Cecilia Sahlström är kulturvetaren som blev polis, ett yrke hon hade i 20 år. Nästa vecka släpps den fjärde boken i serien om Sara Vallén och jag har ställt ett par frågor till Cecilia om nya boken, hennes bakgrund och hur hon tacklar motgångar.
Nästa vecka kommer din nya roman ”Hatet vi bär”. Vad kan du berätta om den boken?
– ”Hatet vi bär” har sitt ursprung i att jag har upplevt en oerhört stor förändring under de senaste två decennierna, alltså sedan internet blev allmängods. T ex Facebook har övergått från att vara en plats för socialisering till en plats som översvämmas av hat, riktat mot människor, företeelser och politiska riktningar. Dessvärre tränger sig hatet och föraktet, det grova språket, hetsen mot människor som inte följer normen, ut i verkligheten. Samtidigt som sociala medier har gett oss alla möjligheten att träffa människor från hela världen, återfinna vänner och släktingar och nå ut med budskap till många på ett positivt sätt, så har det också gett motsatt effekt. Så ”Hatet vi bär” handlar just om hatet, vad det kan driva människor till.
Seriens huvudkaraktärer heter Sara Vallén och Rita Anker. Har de några sidor eller egenskaper från dig eller är de helt fiktiva?
– Både Sara och Rita är en mix av många människor jag har mött i mitt liv, jag tycker om den mixen. Det gör förmodligen att de även har drag av mig. För mig är Sara och Rita i allra högsta grad levande och intressanta. De är envisa, starka och självständiga kvinnor. Men det betyder inte att de inte är sårbara också. Stark betyder inte okänslig. Jag är feminist och tycker att det är viktigt att kvinnor får plats och får de inte platsen ska de ta den! Det finns inga alternativ.
Böckerna behandlar ofta svåra ämnen som ibland gör upp med fördomar. Hur tänker du kring det?
– En drivkraft i mitt författande är att visa utsatthet och att den finns överallt, även där allt ser polerat ut på ytan. Många tror t ex att relationsvåld är något som existerar enbart bland socioekonomiskt svaga, lågutbildade, bland vårt samhälles svagare grupper. Så är det naturligtvis inte. Relationsvåld är klasslöst och finns överallt. Unga människor är än mer sårbara och det krävs att vi vuxna tar ansvar för alla barn. Att vi inte blundar för hur de har det och inte heller fördömer utan istället försöker förstå vad som gör att de unga kraschar, lider av psykisk ohälsa, blir hatiska och självdestruktiva och/eller begår kriminella handlingar.
Du har en väldigt bred bakgrund, bland annat som kulturvetare, kommunikatör, förundersökningsledare och chef för familjevåldsroteln. Hur använder du dig av din bakgrund och din erfarenhet när du skriver?
– Alla mina erfarenheter använder jag som grund för mina historier. Det är visserligen fiktiva berättelser om brott, men för mig är kunskapen om hur brottsutredningar bedrivs en förutsättning för att kunna berätta. Men trots det är inte själva brotten det väsentliga, det är berättelsen om människorna som är viktigast. Dessutom har jag ju hur många historier som helst från verkligheten med mig, som jag kan plocka ifrån. Sen tror jag att just det faktum att jag har arbetat med så olika professioner också gör att jag inte blir så ensidig.
Vart ifrån kom ditt intresse att skriva?
– Jag är uppvuxen med en mamma som var gymnasielärare i svenska och historia. Hon uppmuntrade mig att skriva mycket. Och det har jag förstås alltid gjort. Men själva författandet startade med en kurs i journalistiskt skrivande på distans. Läraren skrev: ”Varför blir du inte deckarförfattare, du har ju ett sådant språk.” Sagt och gjort. Jag satte mig och skrev ”Vit syren” på 4 veckor. Det var väl som ett Sesam, öppna dig!
Hur tacklar du motgångar?
– Det beror på vad du menar med motgångar. Generellt kan jag säga att jag är dålig på att ge upp. Jag är mycket envis och ger mig inte, om jag har föresatt mig att jag ska klara något. En motgång kan göra mig ännu starkare. Om du tänker på kritik mot mina romaner, har jag inte ett rakt svar. Det beror på helt enkelt. Jag undervisar i bemötande och kommunikation. I det ingår att förstå hur man ger kritik och hur man hanterar och tar emot kritik. Min inställning själv är att om jag inte tycker om någonting, t ex en roman, så behöver jag faktiskt inte säga det om jag inte har något konstruktivt att komma med. Tyckande är subjektivt. Och det måste man vara medveten om när man bestämmer sig för att dela med sig av kritik till någon. När jag undervisar brukar jag uppmana alla att fundera på: För vems skull vill jag ge kritiken? Hur formulerar jag kritiken så att den blir konstruktiv och ger möjlighet till förändring/förbättring? Att kritisera någon annan för sin egen skull, för att bli av med sina aggressioner, visa sitt förakt eller nedlåtenhet är mycket kontraproduktivt och är enbart sårande.
– Så. Kritik som någon spottar ur sig för att vara elak och nedlåtande blir jag ledsen av. Konstruktiv kritik gör mig glad och tacksam!
Slutligen, vad läser du själv för böcker och har du några favoriter att dela med dig av?
– Jag har alltid läst mycket deckare/kriminalare, men jag läser gärna annat också förstås. Jag hinner dock inte läsa så mycket som jag skulle vilja, med tanke på att jag jobbar heltid som kommunikatör och verksamhetsutvecklare samtidigt som jag skriver själv. Mina favoritförfattare är Pär Lagerkvist, Sjöwall/Wahlö, Håkan Nesser och inte minst Kerstin Ekman och Torgny Lindgren. Favoritböcker som jag kommer på nu är ”Barabbas”, ”Ljuset”, ”Batseba”, ”Kung Salomons ångest” (författare: Emile Ajar), ”Egalias döttrar” (länge sen jag läste) och ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”.