Etikett: Ester Roxberg

Dags för comeback för författarintervjuerna. Denna veckan handlar det om Ester Roxberg. Varsågoda!

Ester, i höst är du aktuell med boken Barnvagnsblues. Vad kan du berätta om boken?
– Barnvagnsblues handlar om en ensam nybliven mor och som snart ska fylla trettio. Det är sommar och värmebölja i Stockholm. Hon vandrar omkring i staden och vet inte hur hon ska hantera det nya livet, varken hur hon ska fylla de ändlösa föräldralediga dagarna eller hur hon ska få ihop sig själv med den nya identiteten som mor. Jag ville framförallt skriva om ensamheten och tristessen man kan uppleva som föräldraledig och hur tabu den trots allt fortfarande är. Boken handlar också mycket om längtan, längtan efter lycka och frihet, längtan efter att få känna sig vid liv.

Du debuterade tidigt och vann Lilla Augustpriset som 17-åring. Hur har detta påverkat dig?
– Jag har alltid vetat att jag skriva, ända sedan jag var mycket liten. Det har inte funnits något annat för mig. Jag brukar chockera andra ungdomar i dag om hur jag varje dag efter skolan på högstadiet och gymnasiet åkte raka vägen hem och skrev. Skrev, skrev, skrev. Minst två dikter om dagen. I dag finns det kanske mycket mer som distraherar unga människor från skrivandet, som t.ex. sociala medier. Men skrivandet är ett beslut och du måste hänge dit åt det beslutet. Det kommer inte att hända av sig självt. Lilla Augustpriset var en bekräftelse och en fin upplevelse, men jag är övertygad om att jag hade fortsatt skriva även om jag inte vunnit några priser. Det är en del av mig.

Hur ser en skrivprocess ut för dig? Från idé till färdig bok i handeln?
– Det som förenar skrivprocessen med mina hittills fyra böcker är att jag aldrig ger mig. Har jag väl fått en idé så fortsätter jag, oavsett hur många snirkliga vägar och backar det är på vägen. Det är olika hur lång tid det kan ta, oftast två år. Barnvagnsblues var kämpig att skriva, den tog några omvägar innan jag förstod vad det var jag skulle skriva. Men boken om min pappa var ett undantag, den bara fanns där, liksom i hjärtat. Jag skrev den på bara tre månader. Jag arbetar i programmet Scrivener numera och där får jag en bra överblick över manusets olika ”scener” som jag kallar dem. Jag vet inte från början hur berättelsen kommer att fortlöpa utan det är som ett snickeri. Olika scener mejslas fram och byggs på varandra. En scen kanske är en mening som kommer till mig när jag står i mataffären. Utifrån en enda mening kan det rymmas flera sidor. Jag ändrar ofta om alla scenernas ordning flera hundra gånger innan manuset slutligen börjar närma sig en ”klar” form. Det blir egentligen aldrig klart, men någon gång säger förhoppningsvis förlaget att ”nu är det bra.” Och jag litar alltid på vad förlaget och redaktören säger. De vet faktiskt alltid bäst, även om det är jag som skriver. Som författare är du alltid partisk gentemot din text.

Vad gör du när du inte skriver?
– Efter flera år som författare på heltid testar jag nu på att arbeta som mediapedagog på en skola här i Malmö, vid sidan av skrivandet. Det är kul att få hjälpa andra unga att hitta fram till skrivandet. Jag vill alltid förmedla till dem att skrivandet är en rebellisk handling. De behöver inte skriva för sina skrivbordslådor. För mig är det viktigaste med skrivandet att du kan förändra, få en röst, säga någonting som betyder något.

Vad är egentligen det svåraste med författarskapet?
– Det allra svåraste är ensamheten. Man har inga kollegor om man inte hyr en kontorsplats någonstans. Ibland känner jag mig som en pensionär. Men jag börjar alltmer förlika mig med ensamheten, förstå att den är ett nödvändigt ont. Skrivandet kräver att du är ensam. Det kräver att du har tråkigt. Du måste vara själv med dina egna tankar. Ja, och så är det ju såklart svårt att leva på författarskapet. Men med stipendier och frilansuppdrag har jag ändå fått det att gå ihop på något sätt.

Hur ser planerna ut för dig framöver? Har du börjat skriva på något nytt eller är det bara redigering som gäller?
– Redigeringen är klar och Barnvagnsblues kommer snart från tryck. Jag har börjat fundera och testa om jag kanske kan skriva barnböcker. Det är en helt egen genre och jag har stor respekt för det. Så jag läser just nu mycket barnböcker och försöker förstå och lära mig av de bästa. Jag har också ett skrivprojekt ihop med en annan författare här i Malmö.

Slutligen, vad skulle du vilja ge för tips till de som vill bli författare?
– Ta det på allvar. Ta dig själv och det du vill säga på allvar. Man måste vara modig som författare. Skriv något som är viktigt, ärligt och rakt. Så kommer någon att lyssna.

Foto: Lina Alriksson