Christoffer Carlsson heter författaren och kriminologen från Halland som släppt ett flertal böcker och nu förra året kom ut med ”Järtecken” som utspelar sig i samhället Marbäck. Jag har ställt ett par frågor till honom om boken men även om framtiden och kriminologi.
Förra året släpptes ”Järtecken”. Vad har hänt sedan dess? Vad har du fått för reaktioner på boken?
– Det har varit väldigt fina reaktioner, måste jag säga. Det har varit ett speciellt år för mig, att se hur väl de alldeles vanliga människorna och små platserna jag växte upp med har mottagits av läsare från Trelleborg till Kiruna, och vidare ut i Europa. Jag antar att det är ett annat sätt att säga att romanen lyckades fånga någonting större än bara sin omedelbara, direkta värld. Det är det man eftersöker och jagar som författare, varje gång, men inte alltid man lyckas.
Boken utspelar sig i Marbäck, ett litet samhälle. Hur kommer det sig att det blev just där?
– Det är en bra fråga, som inte har något kort och enkelt svar. Det relativt korta svaret är att man som författare ofta söker sig till kontraster. Eller jag har märkt att jag gör det, i alla fall: om jag precis har skrivit någonting som utspelar sig i en stor stad tenderar jag att härnäst börja arbeta med en roman där skådeplatsen är mindre. Och jag hade just avslutat serien om Leo Junker, en serie om Stockholm, när jag började skriva Järtecken. Kontrasten är en inte helt oviktig del av det. Ett annat svar, som också är viktigt, tror jag, är att platsen, för att bli skådeplats i en roman, måste väcka författaren i mig. Det är inte helt enkelt. Jag har varit i Paris, Chicago och Barcelona och tycker de är fantastiska platser men de stimulerar mig inte som författare. De enda platser jag kan tillräckligt väl – och som jag därför mystifieras av och lockas av (det finns en missuppfattning där, att man lockas av platser man inte känner, men det är snarare tvärtom: ju mer man känner till om en plats desto mer betyder den, och desto mer full av frågor och tankar blir man inför den) – är platsen där jag bor (Stockholm) och den jag kommer ifrån (Tofta, Marbäck).
Du är doktor i kriminologi och samtidigt författare, en bra kombination, men har du aldrig varit sugen på att testa någon annan genre?
– Nej, det har jag inte. Jag vet inte. Historierna jag gillar, karaktärerna som kommer till mig, tenderar ofta att vara av det slag att de kan ställas i en hylla med kriminalromaner. Jag vet inte varför jag tilltalas av dem, eller varför jag inte tilltalas av andra.
På vilket sätt kan du använda ditt intresse och din erfarenhet kring kriminologi i dina böcker?
– Förr eller senare behöver man ljuga i en kriminalroman, så författaren behöver vara en ganska bra lögnare. Som kriminolog utvecklar man en sorts klangbotten i frågor om brott och straff; den hjälper en att veta när man kan ljuga och när man inte kan det. Haha. Ungefär så?
När kan läsarna förvänta sig att se nytt från dig igen? Och vad kommer det då att handla om?
– För några år sedan lovade jag mig själv att skriva färre böcker, för att kunna skriva bättre böcker. Järtecken tog två år att skriva. Jag arbetar med en kriminalroman nu och har gjort det i över ett år. Det är det som är det svåra med att skriva. Man lär sig det egentligen aldrig. Jag menar inte att man inte lär sig någonting; det gör man. Hela tiden. Så fort man lägger sista handen vid en bok har man lärt sig vad den var för någonting, vad det var den behövde för att kunna skrivas. Så varje bok innebär att man tvingas lära sig något nytt: hur den behöver berättas, vad den egentligen handlar om, vilka öden karaktärerna rör sig mot, hur och varför. Det vet man inte när man börjar och att skriva handlar ganska mycket om att upptäcka det, varje dag, sida efter sida, i små, små steg. Det är därför det är så krävande också. När man upplever att det ”går bra” (och det upplever man ibland) så är det en euforisk upplevelse, och när det går dåligt (och det gör det också, ganska ofta) är det gruvligt frustrerande och jag undrar varför i hela fridens namn jag håller på med det här, hur jag kunnat komma så långt, varför det inte blir lättare. Haha. Så när jag är tyst är det för att jag är i färd med att upptäcka något nytt om mig själv, om världen jag lever i, om den värld romanen ska försöka fånga. Det låter kanske konstigt men jag vet inte, för mig är det så, i alla fall.
Har du något tips att ge aspirerande författare?
– Oj, jag vet inte. Förmodligen. Det viktigaste är nog fortfarande att skriva. Världen premierar inte oss som skriver, snarare motsatsen: skrivandet är en långsam verksamhet som sker i enskildhet och tysthet. Jag måste fortfarande medvetet ta mig tid till att skriva; andra saker jag gärna gjort får jag avstå för skrivandet måste få gå före. Så vänta dig inte att du ska kunna skriva ”också”; ska du skriva måste du förmodligen göra uppoffringar. Och är du inte beredd att göra dem ska du kanske inte skriva.
