journalistik

London 1960. När Jennifer Sterling vaknar upp på sjukhus minns hon ingenting, inte den tragiska bilolyckan som gjort att hon hamnat där, inte sin man, inte ens vem hon är. Hon känner sig som en främling i sitt eget liv. Tills hon råkar hitta ett passionerat brev, undertecknat ”B”, som ber henne att lämna sin man.

Många år senare, 2003, hittar journalisten Ellie samma gåtfulla brev i arkivet på tidningen där hon arbetar. Hon blir besatt av historien bakom, och hoppas att den ska kunna återuppliva hennes haltande karriär. Om dessa två älskande fick ett lyckligt slut, kanske hon också kan bringa reda i sitt eget komplicerade kärleksliv? Ellies sökande kommer att skriva om historien och hjälpa henne att inse sanningen om sin egen, moderna romans.

När man plockar upp en bok av Jojo Moyes kan man nästan räkna med att det kommer att vara en välskriven bok som på något sätt kommer att påverka en. Jag blev inte lika fångad av den här som de tidigare jag läst av Moyes men det betyder inte att jag inte gillade den. ”Sista brevet från din älskade” har för övrigt nu blivit filmatiserad med Shailene Woodley och Felicity Jones i huvudrollerna.

I boken får vi följa flera perspektiv. Vi har dels Jennifer Sterling i dåtid och före olyckan, då vi får nys om hennes begynnande romans, Jennifer Sterling i dåtid men efter olyckan och hur hon kämpar med minnesförlusten och allt som kommer med det. Sedan har vi även Ellie som fyrtio år senare arbetar som journalist och vill hitta ”det” att skriva om. Det är många delar att hålla isär och stundtals blir det rörigt. Det mest intressanta att följa tycker jag ändå är efter olyckan. Jag kan inte ens tänka mig hur det skulle vara att inte känna igen sin egen man och att få uppleva saker som hänt genom brev men som läsare blir det en speciell upplevelse. Det märks också genom breven att Jennifer Sterling går från den lite nedtryckta hemmafrun till att verkligen blomma upp och den typen av karaktärsutveckling uppskattar jag.

Som jag var inne på i början är detta en välskriven feelgood med svärta. Berättelsen ger en ett uns av 60-tal men också de upplevelser som kommer med minnesförlust. Precis som med Jojo Moyes tidigare böcker jag har läst rekommenderar jag även denna.

Mitt betyg: 4/5

Författare: Jojo Moyes
Utgivningsår: 2014
Förlag: Printz Publishing
Utläst: 16 januari 2022
Finns hos: Adlibris | Bokus

Andra som bloggat om boken:
Lottens Bokblogg | Hyllan | Malins Bokblogg | Johannas Deckarhörna | Aldrig bara ord

Fredrik Strage är 39 år och bor på Kungsholmen i Stockholm. Han skriver om musik och film, lyssnar helst på Anna von Hausswolff och Die Antwoord, läser helst Daphne du Maurier, Flannery O’Connor och Henrik Bromander. I maj medverkade han i en antologi om mammor och bland annat det har jag frågat honom om.

Du är journalist och författare, en kombination som är väldigt vanlig. Vad tror du det beror på?
– Jag har svårt att se mig som författare. Jag har bara gett ut två reportageböcker och en samlingsvolym. Om någon frågar om mitt yrke brukar jag svara att jag är frilansskribent med popkultur som specialitet. Att många författare samtidigt är journalister beror nog på att det är svårt att försörja sig på att ge ut böcker.

Har du nytta av journalistkunskaper när du skriver en bok? På vilket sätt?
– Om man skriver reportageböcker är det förstås viktigt att kunna skriva reportage. Men även romanförfattare har nytta av journalistiska kunskaper. De franska realistiska berättarna, som Gustave Flaubert och Guy de Maupassant, sa redan på 1800-talet att författare borde arbeta som journalister för att skriva så levande som möjligt. Den journalistiska metod som jag haft mest nytta av när jag skrivit böcker är den enkla regeln ”var där”. Ju mer tid man tillbringar nära det man skriver om desto bättre blir texten.

Du har gett ut ett par böcker och nu i maj medverkar du i antologin ”Mor, mamma, morsan”. Vad fick dig att vilja vara med?
– Jag tackade först nej eftersom jag saknar den kaotiska relation till mina föräldrar som ofta tycks vara en förutsättning för den sortens skriverier. Vi har inte haft några uppslitande bråk. Det finns inga gamla ärr som man kan peta i med pennan. Därför var jag rädd att texten skulle bli tråkigt inställsam. Efter ett tag insåg jag att vår relation inte behövde vara huvudtemat. I stället skrev jag om min mammas uppväxt på en bondgård i Hälsingland och hennes sentida karriär som abstraktexpressionistisk målare. Jag intervjuade henne först.

Hur har din mamma reagerat på det du har skrivit?
– Hon brukar gilla allt jag skriver. Den här gången var hon mer skeptisk. ”Men Fredrik, du har ju skrivit ner allt som jag har sagt”, utbrast hon. ”Så kan du inte hålla på! Du beter dig ju som någon sorts journalist!”.

Vad skulle du ge för tips till unga människor som vill försörja sig genom att skriva, t.ex som journalister eller författare?
– Skriv så mycket som möjligt. Och skaffa dig ordentliga kunskaper om det du ska skriva om. Ibland kan det vara en bra idé att ta en akademisk examen inom ett annat område, exempelvis statskunskap eller ekonomi, och sedan komplettera det med en journalistisk utbildning – om den behövs.

Här kan ni läsa min recension av ”Mor, mamma, morsan”!