Mariette Lindstein är författaren som, när hon var 20 år, gick med i scientologirörelsen. I många år var hon med där innan hon till slut lyckades rymma. Därefter har hon skrivit flera böcker som berör sektproblematiken. I dagens intervju får ni möta henne.
Mariette, vill du berätta mer om sektproblematiken och vad du gjorde efter att du hade flytt?
– Jag var ju sektmedlem i över tjugo år. Tiden efter att jag flytt njöt jag av livet i ett par år, att vara fri. Men med tiden började jag förstå att så kallad ”sektmentalitet” inte bara finns i slutna, religiösa grupper. Jag såg skrämmande likheter i samhället med saker vi upplevt i sekten. Sektmentalitet finns lite överallt: i ett misshandelsförhållande, mobbning, på arbetsplatser där chefer använder härskarteknik till exempel – och på nätet där man kan mobbas skoningslöst. Mina allra första böcker skrev jag för att berätta om livet i en sekt. Med åren har jag breddat innehållet till att även behandla sektmentalitet i vardagslivet. Det var så många som skrev till mig och sa: ”Jag känner igen mig i dina böcker, även om jag aldrig var med i en sekt.” Eller: ”Min chef är precis som din sektledare, Franz Oswald. Vad gör jag?”
Hur finner man styrkan att fortsätta och sedan även försöka ta sig ur det?
– Själv fann jag styrkan genom att tänka på de jag älskade utanför sekten. Att få träffa dem igen betydde allt. Det kom till en punkt där jag nästan inte brydde mig om mig själv längre, vad som hände med mig, men jag gav aldrig upp hoppet om att få träffa de jag älskade igen. Mina föräldrar, min bror, mina gamla vänner.
Din bok ”Sprickor i jorden” kom ut 2019 och är andra delen i serien ”Pilgrimsfalkens väktare”. Vad har du fått för reaktioner på boken såhär långt?
– Jättefina reaktioner och fantastiska recensioner överlag. Den bästa responsen har faktiskt kommit från unga kvinnor. Den nya serien (”Vit krypta” och ”Sprickor i jorden”) är ju även en kärlekshistoria med några erotiska stycken och jag har fått superfin respons på dessa från yngre kvinnor. Och, lite till min förvåning, har jag fått superbra feedback från män på böckerna. Men även om böckerna i den nya serien är thrillers så handlar det ju om något annat också – sekters inflytande på samhället. ”Sprickor i jorden” förklarar hur sekter använder drogrehabiliteringscenter som frontgrupper och värvar medlemmar genom dem. Jag försöker upplysa om det. Det händer här. Just nu. I Sverige. SVT har nyligen gjort en dokumentär där jag medverkar som belyser detta. Svenska staten betalar ut många miljoner till Narconon som styrs av Scientologikyrkan och använder deras metoder.
Boken handlar om tvillingarna Dani och Alex. Hur stor del av dig finns i dessa karaktärer? Eller är de kanske helt fiktiva? Hur mycket använder du dig av din egen bakgrund och dina erfarenheter?
– Jag använder mig av min egen bakgrund hela tiden när jag skriver. När det gäller Alex och Dani så hamnar de ju i en desperat, förtvivlad och nästan omöjlig situation när de hamnar i klorna på en sekt. Jag vet ju hur det känns, så de har fått låna många av mina känslor. ”Sprickor i jorden” utspelar ju sig i San Francisco och jag har bott där i sju år. Innan jag skrev färdigt boken åkte jag dit och reste i karaktärernas fotspår. Det var fantastiskt research. Jag älskar verkligen norra Kalifornien.
Kommer det fler böcker i serien och i så fall när? Hur ser framtiden ut?
– Ja, det kommer helt säkert fler böcker, sekter i samhället är ett ämne som jag inte skrivit färdigt om, jag har egentligen bara precis börjat. Men ”Sprickor i jorden” slutar på en bra plats, och på grund av så många förfrågningar från läsare har jag bestämt mig för att skriva en uppföljare till Dimön-serien. Det blir faktiskt en ny serie. Första delen kommer ut 24 mars och heter ”Requiem på Dimön”. Det är samma karaktärer och berättelsen tar vid där ”Sektens barn” slutar. Och ja, den handlar i allra högsta grad om sektmentalitet.
Du är även föreläsare och berättar om din bakgrund inom scientologerna. Vad får du för reaktioner på det? Kan människor ta det till sig?
– Av allt jag gör, förutom att skriva, så är det nog att förläsa för ungdomar som gör mig allra lyckligast. Jag föreläser på många andra ställen också, men skolorna är allra bäst! Det finns så många förutfattade meningar om dagens ungdom, men i verkligheten är de helt fantastiska. Deras frågor är så intelligenta att de får mig att tänka efter. De är hövliga, artiga och jag har aldrig sett någon använda sin mobiltelefon medan jag föreläser. De är öppna, tar till sig, och förstår hur min livsberättelse kan vara tillämpbar på deras egna liv.
Slutligen, vilken bok skulle du vilja att precis alla läste?
– ”Öster om Eden” av John Steinbeck. En helt underbar tidlös berättelse. Den innehåller all: kärlek, äventyr, den vidunderliga naturen, religion och människans oupphörliga strävan efter att hitta rätt väg i livet.
