintervju: Lin Hallberg

Så var det fredag på nytt och en jobbhelg väntar! Först tänkte jag dock lägga upp veckans författarintervju, denna gång med Lin Hallberg.

Du har ju givit ut en hel drös med böcker, dels om hästar (Sigge-serien) men också böcker för unga vuxna. Nu i början av sommaren kom Som stjärnor faller som handlar om första kärleken. Kan du berätta lite mer om den?
Som stjärnor faller handlar om Tess och vad som händer när hennes mormor dör och lämnar sitt hus till Tess familj med villkoret att de ska bo där. Det handlar om Tess sorg över att behöva lämna sin vän Liv och staden de bott i och hur det kan bli när man måste börja om på ett nytt. När man får chansen att bli en annan än den som omgivningen bestämt att man är.
Boken handlar om Tom som älskar sin häst, Stjärna, och som gör allt för att hon ska ha det bra. Det handlar om Tess som möter Tom i skogen, om den första kärleken, omtumlande och sann.

Vad har du fått för respons på boken?
– Att boken överraskat sina läsare. Att det är mer en bok om vänskap och den första kärleken än om hästar (även om det också är hästar med). Att det är en fin, men lite sorglig berättelse.

Hur kom det sig att du la undan barnböckerna för ett tag för att fokusera på unga vuxna/tonår?
– Jag har skrivit böcker för unga vuxna ganska länge, även om de inte kommit lika tätt som de andra böckerna. Det är en härlig utmaning att röra sig mellan åldrarna. Efter att ha skrivit lättläst ett tag är det underbart att kasta loss språkligt och lita på att läsarna hänger med.

Hur ser det ut där du sitter och skriver?
– Lite kaosartat, förutom då jag startar ett nytt bokprojekt. Då rensar jag skrivbordet och huvudet och försöker låta bli att titta på den fina utsikten över dalen här i England.

Hur ser framtiden ut? Är det planerat för fler böcker?
– Oh ja! Först delen i en ny hästboksserie för mellanåldern kommer nästa höst. Arbetsnamnet är ”Hästviskaren”. Jag har två lättlästa serier på gång och så Sigge förstås. Full Galopp, Sigge kommer i mars 2018. En ungdomsbok ligger o gror …

Sist men inte minst, vilken bok skulle du vilja att alla läste åtminstone en gång i livet?
– Läsning är individuellt. Det gäller att hitta det som passar just dig – speciellt när du börjar läsa. En bok som jag återkommer till och som alltid inspirerar mig är ”Sommarboken” av Tove Jansson.

Foto: Caroline Andersson

Författarintervju: Maria Frensborg

Så var det fredag igen och dags för en ny författarintervju. Idag får ni läsa om Maria Frensborg!

Hej Maria! Nu i slutet av sommaren publicerades din bok Mina smala axlars längtan. Kan du säga några ord om den?
– Boken berättas av Magda, som går första året på gymnasiet. Hon vill att livet ska bli större och längtar efter att något dramatiskt ska hända. Och saker händer. Dels får hon en inbjudan till en hemlig gymnasieförening och får uppleva en mystisk invigningsritual. Dels får hon också ett meddelande i en tändsticksask av den gudomliga Jens som går i trean och är chefredaktör för skoltidningen. Äntligen sprakar livet. Men den hemliga föreningen som Magda trodde skulle bli en slags ”Döda poeters sällskap” verkar inte riktigt hålla måttet. Och Jens med alla sina tändsticksaskar och kryptiska meddelanden – vad vill han, egentligen?

Vad har du fått för respons på boken sedan dess?
– Med undantag av den recensent som ville slänga boken i väggen har jag fått fin respons. ”Ruggigt bra psykologisk ungdomsbok”, skrev Sundsvalls Tidning och bokbloggare har använt ord som ”Helt jäkla underbar” och ”En strålande ungdomsboksdebut”. Så jag är mer än nöjd.

Tidigare har du skrivit böcker för lite yngre barn. Vad tycker du var den största utmaningen i att skriva för unga vuxna/tonår?
– Det svåraste var att få till trovärdig dialog. Eftersom jag jobbade som gymnasielärare när jag skrev boken tjuvlyssnade jag en del för att hitta rätt. Jag tog också hjälp av elever som fick provläsa vissa bitar.

Vart fick du inspirationen ifrån till att skriva boken?
– Mycket har jag plockat från min egen gymnasietid. Boken utspelar sig i Härnösand där jag själv gick i skolan. Det betyder inte att jag har skrivit in verkliga personer, bara att jag har inspirerats av stämningar, platser och vissa hemliga föreningar…

Hur ser framtiden ut? Kommer det fler böcker?
– Det kommer fler. Just nu jobbar jag med två Pelle Svanslös-böcker, parallellt med ett humoristiskt manus om en trettonårig kille.

Vad gör du när du inte skriver? Har du några intressen eller andra fritidsaktiviteter som du gärna sysselsätter dig med?
– Jag läser mycket och springer i skogen. Åker skateboard, men har varit lite skadad och har behövt pausa. Snart är jag på brädan igen.

Vad skulle du ge för tips till andra som vill bli författare?
– Skaffa en dator utan internetuppkoppling. Avsätt tid. Läs mycket och fundera över innehåll och form. Läs lite till. Skriv och skriv om. Och läs ännu mer. Låt din text vila och stryk sedan minst en tiondel. Låt andra läsa och lyssna på kritik. Jämför din text med författare som du beundrar. Att skriva är hårt jobb. Ge inte upp!

Foto: Eva Lindblad